flash fujica, 1976

konst & bild, pyssel & hantverk

20170102_flashfujica_001

Under julhelgen hann vi besöka ett par loppmarknader i Jakobstad och jag vet inte vad det är med Jeppisloppisar, men de lämnar en sällan besvikna eller tomhänta. Jag fyndade bl.a. denna kamera, och det vore en överdrift att påstå att jag var i behov av ännu en analog kamera, men när det börjat bli dags att pensionera min tidigare trotjänare Minolta Hi-Matic F från 1972 och jag hittar en Flash Fujica från några år senare som dessutom har 1) inbyggd blixt och 2) självutlösare och 3) går på vanliga AA-batterier (till skillnad från Minoltans knappbatterier), så tycker jag det är ett rimligt köp i alla fall. Att den dessutom är så fin skadar ju inte heller, är så hiskeligt svag för silvertoppar.

Har försökt hitta information om mackapären men det mesta jag finner är på japanska, och jag vet inte hur väl jag ska lita på Google Translates insatser. Det har jag i alla fall luskat ut att den lanserades i november 1976 och kan vara svår att få tag på även i ursprungslandet Japan, vilket i så fall också skulle förklara varför uppgifter på andra språk var så svåra att finna för mig. Den är ju en kompaktkamera så ganska simpel, men ändå så pass avancerad att den har en fokuseringsfunktion som anges i meter, fot eller små symboler.

20170102_flashfujica_002

Samma piktogram syns också i sökaren och det rör sig om närporträtt på 0,9m, halvporträtt på 1,5m, helporträtt på 3m och landskapsfoton på 5m-∞, men det går också att ställa in fokuset på ett par lägen där emellan. Tycker sökarvyn är så härligt GULLIG, även då Myra inte poserar i den.

Min plan är att använda den som min vapendragare för ett bilddagboksprojekt, och främst då att ha den som en helgkamera med anledning av praktikaliteter så som mer ledig tid under ljus tid. Ska försöka minnas att varje veckoslut knäppa av åtminstone ett par bilder med den. Tänker att det viktiga är i slutändan inte att ha snygga bilder, även om det så klart skulle vara en superdupernajs bonus — utan den dokumenterande aspekten, att sedan kunna blicka tillbaka på året som gått och vad som har hänt/inte hänt en helg efter en annan. Är mycket peppad inför detta! Skulle jag inte vara så jäkla flunssig skulle jag genast gå ut och leta ett fint vinterlandskap att knäppa av en bild på, men jag mår sämre i dag än jag gjorde i går och ser dessutom ut som en skållad nakenråtta i ansiktet (p.g.a. ihållande snytande), så det skulle inte vara helt sjysst att gå ut och skrämma de goda invånarna i Vöråstan. Det kunde lätt sporra en masshysteri om att pesten har återvänt, i så fall. Men senast under veckoslutet! Då smäller (läs: klickar) det.

P.S. Har du nån gammal kompaktkamera som samlar damm på hyllan? Häng på vetja!

Annonser

feministiska vykort

konst & bild

20161217_venusvykort

För ganska många månader sen slog tanken mig att det finns ju knappt några vykort med feministiskt tema — eller ja, inte häromkring i alla fall — och att det var något som jag saknade. I och med att jag är så långsam med att ta tag i mina planer på allvar så dröjde det tills förra veckan innan jag sände iväg en beställning på en hög med vykort prydda med mina egna venussymbolsdesigner. Igår hittade jag dem i brevlådan och så här ser de ut!

Nu vet jag bara inte helt säkert vad nästa steg är. Göra fler versioner och varianter, i alla fall, kanske sätta igång en liten webbshop ifall efterfrågan finns. Klura ut ett rimligt pris och — gulp — bekanta mig med byråkratiska lagstadgade affärsmässiga grejer för att inte fucka upp ordentligt. Känns som att jag borde ha en stödgrupp för den saken för fy farao alltså så jag avskyr sånt, blir obekväm och stingslig bara utav att tänka på det.

Men hur som helst, till poängen med detta inlägg:

Utlottning!

Jag lottar ut fem stycken set med tre vykort i varje, ett ljust och två mörka, så kommentera ifall ni vill delta i den utlottningen. (Ett simpelt ”Hepp!” räcker för det.) Dubbelkolla epostadressen så att jag säkert kan kontakta dig. Jag skickar förstås vykorten i ett kuvert så att ni, om ni vill, kan posta dem vidare åt nån kompis som ni tänker att kan behöva/uppskatta lite girl power-pepp.

(Och om nån är tveksam att delta för att de befinner sig långt borta från Finland: Jag står förstås för postkostnaderna och de blir definitivt inte höga för ett sånt litet & lätt kuvert, så hakuna matata. Alla får va med! Feminismen borde vara världsomspännande och tack och lov är ju redan postsystemet det, hih hih.)

Anmälningen är öppen tills måndagskvällen den 19:e december stängd!

kamerahyllan, fotolistan, klicksägandet

blogg & webb, konst & bild

20160709_kamerahyllor

Omorganiserade kamerahyllorna i lördags och fyllde ut med fler pynt som inte är kameror, d.v.s. en vas med krukväxt (eventuellt gullranka) som gick av för länge sen men nu har utvecklat nya rötter i vatten men som jag är säker på att jag kommer ha livet av om jag planterar i kruka så den får hänga med som vattenväxt istället, ett creepy massivt trähuvud jag köpte för 1€ och säkert kunde tova hattar på om jag riktigt riktigt ville, och en kattfigur i trä som stått i skymundan på frysen. Den turkosa kaninen är en pennvässare från H&M och skolplanschen fick jag av mamma ifjol då hon köpt den på auktion på min gamla lågstadieskola.

I alla fall, för att matcha denna bild har jag nappat tag i en fotolista jag hittade på Heidis blogg.

När började du fotografera?

Var intresserad redan i barndomen och tog gärna bilder då. Fick en egen kamera som konfirmationspresent. På nian vågade jag börja närma mig min fars systemkameror och experimentera med dem, fast oftast ganska misslyckat. Gick en kort fotokurs med min kompis Karin ett år senare, där vi fotade i svartvitt och sedan framkallade negativen själva samt fick göra en papperskopia av ett fotografi. Mer aktivt började jag fotografera då jag fick min första digitalkamera runt år 2000, och mer avancerat när min första DSLR (en Canon EOS 300D) kom in i bilden några år senare. Men, ja, det sa alltså klick för länge sedan. Hoho hihi.

Vad har du för utrustning?

Har väldigt många kameror men mest använder jag min Canon EOS 100D med ett pannkaksobjektiv på 40mm f2.8, förutom telefonkameran då. För analoga bilder har jag främst använt en Yashica MF-2 på sistone, en enkel 35mm kompaktkamera.

Hur skulle du beskriva din stil?

Dammig, matt, kornig. Gillar när fotot ser ut att ha nån slags textur. Inspireras ofta av gamla fotografier — t.ex. de där halftone-artade räfflorna i plasthinnan som en ofta hittar på gulnade fotografier från 60-talet, eller de absolut underbara färgtonerna i gamla autokromer från tidigt 1900-tal.

Vad är ditt favoritmotiv att fota?

Det här är lite larvigt och tråkigt men tror att det är blommor, bara för avslappnings skull. Jag satsar ju inte riktigt på fotograferandet nu mera. Hur som helst, tycker också om att ta bilder då jag har ett ändamål med dem, och då menar jag inget stort men typ bara att jag har hittat någon grej på loppis och då tar jag bilder på den grejen för bloggen. Det känns otippat givande, faktiskt. Fotograferar sällan porträtt men tänker emellanåt att jag borde göra mer sånt.

Var fotar du helst?

Utomhus och gärna ute på landsbygden. Är svag för skogar och parker.

När fotar du helst?

När det är bra ljus, t.ex. solsken bakom ett tunt molntäcke. D.v.s. precis som alla andra som föredrar att inte använda blixt.

Vad skulle du aldrig fota?

Tja, vet inte vad jag ”aldrig” skulle fota men skulle överlag knappast tacka ja till fotojobb där min stil/smak inte fick komma fram. Känner t.ex. inget intresse för sterila produktfotograferingar i lightbox eller sådant som känns väldigt kommersiellt och/eller stämningslöst. Är inte heller så intresserad av porträtt i studiomiljö, vilket till stor del är vad jag redigerar varje dag på jobbet, så kanske är det dels därför som jag känner att jag får tillräckligt av den världen där via. Jag tror inte heller att jag skulle vara bra på att fotografera främlingar, vet inte om jag skulle kunna få dem att slappna av. Vet för den delen inte heller om jag själv skulle kunna slappna av, hah. Blir faktiskt lite nervös av att tänka på det, så njä, knappast för mig.

Vilken är din favoritfotoblogg?

Följer inga. Tycker att det brukar kännas på nåt vis otillfredsställande att scrolla igenom ett inlägg med många bilder och knappt någon text alls. Vet inte om jag tycker det är sant det där att en bild säger mer än tusen ord, i sådana fall. Har alltså inte riktigt fastnat för formatet. Däremot följer jag ju vanliga text-och-bild-bloggar vars innehavare tar svinsnygga fotografier, t.ex. Fia och Julia.

Vilket är ditt bästa minne från en fotografering?

Kommer inte på något specifikt. Det har varit ganska kul att i tonåren fota kompisars otaliga blackmetalband, men själva utförandet har inte varit så kreativt. Allra roligast har jag nog haft med min kompis Anna på femman/sexan, då vi brukade klä ut oss till olika karaktärer och ta bilder av varandra. Bilderna är långt ifrån några mästerverk och ganska pinsamma att se på p.g.a. vår totala avsaknad av självdistans och koll på vad som ser snyggt ut, men gud så roligt vi hade.

Vilka tre saker kan du inte vara utan på en fotografering?

Eeh. Har inga sådana. En kamera är förstås tämligen nödvändig men utöver det så vet jag inte. Visst låter jag hemskt proffsig?

Vilket är ditt bästa fototips?

Det vanliga, att sikta på att få raka linjer. Horisonten, husväggar, trä- eller tegelfasader, bordsskivor, staket, lyktstolpar, träd, et.c. Beskärningen tycker jag också att är viktig, ojämna marginaler retar mig, som när det är för tajt på en sida och bra med utrymme på den motsatta, eller när något kapas av så att det syns att det inte är avsiktligt. Det syns banne mig alltid om något är avsiktligt eller inte i kompositionen. I denna digitala tidsålder så hänger ju också mycket på redigering inom foto, så ett annat tips är att försöka hitta en slags redigeringsstilbas som är din. Detta betyder inte att du inte borde testa på olika redigeringstekniker och -stilar i ditt fotande, men det löns att ha en egen grund att stå på. Folk kommer märka att du hittat något eget att plocka in influenser på, istället för att bara haka på den nuvarande stora trenden.

Den här listan skulle ha varit så mycket trevligare att scrolla igenom om jag bara fyllt ut med några fotografier. Meeen jag blev (föddes) lat.

mf-2

konst & bild

20150722_yashicamf_005

20150722_yashicamf_004

20150722_yashicamf_001

20150722_yashicamf_002

20150722_yashicamf_003

Hämtade ut negativ igår och jag tror att lilla simpla Yashica MF-2 daterad 1980 kan vara min nya favoritkamera. Den är behändig på flertalet sätt — väger knappt någonting, följde i en snygg läderväska med rem, brukar vanliga AA-batterier, har inbyggd blixt och absolut inga inställningar förutom att ange ISOn som 100 eller 400 samt huruvida blixten ska vara av eller på, vilket såklart även kan vara begränsande men också så himla skönt att inte ha något att bry sig i utöver att positionera motivet nånstans i bild, typ. Sen är det bara att skjuta från höften och se vad det blir. Den har en liten varningslampa som tänds i sökaren om en trycker in avbrytaren halvvägs och ljuset inte riktigt räcker till och blixt borde användas, men jag brukar vara slarvig med att kolla sånt. Nåt att sätta bakom örat dock. Fokusavståndet ligger på en meter (- ∞) men som ni ser på bilden av pionerna så ger ett kortare avstånd en ljuv oskärpa.

Önskar verkligen att fler fotade analogt. Dels för deras egen skull, det är ju sjukt spännande att lämna in en filmrulle på framkallning istället för att titta på bilderna direkt, meeeen ändå främst för min egen skull förstås. För nu då jag sist skulle köpa filmrullar hade de försvunnit från två affärer som tidigare haft dem i sitt sortiment, och visst finns det nischade fotoaffärer att gå till men jag ogillar verkligen att det är det som det analoga fotografiet förvandlas till — något nischat och nästan obskyrt. Men jaja, tidens gång.

Ifall någon känner att med en Yashica MF-2 över axeln så skulle hen gladeligen fota några bilder med den istället för med mobilen nu som då, så har jag tre finländska tips på var ni tycks kunna köpa en just nu: tori.fi (10€), kameratori.fi (15€) och huuto.net (19€)! Själv köpte jag min för 2€ på loppis och jag brukar vara ganska snåljåpig då det kommer till prylar och sånt så jag hade nog knappast köpt den ifall att prisklassen hade varit det tiodubbla. Men, å andra sidan, så tänker jag också att vad är nu 20€ egentligen? Är kameran värd fyra ölstop? Två luncher? En ny blus? O ja, utan tvekan.

Samtliga bilder här ovanför tagna av Alfred, i Jakobstads Skolpark. Tillsammans med Karin och Karolina tossade vi omkring där under förra veckans onsdag och tittade på blommor, hittade exempelvis stränga tistlar jag blev mycket förtjust i. Sista bilden är förresten inte spegelvänd men texten på min väska är det, kijk zelf, ”se själv” eller t.o.m. ”se på dig själv” och därav spegelvänd text (knepigt, älskar sånt!), fick den på studiebesök på Willem de Kooning Academie i Rotterdam för nio år sen. Mycket bra tygkasse. Den har fraktat många drycker den.

blomsterbokstäver

konst & bild

Kråkvicker, rödklöver, ängsklocka, teveronika, humleblomster, tjärblomster, skogsstjärna och styvmorsviol. Har pysslat med detta på sistone — plockat blommor, format dem till bokstäver, pressat, låtit torka och sen skannat. Vad gör en inte för bloggen? Nu vet jag inte om någon av just dessa blomsterarter någonsin använts i häxbrygdssyften, men ifall inte så var det väl absolut på tiden.

löjtnantshjärtan

konst & bild

20140903_loejtnantshjaerta

Jag vet inte hur det är med er men ibland attackeras jag av en slags retsam kreativitetslust som bara slänger sig över mig utan att ge mig idéer (eller talang, FRÄCKT!) och det skulle kunna vara trevligt och kul och peppigt men istället blir det bara sjukt frustrerande för jag inser att suget att skapa är något som jag inte kommer kunna få utlopp för, att jag kommer tvingas gå och lägga mig med samma enerverande lockande kliande i fingertopparna och kittlingar i hjärnvråerna och när jag vaknar nästa dag så kommer känslan antagligen ha passerat och jag kommer att ha missat chansen, igen, och vem vet när den kommer nästa gång och hur det kommer gå då. Idag har jag haft en sån dag, strax innan lunch började det och sen dess har den där hopplösa ivern funnits där konstant, och vad har jag förmått att göra under de nästan tolv timmarna mellan då och nu? Jo, skannat en vissen kvist löjtnantshjärta. Sen tog kapaciteten slut.

Min kompis Maria kommenterade att det ser ut som att blomman är i rymden och jag tyckte det gav det hela en helt ny dimension. Tänkte direkt på löjtnantshjärtan som ett bokstavligt begrepp och alla löjtnanter som stridit i krig och kanske då eller senare avlidit; och var deras hjärtan är nu. Jord till jord, aska till aska, stjärnstoft till stjärnstoft. Åtminstone i sinom tid slungas vi väl ut i rymden igen. All goes onward and outward, som Whitman sa.

urtica dioica

konst & bild

Maggie kom med en iakttagelse ur mitt förra inlägg som fick mig att skratta högt och känna mig som en betydligt större nöt än vad jag trodde att jag var. Jag hade citationstecken-förklarat-citationstecken en bukett med nässlor på min säng med orden ”skannade bl.a. nässlorna — har alltså inte som vana att plocka buketter med sådana för att förvara på min säng” och som en påminnelse om att andra personer existerar utanför min hjärna och att personerna utanför kan vara rimliga sådana, till skillnad från mig i den där stunden, så säger Maggie, mycket riktigt, ”Som om nässelbuketter på sängen är det konstiga, inte det att du skanna nässlor!”. Haha. HAHA. Fan. Point taken, att skanna nässlor hör eventuellt inte till folks standardhobbyer heller, antar jag.

Men t.ex. sådär kan det se ut då en gjort det i alla fall.

Tänker att det är ganska lustigt hur en bara pysslar på med sitt eget och det känns så vanligt och självklart för en själv att tanken att det inte skulle vara likadant för alla andra slår en inte alls. Att det är något främmande med att plocka nässlor och sätta dem på sängen, det kan jag se, men att jag gjort det för att skanna dem tycker jag förklarar situationen fullständigt. Eh, det kanske är ungefär så de där personerna i foliehattar också känner…? Typ ”Det må vara lite märkligt att jag klätt in mitt huvud i aluminiumfolie men jag menar hallå, kan du läsa mina tankar nu va? Nä precis.”

klipp och klistra

konst & bild

dakotakristen

Japp. Det är Dakota Fanning och Kristen Stewart. Jag kände mig ganska löjlig då jag gjorde det här, men jag behövde en bild på två bästisar till min Vänskap deluxe-text på Blemma.

Jag har på sistone verkligen fastnat för kollage-pysslandet, just för Blemma. Det är avslappnande och kul också att ”skapa något”, även om det förstås inte är från scratch. Sånt gör jag aldrig till min egen blogg, jag fotar ju mest då, men på Blemma så känns det dumt att posta en massa personliga fotografier. Så då brukar jag istället försöka fixa såna här kollage, och det är ganska nytt för mig att alstra något endast i illustrativt dekorationssyfte, utan att ha en tanke eller mening bakom djupare än ”det måste passa artikeln”. När jag utbildade mig till bildartesan ville våra lärare hemskt gärna att man skulle berätta något med det man gjorde, alltså, det räckte sällan att liksom måla en tulpan för att ”tulpaner är fina ju”, typ. Det där blev jag ganska trött på ett flertal gånger under tiden jag gick i den skolan men i efterhand har det hängt kvar. Jag är sällan intresserad av konst om tankearbetet bakom känns ofullbordat eller slarvigt — inte att förväxlas med enkelt, jag tycker tvärtom ofta mycket om enkla och spontana idéer. Jag uppskattar estetik förstås, och jag kan se en målning av en fin tulpan och tänka ”Wow, fin tulpanmålning!”, men där tar nog mitt engagemang slut. (Om inte tekniken är jättejättehäftig, då beundrar jag det en stund.)

I alla fall, det är skönt att släppa allt det där nu som då, att bara göra nånting och slippa alla krav på att man ska berätta något genom bilden, och även den där prestationsångesten över att den skulle behöva vara så fruktansvärt bra. Den ska inte stå själv, den ska ju bara illustrera en artikel, och då är det helt andra regler som gäller och det är hur kul som helst för mig. Plötsligt känns det helt okej ändå att klippa in bilder på tonåriga aktriser och använda en pigg och ljus färgskala, för det har liksom inget med mig att göra egentligen. Skönt!

På tal om konst och sånt här så finns en intervju med min kompis och Blemma-medarbetare Ida-Lina på Hufvudstadsbladet, läs! Och så ska man förstås läsa Blemma också, om man inte redan har. Vi är inne i en publiceringsvecka där nu, så fastän man har kikat in innan så kan det finnas nya grejer där. Jeppjepp.

vad är motsatsen till konvalescent?

konst & bild

Känner mig dum för att jag för en gångs skull inte haft en hemmasittarhelg och ändå har jag inget att show for it. Jag & Jim har t.ex. hälsat på hos Franks och Carlas där jag drack en margarita som var så stark att jag blev lullig trots min ljusgråa månad (under en sån är gränsen en drink, alltså). Vi har träffat Anna på D.O.M. och hängt där i flera timmar. Och fotografisk dokumentation på detta? Nada. Så här är istället ett kollage jag gjorde för Blemma ganska nyligen, med tema framtid:

siaframtiden

Angående framtidssiande så spår jag att min närmaste framtid kommer tillbringas liggande på soffan och/eller i sängen, har nämligen stegring på 37,4°C och ont i halsen, m.m. Yaaaaaaay, säger jag på Jeff Wingerska.