Kategori: dokumentation & situation

en sån där sneak peek

20130329_klaeder

Garderobsinventerar, färgkoordinerar, stapelsorterar och kappsäckspackar, dock främst inte åt mig själv. Ska åka norrut över påsken senare idag och där ska fotosession genomföras, resultatet får ni se på Blemma nångång i april. Den observante kan kanske notera ett visst mönster i högarna och dessutom koppla ihop detta med något annat. (Hihi!)

en djupdykning i sömn och brist på den, supermegaturbolaserspännande

Har försökt påbörja ett flertal meningar här men jag kommer ingenvart med dem. Har hållit på likadant de senaste dagarna, lyckas inte formulera något, lyckas knappt tänka något heller. Har sovit oregelbundet och på fel tid på dygnet och inte tillräckligt, min hjärna tenderar gå i nåt slags standby-läge då jag är inne i en sån period. Blir också så klumpig, trög och glömsk, allt blir en utmaning. Ett par gånger har jag glömt bort åt vilket håll man ska få kallt/varmt vatten på kranarna och jag har båda gångerna stått där och väntat på att det ska bli rätt temperatur en lång stund innan jag testat vrida kranen åt andra hållet, blev vid ett nojigt ögonblick lite bekymrad då när det hände andra gången. Sen tänkte jag att jag har läst att när man sover dåligt förnyas inte hjärncellerna, och då tänkte jag att de små grå som ansvarar för kranmanövrering tydligen har blivit tvungna att slänga in handduken, och då tänkte jag att det var ju ganska tur att det var just de som fick säga tack och adjö efter denna sömnbrist och inte, typ, de som ser till att man kan köra bil, skriva och läsa, hålla balansen när man går, eller något sådant. Alltså, ska hjärnceller uppoffras så är det förstås hellre de inom något område man lika bra kan testa sig fram som får ryka, resonerade jag. Kändes lite bättre då.

Något annat som känns lite bättre att tänka på vid sömnbrist så är att jag också har läst att man blir ful av att sova för lite, vilket förklarar mycket. Det är en sån här orättvis fulhet man drabbas av, en som inte går att sminka över, det är som att vissa muskler i ansiktet bara ger upp och lägger sig ner och dör och andra spasmar frenetiskt så man har ryckande ögonlock och rynkor djupa som Grand Canyon-fåror i pannan hela tiden. I förrgår vakade jag ett dygn för att få lite ordning på min dygnsrytm, runt tolvtiden då jag varit vaken hela natten ringde jag åt Jim och sa dramatiskt att jag ”måste ha något att leva för” (d.v.s. hålla mig vaken för), så vi gjorde planer att gå på loppis så jag hade något att se fram emot. Så då han kom hem från jobbet åkte vi och jag gick där mellan rader av hyllor och bord och kände mig som något som rest sig ur graven, både mentalt och fysiskt, men jag kände också att det är vetenskap. Det är inte mitt fel att jag både ser ut och rör mig som ett monster, ok, gott loppisfolk?

Köpte ett halsband där, tycker att det ser lite ut som en manet med en viss drömfångarvibb:

20130322_halsband_001.jpg

Idag vaknade jag tidigt, för tidigt, så nu är jag sjukt trött… igen. Har inte riktigt någon koll på vad jag skriver här. Skönt är ändå att p.g.a. vår tidiga uppstigning har vi redan hunnit handla mat och även vin till kvällens plättkalas. Jag har också redan plockat fram vad jag ska ta på mig, det brukar jag aldrig veta på förhand. Jag har även försökt färga mitt hår men det blev knappt någon skillnad, en gnutta svalare nyans bara och lite mer lyster. Ska göra ett nytt försök nån dag.

Började tidigare i veckan titta på Sabrina, the Teenage Witch i vad jag tycker om att titulera ”forskningssyfte” (m.a.o. ska vi ha magi som tema på Blemma nästa månad), och nu tror jag att jag ska transportera datorn till sovrummet, se ett fruktansvärt cheesy avsnitt (de är alla det), och sen sova en stund. För jag hinner! Hur bra som helst! En helt ny värld, det här att sova och vakna normala tider. (Fast tio före åtta på en lördagsmorgon känns onekligen inte helt normalt, men vad vet jag.)

touché…?

Helt så som det brukar vara att läsa kommentarerna till viktiga artiklar på dagstidningarna, så var det igen både nedslående och upprörande att scrolla neråt på Hbl-artikeln om medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning, men sen slog det om vid någon skede. Ungefär samtidigt som jag insåg vilken lättnad det är att jag inte behöver känna och umgås med dessa bakåtsträvare och motståndare, så sa Jim sa att det är ju tur ändå att de är så pass wacko som de är. Deras yttringar talar ju inte direkt för deras sak när de för det mesta är fullkomligt irrationella och ofta irrelevanta också. Många uttalanden var så bisarra att jag inte kunde annat än skratta åt dem (även om förstås åsikterna de uttryckte var allt annat än roande). Bland urvalet i den kategorin är min favorit följande tanke:

majoritetenavde.jpg

Ungefär min responstanke:

touchequestionmark

P.S. Inom 22½ timme hade 100000 (hundratusen!) personer skrivit under, och ännu ökar siffrorna. TOUCHÉ! Heja fina finländare!

tatueringar & autokromer från 1920/1930-tal

Har varit genomtrött på internet de senaste dagarna, vilket är ganska nytt och även aningen otäckt. Vi har stött på enorma problem med Blemma och det innebär äckligt mycket jobb. Varje gång jag sätter mig vid min dator känner jag angsten välla upp, så jag har mest använt den till att titta på tv-serier och att leta fram bilder fotograferade med autokrommetoden. Hittade på tekniskamuseet.se dessa:

FAB184_L.jpgFAB182_LFAB185_L

Medicinska fotografier av tatueringar, förevigade av E.D. Schött nångång mellan 1925–1930.

Länge sen jag har tyckt att tatueringskonst har varit så fascinerande. Önskar jag visste mer om personen/personerna på bilderna.

an extreme case of the mondays

20120802_00120120802_002

Igår kväll satt jag här och frös, saknade varmare väder, och redigerade bilder från sensommaren. Som t.ex. de här två av nån spirea-art. Trots missnöjet med årstiden så kände jag mig ändå ganska tillfreds — tidigare på kvällen hade jag Funnit Inspiration för en sak jag ska göra i vår/sommar som kanske t.o.m. kan klassas som Konst, så det får ni kanske se då. Känner mig väldigt laddad inför det, retar mig att det inte är möjligt att ta itu med det ännu, oroar mig att jag ska min vana trogen mest tycka att det är kul att planera och påbörja projekt och sen lämna dem vind för våg och utan fullbordan.

Jag hade även äntligen igår publicerat det sista inlägget till Blemma för den här månaden och det var en utomordentlig lättnad att inte behöva tänka på det igen på en stund, efter att varje dag under de senaste två veckorna varit tvungen att göra det. Vilket kanske inte låter som mycket men det känns som det för mig. Vår organiseringsförmåga på redaktionen har varit relativt försvunnen den här gången och det har blivit tungt i längden. Det har gått, men jag har varje dag vaknat och somnat med den där blä-iga känslan, och det har varit svårt att hitta det som är roligt i det, eller, det har tagit länge att komma dit. Så till och med idag då jag vaknade så mös jag lite extra över tanken att jag har Blemma-paus, änt-satans-ligen. Och så får jag veta att sajten ligger nere, så ännu måste jag tänka på det. Blir så arg och trött och less. Vill bara… ja, jag vet inte. Sova i tjugofyra timmar och vakna till att problemet magiskt har löst sig själv, typ, det skulle vara helt jättetrevligt.

Hej och välkomna till gnällbloggen. Idag är jag butter, fast jag stigit upp på den rättaste foten av vad jag gjort på länge. Men nu just, efter att jag mejlat för att försöka reda ut det, finns det inget jag kan göra ändå, vilket jag alldeles precis nu på samma gång jag skrev den meningen först fattade, så det är skönt. Det är bortom min kontroll just nu och det är därmed helt onödigt att jag sitter här och surar. Skrev mer gnäll här men det har jag raderat. Tänker att den aktionen får symbolisera vad jag även ska göra med mina tankar. Nu släpper jag det.

Ska googla på fina bilder och söta, glada djur istället. T.ex. quokkan.

lunacy

Vad jag har gjort idag? Åh, det samma gamla vanliga bara:

20130304_lunatic

Jag är antagligen ganska trött just nu för jag tycker att det är så otroligt festligt att jag ser så seriös ut. När jag balanserar en månglob på det där aslöjliga ”Wow titta så djupt och konstnärligt jag håller i den här globen”-sättet. När jag har valt ut ett tema och gått all in så att säga. När jag har en 10×10 cm stor silverglittrig månskära i pannan. Liksom joo vem tror jag att jag är, Professor Trelawney? Aleister Crowley? Sailor Moon?

Allra festligast är att jag har insett var jag hör hemma. Jag har nämligen funnit min sanna familj:

wedemandtobetakenseriously

”det borde du klara av att stå för”, sa den anonyme hypokriten

Ursäkta nu om ni tycker att det här ämnet börjar vara rejält gammalt, men det är ännu några vissa kommentarer som etsat fast sig i min hjärna och där har de suttit i nån vecka nu. Den mest återkommande av dem var något i stil med att man (jag) måste vara ”beredd att ta det”, där ”det” syftar på det som sades på radio X3M, och att det är jag ”uppenbarligen inte”. Ursäkta? Jag har inte gjort annat än ”tagit det”! Jag har inte jagat X3M med fackla och högaffel — tvärtom har jag, beklagligt nog, hållit mig tillbaka och väntat på att övrigt internetgräl ska dö ut innan jag säger något om det, utav rädsla för att av fler stämplas som en argbigga som bara härjar om allt och vad som helst. Jag hade, m.a.o., fegat ur. Istället har andra tagit upp den debatten och det ämnet, och det är jag obeskrivligt tacksam för. Jag har sagt mina åsikter om någon frågat, men jag har inte självmant ställt mig i ett hörn av internet och skrikit i min e-megafon. Inte för att det spelar nån roll, och inte för att jag inte tycker att jag inte skulle ha haft den rätten ens (!), men jag blir så sjukt frustrerad på folk som bara antar en massa saker. Såg nyligen att en gammal bekant till mig uttryckt sig i nån kommentarstråd ungefär såhär: ”Vet inte vad det handlar om för jag har inte läst men löjligt är det” — igen, ursäkta? Suck. Klart att alla får ha sin åsikt men jösses, gör lite research först va innan ni bestämmer er för en.

I samma tråd skrev denna gamla bekanta också att hon tycker att kvinnor ska vara hemmafruar. Sen hade någon svarat att jag antagligen skulle skälla ut henne för den åsikten, eftersom jag är en sådan som självklart tycker att alla kvinnor ska jobba hela tiden och satsa på karriären och att stanna hemma som kvinna förtrycker andra kvinnor, och så vidare. Öh, nä. Det tycker jag inte. Jag tycker att alla kvinnor ska få välja själva, det gör de flesta feminister förresten, men det mest skeva i den där diskussionen var inte att någon (IGEN för TUSENDE gången) antagit något om mig helt dragit ur tomma intet, utan den saken att: En person säger att hon tycker att alla kvinnor ska stanna hemma. Det tycker alla låter vettigt och rättvist. Föreställ er här att jag faktiskt skulle tycka att alla kvinnor inte ska stanna hemma. Båda två gör vi oss då i så fall skyldiga till att tycka att kvinnans plats i samhället är ett visst område och ingen annanstans. På vilket sätt skulle min föreställda åsikt vara ”värre” än den andra personens? Hej, hypokrisi.

Är också så trött på det här att prata om ”kvinnor” som grupp, precis som att vi hade ett kollektivt medvetande och som att individer inte finns. Vi ska göra si och vi ska inte göra så. Män utsätts förstås också för det här, t.ex. i den otäckt populära åsikten att ”alla män ska göra militärtjänst, annars är man ingen riktig karl” (hatar det), för att inte tala om alla minoritetsgrupper. Är vi inte alla sabla trötta på sånt? Ändå, allt sådant är vi tvungna att ta, mer eller mindre. Vi lever i en demokrati och folk har rätt till sina åsikter — även om det är inte alls är okej att tycka att en grupp människor borde vara på ett visst sätt. Men vad ska man göra, liksom? Man kan inte tvinga nån att ändra åsikt. Ändå, paradoxalt nog tycker jag ju själv att den gruppen människor med åsikter om andra grupper i sin tur kunde ändra åsikt. Har svårt att tro dock att en ”utskällning” i en kommentarstråd skulle reda upp något. Har svårt att tro att ens några vänliga frågeställningar skulle fixa det. Och har folk bestämt sig i blindo på flit så har jag ingen lust att försöka agera ledhund.

Något som jag själv känner att saboterade min mening ganska gravt var vissa medier (jodå, bl.a. radiokanalen ifråga förstås) — de skildrade hela grejen som ursinnig personlig kritik riktad mot den framförande artisten och det resulterade i en hel del smutskastning åt flera håll och att folk struntade i att sätta sig in i det eftersom jag ju bara var en ”rasande feminst” som inte förtjänar att tas på allvar. Min mening var aldrig att peka ut någon bov i dramat, bara att framföra ett missnöje med att vissa tendenser försiggår i samhället eftersom att vi som samhälle accepterar det. Därför tycker jag det är förbannat trist att ingen av låtskrivarna (så vitt jag vet) har kommenterat den aspekten, utan bara hållit sig till att säga att låttexten inte är menad att tas på allvar — vilket inte egentligen säger något alls. Och samtidigt som de får axla kritik så får jag det med, vi har liksom inget annat val än att ”ta det”. På samma sätt som jag tycker att de är illa tvungna att ansvara för vad de sätter ut i världen så är jag det med, sist och slutligen, fast våra situationer och i synnerhet vårt inflytande ser ofantligt annorlunda ut. Jag känner ofta att jag trots det varit tvungen att ansvara mer för det jag sagt, på det viset att jag varit tvungen att förklara mig om och om igen — se originalinlägg t.ex. där jag upprepar mig tusen gånger i kommentarerna. Och det kan jag gå med på, det kan jag ta, även om det förstås lett till viss frustration nu som då. Men personangrepp, hån och prat om ens könsorgan… Det är fan inte okej. Sånt hör inte hemma i kategorin ”Saker man måste vara beredd att ta”, och att folk anser att någon ”överdriver” som reagerar på och mot sådant… ja, kanske de människorna också skulle kunna lära sig att ”ta det” att alla inte tycker, värderar, känner och är som de?

ett utdraget frågeformulär

Har de senaste dagarna jobbat med grejer för Blemma och har emellanåt kommit in hit och fyllt i nån punkt på den här listan, ibland i uppvärmingssyfte (för att komma igång med att skriva överlag), ibland i avslappningssyfte (för att tankarna snurrat lika snabbt som Taz, the Tasmanian Devil ni vet, efter stressig skrivsession), och ibland i tidsfördrivningssyfte (för att kaffet inte kickat in ännu och att göra något ”riktigt” har känts lika kul som att bada badkar med brännmaneter typ). Så har jag hållit på nu i ett par dagar och den här listan börjar kännas gammal, så nu ska jag fylla i den klart.

fraageformulaer_001

Vad är ditt namn och vad betyder det?
Linnea, som de flesta vet är det även namnet på en liten ljusrosa skogsblomma och det brukar vara den vanligaste (och enklaste) betydelsen. På en del namnsajter står det att betydelsen är ”lime-tree” och det tyckte jag alltid var ytterst besynnerligt, tills det visade sig att lime var en annan engelsk benämning på linden, alltså trädet lind, vilket ju känns mer nordiskt än citrusfrukter. Blomman är döpt efter botanikern Carl von Linné, så jag antar att hans släktnamn också bär betydelsen lind.

Var bor du och hur trivs du där?
Vasa, också känd som Finlands soligaste stad. Vilket är en eufemism för ”blåsigaste”, är jag ganska säker. Trivs helt okej, men tycks inte riktigt nångång känna mig helt som hemma här. Var olycklig här länge men det går bättre nu.

fraageformulaer_002

Vilka är dina hobbyer förutom att blogga?
Att blogga är på sätt och vis min ultimata paraply-hobby, i.o.m. att många av mina hobbies går att kombinera in i det. Som t.ex. att fotografera och redigera bilder, att göra layouts och koda (främst HTML och CSS, är en gnutta bekant med PHP också), förstås att skriva och reflektera/minnes-anteckna/navelskåda, och sånt. En annan favorithobby är att gå på loppis, såklart. (Vilket man också kan blogga om! Blogg über alles!)

Vilket är/var ditt favoritämne i skolan och varför?
Jag gillade teckning mycket för det var ju typ fritid. Modersmål (svenska) och engelska har jag också alltid gillat, antagligen mest bara för att jag var bra på båda två och det är förstås kul att nån gång känna att man har koll på något. I lågstadiet läste vi också dikt som ämne, det har jag först de senaste åren förstått att inte alls hör till standardundervisningen. Jag tyckte det var spännande med poesi, jobbigt ibland att memorera dikterna och att framföra dem inför klassen var förstås mindre kul, men det var ändå intressant. I synnerhet i vuxen ålder uppskattar jag dikttimmarna, känns som att de var mycket berikande.

fraageformulaer_003

Vad är din civilstatus och vad gillar du mest med den?
Jag är i ett förhållande, sambo (vilket är ett uttryck jag inte är helt förtjust i, vet inte riktigt varför), och vad jag gillar mest är förstås Jim. Men så gillar jag också att existera sida vid sida med någon. Jag tycker förstås också om att ha någon att kommunicera med, men så tycker jag också om hur långvarande förhållanden utvecklas, att man ofta i tysthet sitter för sig själv men ändå en bit bort sitter en annan person i tysthet för sig själv och då tänker man att man är två ändå och det hela känns väldigt naturligt och fint i sin anspråkslöshet som egentligen är allt annat än anspråkslöst. T.ex. det gillar jag.

Vilken färg är din favorit och varför?
Då det gäller klädsel: Svart. Jag tycker bara den är den ultimata färgen. Den passar till allt, både färger och tillfällen. Den är festlig, högtidlig och seriös samtidigt som den kan vara avslappnad, vardaglig och kul. Den är en mycket formbar färg, om man kan säga så. Den kan bli vad som helst, den säger inte något i sig själv, den säger vad man vill att den ska säga. Jag gillar stil och svart klädsel bekräftar att det är inte färger eller avsaknaden av dem som gör stilen, man kan se helt smaklös ut ändå. Gamla bilder av vad jag brukade ha på mig gör detta t.ex. fullkomligt självklart! Så då tänker jag att ifall man lyckas se lite intressant ut och inte allt för uttjatat klyschig i helsvart, då har man lyckats. Men förstås då det gäller stil är det alltid smak som avgör, men sådär fungerar det då enligt mitt tycke.

fraageformulaer_004

Hur lyder ett citat du gillar och vad betyder det för dig?
From my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity.” – Edvard Munch. Det betyder att ingen är någonsin verkligen borta, att allt varar i princip för evigt men i olika former. Att liv är förgängligt men att liv aldrig är förgäves. Att vi är del av en cykel på så många sätt, från stjärnstoft till människa till ”maskföda” (låter makabert, men egentligen är det inte det) till blomster. Det är något otäckt med citatet, att det så frankt konfronterar en med ens egen dödlighet, men det är något vidunderligt trösterikt i det också. Typiskt människan att tillskriva mening i naturens gång, va?

Vilken superhjältekraft skulle du helst ha och varför?
Brukar ofta drömma att jag kan flyga och det är otroligt spännande och underbart, men allra helst skulle jag nog ändå välja att kunna läsa tankar. Det är visst ett ganska inkräktande alternativ, sorry, men jag blir galen ibland när jag inte vet vad folk tänker. Sen är jag också ganska nyfiken på människor, det ska erkännas, vill gärna veta hur de tänker och varför de tänker som de gör, och så vidare. Men jag lovar att det skulle vara behändigt för er med, ni skulle aldrig mer behöva anstränga er för att förklara något åt mig om ni inte ville, jag kunde bara kisa lite med mitt tredje öga och så skulle jag säga ”Ok, jag fattar!”. Bara bra, m.a.o.

fraageformulaer_005

Vilket djur skulle du vara om inte människa?
Vill ju gärna säga katt men det är så typiskt, men det är mycket i kattlivet som skulle passa mig. Men om inte katt, i så fall mal tror jag. Alltså en nattmal. Vaknar till i skymningen, flaxar darrigt omkring, kretsar kring ljuset men hör hemma i mörkret et.c. Är dammig och skör och ofta dyster och dramatisk i färgskalan. Ja, jag vet inte. Kan identifiera med sånt.

Vad har du gjort idag och vad ska du ännu göra?
Har inte gjort så mycket — sov jättelänge för att ta igen mig från natten innan då jag suttit uppe och panikskrivit en ledare. Hade överaktiverat mina små grå och överkonsumerat på kaffe så jag brände midnattsoljan ännu långt efter tolvslaget, somnade först på morgonen och vaknade då det fortfarande var morgon. (Eller ”förmiddag” sådär som vissa envisas med att kalla det.) Men det var alltså igår, idag har jag vaknat med huvudvärk eftersom jag sov cirka elva timmar, jag tog direkt en huvudvärkstablett och en stor mugg starkt kaffe, sen började jag jobba på Blemma. Och så har jag hållit på hela dagen. Inte så jättespännande, nej. Men kul på sitt sätt! Alltid skönt när man kommer över den där tröskeln och får saker gjorda. Och ska förstås inte göra så mycket mera inatt heller. Kanske äta något och se på nåt tv-serieavsnitt under tiden.

Där var det. Vilket låter mer definitivt och koncist på min dialekt: Tä va he.

sammetslent

Sammetslena saker har varit ett ständigt återkommande tema på sistone. Här är några exempel på hur:

20130224_caspian

Caspian. (Som börjat återfå lite av sin brunskiftande sommarpäls.)

20130226_klaenning

Halsringningen kring dagens loppade dödsätarklänning.

20130224_esmeralda

Esmeralda. (Som ofta sover med munnen öppen nu för tiden.)

20130225_kjolar

Lördagens loppade korta kjol och den plommonlila långkjolen som snällaste finaste karamEllen hittat åt mig och blev min på lördag kväll.

20130226_couscous

Couscous. (Som har varit i slagsmål och blivit klöst riktigt nära ögat, stackarn.)

Ska skriva ett riktigt inlägg nån dag men energin tryter. Gör annat, träffar kompisar, kramar katter, lever loppan (alltså: går på loppisar), och sånt. Borde skriva klart en ledare eller något relativt snarlikt en sådan till Blemma med temat rymd, men enda jag kan tänka angående rymd för stunden är att det tycks finnas mycket av det i mitt huvud just nu. I rymden kan ingen höra dig skrika, så sägs det, men i mitt tankemaskineri är jag ganska säker på att man hör ett eko.

Inga kommentarer