Sjuttiotalets blomsterängar

20190916_tapet_001

Ett paket kom lastat! Efter MÅNGA månaders e-spaningar, beställde jag för en tid sen äntligen några tapetrullar från retrotapeter.se, en i mitt tycke helt fantastisk sajt. Helt ärligt nästan så jag inte alls vill dela med mig av den och istället bara ruva på den själv som ett dyrbart Fabergéägg.

Men nu ska jag inte vara sån! Låt oss hoppa snabbt vidare innan jag ångrar mig. Vi tar en titt på vilka två tapeter min paketskatt innehöll —

20190916_tapet_003

Här är vallmotapeten som jag redan länge vetat att vi skulle sätta i Blendas rum. Den kommer bara pryda en fondvägg. Rummet är så litet och jag resonerade att det skulle börja kännas ännu mindre om varje vägg blev mönstrad, så vi ska istället bara måla de övriga i nån varm vit nyans för att maxa ljuset och värmen, eftersom fönstret i rummet vetter mot nordost.

Blenda, som tidigare godkänt den digitala förhandstitten på skärmen, godkände tapeten ännu intensivare när hon fick se den i fysisk form. ”Sova”, sa hon, och lade sig ner på den. Gott tecken för hennes blivande sovrumstapet, eller hur?

Tror tapeten kommer bli megafin på väggen, men när vi ska få upp den vet jag icke för det är fortfarande krångel med golvet där i rummet. (Föga förvånande, eftersom vi inte gjort nåt åt det!) Vet inte om jag nämnt nåt om golvet tidigare men det är märkliga vattenrör från/till badrum och kök längs med ena väggen och de åker ner i typ en klump med MURBRUK på golvet. Kul! Vi vågade inte röra mer då vi plockade bort ett skåp och den överraskningen uppenbarade sig där under.

Nåja. Vi sniffar lite på framtidens vallmofält och strosar vidare —

20190916_tapet_002

Här är vildblomstren — eller kanske den planterade rabatten, vad vet jag — som var orsaken till att jag inte skickade in beställningen förrän ganska nyligen. Jag fick syn på denna läckerhet och blev bara förälskad. Älskar att den ser ut som en blomsteräng, som en oljemålning, och så vildvuxen. Och liksom saftig!

Jag kunde inte låta mig själv beställa ett paket med Blendas tapet, utan denna. Men var skulle vi ha den? Skulle den passa in någonstans hos oss ens? Jag har ju embraceat det mer minimalistiska så som cirka alla andra och tänkt att väggarna får vara målade i ljusa, diskreta nyanser. Och så kommer den här och väcker min ständigt närvarande inre maximalist med en jädra smäll, eller en BOOM, den slog ner som en blomsterbomb. Kunde inte sluta tänka på den.

Till slut stod jag i kontoret. Tittade mig omkring. Tänkte: Ja för fasen. Här ska det bli en prunkande glänta i den något mer nertonade lägenhetsskogen. Och nu har vi tillräckligt med rullar av tapeten för att den ska kunna svepa in det rummet, som ju är en slags förstorad alkov i anslutning till vardagsrummet, i sann blomsterprakt.

Och precis så som Alfred avskyr när jag gör, så har jag ändå börjat tveka efter att jag redan bestämt mig. 😬 (Trial-and-error-taktiken KAN bli rätt enerverande, det ska medges.) Brukar tycka att det mesta går att kombinera men nu känner jag mig plötsligt villrådig. Blir det för sovrummigt? För mycket? För skärigt mot vardagsrummets inredning? Ack, den som det visste. Ruvar vidare på denna nöt istället då.

Annonser

Kruka på fot, fisk på fat, björnar på pusselkloss

Ska inte gå in på min trötthet så jättedjupt, men har i dag varit så sömnig att när jag lämnade ensam med Blenda en stund på eftermiddagen så fanns det inget annat val än att gå ut, annars hade jag somnat. Och när jag går ut går jag ju helst på loppis! Lyckligtvis har Blenda hittills bara sagt nej en enda gång av de väldigt — jag menar VÄLDIGT — många som jag frågat om hon vill komma med. Den gången var dock inte i dag.

20190904_krukafiskguldlock_001

Och tur var det! Vi fyndade båda två grejer vi fäste oss vid. Som en kruka på fot från östtyska Strehla, för min del. (Och Blenda tyckte om att plocka sina fynd i och ur den senare, så den uppskattades även av henne.) Jag har ett par vaser från samma tillverkare från förr, gillar deras laseringar. Denna i nötbrunt och midnattsblått.

Är i den långsamma processen att byta ut en del av mina trista krukor till mer unika och trevliga loppisfynd som denna… men är tveksam till att nån av växterna jag redan har skulle passa i den. Det borde ju vara en mjuk och rund växt som får hänga lite över kanten på den. Som en glanspilea eller plättar i luften. Nu har jag dock ingen sådan och det är osäkert hur väl Alfred skulle ta emot att jag införskaffade en växt till. (Vi har redan tjugo. Although, vi har haft fler. Survival of the fittest.)

20190904_krukafiskguldlock_002

Mitt favoritfynd var kanske ändå fiskfatet. Direkt jag såg det kände jag att jag måste ha det. Vissa saker bara talar ju till en på det sättet, ibland genom ett näpet litet fiskfejs. Tycker det är så fint! Till exempel att servera vindruvor eller salmiakchokladkulor på.

På tal om grejer som Alfred försöker hindra mig från att köpa så sa han redan nej till flertalet fiskfat i helgen. Men till båda våras försvar så var de i glas. Ett sånt har vi redan! Men i keramik? Nope! Tänk så prydligt det kan ordna sig emellanåt! 🙃

Och Blendas fynd var ett klosspussel med motiv ur sagan Guldlock och de tre björnarna! Direkt jag visade lådan åt Blenda blev hon sådär lustigt beslutsam som hon blir ibland, granskade bara hastigt och ivrigt — sen locket på och så lade hon ner lådan i vagnen (som jag använde som varukorg just då) och svarade väldigt övertygat ”Ja” på mina frågor om huruvida hon ville ha det, tyckte om det, och så vidare. Jag var ärligt talat lite tveksam för jag tänkte att hon ändå var för liten för det. Men jag lät mig övertalas. Och Blendushka gick senare omkring och kramade lådan medan hon väntade på att jag skulle bli klar. Lekte massor med klossarna när vi kom hem. Kanske inte på det sätt som är avsett, men ändå!

20190904_krukafiskguldlock_003

Utav klossarna kan man alltså göra sex olika motiv beroende på vilken sida av kuberna man vänder uppåt. Förhandstittar på motiven följde också med på fem små affischer, det sjätte motivet är själva omslagsbilden på lådan. Jag googlade runt lite och det verkar ha blivit tillverkat på 70-talet. Bra fynd! Bravo Blenda! Bra smak!

På andrahandsfronten något nytt

20190816_golv.jpg

Kände en tid att jag inte borde blogga om annat innan jag skrivit klart om resan, men de inläggen är så sjukt tidskrävande att göra så jag ska nog tillåta mig själv att varva in lite annat också. Så tråkigt att vilja blogga om X men känna ”nej, måste blogga om Y först”, men inte ha lust eller tid just då, och av den orsaken inte blogga Ö H T.

Så! Tänkte att vi kunde bryta upp med lite annat lättsamt och mer materialistiskt. Jag dras ju allt till det minimalistiska (vilket knappast framgår utav detta inlägg…) men you know that we are living in a material world and I am a mångsidig girl va. Eller som vi skulle säga i dessa KonMari-tider: Jag försöker välja grejer som spark joy. Och jag har kommit över en del andrahandsfynd på sistone som gjort mig glad! I dag t.ex. en mörkgrön, ojämn, handgjord blomkruka när vi åkte på loppisexkursion till Laihela, men har ingen bild på den att trolla fram nu. Istället kan jag visa…

20190816_rollakan

En matta! Eller två mattor! För en tid sen fick jag totaldille på röllakanmattor, handvävda yllemattor med geometriska motiv. Den stora hittade mamma åt oss i vintras. Den är runt 2 × 3 meter och formgiven av Brita Svefors, troligen nångång under 1960-talet. Designen heter Opal, vilket händelsevis råkar vara Blendas födelsesten och såna små sammanträffanden gillar jag ju. När vi hämtade den av mamma drog vi ut den på gården och skyfflade snö över den som vi sen borstade bort, hade faktiskt tänkt göra ett inlägg av detta. Men det verkar jag aldrig ha gjort! Nå, så kan man tvätta och damma av mattor bara det finns ett tillräckligt tjock täcke med torr snö på marken.

Men det var egentligen inte den jag skulle visa utan den andra, den mindre! Den hittade jag i går när Karin och Agaton hälsade på och vi gick på loppis. Den har Ingegerd Silow formgivit och designen heter Örbyhus, denna troligtvis skapad under 1950-talet. Tror att den hamnar i kontoret sen! Tillsvidare njuter jag av den extra värmen de bruna nyanserna skänker vardagsrummet där den vilar ovanpå den kallare mattan.

20190816_koksprylar

Många köksgrejer! Samlingen ovanför plockade jag och Alfred (och Blenda) åt oss häromveckan då vi, med hans familj, gick igenom några lådor som en framliden släkting lämnat efter sig. Det var verkligen supersvårt att inte plocka på sig ett helt berg av saker, fanns så mycket fint och gulligt och elegant. Sånt vi valde:

Blommig soppkopp med fat från Villeroy & Boch med serien Xenia; litet kakfat på fot i mörkbrunt glas; orange bakform; tredelad serveringsbricka (som fick Alfred att se extra mycket fram emot nästa gång vi ska äta burritos); emaljerat durkslag i klassisk ljusgul och blekgrön färgskala; två gröna kålassietter från portugisiska Secla.

Den gräddvita träburken luktar tyvärr lite illa efter en mögelfläck, men jag har skrubbat och behandlat för att försöka råda bot på den situationen. Om det lyckas så tänkte jag ge den åt Blenda att gömma saker i, fast tänkte också ta bort den flagnande målarfärgen och gnida in den med olja istället. Eller vad det är man gör för att få fram träets lyster och sånt. Den är för shabby chic så som den är nu, har jag kommit fram till. Men gillar formen och känslan jättemycket!

Burken och kannan i form av söta jordgubbar tänkte jag sätta tillbaka i ”inte ha”-högen efter att Alfred påpekade att inte skulle vi ju köpa dem om vi såg dem på loppis, MEN så fick Blenda syn på dem och gick omkring med den lilla jordgubbskannan och var alldeles för gullig för att Alfred skulle kunna vägra den, och då kunde inte jag heller förstås. Även om det kändes lite såhär ”…eh jaaahapp” då vi kom hem. Men de ÄR ju gulliga! Och åtminstone inte särskilt utrymmeskrävande. Plus att de verkar spark joy för Blenda i alla fall som mycket gärna vill titta och känna på dem.

20190816_hylla_001

En möbel! En mycket dammig och smutsig en, det ser vi, men vad fasen är det för nåt? Frågar åt en katt.

20190816_hylla_002

Jomen det är ju en liten hylla. Eller serveringsbord i två våningar? Det kan jag inte svara på. Oavsett, jag tilltalades verkligen av möbeln och lucky me så kunde jag fråga ”Blenda, tycker du om den här?” till vilket hon genast svarade ”Ja”. Enkelt val då! Jag tänkte att den kunde passa som typ nattduksbord i hennes rum, kanske med en charmig klämlampa fast på stången där överst, några böcker och gosedjur på hyllorna, och så vidare. Men sen har jag börjat tänka att kanske jag själv ska ha ett nattduksbord? Vi har ju inga. Som nå vilddjur sätter vi saker på golvet bara. Kanske ska vi ha missmatchande nattduksbord och nu får jag börja hålla upp ögonen efter ett till litet bord? Ja, det kunde ju va roligt!

20190816_hylla_003

Och kolla nu, inte tar det ens jättemycket utrymme om det inte skulle råka komma till användning på direkten. Måste bara skrubba rejält och limma lite, sen ska det nog bli väldigt fint!

Och där var de fynden jag förberett för er denna gång. Ska nu låta detta inlägg matcha bordets egenskaper och fälla ihop det! Ajö!

Höstvisekrax

HÄJ. Kolla vilken hurtig mockaruta som står här och kladdar! Ärligt talat mådde jag ganska illa efter en för kort natt och för mycket kaffe, men jag tuggade tappert ingefärstuggummi och just här var jag på väg att göra det som alltid gör mig gott, d.v.s. gå på loppis.

20190803_mocka_001

Hösten spatserade visst in på året redan i augusti den här varvet runt solen. Eller får man säga så utan att nån blir upprörd eller nedstämd? Jag kände mig själv ganska obstinat gentemot faktumet att det var dryga tio grader på plus när vi återvände till Finland, men nu har jag redan börjat förlika mig med att sommaren är över. Snopet om det inte blir tillräckligt varmt för att bada mer, men det går ju inte att påverka. Det är bara att rymma fältet och låta det skördas.

När jag cyklade iväg till loppis igår kändes det faktiskt riktigt mysigt att dra på sig en stickad tröja och mockajackan. Sen höll jag förvisso på att få värmeslag då jag klev över tröskeln och befann mig inomhus igen, utan nå egentlig ventilation verkade det som, och det hjälpte inte särskilt mycket att ta av sig jackan heller, så jag gick omkring där och kände hur jag blev svettig i tinningarna MEN spanade likväl efter höstkläder. För nog vet vi ju vartåt det här bär av. Åt Blenda hittade jag en vinröd jacka i manchestersammet. Hemmasydd och robust. Ett perfekt fynd att göra i början av en ovanligt kall augusti. Annat än de gammallaxrosa byxorna i tunn viskos jag sist och slutligen köpte åt mig själv trots att min uppmärksamhet egentligen riktades åt annat håll, men… tja… det blir ju en sommar nästa år också. Men den ligger långt borta nu.

Fast det är samma höstvisa varje år så känns den varje gång så ny. Att strosa på och dras till det murriga, kabelstickade, rejäla. Nystartskänslan är så starkt sammankopplad med hösten. Det är liksom lite pirrigt. Är förstås inte ensam om att känna så. Mycket av det måste väl härstamma från hur skolåret ser ut? Skrev en text om det för några år sen och minns att det var så många som kände likadant: De ville handla nya pennor och anteckningshäften, de ville Hitta Sin Signaturfrisyr eller förnya garderoben, de ville skriva att-göra-listor och pricka av rad efter rad på hösten. I går morse satt jag på sandlådekanten och läste en grej i Vbl där intervjuobjektet pratade om samma sak. Höstens längtan efter nya tag och grepp och riktningar.

20190803_mocka_002

Min typ av ny är egentligen gammal. Nu pratar jag förstås stil och kläder. Det är vad jag föredrar, förutom kanske vad det gäller skor, strumpor och underkläder. Händelsevis exakt vad som inte syns på bilden av det jag har på mig! Hehe. Allt annat är från loppis. Och det var jag så himla nöjd med! Jag kände mig lite ny, fast som mitt gamla jag, då jag såg mig själv i spegeln och märkte att så mycket var begagnat igen.

Det senaste året har jag handlat fler nya plagg än vanligt, vilket jag känner mig skyldig för emellanåt. Har ju rensat ur min garderob rätt mycket (som alla andra som hört talas om kapselgarderober eller Konmari-metoden) och har numera bättre koll på vad den innehåller. Nu som då får jag därför en idé om vad den saknar. Det är där jag brukar fylla i med nytt, då jag inte hittar det begagnat. Jag trivs i de nya plaggen men känner mig tråkig när allt jag har på mig är nytt. Lite som att jag tappat en detalj av min personlighet. Jag är ju loppis-Linnea?? Jag saknar det som hade följt med om kläderna varit begnande. Historien och känslan av singularitet. (Eller åtminstone en mer begränsad pluralitet.) Kanske dags att låta mitt gamla vara mitt nya från och med nu i höst? Säga nepp stopp till nytillverkat en längre tid framöver? Jag borde ju rimligtvis vara ganska bra på det men ändå är jag skraj för att fastställa det, svart på vitt.

Som så ofta när jag använder begagnat så undrar jag: Vem hade detta innan mig? Vem var hon med den här jackan? Vilka resor åkte den med på? Blev hon förälskad i nån när hon hade den på sig en kväll på dansen? Bar hon den över armen när hon gick över torget och höll ett barn i andra handen och var stressad, jäktad, och barnet stretade emot och ville ha Hubba Bubba? Ni vet. Sånt som liv består av bara. Små saker, men jag blir nyfiken.

Det fascinerar mig lite det där, att det kan vara så annorlunda för människor. Jag vet ju att en del tycker helt tvärtom, att det är superljuvligt när allt är splitternytt och fräscht och vill knappt ha något annat. Men jag är inte sån. Jag skulle nog inte klara av att flytta in i ett nybyggt hus, till exempel. Fast, handen på hjärtat, kanske mindre för att det inte lockar så mycket och mer för att jag skulle vara superängslig för att grisa ner och nöta och förstöra, hehe. Som jag vet att jag skulle!

NÅJAAA fasen vad jag pladdrar. Ska nog börja runda av här.

20190803_mocka_003

I dag är det sensommar, och nog känns det bra det också, men i går var det så påtagligt höst. Blenda och jag gick ut strax innan klockan åtta och jag hade satt på henne en senapsgul stickad tröja under en fodrad jacka och luften var skarp och kall och Blenda upptäckte rönnbärsklasarna i träden. En person, en av de få andra vi såg, såg ut att huttra i sin morgonrock när hon var ute med sin hund. När Blenda en stund innan åt sin morgongröt landade en stor kråka i trädet utanför köksfönstret och jag slog upp fönstret och friskheten, kylig och klar, strömmade in och rummet och långt där utifrån, bortom diset, hördes ett ekande KRA KRA KRA, ett sånt som fyller hela himlen och tycks dyka upp från horisonten. Så som en del läten gör, sådana stillsamma, kyliga höstmorgonar.

Det var nog det kraxet som satte höstvisetonen. Inte mig så hemskt mycket emot, ändå.

Linum, Gossypium, Bombyx

Kreativitet går alltid i faser för mig (gör kanske så för alla?) och vissa perioder bubblar jag av idéer och grejer jag vill göra. Andra perioder får jag just ingenting gjort alls förutom att odla mitt självförakt. Det är ganska extrema svängar när man riktigt tittar på det. Ibland undrar jag om det är normalt men jag tänker att åtminstone vippar gungbrädet åt båda hållen så antagligen är balansen någorlunda okej ändå.

Som jag nämnde i förra inlägget har jag just nu fått dille på att sy barnkläder, och viljan att skapa bara sjuder inom mig. Pyser! Brusar! Puttrar! Som kolsyra eller ärtsoppa, oklart vilket. Egentligen har jag inte hunnit mycket längre än dit ännu. Har inte så värst mycket konkret att visa upp från det, menar jag. Kanske borde jag inte nämna det förrän det är förbi och jag hunnit åstadkomma mer? Kommer jag prata ihjäl det såhär?

Men viljan är är så länge intensiv och spretig och jag studsar av och an mellan impulserna och idéerna. Så jag har från första början satt regeln åt mig att jag får inte påbörja nästa projekt innan jag avslutat det senaste. Jag MÅSTE ha tålamod och uthållighet den här gången! Så att jag inte sen sitter på en hel hög med ofärdiga projekt som Blenda växer ur medan jag är inne i en annan period som mest går ut på att jag ligger på soffan och är förbittrad på att jag är så hopplöst oproduktiv.

20190704_silkelinnebomull

Just nu är det tre textilier som snurrar i huvudet. Beiget linne som gjorts på stjälkar och rötter från växter i släktet Linum. Senapsgul bomull som fått sina fibrer från de vissnade blommornas frökapslar i växtsläktet Gossypium. Honungsgyllene silke vars trådar kommit från kokonger som spunnits av fjärilslarven i släktet Bombyx. Jag undrar vad de ska bli!

Har förresten lärt mig ett knep för att identfiera äkta silke från konstfiber. Det är att bränna en liten bit och sniffa. Jag var osäker på min guldiga tygbit som är lite grov i texturen. Jag testade själv genom att dra loss en tråd från kanten, tvinna ihop den och tända eld på den. Luktar det som bränt hår — då är det äkta vara!

Det kunde kännas skittråkigt att inte få vara impulsiv och hoppa från det ena till det andra, men med barnplagg känner jag ändå en större frihet på ett annat sätt. Jag känner inte samma press att behöva veta vad jag sysslar med eller att jag borde ha ett mönster jag kan följa om det ska bli till nåt. Det är skönt att slippa, för det brukar lite suga musten ur mig. Det är som att det med barnplagg är mindre risk med att bara tänka ut hur jag vill ha det och klippa bitarna därefter och se vart jag hamnar. Har inställningen att om det blir helt fel så är det (om än störande och snopet) åtminstone en lärdom — mindre material och kortare tid har gått åt än om jag försökt och misslyckats sy åt mig själv.

Men så är det förstås också på grund av samma mönsterfrihet som jag redan, efter provningen av byxprojekt #2, överväger att låta det vänta och gå vidare till nästa. De blev ju ändå för stora? 🤷‍♀️🙃

Tartan, harlekin och lantgårdsdjur

20190628_hemaat

Gick till Röda Korsets loppis i förmiddags och mest gick besöket ut på att Blenda skulle klämma på varje grej på leksaksavdelningen medan jag skulle titta på. (”Titta! Titta!”) Men där emellan hann jag sticka ner ett par grejer i korgen, utöver den gula Teletubbien som jag främst köpte för att muta Blenda med när hon plötsligt blev så trött och grinig.

De egentliga fynden var de här två:

20190628_pusselglas

Ett träpussel, vilket också var exakt vad som var orsaken till loppisbesöket. Blenda hade sån dille på pussel i morse, det märks att det klickat för henne nu och att hon fattar grejen. Det vill jag ju gärna uppmuntra så jag tyckte att hon kunde få ett pussel till, och på SPR/RK finns ganska ofta sådana. Det här med söta lantgårdsdjursungar fastnade vi båda för idag. (Märker nu att enda föräldern som inkluderats är en tupp. Genusglasögonormen noterar!)

Ett gammalt harlekinrutigt dricksglas. Tycker det är så fint! Dras till udda glas, gärna får de vara färgade (ÄLSKAR den här bleka ölgula nyansen) och gärna får de vara i modell större än standarden. Det är dock ganska sällan jag får tag på sådana så min samling är liten.

20190628_loppamyra

Här med en nyfiken liten katt för storleksreferens.

20190626_briositty

Och här en bild från i förrgår, på den där vagnen som är på första bilden, som ju också ett ganska nytt loppisfynd! Fast det var via nätloppis som jag hittade den. En tartanrutig Brio Sitty, gissningsvis från tidigt 90-tal.

Jag har nämligen FORTFARANDE inte klätt om Emmaljunga Rion, den andra gamla vagnen som hade sånt slitet tyg. Jag hade börjat känna mig rejält stressad av detta eftersom att inte bara var våren långt på väg men nu var sommaren här och ingen användbar skön retrosittvagn hade vi ännu fast jag visste hur mycket Blenda hade tyckt om att provåka den och jag kände mig skyldig för att jag inte fixat det än. Vilket fick det att kännas ÄNNU mer motigt och svårt att fixa det. Eller jag hade börjat på men fick skrota det på grund av att tyget inte funkade, sen försökte jag färga det ursprungliga tyget för att dölja det solblekta men färgen fäste inte, sen tänkte jag bara sy på nya kantband för det var ändå de som var mest nötta, men så hade jag köpt för smal snedremsa för ändamålet och DÄR kände jag bara: Nää-ä. Nu räcker det.

Samma kväll kollade jag annonser på Findit och hittade den här! Som dessutom har sin lilla varukorg kvar! (Det saknar den andra, något som alltid besvärat mig.) Alla är glada och nöjda. Stommen till den andra vagnen bor på vinden. Kanske kommer jag ännu sy nya kläder åt den en vacker dag nu när tidspressen och prestationsångesten släppt? Vi får se!

Ett bo som är en orm som heter Bo

20190612_boorm_002

Kolla kolla vad jag sssssytt! En sovorm! En bo-orm! Smidde planer att sy en redan förra sommaren, men kom av mig innan jag ens hann börja. Det blir så med en del projekt att jag mest bara ägnar tid åt tankearbetet. Sen att ta itu med det praktiska kan liksom skuffas en bit framför en hela tiden, tills att det faller av nån osynlig bordskant. Eller änden av den mentala världen kanske. När Blenda förra hösten fyllde ett så började det kännas allt mer som att vi missat chansen för sovorm innan det blivit poänglöst att ha en. Att det liksom är mest när ett barn är riktigt litet som en har användning av en lång orm-tub att boa in det i. Men det hade jag väl ändå fel om?

Häromveckan hälsade jag på min kompis Karin och hennes halvåring Agaton (här pausar vi en stund för att beundra det fantastiska namnet), och så hade hon gjort en sån fin sovorm åt honom. Då grämde det verkligen att jag aldrig tagit tag i saken. Blev så inspirerad och beslöt att det var dags att tänka om!

Nu när vi planerar att Blenda så småningom ska få flytta till en större säng mejkar det  igen mer sens med något som fyller upp och håller om vid sidorna. I synnerhet eftersom att det kommer bli ett litet glapp mellan madrass och karm, då sängen är av utdragbar modell och därför är bredare i ena änden. Så vad lämpar sig då bättre än en trevlig boaorm att agera klämvänlig buffert? Jag kan komma på väldigt få saker!

20190612_boorm_001

Så jag grävde i mina tygpåsar och hittade fyra snarlika mönstrade tyger. Jag klippte bitar i varierande format men alla 45 centimeter på bredden. Sydde ihop dem huller om buller. Valde att sätta in lite mörka, dramatiska bladsilhuetter mellan de dova, väna blomstersjoken, för ett stänk svärta behövs ju alltid. Tyckte att det såg för romantikgulligt ut utan de mörka bitarna. Svanstippen och tungan fick bli svärtade de med, men huvudet beige. De slutna ögonen broderade jag med knapphålsinställningen på symaskinen. Längden fick bli vad den ville bli och den blev knappa 3,5 meter, fast då är tungan inräknad.

Efter att jag sytt ihop alltihopa förutom ett hål vid änden, så fyllde jag ormen med innanmätet från tre gamla, men i alla fall nyligen tvättade, vanliga huvudkuddar. När jag tog ut den tillplattade fyllningen ur dem gick den att dra isär till mindre bitar och på så vis fluffas till igen. Så jag behövde inte ens köpa ny fyllning åt ormen! Så nöjd med att jag hade allt material där hemma redan. Och till sist sydde jag ihop hålet för hand.

20190612_boorm_003

Tadaa! Här ser vi väl ändå goda potential för en lång vänskap va. 🐍

”Den skulle kunna heta Bo”, föreslog jag när Blenda tittade på medan jag nålade ihop bitarna under magen på den. Japp japp, guilty as charged, jag hade lekt med orden igen. Bo som i ett hopringlat ormbo, som i en kramgo boaorm och som i ett hem, ett litet mjukt ett som man vill krypa ihop i.

Blenda såg med ens så högtidlig ut när hon drog ett djupt andetag och nickade instämmande. Jag vet inte om hon förstod mitt förslag men hon var så intensiv i att hålla med och godkänna det jag sa. Så nu verkar den heta Bo!

20190612_boorm_004

Fast den ser ju också lite ut som en Törnrosssssa.