Kategori: dokumentation & situation

Notiser och parenteser

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule
En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Inga kommentarer

Att brista lite

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

9 kommentarer

Från det ena till det andra

20190314_flingor.jpgProcessed with VSCO with a6 preset

Så här ser det lyckligtvis inte ut genom fönstret i dag men jag råkade ha de här två bilderna färdigt uppladdade och ready to go i ett utkast. De är två-tre veckor gamla. Och nu är merparten av trottoarerna torra, dammiga och knastriga under mina nya gaseller. (Adidas Gazelles, obvi. Har plötsligt sneakers, vad hände?) Förra veckan tog jag dem och min loppade beigea kavaj i fiskbensmönstrat ylle i bruk. Känner mig väldigt Den hemliga historien-klassisk i den. Köpte kavajen tidigt i vintras, förde upp den på vinden och hann nästan glömma bort den en tid. Kände ett litet pirr i magen då jag kom att tänka på den igen när kvicksilvret sakta kröp uppåt på termometrarna.

Ah, april, april. På ett olurigt sätt. Hade lovat mig själv att jag inte skulle börja använda vårkläder innan denna månad. Fuskade med ett ynka fåtal dagar — tog ut glädjen i förskott (fick i och för sig också en förkylning, hmm) alltså — men lika glad är jag för det att april är här!

Om jag får Seinfelda till det lite — hej vad är grejen med aprilskämt nu för tiden? Hade det inte varit roligt om jag angående bokrecensionen i föregående inlägg nu bara ”lol APRIL APRIL har inte alls läst den”?

Nej. Nej det hade det ju inte. Det hade bara varit *långsam djup suck*.

Från det ena till det andra så kollade jag på första halvan av Leaving Neverland i går.

Känner att vi måste pausa lite här för det blev ett sånt abrupt hopp. Men det är väl lite så i livet ibland. Det vänder tvärt från bekymmersfritt till bedrövligt.

Så. Jag hade redan läst mycket om dokumentären och jag trodde således inte att den skulle kännas så chockerande. Den etsade sig verkligen in i en.

Jag minns för ett par år sen då en kompis sa att det är omöjligt att Jackson var skyldig till de återkommande anklagelserna. Att han typ bara hamnat i skottlinjen, i nån slags kedjereaktion utlöst av trend och girighet. Hen verkade ganska påläst om det, faktiskt, men jag var tveksam fast också väldigt oinsatt. Men jag höll inte med, magkänslan sa emot. För jag tyckte tvärtom, jag tyckte inte att Jackson verkade vara offret, jag tyckte att han antagligen var skyldig men att det är lättare att komma undan när man är så älskad, beundrad och rik.

Jag minns i och för sig inte vad jag trodde när rättegångarna pågick, men för ett par år sen när min kompis sa vad hen sa, så kände jag starkt att oavsett vad en kanske *tror* så är det så väldigt viktigt att ändå *lita* på offren. Att bara ge dem det. The benefit of the doubt, som det heter. För vi vet ju inte.

Men så tittar jag alltså på Leaving Neverland och så kommer jag på mig själv med att inte alls vilja tro på offren.
Det skulle bara vara mycket trevligare, faktiskt till allas fördel, om männen bara satt där och ljög. Rakt upp och ner. Hittade på, i jakt på pengar, kändisskap och sympatier.
Eller vem vet vad annat.
Världen skulle bara vara mycket trevligare om det var så det var.
Men nu tror jag inte att det är så och vad jag än skulle vilja så tror jag på vad männen berättar om, och den här världen är inte alls så trevlig.

Har som sagt bara sett första delen av två ännu och jag ska strax se resten bara Alfred är klar med sitt tv-spel. I går satt jag ännu och tittade när han gick och lade sig och han frågade ”Är den nå bra då?”. Ja-a. Kan man säga att en dokumentär om pedofili och våldtäkt är ”bra”? Helst gör jag inte det. Men den är viktig, det tänkte jag på sen. För det är så lätt att tänka ”Men hur kan sånt bara ske?”. Och den ger ett klart exempel på hur. Den gör det så tydligt att det handlar om grooming. Om hur barn söker en vuxens bekräftelse. Om hur barn inte kan ge sexuellt samtycke.

Och tankarna vandrar förstås till den absolut vedervärdiga pedofilhärvan som nystades upp i Finland häromveckan. Och till att det blivit dags för mig att grundligt läsa på, plugga in och prata om Stopp! Min kropp!-handbokens kloka, viktiga, trygga punkter med mitt barn. Gör det ni med.

Som förr om åårä, kåmbär ååter våårä

Min arbetskamrat och jag var unika nog att prata om vädret och våren tidigare i veckan. Och jag sa att det hade varit så härligt att gå till jobbet den morgonen, när isen och snön smält från det mesta av trottoarerna, och ingen ännu sopat undan gruset som strötts ut över de hala fläckarna i vintras, så att det knastrar under skorna. Knaster knaster krasp krasp knist knist. Det där ljudet. Det är så underbart.

Min kollega tyckte detta var smålustigt eftersom trottoarerna är trevligare när gatusoparna gjort sitt. Enligt henne då. ”Jamen serdu jag är ju lantis, det är grusväg jag vill ha”, sa jag. Min stadsboskollega tyckte det mejkade sens. Kanske är det så också, att det är vårljudet från barndomen som jag återupplever på osopade trottoarer? Som gör att jag är så förtjust i lite grus och sand. Eller så hänger det ihop med att jag inte är så värst renlig av mig bara. 🤷

Förra veckan hörde jag ett skränande och då jag tittade upp i skyn flög två måsar där. De första jag sett i år. Den gången åkte jag definitivt direkt tillbaka till min barndom och min kompis Anna som brukar nämna måsarnas återkomst som ett favoritvårtecken. Överlag ett väldigt underskattat sånt, gissar jag! Men tänkte att hon nog har rätt, det ÄR något speciellt med det där lätet om våren. Det är så glatt! Man tänker inte på att det tystnar till hösten och inte hörs på vintern men på sommaren hörs det hela (jävla) tiden. Men nu, på våren. Nu njuter jag av det.

Det är en sån hoppfull sak, det här vi kallar vår. I går flög en tjock fluga in genom fönstret när jag vädrade i sovrummet och katterna blev helt tokiga men jag lyckades lura över flugan på mitt finger och så släppte jag ut den igen. Kände mig märkligt uppfriskad efter det lilla mötet. Lite som att jag också vaknar nu, heheh.

20190322_ped
Också ett sätt att bära en mössa. Som han i East 17.

Ett annat vårtecken är att cykelsäsongen är inledd! Tog ut min cykel ur förrådet i fredags, och Alfreds cykel som stått utomhus och frusit fast i marken hade äntligen smultit loss också. Det firade vi med två cykelturer den dagen! Under den andra tog vi till och med the scenic route till Lidl för att trampa lite längre, VÄLDANS hurtbulligt om du frågar mig.

Hur som helst, bollar såklart vidare: Vilka vårtecken lägger du extra märke till? 🐞 Lol ursäkta nu att jag låter som nån praktikant på avdelningen Utfyllnadsfluff på typ Året Runt eller EOS, men jag tyckte det kunde vara trevligt med lite grupphopp!

Tionde mars i tretton klockslag

I söndags bestämde jag mig för att göra ett ett-foto-i-timmen-inlägg. Trodde det skulle bli innehållsmässigt varierande men SPOILER ALERT det blev det inte alls. Men nu har jag en massa halvdåliga bilder som jag pressat ur min dumma ‘fon som en av dess absolut sista (o)tjänster, och nåt måste jag ju göra med dem. Så EFIT-inlägg blir det!

Processed with VSCO with a6 preset

🕘 09:09 stod jag i köket och lyssnade på Blenda gallskrika för skojs skull. Alltså det var hon som skrek för skojs skull, inte jag som lyssnade på det. Jag hade gärna sluppit höra det. Hon skriker ibland så att trumhinnorna kunde spricka, antar att det är mest bara för att hon kan. Bättre än för att hon är olycklig, förstås, men det gör ju lika ont i öronen för det. Hur som helst, sådant är soundtracket till denna bild då. Det ser stillsamt ut va? Ja där ser vi, kameran ljuger.

Processed with VSCO with a6 preset

🕙 10:13 hade vi packat ihop oss, hela familjen, såväl människo- som kattdjur, i bilen. Vänt ut från gårdsplanen. På väg mot riksåttan som vi skulle följa norrut. Ser ni förresten den där takterrassen uppe på det gröna trähuset? Eller nåt som ser ut som en sån, i alla fall? Den är knappast i bruk men gud så spännande det kunde vara.

Processed with VSCO with a6 preset

🕚 11:03 satt vi fortfarande i bilen. Blenda sov hela vägen och vi andra ville göra samma sak. Hon hade väckt oss tidigt, klockan fem, och vägrat somna om. Alfred och jag hade sen turats om att försöka sova lite till. Dagsljuset var hänsynslöst skarpt i trötta, känsliga ögon. Ser ni förresten att jag gett upp med att plocka ögonbrynen? Väntar på att fläckvist utspridda strån ska bli en grej. Eller förresten väntar jag på att glesa bryn med tunna strån ska bli en grej men tills dess fortsätter jag fylla i dem, nåt som jag nu gjort (fast i lite olika utföranden) nästan dagligen i nästan tjugo års tid. Nog är det ju ganska galet.

Processed with VSCO with a6 preset

🕛 12:02 hade vi anlänt till destination Katternö! Vår huvudsakliga agenda med turen var att snötvätta mattan som hänger där. Min mor, iklätt rött på bild, hade skickligt loppat den åt oss på uppdrag. Och sen skulle vi ta med oss den till Vasa förstås! Här skulle vi precis sätta igång och bära ut den på snön. Ser ni hur stor den är? Den är SÅ STOR. Bara den ersätter två stycken vardagsmattor som inte de heller varit så små.

Processed with VSCO with a6 preset

🕐 13:01 var vi inomhus igen. Blenda hade hittat en docka med lockigt hår och jag tror att hon försökte berätta att de två hade likadana frisyrer. Eller jag frågade om det var det hon ville säga och då nickade hon och sa ”mm”. Då hade det ju varit kul om jag fått med dockan på bild. Men som tidigare sagt så blir jag bara arg på mobilkameran när jag försöker ta bilder (VERKLIGEN så smart med EFIT-inlägg då!!) sååå det där får duga.

Processed with VSCO with a6 preset

🕝 14:31 hade Blenda precis överraskat oss allihopa med att spontant gå fram och ge både mommo och moffa varsin kram när vi sa hejdå. Mycket gulligt och vänligt! Och vi har för övrigt aldrig hållit vårt tidsschema så här bra förr. Alltså vad det gäller att åka från Katternö då. Det är typ alltid omöjligt att komma iväg. Denna gång hade vi knappt något med oss som skulle samlas ihop och så sa vi NEJ inget kaffe och till och med NEJ INGA FASTLAGSSEMLOR. Ni förstår allvaret då va? Och medan Alfred klädde på Blenda föste jag in katterna i reseburen och bar ut den hopvikta tunga mattan till bilen som Hulken. Och det funkade! Vi missade bara vår åka-iväg-deadline med NÅN YNKA MINUT den här gången! Prick halv skulle vi egentligen starta bilen och köra iväg.

Processed with VSCO with a6 preset

🕒 15:00 bjöd vädret till för att det skulle se intressantare ut på bild. Eller så verkade det i alla fall eftersom det nån minut innan mitt alarm ringde började snöa stora, täta flingor. Men bara tillfälligt, en kvart senare hade snöfallet upphört.

Processed with VSCO with a6 preset

🕔 16:03 var vi hemma i Vasa och vissa av oss satt på pottan. Under tiden jag satt där så underhöll Blenda mig med Katt-abc-boken. NÄÄÄ nu skojade jag. Det var *jag* som underhöll *henne* med boken! Hon pekade dock själv ut var katterna fanns i den.

Processed with VSCO with a6 preset

🕔 17:02 var mattan på plats och jag och Blenda provsatt den. Vi hade övergått till en annan bok, Kaninen gillar av Karoliina Pertamo. Inger på Schilts & Söderströms var så härlig och snäll och gav den åt Blenda när vi befann oss på bokmässan i höstas. Den har varit en stor favorit med sina VÄLDIGT fina illustrationer och mysiga, glada djur.

Processed with VSCO with a6 preset

🕕 18:08 satt jag i soffan och tänkte på hur ljust det fortfarande var det ute. Om en vecka är dagen lika lång som natten och sen ska den bara bli längre och längre i tre månader till. Tre månader! Det är ju ingenting det. Men då kommer det vara midsommar. Men först tar vi sikte på vårdagjämning den 20 mars.

Processed with VSCO with a6 preset

🕖 19:03 hade det däremot börjat skymma och den blå timmen var på gång, fast det syns ju inte på det gula inomhusljuset. Blenda tittade på tv, Postman Pat, en ganska ny bekantskap som hon verkade tycka var kul. Alfred, som åkt iväg för att träffa sin kompis Jakob nästan direkt vi kommit hem till Vasa, hade återvänt. Nån minut senare slog klockan gröt. (Som det heter i det här huset när det blir dags för Blenda att äta sin kvällsgröt, men det förstod ni kanske. Ursäkta dumförklaringen. Det är jag som är dum.)

Processed with VSCO with a6 preset

🕗 20:03 föreslog Alfred åt mig att ta bild på Myra i Blendas säng, och så blev det. Hon tvingades strax efteråt flytta på sig. Men där ligger hon allt som oftast bland skrynkliga lakan, gosedjur, dockor och filtar. Hon ÄR ju också minst i familjen, fast inte längre yngst. Blenda har förresten länge vägrat använda filt eller täcke då hon sover på natten men den senaste tiden har hon börjat gå med på att använda yllefilten som min kompis Karin stickade åt henne. Yasss! Nu oroar jag mig mindre för att hon ska frysa och bli sjuk. Numera går hon dessutom omkring och bäddar ner sina gosedjur under filtar och halsdukar och vad hon kan hitta för tygstycken, och frågar man om de ska sova så fnissar hon förnöjt. Kanske det är nåt hon snappat upp på dagis? Gulligt hur som helst.

Processed with VSCO with a6 preset

🕘 21:01 Natt och mörker! Och jag tänkte att nä, nu får det räcka med det här inlägget. Sen blev det måndag OCH jag fick hämta ut min nya telefon. Adios! Nästa EFIT-inlägg kommer vara mindre grynigt och oskarpt och bara sååÅÅåååÅÅÅÅÅÅåååå mycket mer spännande. Ny ‘fon, nytt liv! Eller hur??

2 kommentarer

Marslivet

Jag ska inte skriva om hur svårt det varit att hitta ro att skriva, men jag känner mig ändå tvungen att starta där för att hitta nån början över huvud taget. Det ska väl ganska mycket till för att folk ens ska lägga märke till att nån inte bloggat på länge, jag gör det nästan aldrig, men för min egen skull så känns det som något jag måste bekräfta för att kunna bocka av och fösa det åt sidan.

Ok, inser nu att det bara var en vecka sen senaste inlägget, så nu känns detta här ovanför något överdrivet i alla fall. Det bara KÄNNS som så mycket längre sen! Antagligen för att det ändå under de här sju tysta dagarna funnits massor jag velat diskutera eller dokumentera. Så det är mycket som runnit mig mellan fingrarna. Särskilt att ta vardagsbilder och sånt, det har jag så gott som gett upp med för tillfället. Har haft extremt oflyt vad det gäller telefoner och deras kameror. Jag är så trött på att hata varje bild jag tar, så jag avstår hellre än försöker. Eller om jag är smart i stunden så avstår jag. Blir bara arg annars. :))) *nerver av gips*

Nä, vi lämnar det ämnet. Lugnast så, hehe.

20190224_cafe.jpg

Men livet lunkar på. Eller egentligen går det ganska snabbt. Jag jobbar och Blenda har haft sportlov. Vi två har hälsat på mina kompisar med bebisar i Jakobstad och träffat andra kompisar på möte med bokligan. (Vi läste Maria Maunsbachs Bara ha roligt, ska försöka skriva mer om den sen!) En morgon innan jag ska till jobbet vaknar jag en timme tidigare än vanligt och passar på att baka scones och tvätta håret. Jag har mycket ledig tid men knappt någon egen. Men sent om kvällarna då de andra sover har jag fastnat framför The Walking Dead igen och egentligen är det ju så skit men ändå tittar jag och lever mig in i det. Katterna söker sig till mig, avlöser varandra och trampar av och an på mig, Myra vill slicka mig på läpparna och Selma vill slicka mig i hårfästet. Däremellan letar jag vårkläder åt Blenda och försökt sätta mig in i vad i helvete ”skalkläder”, ”softshell” och sånt betyder och vad som är att föredra. Fy fan alltså. Ska djungeln aldrig ta slut? Jag hänger om tavelväggen i tamburen och möblerar om i kontoret, letar en del förvaringsmöbler till bägge rum på loppis men börjar inse att jag kommer bli tvungen att kasta in handduken och beställa från Ikea istället om jag vill få något klart nångång. Väggar väntar på att bli målade i flera rum men jag får konstatera att jag har satt det på paus. Tills när? Ja vem fan vet det. Vem fan vet. Kanske tills att det känns lite mindre övermäktigt. Vi lånar pekböcker på bibban och Blenda tycks ha bestämt sig för att det är dags att sluta kvällsamma. Vår nattningsritual går oftast numera ut på att hon sitter i min famn och så tittar vi på Natti natti cirkus, vinkar godnatt åt alla djuren, och sen bär Alfred iväg med henne till sovrummet där hon somnar i egen säng. En kväll ville hon inte titta på något ens, hon ville bara sitta i min famn och pratas till sömns. Hon är 17 månader i dag! Jag bakar sockerfria muffins och pannkaka (”pah-kah-kah” har B lärt sig säga) och Alfred kokar soppa och vi får inte äta godis varje dag längre, hehe. Och så fikar vi ibland. Och nu sitter jag här och lyssnar på när de två andra pratar i soffan. Snart blir det gröt. Och sen blir det natt. Cirkusdjuren och sedan zombierna väntar.

Motströms

20190224_soffmyra

Ledig dag. Har inte uträttat mycket direkt, men fick ta sovmorgon, har lunchat med Elsa (plus bebletterna Signe och Blenda då), och nu äter jag utmärkt mörk choklad som smakar After Eight (det här att undvika palmolja var ju typ det bästa som hänt mitt godisätande, plötsligt testar jag en massa choklad jag inte annars skulle dras till och hittar helt nya, oväntade favoriter!! En helt ny väääärld… 🎶) o.s.v., o.s.v. — så egentligen är jag på bra humör!

Men en god sinnesstämning utgör ju sällan något hinder för mig att vara lite tvär i alla fall! Det slår mig att en användbar beskrivning skulle vara ”kärringen mot strömmen”, men uff tycker det är så töntigt att titulera sig själv så. Är nämligen ingen speciell snöflinga eller så, är faktiskt riktigt vanlig men bara tvär!!

Hur som helst, här är en lista med punkter jag känner mig i minoritet med att tycka så som jag gör om:

  • ”Fint väder” är inte gassande solsken. Fint väder är ett lagom tunt molntäcke som döljer det bländande cancerklotet av 17 miljarder-gradig eld. Till och med lite regn är för det mesta bättre än en stark brännande solighet.
  • Stränder ain’t all that och att solbada är först och främst bara obekvämt och frustrerande.
  • Är helt för att samma regler ska gälla för kvinnor och män, men då vi når free the nipple tycks jag gå emot feministströmmen: Alla kan väl fasen klä sig istället. Särskilt alla män som tror det är okej att vistas topless i den offentlighet som inte är strand eller simhall. Jag vill inte se. Nejtack till svettig, flagig, flammig, finnig, hårig, glansig, fnasig, porig hud överallt. *pryd och osympatisk*
  • Orkar inte med Pippi-trenden att på förhand påstå att man säkert är svinbra på sånt man inte gjort förr. Tycker mest bara det luktar nån slags upphajpad desperation efter bekräftelse. Alltså. Skryta på sig själv för ens kunnande i sånt man aldrig ens testat? surejan.gif
  • Kan jag faktiskt vara den enda i hela Svenskfinland som inte älskar kalklitir-målarfärgen? Vill gilla den men tycker bara att den ser så torr, sträv och liksom gipsdammig ut. Tänker på hur det ser ut att kännas att dra fingertopparna eller naglarna mot en sådan yta och bara ryyyser.
  • Livemusik är överskattat. Det spelar egentligen ingen roll vem som spelar eller hur bra de gör det, nio av tio gånger blir jag otålig. Mina post-keikka-utlåtanden innefattar s.g.s. alltid ”tycker att de kunde ha skippat två-tre låtar”.
  • Pulverkaffe är gott! Ofta till och med godare än bryggkaffe! Blir nästan alltid besviken och missnöjd när jag dricker vanligt kaffe nu för tiden. Särskilt på café/restaurang. Hur kan det alltid smaka sträva gamla träpinnar?

Okej, tillräckligt med mina tvärheter. Er tur!! Ge mig ert motströmsstoff!

Hård som trolldeg

Tänk er en fågelskrämma. Den har stått utomhus i ur och skur i 7-15 år och blivit väderbiten och solblekt. Föreställ er sen att den parat sig med nån som klätt sig ut till Edward Scissorhands på Halloween, fast så som den personen sett ut dagen efter. Exempelvis när hen nyss vaknat på ett badrumsgolv. Ändå har dessa två, av oförklarliga anledningar, råkat på varandra och idkat samlag. Och i det onaturliga kärleksbarnet, där har ni mig! Trettio-nånting år senare med vit zinkpasta (ja, Blendas blöjkräm) smetad kring min söndersnutna näsa. Det är jag just nu. 💃 💯󠀥

20190214_002

Är inne på min tredje förkylning på lika många veckor. Då bilden ovanför togs trodde jag att det värsta var över och kände mig nöjd för att jag kunnat besegra eller i vilket fall ta mig igenom två förkylningar med envishet och massa Finrexin. Ändå jobba så som tänkt, och så vidare. Nu är jag några dagar äldre och klokare och inser att det förstås, sist och slutligen, blev jag själv som blev den besegerade. Har mer eller mindre bara sovit sen i torsdags kväll. Varje dag över 38-gradig feber. Och det har varit ovanligt tungt att ha feber den här gången, har knappt orkat hålla ögonen öppna.

I natt stod jag och snöt mig, uppskattningsvis för fjärde gången på en timme då jag försökte sova, då jag i badrumsspegeln såg två svettdroppar söka sig ner mot ögonbrynet över pannan. Hehe. Det är länge sen jag känt mig så här kaput så här länge. Antar att det är dagisbacillerna som ska härda mig. Efter detta kommer jag vara hård som… ööh… trolldeg?

Under tredje förkylningsronden har Alfred inte lyckats få tag på Finrexin, det har varit slut på de apotek han sökt det. (Som om februari inte redan var tillräckligt februarig!) Istället kom han hem med Panadol Hot men alltså det är ju fruktansvärt med all den där mentholen. Känns onaturligt att dricka. Mår alltid riktigt illa vid slutet av koppen.

Tankarna vandrar till det jag tidigare i år läste i Fatima Bremmers Ett jävla solsken, då Ester Blenda Nordström blivit rejält sjuk i Lappland så att folk oroade sig för hennes överlevnad. Hög feber i många dagar och så vidare. Men så tillkallas en kvinna som ålderlåter från Esters fot och rabblar bevärjelser. Sen sover Ester i många timmar och när hon vaknar mår hon hur bra som helst och beskriver det som ”jävla besynnerligt” i ett brev. 🤷⁉️

Nu tycker jag att åderlåtning känns aningen extremt för min del, och lyckligtvis tycks jag klara mig undan det också (peppar, peppar) för jag mår ju i dag mycket bättre än jag gjorde i går. (Efter att jag sovit till tolv och sen legat på soffan i timtal, heh.) Men nån annan huskur skulle jag gärna ha bakom örat tills nästa gång jag blir sjuk och Finrexinlagret är magert. Har liksom inte riktigt orkat googla saker under denna sjukdom och då vet man fasen att jag är sjuk. Jag googlar ju ALLT annars.

Vad är er bästa förkylningshuskur?

Och finns det förresten ettåringsvänliga varianter? Ro hit med dem också!

6 kommentarer

Inte som på räls

20190206_sov

Trots mitt snack om järnbruari i förra inlägget så har månaden hittills inte gått helt som på räls, om vi säger så. (Det här inlägget har jag till exempel försökt skriva i fem dagar nu, skojar inte ens, så länge har fliken legat öppen.) Har blivit förkyld, sen ännu mer förkyld då jag trott att det börjat vara förbi, har tappat min telefon som sedermera blivit stulen, har en period inte kunnat sova och i princip drivits till vansinne p.g.a. denna sömnbrist, och så vidare.

Har också fått mens, för det är klart att den ska komma tidigare för att pricka allt annat skit. Fast ska väl inte börja klaga på mensen riktigt ännu, fick i alla fall va utan den i hela två år, från att jag blev gravid fram tills alldeles nyligen, ända tills att jag började fundera om det var nåt fel på kroppen. Men den var bara snäll alltså!

Fast nu tyckte jag mig känna av en riktig intensiv-PMS under de sista timmarna innan mensen kom igång. Bara gick omkring och svor och muttrade och gormade åt katterna. Varje flygiga lilla hårstrå kittlade mig i ansiktet och jag ville skrika och slita loss såväl hår som hud. Hoppas det inte ska vara så varje gång, herregud.

20190206_kok

Sen har jag börjat jobba också, fast bara halvtid. Dagarna brukar ju alltid vara så evighetslånga efter en ledig tid, men faktiskt så har tiden gått ganska snabbt på kontoret. Dels för att jag ändrat mina arbetstider, tror jag, förr jobbade jag nio till fem men nu har jag fått byta så jag är där från åtta till fyra istället. Förr var det kväll när jag slutade, nu är det som att det finns massor av dag kvar när jag släcker ner kontoret. Känns bra, inte som att jobbet slukar dagens hela potential.

Och Blenda har varit två halvdagar på dagis förra veckan, nästa vecka ska hon vara längre. I torsdags hämtade jag henne. Jag hade förhoppningar om att hon skulle skina upp och komma springande mot mig med armarna utsträckta, men istället vred hon nonchalant på nacken, kastade en måttligt imponerad blick på mig, drog lite på munnen och typ nickade som att hon tänkte ”Jahapp, det var du ja”, och vände sig direkt tillbaka till att hålla låda inför sina nya kompisar. Ingen tid för mamsen. Ja ja, vi tackar för den klara förhandstitten in i tonåren.

Anyhoo, ska egentligen göra annat nu. Ville bara ta tillfället att flika in och lämna rapport innan det blev en ännu större snöboll av det. Nu ska jag redigera klart en hop med bilder som är long overdue — de är dock inte fotade med samma manick som bilderna i detta inlägg. De knäppte jag med surfplattan genom fönstren en kväll här och megapixlarna är alltså inte jättemånga men jag gillar detta ju. Bra gryn ändå. Får NÄSTAN lust att ta nån gammal digitalkamera i bruk bara för det. Min allra första hade till exempel 1.3 megapixlar. Hehe. Det ni!

Inga kommentarer

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

3 kommentarer