världsgotdagen

inspiration & kreation

Eller hur vi nu ska försöka översätta World Goth Day. Den dagen inträffade igår, den 22 maj, och händelsevis råkade jag ta på mig en svart långkjol. Ganska gothigt ändå. Visste dock inte dagens tema förrän flera timmar senare.

20180522_folkskollaerare_001

Köpte den vida kjolen när jag var höggravid och den gick naturligtvis inte att stänga då. Har sedan dess hunnit längta efter att både rymmas i den och att vädret skulle passa den, och senare halvglömma att den fanns. Nu skymtade jag den i garderoben, drog den på mig, fick fast varje knapp, och kände mig direkt som Nicolette Grant i Big Love ungefär. (Bra känsla!)

20180522_folkskollaerare_002

Och Alfred tyckte att jag såg ut som en folkskolelärare!! (HAHA!) Alltså, han har ju inte fel.

Lite OOTD-info på det då (fast sånt kanske är ganska överflödigt egentligen? O welp antar den här bloggen får mer utfyllnadsbabbel då):

  • Småprickig blus. Loppis, Indiska. Syns inte riktigt men är nån slags dov mörkturkos i bottnen.
  • Långkjol. Loppis, No 1 Collection från Kappahl. Starka 90-tals-vibbar från etiketten. Knappar framtill hela vägen ned, på bild försvann de in i skuggorna och svärtan. #worldgothbutton
  • Övrigt. Skor, loppis, Ecco. Tygkasse, min Shakespeare-kasse. Syns ju icke här då men har några rader ur En midsommarnattsdröm tryckt på sig, ”Lovers and madmen have such seething brains” och så vidare. Ibland när jag använder den märker jag att folk försöker läsa vad det står på den och det gör mig oväntat glad varje gång. Känns som att den gallrar ut galningarna och älskarna. Låt barnen komma till mig, säger denna folkskollärare fromt.

Ellen skickade för övrigt såna SJUKT bra frågor på förra utstyrselinlägget och jag har inga svar komponerade ännu (och det kan ni ge er småspik på att jag ska plita ihop) men jag ville bara rikta lite uppmärksamhet åt det faktum att hon är så sabla bra!

Over & out. Eller jag menar tack för idag, slut för idag.

Annonser

att klä fram sig

inspiration & kreation

[funky bass slap music]
Hey, what’s the deal with mom jeans?

20180518_001

Jag brukar tycka att det är spännande att se bilder på vad folk har på sig — särskilt då det gäller personer vars bloggar jag följer eftersom att jag redan har en grundnyfikenhet på dem då, och tycker att klädsmaken ger ännu en dimension till personerna.

På hur folk väljer att klä sig så ser vi så mycket annat än klädstil. Det är en ytlig bedömning att förmoda att plaggen vi tar på oss bara handlar om yta. Kläder kan berätta så mycket om en person. För att uttrycka det lite sloganartat så klär vi fram oss lika mycket som vi klär oss.

Som mina jeans som ju skriker morsa, ha ha. Eller Seinfeld! Eller nåja. De skrek morsa eller Seinfeld för några år sedan, men nu ser man ju UNGDOMEN i liknande. Fast det var ju inte riktigt så jag menade att kläder kommunicerar, men.

20180518_002

Funderar på hur jag klär mig och vad det säger. Jag använder så gott som aldrig klackar numera eftersom att jag prioriterar bekvämlighet. Jag tycker överlag att jag nu för tiden klär mig ganska praktiskt (annat var det förr, herregud, spets och chiffong) men är nog i slutändan ganska kompromisslös med min stil. Känns inte ett plagg rätt spelar det egentligen ingen roll hur funktionellt det är. Jag äger till störst del loppisplagg, helt klart mycket på grund av att jag gillar att känna mig unik. (Japp, så ounik är jag, hehe.) Och så är jag dessutom ganska snål, fattig, en vän av miljö samt ovän av den samtida oetiska modeindustri. Men den allra främsta orsaken till alla mina loppispaltor är att jag älskar när saker har en historia — jag är nostalgisk. Det tycker jag definitivt att brukar synas på mig. Jag har nästan alltid något plagg på mig som är tio-tjugo-trettio år gammalt eller mer, eller nytillverkat i sådan stil, med klara kopplingar till ett förflutet årtionde. Jag gillar att sticka ut, men vartefter jag blivit äldre också att smälta in. Jag trivs bäst när jag gör både och.

Så, i alla fall, jag tänkte härma Peppe och försöka göra fler OOTDs. Detta inlägg pyntas då av dagens!

20180518_003

  • Läderjacka. Loppis, ingen etikett. Har ägt den i nästan tjugo år (men gissar att den har minst dubbelt fler på nacken) och har precis tagit den i återbruk. Kroppsligt är jag ännu lite mitt emellan storlekar och det är få jackor som känns riktigt bra på mig, men denna passar!
  • Viskoskjorta. H&M, köpte den förra vintern. Extremt bra cost-per-wear på denna, använder den flitigt eftersom den korta lite flygiga modellen ofta är precis vad jag vill ha. Passar förstås särskilt bra till byxor med högre midja, vilket jag ofta använder.
  • Mom jeans. Loppis, märket är det tämligen obskyra Choose Life. Hittade nyligen byxorna i en låda i mitt rum i Katternö, köpte dem för tio år sedan men vågade aldrig använda dem då. Den som spar, etcetera.
  • Mockaskor. Loppis, Ecco. De var knappt använda då jag fann dem för ett par euro för några år sedan.
  • Läderväska. Loppis, eller närmare bestämt Etsy och en försäljare baserad i Storbritannien, ingen etikett. Min födispresent åt mig själv i vintras.
  • Beb. DIY, Backa & Portin. Hahaha nä usch förlåt.

Har för övrigt tagit till att uttala jeans som schaans, det var nåt insideskämt med Alfred som sedermera spårat ur och nu för tiden tror jag nästan att de heter så. Sen kan ni ju gissa hur jag uttalar vintage och image! Men där har jag backup — garage, bagage, bandage, massage, mirage. Blir knepigt sen då man kommer till ord som mage och krage bara. Som man uträttar sitt bäddage fastställer ens liggage, som man säger.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och klippa mina hårtoppar. Det var inte ett medvetet stylingtips att de skulle se friterade ut. Färgar förresten inte håret längre sen några år tillbaka och nu märker jag att hårrötterna ser lite gråskiftande ut längst fram? Knappast är det så men detta måste sannerligen undersökas. Har längtat efter gråa strån!

hej / hej

inspiration & kreation

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.

månskensdans och sommarbris, vemodsvärme och nostalgipirr

inspiration & kreation

Ibland slår jag upp sentimental musik på Youtube istället för på Spotify bara för att få ta del av andra människors nostalgi via kommentarerna. Det känns som att det blir en annan värld där, eller kanske framför allt en annan tid — ibland räcker det med bara en mening för att måla upp en tydlig bild mot musiken i bakgrunden.

Några exempel:


”I was 10 years old catching lightning bugs in the summer moonlight in the front yard with my friends while this was playing on my mom’s AM radio.”

”I moved to New York City from New Delhi in November of 1972. I was 18 years old and wasn’t a very good English speaker. My parents had given me all their savings for me to come and start a life in America. I was terrified when I first got here. I had no house, friends, family, or a job. After I left the airport I flagged over a cab. During the ride, this song played on the radio. I was amazed by its beauty and melody. It gave me a feeling of warmth, and comfort in this new land. Since then, I have developed a chain of laundromats, found love and had 3 children and 7 grandchildren. Nearly everyday I listen to this song. And I have enjoyed every minute of its sweet rythym.”


”So many memories… Singing in the kitchen with my mom. Mowing the lawn in the middle of summer. Driving to work in my first car. Amazing how a simple song can recall so many emotions.”

”Remember hearing this when my dad was in Vietnam. Seemed very sad back then.”

”Funny how the mind works. I had forgotten this song but in the first two measures I smelled a smell, tasted a taste, and felt a feeling I have not felt since 1973.”


”1st song I heard stepping off plane back from Nam. I look at the song in a different light than most people. Don’t take life for granted.”

”Reminds me of the trailer park I lived in as a young kid. The road was not even paved (South Mississippi) LOL. My dad was in the military and had just come back from Vietnam and I remember my mom waiting for him to come home from work. Miss you both so much….your son Richard.”


Råkade sig att Vietnamkriget blev ett återkommande tema i folks minnen, men så var också alla låtar från år 1972.

I alla fall, gillar man den här typen av musik så kanske en spellista jag petar på ibland kan intressera. Ville ha grunden i sån musik som det ibland känns som att bara spelas på såna där små bensinstationer med halvsunkiga caféer, av den typen man knappt ser längre eftersom att stora ABC-trafikbutiker konkurrerar ut dem. Man brukar liksom bara fånga dem i misstag annars, plötsligt dyker de upp på en obekant radiokanal och man tänker ”Åh! Den här!” och så rätar man på sig lite, lyfter blicken, kommer ur sitt skal en aning. Så kapslar de in något. Doften av varmt damm och spilld bensin. Känslan av att vara på väg. Något lite sentimentalt och hoppfullt, tryggt och spännande.

 

Vilka låtar får er att känna det där vemodsvarma nostalgipirret?

kära lovisa på timmermansgatan,

inspiration & kreation

20180503_kappsaeck_001

Nyligen hittade jag en kappsäck på loppis för några ynka slantar. Jag håller alltid ögonen öppna för den här typen av väskor eftersom att de är så fina som inredningspryl och förvaring. Har man flera kan man stapla dem på varandra och ställa en skivspelare eller krukväxt på, till exempel. Eller lyfta upp dem ovanpå ett skåp eller sticka in dem under en hylla så att de bara skymtas. Tycker det är fint!

Men kappsäckarna brukar vara dyra, så detta är faktiskt den första jag köpt. Antagligen var den så förmånlig eftersom att ytan är så sliten. Men mekaniken fungerar trots rosten som den ska! Två små enkla tryck åt sidan och locket poppar upp.

20180503_kappsaeck_002

Väskan har tillhört Lovisa. Hon har bott på Timmermansgatan, som ligger alldeles här i närheten. I området finns många byggnader från cirka sekelskiftet, men på Lovisas adress står nu ett litet trevåningshus byggt under 80-talet.

Jag vet förstås inte men jag tror att hon nog bodde i huset som stod på den adressen innan åttiotalaren byggdes. Den här kappsäcken tycks inte ha varit i bruk för resesyften på en handfull decennier eller mer, så jag tror att adressen plitats ner för väldigt, väldigt länge sedan.

20180503_kappsaeck_003

Detta skattjaktiga innehåll uppenbarade sig då jag öppnade den! Inte direkt resepackning. Spröda, tunna minnen från en svunnen tid.

Spetsar, broderie anglais och andra skira tyger. Knypplat och virkat och en ask ifrån A.B. Wasa Yllevarufabrik. Den har jag förstått att stängde nångång under 60-talet. Asken ser visst onekligen 30-talig ut, tycker ni inte?

20180503_kappsaeck_004

Vem var du, Lovisa? Jag förstår att du var sparsam för du har klippt loss och sparat fina spetsar från plagg som inte längre används. Du tillhörde förstås den generationen, inte slit-och-släng som jag, fast den ärligt talat knappt sliter alls innan den köper nytt.

Jag förstår också att du gillade vackra saker och kanske är det till och med du som själv har knypplat spetsarna. Jag undrar om det var din sparsamhet eller din uppskattning för skönhet som fick dig att behålla alla bitar spets och brodyr. Eller var det utav sentimentalitet och nostalgi?

(Vi är nog ganska likadana i så fall.)

20180503_kappsaeck_005

Inuti asken från yllevarufabriken fanns fler skira tygbitar, bland annat denna gräddvita med små knappar i metall med infällda rubinröda stenar. Det tycks vara en slags höghalsad löskrage! Har sådana något särskilt namn, Lovisa?

Lovisa, jag hoppas du fick barnbarn eller åtminstone grannbarn som brukade hälsa på och med försiktig iver få rota bland dina vackra skatter.

20180503_kappsaeck_006

Här är en annan hög krage, dramatisk med svarta sammetsband i diskreta rosetter. Lovisa, när bar du den? Var den för högtid eller vardag? För kyrkan på söndag, för promenaden till posten, för röstningsbåset år 1906??

För jag har försökt räkna ut när sådana skulle ha varit moderna och jag kan bara tänka på början av 1900-talet. Edvardiansk tid.

Lovisa, är dina kragar hundra år gamla? Tänk att de cirklat på här inom samma två kvarter under all den tid. Från dig, via loppis, till mig. Allt inom en halv kilometer.

20180503_kappsaeck_007

De flesta tygstycken i kappsäcken var inget mer än bara tygstycken, men här är ett som faktiskt är ett plagg. Detta linne passar faktiskt på mig men är kort, når inte ens ner till midjan. Men är det kanske inte ens meningen? Är det ett underplagg, någon slags behå? Varför har just den sparats? Var den exklusiv? Var den speciell? Eller bara en trogen vardagsvän som det var svårt att skiljas ifrån?

Kära Lovisa på Timmermansgatan, det är så mycket jag undrar. Tack för glimten!

6 × 60°

inspiration & kreation

Minns ni att jag nämnde nygamla soffbord? Köpta på loppis samma dag jag sist skrev. För att presentera dem hade jag tänkt göra ett inlägg med fina stämningsbilder, som såna där interiörsbilder man kan se på Pinterest som får en att känna att åh gud om jag bodde sådär, jävlar så intressant jag vore då, så perfekt mitt liv hade varit, så otroligt *lyckat* allt skulle va!

Men jag hann aldrig ens försöka mig på det eftersom att borden och resten av vardagsrummets möblemang åkte väldigt o-feng-shuigt huller-om-buller då jag fick nej-nu-fananamma-fnatt (a.k.a. sisu) och drog ut allt ifrån den ena väggen en dag så länge Alfred och Blenda tupplurade. (Sen fick Alfred ta över då jag rivit början, mehehe.)

Den väggen ser nu ut så här:

20180502_vaegg

Vi har alltså äntligen börjat göra något åt den vägg som tidigare var prydd med träpanel! Obehandlad sådan, ungefär som att den ville betona att vi är i Finland, basturnas hemland. Så att INGEN SAATANA GLÖMMER DET. Den halvpanelen rev vi bort ganska hastigt men att komma sig vidare från det steget har varit en sann utmaning. Det har inte varit första prioritet direkt. Men nu! Nyt saatana olemme på gång igen.

Och soffborden syns ju också där på bildn! JA — du ser rätt. Formen ÄR trekantig. NEJ — du ser inte fel. Antalet ÄR två.

Ingen stämningsbild, istället en överblick:

20180427_bord

Två trekanter utan vassa hörn. En i lämplig storlek för en katt. Andra likadan. Lite boho tiki-fiilis om ni frågar mig men jag kanske inte vet vad jag talar om.

Jag har spanat på dem så länge, över ett år, kanske två eller rent av fler. De har haft varsin svårtydd prislapp, båda två har dock mycket tydligt angett summan 60€. Det har jag tyckt att varit på tok för dyrt, ingen frågan om saken. Och att bara ha det ena har inte varit ett alternativ.

Men, men. Jag har återkommit till tanken på dessa triangelbord. Jag har köpt och haft andra soffbord, men varit missnöjd. Det senaste inhandlades för bara några månader sedan, som en nödlösning jag trodde skulle fungera trots att det var en kompromiss. Jag har, särskilt med det inköpet i åtanke, oroat mig att det skulle vara så *ohållbart* av mig att köpa nytt nu redan. Jag borde ju dessutom sätta de pengarna på gröt åt Blenda, eller nåt annat mer ansvarigt och föräldrigt. Jag har tvekat.

Men, men. Jag har tagit mått och tyckt att siffrorna verkat perfekta. Jag har kollat upp priser på soffbord på diverse möbelhus för att ge mig perspektiv på saken. (Loppor som jag vet annars inte sånt.) Jag har sökt bilder föreställande små trekantiga soffbord. Jag har längtat.

Men! Men. Jag har också sett att det ena bordet plötsligt blivit nedsatt till 20€ — antagligen på grund av en liten spricka i bordsskivan, men inget som stör oss loppor. Jag har insett att *hållbart tänk* sällan innehåller kompromisser — eftersom att sådana helt enkelt sällan håller i längden. Jag har sent omsider fattat att en sån som jag måste väl fan känna sig själv så pass väl att jag vet att i slutändan kommer jag drömma om sPeCiElLa bord och tröttna på vanliga från ett kedjemöbelhus, och då måste jag också förstå att slå till på de speciella när jag har chansen — i alla fall efter viss tid, då tanken fått mogna klart.

Denna tankemognad inträffar exempelvis när ens sambo, som tidigare varit skeptiskt inställd till att skaffa något nytt, börjar fråga efter de där borden. Då kan jag känna mig ganska övertygad. Och då var det dags att sluta tveka och sluta längta.

I kassan visar det sig att det nedsatta priset till 20€ faktiskt gällde för båda borden. Och då inte så att de kostade en tjugis styck heller, utan faktiskt så att den sammanlagda STRUNTSUMMAN var tjugo euro. Hahahaha! HAHAHAHA! HA HA HA HA HA! Känns helt störtlöjligt och befängt att jag velat så över att köpa dem. Alltså jo visst får man mycket babygröt för tjugo spänn men det är ju också i denna kontext just INGENTING?? Ett sånt jävla kap!

Får en sån bra vibb av vardagsrummet nu för tiden. Känner så starkt att borden verkligen bidrar till att göra det till *hEmMa*, vet ni? Lite kunde man ju önska att jag bara lyckats tyda texten på prislapparna tidigare, det hade varit smidigare. Det jag läst som ”Pavi Pav”, och trott att varit namn på tillverkaren, var i själva verket tvåspråkiga ”Pari” och ”Par”, ahaha. Hur trög kan jag bli? Ändå är jag mycket nöjd med att jag misstolkade och därför ruvade på dem så länge, känns som att tajmingen blev rätt såhär. Som att de äntligen hittat hem!

nya rackartyg

inspiration & kreation

Nån kanske minns att jag under min sena höggraviditet började på med ett lapptäcke? I alla fall gjorde Anna-Karin det för evigheter sen i frågestundsinlägget, då hon undrade om jag fortsatt med den! Alltså tja, nja, njä. Tog mig verkligen vatten över huvudet där. Den är långt ifrån klar.

Har inte rört den på flera månader och kan inte skylla allt på svullna klumpfingrar och andra krämpor. Jag tror att jag också är för mycket av en otålig nybörjare för en så avancerad modell, d.v.s. trianglar som jag helst vill att ska passa precis, söm i söm. Tappade motivationen då jag insåg hur SABLA krångligt det var! Jag har bara inte en sådan nogrannhet. Men hoppas jag kan få! Gäller att öva, antar jag.

20180424_selmatyger

För jag är förstås fast besluten vid att fortsätta lappa vidare. Så nu har jag en förhoppningsvis betydligt enklare modell i tankarna, som ska bli lite slumpmässig. Då gör det inte så mycket om sömmarna går lite hipp som happ.

Jag har samlat på mig en ordentlig mängd olika tygbitar och idag inventerade jag hela högen för att välja och vraka bland dem. Spridde ut de jag tyckte kändes lämpliga på sängen för att få någon slags överblick. Nu ser jag t.ex. att det är ganska mycket rosa där fast jag egentligen ville att den röda tråden skulle vara gult. Hmm, hmm.

Tror vi säger så här: To be continued!

in spring, at the end of the day, you should smell like dirt

inspiration & kreation

Citatet av Margaret Atwood pekar ut riktlinjen för denna aprillördag som jag inledde med att byta krukor åt några växter.

20180421_plantera_001

Första patienten med Myra-assistenten. Började med att ge ett större bo åt det ena växtmysteriet med härliga, tjocka, blad — antagligen är någon slags fikus, kanske fönsterfikus? Hjälp mig växtgärisar. Har inte testat men tänker att om man skulle bryta av ett blad så skulle det låta så här: KNASP. (Kan knaspigt vara det nya krispigt? Fast mindre överanvänt och uttjatat helst.)

Köpte en kruka åt den på loppis igår, den är vit och reliefmönstrad i vertikala våder och nån har målat den med färg som lossnat här och där. Hade jag varit lite smartare hade jag tagit med lite mer av den på bilden här nedanför men jag antar att idag släpper vi våra masker.

20180421_plantera_002

Lite shabby chic egentligen men gillar den trots det. Kanske för att den inte står på en vit trälåda med texten ”Le åt livet och livet ler åt dig” på, t.ex.

Som ni ser så är mysterieväxten någon slags buskig sak som jag flätat ihop på måfå. Den blev så himla yvig vid något skede så jag åtgärdade det sådär. Har oftast sett fönsterfikusar växa på en stam utan förgreningar, men vad säger experterna, kan fönsterfikusar växa sådär också? Helt oprovocerat alltså?

Svärmorstungan till vänster (f.ö. placerad på en liten barnstol som min mamma snickrat!) fick ta över fikusens gamla svarta kruka. Den bodde tidigare i en zinkhink som jag sprejat turkos över halva, men jag har tröttnat ganska ordentligt på de här zinkiga inslagen. Hade så många sådana krukor vid något skede. Vet också att det tenderar rosta hål på dem efter en tid, det lärde jag mig den svåra vägen.

20180421_plantera_003

Följande plantering: När vi var hemma i Katternö för en dryg månad sedan så for katterna bananer, som man säger, på mammas ampellilja. De tuggade i sig en del blad och hade också bitit loss två bladrosetter och lämnat dem på golvet. De rosetterna plockade jag med mig till Vasa och satte dem i en vas. På ett ställe dit katterna inte nådde, obs.

20180421_plantera_004

Nu såg sticklingarna ut såhär undertill och jag tyckte det var dags att ge dem lite jord att sträcka ut sina rötter i. Har ingen aning om hur långa rötterna borde vara men tycker att ampelliljor ändå verkar så okräsna hur som helst. Planterade dem i samma kruka, resonerade att de ändå var så små att de kunde samsas. Var det dumt? Spelar det någon roll? Nåja. Gjort är gjort, eller som jag vill säga idag: jordt är jordt.

20180421_plantera_005

Nu står den lilla mörkblå krukan där den lilla glasvasen tidigare stod. Loppade krukan igår endast för detta ändemål. Funderar att jag sedan ska (försöka) knyta en ampel åt den så att den får hänga invid katträdet, då bladen och rötterna vuxit till sig ordentligt.

Den stackars monsteran till höger har varit krasslig hur länge som helst och inte blev det bättre av att Myra utvecklade ovanan att gå och kissa i dess kruka. Här sist så hade rötterna helt grävts upp av den lilla marodören. Och blomjorden bar en stark underton av ammoniak — najs. Men det hade kunnat vara värre! Det var ju åtminstone inte bajs, menar jag. I alla fall, efter det fick blomman stå i ett ämbar med vatten en tid, tills att jag orkade Deal With It.

Nu har jag gett monsteran ny jord i ny kruka (från Plantagen) och ny trygg plats. Håller tummarna att hon ska trivas bättre så. Bladen är fortfarande så små! De har länge varit så, de får inte ens de där utmärkande hålen som monsteror ska ha. Buhu.

20180421_plantera_006

Och slutligen, här är följande patient som jag ska ta itu med härnäst. En pilspetsranka, också känd som URSKOGENS SLINGA (så fantastiskt namn!), som i brist på vettigare plats har stått på köksbordet i en sån där tidigare nämnd zinkkruka. Den har fått extremt trångt om rötterna i den och nu är det dags för den att få flytta till något större. Det är väggkorgen som skymtar till vänster som ska få en inneboende igen!

Den korgen har f.ö. stått tom sen jag hade en murgröna i ett par månader som jag fullkomligt glömde att vattna eftersom den hängde FÖR högt uppe på väggen. Lyckat! Så jag ska sikta på ungefär ögonhöjd denna gång.

Sen har jag också målat mörkblåa skiftningar på en större svart kruka. Tanken var att den skulle ersätta den turkosa sprejmålade zinkhinken som guldpalmen står i, men vid närmare eftertanke vet jag inte om det är så fiffigt. Diametern är lite mindre i krukan än i hinken, fast å andra sidan känns hinken något överdimensionerad. Tror inte det skulle bli för trångt för guldpalmen alltså. MEN så har den äntligen börjat prunka till sig ordentligt efter att ha levt på sparlåga en längre tid. Är det dåligt tajmat att plantera om ifall att det är någon slags tillväxtperiod på gång? Om de ens har sådana? Gudars, det är så mycket jag inte vet något om.

Men jag vet hur jord doftar, i alla fall.

blockaden

inspiration & kreation

20180420_musikskola

Smet in en kvick sväng till Röda Korset-loppiset när jag egentligen skulle gå till butiken för att handla pastaingredienser (farligt/himmelriket då loppis och närbutik är vägg-i-vägg) och då jag bläddrade bland t-skjortorna på barnavdelningen hittade jag en mörkblå med ett emblem föreställande två blockflöjter. Från Korsholms församlings musikskola som för tre år sedan firat 50 år. Grattis i efterskott! Och tack för snygg tisha. Är varken Korsholmbo, församlingsmedlem eller musikelev, men åtminstone har jag väl helt okej potential att fylla femtio någon dag. (28 december 2033, närmare bestämt.) Något annat jag hade var en euro till övers!

Selma har börjat med en ovana att nästan direkt jag sätter mig vid skrivbordet så hoppar hon upp på bordet med ett ”sprrr”, och så går hon av och an framför mig, spinner passionerat, stryker sig mot mitt ansikte, tappar en massa pälsstrån som nästlar sig in i mina ögon och näsa, lägger sig till sist ner med tassarna på min högerarm. Det skulle vara trevligt om det inte totalt saboterade min arbetsprocess på så många sätt. Ofta föser jag bort henne, men det känns alltid lite elakt. Hon kommer för det mesta tillbaka en stund senare. Ibland blir jag riktigt sur på henne, vilket också alltid känns elakt. Så nu ligger hon här i kringelposition och blockerar halva tangentbordet, men jag har i alla fall lyckats lirka ut min arm underifrån henne. Jag antar att hon söker efter lite egen kvalitetstid på tumis med mig — sedan Myra och sedan Blenda så får hon rätt lite av det. Jag låter som en trebarnsmorsa nu men… *spelar imaginär blockflöjt för att distrahera er från detta*

Blockflöjt förresten, när ska den göra comeback?

Inser precis att två blockflöjter som kryssar varandra sådär som på emblemet ju rimligtvis torde illustrera en blockad. (!!) Jo hörni, Selma vet exakt vad hon håller på med hon.

församlade till den plats som heter armagarderoben

inspiration & kreation

Distans alltså, kan inte förneka att det ger perspektiv. Att åka hemifrån en tid på begränsad packning och sedan tänka på sin garderob är överraskande inspirerande varje gång. Att få lite jäkla ordning på saken har visat sig vara ett riktigt evighetsprojekt för denna sentimentala hamstrare, men nu är i alla fall motivationslagret pånyttfyllt och jag vill fortsätta försöka koncentrera den arma geddon garderoben.

bredbent

Och lite lättare blir nog uppgiften när jag insett att de plagg och utstyrslar jag fastnar för verkligen blir allt mer identiska. Det är liksom samma kläder om och om igen — utsvängda jeans, tunna blusar, högmidjade gubbyxor, pålitliga t-shirts i god kvalitet med bra ärmlängd, och så vidare. Det låter säkert aningen tråkigt men alltså jag blir så IVRIG ju!! Ska jag snart kunna ringa in min stil lite snävare? Ser fram emot det.

Tänker att hemligheten är att vara sträng. Jag måste lära mig att fordra mer av mina plagg, att det räcker inte med att jag gillar dem om de likväl inte hittar in i cirkulationen. Eller så här: Fast jag tycker att ett plagg känns som ”jag”, är det verkligen det om jag likväl aldrig använder det?

Här är några andra insikter som hjälper mig på traven:

  • Hemligheten till en lyckad bredbenthet är förstås att byxorna ska breddas ända från stussen och inte smita åt alls kring knäna. Så självklart nu när jag insett det. Ett par sådana är faktiskt på väg till mig för jag hittade ett par tvättade svarta jeans med hög midja, så nu är det bara att hoppas att de passar samt är mer 70-tals-rock än 90-tals-rave.
  • Är trött på genomskinligt. Jag gillar skira blusar (loppade exempelvis en ljusgul pensionärsdröm nyligen) men jag orkar inte riktigt med en som är så tunn att jag måste hitta ett linne att ha under innan jag kan gå till jobbet med den. Det stör mig att jag, för att kunna använda ett visst plagg, också behöver ett annat plagg till samma kroppsdel.
  • Den vita hålbroderade silkesblusen kan jag faktiskt färga. Älskar liksom *idén* om den, men kommer jag faktiskt hitta någon nämnvärd användning för en vit blus? Det verkar osannolikt. Överlag borde jag bli bättre på fix. Sy knappar och sånt smått.
  • Det är sant vad de säger om syntetfiber, inte är det ju riktigt hejsan inte. Jag börjar äntligen känna av det också istället att bara känna till. Blir dessutom inte av med den här skräckföreställningen att jag ska typ börja riktigt hardcore-kaskadsvettas i konstmaterial. Alltså det har väl inte bokstavligen hänt men det känns ändå som att det är så närvarande, bara en tidsfråga. Men det är en rätt nyttig föreställning för ändamålet, eftersom den gör ju att jag ännu mindre vill ha mycket polyester, akryl och allt vad annat i det potentiella svettminfält som är min garderob.

Igår tog jag mig i kragen och fyllde tre plastpåsar med plagg som ska föras till loppis! Då kanske någon får för sig att jag har blivit minimalist och har ganska få kläder kvar, men åt det så har jag bara en sak att säga: Hahahaha ni känner inte mig. *klämmer fram sopsäckar med kläder ur kinderna*