bokhyllemakeover

Förra veckan knäppte jag av några bilder här hemma som jag hade tänkt publicera merparten av under de följande par dagarna, men jag tappade orken och sedan tanken. Kom ihåg dem ikväll och tänkte att kanske är det smartast att fortsätta dela upp dem. Så här har jag letat reda på de foton som bokhyllan råkade figurera på — den är fortfarande ganska oorganiserad och många hyllplan agerar än så länge bara avstjälpningsplats, men strunt samma.

20160215_enetri_001

Den är en gammal Ikeahylla som jag köpte för ganska exakt tio år sedan när jag som nybliven singel flyttade till en egen lägenhet, Enetri heter modellen och ingår knappast i deras sortiment numera. I alla fall, jag har varit trött på den de senaste fem åren ungefär, men det har jag kommit över efter att jag för ett par månader sedan gav den ett lager med sprejfärg.

20160215_entri_002

Under de senaste åren har jag spanat efter andra bokhyllor på loppisar utan att riktigt hitta vad jag letat efter, har fantiserat om en sån där typisk sextiotalssak i teakfärgat trä i två eller tre delar, med byrålådor nedtill och gärna något litet barskåp upptill med dörrar i mönstrat och bruntonat glas, men de jag har fått syn på har aldrig varit helt rätta och jag har inte velat köpa något så stort och skrymmande utan att känna att den är Den Det Ska Vara. I den förra lägenheten var också vardagsrummet större än här, mer rektangulärt, så en sådan hylla hade fått gott om plats. I det nya vardagsrummet känns det som att en sådan tilltagen möbel mer eller mindre skulle äta upp hela rummet.

20160215_entri_003

Så när jag monterat isär min Enetrihylla för att den flyttats från förra bostaden till den nya så passade jag på att ge den en liten makeover som jag tänkt på en tid, d.v.s. sprejmåla metalldelarna som tidigare var silvergrå med en matt svart färg, innan jag skruvade ihop den igen. Och nu gillar jag den på nytt! Det kan bero på Ikeaeffekten, som jag nyligen hörde om i QI, men tycker inte att det spelar någon roll. Är hur som helst hur nöjd som helst!

Annonser

tidningsurklipp och sånt

20160216_natgeo73_001
20160216_natgeo73_002
20160216_natgeo73_003

Förra veckan beställde jag en årsprenumeration av National Geographic. I går anlände hela bunten! Köpte nämligen den inte för att hålla mig up-to-date med världskulturer utan för att ha bilder av en viss sorts kvalitet att inspireras av, så tidningarna är daterade 1973.

Brukar göra digitala kollage emellanåt och tänkte att jag skulle försöka mig på analoga också. Ska börja med att skanna bilderna för att ha dem i digital form också och eftersom jag gissar att jag inte då heller kommer vilja klippa i tidningarna så får jag väl skriva ut dem igen och sen jobba vidare därifrån. Alfred har också en rejäl hög med gamla tidningar, främst Femina från 60-talet, som jag tänkt skanna bilder ur. Inser att det kommer ta en tid innan jag kan sätta igång med själva kollageskapandet, men ska försöka se på varje etapp som avslappning och inte störande förberedelser. Är likväl mycket ivrig för att sätta igång, inte minst för att jag har snubblat över sådana fantastiska kollage under den senaste tiden och vill således mycket gärna själv ge mediet ett försök. Låt mig Carly Foulkes, Eugenia Loli och Sarah Eisenlohr illustrera:

Carly Foulkes
Carly Foulkes.

Eugenia Loli
Eugenia Loli.

Sarah Eisenlohr.
Sarah Eisenlohr.

Ack så det kliar i mina saxhållarfingrar nu.

#inteallahjärtansdag

Poddandet i sig är förstås roligt men projektet innefattar också något annat som gör det ännu roligare, nämligen att vi för varje tema fixar någon slags ”underhållning” till vår Facebooksida. Har tyckt att det har varit så sjuuuhuuuuukt kul att syssla med de grejerna! För de två första avsnitten blev det varsin artikel, men nu för vårt tredje med vänskap som tema så blev det istället en kvartett med alternativa vändagskort.

vandagskort_001vandagskort_002vandagskort_003vandagskort_004

Ni hittar alltså albumet på Facebook HÄR. Känner ni er modiga kan ni gärna gilla, dela och tagga personer ni inte egentligen känner, snubbar/gubbar med #inteallamän-tendenser, kompisar som ofta är extremt övertrötta och/eller annars bara har en fäbless för superlångsökta ordskämt, och förstås gamla bekanta ni helst inte småpratar med i affären… eller för den delen alla bekanta, då, ifall ni har asociala tendenser som yours truly.

Och själva avsnittet? Ja, det kunde jag ju också ta och sätta in här då jag ändå håller på.

Också känd som ”Om du vill vara min älskare”. Den annalkande vändagen till ära pratar vi om kompisbreakups, vänorter och erfarenheter som mobbare. Musiken står Agent Murphy för med låten ”Follow Your Heart” och det gör vi när vi önskar er en glad vändag!

hey boo

20160209_00120160209_00220160209_003

Jag har kravlat mig ur sjukstugan! Det känns, efter att ha tillbringat fem och en halv dag ungefär som Boo Radley, som en så pass häpnadsväckande händelse att det krävde att uppmärksammas inte bara med en bild utan tre. Gick för att handla ingredienser till spenatsoppa men återvände även med en spegel, för den som tidigare hängde i tamburen har vi flyttat på så det behövdes en annan där, och en pannå plus penslar samt konstnärliga ambitioner. Tror att det blir till att försöka på ett porträtt av Selma (vad annars…) men jag kan inte minnas när jag sist skulle försökt måla nånting föreställande nånting, så jag känner redan prestationsångesten krusa sig i nerverna. Nåja.

Fick ju feber i onsdags och har alltså varit hemma sen i torsdags. Galet länge. Hade ännu lite feber idag men är äntligen på bättringsvägen. Ska bli helt trevligt att återfå någon rutin på tillvaron, även om jag vet att det inte kommer dröja länge innan jag börjar tycka synd om mig själv för hur trött jag alltid är efter arbetsdagarnas slut igen. Trots att merparten av min vakna sjukdomstid nog har gått åt att apatiskt stirra på olika saker så har det ändå varit en ganska händelserik sjukledighet, jag har t.ex. börjat klippa delar av podd och vi har också spelat in det senaste avsnittet under min förkylning (vilket emellanåt hörs ganska bra både i röst och fokus och har således naturligtvis drivit mig till självhatsvansinne), har påbörjat galleriväggen jag talade om tidigare, gjort några e-vändagskort, känt ivern och peppen över nystartade FB-gruppen Finlandssvenska Feminister, har saknat ett sådant community så länge och hoppas att gemenskapen växer sig stark där utan att det blir för pjåskigt puttenuttigt (ELLER det motsatta, men det säger väl sig självt), har arrangerat en Secret Valentine-vykortsväxel, och pysslat på med lite annat smått.

Ur det perspektivet sett har det nog varit en kreativ sjukledighet. Kan ha varit exakt vad jag behövde, brukar alltid bli så jäkla psykiskt klen under februari och kanske var istället fysisk klenhet precis rätt medicin i.o.m. att den fysiska svackan gav mig tid att ta hand om mitt psykiska välmående. Det tycks vara under den här månaden som den klassiska vinterdepressionen går all-in och sen är jag trött och sur på livet, universum och allt i några veckor. Just nu, när jag äntligen kan existera utan att behöva snyta mig var femte minut så känner jag mig nästan pånyttfödd. Det har säkert gjort mig gott att jag för en gångs skull har sovit sovit och sovit flera nätter i rad, men att ha möjlighet att kunna syssla med någonting egenvalt kreativt bara för att det får mig att må bra är nog ändå den huvudsakliga mirakelmedicinen, tror jag. Återigen återkommer jag till det som Betty Friedan sa om eget kreativt arbete, att det är det enda sättet för en människa att finna sig själv. Tänker på det ofta och blir mer och mer övertygad om att vi behöver eget kreativt arbete, i vilken form det än är, för att känna oss hela. Många av oss, åtminstone. Är bombsäker på att det är bautaavgörande för hur jag själv mår, i alla fall.

Jag brukar nästan aldrig avsluta inlägg med frågor för det känns som nånting bloggare ”ska” göra och sällan genuint, vilket jag inte gillar. Men jag undrar verkligen nu. Vad får er att må bra?

P.S. Småhatar förresten rubriken på det här inlägget, eftersom att jag inte kan tänka på den där frasen ”Hey Boo” utan att känna mig helt gråtfärdig. Ni som läst/sett To Kill a Mockingbird fattar. HEY BOO. Wääääh!

stjärnor på tapeten

Jag har länge velat göra en brokigt sammansatt gallerivägg i mitt hem, men där jag bodde innan så var väggarna av betong och att borra en massa slumpmässiga hål kändes inte rimligt, varken för hyresvärdens eller mina egna nervers skull. Nu, däremot, är närmsta betongvägg i grannhuset — vilket betyder att jag ständigt försöker hålla ögonen öppna för nånting tilltalande i väggpyntsgenren då jag går på loppis. I förrgår hittade jag de här sexkantiga stjärnorna som någon skurit ut i metall. De är ungefär femton centimeter i diameter och jag tycker de är fruktansvärt charmiga. Älskar att någon har pysslat med det här, för fabrikstillverkade är de ju uppenbarligen inte. Älskar framför allt att kanterna är klumpiga, att formerna är asymmetriska, att de skiftar färg sådär olja-i-vattenpöligt på ytan och att rost angripit den ena och skapat en slags nebulosa i den.

Vill inte bara ha tavlor på galleriväggen, tvärtom letar jag efter mångskiftande föremål som kunde funka. De flesta bilder jag hittar på galleriväggar är alldeles för enhetliga (matchande ramar) eller för organiserade (arrangerade för systematiskt), men ett fåtal bilder har jag lyckats skrapa ihop som ungefär pekar åt det håll jag är ute efter. Den första är såklart favoriten, men det säger ju sig självt för den som har ögon:

Processed with VSCOcam with f2 presetgallerivaegg_002gallerivaegg_003gallerivaegg_004

Psst! Bilderna är länkade till källorna.

Utöver metallstjärnorna har jag samlat ihop en del andra föremål, som en kanintavla målad på en skiva av en trädstam, ett par små gamla speglar, en tavla vi fick i inflyttningspresent av Oskar, konstnären själv, på nyårsfesten (!), ett grävlingskranium som jag haft i några år, bland annat, men det är kanske tråkigt att höra om dem utan tillhörande bilder. Jag är hemma idag för jag har gått och blivit sjuk, så det är lite si och så med orken, men ahhh så det lockar att hamra in några spikar och börja på.

maratonloppinlägget

I mitt förra inlägg pratade jag ju lite om loppisplagg, och som jag skrev även då så finns det så mycket som jag kunde säga om min relation till kläder, stil och framför allt då loppis. Jag tänkte försöka ta och sortera mina tankar en aning, om exakt vad det är som gör mig så svag för loppade kläder. Eller en del av vad som gör det, i alla fall.

SÄRPRÄGELN

Jag har alltid haft många ”unika” plagg i min garderob — när jag var yngre sydde mamma mycket åt mig, samt att jag ärvde mina äldre systrars plagg, en del av även dem hemmagjorda. Jag började också sy egna kläder tidigt, aldrig särskilt tekniskt korrekt eller enligt något mönster, men ändå tillräckligt dugligt för att ändå våga använda dem. (Med viss efterhandsgenans då jag blev äldre, dock.) Att ha samma kläder som alla andra har jag egentligen bara brytt mig i under två korta perioder, ett par månader under sjuan (misslyckades hur jag än försökte) och några månader under nian (försökte vara ”normal” efter min gothfas, återgick sedan till min svartkläddhet), och utöver under de tidssnuttarna har jag nog mer hoppats på att skilja mig ur en aning snarare än att smälta in i mängden.

20160131_sammetsblus

Nu för tiden syr jag väldigt sällan egna plagg, men lite mer ofta händer det sig att jag syr om plagg jag hittar på loppis. Som denna sammetsblus vars tyg jag förälskade mig i. Den var några storlekar för stor så jag fick lyfta den i axlarna och ta in den i midjan, den sitter fortfarande löst på mig men jag gillar det. Använde den några gånger i höstas men så lossnade en knapp en gång då jag tog av mig den, som jag fortfarande inte sytt fast.

I alla fall, den här särprägelpunkten är antagligen en av de två viktigaste punkterna, på det sätt att den också omfamnar de övriga. Jag eftersträvar inte att vara originell eller en speciell snöflinga, men jag vill inte heller vara supervanlig och typisk, vet ni vad jag menar?

TRENDÖVERSÄTTNINGEN

Jag gillar alltså att klä mig i sådant som känns ”eget”, inte nödvändigtvis spektakulärt originellt eller one-of-a-kind, men t.ex. på så vis att ta en av de stundande trenderna och hitta en egen variant på den.

Som under mitten av nittiotalet när alla hade trikåleggings och jag bad mamma sy ett par utsvängda sådana åt mig för jag hade nyligen 1) upptäckt Abba, 2) sett på Saturday Night Fever, 3) kärat ner mig i 70-talet, och som resultat av detta och så mycket mer blivit ett stort fan av trumpetbyxan. Eller som några år senare då jag skulle på mitt första disco och 60-talets minikjolar var populära just då och jag tog på mig en av min pappas gamla cykeltröjor i tunt ylle, som faktiskt var så snäv och samtidigt så lång att den såg ut som en klänning på mig. Säger inte att det var jättesnyggt, men eget, det var det. Och ibland står ”eget” högre i rang än ”snyggt” för mig, tror jag, samt att ibland blir eget snyggt. Egentligen ganska ofta.

20160131_spetsblus

Spetsblusen här ovanför är en av mina senaste loppisfynd. Den kostade mig 2€ och är en skir liten sak med sammetsband framtill och knappar i ryggen samt på manschetterna. Gissar att den kan dateras till sent 60-tal eller tidigt 70-tal, så det är inte konstigt att en tråd lossnat på framsidan så att jag måste reparera lite. På många sätt och vis så ser den ju mycket ut som nånting vi kan hitta i valfri butikskedja idag — men samtidigt så skiljer den sig ur, den ser inte helt typisk ut trots att den är tidsenlig (igen).

SPONTANKÖPSOKEJET

Ska en spontanhandla så är det naturligtvis på loppis det ska se. Jag har många plagg som jag köpt och sedan väntat i flera år på den rätta tidpunkten att bära det, och då menar jag inte bara använda det en gång, utan snarare att det ska kännas rätt i min stil och i tiden. Ibland hittar jag alltså plagg som jag själv inte känns ”redo” för ännu fast jag gillar dem, om det mejkar nån sens. Att köpa sådana kanske-ja-kanske-nej-spontanköp för högre summor än några eurosar är onekligen korkat, men för loppispriser känns det mer acceptabelt.

20160131_fransskjorta

Ett klart exempel på ett spontaninköp som lönade sig är denna märkliga western-inspirerade skjortan här ovanför. Köpte den kanske år 2009, drogs till hur knäpp den var, och det var faktiskt först i somras som jag tog den i bruk. Den känns vansinnig, men äntligen på helt rätt sätt. (Sär)Eget blir snyggt, ni vet.

Men, nog har jag gjort korkade spontanköp också. Fördelen med att de flesta begåtts på diverse loppisar är att de har långt ifrån ruinerat mig. Slipper genomlida alltför grav köpångest ur den ekonomiska aspekten, vilket alltid är nåt.

EXPERIMENTATIONSPEPPEN

Nära relaterat till det spontana köpet är förstås det experimentella köpet, d.v.s. att du köper någonting som känns lite som du men också lite inte som du. Det ligger nära din stil men det är också nånting nytt och annorlunda med det. (Spontanköp tycker jag mer kretsar kring ”Kan jag bli den här personen? Är detta mitt nya jag?”.)

Efter att i åratal vant mig med att betala 1-5€ per plagg (köpte i våras t.ex. ett par byxor för 30 cent!), har jag blivit löjligt snål med vad mina kläder får kosta. Jag hade alltså aldrig betalat +20€, eller vad ett nyproducerat pris kunde tänkas vara, för att ta reda på om ett sånt här plagg som blusen här nedanför var något jag kunde trivas i. Loppispriser är snällare och loppis är således utvecklingsvänligare. För någon som jobbar på att försöka undersöka, ringa in och kartlägga sin stil, d.v.s. För andra så är väl den här punkten rätt överflödig.

20160131_prickigskjorta

Jag är ju svag för det mesta som har en retrovibb, men främst har min stil kretsat kring den senare hälften av 1900-talet. Jag gillar spets, men inte vit sådan på mig själv. Jag är inte allt för förtjust i prickigt, tycker det brukar se fel ut på mig. Men ändå tilltalades jag av denna blus, valde att köpa den, och insåg då ganska snabbt att den var precis lagom olik mig för att kännas piggt förnyande, och precis lagom lik mig för att kännas tryggt bekant. Vips hade jag breddat på min garderob avsevärt med bara ett plagg — plötsligt kan jag t.ex. få till en ganska övertygande 40-talslook, och sånt uppskattar jag. (Tycker för övrigt om att klä mig i grejer som har en viss anda, men det säger kanske sig självt efter allt mitt babbel om second-hand.)

TIDLÖSHETEN

Det känns nästan alltid mer lönsamt i det långa loppet att köpa ett andra-hands-plagg än att köpa ett nytillverkat. Nyproducerade plagg tycker jag att börjar kännas utdaterade efter ett fåtal år, medan plagg som är äldre — och inte sådär uppenbart kontemporär lågbudgetskedja som många plagg är idag — bär med sig en slags tidlöshet. Detta kan eventuellt bara sitta i mitt huvud, men ni vet, det betyder ju inte att det inte är verkligt för det, som Dumbledore säger. Trots att jag inte är särskilt brydd i att vara trendig, så tycker jag verkligen inte om att känna mig otrendig. (Är alltså en fåntratt, med andra ord, men what can you do.)

20160131_spetspoloblus

Många av mina loppisplagg är långkörare, som halvpolon med sweetheart-urringning med infälld spets. Kan inte ens minnas när jag köpte den, det är så länge sen. Detta hör för övrigt till ovanligheterna, jag brukar minnas, men den var också en sådan vars mångsidighet jag upptäckte långsamt och jag tror det kan ha med oklarheten att göra. Numera använder jag den regelbundet och den har blivit ett av mina problemlösningsplagg, för mig är den något som passar vid många tillfällen av olika grader av festlighet.

OFÖRUTSÄGBARHETEN

Plagg måste inte alltid vara avancerade, detaljerade eller i skräddningen extravaganta för att de ska kännas roliga och inspirerande i garderoben, tycker jag. Simpelt i något oväntat material eller mönster kan rädda så många utstyrslar. Därför kikar jag alltid extra noggrant på klädesplagg som vid första anblicken ser något tveksamma ut i materialet eller mönstret, för de kan visa sig vara precis ett sånt som tillför den där uppfriskningen. Gillar när något plagg är litelite gräsligt. På loppis kan vad som helst hittas.

20160131_sammetstskjorta

Ett av mina trogna go-to-plagg är den här leopardmönstrade t-skjortan i velour med små tigerhuvuden på, och på så sätt har den blivit ett av mina basplagg trots att den inte riktigt ser ut som ett traditionellt basplagg brukar göra. Jag gillar att den inte känns förutsägbar samtidigt som den likväl smälter in bra. Den är liksom avslappnad utan att bli tråkig.

Men återigen, hade jag köpt en sån här t-shirt som nytillverkad, så skulle jag igen börja tycka att den kändes omodern efter några år. Den där uppfattade tidlösheten går nog hand i hand med detta.

SAMMANLÄNKNINGEN

Jag brukar för det mesta minnas var jag köpt mina loppisplagg, i vilken stad, på vilket loppis, ifall jag besökte det ensam eller med någon annan och i så fall vem, och oftast för ungefär hur länge sedan det var. Jag brukar också minnas vilka kvällar eller dagar jag burit plaggen, så de bär alltid med sig många historier.

Då jag är ute och reser brukar jag försöka köpa någon slags souvenir med mig hem, förut kretsade det mer kring inredningsprylar, men för några år sen så förstod jag äntligen att det förstås var plagg och accessoarer jag skulle satsa på — sånt jag använder.

20160131_glittertunika

I Warszawa i somras köpte jag den silverglittriga tunikan, den är storlek 5XL och således i oversizestil på mig, på lappen i nacken står namnet Sibylla Adén skrivet med textmark ovanpå märket, och den är så tunn att den gick att rulla ihop till en tillräckligt liten boll för att få plats i min ryggsäck. Den kostade 45 zloty vilket är ungefär 10€, och är därmed faktiskt bland de dyraste plaggen jag någonsin köpt på loppis, och skulle jag ha sett tunikan för det priset här hemma i Finland hade jag nog avstått. Men för en souvenir är jag villig att betala mer. Tänker att i priset ingår både blusen och minnet.

TRADITIONEN

20160131_glitterklaenning

Här ovanför hänger en sent sjuttiotalig/tidigt åttiotalig silvertrådig halvtransparent klänning som jag köpte för några år sedan, bar den för första gången på senaste nyårsaftonen! Kändes korrekt. Nästan så att jag har lust att alltid ringa in nya år iklädd den, men det är inte sådant jag syftar på med denna traditionspunkt ändå.

Vad jag menar är att den går alltså långt tillbaka, den här loppistraditionen. Vid elvaårsåldern hade jag börjat att intressera mig för plagg som vi numera kallar ”vintage”, men mycket avslappnat, har aldrig blivit nån snobb eller konnässör. Generellt sett kan vi säga att mitt intresse är second-hand, inte vintage. Tack vare min kompis Anna vars farmor jobbade på ett välgörenhetsloppis och därmed hade stora säckar fulla med kläder som skulle sorteras uppe på sin vind, plockade jag där och då åt mig några av mina antagligen första andra-hands-plagg som inte kom ifrån familjen. Jag hade säkerligen besökt loppisar många gånger tidigare, men jag minns att då, där uppe på den där vinden, rotande genom svarta soppåsar fyllda med kläder, så hände nånting så alldagligt men ändå så magiskt. En gnista tändes, helt enkelt, och inte mer än så men ändå så kolossalt för mig både då och i efterhand.

Under mitten av mina tonår besökte mamma och jag flitigt Jakobstads loppisar, och innan en rejäl loppisboom slog till ungefär år 2000-2002, så hann vi fynda många saker i mörka källare där vi sällan såg till andra kunder samtidigt som vi var där. Det var som att gå på en hemlig, eller åtminstone esoterisk skattjakt och jag har t.ex. fortfarande en vinterkappa i bruk som jag hittade på ett sådant loppis. Vet att den kostade endera 10 eller 20 mark, har köpt två kappor därifrån för dessa summor men minns inte längre vilken som kostade vad. Jag var alltså sexton år då och det gör mig gaaaanska nöjd att tänka att jag fortfarande, en lika lång livslängd till senare, använder samma plagg.

Denna traditionspunkt är då den andra av de två viktigaste. Att köpa loppis på kläder har helt enkelt blivit en del av min livsstil efter så många år. Både intresset och stilen har blivit en fundamental del av min personlighet, tror jag faktiskt, och det handlar förstås om mer än bara något ytligt som kläder. Det handlar om att uttrycka vem jag är, och att det får mig att må bra.

Pust! Nådde äntligen slutet. Det fåniga är att jag skulle säkert ha ungefär lika mycket till att säga om vad jag tänker/tycker om loppis, stil och kläder. Ämnet är så enormt och intresset sträcker sig så långt tillbaka att tillsammans känns det oändligt. Kanske kommer ännu lite till om det en annan gång! Men tills vidare så tänker jag att det bara skulle vara roligt att mer metodiskt och mindre pompöst dokumentera de loppisfynd jag gör vartefter jag gör dem. Mer stilblogg åt folket/för mig, ni vet, det håller jag GANSKA UPPENBARLIGEN fast vid än.

plagg och paltor

Blev klädutmanad, till min stora förtjusning, och passade på att föreviga dagens utstyrsel så länge det var ljust. I strumpfötterna, p.g.a. var inomhus, är väl ingen amerikan heller. Är så ivrig inför möjligheten att få ta del av fler klädnadshistorier och -relationer, älskar att läsa om sådant och att babbla om sådant för den delen också. Mer stilbloggläsning åt folket (mig)!

20160129_stil

Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?
Lager är lösningen, men det vet väl alla. Idag höll sig temperaturen kring 0-sträcket så det är ju numera småpotatis och kräver inte så mycket planering, men då det var trettio grader kallare här så klädde jag mig i princip i två lager av det mesta. Varma koftor, stumpbyxor under byxorna, halsdukar, vantar, mössor, ni fattar. Frös inte. Tyckte att det blev äckligt varmt då jag hade på mig samma mundering då det var -20°, m.a.o. funkar dubbleringen ypperligt.

Vad är din filosofi vad gällande kläder?
Helt säkert är de för mig ett verktyg för självuttryck, ett redskap för att försöka förlänga mitt inre även till mitt yttre, om det mejkar nån sens. Menar det förresten inte lika pretentiöst som jag t.o.m. själv hör att det låter. Lite som ett ganska avslappnat självporträtt bara, en gestaltning av vem jag är/skulle vilja vara. Men utöver det så… hmm, är inte riktigt hundra. Jag tror nämligen att jag är mitt i någon slags utveckling där jag håller på att klura ut det just nu, fast jag varit där länge, men jag fortsätter att snigla mig framåt. För att summera: Jag har alltid varit en sån som tyckt om att ha en stor garderob att välja och vraka i. De senaste åren har jag ändå börjat fundera mer och mer på att begränsa mig, att hitta mina individuella basplagg, planera noggrannare, undersöka inte bara vad jag gillar men också vad som faktiskt fungerar för mig. Tänka efter, behärska mig, avvakta mer. Som exempel har jag skippat tunna, slappa trikåer för några år sedan och det ska mycket till för att jag ska köpa ett plagg i sådant material nu för tiden. Jag eftersträvar att bli ännu mer envis med att hitta det jag behöver på loppis och bli bättre på att make do med vad jag har tills vidare. Förr handlade mitt loppande mer om att ha en egen stil men skälen har mer och mer övergått till de etiska. Inte mig emot!

Vad har du på dig på bilden?
Tycker att det här är mycket tråkigt för en sann loppisfanatiker och fantast av obskyra gamla nedlagda märken, men det råkar sig så att idag hade jag bara på mig H&M-plagg. (!) Byxorna och koftan är nyligen inhandlade på rea, alltså nytillverkade, vilket jag annars skulle ha lite dåligt samvete över om jag inte vore så nöjd med dem båda. Polotröjan är förvisso loppad, den har ärmar som slutar strax ovanför armbågarna och jag gillar att den på det viset skiljer sig liiite lite ur från havet av svarta polos som vi ser överallt nu just. (Inte för att det syns när jag har kofta ovanpå, men, eh.) Men vad tror ni märket i nacken säger? Ding ding ding! Helt korrekt, ”Hennes”. D.v.s. gammal H&M-produkt.

Hur piffar du upp din look?
Jag gör oftast inte det. Eftersom majoriteten av mina plagg är svarta så satsar jag på att kombinera dem till en silhuett jag gillar och gärna med varierande texturer, och oftast tycker jag att det gör saken tillräckligt intressant. Jag gillar smycken, främst halsband och broscher, men det är sällan jag bär sådana till vardags. Jag tycker inte heller längre om att se för genomtänkt ut, föredrar att slutresultatet ser obesvärat ut. (Vilket kan vara jäkla svårt att få till ibland!) I somras fick jag dille på glitter, och det är fortsättningsvis ett uppiffningskort jag gärna tar fram ur rockärmen. Ett plagg som glittrar, som jag sedan ”klär ner” (som motsats till att ”klä upp” då). Då känner jag mig precis lagom piffig!

Inser att jag har määängder av saker att säga om min relation till kläder, stil och självuttrycket de utgör. Det får dock bli en annan gång. Skickar utmaningen vidare till tre andra som jag tror att också skulle ha mycket att säga om ämnet, nämligen EllenKarin och Liisa!