kaleidoscope eyes

dokumentation & situation

(Ty ingen blogg är komplett utan popkulturella referenser i rubrikerna.)

kaleidoscopeeyes

Köpte ett kalejdoskop igår, som jag senare plockade isär. Det var mycket svårare än det låter som, eftersom kalejdoskopet verkar ha varit gjort av kevlar och diamant. Fick efter många om och men konstruerat nånting som man kan ta bilder igenom, ska bli kul att experimentera med.

Då jag var liten fanns det ett kalejdoskop i en låda hos min mormors och morfars, kunde tillbringa hur länge som helst med att kika i det, vrida på det och förundras över de vackra mönstren. Det här var alltså under sent 1800-tal, som ni hör. Jag var också som liten väldigt fascinerad av fosfener och experimenterade med att trycka olika föremål mot ögonlocken (jepp, på riktigt). Minns en gång som de var extra häpnadsväckande — möjligtvis var det första gången jag noterade dem för jag var inte gammal, gissningsvis cirka fem men kanske t.o.m. sju, och jag satt på knä i det som då var tv-rummet och där stereon stod i hörnet med lp-skivorna under den och jag hade nog tittat på dem, eller så hade jag sökt igenom hyllådorna med kassetter alldeles bredvid. Jag lutade mig framåt, lågt, lät mitt huvuds tyngd vila mot knäna så att de tryckte mot ögonlocken och de mest fantastiska mönster uppenbarade sig och jag blev fullkomligt begeistrad. Vill också associera det här minnet med manchestersammet, men jag kan inte vara säker. Det är så länge sen adertonhundratalet, vet ni.

nattbad, ljusbad

dokumentation & situation

nattljusbad_001 nattljusbad_002 nattljusbad_003 nattljusbad_004

I och med strul på jobbet som jag inte kan göra något åt utan bara måste vänta ut, så tar jag tillfället i akt att posta några andra bilder jag tog i förrgår av då jag nattbadar i ljus. Idag är jag lite tveksam till den här bildserien, där nyckelordet är ”serien” (antalet — varför?), men igår då jag laddade upp bilderna var jag tydligen inte det. Så här är den.

63.61° norr

dokumentation & situation

20130620_00120130620_002

Vi har åkt norrut till min hemgård över midsommaren, här är det lite ljusare lite längre om natten. En skulle inte tro att hundra kilometer hit eller dit gjorde nån egentlig skillnad men det gör det, och jag har i alla fall fått för mig att det också är märkbart. Här gick solen upp 03:08, ner igen går den 23:51. Dagen kommer här att vara 20 timmar och 43 minuter, i Vasa kommer den vara exakt 20 minuter kortare.

20130620_00320130620_004

Idag (eller imorgon, beroende på hur man ser på det) är det sommarsolstånd, kl 08:03 finsk tid. Jag kommer dock sova precis då, eller så hoppas jag i alla fall. Börjar nästan ha lite ordning på mina sovrutiner (förutom att jag nog sover lite för lite men vem gör inte det) men direkt jag är ledig så blir det helt snett igen. Jag tänker att det bekräftar att jag är en nattmal i min sanna natur. Förra helgen blev det helt upp-och-ner, sov ungefär fem timmar per natt, eller snarare förmiddag, och resten av tiden satt jag vid datorn och kodade. ”Så skönt med lite ledigt så man hinner jobba med andra saker också”, sa jag torrklämmigt på fredagskvällen och sen rörde jag mig knappt ur fläcken förrän jag gick iväg för att sätta mig vid en annan dator på måndagsmorgonen. Det låter inte som någon positiv historia men det var faktiskt riktigt trevligt, det var en produktiv helg och jag fick äntligen knåpa med sånt jag velat knåpa med länge. Vem behöver ett liv då man har en dator, AMIRITE?! Ändå, mycket välkommet med en mera naturnära och utomhuslig helg i ombyte, helt klart. Skönt att traska omkring på gården och konstatera att wow shit alltså upplösningen på det här de kallar verklighet är ju insaaaaane.

Gonatt.

är bloggburnout en riktig grej?

dokumentation & situation

20130531_webcam_001.jpg

För det känns så. En bra tid har det varit så nu att jag t.o.m. blivit sur och stressad då jag tänkt på bloggandet och allt relaterat till det, istället för att bara vara generellt ointresserad eller något ditåt, det har alltså sträckt sig förbi det. Tvärtom har intresset visst funnits men nånstans därefter på vägen mellan idén och görandet så har det bildats en propp. Kan inte räkna utkasten jag börjat på för att sen lämna ofullbordade. Julia skrev i förrgår om att typ nicha sin egen blogg, möjligtvis i misstag (eh, inte att hon skrev i misstag utan att en bloggare nichar sin blogg i misstag menar jag då) och på grund av detta känna att det blir obekvämt att blogga efter det, och jag känner ofta precis likadant. Jag känner framför allt ofta att jag borde ha något att säga för att blogga, ha något verkligt att säga menar jag, något genomtänkt eller observant eller fyndigt. Lite som att man inte får framstå som för dum och ytlig, bara, kanske inte nån niche det direkt men det känns i alla fall inrutat på sitt sätt. Jag har läst många inlägg som pratar om Den Stora Bloggapatin 2013 och tankar om vad den kan tänkas bero på i individuella fall och jag tänker alltid ”I hear ya” men jag kommenterar i princip aldrig för det är också något som jag tyckt att har blivit krävande. (Och nu tänker jag: COME ON, Linnea, COME ON.) Men så sa/skrev Sylvia nånting idag som kändes precis perfekt vad det gäller prestation och engagemang, ”Skriv fem ord om dagen kanske, ta alla bilder på allting som inte finns om vintern”, vilket alltså var tillräckligt simpelt och okrävande för att jag två sekunder senare skulle, med extrem högtidlighet dessutom (i mitt stilla sinne, men ändå), inse/besluta: Ja, det ska jag.

Har faktiskt en hel drös med bilder som jag tänkt posta, liksom riktiga bilder, tagna med en verklig kamera och inte bara en liten inbyggd skruttlins som fotar 640×480 gryniga pixlar med sina 0,3 megapixlar, men jag känner att den här låga kvaliteten är mycket passande och talande och sätter ribban precis lagom för min, eh, ”återkomst”.

Jag har köpt en ny sommarhatt.

20130531_webcam_003

Och tagit på mig min sommarskrud. (Hah!)

20130531_webcam_002

This shit is b-a-n-a-n-a-s.

Nu är det så att de här bilderna var tagna en annan dag då humöret var mera nedstämt och på agendat stod en sorglig stund då helsvart klädsel faktiskt traditionellt tenderar höra till dresscoden här i vår västerländska kultur, men det känns definitivt inte rätt att prata om det nu i detta oseriösa fjanteri till inlägg, så det får vänta.

I övrigt har jag börjat jobba. I början av året då jag klippte hippiehåret tänkte jag att då var ju del ett (”klipp dig”) avklarat av den där borgaruppmaningen, och jag tänkte också att det säkert var bra så. Del två (”och skaffa ett arbete”) trodde jag ärligt inte skulle hända så snabbt, eller typ nånsin actually. (Nåjanåja.) De kallar mig Frank 2, och idag, på min tredje dag, hette jag ”Frank junior” en stund.

Var nära att utförligt börja berätta om hur de bytt ventilation i vårt hems kök och badrum och hur det alltid viner i badrummet nu och att det är liksom stormigt och äventyrligt att gå på vessa (toa) nu för tiden, sen funderade jag också på att beskriva ett märkligt alienkryp som kröp på mig här inne och som jag inte lyckats identifiera ännu men så slog det mig att kanske inte ändå? Tanken var förvisso att skriva mera dagboksblaj utan att känna att jag borde underhålla, alltså inte nödvändigtvis som nån som drar standup eller nåt men sådär som en värdinna bör göra på hemmafest snarare, men fan man ska nog vara ganska såta vänner ändå om man ska kunna dra historien ”Jag såg ett MÄRKLIGT KRYP!” bara sådär och helt utan poäng. Den gripande berättelsen om vår badrumsventil, däremot, den bjuder jag på. Varsågoda. Nästa gång blir det del två: ”Men varifrån kommer det där ljudet då?”, så stay tuned.

bär( )lila

dokumentation & situation

Det har gått så lång tid sen jag sist skrev att jag inte vet var jag ska börja. Inte för att ofantligt mycket spännande har hänt, men dock en hel del vardagliga som jag tänkt berätta om eller tänkt fundera på (även offentligt och inte bara invärtes), men nu har de klumpat ihop sig till en torn av både imponerande och skrämmande resning. För ett par kvällar sedan stämde jag och Ellen in i en liten klagosångsduett (fast mest körde jag solo) om hur svårt det är med bloggandet ibland — japp, då jag inte bloggar om det så får nån stackars verklig person uthärda klagomålen istället — och nu är det en sån period igen. Det känns krampartat på så många sätt och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det är otydliga tankar jag inte kan uttrycka, frustrationer jag inte kan förklara, miniatyrberättelser jag inte kan återge, frågor jag inte kan formulera, t.o.m. enkla, korta bildtexter jag inte kan bilda. Som alltid, då det blir såhär, har jag tappat bort början, det är ett nystan där änden tycks finnas nånstans under flera lager med tråd. Tillsvidare kan ni gärna läsa Ellens inlägg om lesbokyssar, medan jag tar ett dopp i smoothies och hårfärgningsmedel.

Jag har druckit smoothies hela veckan, igår gjorde jag två stycken.

Ingredienser i den första, den lila, var banan, persika, turkisk yoghurt, kokosmjölk, hallon, jordgubbar, svarta vinbär och omega 3-6-9-olja vars pestsmak lyckligtvis doldes i mixturen. Ingredienser i den andra, den rosa, var samma minus banan och persika, men plus socker och vaniljsocker istället. Den var en s.k. avslapps-/efterrättssmoothie. (Ordet ”avslapp” har ett argt rött streck under sig, och jag börjar tänka att det kanske är något dialektalt men eftersom jag tycker det kunde införas i allas vokabulär får det stå kvar. Ifall oklart — det betyder ungefär överloppsrest, vilket händelsevis även det är understruket i rött.)

I en matchande nyans färgade jag sen håret.

Vilket är typ sjätte, sjunde gången jag färgar håret inom månaden maj, jag har tappat räkningen, jag har verkligen verkligen velat bli av med en superenvis mörkbrun toning samt en sunkigt pissgul nyans och återgå till min naturliga råttgråbruna färg istället. Framgången har alltså inte varit allt för strålande. Igår sa jag ajöss åt förhoppningen om att återskapa den naturliga hårfärgen via kemikalier, och samtidigt gav jag också upp idén om naturliga hårfärger över huvud taget så jag valde att färga håret lila istället. (Det kan eventuellt också haft lite att göra med en eskalerande ålderskris, men det tycker jag inte vi ska låtsas om.) Problem pissgult: löst.

ful och skev

dokumentation & situation

97tile

Det är cirka 1997 och en helt vanlig skoldag, förutom att det är sent på våren och sent på dagen och jag känner den där lättheten i både fotsteg och hjärtslag som bara inträffar då, strax innan sommaren och strax innan skoldagens slut. Jag ser att han tittar på mig och t.o.m. ler, alltså åt mig, jag blir såklart förvånad över uppmärksamheten och en millisekund senare tokglad. Jag slår ner blicken och i efterhand inser jag att jag säkert måste ha sett fullständigt idiotisk ut där jag gick och ivrigt försökte att hålla pokerface, se cool ut, se snygg ut, tvinga tårna utåt istället för att låta dem peka lite inåt så som de oftast gör, och se hundraprocentigt avslappnad och naturlig ut under hela tiden samtidigt som jag blev fruktansvärt självmedveten om saker jag inte kunde göra något åt, som min vandrande-pinne-liknande kroppsform och mina tjocka äppelkinder. När jag ska gå förbi vågar jag knappt titta på honom men jag ser i ögonvrån att han tittar på mig, och han ser fortfarande vänlig ut, eller inte i alla fall elaksinnad, utan neutral men liksom road, då han säger ”Du är ful”.

Och jag tänker att jag borde ha förstått det och jag känner mig skamsen och generad över att jag missförstått så rejält. Med ett ansiktsuttryck som jag inte vet om beror på stöddighet, retsamhet eller något annat, så väntar han på min reaktion. Och jag har redan insett att det är nu det gäller, det är nu jag inte får visa mig svag. Jag måste stå på mig och jag får inte visa mig ledsen av elakheter. Jag får inte avslöja att jag blir ängslig och olycklig.

”Och du är förstås Mister Universum”, svarar jag så sarkastiskt jag kan och försöker att lyfta på ett ögonbryn så nonchalant jag kan, men jag smygflinar lite strax efteråt, jag smygflirtar lite strax innan jag vänder mig om, för jag vet att jag får inte verka för upprörd för då är jag sån, jag får inte verka arg för då är jag bitchig, jag får inte verka ledsen för då är jag barnslig, och jag får inte heller vara för ovänlig för då har jag ju ingen chans alls. Nånsin. För jag ljög lite, jag tycker ju han är snygg, alla gör det. Jag tänker att om jag bara hanterar det här rätt nu så kanske kanske kanske får jag lite uppmärksamhet igen och kanske kanske kanske är den inte riktigt lika elak då. Kanske kanske kanske är det här kärlek som börjar med bråk och inte mobbning, för han hör ju inte till mobbarna ändå. Jag tänker att jag ska vara glad att jag ens noterats, och det är galna är, att det är jag på sätt och vis också ännu efter och trots att han sa det han sa. Så jag går vidare utan att ha stannat upp och utan att ha blottat allt det jag kände och en kort liten sekund känner jag triumf över att ha låtsats så bra, men den sekunden går över snabbt och jag önskar länge efteråt att den förbannade dagen kunde göra det med.

Cirka ett år plus ett par månader senare konfirmeras vi och vi byter konfirmationskort, det hör till. Han har aldrig sagt ett ord om den där dagen och det har inte jag heller, jag har inte låtsats om det alls, för jag vill ju inte vara jobbig ändå. Efteråt, utanför kyrkan, är det bara jag och en annan tjej kvar där som väntar på skjuts och hon kommer fram till mig och frågar om jag har bytt kort med honom. ”För jag är så hopplöst kär i honom och jag vågade aldrig fråga av honom om han ville byta kort med mig och nu kommer jag inte se honom förrän i augusti”, erkänner hon, fast hon och jag inte är kompisar ens. Och jag skruvar obekvämt på mig och ger inte henne kortet, fast hennes mod mer än väl hade gjort henne förtjänt av det. Så äckligt självisk är jag att jag vill behålla det själv. Så fjäskigt ursäktande är jag att jag har sett bytet av varsitt kort tryckta med våra namn och blombukett som en symbolisk handling, som att jag äntligen Benådats Hans Acceptans. Så självrespektlöst osäker är jag att jag tycker att jag behöver den. Så patetiskt desperat efter hans bekräftelse är jag även när vårt enda egentliga meningsutbyte under tre års tid gick ut på att han sa att jag var ful. Så pinsamt trånande är jag efter killars uppskattning att när någon varit elak åt mig så hittar jag själv på ursäkterna och värderar dem dessutom.

Så skev är jag.

Och jag är inte ensam om det. Och jag undrar varför.

klick klick

dokumentation & situation

20130506_kameror

Tittade igenom mina analoga kameror, och det här är de med film i sig. Oops. Borde m.a.o. verkligen komma ihåg att fota nu när det inte är mörkt tjugo timmar om dygnet. Tänkte säga att det får bli mina planer för sommaren men å andra sidan brukar jag tänka samma sak varje (v)år och sen går det ändå såhär, att ett år senare har jag ett halvt dussin halvt exponerade filmrullar på gång. Hälften av kamerorna är på testkörning, Halinan laddade jag med film ifjol på hösten och sen glömde jag bort den helt och hållet. Jag skulle ta med den ut på promenad, minns att jag hade (klyshiga) idéer om att ”föreviga höstguldet”, men det gjorde jag aldrig och sen var alla löv bruna, sörjiga och i ett platt täcke på marken. Kanske lika så bra, nu då jag tänker på det. Yashicans rulle trodde jag att skulle vara ungefär halvfull men räknaren står på ynka sju rutor trots att jag påbörjade den rullen för cirka ett halvår sen, är helt förbluffad över hur lite jag använt den. Tosnern var redan laddad då jag köpte den, och jag vet inte hur många bildrutor som finns kvar på den för jag öppnade luckan i misstag vilket såklart nollställde räknaren. Så jag hoppas på att det resulterade i spännande ljusläckage på skitsnygga bilder vilka jag förvisso inte tagit, men som jag helt fräckt sen får creds för ändå. Knappast, men en kan ju hoppas!

Fast nej förresten, till att ta creds för andras bilder. En gång gick jag på en fotoutställning där uppskattningsvis åttio procent av bilderna inte var fotografens eget alster, och jag drar mig för att gå för mycket in på detaljer nu men jag tyckte utställningen, så som den var gjord, kändes lat och lögnaktig. Det blev nästan lite pinsamt. Jag är inte själv heller så galet ädel, jag menar, vi kommer ju inte ifrån att alla människor influeras och imiteras nonstop av varandra, och att t.ex. titta på fotot här ovanför och tro att trender inte har haft inflytande på mig då jag redigerade det vore ju väl korkat, men nånstans måste väl ändå gränsen dras tänker jag. Jag brukar tycka att en måste tillföra något eget, och ganska mycket eget faktiskt, för att kunna kalla något för ”ens eget”. Och så tänker jag att originalfoto alltid väger tyngst. Så även om jag skulle hitta världens mest fantastiska bild på den där loppisrullen, inte vore den min för det. Eller? Ibland känner jag mig så stram vad det gäller sånt här.

den tysta skalbaggen, plus en övning i fangirling (♥)

dokumentation & situation

george_01george_02george_03george_04

Min absoluta favorit-Beatleslåt, While My Guitar Gently Weeps, gjordes av George Harrison och nyligen lärde jag mig att the quiet Beatle också ligger bakom en annan av mina favoriter, den sentimentala Something. Makes sense. Dessutom läste jag ett citat av honom också, år 2000 sa George såhär om sig själv: ”I’m not really a career person. I’m a gardener, basically.” — inte konstigt att jag alltid tyckt att han är den bästa* Beatlen. Det hörs ju liksom?

* Och snyggaste. Det syns ju liksom?

http://hxbrgd.tumblr.com/post/49701538536/audio_player_iframe/hxbrgd/tumblr_mkhsk1wznC1rokbeg?audio_file=https%3A%2F%2Fwww.tumblr.com%2Faudio_file%2Fhxbrgd%2F49701538536%2Ftumblr_mkhsk1wznC1rokbeg&color=black&simple=1

http://hxbrgd.tumblr.com/post/49699614357/audio_player_iframe/hxbrgd/tumblr_miklujcbn81qdczst?audio_file=https%3A%2F%2Fwww.tumblr.com%2Faudio_file%2Fhxbrgd%2F49699614357%2Ftumblr_miklujcbn81qdczst&color=black&simple=1

Angående the Beatles så tänker jag på deras skrikande publik, och dennas nutida teenybopper-motsvarighet då. Funderar lite på det här med att fangirla och att det heter just fangirling, och fenomenet att den musik tonårsflickor tokgillar automatiskt anses vara dålig. Ju större fanskara ett band har bland tonåriga tjejer, desto sämre uppfattas bandet. Inte sällan är det såna som titulerar sig själva som ”musiknazis” (örk) som är av den åsikten att tonårstjejer är sååå patetiska och artisterna de hejar på är sååå värdelösa. Men, sånt har ju folk haft fel om förut då. Tonårstjejerna har ju visat sig vara något på spåret ibland, t.ex. på tal om the Beatles då. Det kunde en kanske sätta på minnet, ifall ännu en motivering behövs till att hysa lite ödmjukhet och respekt även inför tonårstjejer, utöver det där att en helt enkelt är ganska svinig annars.

Jag sympatiserar med fangirlsen, men har svårt att förstå mig på idolisering och att vara ett fan av någon, liksom ett riktigt fan. Jag har såklart uppskattat och gillat massor av musiker, men jag har aldrig haft idolplanscher på väggarna ens, så det där att bli så uppslukad att en skriker och gråter känns förstås väldigt främmande. Men jag tänker att om en själv inte avfärdar egna tonårsfavoriter, så varför i helsike göra så om andra tonåringars musiksmak? Minns inte var jag läste det men det var nån internaut som skrev om hur hon i vuxen ålder faktiskt var stolt över den musik hon gillade som tonåring och att hon inte alls tycker att hon hade dålig smak. Och så är det ju, förvisso lyssnade jag säkert på mycket bajs men jag lyssnade också på mycket bra! Och det spelar ingen roll att en inte har ”fangirlat” så till den grad att en i timtal köat till en konsert och sedan fulgråtit igenom hela, fy fan vad knäckt och genomförbannad jag oavsett hade blivit om vuxna människor hånat mig för att jag t.ex. lyssnat på OK Computer på repeat där hemma i mitt rum. Och fy jävlar vilken kränkning det hade varit om nån hade sagt åt mig att Radiohead förlorar kredibilitet för att jag gillar dem. (Inte helt effektiva exempel de här, men ni fattar, och dessutom borde det inte spela nån roll hur exemplen generellt anses vara ”kvalitetsmässigt” eller nåt ditåt.) Usch nä, det är synd om fangirlsen. Har tänkt att jag ska försöka öva på att fangirla lite mer bara för det. Bl.a. därför är det fyra bilder här ovanför, fast en såklart hade räckt, på snyggGeorge. Ha!

varning för sjukdom

dokumentation & situation
20130427

Här är en bild från helgen, då var jag frisk (fast jag ser kanske sjuk ut p.g.a. exempelvis spegelvändhet). Det var tider, det.

Har blivit förkyld, lagom tills den glada vappen och den första av månaden maj. Tillbringade dagen med att sova, så jag är vaken inatt istället. Definitivt inte avsiktligt, men dessvärre verkar det vara oundvikligt. Högt uppe i min näsa har jag så infernaliskt ont, det svider och sticker och bränner ända rakt in till hjärnan och det lättar i cirka tre minuter om jag snyter mig, då gör det mera ont kring näsan istället. Igår hade jag migrän hela dagen, och liksom SJUKT I HUVUDET sjukt i huvudet (bästa finlandismen), alltid i vänstra sidan och alltid strax ovanför ögonbrynet och ut mot tinningen och alltid med fantasier om en sjörövarlapp. Igår strålade det dessutom utåt och neråt och inåt, migränfältet var helt sadistiskt omfattande och mot natten var jag så uppgiven att jag nästan grät. Tidigare ikväll infann sig migränen igen — antagligen dels eftersom jag sovit hela dagen och då missat mitt behövda koffeinintag — jag låg på soffan och försökte se på tv men jag somnade hela tiden, när jag sedan vaknade och flyttade min hand under min vänstra tinning så kände jag pulsen slå där, hårt och ilsket och tungt. En satans förbannad blodådra som pulserade som en sticka djupt in under nageln eller ett getingstick mitt under lilltån (har varit med om det, det är inte kul). Sen steg jag upp och för varje steg jag försiktigt drog mig iväg över golvet så kändes det som om mitt kranie var sju meter högt och att nån släppte nån min hjärna från högst uppe i skallen och att den small ner i bottnen av mitt cementhårda kranie samtidigt som min fot rörde vid golvet. Tillbaka i soffan tvingade jag mig att sitta upprätt, och innan koffeinet började att långsamt uträtta sitt mirakel satt jag där och tyckte synd om mig själv och tänkte om och om igen Hur kan det va meningen att man ska ha så här ont? Hur är det möjligt? Varifrån kommer ens denna smärta? Vad vill du ha av mig, huvud? (ditt satans skithuvud) och jag fattar faktiskt inte hur folk gör det, de med migrän ofta, jag kan liksom inte låta bli att lite undra hur fan desperationen inte tar över till sist och då konstaterar man bara ”Jahapp okej fuck it detta är inte värt det längre” och så springer man hårt in i betongväggen som en tjur. Typ. Alltså, finns det nåt som helt enkelt måste driva folk till vansinne, så är det ändå intensiva, återkommande migränepisoder.

Nä usch, det har varit en jobbig dag och gårdag. Är hellre förkyld än har migrän, helt klart, så jag borde väl vara förhållandevis nöjd men det känns ganska ordentligt överjävligt pissråttigt att man ska drabbas av båda samtidigt eller så att de avlöser varandra. Något som roat mig är att jag kunnat dramatisera till samvaron då Jim pussat mig hejdå och godnatt. ”Akta sjukdomen” har jag varnat bistert och det har jag tyckt att varit så otroooligt livat att jag inte bara bloggar om det utan jag har även tweetat om det innan. Jodå, jag är en riktig festprisse jag. Ifall att det här inlägget inte redan fick er att fatta galoppen om vilken sann muntergök som gömmer sig bakom denna skärm, menar jag.

angående förändringar

dokumentation & situation

Övervägde att säga något om detta i förra inlägget, då jag ändå var inne på förändringar, men jag är så jäkla trött på hela grejen att jag avstod. Men ännu hittar alltså en del besökare in på min blogg för att läsa om genus i en viss schlagerlåt, och idag ser jag att nya blogginlägg ännu skrivs angående det hela. Och aldrig med insikten att JA det är skillnad på åsikter man framför som privatperson i en personlig blogg och attityder man medvetet eller ej framför i en sång som ska representera landet och som till på köpet skrivits för att vara i just den situationen att den ska analyseras, i.o.m. att den är ett tävlingsbidrag. Och så vidare. Det börjar kännas gammalt det där. I alla fall, då ämnet ändå ännu tycks vara på tapeten —

Nyligen förstod jag att teamet bakom Finlands bidrag hittat ett motto att fläta in i låten, nämligen att stöda en jämlik äktenskapslag. Och det är ju bra! Såklart. Jag är fortsättningsvis inte ett fan av lyriken men förhoppningsvis övertygar PR-jobbet så att låten som helhet förvandlas till att symbolisera något som jag absolut understöder. Efter hela den där ding-dong-rambambulan har jag varit fullkomligt ointresserad av hela ESC, har tänkt att den som vinner må nu vinna, det blev i alla fall en diskussion och det är jag i stort sett nöjd med. Om låten numera uppmuntrar folk att engagera sig i att få till ett mera jämlikt samhälle så är det onekligen helt suveränt, hatten av för det och heja heja. Sen vet jag inte om jag kanske är en aning cyniskt eller allmänt syrligt lagd i vissa fall, men hur jag kan inte undgå att fundera lite på hur, när och varför det utvecklades till det här (obs, varken menar eller tror att det beror på internetdramat), men i slutändan är väl allt sådant irrelevant ändå. Så bra så.

Sen tycker jag att det ger ett ganska patetiskt intryck att nån fortsättningsvis försöker angripa feminismen, alltså hela rörelsen, utgående från en persons åsikter om en låttext. Är nån verkligen så desperat? Är verkligen feminismen sååå hotfull? Beklagligt beteende det där. Fast, det roar mig lite att försöka föreställa mig hur världen skulle se ut om den alltid följde sådana regler. En dag har man till exempel fått en bok publicerad och dagstidningens kulturrecensent utlåter ”Den här boken på 1028 sidor är PUR DYNGA och inte värd din tid och inte min heller TY PÅ SID 962 SA DEN NÅGOT JAG INTE HÖLL MED OM!!! Annars var den helt ok.”