Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the KULTUR & NÖJSAMT Category

Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

20170219_004

I går ordnades ett välgörenhetsevenemang på Wasa Teater där intäkterna gick till Röda Korset för att användas till förmån för papperslösa och asylsökande i Österbotten. Alfred skulle uppträda där med lite invandrarpolitisk historiekomik och jag hade biljett till potpurriföreställningen men kände mig för folkskygg för att ensam joina publiken samt för oföretagsam för att kolla vilka kompisar som skulle dit som jag kunde tvinga min närvaro på. Så jag hängde bakom kulisserna istället, vilket var kul p.g.a. god stämning och många bekantingar var involverade i showen, men i efterhand känns det dumt att jag inte hittade någon att ge min biljett vidare åt.

20170219_00120170219_002

Alfred lånade min kamera och knäppte ett par bilder, och tyckte att jag på den nedre bilden såg ut som en casting director. Tror jag skulle vara ganska bra på det för jag stod faktiskt precis där och sa åt Kevin och Axel att ”Jag ser er i… Kaj”. (Är hemskt talangfull på det viset.)

20170219_003

På tal om humortrion så hoppade Alfred in som J:et med hjälp av deras KajPad som alltså fästes framför Alfreds ansikte, något det på bild ovanför ännu bar spår av. Själva manicken var ett imponerande bygge utav en iPad med hatt och tejp, typ. MacKajver, är mitt skoj om det.

20170219_wtfb

Den här bilden postade WT på deras FB-sida och jag har aldrig förut fastnat på en lika cool och filmatisk bild, så jag kan liksom inte annat än posta den här. Fast jag redan också instagrammat den. Ursäkta upprepningen. En del av er kanske också redan såg mitt MacKajverskämt på Facebook. Äh. Jag har inget nytt att erbjuda.

Ångrar som vanligt att jag inte tog fler bilder. Inget nytt med det heller.

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

20161117_finland100naanting_001

I går fick Alfred ett provexemplar av sin humoristiska historiebok Finland hundranånting på posten, och jag har fått lov att visa små tjuvtittar ur den. Denna historik börjar året Finland blev självständigt (1917) — humorn redan i förordet — och det finns ett uppslag för varje årtal fram tills 2017. Här ovanför ser ni år 1954, exempelvis med kommunisttest, kafferansoneringsslut, byggmaterialet Eternit och en Ekblad.

20161117_finland100naanting_002

För varje nytt årtionde har jag gjort ett kollage som ramar in en vers som går att sjunga till en välkänd melodi här i landet. Ovanför ser vi 1970-talet, och uppe i vänstra hörnet ser ni en massa björkar och det beror på att det var under detta decennium som någon smart finländare insåg att xylitol (d.v.s. björksocker) ju är jättebra för tänderna. Just den bilden är för övrigt en av två jag använt som är mina egna, tagen på min hemgård, ut mot skogen utanför mitt sovrumsfönster. Smög jag alltså med lite Katternö i boken? O, ja.

20161117_finland100naanting_003

Bläddrar vi vidare, exempelvis till mitt födelseår 1983, så ser vi att formgivningen förändrats. Det sker faktiskt små förändringar för varje årtionde för att matcha det. Åttiotalet är absolut mest överdrivet, alltså helt i enlighet med det egentliga årtiondet.

För övrigt doftar den nytryckta boken jättegott och doften påminner mig om barndomens skolstarter då läraren delade ut nya läroböcker som knastrade i ryggarna. Hade mina historieböcker faktiskt varit så här underhållande och lätta att ta till sig, så hade jag antagligen inte varit lika totalskit som jag dessvärre är på ämnet i dag. För ja — det här är en historiebok, allt är sant, förutom sånt som är på skoj, för den är en humoristisk sådan. Fattar ni inte hur det fungerar så får ni helt enkelt ta reda på det själva! (Blink, blink.)

Fredagskvällen den 2:a december blir det förresten boksläpp på Ritz här i Vasa, är ni i nejden då får ni gärna komma dit! Där finns såklart möjlighet att köpa en egen kopia av denna bok (som för övrigt också är en SUPERBRA JULKLAPP!) om ni så vill, och mer info om den tillställningen hittar ni på evenemangets FB-sida.

P.S. Inlägget är inte i samarbete med någon, förutom kanske Finlands mö.

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

shirleyjackson_thelottery

Idag är det den 27:e juni, vilket är särskilt nämnvärt eftersom att det är datumet då Shirley Jacksons ökända lotteri inträffar. I novellen The Lottery befinner vi oss i en tämligen tidlös småstad någonstans i USA, det är förmiddag, och på torget har alla invånare på cirka 300 personer börjat att samlas. Vad samlingen väntar på är lotteriet som ska ta plats. Som det har gjort och ska göra varje år, denna dag.

Novellen publicerades den 26:e juni år 1948 i The New Yorker och väckte stor uppmärksamhet och förfäran. Många sade till och med upp sin prenumeration av tidskriften i protest mot den, medan andra nöjde med sig att skicka hatbrev.

Detta är svårt att föreställa sig, när en läser den första meningen som andas idyllisk bekymmersfri sommar.

The morning of June 27th was clear and sunny, with the fresh warmth of a full-summer day; the flowers were blossoming profusely and the grass was richly green.

Att detta ska vända så under de knappa 3500 ord berättelsen utspelar sig, att den ska kunna utvecklas åt ett håll som är så upprörande och störande att den t.ex. bannlystes i Sydafrika, känns alltså avlägset. Ändå gör den det. Den blir en jäkligt kuslig, otäck grej.

Än idag hör den till läslistan i många amerikanska high schools och jag förstår helt och hållet varför, den kan sannerligen öppna tillfället för intressanta diskussioner om.. ja, jag vill inte bli för exakt. Omsvepande kan vi säga om mänskligheten och dess relation till tradition.

”It’s not the way it used to be.” Old Man Warner said clearly. ”People ain’t the way they used to be.”

Ni hittar den t.ex. här i .pdf-format om ni vill läsa den, dagen till ära. I slutet av samma fil hittar ni förresten också förslag på diskussions- och analysfrågor, om det är nåt ni är intresserade av.

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.

I går kväll tittade vi på She’s Beautiful When She’s Angry, en dokumentärfilm om den andra vågens feminism och olika organisationer och grupper som uppstod inom den under åren mellan 1966 och 1971. I dokumentären intervjuas kvinnor som var aktiva inom rörelsen och låter dem berätta hur det var då det begav sig, samtidigt som produktionen använder sig av mycket arkivmaterial, både på anhängare, motståndare och inte alltid så opartiska nyhetsrapporter. På filmens sajt står det så här:

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY is a film about activists, made to inspire women and men to work for feminism and human rights.”

Och visst gör den det. När dokumentären berättar om olika konstprojekt, tidningar och annat kreativt som grupperna skapade så kliar det också i mina fingrar. Ett feministiskt zine, tänker jag, inte första gången jag tänkt det, och kanske. Kanske! Egentligen har jag känt mig frestad att starta upp en kollektiv popkulturblogg men måhända är det ett feministiskt zine, typ Blemma 2.0, som jag borde försöka organisera istället. Efter att ha sett den här dokumentären så känns liksom inget sådant alltför avlägset eller omöjligt.

”SHE’S BEAUTIFUL does not try to romanticize the early movement, but dramatizes it in its exhilarating, quarrelsome, sometimes heart-wrenching glory.”

När den första kvinnan berättar att hon läste Betty Friedans Den feminina mystiken, och att hon kunde gråta över det än idag, för att den öppnade hennes ögon och lät henne se att det inte var henne det var fel på, det var inte honom det var fel på, det var samhället — då kände jag också en klump i halsen, bara för att det måste ha varit så stort. Tänk att erfara det, en sådan feministisk uppvakning, när så mycket i världen fortfarande var så antifeministiskt skevt och fult, och nästan ingen insåg det. Vi tycker att det är illa nu, men fan, föreställ er hur det var för 50 år sedan. Problemen hade nyss börjat uttalas, efter att kvinnor tog rösträtten (ja, tog, inte fick) hade det varit ganska tyst. Problemet var ju åtgärdat. Män och kvinnor var ju jämställda. I teorin.

Yrkesmässig diskriminering, traditionell sexism, frånvaron av aborträtt, et cetera — allt sådant var fullkomligt naturligt och normalt och i grunden oifrågasättbart. Det var hur det var, hur det alltid varit och hur det alltid skulle vara.

Och ändå ville en del kvinnor förändra världen.

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY captures the spirit of the time — thrilling, scandalous, and often hilarious.”

Dokumentären porträtterar ett viktigt ämne och historia på ett underhållande sätt. Den är både arg och glad samtidigt, förbannad och festlig. Precis som feminismen är. Som vanligt så önskar jag att den hade gått lite mer in på djupet — alltid när jag hittar en dokumentär eller artikel om något som intresserar mig så vill jag ha mer, mer, mer, men nåjo, det finns ju internet för vidare forskning.

Här är en trailer:

 

Hela dokumentären kan ni se på Netflix.

20160605_selmabetty

För nåt år sen så läste jag ett blogginlägg där skribenten sa att hen bestämt att det året bara läsa böcker av författare som inte är vita. Jag måste skamset erkänna att jag inte helt och hållet förstod grejen, visst förstod jag på vilket sätt det är viktigt att vara inkluderande, men jag tyckte att det innebar en begränsning — varför ruta in sig så, varför inte bara läsa det en känner för att läsa?

Snarare är det ju så att begränsningen ligger i att vi (vita) främst läser böcker av vita. Jag vet i alla fall att jag själv gör det, helt omedvetet. Att därför under ett års tid medvetet rikta in sig på författare av annan etnicitet är inte att inskränka ens urval, det är att bredda fältet. För det gör, antagligen, att det även senare faller sig mera naturligt att fortsätta vara mer inkluderande i ens val, det kräver tid och envishet att bryta ovanor och förändra rutiner. Att avsiktligt och återkommande besöka ett litterärt kvarter som inte helt och hållet ligger i ens sedvanliga grannskap där en oftast tenderar vistas p.g.a. rutinerad bekvämlighet, om ni tillåter en sån töntig metafor, är nog bara nyttigt. Både för en själv och för, ja, litteraturvärlden som helhet egentligen.

Men det här är inte vad jag gör i år, ändå. (Kanske nästa?) Men det råkade sig så att de första böckerna jag läste år tjugohundrasexton var skrivna av kvinnliga författare, och ganska snabbt började jag leka med tanken på att hålla mig till sådana under resten av året. Vilket jag har gjort hittills, och det har gått lätt, lätt, lätt som en plätt. De senaste åren har jag dokumenterat vad jag läst på Goodreads, och det visade sig att jag redan läst fler böcker skrivna av kvinnor än av män under den tiden, så att jag försöker hålla mig till uteslutande kvinnor det här året (gör undantag för bokklubbsböcker, såklart) gör kanske inte så mycket för att bredda på mitt grannskap, men, ni vet, som den rabiata feministragata jag är så känns det ändå som ett givande experiment.

Har också funderat på klassiker och författare som ”alla” ”borde” läsa minst ett verk av — som Hemingway, Dostojevskij, Kafka, Orwell, Steinbeck, Twain, Dickens, Tolstoj et.c., alla män, och sen en Austen och nån av Brontë-systrarnas, typ. Har själv också en bakhuvudslista på litteraturklassiker som jag tycker att jag borde läsa och även där är det främst manliga författare. Och jag har läst nånstans att män tenderar, generellt, att läsa litteratur av män, men att kvinnor läser mer jämnt fördelat mellan båda könen. Men så har väl ingen missat rapporter om att män, återigen generellt, läser mindre än kvinnor. Och jag undrar om det egentligen är så att det ÄR till störst del kvinnor som blir lästa, överlag, globalt — jag tänker exempelvis på YA-genren som många slukar snabbt & tätt som fasen, och att det verkar vara mest kvinnor som författar sådana böcker — men ändå är det mäns författarskap som väger tyngre, bedöms som värdigare. Alltså att problemet inte egentligen är att vi läser för litet av kvinnor, men att vi klassar verken som… ja, lägre i rang, kort och gott.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag antar att då är ju inte lösningen att (som kvinna) läsa fler böcker av kvinnliga författare, i.o.m. att den där värderingen är ett symptom på den där samma gamla strukturen igen, och det är kanske snarare i hur vi diskuterar diverse författare och verk som någon typ av brygga till en högre jämställdhet kan ligga. Och i tid, väl. Vi borde kanske klassa mer kvinnlig litteratur som klara ”must reads”. Jag vill sätta Donna Tartts The Goldfinch och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale till på den listan, i så fall. Gärna också Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. (Harper Lees To Kill a Mockingbird måste ju rimligtvis redan finnas på den, tack och lov.) Vilka vill ni lägga till?

Boken på bilden som pyntar det här inlägget, Betty Friedans Den feminina mystiken, då det begav sig på 60-talet en HUGE FUCKING DEAL, krediteras ofta som den som sparkade igång den andra vågens feminism (!!), klassad som en av 1900-talets mest inflytelserika böcker av the New York Times år 2006, hade sålts i 3 miljoner upplagor år 2000, yada yada, alltså överlag En Erkänt Viktig Bok — och ändå så fanns den inte i hyllan på biblioteket utan hade magasinerats på grund av bristande popularitet. Jag menar inte att detta nödvändigtvis tyder på något, men bara att det är ganska synd det, oavsett, att inte fler intresserar sig för den. Men så är ämnet förstås också ”provocerande”, men alltså jag blev tusen gånger mer irriterad av att läsa Ernest Hemingways fiskklassiker (ja, FISKKLASSIKER) The Old Man and the Sea än jag blev av Friedans feministklassiker, JUST SAYIN’.

I fredags började jag för övrigt på med Rebecca Skloots The Immortal Life of Henrietta Lacks och jääävlarrr så bra den verkar. Ser faktiskt fram emot att återvända till jobbet imorgon så jag kan fortsätta hörsla den. Kan berätta mer då jag tagit mig längre i den!

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.