Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the INSPIRATION & KREATIVT Category

Jag har på sistone snubblat över så många inspirerande interiörvyer, och jag tänkte att vi skulle ta en titt på några av dem och mer specifikt vad det är som jag fastnat för i dem. Utöver gemensamma beståndsdelar som vitmålade väggar, gamla trägolv och brokig inredning så finns det nämligen några andra särskilda faktorer som jag vill försöka sätta fingret på.

interior_glaedje

Glädje! Något som jag tycker jag att tydligast förmedlas i inredning via gula accenter. Tycker det är så uppiggande, tror att min hjärna översätter det till solsken. Min svaghet för gult i hemmet är ingalunda något nytt, men sedan min kompis Karin berättade att hon läst någonstans att en inredning inte är komplett utan en gul detalj har jag blivit ännu mer fixerad. Älskar den gula dörren, måste vara som att kliva in/ut genom solen (fast behagligt). Det gula trägolvet är också magnifikt, även om jag skulle föredra det i en snäppet varmare nyans än den på bilden. Är för tillfället helt besatt vid idén att mötas av ett sådant i tamburen, skulle inte det vara härligt att komma hem till?

interior_textur

Textur! En omväxlande mix av material och strukturer, som lädermöbler, grova golvplankor, lampskärmar i metall, tjockbladiga grönväxter. Nån kudde i sammet eller varför inte mocka, en annan i grovvävd textil, kanske något prydnadsobjekt i rotting eller bambu eller vem vet vad, och så vidare. Slitna, skrovliga ytor bredvid blanka och släta. De varierande materialen och strukturerna ger ett varmt djup till rummet, tycker jag. Är för övrigt mycket förtjust i den abstrakta tavlan som skymtas till höger, där finns också textur minsann.

interior_gronska

Grönska! Ju mer desto bättre, och allra helst gigantisk sådan. Har ett par ganska stora växter här hos oss också men ingen i likhet med de där träden (som jag gissar att är fiolfikusar) som vi ser här på bilderna. Älskar inomhusdjungelkänslan, en vibb som betonas ytterligare utav den där härliga papegojeväggbonaden. Har för övrigt blivit alltmer förtjust i större konst på väggarna och tycker numera att små tavlor för det mesta känns plottriga och skräpiga. Nej, ju större desto bättre. Det gäller både för växter och tavlor.

interior_vaerme

Värme! Teakfärgat trä, röda nyanser och stora mattor. Gillar inte när det blir mycket rött, men någon stol, matta eller andra textilier i rött tycker jag är tämligen nödvändig. Men även varma tränyanser tycker jag bidrar med samma värme, bara de inte är för fräscha. Älskar sliten teak men avskyr polerad mahogny. Stora mattor knyter ju ihop rummet och ger därför ett varmt intryck, som att allt hänger ihop liksom. Nu råkar de på bild vara röda men det jag tycker är huvudsaken är snarare att de är stora. Blev också mycket förtjust i de där pallarna på bilden till höger, och särskilt då de rostfärgade benen. Rost! Också varmt ju.

interior_charm

Charm! Oftast tycker jag att köksinredning är jäkligt tråkig och sällan snygg, så när jag ser ett kök jag gillar så vet jag att det har nånting särskilt. Det blågröna till vänster är uppenbarligen underskönt, älskar kaklet och de öppna trähyllorna i varm teak, det magnifika ljuset och den djupa vasken. I vanliga fall skulle jag tycka att den vita vasken var väldigt badrummig, men just här tycker jag att den snarare ger en känsla av spakök, vilket känns fräschare. Med köket till höger så gillar jag väl mest kanske lösningarna, variationerna, de gröna stolarna som komplimenterar och matchar den blåa lampskärmen, men också att det inte behöver vara så himla nytt och snyggt för att se trevligt och inbjudande ut. Liksom, i köket till vänster vill jag mixa avokadosmoothies och baka surdegsbröd. Men i det till höger vill jag måla med vattenfärger och dricka vin in på småtimmarna.

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

20170115_hoerna_001

Har surfat på en del inredning på sistone och tänkte först visa lite bilder som jag pinterestat, men så har jag småplockat i ”mitt rum” de senaste dagarna och skruvade igår äntligen upp de hyllor som väntat på golvet ungefär sen vi flyttade in, d.v.s. i över ett år, så det får bli bilder från det egna hemmet istället. Eller, ja, från en vrå av det i alla fall.

Jag har alltså ett slags eget krypin här, Alfred har också ett eget arbetsrum uppe på vinden och min hörna är på bottenplan, och är ett utrymme som ligger mellan vardagsrum och tambur. Det hade en dörr mot vardagsrummet men den tog vi ner direkt vi flyttade in för att göra vardagsrummet mer luftigt. Istället för dörr hänger där träklossdraperier från 70-talet och Finnpine Hobby, sammansatta så att längderna varierar.

Är urusel på att använda sminkbordet men så har det också fått agera förvaringsplats länge, men nu när hyllorna är uppsatta så fick det mer ledig yta. Sminkar mig inte mycket till vardags och det känns ganska motsatsen till tidseffektivt att sätta sig ner för de få minuter det tar mig att fylla i ögonbrynen, men nästa gång det vankas fest ska jag öva mig på att få in rutinen att använda sminkbordet då. Skulle vara trevligt att inte ha en massa sminkprodukter omkringdrällande i badrummet.

20170115_hoerna_002

Har t.ex. redan förflyttat mina parfymer till sminkbordet, till vardags använder jag bara body mist. Det turkosa lilla skrinet sprejmålade jag igår, det är en cigarillask i plåt som jag förvarar hårnålar i. I cigarettetuiet under det förvarar jag hårspännen, den asken köpte jag på Juthbackamarknaden för några år sedan. På hyllan ovanför är mina smyckesskrin och i den mörklila läderväskan förvarar jag tunna scarfar. Solglasögon får hänga med i en krukhållare, eller vad det heter.

På väggen till höger om sminkbordet dinglar mina halsband och några små väskor som är mer för fest än vardag, rymmer max telefon plus plånbok och kanske ett läppstift, typ. Den svarta sammansatt utav träpärlor, den vinröda i nån slags metallmesh, och så den glada grodan i målat läder.

20170115_hoerna_003

På väggen till vänster om sminkbordet hittar vi fler väskor och kassar. Har precis gallrat ur den samlingen en del, och uppenbarligen lär det likväl inte gå någon väsknöd på mig. Det är väl tämligen uppenbart vid detta skede att jag är en sådan som tenderar samla på sig saker. I.o.m. att jag köper ca 90% av allt jag äger på loppis så är priset sällan heller högt, och då har jag alltså råd, rent ekonomiskt, att ge saker en chans. Hade t.ex. några väskor jag gillar men inte hittar användning för, men ändå hållit fast vid för att, ja, för att jag gillar dem. I höstas hörslade jag Marie Kondos The Life-Changing Magic of Tidying Up och fast den är totaljävla omöjlig att ta på allvar (min favoritrecension av den på Goodreads: ”Do you like talking to furniture? Do you believe shirts have souls? Are you insane? This might be the book for you.”) och sjukt frustrerande på det viset att den aldrig, för fan aldrig, kommer fram till nån kärnpoäng som den alltid insinuerar att ska finnas, så gav den mig åtminstone motivationen att vara strängare med vad jag handlar och mindre mesig med att göra mig av med saker. Slängde t.ex. massor med halvobekväma underkläder efter att jag kommit igenom den, kan rekommendera detta. Blev också inspirerad till att leva mer minimalistiskt, men hahaha as if. Jag går för övrigt emot den här Konmarimetoden som författaren förespråkar i.o.m. att jag rensar i etapper. Har inte ännu rensat bland allt jag ska rensa, samt att jag ska göra en ny gallring av saker jag redan gallrat under senvåren eller tidig sommar och antagligen kommer jag då att kunna göra mig av med fler saker, men utan att behöva bära på den här känslan av att jag förhastat mig.

Nåja, nog om det. Åter till vad vi ser på bilderna —

På hyllan som syns där vilar nu ett par sminkväskor även om den ena främst agerar allt-i-allo-väska, innehåller t.ex. nyttosaker så som plåster och skosnören, hah. I plåtburken som skymtas bor mina nagellack.

Vågen är troligtvis mycket opålitlig trots dess namn Exakta, och jag köpte den nog mer för dess utseendes skull än för funktionen. Den kostade 1€ och är tung som attans, vilket jag noterade då jag hittade den på loppis, till vilket min komikerpartner svarade ”Klart att den väger”. I övrigt kan jag varmt rekommendera att äga en våg vars utseende gör dig glad och funktion är något slumpmässig. Det är liksom lite trevligare att ställa sig på en mycket fin våg, men en som du inte litar på helt. Hålls den inom en radie av ungefär två kilo åt endera håll av det jag ungefär borde väga så tänker jag att jag säkert är på samma som jag brukar vara och rycker bara förnöjt på axlarna och myser lite åt hur gullig vågen är istället för att, exempelvis, tänka att jag måste äta mindre pizza.

Jag sitter just nu på motsatt sida av vrån för där har jag mitt skrivbord, och jag har också möblerat om här ganska nyligen men det känns ännu lite halvklart och det såg i jämförelse ganska trist ut på bild, så det får bli en annan gång som jag visar det. Det är inte så att jag nödvändigtvis måste ha ett eget rum men en egen hörna där jag får dra mig undan är definitivt en nödvändighet för mig, om jag ska få någonting gjort och inte bli knäpp. Det ligger mycket sanning i det Virginia Woolf skrev i sin essä Ett eget rum år 1929, att ”En kvinna måste ha pengar och eget rum, om hon skall kunna skriva romaner” — nu skriver jag förvisso väldans få romaner, men mina blogginlägg närmar sig visst ändå den längden ibland. Och med det sagt ska jag övergå till att jobba lite, här i min egna vrå.

20170102_flashfujica_001

Under julhelgen hann vi besöka ett par loppmarknader i Jakobstad och jag vet inte vad det är med Jeppisloppisar, men de lämnar en sällan besvikna eller tomhänta. Jag fyndade bl.a. denna kamera, och det vore en överdrift att påstå att jag var i behov av ännu en analog kamera, men när det börjat bli dags att pensionera min tidigare trotjänare Minolta Hi-Matic F från 1972 och jag hittar en Flash Fujica från några år senare som dessutom har 1) inbyggd blixt och 2) självutlösare och 3) går på vanliga AA-batterier (till skillnad från Minoltans knappbatterier), så tycker jag det är ett rimligt köp i alla fall. Att den dessutom är så fin skadar ju inte heller, är så hiskeligt svag för silvertoppar.

Har försökt hitta information om mackapären men det mesta jag finner är på japanska, och jag vet inte hur väl jag ska lita på Google Translates insatser. Det har jag i alla fall luskat ut att den lanserades i november 1976 och kan vara svår att få tag på även i ursprungslandet Japan, vilket i så fall också skulle förklara varför uppgifter på andra språk var så svåra att finna för mig. Den är ju en kompaktkamera så ganska simpel, men ändå så pass avancerad att den har en fokuseringsfunktion som anges i meter, fot eller små symboler.

20170102_flashfujica_002

Samma piktogram syns också i sökaren och det rör sig om närporträtt på 0,9m, halvporträtt på 1,5m, helporträtt på 3m och landskapsfoton på 5m-∞, men det går också att ställa in fokuset på ett par lägen där emellan. Tycker sökarvyn är så härligt GULLIG, även då Myra inte poserar i den.

Min plan är att använda den som min vapendragare för ett bilddagboksprojekt, och främst då att ha den som en helgkamera med anledning av praktikaliteter så som mer ledig tid under ljus tid. Ska försöka minnas att varje veckoslut knäppa av åtminstone ett par bilder med den. Tänker att det viktiga är i slutändan inte att ha snygga bilder, även om det så klart skulle vara en superdupernajs bonus — utan den dokumenterande aspekten, att sedan kunna blicka tillbaka på året som gått och vad som har hänt/inte hänt en helg efter en annan. Är mycket peppad inför detta! Skulle jag inte vara så jäkla flunssig skulle jag genast gå ut och leta ett fint vinterlandskap att knäppa av en bild på, men jag mår sämre i dag än jag gjorde i går och ser dessutom ut som en skållad nakenråtta i ansiktet (p.g.a. ihållande snytande), så det skulle inte vara helt sjysst att gå ut och skrämma de goda invånarna i Vöråstan. Det kunde lätt sporra en masshysteri om att pesten har återvänt, i så fall. Men senast under veckoslutet! Då smäller (läs: klickar) det.

P.S. Har du nån gammal kompaktkamera som samlar damm på hyllan? Häng på vetja!

20161217_venusvykort

För ganska många månader sen slog tanken mig att det finns ju knappt några vykort med feministiskt tema — eller ja, inte häromkring i alla fall — och att det var något som jag saknade. I och med att jag är så långsam med att ta tag i mina planer på allvar så dröjde det tills förra veckan innan jag sände iväg en beställning på en hög med vykort prydda med mina egna venussymbolsdesigner. Igår hittade jag dem i brevlådan och så här ser de ut!

Nu vet jag bara inte helt säkert vad nästa steg är. Göra fler versioner och varianter, i alla fall, kanske sätta igång en liten webbshop ifall efterfrågan finns. Klura ut ett rimligt pris och — gulp — bekanta mig med byråkratiska lagstadgade affärsmässiga grejer för att inte fucka upp ordentligt. Känns som att jag borde ha en stödgrupp för den saken för fy farao alltså så jag avskyr sånt, blir obekväm och stingslig bara utav att tänka på det.

Men hur som helst, till poängen med detta inlägg:

Utlottning!

Jag lottar ut fem stycken set med tre vykort i varje, ett ljust och två mörka, så kommentera ifall ni vill delta i den utlottningen. (Ett simpelt ”Hepp!” räcker för det.) Dubbelkolla epostadressen så att jag säkert kan kontakta dig. Jag skickar förstås vykorten i ett kuvert så att ni, om ni vill, kan posta dem vidare åt nån kompis som ni tänker att kan behöva/uppskatta lite girl power-pepp.

(Och om nån är tveksam att delta för att de befinner sig långt borta från Finland: Jag står förstås för postkostnaderna och de blir definitivt inte höga för ett sånt litet & lätt kuvert, så hakuna matata. Alla får va med! Feminismen borde vara världsomspännande och tack och lov är ju redan postsystemet det, hih hih.)

Anmälningen är öppen tills måndagskvällen den 19:e december stängd!

20161211_frukter

Jag är ju inte mycket för jul, men pyssel är jag å andra sidan svag för. När jag fortfarande sysslade med julklappar (har slutat med sånt för ett par år sedan, jag varken ger eller tar emot sådana numera) var en av mina favoritgrejer med jul att slå in paketen fint. Ett år hade jag torkat massa citron-, lime- och carambolaskivor på en plåt i pannrummet, jag förvarade dem sedan i en burk och brukade pynta paketen med en skiva av varje och ibland också en kanelstång. Dags att sprida detta vidare, känner jag, ifall att det tilltalar någon.

20161211_skivor

I lördags handlade vi en påse apelsiner, en blodgrape, en citron och en carambola, samt en påse hela nejlikor och kanelstänger. I dag inleddes pysslet och nu just torkar plåten med fruktskivor i ugnen på 70°C. Tänkte sedan göra girlanger av bitarna, eventuellt med någon kanelstång här och där. Funderar också på att gå ut och leta kottar att fylla ut dem med. Ska förstås sticka ner nejlikor i ett par av apelsinerna, men har satt som regel åt mig själv att jag inte får börja med det innan jag städar i köket. Ibland måste jag nämligen behandla mig själv som ett barn så att jag ska få någonting vuxet gjort. #selfparentingtips

20161126_bananatree_001

Tidigare i veckan inhandlades ett bananträd, Musa Dwarf Cavendish, och en grå kruka. Den senare tyckte vi att såg så tråkig ut att vi en kväll plockade fram akrylfärger och varsin pensel. Vi blandade olika nyanser av blått, grönt och turkost som vi sedan lät rinna nerför krukan, och bytte sida med jämna mellanrum. Vi vände den också upp och ner vid något skede och lät färgen rinna från det hållet också. Så höll vi på tills den mesta av den var täckt. Följande kväll spädde jag ut en turkos färg med mycket vatten som jag till sist laserade krukan med, men den ville inte fästa överallt så en del grått kikar ändå fram här och där.

20161126_bananatree_002

Planterade om bananträdet i sin nya kruka i eftermiddags och katterna är alltid lika nyfikna på sånt. Myra fick en reprimand för sitt beteende på bilden ovanför, direkt jag märkte vad fasen hon höll på med. Elakt att bita/riva i bananträdet. Som avslutning hade funderat på att ge krukan ett lager med halvglansigt lack också men kom mig aldrig för att köpa sådant, så nu fick den förbli matt.

20161126_bananatree_003

Nöjd med både växt och kruka. Utmärkt tumispyssel, kan rekommendera!

20160926_ifragasattallt

Stressnivån har trissats upp den senaste tiden och nu har jag svårt att få sömn och drömmer sedan mardrömmar då jag väl somnat. Skulle sova ut under helgen men vaknade istället tidigt och kunde ej somna om, både lördag och söndag, och det dumma är att på grund av denna ihållande trötthet så är också stressen ihållande. Allt jag hetsar upp mig över kunde jag säkert få gjort bara jag inte var så överjävla trött hela tiden — det känns så extra övermäktigt att ta sig förbi momenten i.o.m. att energin inte räcker till för att ens föreställa sig möjligheten. Det är så dumt. Men bit för bit ska det väl gå.

Känner mig ofta som att jag har en enorm häcklande fågel som flyger i låga cirklar omkring mig och hackar mig i ryggen med sin grova, bistra näbb. Med rappa uppmaningar försöker den picka igång någonting i mig. Gör nåt då, gör mer då, var inte så lat, var inte så uppgiven, gör nåt åt det, gör nånting produktivt, var inte så motsträvig, var inte så oinspirerad, tvinga dig själv till att jobba kämpa slita och fejka det tills du kan mejka det. Det låter kanske hemskt, men jag vet samtidigt att den där fågeln på ett ungefär har rätt. Är lyckligtvis också ganska bra på att ignorera den, även om det är med ett dåligt samvete och ett generellt missnöje som jag gör det. Det är egentligen inte de ärenden som den gnatar om som är problemen, utan den förhållandevis låga fritidsmängden. Jag gillar det jag gör, uppgifter jag tagit mig an, planer jag smidit, och jag vill ta mig an dem, jag Vill Göra. Det är bara fortfarande så svårt med att få saker att gå ihop. De här pusselbitarna jag har fått passar mig inte. Min ram är inte fyrkantig.

I övrigt så var jag i går igen och pratade om saker i radio och jag hade ställt ribban lågt: Att det skulle kännas som att det gick bättre än sist. Så kändes det, tack och lov, men fortsättningsvis vågar jag förstås inte lyssna, herregud, och vill helst inte tänka på att någon annan gör det heller. Men, hur som helst, kan klassificera detta som ett framsteg trots att jag återigen drogs med en skvätt efterhandsångest och ett lass nervositet, men jämfört med sist så var det ändå småpotatis. Jag önskar verkligen att det vore smooth sailing med allt sånt här för mig, men, nej, återigen konstruktionsfel i pusslet. Är nästan okej med det, eftersom att ångesten minskade och att jag gick med på att göra ett nytt försök trots den. Det gör att jag känner mig mindre hopplös. Jag vet inte om ni någonsin känt er fullkomligt hopplös inom något område, liksom uppriktigt förkrossat besvikna på hur ni (inte) fungerar, men jag kan säga att det är bittert. Inget kul alls, och det är en lättnad att ta sig en bit ur den kvicksandsgropen.

Skulle gärna blogga om lite annat också men känner verkligen att jag inte har tid. Såklart. Jag misstänker att det här inlägget kan bära en viss miserabel ton men det är inte så illa, egentligen. Jag är bara jäktad och frustrerad, inte olycklig. På återseende!

20161009_mjau_001

Den glättiga katten med den snofsiga gula rosetten har länge varit min bakgrundsbild på min telefon. Jag hade den på min förra telefon, och när jag köpte en ny för en tid sen var det första jag gjorde att sätta den som bakgrundsbild igen. Katten gör mig bara så glad varje gång jag kollar på min telefon.

Någonting annat glatt, egentligen för glatt, är aluminiumet telefonens skal är gjort av. Den har glidit ur händer och fickor alltför lätt, men detta åtgärdas enkelt med ett silikonskal. Efterfrågade ett genomskinligt utav min far som har koll på billiga nätbutiker, och förra veckan fick jag ett par på posten.

20161009_mjau_002

Jag ville ha ett genomskinligt skal så att jag själv skulle kunna pynta det. Naturligtvis ville jag att även baksidan skulle prydas av samma katt — varför bryta ett fungerande koncept? — så jag skrev ut den i lämplig storlek på helt vanligt papper. Klippte ut den. Placerade den på telefonen och tryckte fast skalet ovanpå. Ett supersimpelt pyttepyssel alltså men likväl givande.

20161009_mjau_003

Nu blir jag lika glad när jag tittar på telefonens baksida också!

Det här är en grej som jag ursprungligen skrev för den nu-många-månader-tysta podden Kapseln. Vi vet ännu inte hur det ska gå med den, men jag tycker mig ha friheten att publicera den här grejen i min blogg också. Ämnet känns nästan relevant nu då en finländare i slutet av förra månaden gick och upptäckte en jordlik planet nånstans där ute och allt. Häftiga grejer!

(Hörslade förresten en bok av Carrie Fisher, mest känd som prinsessan Leia, idag. Hon nämnde såklart Star Wars av och an och jag blev lite insnöad på rymden. Och vad jag tyckte om litteraturen? Mjeh boken var, mrhmm. Svag kraften i den var, mhmrm.)

spejsadtrivia

Spejsad trivia

Presenteras av Kapseln i samarbete med solsystemet.

Solen blir en zombie

  • Solen är 4,5 miljarder år gammal och förväntas leva i 5 miljarder år till innan den förbränt allt sitt väte. Efter det så kommer den fortsätta att bränna sitt helium i 130 miljoner år, lite som en zombie kan vi väl säga, och under den tiden kommer den att expandera så i storlek att den kommer sluka hjärnorna Merkurius, Venus och Tellus, d.v.s. jorden. Vilket himla sätt, va.

Merkurius är som Finland

  • Trots att Merkurius är den planet som är närmast vår sol så är den inte den varmaste, men näst-varmaste. Det här beror på att den inte har någon atmosfär för att reglera temperaturen och det resulterar i de mest extrema temperaturväxlingarna vi hittar på någon av planeterna i solsystemet. På natten kan det bli -170°C kallt och på dagen 430°C varmt. Det här är jämförbart med det finländska klimatet, om vi låtsas att vi någonsin faktiskt skulle få en riktig sommar och/eller tar med bastu i divisionen. Som vidare jämförelsebonus kan tilläggas att Finland är också ofta ganska klen i sin atmosfär. Vi säger inte att fosterlandet är otrivsamt, per( )se, men att det finns bortglömda cembalos med bättre stämning där ute, bara.

Venus är en Cool Girl

  • Venus är den hetaste planeten i solsystemet — VAD ANNAT. Klart kvinnoplaneten i gänget ska uppmärksammas för sin hethet. Rymdsexismen frodas och mår gott. I alla fall, Venus har en medeltemperatur på över 450°C och onekligen är det väldigt hett. Det är svårt att förneka att she’s got it. Yeah, baby, she’s got it.
  • Jämfört med solsystemets andra planeter så snurrar Venus fel väg. Ugh hon är en SÅN tjej. Ge henne ett “Speciell Snöflinga”-diplom, någon.

Mars framåt

  • På Mars hittar vi en av de två största vulkanerna i vårt solsystem (den andra är på jorden, Tamu-massivet i Stilla havet öster om Japan). Den marsianska vulkanen Olympus Mons är cirka 22 till 27 km hög och runt 60 km bred, m.a.o. ungefär i storlek med Irland eller den kärlek ni känner för Kapseln, fast måhända utan att ni vet det ännu.
  • På grund av en lägre gravitation så skulle en 100 kg tung person på jorden endast väga 38 kg på Mars. Under tiden du har läst denna trivialista så här långt har 3,4 inspirationsföreläsare och viktminskningsorganisationer kontaktat NASA för att diskutera möjligheterna för denna planet som framtidens #feelgoodmecka. Detta är för övrigt en uppskattning baserad på personliga intryck som bollats på en vetenskaplig höft.

Asteroidbältet skärper systemet

  • Solsystemet bildades när hängslen fortfarande ansågs urtöntiga.
  • Ceres är den största kroppen i asteroidbältet. När den upptäcktes år 1801 ansågs den först vara en planet. Under 1850-talet klassificerades den som en asteroid, vilket måste ha varit kränkande, eftersom detta per definition var en förminskande degradering. Sedan 2006 har den ändå återfått en del av sin ursprungliga status i rymdhället, numera anses den vara en dvärgplanet.

Jupiter lider av IBS & PMS

  • Jupiter är två och en halv gång större än alla andra planeter i solsystemet tillsammans. 1300 jordar skulle rymmas inuti jätten som till stor del består av gas. Jupiter är m.a.o. både svälld och gasig, så det är ganska synd om den egentligen.
  • Ni har säkert hört om stormen på Jupiter, som syns som en röd fläck på planeten. Den tros ha pågått i hundratals år och är 40 000 kilometer i diameter. För att sätta detta i ett perspektiv som vi nästan kan föreställa oss, så skulle tre jordar rymmas inuti den stormen. Tips: Boka inte semesterresan dit, vädret är uuuuuselt.

Saturnus ingår hjonelag

  • Om vi ploppade ner solsystemets näst-största planet Saturnus i ett fånigt kolossalt vattenglas, så skulle planeten flyta! Detta för att Saturnus har en densitet som är lägre än vattens, bara 0,687 gram per kubikcentimeter, medan vatten har en densitet på 0,998 g/cm³. Människors densitet är högre, vilket… öh, typ visar sig, alltså på typ många olika sätt då liksom.
  • Fyra rymdsonder har uppvaktat Saturnus med varsitt besök. Dessa är Pioneer 11 (1979), Voyager 1 (1980), Voyager 2 (1981) och Cassini-Huygen (2004). De gillade planeten, så de satte en ring på den.

Uranus är krystad

  • Uranus är den kallaste planeten, där kryper termometern så lågt som -224°C. Men under den atmosfären finns ett stort kokande hav med temperaturer tillräckligt höga för att smälta metall. Forskare tror att nere på detta havsbotten finns triljoner diamanter som skapats av det enorma trycket planeten känner att kompensera för det otrevliga klimatet.
  • Trots populär uppfattning, så är det inte kul att driva med planetens namn.
  • Uranus första namn var Georges Stjärna, efter kung George III av England. Senare ansågs det namnet för luddigt för den betronade planetens ursprung och Georges Stjärna omtitulerades Uranus för att förtydliga bajsplanetens härkomst.

Neptunus schmeptunus

  • Neptunus har typ inga intressanta egenskaper förutom att den är blå. Den är på många sätt en flopplanet men var om möjligt ännu floppigare innan år 2006. Det var nämligen det året som Pluto förklarades dvärgplanet och i.o.m. det så knep Neptunus den utmärkande platsen som den sista riktiga planeten i solsystemet, vilket förstås var himla svårt. Bra jobbat, Nep.

Kuiperbältet rockar

  • Ni vet hur en del medlemmar ur subkulturer så som punk-, hårdrock- och metalscenen ibland pyntar sig med inte bara ett utan två nitbälten? Nå, det här har de hämtat inspiration till från solsystemet som faktiskt var först med det. Det har både ett asteroidbälte och ett Kuiperbälte på sig. Ifall tillfälle ges så poängterar solsystemet gärna att det gillade konceptet med dubbelbälte mer när det “fortfarande var underground”, men oftast uttrycks detta något osäkert eftersom den konceptuella idén att någonting är “underground” helt förståeligt ter sig mycket främmande för solsystemet. Men skyarna ska veta att det försöker, välsigne det.
  • En dvärgplanet upptäcktes år 1930 och fick sitt namn via en elvaårig engelsk skolflicka som gav förslaget Pluto efter den romerska mytologins härskare över underjorden. Av-och-tillförlitliga källor rapporterar att hon var en rar flicka med en outsinlig kärlek för hundar, serietidningar och satanism.
  • Haumea har smeknamnet “Santa”. Bägge lika beklagliga. Vi på Kapseln motsäger bestämt ryktet att Haumea är gjord av slem och spyor, hur mycket namnets fonetiska egenskaper än vill antyda på det. Vi anser det även oförtjänt och vilseledande att dvärgplaneten fått sitt smeknamn efter en imaginär rödbrusig spinoff från en demonisk karl som bestraffar barn han inte ens känner men ändå bedömer som “dumma” med härskartekniker.
  • Makemake är, som namnet avslöjar, Kuiperbältets pysselfantast! Exakt vad dvärgplaneten hobbyjobbar med är ännu hemligt (makramé? scrapbooking? skönhetsbloggande?) och vår gissning är att den knypplar söta mössor åt sina månar som den ännu inte fått. Bra tänkt, i så fall, för vem har tid för hobbyer sen när hen fått småmånar att se efter? Er valfria gissning på dess tidsfördriv är dock lika bra som vår.
  • Dvärgplaneten Eris med sin måne Dysnomia är de mest avlägsna kända himlakropparna i solsystemet. Namnet Eris härstammar från den grekiska gudinnan för osämja och Dysnomia från det grekiska ordet för ‘laglöshet’. Många anser att det är bra att de två orosstiftarna håller sig på sin yttre kant av solsystemet, men vi på Kapseln bedömer denna himlakroppsyn som förkastlig. Vi är övertygande om att utstötthet endast kan frammana ännu mer osämja och laglöshet, och att Eris och Dysnomia således lever under hopplösa förhållanden. Vi anser därmed att det är vår skyldighet som medlemmar i samma solsystem att erkänna Eris och Dysnomias svåra situation och försöka bistå dem så gott vi kan, så som vi skulle vilja att vår planet och måne bemöttes i motsvarande sits. Vår önskan är att vi som enhetligt solsystem börjar med att erbjuda dem den trygghet, hjälp och närhet som länge förnekats dem. Endast då kan vi utan skam kalla oss ett fungerande system igen.

Vill du veta mer om vårt solsystem? Testa internet!
Det gjorde nämligen vi! Listad trivia och mycket mera på exempelvis:
theplanets.org
all-that-is-interesting.com/space-facts
listverse.com/2007/11/13/top-10-cool-facts-about-space