själarnas ö, 2017

KULTUR & NÖJSAMT

20180109_sjaelarnasoe

När jag sent en kväll med Blenda intill mig börjar läsa Själarnas ö så mår jag illa. Det har börjat stämma in på även denna nya förälder det där som äldre föräldrar säger — man blir känsligare när saker handlar om barn. Varje barns öde får en att tänka på sitt egna barn. Så när Kristina dränker sina två i Aura å en kall höstnatt år 1891 så ligger jag där i en varm säng en vinternatt år 2018 och försöker att inte tänka på det för ingående.

Men det är ganska omöjligt att inte. Den fångar mig, den här boken, nästan direkt.

Särskilt Kristinas berättelse hålls jag kvar i med ett fast grepp. När Elli och Sigrid har tagit över sidorna som fyller andra halvan av boken och jag intresserar mig för deras historier också, så vandrar mina tankar ändå troget tillbaka till Kristina mellan varje stycke. Hon fängslar mig så och jag vill henne allt väl, denna förtvivlade barnamördare. Jag kan förstå tröttheten, uppgivenheten, desperationen, ångesten, skammen hon måste ha känt. Att läsa om henne är som att dras med i en dröm som ständigt balanserar på gränsen till mardröm. Det där hotet ruvar alltid där. Är hon beräknelig? Ska grymheten vakna till liv (och död) igen? Jag hade varit lycklig om alla bokens sidor ägnats åt henne och varje detalj ur hennes liv, men jag förstår också att detta är inte en sådan bok.

”Det är en tvåtimmars båtfärd från Åbo. En liten ö ute i det yttersta havsbandet, omgiven på alla sidor av vatten, av andra öar. De är många. De reser sina klippor ur havet och ur klippornas ryggar skjuter raggiga barrträd upp. Ön där de spetälska en gång dvaldes är däremot nästintill kal. Vinden drar över den med ovarsam hand, försöker fånga den och kasta den längre ut till havs, men den ligger där den ligger, där den alltid har legat, med sitt tjugotal hus av varierande form, färg och storlek: en korskyrka i trä, en gul, hög byggnad som kallas Fyren, och sedan hospitalet. Det sägs att det är ritat av en ängel. Men det är fel.”

Själö är en verklig plats och hospitalet likaså, dess sista sjuttio verksamma år endast öppet för kvinnor. Det är den platsen som lindar in bokens kvinnoöden i samma nystan — fast i det stora hela tämligen löst. Trots att jag inte ser mycket charm i alltför prydligt ansade garnändar och hårt dragna knutar så saknar jag ändå lite mer klarhet i en del frågor då jag når slutet. Jag är eventuellt lite omöjlig, men jag känner att de svar jag får på en del andra hade jag gärna varit utan istället, bytt ut dem mot de jag inte fick. Jag får en (hoppfull) känsla av att jag har missat saxen någonstans där mellan sidorna och att jag själv ska kunna göra det sista jobbet — men sen så tänker jag också att det är så sällan som livet fungerar så, så varför skulle denna bok? Det stör mig att jag inte bara kan vara nöjd med en del ovissheter, ta dem för vad de är, men samtidigt tänker jag att det är ett gott tecken att vara så pass engagerad att jag känner mig snopen (och motvilligt irriterad) för att jag inte fått veta mer.

Medan jag läser tänker jag mycket på moderskap. Hur en kvinna påverkas av att axla den rollen, och hur hon påverkats av hur hennes egen moder i tiderna axlat den. Det är väl ett aktuellt tema för min del, och jag tycker att Johanna Holmström har fått ihop det — och mycket annat — så jäkla snyggt. Och inte bara på grund av hennes okonstlade vackra språk, som likväl verkligen förtjänar att uppmärksammas. Själarnas ö väcker många tankar alltigenom läsningen, om galenskap och vänskap och grymhet och ömhet, och efter att jag läst ut den kontaktade jag direkt mitt bokklubbsgäng i förhoppning om att få diskutera den med någon.

På Förlagets sajt läser jag senare beskrivningen ”Den är en stor roman om moderskap, det onda och det frälsande och det helt vanliga. Om priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.” — och ja, mitt i prick. Det är en sådan bok den är, och med bravur.

”Döden, ja, den allestädes närvarande, mellan bäddarna tassar den omkring, livets hunsade piga.”

En mycket god start på läsåret 2018. Ni hittar den exempelvis på Adlibris.

Annonser

fredagsfint vecka 1

KULTUR & NÖJSAMT

Ska börja på med en ny serie här på bloggen, en med ett mycket simpelt mönster: Nämligen att jag varje fredag delar med mig av något fint jag hittat (antagligen främst på nätet då). Eller jag ska försöka i alla fall! Får se det som en övning i kontinuitet och gles planering, antar jag. Mycket fint hittar man ju alltid i alla fall, så ur den aspekten är det ju ingen större utmaning. Först ut är morgonens skörd, två illustrationer:

monikaforsberg

Verken är gjorda av Monika Forsberg som har en tjock och jävligt snygg portfolio, just de här två sidorna valdes ut eftersom att de i skrivande stund finns till salu på hennes Etsy. Är ganska köpsugen, kanske särskilt på den till vänster. (Regnolnen!) Den till höger önskar jag att vore ett bokomslag, skulle vilja läsa den.

Annat samma konstnär har gjort kan ni kolla in på hennes sajt Walkyland. Så äckligt mycket fint där att man riskerar bli knäpp. Blir liksom irriterad på alltsammans, vill också kunna ju. GAH.

tur för dig, tur för dig

KULTUR & NÖJSAMT
Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

bakom kulisserna

KULTUR & NÖJSAMT

20170219_004

I går ordnades ett välgörenhetsevenemang på Wasa Teater där intäkterna gick till Röda Korset för att användas till förmån för papperslösa och asylsökande i Österbotten. Alfred skulle uppträda där med lite invandrarpolitisk historiekomik och jag hade biljett till potpurriföreställningen men kände mig för folkskygg för att ensam joina publiken samt för oföretagsam för att kolla vilka kompisar som skulle dit som jag kunde tvinga min närvaro på. Så jag hängde bakom kulisserna istället, vilket var kul p.g.a. god stämning och många bekantingar var involverade i showen, men i efterhand känns det dumt att jag inte hittade någon att ge min biljett vidare åt.

20170219_00120170219_002

Alfred lånade min kamera och knäppte ett par bilder, och tyckte att jag på den nedre bilden såg ut som en casting director. Tror jag skulle vara ganska bra på det för jag stod faktiskt precis där och sa åt Kevin och Axel att ”Jag ser er i… Kaj”. (Är hemskt talangfull på det viset.)

20170219_003

På tal om humortrion så hoppade Alfred in som J:et med hjälp av deras KajPad som alltså fästes framför Alfreds ansikte, något det på bild ovanför ännu bar spår av. Själva manicken var ett imponerande bygge utav en iPad med hatt och tejp, typ. MacKajver, är mitt skoj om det.

20170219_wtfb

Den här bilden postade WT på deras FB-sida och jag har aldrig förut fastnat på en lika cool och filmatisk bild, så jag kan liksom inte annat än posta den här. Fast jag redan också instagrammat den. Ursäkta upprepningen. En del av er kanske också redan såg mitt MacKajverskämt på Facebook. Äh. Jag har inget nytt att erbjuda.

Ångrar som vanligt att jag inte tog fler bilder. Inget nytt med det heller.

rymden, den sista utposten

KULTUR & NÖJSAMT

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

humoristisk historia & historisk humor

KULTUR & NÖJSAMT

20161117_finland100naanting_001

I går fick Alfred ett provexemplar av sin humoristiska historiebok Finland hundranånting på posten, och jag har fått lov att visa små tjuvtittar ur den. Denna historik börjar året Finland blev självständigt (1917) — humorn redan i förordet — och det finns ett uppslag för varje årtal fram tills 2017. Här ovanför ser ni år 1954, exempelvis med kommunisttest, kafferansoneringsslut, byggmaterialet Eternit och en Ekblad.

20161117_finland100naanting_002

För varje nytt årtionde har jag gjort ett kollage som ramar in en vers som går att sjunga till en välkänd melodi här i landet. Ovanför ser vi 1970-talet, och uppe i vänstra hörnet ser ni en massa björkar och det beror på att det var under detta decennium som någon smart finländare insåg att xylitol (d.v.s. björksocker) ju är jättebra för tänderna. Just den bilden är för övrigt en av två jag använt som är mina egna, tagen på min hemgård, ut mot skogen utanför mitt sovrumsfönster. Smög jag alltså med lite Katternö i boken? O, ja.

20161117_finland100naanting_003

Bläddrar vi vidare, exempelvis till mitt födelseår 1983, så ser vi att formgivningen förändrats. Det sker faktiskt små förändringar för varje årtionde för att matcha det. Åttiotalet är absolut mest överdrivet, alltså helt i enlighet med det egentliga årtiondet.

För övrigt doftar den nytryckta boken jättegott och doften påminner mig om barndomens skolstarter då läraren delade ut nya läroböcker som knastrade i ryggarna. Hade mina historieböcker faktiskt varit så här underhållande och lätta att ta till sig, så hade jag antagligen inte varit lika totalskit som jag dessvärre är på ämnet i dag. För ja — det här är en historiebok, allt är sant, förutom sånt som är på skoj, för den är en humoristisk sådan. Fattar ni inte hur det fungerar så får ni helt enkelt ta reda på det själva! (Blink, blink.)

Fredagskvällen den 2:a december blir det förresten boksläpp på Ritz här i Vasa, är ni i nejden då får ni gärna komma dit! Där finns såklart möjlighet att köpa en egen kopia av denna bok (som för övrigt också är en SUPERBRA JULKLAPP!) om ni så vill, och mer info om den tillställningen hittar ni på evenemangets FB-sida.

P.S. Inlägget är inte i samarbete med någon, förutom kanske Finlands mö.

before the flood, 2016

KULTUR & NÖJSAMT

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

under och mysterier i djurens värld, 1965

KULTUR & NÖJSAMT

Processed with VSCO with f3 preset

Hittade möjligtvis djurvärldens bästa bok på loppis för några veckor sen, som jag inte kunde motstå eftersom den 1) är fin, 2) handlar om djur och 3) kostade 1,50€. Den utkom 1965 och innehåller texter av flera skribenter. När vi kom hem hade jag högläsning åt Alfred, en text om näbbmöss och en om kråkor, och båda två var så spektakulärt förtjusande att vi båda bara satt och fnissade. Både Världens värsta vilddjur (näbbmusen) och Vår fullfjädrade fiende (kråkan) är skrivna av Alan Devoe, som eventuellt kan vara min nya favoritförfattare.

”Den är orädd som få. När jag var pojke släppte jag en gång in en näbbmus i samma bur som en vit råtta. Jag tänkte bara låta den vara där ett litet tag medan jag gjorde i ordning dess egen bur. Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger. Skräckslagen tryckte den stora motståndaren i en hörna, medan näbbmusen utan en sekunds tvekan pilade tvärs över buren, högg råttan i strupen och tycktes vara överallt omkring den på en gång. Det slutade med att näbbmusen slök råttan med hull och hår.”

Ifall ni missade: ”Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger”!! Alltså om ni inte älskar den meningen så är det dags att ni kontaktar era läkare för ni är fasen inte friska.

”Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ‘väcka dom som sover’. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.”

Och ifall ni inte älskar kråkor också så är ni bara jäkligt tråkiga. Vet ej om det finns botemedel. Utöver att, eh, tänka om.

Processed with VSCO with f3 preset

Trevliga bilder i härlig matt kvalitet och hög färgmättnad hittas också i boken, exempelvis på fladdermöss (Fladdermusen har inbyggd radar) och delfiner (Havets upptågsmakare).

Processed with VSCO with f3 preset

Även tvättbjörnar tilldelas ett kapitel (Intelligent och fingerfärdig) och boken rymmer också några uppslag, så som Fjärilar från hela världen. Bra köp!

the lottery, 1948

KULTUR & NÖJSAMT

shirleyjackson_thelottery

Idag är det den 27:e juni, vilket är särskilt nämnvärt eftersom att det är datumet då Shirley Jacksons ökända lotteri inträffar. I novellen The Lottery befinner vi oss i en tämligen tidlös småstad någonstans i USA, det är förmiddag, och på torget har alla invånare på cirka 300 personer börjat att samlas. Vad samlingen väntar på är lotteriet som ska ta plats. Som det har gjort och ska göra varje år, denna dag.

Novellen publicerades den 26:e juni år 1948 i The New Yorker och väckte stor uppmärksamhet och förfäran. Många sade till och med upp sin prenumeration av tidskriften i protest mot den, medan andra nöjde med sig att skicka hatbrev.

Detta är svårt att föreställa sig, när en läser den första meningen som andas idyllisk bekymmersfri sommar.

The morning of June 27th was clear and sunny, with the fresh warmth of a full-summer day; the flowers were blossoming profusely and the grass was richly green.

Att detta ska vända så under de knappa 3500 ord berättelsen utspelar sig, att den ska kunna utvecklas åt ett håll som är så upprörande och störande att den t.ex. bannlystes i Sydafrika, känns alltså avlägset. Ändå gör den det. Den blir en jäkligt kuslig, otäck grej.

Än idag hör den till läslistan i många amerikanska high schools och jag förstår helt och hållet varför, den kan sannerligen öppna tillfället för intressanta diskussioner om.. ja, jag vill inte bli för exakt. Omsvepande kan vi säga om mänskligheten och dess relation till tradition.

”It’s not the way it used to be.” Old Man Warner said clearly. ”People ain’t the way they used to be.”

Ni hittar den t.ex. här i .pdf-format om ni vill läsa den, dagen till ära. I slutet av samma fil hittar ni förresten också förslag på diskussions- och analysfrågor, om det är nåt ni är intresserade av.

lord, what fools these mortals be

KULTUR & NÖJSAMT

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.