15724800 sekunder är 262080 minuter är 4368 timmar är 182 dagar är 26 veckor är 6 månader är 1 ögonblick är 1 evighet är ett ½ år

familj & fä

20180407_halvaaring_001

Här ser ni en liten filur som blev en halvåring igår! Med risk för upprepning utifall att ni redan såg att jag skrev så här på insta, (är för lat för att hitta på nya formuleringar,) men hur som helst: Som miljarder av föräldrar innan mig får jag konstatera att månaderna gått snabbt. Hon har varit här i ett ögonblick och samtidigt en evighet, och kolla, nu ligger hon redan där och läser serietidningar vid läggdags.

20180407_halvaaring_002

Fast med viss assistans.

Vi firade milstolpen med att servera henne gröt för första gången och den var uppskattad. I dag var den ännu populärare. Om vi ville vara lite jobbiga så kunde vi säga att hon nästan var lite het på gröten. Men det vill vi förstås inte så vi avstår.

20180407_halvaaring_003

Har jag förresten berättat att hon lärt sig att åla framåt? Är stolt och skräckslagen.

Annonser

en glad prick

familj & fä

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

jag har närt en blimp vid min barm

familj & fä

20180131_faergklick

Jag sover på höger sida av sängen och detta har börjat synas alldeles tydligt på mittfältaren Blenda som oftast ligger vänd mot mig. D.v.s. på det nu så tunna håret, som hon hade så överraskande mycket av då hon föddes. Nu har hon en växande kal fläck särskilt på högra sidan huvudet, som en diagonal halvkrans egentligen, inte utan att hon rätt ofta påminner om en galen liten vetenskapsgumma.

På onsdag blir Blenda fyra månader och i måndags var vi på tillhörande kontroll. Hon mättes till dryga 65 centimeter i längd och knappa 8,8 kilogram i vikt. Det går ingen nöd på henne, med andra ord.

I övrigt så vill hon ju helst stå upp, det trivs hon med. Men hon kan inte vända sig från mage till rygg eller tvärtom ännu, så de senaste dagarna har jag haft henne på hårdträning med att ligga på golvet. Prasselduken som Elin W. supergulligt lämnade i postlådan innan hon åkte till Berlin har blivit en klart favorit och andra gånger går det att lura Blenda att trivas på golvet lite längre med en spegel som jag lutar mot ett stolsben så hon får se sig själv i den.

Men det allra nyaste hon tagit till är att hon börjat yla eller snarare pipa väldigt höga toner. IIH och YYH i varierande kompositioner tjuter hon fram nu som då. Hon får liksom fnatt ibland och sätter igång med sitt kvitterbröl. Hälften marsvin, hälften mistlur. Och ganska helt blimp.

en kulen natt natt natt

familj & fä

20180118_blendadjur

Den förtjusande bebisen på bilden ovanför har sedan bilden togs, klockan 20:15, vänt sitt smile upside down. I min sambos famn vankas hon av och an, som en liten kakofonisk speldosa som bara vevas och vevas och vevas tills hela repertoaren är förevisad. Det är allt mellan ynkliga snyftningar till ilskna protestskrik, och när man börjar hoppas att lugnet lagt sig efter en minuts tystnad så stöter hon fram vassa små hostningar — då låter hon nästan oförrättad, liksom som en liten tant som slår sig för bröstet och fumlar efter sina pärlor — och sen är stormen igång igen. Ibland med ett yl. (Plötsligt steg då ett vrål ur det ilskna lilla bebisgapet, narraterade jag en gång när vi alla tre låg i sängen. Töntigt att citera sig själv men…Welp, have we met?) Just nu låter hon som en gammal knarrig dörr som svänger av och an i vinddraget.

Eller hon lät så. Sen jag skrev så har jag pausat och vi har ammat och hon har somnat. Det låter nästan smidigt då det återberättas så här men vi har alla fått våra tålamod testade ikväll. Hon verkar ha ärvt min dygnsrytm, så verkade det vara redan då hon låg i magen. Ett nattfly. Vi fladdrar till liv om kvällarna.

Alfred har hittat på egna rörelser åt sången En kulen natt, som han gör med Blenda då, och hon tycks verkligen älska dem. Hon blir så glad och ivrig när han lyfter upp henne och sjunger de första orden innan rörelserna kommer igång, och hon tycks bara bli mer och mer så för var dag. I dag skrek hon nästan då han satte igång med dem! Så det finns ju bra skrik också.

I övrigt så är man ju sällan långsint, har jag insett. Ikväll blev jag inte irriterad men det har ju funnits stunder då gallfebern varit ett faktum och man vill typ strypa ungen på det där sättet som Homer stryper Bart ibland. (Fast inte, men ni fattar väl känslan.) Men så ler bebisen åt något och det är sällan man begriper exakt åt vad, men hon tittar en i ögonen, och så säger det typ bara poff! Så är allt förlåtet och bortglömt. Bara sådär. I samma sekund. Det är defintivt inte många gånger i mitt liv jag haft förmågan att släppa negativitet på det sättet. Det är en ynnest, verkligen.

som en gummiboll

familj & fä

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

aderton

familj & fä

20171231_trio

Vår nyårsafton tillbringades på hemmaplan. Egentligen var kvällen som många andra kvällar men jag bytte kläder till något lite mer propert än mjölkspyig t-skjorta med mjukisbyxor i alla fall. Samt hade huvudvärk från morgon till kväll! Som man tydligen ska ha varje gång en dag är litelite festligare än andra!! Lol livet u so crazy.

Vi åt gott, rejäla portioner av timjan-, rosmarin- och vitlöksrostad klyftpotatis med stekt halloumi och mycket färskt i form av ärtskidor, ängssyra och ärtskott samt körsbärstomater. Kände att lika mycket grönt vill jag äta hela året, fylla ut med sallad och grönsaker istället för bröd och pasta, och vi kom överens om att göra det. Jag menar jag älskar bröd och pasta så det kommer inte hålla men jag ska försöka minnas att det känns bra att äta lite nyttigare lite oftare. (Skriver jag medan jag väntar på att ugnen ska bli varm för då ska vi grädda frysta quattro formaggipizzor.)

Sedan ställde vi upp oss för fotografering ganska hastigt och lustigt. Alfred hade köpt en ny kamera dagen innan som han använt flitigt och här fick självutlösaren testas. Byggde ett provisoriskt stativ utav en upp-och-nedvänd roskis på vår höga kökspall. Ganska nöjd med konstruktionen ärligt talat. Och Alfred är jäkla nöjd med kameran och jag är en gnutta avundsjuk.

20171231_kvintett

Tjugohundraderton! ✊ Blenda be like Viva la babylotión!

Min pose handlar inte om att jag vill visa upp mina retroblommiga strumpor utan att jag gav Selma ett lår att ställa sina baktassar på. Likväl så hoppas jag att ni noterar strumporna, de är mörkgröna med vitt blomster, himmelskt tjocka, varma och mjuklurviga på insidan. Mycket bra köp, från nåt överskottslager på loppis.

Vid tolvslaget gav vår bostad oss igen en orsak att ge den en guldstjärna i kanten, och denna detalj var sannerligen en komplett överraskning för oss båda.

20171231_fyrverkerier

Nämligen att utanför sovrumsfönstren såg det ut såhär! Fri sikt raka vägen ner till stadens fyrverkerier! Bara för oss!! *speciell* Vilken lovande start på året! VIVA LA ADERTÓN! ✊

ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

familj & fä

20171207_blenda_001

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

20171207_blenda_00320171207_blenda_002

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

ett par farsdagskort

familj & fä

Första gången vi tre firar Fars dag. Läste att högtiden dök upp i den finländska kalendern år 1987, alltså är den lika gammal som pappan själv är i detta hushåll.

20171112_farsdagskort

Längst ner på gårdagens shoppinglista antecknade jag ”farsdagskaka” som jag sedan pekade på i affären. Alfred valde då ut en drömtårta och efter att vi i morse ätit varsin bit av den och druckit varsin kopp kaffe så bakade jag fröscones som vi åt med våra andra kaffekoppar. Dukade då också brickan med smör, rökt ost och aprikosmarmelad.

20171023_blendaalfred

Blenda är dessvärre ännu för liten för att kunna göra något kort — ja jag vet, stoppa pressarna va — men däremot har hon ju hunnit figurera på en del! Häromveckan skickade jag in en beställning till Ifolor och då smög jag med ett fåtal fotografier jag tog på Alfred och henne i slutet av oktober, som alltså fick bli farsdagskort. Som det ovanför.

Och nu ska jag ta och ringa min egen far! Moffa, som han också benämns.

som en glad snigel

familj & fä

20171104_myrablenda.jpg

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

what’s in a name

familj & fä
20171023_blenda

En självklar Blenda Mo.

Namn! Namn är alltid kul. I frågestunden damp ett par frågor om bebisens namn in, så jag klumpar ihop dem till ett inlägg. En del vänner och bekanta har också utanför frågestunden undrat varifrån det kommer, hur vi tänkte kring det, så jag tar och svamlar lite fritt också.

LinnJag som är namngalen undrar förstås om Blenda ska få initialerna BB, eller om hon ska ha ditt efternamn?
MM: Hur kom det sig att namnen blev just Blenda?
Monica: Har eller får Blenda ett andranamn?

Blendas initialer blir BP, så alltså mitt efternamn, Portin. Ingen egentlig orsak förutom att det bara var något vi bestämde rätt tidigt — Alfred tycker att det är finare med efternamn som inte betyder något (?!) och jag gillar förutsägbart nog att det blir en matriarkal linje när det är moderns namn som används. Hade endera av våra släktnamn varit mycket ovanligt så hade vi nog valt det.

Andranamnet är Mo. (Så med det blir initialerna BMP, en liten bitmap. 🤓) En del har frågat om hela namnet Blenda Mo är tilltalsnamn, vilket jag antar att betyder vi lyckades med att hitta en kombination av för- & mellannamn som klingar bra tillsammans, hehe. Trevligt!

Så varför just de namnen då? Ursprungligen sökte jag en massa blomsterrelaterade namn, eftersom jag alltid själv gillat att dela namn med en blomma och har haft nån slags fix idé om att förlänga den linjen, eller vad jag ska säga. Vi gick igenom ett fåtal alternativ och ett av dem var nog vår klara favorit, men vartefter jag kände på det så började det kännas allt mindre passande. Svårt att förklara, men fick fel vibb, helt enkelt.

Jag har alltid gillat namnet Blenda men det hade ändå aldrig tagit sig in på min ”namnlista”. Redan i våras hade jag antecknat det, men det hade inte knipit förstaplatsen då ännu och jag hade inte ens nämnt det åt Alfred.

Men så snubblade jag över mina anteckningar igen en dag och plötsligt bara strålade det där namnet som dessutom ju var typ det bästa i världen, och jag var lite nervös när jag lade fram det som ett förslag eftersom att jag då redan hunnit bli så förtjust vid det. Alfred hade hämtat mig från jobbet och vi körde precis förbi trafikljusen då jag sa ungefär ”Jag har annars kommit på ett annat namn nu, och det är kanske lite konstigt, men… Blenda.”, och Alfred sa ”Jaa! Det tycker jag om”. Puh!

”Kvinnonamnet Blenda är ett gammalt svenskt namn. Namnet har en något oklar betydelse. En vanlig förklaring är att det skulle betyda den förbländande eller den bländande sköna men det har också föreslagits att det skulle kunna vara kopplat till sockennamnet Blädinge eller komma från det isländska ordet för listig.

En sägen berättar om kvinnan Blenda i Värend som lyckades besegra den danska fiendehären. Männen i Värend var på krigståg i Norge när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som tack fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen.”
Svenska namn

Det jag själv gillar mest med det är nog att det är så starkt och samtidigt så mjukt, så klart och ändå så dunkelt.

Så låter det för mig, i alla fall.

Sen angående mellannamn var kanske främsta prioritet att ha något som passade fonetiskt med förnamnet. Ville gärna ha något kort och enstavigt och i princip försökte jag bara pussla ihop olika bokstäver när bitarna föll på plats med Mo.

”Moskog (kangasmetsä) och lundskog (lehtometsä) är de två huvudtyperna i den finländska skogstypslära som utvecklades av A.K. Cajander. Nästan all skog i Finland räknas som moskog.”
Wikipedia

Där förvandlades det (uteblivna) blomsterrelaterade snarare till något naturrelaterat, i.o.m. moskog och jordarten mo. Gillar också att tänka att det är en kortform av mosippa, vilket ju är en blomma. Sen lär också namnet ha samma etymologiska ursprung som mitt mellannamn, Maria.

Nu väntar vi bara på att magistraten ska godkänna det i sina register. Sen är det klappat och klart!