Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the FEST & SÄLLSKAPLIGT Category

20161231_cava

Detta var på nyårsafton, då såg jag fräschare ut än jag gör nu. Mådde också ungefär hundra gånger bättre, men vi ska inte prata om det riktigt ännu.

20161231_linneor

Pincurlade håret och fick till ett sjuttiotalsdiskofluff som jag var förbluffat nöjd med, trädde i mina nya Kuutar-örhängen jag fick i födelsedagspresent av föräldraskapet, korkade cavan och hängde här hemma med Alfred och Jakob tills att klockan närmade sig midnatt.

20170101_fyrverkerier

Då gick vi ut och vi hann nästan fram till fyrverkerishowen tills tolvslaget. Senare hann vi också hitta min kompis Anna efter många om och men, hälsa på henne på en privat fest, vända om och gå till Jakobs för att hämta vin till den festen men stanna på vägen på varsin shot. Tillbaka på festen började jag sedan plötsligt blöda näsblod, överraskande på det viset att jag sällan gör det men inte supermärkligt med tanke på att jag hela förra veckan haft lite feber nu som då och tvingats snyta mig rätt ofta, så blodkärlen har säkert blivit sköra, och tacksamt på det viset att jag just då befann mig i ett badrum, så papper var nära till hands. Sakta men säkert började det då bara kännas som att kanske det är lika bra att avrunda innan min näsa får den briljanta idén att förvandla festen till den där scenen i The Shining. Var hemma runt klockan tre och tillbringade hela gårdagen med att ligga i soffan, först utav extrem tröttma men senare och merparten av dygnet utav lättja.

20170101_linneajakob

Här ser ni då Jakob och jag, och om ni undrar hur vi känner varandra så kan vi säga såhär att Jakob är Alfreds bättre hälft, jag är hans sämre. Vi fick skäll för hur tråkiga vi såg ut på bilden till vänster så det är tur att vi känner till tricket för att spexa till vilket sammanhang som helst. Det är bara att följa tumregeln. 👍

20161231_linneaalfred

I.o.m. att det på föregående bilder såg ut som att jag gått ut i morgonrock och nattlinne under vinterkappan så vill jag förtydliga att det var en kjol. Den är egentligen en del av en dräkt jag köpte på loppis tidigare i vintras, har också en matchande blus men har än så länge inte vågat klä mig i den blekrosa skapelsen från topp till tå.

Och nu är jag inte i skick alls. Förra veckans föraningar om sjukdom var inte bluffar utan förkylningen bröt i morse ut på riktigt, även om jag i efterhand inser att det säkert var något sådant som spökade i går också under min genomslöa dag. Då jag vaknade med ond hals, tungt huvud, värkande leder och sån där konstig svidande feberhud så var det något som brast. Jag blir ibland så jäkla bräcklig då jag blir sjuk, i synnerhet om det varit mycket sådär annars — och det har ju det, oktober, november och december har fört med sig mycket stress och press och fast majoriteten av det varit av den roliga sorten så tenderar det bunkras upp. Bygger en damm som sedan spricker, så som den gjorde i morse. Gick bara omkring och snyftade, hulkade och snorade i självömkande misär här hemma på morgonen innan jag insåg att det enda rimliga att göra är att boka tid till arbetshälsovården och sjukskriva mig fast det tog emot. Skulle också ha radiopratat i dag men klarade inte av det heller. Blev riktigt knäckt utav hela situationen, men nu när jag sovit och vilat mera mår psyket bättre medan de fysiska symptomen håller i sig. Det var en bisarr härdsmälta jag var med om i morse, men åtminstone kortvarig.

Så, tjugohundrasjutton har hittills varit jättebra, men också jättedåligt. Fy sjutton så bra, fy sjutton så dåligt. Överlag har jag inte haft någon rivstart på året, direkt, men en mjukstart är väl likväl en start. Trots min sjukdom (nös nyss tre gånger på raden precis som jag skrev ”sjukdom”) så känner jag mig riktigt inspirerad för det nya året. Vill inte utmana ödet så mycket att jag skulle säga att det kan bara bli bättre, men rimligtvis så tycker jag att det torde gå åt det hållet. Ska i alla fall träget sträva ditåt.

Förresten, kände ni till uttrycket ”vara full i sjutton”? Lärde mig det nyss, det betyder att vara full av påhitt, vara spjuveraktig, att ha glimten i ögat. Älskar att många av oss inledde ’17 precis så, bokstavligt och bildligt. Det är sällan sånt sammanstrålar så bra.

20161228_33

En vecka efter den mörkaste dagen på året, det vill säga i går, fyllde jag år. En del tror kanske att det är tråkigt att fylla så här mitt emellan julafton och nyårsafton, men där tror de fel. Decemberslutet var världens megafest när jag var liten och numera gillar jag att det verkligen känns som att det har dubbla potential att bli en slags nystart kring varje årsskifte. Som att jag får vända blad både i min personliga kalender och i den allmänna. Alltså sen blir det ju sällan en omstart i verkligheten, men i teorin känns tanken fylld av möjligheter.

Har hittills samlat på mig trettiotre stycken levnadsår och vänner har upplyst mig om att jag nu åldrats en tredjedel in på nittionio, hade äntligen blivit myndig om jag varit en hobbit, samt att jag nått den så kallade Jesusåldern (ty han lär ha varit i min ålder när han dog). Wikipedia informerar mig vidare att enligt vissa källor utförde samma bibelsnubbe 33 stycken mirakel, samt att siffran är kopplad till något som kallas ”kristusenergi”, d.v.s. den uppoffrande och upplystna energin som han utstrålade från korset. Ska jag korsfästas är det alltså detta år! Kom ihåg det, eventuella haters! (Tror att min utstrålning i den situationen mer skulle ha sin grund i självömkan, totalskräck och en väldigt hämndlysten Gamla Testamentig ilska, dock.) En persisk muslimsk teolog vid namn Al-Ghazali som levde för cirka niohundra år sedan menade för övrigt att i himlen är alla personer 33 år gamla — tycker att detta låter jäkligt lovande för det kommande året och ser fram emot ett himmelskt liv här på jorden. Enligt numerologi är 33 det tredje mästartalet och står för andlig upplysning, är kopplad till indigo färgenergi som står för högre medvetande, ”från det fysiska till det andliga”, vilket jag tycker att låter 1) flummigt och 2) spännande, eftersom jag bara tycks bli mindre och mindre spirituell för varje år, har liksom inget tålamod med sånt längre. Men skam den som inte kan ändra sig! Så är detta alltså året då jag börjar meditera, oironiskt använda instagramhastaggen #blessed eller gå på gym? Vem vet?!

Hur som helst, även min mer vetenskapliga hjärnhalva har trivia att gotta sig i, så som att enligt Newtonskalan kokar vatten vid 33 grader, samt att människans skelett har 33 ryggkotor. Sen är det också en massa matematisk gegga som jag inte begriper mig på, så som att talet är ett ”centrerat dodekaedertal”. (Okej?) Men Wikipedia har också den goda tonen att informera att trettiotre är ett ”extraordinärt tal”, vilket jag låtsas att betyder exakt vad det låter som och inte över huvud taget har en matterelaterad åsyftan. Med andra ord: Jag fyllde extraordinär!!

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

20160721_linnea_001

Befinner mig just nu i en stuga i Katternö, där jag sovit de två senaste nätterna, även om den senaste natten är den första natten på hela den här veckan som jag faktiskt känner att jag sovit. Åkte norrut efter jobbet i onsdags och tog semester, även om det var först sent under gårdagskvällen med popcorn i en stor skål och Stranger Things på Netflix (måste förresten prata mer om den serien nångång) som jag kände av att jag började varva ner. Vi firade min mammas 70-årsdag igår, en knapp månad i efterskott, på Katternö Byagård.

20160721_linnea_003

Alfred, som tog de här bilderna bakom byagårdsknuten, tyckte att jag såg ut som en president på dem. Själv känner jag mig alltid något som en sjöfarare i den där gulddubbelknäppta klänningen.

Äh va fasen, två bilder till på det då. Med tanke på hur slutkörd jag var och hur mycket jag sprungit omkring den dagen så kändes det i efterhand mycket passande att det var vid en stupränna jag råkade stå.

Vi har nyss varit ut och filmat Jean-Michel Backlund för en hemlig specialbeställning som jag inte vet om någonsin blir offentlig. (Det är ju f.ö. inte jag som är hans egentliga kameraman, men jag fick hoppa in som vikarie den här gången.) Ikväll ska vi ut och äta med en hop kompisar till Pavis och imorgon tänkte vi försöka oss på gammaldags torg om vi orkar, och senare på en skvätt traditionellt Skolparkshäng på kvällen. Ah, Jakobs Dagar. Det är trångt och långa köer överallt, men jag gillar det. Har ännu inte hunnit åka in till stan sen vi anlände till nejden, så det ser jag fram emot.

20160722_naeckrosor

Hittade massor med näckrosor då vi var ute och filmade, så en bild på dem får avsluta rapporten. Kan för övrigt meddela att Selma sover med oss i stugan och springer omkring utomhus resten av dygnet. När jag lockar på henne kommer hon mer eller mindre galopperande över gräsmattan, lite som en ko som släppts ut på grönbete, men ivrigt och målmedvetet. Ganska otroligt vilken bra katt hon är. Lycklig och lyckad.

20160625_matbord20160625_grillmaestare

Vi hoppar tillbaka till midsommartider (ofrånkomlig fråga: tar det aldrig slut? kortfattat svar: nä) för på midsommardagen åt vi minsann mat igen, men den gången på terrassen istället för ute på gräsmattan. Och som den semipålitliga men ack så förutsägbara bloggare jag är, så tog jag bilder på detta.

20160625_tallrik

Nypotatis med pikkalaka (smält smör med spad från potatiskoket) med både stam och kronblad av gräslök. En grillost som smalt på grillen till Alfreds stora frustration, och onekligen går det ju att undra hur i helvete producenterna tänkte där, riktigt. Den smakade dock bra. När det visade sig att det fanns en överhängande risk att all ost skulle glida mellan gallren ner i grillkolen så fyllde jag paprika med fetaost, gräslök, svartpeppar och en klick smör, som alltså fick joina grillfesten.

Det bruna som ser ut som en tunn biff är bröd. Brukar göra varianter på i princip pinnbröd som plattas ut och placeras på grillen tills det fått en okej färg. Midsommardagens bröd var gjort på fullkornsvetemjöl, vatten, en skvätt olja och klick smör. Dosering är oklart, det gäller bara att få fram en bra konsistens. Kryddade denna gång brödet med örtsalt, vitlökspulver och färsk gräslök.

20160625_nyponros

För övrigt kröntes midsommardagen med mulet väder, och som den solskensfrånvända goth at heart jag är så tyckte jag att detta var jättehärligt.

20160625_midsommarros_00220160625_midsommarros_001

Och midsommarrosorna tajmade sin blomning perfekt i år igen. Gillar att de alltid går att lita på.

20160624_alfred_00120160624_alfred_002

En flaska mousserande rosévin korkades upp till midsommarmiddagen. Hade egentligen sökt mousserande rödvin men fann inget på Alko, så det blev en ny sort. Jag är verkligen ingen sommelière, vet knappt ett skvatt förutom att jag — fulkulturellt nog — föredrar syltiga och söta viner framför torra, men om ni vill ha något som smakar som en läskeblask för vuxna (mindre sötma, mer alkohol) så kan jag rekommendera J.C. Le Roux la Fleurette Rosé. Vi gillade den. Det tar emot att kalla den ”somrig och fräsch” för det är typ hur alla ska beskriva precis allting de förtär sommartid, men… tyckte den var somrig och fräsch.

20160624_linnea_001

Provsmakningen. En halv sekund efteråt kom jag på att vi inte skålat och jag började vifta omkring mig för att gestikulera fram att vi borde skåla åtminstone innan jag svalde. På mig har jag förresten min mors blus som hon sytt själv och som det visade sig att firat midsommar förr. På Oravais danspaviljong år 1968 eller 1969, för att vara mer exakt. Verkligen på tiden att den fick vara med igen, om det gått 48 år sen sist. Ska inte låta den vänta lika länge tills nästa gång och ska också den gången befria den från skrynklor.

20160624_mat_00120160624_mat_002

På menyn fanns standarder så som halloumi och majskolvar förstås, samt champinjoner fyllda med fetaost, crème cuisine och gräslök. Vi testade en knyttevariant med flera ingredienser i år och detta var en succé. Nypotatis, batat, paprika, tomat, champinjon, smör, crème cuisine, feta och gräslök hade vi i dem.

20160624_alfredlinnea_001

Sen försökte vi rigga kameran på en blomkruka så att vi båda två skulle vara med. De lila glasen är mina egna, köpte dem för herrans många år sen. Alltså vi snackar tonåren här nu. De finns fortfarande där i Katternö men ska nog nappa dem med mig till Vasa nån dag. Tycker fortfarande att de är hemskt fina, skira och vagt mönstrade.

20160624_alfredlinnea_00220160624_alfredlinnea_00320160624_alfredlinnea_004

Hade sessionsfotofunktionen på och hade tänkt sätta ihop dessa till en gif men blev sen för lat. Ni får scrolla förbi snabbt, eller något. Försökte f.ö. blinka åt kameran på sista bilden men hann ej helt.

20160624_lek_00120160624_lek_002

Efter maten blev det lekstund. En midsommarkatts jakt, så som det också heter. Missa för övrigt inte Selmas kroppsposition på den övre bilden — har ni nånsin sett nånting så fjantigt?

20160624_lek_003

Vänskaplig vilopaus.

20160624_hej_00120160624_hej_002

Esmeralda som hållit sig i närheten av matbordet medans vi åt, med förhoppningar om att vi skulle erbjuda henne något som skulle tilltala hennes kattliga smaklökar, sökte sig ut på ängen när de andra började leka och härja. Hon tycktes uppskatta att få sällskap.

Sen satt vi kvar och snaskade på en påse Fazers Bästa tills myggorna blev för svultna och för många, gick in och tittade på A Midsummer Night’s Dream, som jag skrev om tidigare. Det var en lång midsommarafton, tidigare på dagen hade vi bl.a. cyklat en bit, suttit på en brygga invid en å, simmat i havet, och till på köpet allt detta dagen efter att vi varit på fest med kompisar och den där bra känslan efter en rolig kväll höll i sig. Inte illa. Inte illa alls.

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.

20151231_001

20151231_002

Nästa gång jag är festvärdinna ska jag montera en kamera på axeln som tar en bild var femte minut. Då Alfred tog bilden på Jakob, Selma och mig var det ännu rätt lugnt här hemma men senare blev det liv i stugan. Merparten av kvällen yrde jag omkring och minglade med människor och det var suveränt roligt att så många kunde komma men nog började det till sist kännas något trist att alltid säga hejdå och inse att fan, vi har ju knappt alls hunnit prata, och känna sig skyldig över det. Skulle så gärna ha hunnit prata mer med allihopa! Räknade nyss att sammanlagt under kvällen var vi femtio personer här, så inte är det underligt att jag irrade omkring en hel del.

Hoppas, tror och tyckte själv att det blev en lyckad fest, förutom mot slutet av kvällen då tålamodet nådde sin ände gentemot en person varken jag eller Alfred träffat förut. Ursäkta mig men jag måste bara få ventilera detta en smula. Det är nu bara så här att är en gäst nånstans så tycker jag att det hör till att lite försöka uppföra sig. Att ta en vindruvsklase istället för att plocka åt sig några vindruvor för att sedan nonchalant slänga den på golvet över axeln, att ta en hatt som hänger på väggen för att senare ligga och brottas på den, att välta stolar, att gå och surt smälla i köksskåpen i jakt på ett glas då plastglas står framme, att sparka i dörren upprepade gånger för att en inte fattar att använda dörrhandtaget, att direkt bli defensiv och kaxig där jag säger att hej försök nu visa lite hänsyn och lägg av med att sparka i dörrar — och att dessutom göra allt detta som en total främling som 1) inte var inbjuden utan bara hakade på med någon, och 2) inte ens bemödar sig med att försöka presentera sig för de vars hem han är gäst i, det är inte okej och jag har inget intresse av att ha kvar en sådan person som gäst. Nää huhhuh. Det kändes lite som att vi bodde i nån slags ungdomsgård en tid och jag bara… det här är vårt hem i vilket vi har ordnat en privat fest för våra vänner och alla av oss är vuxna människor??? Hade jag missförstått den saken?

Meeeeen. Strunt samma. Kul hade jag ändå! Tog ett fåtal mobilbilder av uslig kvalitet, den första på Anna med sprakasticko (tomtebloss) strax efter tolvslaget och de andra senare då festen tunnats ut och jag hann sitta ner en stund. Detta innebar förstås att endast en bråkdel av gästerna förevigades. Som sagt, nästa gång en automatiserad kamera fäst på axeln.

20151231_00320151231_00420151231_00520151231_00620151231_00720151231_008

20151122_esmeralda
20151122_selma

Sömnig söndag följer lullig lördag. Fast riktigt illa har varken idag eller igår varit, mest har jag bara grav sömnbrist som vanligt. Hade beslutat att skippa gårdagens gala eftersom högtidliga tillställningar nog inte riktigt är varken min tekopp eller champagneglas, och eftersom att de till på köpet tenderar att göra mig rätt ängslig utöver obekväm. Bestämde istället att joina upp på efterfesten för att inte missa allt det festliga. Gick till D.O.M. för att invänta det magiska klockslaget 01:00 då även biljettlösa skulle släppas in, men det var sån knäppt bra feelis där på munkhauset med dj:s som spelade BRA (!!) musik från vinylskivor och människor som kompenserade bristen på dansgolv med att dansa precis överallt, att det blev avlägset att känna nån brådska med att lämna stället och dra vidare.

Anlände till galans efterfest närmare klockan två än ett och vid det laget hade de flesta hunnit fara hem, men mötte Magdalena i dörren! Som beslöt att stanna längre! Jag bekantade mig med denna förtjusande kvinna för nästan tre år sen, ett faktum som gjorde mig helt stirrig vid något skede igår då jag insåg att vi trots det och trots att vi bor ganska nära varandra aldrig träffats förut. Eller nej, egentligen var det inte det som gjorde mig häpen, tvärtom är jag usel på att träffa människor och att jag inte träffar någon hör till standard. Det som gjorde mig ställd var att jag kände mig så avslappnad i någon jag aldrig förut träffats sällskap, för sådan brukar jag inte vara. Jag såg på Magdalena och tänkte ungefär ”Hur?! HUR GÖR DU DET?!” — för det är jag medveten om att det måste vara hennes förtjänst. Har kunnat konstatera att Magdalena är så genuint cool att en del av det lägger sig som en lugnande hinna även över de mest invärtes-neurotiska, det tackar vi för!

Hann också träffa min gamla tonårsbekanta Lillemor (också känd som innehavare av årets familjeblogg!), vi hade nog inte setts på över tio år innan vi råkades på en sevendays.fi-träff i somras, och då blev det så att vi två satt för oss själva där ute och pratade medan vi kedjerökte ett par cigaretter på var. Tror att Lillemor gör intryck på alla hon träffar, så även mig, och jag har sen dess ofta tänkt på vårt samtal vi då hade. Förr i tiden när vi var sexton-sjutton-aderton satt vi ofta på samma café i Jeppis, cafékulturen var stark där då och det blev automatiskt så att alla som gick på samma café så blev en mer eller mindre bekant med, men vi hade också gemensamma kompisar. Den Lillemor jag minns från den tiden hade alltid åtminstone två saker på gång: 1) ett skratt och 2) ett hyss. Detta har inte förändrats, vi tackar för fisushotten!

Träffade överlag bara på trevligt folk igår. Känns förstås något snopet att jag inte hann träffa på fler av dem då tajmingen blev så som den blev, men hade en lyckad kväll ändå. Har bläddrat igenom en del blogginlägg om gårdagens gala och det slår mig att alla framhåller just samma sak som höjdpunkten — kontakten. Nästan så att en börjar fantisera om att styra upp nåt slags bloggers’ retreat i nån lägergård eller något, men, ehe, tja. Hade liknande idéer för Blemmagänget då vi ännu höll på, men det blev aldrig av. Oavsett, låter definitivt mer som en tanke för till exempel en manisk måndag det än en sömnig söndag. Ska slänga mig på soffan och titta på mina själsfränder: zombier. (D.v.s. Look Who’s Walking, så som jag fortsättningsvis anser att serien borde heta.)