Det bor en orangutang

opinion & reflektion

Har ni sett brittiska supermarketkedjan Icelands julreklamfilm? Den med orangutangen? Britterna kommer inte se den på tv i alla fall för den ansågs ”för politisk” och blev således bannlyst från att sändas. Vilket antagligen var jättebra? För hade det inte hänt hade ju knappast jag (m.fl.) sett den.

Det handlar alltså om palmolja. Som finns i så gott som allt. Jag har skjutit på och undvikit att tänka på saken därför, det känns som ett sånt överdimensionerat projekt, och det har funkat sådär som det brukar göra för människan att vara ganska samvetslös — faktiskt alldeles utmärkt.

Inte känns det ju jättebra. Utmanar härmed mig själv att mer aktivt börja skanna igenom innehållsförteckningarna i jakt på palmoljan och välja de som är utan. Jag gör ju redan så med gelatin och löpe så jag har i alla fall vanan inne.

Tror det också kan vara helt nyttigt med bättre koll på det. Minns ni förra hösten då flödet fylldes av #metoo-inlägg och fast man alltid vetat att sexuella trakasserier är ofantligt vanliga och så gott som varje kvinna råkat ut för nåt som inte hållits innanför ramarna för vad som är okej, så blev man ju ändå chockad? När statusarna aldrig slutade komma? De var överallt överallt överallt.

Är rädd för att det kommer vara lite samma fenomen med palmoljan. Jag vet ju att den finns i så gott som allt men, tja, vet inte om jag är förberedd på vad det verkligen betyder.

Usch fan jag får sån jävla ÅNGEST över allt vad vi håller på med. Saboterar klimat och miljö och SÅ mycket djurliv och växtlighet och inte nog med det utan också FRAMTIDEN FÖR VÅRA BARN.

Fast ärligt är jag inte insatt. Jag vet bara ytskrapet, resten blundar jag för. Jag borde sätta mig in i situationen och forskningen mer, men… jag håller det på armlängds avstånd. Försöker att inte tänka på det för mycket, samtidigt som jag försöker öka på hur jag drar mina strån till stacken. Det mildrar ångesten en smula — små smulor av ett tröstpris.

Och att sätta lite medvetenhet på att aktivt välja bort palmoljan är i alla fall ett strå. Att signalera att den här lilla människan som är jag, den här lilla människan bland miljarder andra på den här enda planeten, inte är okej med situationen.

Annonser

Babyblått och babybisarrt

opinion & reflektion

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Pys som en ventil

opinion & reflektion

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Andra alternativ, andra resultat

opinion & reflektion

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Drömmen om att inte flyga

opinion & reflektion

rulle032

Ett foto från en analog rulle. En resa för ett par år sedan. Ett fönster i Tallinn.

Vi flög inte alls den gången. Vi åkte tåg, färja och buss till Helsingfors, Tallinn, Riga och sen tillbaka igen. Orsakerna låg fördelade mellan att spara pengar och på miljön men inte på äventyrskänslan. Det är så lätt att romantisera den gamla tiden när det tog veckor att korsa Atlanten och tågen fortfarande tuff-tuff-tuff-tuffade på i relativt sakta mak, ni vet.

Och det är förstås svårt att återskapa svunna tiders charm, men vet ni, det är inte alls illa att resa på det sättet vi gjorde. Att åka buss från Tallinn till Riga kostar cirka 5-7€ per person och tar drygt fyra timmar. Och jag tycker om vad att åka buss gör med mig. Jag lutar mig bakåt, tittar ut genom fönstret och slappnar av. Låter tankarna vandra. Drömmer mig bort, inte sällan till vyerna jag fångar glimtar av. Det får ta den tid det tar. Jag är bara med.

Fast klart jag också förstår charmen med att nå sitt resmål så snabbt som möjligt. Herregud, är väl ingen komplett galning heller.

Men nu sitter jag här — nedslagen och uppjagad av klimatrapporter jag inte vågar läsa allför ingående — och tycker att det känns lite vemodigt att tänka på att det som förr kallades att resa i nutid tycks handla så mycket om att vistas. Vet ni?

Det blir allt svårare att komma ifrån att den civila flygfarten, flygandet för nöjes skull, bör avta. Den bara måste ju det. Allt vi gör som förstör måste minskas. Men det är så lätt att röra sig i en cirkel på tryggt avstånd runtomkring miljöfrågan.

Jag tror ni märker att jag gör det nu också.

Så. I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa. Bara så att det blev åtminstone pikulite mer lockande att välja ett annat alternativ än att ta flyget.

Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen! Som att den faktiskt skulle få förmedla mer, något annat än bara ”…så det var ju smidigt”. Tänk det.

Jag kan för min del knappt tänka mig något mysigare i resväg än att boka en liten tågkupé för natten, knappt bredare än en säng, och somna medan främmande landskap susar förbi fönstret. Vakna och hämta frukost. Eller kanske väckas av en knackning på dörren då frukostvagnen kommer förbi? Och kanske just då åker tåget på en bro över Bosporen på väg till Turkiet och längre österut, eller genom en tunnel i Gibraltar sund på väg till Marocko och vidare söderut, eller kanske stannar det precis vid tågstationen i Sankt Petersburg, och jag är snart hemma igen. Och där får jag sitta i sängen och dricka mitt kaffe, äta mina scones som hållits varma så att smöret smälter ner i dem under marmeladen, blicka ut genom fönstret och känna så här: Detta hade jag inte velat spola förbi.

Hur får vi det att bli eftersträvansvärt att verkligen resa igen? Kan vi lobba för det lite? Är ni med? Hur skulle er flygfria drömresa se ut?

Ganska skit och extremt självisk

opinion & reflektion

20181002_hiss

Denna bild har inget att göra med något men är en jag knäppte efter att jag och Blenda hälsat på hos Elsa och Signe i eftermiddags. Tyckte jag var ganska kamouflerad i hissen.

Eller egentligen väldigt kamouflerad. Nästan så jag smalt in i väggen.

Nästan så jag hade kunnat gömma mig där för evigt, va?

Ni vet, om jag inte hade orkat gå hem. Om jag hade haft fler barn som väntat på mig där, till exempel.

Va, vad pratar jag om?

Äh, bara en grej jag hörde häromdagen, som en kul historia. Den var om en karl som jobbade så mycket övertid att hustrun misstänkte att han hade ett utomäktenskapligt förhållande. Efter en tid visade det sig att karl likväl var trogen! Det var bara det att han inte orkade åka hem direkt efter jobbet varje dag eftersom att han och frugan hade så många barn. Då var det liksom skönare att i ett par timmar hänga kvar på jobbet där toan alltid var ledig, och så vidare.

Och jag märkte jag att jag faktiskt blev rätt provocerad av den berättelsen. Alltså, av karlns beteende. Han hade väl varit med och gjort de där barnen?? Dags att ligga som han — ptja — fått ligga, kanske?

Fast det sa jag inte. Jag vill inte alltid vara den som *PrObLeMatIsErAr*, fast det får man väl inte säga i det här landet längre. (?? Vad händer? Nu raggar jag plötsligt ironiska poäng hos Livets Hårda Skolelever också??) Och nog förstår jag det lustiga i det (även om det ska medges att jag skulle ha svårt att se humorn om det var mig det hade hänt). För säg den förälder som INTE önskar att hen kunde fly fältet nu som då, det fattar jag ju redan nu med bara ett barn. Eller fan, säg den MÄNNISKA som inte drömmer om att skippa alla måsten, bara. Så igenkänning på det! Hur som helst, det hela kändes som en struntsak. Det gör det egentligen fortfarande men det hindrade inte mig från att även tänka såhär:

Tror ni att frun skulle ha mage att hänga kvar på jobbet nån timme varje kväll för att det är så jävla skönt med egen tid? Att bara hipp som happ lämna över ansvaret att ta hand om barnen åt maken? Att flera gånger i veckan resonera ”Näh, det där får nån annan fixa” och hålla sig hemifrån för att fisa och spela Candy Crush ett par timmar? Medan maken där hemma bara, ”Oj nej har hon träffat nån annan? Men shiiit BARNEN DÅ” — alltså urgh fy, det är ju hemskt egentligen. Tänk att oroa sig för sånt, det vill man inte.

Och ni tänker kanske att herregud, lilla vän, lilla lilla stumpangumman, det var bara en berättelse. Och det kanske det var! Men skulle vi dra likadana berättelser om kvinnor? Hur tror ni att allmänheten skulle reagera på en sån historia? Inte särskilt bra va. Den partnern och föräldern skulle man ju se för vad den är: Ganska skit och extremt självisk.

Vilket jag antar att vi ALLA är innerst inne men på nåt sätt verkar det som en del av oss slipper lättare undan med att inte jämt och ständigt behöva försöka dölja det. Särskilt då vi pratar föräldraskap. Oavsett får man väl konstatera att det egentligen är ganska deprimerande att en positiv twist på en illavarslande historia kan låta såhär: ”Näh, han var inte otrogen ändå, han bara såg inte frun och barnen som så värst viktiga, that’s all.”

Till överlopps

opinion & reflektion

20170924_ros

Till den här dagen för ett år sen var Blenda beräknad att anlända, men hon lät oss vänta på henne i två veckor till. (Mer om den dagen D hittar ni här.) Den beräknade dagen gick vi ut på en promenad bland övermogna äpplen och utblommade rosor. Minns att jag kände mig ganska likadan. Kanske särskilt i form och massa, det vill säga rund, tung och kompakt. Men också lite såhär fem före att falla. BÅMP, skulle det låta.

Nu råder det en babyboom i min bekantskapskrets, så många som är gravida eller som nyligen fått barn. Eftersom att jag numera är en sådan som blir HELT into it när nån ska få barn så tycker jag att det är sjukt roligt. Blir liksom lite spadrig och framför allt har jag lätt för att bli störigt ”för *mig* var det så här då”. Och tänker jag alltför ingående på det kompisen har framför sig så finns det risk för viss blödighet också.

Önskar att de alla bodde i Vasa, förstås! Men nu får jag förbereda Blenda på att ha massor av brevvänner om några år istället.

Sedan min egen graviditet så aktar jag mig för att jubla när vänner och bekanta berättar att de är gravida. Eller det beror förstås lite på hur de säger det och jag försöker behärska mig och pejla läget först. Jag vill inte vara en av de som beter sig som att jubel är det enda sättet att känna, som att det är så och uteslutande så man måste känna direkt. Det gjorde ju inte jag (hör ni hur lätt jag hamnar dit? ”För *mig* var det så här då”), och jag var till och med rädd för sådana reaktioner.

Förr tänkte jag alltid ”Oj! HJÄLP. Wow! Det här måste vara kul för dem!” och sen sa jag glatt MEN ÅH GRATTIS. Sen visste jag sällan vad annat jag skulle säga. Som att det var punkt slut där, som att det var något alldeles okomplicerat och/eller omöjligt att kommentera vidare. Ibland kunde jag se en viss tveksamhet i deras blick en bråkdels sekund men jag fattade aldrig. Tänkte alltid att det berodde på mig, att jag verkade för glad, att det blev konstigt att jag skulle tycka det var så jävla härligt. Eller att de genomskådade mig, att de förstod att jag inte själv kände mig redo för att få barn, och att jag borde ha haft följdfrågor och kommentarer för att dölja detta. Att det kanske rent av var lite oartigt att inte ha? Fult att låta en sån stor händelse falla så platt, liksom. Eftersom att det är på mig som världens nav det hänger på att inget ska kännas konstigt ni vet!

Nu frågar jag alltid ”Hur känns det?”, ”Hur har du mått?” innan jag jublar. Eller jag försöker. Jag känner ju fortfarande MEN ÅH GRATTIS, och onekligen har det ju blivit svårt att dölja det. Om jag någorlunda tar mig igenom det brukar jag ivrigt berätta åt Blenda sedan, ”Blenda du ska få en till KOMPIS! Har du hört? EN NY LITEN KOMPIS!!”.

Och det fattade jag nog verkligen inte för ett år sen att det skulle bli så, men det är ju faktiskt en sak som är en mycket klar fördel med att själv ha en liten kompis där hemma. Att man har en person till att rikta sin glättiga överloppsiver åt! Delad glädje och allt det.

Woman flu

opinion & reflektion

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

opinion & reflektion

20180908_203515

Ohoj! Där stod jag i lördags och hängde på toan i en hytt medan Blenda sov och Alfred underhöll ett gäng politiker. Vi var på en dagskryssning till Umeå och jag hade tänkt posta en drös med bilder från det men blev alldeles för lat och trött. Det får bli senare.

Och på tal om politik så känns det ju som att man borde säga något om det svenska riksdagsvalet, men jag har bara följt med det med ett bråkdels öga och knappt ens det. Läste i alla fall att 17,6 % av dryga 6,3 miljoner personer röstade på SD. Men eftersom det bor över 10 miljoner personer i Sverige så betyder det inte alls att var femte svensk röstade SD, så som vi får anta att det kommer påstås, utan var tioende.

Detta ska jag minnas vid vårt riksdagsval i Finland nästa år. För det brukar ju hända sig att man blir lite knäckt utav resultaten.

Jag såg något kampanjslagord om att ”göra Sverige bättre”. Det var inte SD som låg bakom det fast det låter så — och jag tänkte på att ”bättre” betyder olika saker för olika personer. Sen tänkte jag på det som Margaret Atwood skrev i Tjänarinnans berättelse, att ”Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga.

Tror ni att det är så?

Hur som helst så tycker jag då, när det kommer till val, att det är viktigt att reflektera över vilka det är som har råd att ha det lite sämre. Kanske är det de som redan till börja med har det lite bättre, de med fler alternativ och med mer frihet att göra som de vill.

Eller vad tycker ni?

För det tar ju faktiskt emot att ta ännu mer ifrån de som redan har så lite, tänker jag. Eller det torde det göra så länge man har ett hjärta alltså. (Vilket jag tycker att vi för all del kan förmoda att alla har, men ibland verkar det ju tveksamt. Ibland känns det som att det finns skäl för oro, ändå.)

Somliga har råd, andra inte.

Det goda inflytandet

opinion & reflektion

Handen upp alla som fnyst åt influencers en gång eller fyrtiosju. Jag kan börja. *räcker upp samtliga extremiteter*

Bara ordet stör mig. Det vore skitlätt att direktöversätta men ingen vågar för tänk om det skulle få oss att låta omoderna och mindre kosmopolitiska!! Det vore ju sjukt genant att vi gick omkring och pratade som att vi inte förstod engelska, OH THE HORROR VA.

Och sen konceptet. Först verkade det bara konstigt att en del bloggare skulle få en ny titel. Nu förstår jag skillnaden mellan bloggare — som lilla jag — och influencers — som STORA bloggare med många avlönade samarbeten. Och ingen borde väl heller tituleras influencer om de inte försörjer sig till stor del via sociala medier och/eller har väldigt många följare.

Eller tja, är osäker på vilka regler som gäller men så tycker jag då. Reagerar så gott som alltid med skepsis när någon presenterar sig själv som influencer. Kanske för att jag nästan aldrig då hört talas om dem. Brukar undra: Vet personen att en influencer typ är folkvald? Det går inte att självutnämna sig till en, liksom. Eller okej, man KAN, men jag tappar ju förtroendet för den personen direkt vilket gör hens jobb ganska floppigt för hela poängen med en influencers uppgift är ju det motsatta.

clueless

Like hello? As if.

Nåväl.

Det är egentligen ett jättespännande fenomen, att ett yrke går ut på att personifiera olika koncept och produkter. Alltså lite obehagligt också, men ändå, alla väljer ju själva vad de vill stå för och ur det perspektivet är det väl inget märkligt med det. Likväl är det inte så konstigt att det uppstår konflikter i och runtomkring ett sånt fält. Och jag håller också med om att mycket av det influencers gör (joojoooo, #inteallainfluencers) inte är så nyttigt för vare sig andra personers eller planetens välmående. Jag förstår den kritiken.

Det finns förstås ändå, utan tvekan, värre saker att göra än att agera reklampelare för ett visst företag eller en viss livsstil — men visst påverkar det oss. Visst för det med sig en drös med ideal för ohållbara levnadsstandarder. (Ni måste inte vara snygga hela tiden. Ni kan inte vara lyckliga dygnet om, livet ut. Ni fasen får inte längre flyga så mycket som ni gör.)

Och visst tycker jag således att en influencer har ett större ansvar. Inte som privatpersonlig förebild, men nog i att grundligt tänka igenom vilka ideal och val hen vill ställa sig bakom. Influencers jobbar ju med att influera andra. Det minsta hen kan göra är väl att varje arbetsdag ställa sig frågan: På vilket sätt vill jag det? Egentligen tycker jag att det är enda sättet att genomföra jobbet — är man inte samvetsgrann och pålitlig så riskerar man ju förlora det som satt en i branschen: sitt inflytande.

Men jag vet inte, all denna kritik ändå. Ibland känns den faktiskt riktigt onödig. Jag reagerar särskilt på den när den kommer från personer som överlägset deklarerar att de inte bloggar själva eller läser andras bloggar, inte över huvud taget är så brydda i sociala medier heller, faktiskt inte följer med trender eller populärkultur särskilt mycket alls… MEN hen råkar ändå veta att influencers är si och så och det är aldrig positivt.

Hur kan någon med så lite koll möjligen veta vad det handlar om?

Ganska ofta får jag känslan av att orsaken till att kritiken uttrycks ligger i att en influencer är ett så himla lätt byte. För det mesta en ung, attraktiv kvinna som tjänar sin inkomst via företagen hon associerar sig med (istället för att ägna sig åt dem enbart för nöjes skull som många andra). Jag tror att det är lätt hänt att folk (ytligt) förmodar att yta också är allt dessa influencers har att erbjuda.

Sen måste en inte heller leta jättelänge för att hitta paralleller som kunde dras till att ”sälja sig själv” och historisk syn på det. Alltså, jag blir frustrerad då jag tänker på det. Vi erbjuder de här kvinnorna en position som vi sedan bannar dem för att de antagit. Bara det är ju störigt. Och en 🎶 tale as old as time… 🎶

Faktum är ju att om det faktiskt bekymrar en hur folk förvaltar sina inflytanden — och inte bara hur unga kvinnor gör det — så finns det fler håll man kan rikta sin kritik åt. Jag säger inte att man inte får problematisera kring influencers, självklart får man det, men jag säger att det finns andra inflytanden där ute också. Alla har ett, inte bara de som jobbar med det. En del personer som inte jobbar med det har ett större inflytande än många som gör. Så vi kan variera det där lite, det är det jag menar.

Och som den inbitna tjatfeminist jag är så vill jag därför påminna om att det också går att ifrågasätta en man med stort följarantal om han någonsin funderar på sitt carbon footprint och hur han kan rättfärdiga sin slösaktiga livsstil när världen drunknar i vår skit, eller hur han kan stå ut med att vara ifrån sin familj ute på jobb så ofta och så sällan finnas där för att vara en god förebild och närvarande förälder åt sina barn, eller hur det känns att vara en sådan galjonsfigur för kapitalism, materalism, kommersialism och allt som är åt fanders i vårt samhälle, eller om han över huvud taget brukar tänka på vilket meddelande han sprider åt sina fans, eller alla unga killar, eller hela omvärlden, när han så ofta visar upp sig från sina bästa, starkaste sidor och nästan aldrig sina svaga, och hur kan han stå ut med sig själv när folk mår dåligt utav det?

Eller förresten, säg inte så, var lite snällare istället. Åt kvinnorna också.

Jag tror inte att det skulle göra någons goda inflytande mindre.