manning & mantila

dokumentation & situation

Till dagens positiva hörde att jag noterade att Hufvudsstadsbladet modifierat sin artikel om att Manning identifierar som en kvinna så att de bytt pronomen (från han till hon) eller omformulerat texten så att hon benämns könsneutralt genom att använda sig av namnet. I Svenska Yles artikel om samma grej kunde jag också glatt notera att de korrigerat sina texter, innan hade de uttryckt sig så beklagligt som att i en bildtext för ett foto på Chelsea Manning som bar smink och peruk förklara att fotografiet föreställde Bradley Manning ”utklädd till kvinna”, och i brödtexten stod det såhär: ”Jag hoppas också att alla från och med i dag kallar mig vid mitt nya namn och hänvisar till mig med det feminina pronomenet, sägs det i hans uttalande.

Jag citerar inte det där för att kritisera, utan för att illustrera på vilket sätt det rapporterades om Manning i medier, antagligen över hela världen, när hon tog det offentliga steget från Bradley till Chelsea. Ett han eller hon dit kan verka som en liten petitess för de som aldrig genomgått eller velat genomgå en könskorrigering, men för någon som uttryckligen säger ”Jag hoppas att alla hänvisar till mig med det feminina pronomenet” samt ”Jag är kvinna”, så säger det ganska mycket att folk fortsätter med att hänvisa till henne som en man, en han. Många nyhetssajter rubricerade dessa artiklar i stil med ”Bradley Manning says he wants to be a woman”, och det där att hålla fast vid att Manning är en man i såna rapporter är som att mellan raderna säga ”Synd för dig, Bradley, för du KAN inte, du FÅR inte, VI TILLÅTER det inte!”. Det här är respektlöst. Och det uppfattar många människor, och/eller våra undermedvetanden. Det meddelar åt oss att det är såhär transsexuella ska bemötas. De är inte värdiga mer respekt än så. Det sprider transfobi, alltså.

Så när jag ser att nyhetssajter i Svenskfinland korrigerat sina texter för att tillgodose en transsexuell persons berättigade förfrågningar, så är det något som i en utopi vore självklart, men som gör mig väldigt glad i nuet.

Dagens negativa var Mantilas ordbajseri och försvar av det (även det ordbajseri). Först skrev han såhär ”Informationsläckan Bradley Manning vill bli kvinna. Det är inget under. Att tjalla har alltid varit kärringaktigt.”, och det blev förstås en grej av det i.o.m. att han valde att publicera denna reflektion invid sin ledare i den dagstidning han jobbar som chefredaktör för.

När Yle ställer frågor angående detta förklarar han ”Kvickheten, som jag fortfarande tycker var utmärkt, var inte något särskilt ställningstagande”. Han vidareutvecklar med påståendet att ”Minoriteter överbeskyddas från allt” och avslutar med ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget”. Säg det med mig, kära läsare: Ehh, va?

(Här ska jag dock övergå till att kritisera så om ni ogillar sånt kan ni skippa till slutet. Eller om ni känner att ni kommer få för er att läsa i en rasande ton och applicera den på mig. Det blir så fel då.)

Vi börjar med det faktumet att Manning inte ens får vara en kvinna, utan en kärring. Ämmä på finska, vilket i ordböckerna definieras som nedsättande. Då det gäller den svenska motsvarigheten ‘kärring’ så brukar folk gilla att påpeka att ordet faktiskt härstammar från ‘käring’, men det hjälper oss inte att komma bort från att i modern tid är ‘kärring’ oftast långt ifrån ett kärvänligt smeknamn på medlemmar av det kvinnliga könet. Vet inte hur pass vanligt det är att i finskan använda ämmä som något vänligt, eller varifrån det härstammar, men oavsett så är det valet av ord i samband med resten av Mantilas uttalande inte direkt något som allt-som-allt ger ett alltför strålande intryck av respekt och acceptans.

På tal om ordval, är det bara jag som tycker att ‘tjallare’ var märkligt? Det känns som att en kunde byta ut det mot ‘skvallerbytta-bing-bång’ i detta sammanhang, och det hade ändå hållit samma nivå.

Den s.k. ”kvickheten” är tyvärr inte speciellt kvick alls. Jag säger inte ”tyvärr” för att vara syrlig, utan för att jag verkligen tycker att det är beklagligt att såna där skämt är så vanliga att de är förutsägbara och därmed långt ifrån kvicka. Ett sådant där skämt drunknar i ett oändligt urgammalt hav med likadana eller liknande skämt som alla går ut på att förlöjliga kvinnor (och på samma gång oskadliggöra dem, behändigt nog); i just den här varianten är poängen att kvinnor är skvallerkärringar och generellt opålitliga. Ha ha. Mantilas skämt passar som hand i den handske som är den patriarkala strukturen, i.o.m. att hans ”kvickhet” framhäver män som de lojala, trovärdiga typerna, medan kvinnor helt enkelt är skrattretande dåliga på att upprätthålla sådana högaktningsfulla standarder. Som alla ju vet, enligt hans skämt.

”Inte något särskilt ställningstagande” säger Mantila om hans skojeri, och visst, det var kanske inte ett avsiktligt sådant, men här tycker jag vi har gått över gränsen från vad som kan räknas till ”bara på skoj”, när det han skrev så självklart ändå uttryckte Mantilas inställning till både transsexuella och kvinnor (och whistleblowers, antar jag) — och den är nödvändigtvis inte aktivt negativ, men mera respekterande sådana har en ju lyckligtvis sett.

Trots detta så kunde jag ännu gå med på att det var ett olyckligt och klantigt misstag, samtidigt som jag förstås inte tycker att det gäller som en ursäkt, men att det är i alla fall något. Sånt händer. Som Svenska Yles ursprungliga bildtext till fotot på kvinnan Chelsea Manning. Det kan reda upp sig och det kan bli ännu bättre efteråt. Jag begriper förvisso inte riktigt hur just detta kunde tryckas utan att nån insåg problematiken i det, men jag kan godta att ibland blir saker och ting jäkligt fel bara.

Men uppgivenheten infinner sig i och med slutdravlet om att ”Minoriteter överbeskyddas från allt”. Är detta de sanna färgerna vi glimtar? Jag vill ogärna tro det men det känns väldigt olyckligt och illavarslande att här har vi en kille som först driver med både kvinnor och transsexuella, båda två i varsin slags minoritetssituation (transsexuella betydligt mer än kvinnor, naturligtvis), och medan han till sitt försvar först hänvisar till ”skoj” som orsak till hans driveri, så tycks han övergå till ett aningen obehagligt allvar i slutklämmen. Med ord som låter förbittrade och missunnsamma, så framstår det som att Mantila kunde anse att andra överbeskyddar transsexuella, och därför kan de sparkas på för att jämna ut det lite.

Nä, transsexuella överbeskyddas verkligen inte. Inte andra minoritetsgrupper heller. Det gör många ”kvickheter” utmärka exempel på.

Ironin i att säga ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget” förresten. 1) Kanske det är nån annan som inte har koll? 2) Vilka rådande omständigheter? Att någon uttryckte sig väldigt problematiskt, till på köpet i ett problematiskt sammanhang? Det är väl inte bara några ”rådande omständigheter” som ska ogiltigförklara hela grejen, det är ju DE som ÄR den! 3) Mantila jobbar som chefredaktör. Jag skulle förmoda att precis det vad han vill att folk ska göra är ta åt sig av det han säger, men om det är så som han får det att låta det motsatta han eftersträvar så har han ett ganska avantgardistiskt men säkerligen i längden effektivt sätt att åstadkomma det.

Det där sista uttalandet var det jag blev mest störd på, faktiskt. De andra fraserna tappade jag hakan över men då jag nådde den sista bet jag bistert ihop. Kanske nog för att jag blev lite provocerad av och frustrerad på det obstinata defensiva i det, men också för att han i samma mening igen lyckades uttrycka en bristande respekt för en förtryckt grupp människor och i samma veva sprida mer transfobi enligt ”ej värda respekt”-principen. Som om det där skämtet inte räckte till.

TL;DR: Jag gillar när folk korrigerar sina misstag istället för att försvara och förvärra dem.

nu lyser månen klar och kall

dokumentation & situation

20130822_maane_001

Lördagsnatt och jag rensar bland bilder av spökmånen för några nätter sen.

20130822_maane_002

Under medeltiden var den allmänna uppfattningen att månen var en kall himlakropp, till skillnad från solen som var en varm då, och att nattens kyla dels berodde på månen. Vissa nätter känns det helt förståeligt varför.

Ser fram emot hösten, vill ligga under en filt och se på filmer, gärna skräckisar medan det stormar utanför. Har tillbringat dagen i Katternö och där var det varmt, då jag har suttit ute på terrassen har jag börjat känna mig överhettningsyr av solskenet så jag flytt inomhus till den svala skuggan och har känt att jag fått nog av sommaren. Ändå, när jag åkte därifrån, kändes det lite bitterljuvt för jag vet att det var de sista sommardagarna ute på landet för det här året och nu har jag en lång period av kyla och mörker framför mig. Det sägs att det är mörkret som tär på ens psyke men ibland undrar jag om det inte är kylan ändå.

Vi åkte på Juthbackamarknaden igår, jag och Jim, det blev så kallt och vi blev så trötta att vi inte ens gick igenom hela, vi åkte hem till mina föräldrar och sov i ena stugan och tanken var att vi skulle åka förbi marknaden idag igen på väg tillbaka till Vasa, men det blev aldrig av. Vi gjorde inga fynd i år, jag blev lite sugen på en Zenitkamera som jag ännu i förmiddags funderade på att kanske inhandla, men dels är jag medveten om att jag verkligen inte behöver ännu en analog 70-talskamera, och dels så gläntade äntligen vår kreativitetspropp och vi tillbringade istället eftermiddagen med att fota, scanna och sånt, kändes roligare än att åka till marknaden. Ändamålet för vår kreativitetssession var förstås Jims nya album som har varit på väg att släppas en lång tid nu. Kanske snart händer det alltså. Dagen har känts förvånande produktiv och på något vis fullföljande. Jag har lagt fram en idé och vi har direkt gått ut för att förverkliga den, iklädd underkjol, t-shirt, stickade sockor och tofflor och med en stor kaffemugg i handen har jag lämnat gårdsplanen, jag har gjort mat på ärtskidor och tomater som jag hämtat från grönsaksland och växthus, från busken utanför stugan åt vi svarta vinbär som en minifrukost då vi precis hade vaknat, jag har haft mycket kvalitetstid med alla tre katter varav samtliga har varit spektakulärt kärvänliga; det är sånt här jag gillar med landet. Vardagen innehåller mer där, för såna som jag.

Under bilfärden på väg hit var jag så trött att jag ett flertal gånger kom på mig själv med att fantisera om att få gå och lägga mig och hur himmelskt det skulle vara. Sen kommer vi fram och jag sitter ändå uppe i ett par timmar och stirrar på en alldeles för ljus skärm. Oerhört opålitligt av mig själv att göra så åt mig själv. Vet hut, jag.

jeppis pride och sånt

dokumentation & situation

Ganska ofta översköljs jag av narcissistångesten och får dåligt samvete för att jag inte bloggar om Seriösa Ämnen nästan alls. Inför exakt vem det är jag drabbas av denna skuldkänsla vette gudarna (old ones and new) men vetskapen att antagligen ingen fäller varken tårar eller humör över min ytliga bloggstil är likväl inget som räddar situationen, om något resulterar det snarare i att jag till på köpet känner mig pinsam-dum och inte bara ytlig-dum. Brukar ibland tänka att jag är så plågsamt självmedveten men det är en sån där sak som ingen någonsin borde beklaga sig över för det är UNIVERSUMS LAG att då är självmedvetenhet en egenskap en definitivt inte besitter, och alla himlar med sina ögon åt en för evigt. I ärlighetens namn är jag nog snarare så osäkert självfixerad så till den mån att jag sjukligt ÄLTAR mig och min egen person och där ser vi — vi är tillbaka på narcissistångesten!

Men tillbaka till bloggandet istället: Till saken hör att jag känner att allt rusar förbi så snabbt. Till sanningen, å andra sidan, hör väl att jag är häpnadsväckande långsam — andra tycks ju hänga med. Jag, å andra sidan, funderar i några dagar på att säga något om Jeppis Pride som kunde fylla ett blogginlägg och inte en tweet, sen låter det swoosh sådär som då ett jetplan flyger förbi och ens huvud vrids automatiskt åt fel håll, åt det håll där ljudet är, inte där planet är som ju välkänt vid det skedet redan är långt förbi och du, din stackars snigelhjärna, hann inte alls med. (IT WENT OVER YOUR HEAD, kan vi skoja idiomatiskt och bokstavligt i den metaforen.) Och då har de flesta övergått till att prata om t.ex. hijabuppropet. Eller Ryssland. Eller Syrien. Eller Bradley Manning. Eller vad/vem som helst annat.

Samtidigt så känns det ofta poänglöst att blogga om saker en inte har något produktivt att tillföra. Jag hamnade däremot in i en evighetslång diskussion om Jeppis Pride på FB som jag tänkte att jag kunde copy&pastea lite grejs från men hela tråden har sedermera raderats. Jag stöder förstås Jeppis Pride och hoppas på att delta och önskar att det bidrar till ett mera öppensinnat samhälle — singlar inte ut Jakobstad som motsatsen, tvärtom tror jag, fullkomligt generaliserande från min åskådarbalkong, att alla städer och orter i Finland skulle gynnas av ökad medmänsklig välvilja. Tror detta kan vara en universell regel, faktiskt.

jeppisregnbaage

Jag tweetade om detta innan och fast jag inte ännu har något produktivt att tillägga så tycker jag ändå att det tåls att upprepas (och utvecklas och genomgås gång på gång på gång på gång och att det egentligen är viktigt att det är precis det som görs också, som alltid när det handlar om att upprätthålla och/eller etablera mänskliga rättigheter), i.o.m. att en del personer har så svårt att förstå detta: Vi uppfostrar nya generationer. Andras ungar är alltid någons barn. Och att vägra acceptera harmlösa olikheter är så satans korkat. Samtidigt som det var mycket skriverier om Jeppis Pride så var det terminstart för grundskolorna i Finland och som vanligt var mobbning på tapeten. ”Vi måste motverka mobbning!” ropade många vuxna, speciellt de med barn i skolåldern, och så gott som alla övriga vuxna och många barn var även de överens om den saken. Det vore fint om mobbningen fick ett slut, såklart.

Samtidigt, i ett annat hörn av verkligheten, säger vuxna individer saker som ”Hör inte hemma i en idyll” följt av ”Förstår de inte att folk med en moralisk kompass tar illa vid sig?” (jag har ännu en dålig nyhet åt dig: din kompass är trasig), eller ”I bibeln står det tydligt man och kvinna och inte kvinna o kvinna eller man o man.. Och när den här pride kommer då ska mina barn inte vara i stan”, och ”Normala mänskor springer inte och strippar på gator och torg” (”””Normala”””), eller varför inte det utomordentligt trollstinkande (som jag dessvärre tror att likväl kan vara någon patetisk liten missnöjd amöbalorts riktiga åsikt): ”Homosexualitet borde förbjudas här i landet som i Ryssland!. Ryssland är en föredöme i vårt land om homosexualitet”. Och så vidare.

Ja, hur var det nu med den där mobbningen? Vad var det vi skulle göra med den?

Ifall nån missat kopplingen jag syftar på (förvisso inte något jag tror att nån av de som brukar läsa den här bloggen, främst de jag känner, skulle missa) så är den alltså denna: Mobbning & pridefestival tycks vara på allas läppar — men inte konstigt att mobbning förekommer bland barn då olikheter bemöts så avogt av vuxna.

Tänker att egentligen är ekvationen mycket enkel. Endera så väljer jag att vara en mobbare, eller så väljer jag att inte vara en utomordentligt avskyvärd person. Tänker också att även valet är mycket enkelt.

I övrigt så ska ju alltså Jeppis Pride diskuteras på Obs debatt ikväll, kl 19:55 finsk tid. (Min kompis Ellen som varit med och dragit igång paraden kommer dessvärre inte vara där, men jag är mycket stolt över henne och vill därför inte missa chansen att skryta med vår vänskap så det är vad jag klämmer in här, och om det nu är så att det belönar mig lite extra street creds, so be it!)

Jag hade fler tankar men de försvann. Det ska också tilläggas, angående bloggandet, att vetenskapliga undersökningar har visat att jag i princip inte kan fungera i ett rum där någon samexisterar, åtminstone inte om dessa individer på något vis uppmärksammar mig om antydningar till att mänsklig existens utöver min egen finns till i samma rum. Att koncentrera mig på att tänka när Jim sitter mitt emot mig och frenetiskt skjuter bad guys genom att klicka på ALLA KNAPPAR på både tangentbord och mus i en oändlig cykel som i genomsnitt varar 0,7 sekunder per varv, är omöjligt. Jag är oftast också överjävligt trött också, för trött för att lyckas producera en sammanhängande tanke, men idag försov jag mig en timme så YAY FÖR DIG, SNIGELHJÄRNAN! Har förresten förflyttat mig till soffan, kamouflerar Jims klickljud med kanalen Indie Classics på tvn, ska snart byta över till Yle Fem, och det tycker jag ni ska med! På Twitter är det hashtaggen #yleobs som gäller. Förstår inte ännu riktigt vad det finns att ”debatteras”, liksom, kan inte komma på ett enda sakligt, konkret motargument motståndarsidan kunde tänkas komma med, men det visar sig kanske!

13 years later and we still don’t know who let the dogs out

dokumentation & situation

20130817_hund_00120130817_hund_00220130817_hund_003

Träffade en ytterst fin hund igår natt ute på stan, som först verkade aningen skeptisk till mig men sen fattade tycke. Strax efter att jag tagit de här bilderna kom han fram till mig och gav mig en blöt puss. Oerhört magnifikt jättetrevligt, tyckte jag, kattmänniska till trots. Uppfattade varken namn på hund eller matte men den senare av dem frågade mig om jag var van med hundar och jag sa att det är jag absolut inte, och det tyckte hon att var förvånande, eftersom hon tyckte att hennes hund verkade mer-än-vanligt förtjust i mig. YEAH! Är ännu mallig!

P.S. We’re up all night ‘til the sun
We’re up all night to pet some
We’re up all night for good fun
We’re up all night to pet puppies

migraine in the membrane (MIGRAINE IN THE BRAIN)

dokumentation & situation

20130816_aj

Har tillbringat merparten av kvällen i sängen och jag är inne på andra dagen med migrän, vilket illustreras i gifen här ovanför med hjälp av de avancerade specialeffekterna i mitt uppenbarligen telepatiskt begåvade webbkameraprogram som helt automatiskt lyckades lokalisera mitt smärtområde nästan på centimetern. (Egentligen sträcker det sig längre fram också, bakom vänstra ögonbrynet och ut mot tinningen.) Idag hade migränen åtminstone den goda smaken att inte infinna sig direkt från att jag vaknade, istället valde den att ruva i närheten och ibland göra varnande små pulseringar som t.ex. då jag gick i trapporna upp till jobbet eller när asfaltslukten från takläggningen på huset bredvid sipprade in genom fönstret eller när nån i min närhet talade lite mer högljutt än med en mjuk viskning, och varje gång förvandlades jag i sinnet och i magkänslan till en orolig igelkott som ynkade nejnejnejnej. Det kan en tycka att låter mindre roligt och typ som psykologisk terror light men till historien hör också att igår var migränen med mig ända från att jag vaknade tills att jag gick och lade mig, och vet ni vad? Det var inte heller kul.

Vet förresten inte om membranet har någon koppling till migrän men likväl har den där Cypress Hill-refrängen med en liten variation på lyriken hållit sig stadigt kvar i mitt huvud hela dagen, mycket likt värken alltså. Nån som vet och kan och känner sig manad får gärna berätta var migränen fäster sig så jag vet vilka delar jag ska göra mig av med ASAP.

Återigen är jag en sån muntergök. Jag mår alltså bättre nu men lite trött har jag ju trots det hunnit bli på detta onödiga lidande som jag också upplever som jäkligt obefogat och ofta också ORÄTTVIST!! (← Samma ton som ordet skreks i gräl med familjemedlemmar under lågstadietider.) Näe, det hamnar på ute-listan det här. F- would not recommend.

dagens, nej, stryk det – årets humortopp

dokumentation & situation

Ni kan aldrig gissa vad jag hittade på loppis idag. Men jag ska berätta: EN KITTEL! Fattar ni? För mina häxbrygder! HIHI! ROFLMAO et.c.

20130814_omglolkittel

Kan ni tro det?! Nej gud jag vet, helt ofattbart!! ÅH TOKLOL!!

Jaa vejtniseja så lyckat.

Seriously though, inte en chans att jag hade kunnat motstå den. Är löjligt nöjd och den gör en fin liten smyckesförvaringspryl den här gjutjärnsminiatyrkitteln.

bla bla, trött, bla bla, frusen, bla bla /jäkligt spännande person

dokumentation & situation

Ständigt denna trötthet. Har inte vant mig med att jobba ännu, är bara pigg ungefär där mellan tio på förmiddagarna och tre på eftermiddagarna och före och efter det befinner jag mig i ett sömnigt vakuum. Trots att jag för det mesta sover tillräckligt känner jag mig ändå utmattad tills helgerna och då sover jag lite mer, men inte på något vis för mycket, vilket ändå bara resulterar i att jag är huvudvärkig och dåsig och trött. Och missnöjd. Framför allt missnöjd. Det här är inte ett klagomål på jobbet, förresten, utan på hur illa min kropp hanterar situationen. Tror jag lider av järnbrist, insåg jag nyss, och känner mig dum för att jag inte fattat det tidigare. Jag bär de karaktäristiskt fysiska symptomen, blek och hålögd, men det avslöjar ytterst lite i.o.m. att så kunde jag i princip alltid beskrivas. (En gubbe på fest för ett par månader sen sa ”Jag har sett dig [under kvällens lopp] och funderat att hur kan man vara så mörk under ögonen?”, blev väldans irriterad på det här att kommentera någons utseende över huvud taget och på att jag reagerade som en typisk ”ung flicka” (alltså ”lilla gumman”-ish) så som äldre personer verkar tendera se mig, jag betedde mig så patetiskt att jag rabblade fram en ursäkt, ”Jag har bara sovit fyra timmar och varit vaken sen klockan fem i morse!”, m.a.o. typ ”Förlåt för att du måste se på mig! Jag vet att jag inte borde få synas bland folk!”, jag kände mig generad, kände mig ful, kände mig misslyckad, kände mig oändligt bortgjord, och sen var ögonblicket förbi och det tog ca tre sekunder men en evighet för länge för mig att inse hur dåligt det hela var och pafft kände jag bara MEN VA FAN?! Menmen. Sådär är det ibland.)

I alla fall, jag ska bli pigg lagom tills hösten då jag ändå inte kommer vilja göra annat än isolera mig inomhus p.g.a. rå, elak kyla som brukar härja här i Österbotten den årstiden. Kände av samma kyla igår, för övrigt, en sådan som griper tag om märgen och kyler ner den så att man känner sig som de där vattenpottarna ute på grusvägar kalla höstmorgonar, frusen på ytan, fast helt tvärtom, som att kölden kommer inifrån och att den sakta kommer sprida sig, varje natt kommer isen bli lite tjockare och sen en morgon när man ska trampa igenom isskorpan så håller den.

Så jag har börjat klä mig i tjocka yllekoftor, fluffiga angoratröjor och blivit sams med faktumet att hösten redan är på god väg, medan en stor portion av resten av stan tycks gå ut i t-shirt, men det tycker jag verkar vansinnigt. Även om också lite skönt, att inte behöva ångra det valet under huttring och tandhackning, vilket jag skulle. Fantiserar redan om att få börja använda stickade sockor.

#muntergök

Har ju varit ganska inne på 90-talsmodet en tid nu och nu har det också börjat innefatta just den här förkastliga stilen: stora, bylsiga tröjor som är alldeles för korta för att användas med leggings/treggings, men det gör jag likväl, främst p.g.a. bekvämlighet men också så har jag, ganska förvånat, noterat att jag börjat tänka att kanske det inte är så illa ändå. Funderar att kanske funkar det, kanske blir det coolt igen, kanske kommer alla den här hösten plötsligt att vilja se ut som en average soccer mom på skidsemester under tidigt 90-tal. Vem vet!

Det blir bara svårare och svårare att kategorisera dessa inlägg och svårare lär det bli för jag tänker att enda chansen jag har att upprätthålla nån form av bloggande är att röra mig längre bort ifrån bloggandet och mer mot dagboksantecknandet. I och för sig, varje gång jag skriver ner någon plan jag har angående bloggen (skittöntigt i sig) så brukar det gå helt tvärtom eller inte alls så jag borde inte men fan något måste jag ju skriva annars skulle det ju bli inget alls innan det blev inget alls. (Fast vid närmare eftertanke tänker jag att det hade varit lika bra, men YOLO!! Som ungdomarna säger.)

inflammatory essays, 1979-1982

dokumentation & situation

Via en e-kompis bekantade jag mig med konstnären Jenny Holzer, född 1950 i Ohio, USA, och jag blev direkt fascinerad av hennes litografiserie Inflammatory Essays som visst innehåller precis det som titeln tyder på, inflammatoriska uppsatser. Hetsiga, negativa, stundom aggressiva och i regel mörka betraktelser eller berättelser som i sina kursiverade versaler känns maniska och uppviglande, de flesta tryckta på färgglada bakgrunder i sann propaganda-spridningsanda. Spännande!

Bilder från tate.org.uk.

Gillas det här kan Holzer följas på twitter.com/jennyholzer för mera nutida tankar. Hon tycks hålla sig till samma tema även där, vilket i alla fall jag uppskattar och tänker att det måste finnas massor av guldkorn där bland tweetsen. Återigen spännande!

skönt blomster vissnar snart

dokumentation & situation

Kanske posta en hop med stillsamma skymningsbilder på diverse blomster för att jämna ut saker och ting här lite? Don’t mind if I do!

20130620_pion

Här har vi då en pion, paeonia, döpt efter den grekiska guden av medicin och helande, Paion. Han var lärling till Asklepios, läkekonstens gud, som blev avundsjuk på Paion och skulle väl ha livet av honom eller något annat typiskt gudigt. Zeus räddade dock Paion genom att förvandla honom till en pion. Och nu växer han i mammas rabatt, tänk!

20130620_lupin_00120130620_lupin_002

En lupin, lupinus, som faktiskt är en ärtväxt. Ni som känner till Harry Potter-karaktärerna (d.v.s. typ hela universum) är också bekant med Remus Lupin, varvulven. Är ni även bekanta med J.K. Rowlings hjärna så vet ni kanske att hon ofta väljer namn som kan anknytas till karaktärerna, och så är även fallet denna gång. Blomnamnet ”lupin” härstammar från latinska ordet lupinus som betyder ungefär ”av eller tillhörande en varg”, och gavs för att det ansågs att blomman ödelägger landet där den växer. Det latinska namnet för varg är canis lupinus, varghund. Det engelska ordet lupine betyder självklart varglik, vargartad, et.c., eller utsvulten. Om frökapslarnas ärter sas det att de var endast lämpliga att inmundigas av vargar. På tyska kallas ibland lupiner för Wolfsbohne, bokstavligen ”vargböna”.

20130620_hallon

Hallon, tillhörande släktet rubus, vilket antagligen innehåller alla bubbliga bär du kan komma på. Det här tar jag rakt från Wikipedia: ”Hallon som ett bärnamn har det vanliga suffixet -on, bildat till hall, närmast med tanke på den vid foten av en hall, häll förekommande ras­branten som en typisk växtplats för hallon.”

20130620_syren

Syren, syringa, som jag precis lärde mig att ska stavas utan accent. Om du är född mellan klockan elva och tolv på natten så har du kanske möjlighet att under samma tid på söndagar se spöken i blommande syrenbuskar. Själva namnet syringa härstammar från grekiskans syrinx som översätts till ihålig tub eller rör, vilket blommorna är i flera arter. På engelska heter blomman oftast lilac som ett direkt låneord från franskan, namnet på färgen lila. Det ordet kommer från arabiskans lilak (i sin tur från persiskans nilak), som betyder ”blåaktig”. Ännu längre bak från sanskrit, nila, vilket betyder mörkblå.

20130620_ros_00120130620_ros_00220130620_ros_00320130620_ros_004

Till sist en hel drös med rosor, släktet rosa, just denna är arten midsommarros och den blommade under precis den tiden som namnet antyder, jag tog de här bilderna (och de övriga) den 20:e juni. Midsommarrosen kallas också Finlands vita ros.

Alright, naturnörderiet och triviatöntandet är nu över för denna gång.

“how nice to see you in the physical world at last”

dokumentation & situation
Professor Trelawney siar framtiden och säger

Professor Trelawney siar framtiden och säger ”Wow”. Framtiden = internet, obviously.

Det är så svårt att få tag på tillräckligt med tid och ork. Den mängd av varje som jag fått ransonerad räcker knappt till seriösa tankar och framför allt inte seriösa tankar i skrift. Ibland läser jag tidningsartiklar och har väldigt många ~*feelingz*~ men det är oftast då jag är på jobbet och medan det känns ganska okej att skumläsa nån artikel nu som då och att eventuellt formulera ett tweet på max 140 tecken om ämnet, så gör förstås verkligen inte bloggande det. (Kolla, jag visar tecken på arbetsmoral. Eller kanske jag bara låtsas? Får detta mig att verka mystisk och spännande? Jag håller tummarna. Eller gör jag? Vem vet?) Jag har också tagit upp mitt Harry Potter-lyssnande igen och min klädstil har således börjat kurva iväg ännu längre mot Sybil Trelawney, vilket förklarar gifen. (…förutom att det inte gör det alls.) Andra dagar är jag mer Severus Snape — en dag inkluderade min utstyrsel t.ex. en ormbrosch och något sedvanligt långt och svart plagg som hängde kring vaderna, PLUS superfett hår som jag inte tvättat på åtminstone fem dagar, ty jag är dedicerad på det viset. Man kunde kanske kalla mig ganska severe i min dedikation. He he he heheheh eh. Det är en av mina bästa egenskaper. Näst efter mitt ordvitseri som aldrig någonsin känns krystat eller långsökt!!

Andra nyligen tagna bilder av yours truly:

20130620_00120130620_00220130620_003

Ser så förbannat hipsterig ut (Vart försvann Trelawneyvibbarna? VILKET MISSLYCKANDE BUU) att jag nästan skäms men jag gillar suddet. Suddet som Jim, stackarn, kämpade med att undvika att skulle fastna och likväl är det precis de bilderna jag, saten, fastnade för.

Morgondagen och morgondagens morgondag ser jag fram emot, önskar att helgen vore lite längre. Ska åka norrut, det är Jakobsdagar och vänner och familjemedlemmar är hem-hemma och i stan är det ett spektakel som jag ännu är oanat svag för. Alla tycks ha tröttnat på kaoset men jag har sällan något emot det. Är samtidigt också mycket stressad, det jag annars brukar få rum med under en vecka måste jag nu klämma in på tre dagar. P.g.a. detta var jag också till Jakobstad på en blixtvisit igår för att hinna träffa vänner lite mer än jag annars skulle, naturligtvis helt klart värt det, humöret är fortfarande gott, men sablar så ynkligt trött jag varit idag. Känner mig lite lurad, sov varken mer eller mindre än jag brukar men tydligen gör det också sitt vad det gäller återhämtning av kropp och psyke att ligga på soffan och titta på Arkiv X. (Så som jag annars tenderar tillbringa mina kvällar, alltså.) Ändå tänker jag att igår, och på ett sätt ännu idag, så var jag betydligt mer energisk än vad jag brukar vara och jag tänker på det jag läste en gång och som har hängt med mig sen dess, att goda vänner, alltså vänner som är bra för en, känner man igen på att man snarare får mer energi av att umgås med dem än att de tar den ifrån en. Det känns fint. Nu just är jag förvisso så trött och utmattad att min hjärna inte ens fungerar men själen har energi och det måste betyda något för det är fan inte ofta jag säger sånt. Så yay Jakobsdagar. Ha!