Fisk som en nötkärna

dokumentation & situation

20190616_ros

Alfred retade mig för att jag tog influencerbilder som att jag låtsades samarbeta med stora amerikanska tidsskrifter, hehe. Jag tyckte ju bara att det såg fint ut med den lilla romantiska rosenkvisten mot det grafiska mönstret på väskan, men nu kan jag ju inte annat än tänka att det kanske ser tillgjort ut ändå. Som sånt där trams folk postar på Instagram nu för tiden när vi plötsligt bryr oss i märken och branding igen. (Hur gick det till? Jag var så säker på att vi lämnat det bakom oss.)

20190616_blenda

Hur som helst. Det var i söndags på förmiddagen och nån av nattens eller den tidiga morgonens gäster i parken hade knyckt loss ett par kvistar från rosenbusken och lämnat dem på marken. Jag tog med dem hem, satte dem i vas. De har vissnat nu och [– dramatisk paus –] DET HAR JAG MEEED.

För sen mot kvällen fick jag ont i halsen och nu är jag förkyld och uslig. Blenda också. Trist att dagisåret ska avslutas med sjukdom, lika som det inleddes och mestadels passerade. Precis när jag trodde att det värsta var över och att vi åtminstone skulle kunna pusta ut under hennes sommarlov. Det börjar bli ganska tröttsamt. När ska våra immunförsvar tuffa till sig?

Kommer på tal om det aldrig förstå mig på folk som säger att de är ”så sjuka” men ändå går de omkring, uträttar grejer, jobbar fast säger att de ”försöker ta det lugnt”. Hurdå? Liksom genom att hänga en pashminasjal lite lojt över axlarna eller? Skippa maratonträningen den dagen? Efter jobbet koka en mustig soppa med massa vitlök och ingefära och tycka det är avslappnande där de står (STÅR!) och rör om i en timme ELLER? De kan andas genom sina näsor och raglar inte omkring som en döende fisk med spruckna läppar. De orkar stå upp och tycks inte bli yra och genomsvaga när det gått två minuter sen de sist suttit ner. De är inte konstant lite klibbiga av svett. De har inga illröda näskransar av sönderfrätt hud från allt snytande, heller.

Nej fy fan, jag blir provocerad, det märker ni ju. Men så är jag väl ganska vresig på grund av sjukdom också men ändå. Det känns så pissigt att ta sjukledigt och vara allmänt meningslös för att man ÄR så pass sjuk, när andra som är ”så sjuka” ändå klarar av att fungera ganska som vanligt. Jag vet inte vad det kan bero på att det är så men jag kan säga att det belyser verkligen ens egna floppighet och det frusterar mig som fan att folk ställer till det så för dem själva och för andra (läs: mig). BUHU. Men sjukledigt tar jag ju i alla fall. Varför kan ni säkert räkna ut. *kippar efter andan, fjällar lite, är överlag slemmig*

Mellan hägg och syren

dokumentation & situation

20190606_syrenerna

Hittills varje dag denna månad har jag bestämt tänkt att jag ska blogga. SKA. Har haft innerligt storslagna planer om att skriva om sånt som sannerligen är småsaker. Det kan ju inte vara så svårt, eller hur? Men det är ju ett återkommande fenomen, det där, ett som det sällan blir nåt av. De första fem dagarna i månaden så kom jag mig inte ens för att börja, inte ett ynka ord knackade jag ner. Hur uselt? Men på den sjätte smäller det! Fast ganska knaggligt.

Jag har märkt att jag ofta kommer av mig i mina inlägg för att jag nosar på ämnen som jag tycker att kunde bli egna inlägg. ”Det där sparar jag tills imorgon”, tänker jag. ”Då kan jag fixa bilder, tänka igenom det och bara utföra det bättre”, intalar jag mig själv som en jävla lättlurad pajas. Sen kommer jag ju aldrig så långt på grund av omständigheter och personlighet och plötsligt har det gått för lång tid och allt det gamla, redan förberedda känns irrelevant. Lite som kokt potatis som man sparar för att steka nästa dag och så hamnar de bakom en stor burk yoghurt i kylen och där ligger de då och kallsvettas i en vecka. Ja ja, det där var väl inget nytt egentligen, det är bara det att det har hänt så ofta att det finns i huvudet mitt nu och ville inte lämna mig ifred.

Med det sagt så vill jag ändå berätta, eller mer nämna i förbifarten, att vi börjat riva inredningen i det lilla rummet invid köket som i bostadsannonsen kallades för pigrummet. Det ska bli Blendas rum och bakom möblerna vi skruvade ner hittade vi spår från forna inneboende. Ett fysikprov, ett punk/hardcore/nåt-ditåt-zine, och ett litet skolfoto till exempel. Bara ÄLSKAR det faktum att det är en 80/90-talets tonårspunkare som bott i det rummet förr.

Mer om rummet och mina ~inredningsplaner~ får bli i ett annat inlägg. JaaaaAAAAaaaa, jag vet hur osäkert det låter. Men jag ska försöka.

I övrigt är det typ tropiskt hett här nu och golvfläkten surrar och snurrar. Skickade precis in en beställning på takfläkt till sovrummet. Köpte en begagnad i värmeslagsframmanad panik förra sommaren och 1) den var lite vind och kändes därför osäker att ha på, 2) har små klockformade glaskupor och jag gillar inte formen på dem, och 3) saknade dessutom delen som man fäster i taket och hänger den på, fast det märkte jag först efteråt. Njä, inte världens bästa köp. Nu förstår jag ju att jag hade gett upp och bara tog det som fanns, även om det kändes som en framgång då att faktiskt få tag på en när alla var sålda eller slutsålda redan. Fan jag hoppas det inte är det som är på gång med den nya. Som dessutom kostade dubbelt mera. Håll tummarna för den! Åtminstone ser den snygg och ovinglig ut på bild.

Ser fram emot helgen, både på grund av det utlovade åskvädret och på grund av ledigheten. Eller det sistnämnda har ju redan börjat egentligen. Jobbade halv dag i dag och nu är jag ledig. Känns som länge sen som jag inte haft program för helgen och ser nu fram emot att bara vara. Fast helst på ett ganska produktivt sätt, är så många grejer och projekt jag skulle vilja ta itu med eller komma lite längre på. Vi får se. Ska börja med steg ett: Jaga barnrumsinspiration på Pinterest. Lämpligt arbetslass en kväll som denna!

Blankt

dokumentation & situation

20190526_blank_001

På söndagsmorgonen klockan 06:56 stod jag nere på en brygga uti en sjö i Nedervetil. Där finns ett retreat med träkojestugor ovanför marken och vi hade sovit där. Inte i närheten av tillräckligt länge, förvisso, men barnet var av annan åsikt. Ska visa fler foton men måste först bara rensa bland alla dubbelgångarbilder med motivet smala skogsstigar i mörk grönska, för er skull.

När jag gick igenom albumet insåg jag att jag är så väldigt bildmässigt förutsägbar när jag kommer till en skogsmiljö. Det fanns en fin vattenvy där, som ni ser, men det är likväl alltid skogen som jag barkar åt. Så att säga.

Jag brukar tänka att det finns strandmänniskor eller skogsmänniskor sådär som det finns kattmänniskor eller hundmänniskor. Eller finns och finns, och kanske handlar det mer om vattenmänniska än strandmänniska, men ni fattar. Hur som helst, mina mobilfoton gör det rätt tydligt vilket håll jag dras åt. Hur är det med er? Eller är du, typ, öppen slättmänniska u sick fuck? (Grips ju av skräck varje gång jag åker genom Söderfjärden.)

20190526_blank_002

Och hoppar vi över till temat textmässig förutsbarhet istället, så kämpar jag verkligen stenhårt med att inte gå in på linjen gud vad tiden rusar hjälp. Det är svinsvårt att inte halka dit, men jag vill ju inte. Inte igen. Orka vara så tjatig. Ändå är det typ allt jag tänker på.

Löste jag inte det fint? Nu nämnde jag ju det fast inte riktigt. Nu kan jag säga, utan att egentligen säga det, att jag knappt hinner med. Till stor del för att jag till kvällarna är så trött att jag fastnar i halvliggande ställning i soffan och där sipprar mina chanser till egen, ostörd tid förbi. Det har jag helt säkert också sagt förut.

20190526_blank_003

Äh ni får ursäkta hur tråkig jag är. Känner mig JÄVLA poänglös men det är ungefär som att försöka springa under vatten att skriva det här inlägget. Går så sabla motigt. Lite samma känsla som att försöka jobba med något men inte få den där ostörda, oavbrutna, odistraherade tiden, faktiskt.

Men men. Så kan det vara i denna extraverta tid av flytande jobb och öppna kontorslandskap OCH förstås en (förtjusande) ettåring här hemma då. Fast… just nu lider jag inte av nåt av dessa så jag vet inte vad problemet är. Inte ens katterna går omkring och jamar vid min stol så som de brukar så fort jag sätter mig vid skrivbordet. Det finns absolut inget som kunde störa mig nu. Så varför är det då så svårt att ta sig framåt genom denna spegelblanka ythinna? Jag är väl dessutom bara orutinerad, också. Jomen jo! Det stör. Alltid finns det nåt. 😏

Förälder på nätet

dokumentation & situation

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset

Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga

Ursäkta, vad talade vi om?

Vilda tulpaner kan inte tämjas

dokumentation & situation

20190422_wildtulpen

På påsklördagen tog vi en loppistur i Jeppis och där hittade jag det vårblomstrande seriegrafiet ovanför. Vildtulpaner i en trädgård i Potsdam, tryck nummer 53 av 400. Gjorde lite research och det visade sig att andra tryck i den här serien av konstnären Siegward Sprotte har auktionerats ut från 60€ och uppåt. Om jag inte missförstår det helt så har ett av dem sålts för 200€? Jag betalade dock 2€ för mitt, hehe.

Nöjd med det och lika nöjd att jag köpte tulpaner på påsk, i vårtider, i tulpantider. Tycker dessutom att trycket är väldigt tjusigt. Är det inte lite som att känna solens värme i krispig luft när man ser på det? Nästan som att man kunde se tulpanerna svaja till lite i en svag vind vilken sekund som helst.

20190421_malning

Ett annat fynd från samma skattjakt var tavlan ovanför. Den är mer anonym och jag har inte ännu lyckats luska ut vem som är konstnären bakom den. Tro mig — jag har försökt. Kanske blott en glad amatör med en utpräglad svaghet för Chagall? Att den var så chagallig var det som drog mitt öga till den, sen visade det sig att Alfred också gillade den. Den hade inget pris men vi kom överens om att är den under 20€ så tar vi den. Vi fick den för halva det, så det klassar vi som ett fynd — varifrån den än härstammar!

Jag efterlyste flera idéer och tolkningar på signaturen i mina instastories, och jag har frenetiskt googlat på många alternativ. Men no luck, alltså. Står det Lies, Lier, Lien, Lis, Lir eller är det inte ens i närheten av nåt sånt? På baksidan finns en tejpbit med summan 1600:- antecknad på, och närmast har ju tecknen ”:-” använts i Sverige. Men i Tyskland också, sa en snabb googling. Så kanske har tavlan vid något skede varit till salu i endera länder? Är konstnären svensk? Tysk? Måste undersöka vidare! Har ni förslag på var, hur och vad jag ska leta härnäst? Help a loppa out!

Behagligt men obehagligt

dokumentation & situation

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Glad påsk eller hare bra

dokumentation & situation

Skärtorsdag! Och jag jobbar halvdag. Nu har jag kaffepaus. Varför känner jag mig alltid tvungen att nämna det? Som om nån arbetsmoralpolis skulle snoka förbi här och bara JASSÅ! TVI DIG!

Hur som helst. Efter jobbet ska jag gå och handla ingredienser till en vegerompaj som jag tänkte bjuda några kompisar på. Sen ska vi samla ihop vårt pick och pack och dra till Blåku–, ursäkta, Katternö. Vi ska stanna där över påsken. Antagligen hänga på terrassen en del och kurera våra förkylningar med naturlig solig D-vitamin.

Men va, sa jag förkylningar? Men inte kan vi väl vara sjuka IGEN? Det är ju allt jag någonsin skriver om denna Sjukvår2019?? Jodå. JOO-O-DÅ. Det kan vi.

20160507_harebra

Glad påsk då, eller som vi säger i den sekulära världen: Hare bra! 🥁🐇

Och nu har det gått flera timmar sen jag skrev ovanstående stycken. Picket är packat, packet är pickat, och vi är på väg norrut. Har egentligen inget att tillägga, det störde mig bara att inte publicera ännu ett halvklart inlägg. De tenderar samlas på hög.

P.S. Vill man träffa de smittsamt gladlynta hararna på bild får man förresten åka till naturhistoriska muséet i Riga.

Tre lördagsögonblick

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonstund. Blenda väckte mig klockan sex och då fick hon komma över till vår säng, så låg vi där en timme, bara hon och jag. Jag gick och lade mig idiotiskt sent igår, fast jag varit sliten och mör hela dagen. Varför blir det alltid så? Men jag somnade ändå inte om. Alfred var i Helsingfors, och jag och Blenda har haft hela fredagen för oss själva. Men jag var så trött att vi gjorde ingenting. Orkade inte ens gå och handla. Men tömde ur garderoben i tamburen på de tjockaste vinterplaggen. Tog Blenda på ryggen i sele och bar upp högen med kappor och jackor till gardoben på vinden. Bakade scones. Stekte omelett. Det var ungefär fredagen det, en bra dag om än så väldigt dåsig. Men nu var det lördag och jag bestämde att jag inte orkar vara lika slö idag igen.

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonmål. När vi varit uppe en stund blev det dags för gröt. Faktiskt så sa Blenda till själv när hon ville ha så då gjorde jag en portion åt henne. Oftast brukar jag göra havregrynsgröt som jag skivar ner banan i, eller så gör jag den med några blåbär eller andra frusna bär vi har just då, men i dag rev jag i en bit äpple. Strödde kanel på. Rörde ner havremjölk. När jag smakade på den så tyckte jag den var så god att jag direkt gjorde en egen portion åt mig själv också. Halvvägs genom den kom jag på att jag borde ta bild för att minnas. Äpplet hade redan blivit brunt, men men.

Processed with VSCO with a6 preset

Eftermiddagskaffe. Det dricker jag nu fast inte ur en av muggarna på bilden för dem har jag ställt in i diskmaskinen. Jag köpte dem i dag, på loppis. Jag och Blenda åkte ut till den ena stora en bit utanför stan och jag hittade mest grejer åt henne, men även dessa spräckliga två som får vara med här för att färgerna stämde in så bra med de två andra bilderna. Jag ville länge att mina kaffemuggar skulle vara så stora som möjligt men jag har insett att det smakar bättre ur en mindre mugg. Det är alltid en mindre jag tar ur skåpet nu för tiden. Allra godast är det ju ur muggar i formen/storleken Arabias Teema, men jag vill inte samla på en servis. Så jag testar lite olika istället — de här betalade jag femtio cent styck för. Inte mycket, och dessutom: Vad ger man inte för en god kopp kaffe?

Notiser och parenteser

dokumentation & situation

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule

En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Att brista lite

dokumentation & situation

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)