Kategori: opinion & reflektion

M’lady 🌹

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Den svartvita mjölken

Såg ett av otaliga klipp ur intervjuer med Greta Thunberg som cirkulerat, tror det var från då hon gästade Skavlan (som jag ej kan se på p.g.a. blir så frustrerad på karln, har inte sett ett avsnitt på fem-sex år och jag kan alltså FORTFARANDE inte låta namnet gå förbi i en konversation eller blogginlägg utan att ba: nope) — och hon pratade om hur hennes asperger får henne att se världen mer svartvitt än andra, som majoriteten utan en diagnos inom autismspektrumet, tenderar göra.

Bra meningsbyggnad Linnea! Men you get the gist.

I alla fall. Det fick mig att fundera på att den förmågan ibland tycks vara precis som vad behövs för att inspirera och ledsaga andra människor. Nån som är tydlig och säker. Som att vi behöver en kompass, någon som visar oss det vita och svarta på vår moraliska färgkarta och gärna belyser de tu ändarna med blinkande neonljus också.

Det blev en lustig kontrast till hur det de senaste åren känts som att folk bara blivit mer och mer svartvita. Att så många så innerligt gärna verkar VILJA leda och hur detta i sin tur blivit nåt som jag tycker att blivit tröttsamt. (Medan Thunberg, å andra sidan, inspirerar!) Blir fan trött på mig själv redan för detta inlägg för det känns som ett typiskt s.k. ”åsiktsinlägg”. Så störigt koncept. Är min ÅSIKT då. Heh heh.

Grejer och fenomen ska så gärna sorteras in i BRA och DÅLIGT och nån nyansering där emellan tillåts helst inte. (Japp sådär som jag gör med stackars Skavlan, med andra ord!) Samma regel gäller om nån försöker göra en bra sak — gör hen samtidigt något dåligt så vinner den sidan. Sen är det förstås onödigt eller rent av KORKAT att fokusera på saker som vi faktiskt KAN påverka/avgöra, eftersom att de oftast hör till de mindre eller bekväma och motsvarar inte vad som krävs. Så med andra ord är det löjligt och poänglöst och dessutom *PrObLeMaTiSkT* att du köpt tvättnötter och kör maskinen på ekoprogrammet FÖR du duschar ändå i över en kvart och använder fortfarande ett skurmedel som antagligen är helt fullproppat med tveksamma kemikalier.

Pust. Folk pratar om perspektiv men ibland känner jag väl lite att det blir FÖR brett, FÖR utzoomat. Eller känner jag mig bara hotad och träffad? Nja, fast tja, kanske till viss mån, men egentligen känner jag mig ganska okej med att vara något av en hycklare i vissa avseenden. Har liksom varit värre, heh.

Hade en befriande mini-aha-upplevelse då jag formulerade det för mig själv att jag kan få välja gråskala. Det måste inte vara 0 eller 100 procent. För 30, 70 eller 50 procent är i alla fall nåt, och bättre än inget eller allt. Och det här VET vi förstås allihopa, men det är så lätt att ändå omedvetet fastna i resonemanget att den som redan gör en del ska faktiskt göra ALLT medan andra inte egentligen ska bry sig över huvud taget för det är ingen vits. (??!?!!)

20190126_vaeg
Att gå på gråskalornas väg, eller dylik övertydlig bildtext. 😌

Det här tänkte jag på i morse då jag hällde havremjölk i mitt kaffe. Förr, för inte så många år sedan, kändes det lite som att göra sig till att ta annan mjölk än komjölk. Som att lajva vegan men landa pladask på skenhelig, vet ni? Som att det inte riktigt var ”min” mjölk? (Herregud!) Nu tänker jag: lol. Att jag gick på den bullshiten!

Lite hyckel är ändå bättre än total passivitet! Gråskaliga val > apatiska. Så vi börjar där och så ser vi vart det leder. Detta inlägg är väl mer ett tips än nåt annat — om att det är tillåtet att dela upp i många små val istället för ett fåtal stora. Det är också bra.

6 kommentarer

Energi- och galleriklustret

Häromdagen snubblade jag över återvinningsköpcentret i Eskilstuna. Inte bokstavligen då, men det tycker jag att vi kan förmoda att ni förstod, hehe. Köpcentret heter ReTuna och är alltså en ”återbruksgalleria” där nästan allt som säljs är återvunnet. Så spännande koncept tycker jag!

”Butikerna i gallerian förädlar, reparerar och omvandlar gamla saker till nya saker, som de sedan säljer vidare. Vi kallar det återbruk – ett klimatsmartare sätt att bedriva handel.”
retuna.se

Som miljö- och klimatangstande Vasabo, och en som dessutom går kokosbananas av att tänka ut *Nya Projekt™*, så är det förstås omöjligt att inte fantisera om samma tematiska framtid för nåt av köpcentren i stan. Exempelvis Rewellcenter förstås, som fasen redan har det annars så trista men i detta fallet alldeles ypperliga namnet klart! ReWell.

Ja ja, tyvärr finns det ju en hel del affärsverksamhet där redan men alltså vilken dröm om ens ett hörn kunde ägnas åt sånt här. Eller om den röda tråden genom hela affärskomplexet kunde styras mot ekovänlighet. En grön tråd.

Eller är en grön galleria vad som ska ske med Wärtsiläs utrymmen i Vöråstan då de drar vidare till Vasklot? Herregud JA, det känns så självklart nu! Naturligtvis ska de förvandlas till ett affärscentrum med fokus på klimat och miljö. Såklart utrustat med en energialstrande och -samlande spinningsal med en dynamo på varje maskin, eftersom att 1) det är en trevlig och kul idé, 2) tekniken finns ju och 3) många bäckar små ändå. KOM IGEN ENERGIKLUSTRET!!

Det finns massor av miljövänliga möjligheter för den gröna gallerian! Jag föreställer mig skomakare, skräddare, urmakare, möbeltapetserare, elektronikreparatörer — allt som uppmuntrar folk att reparera istället för att konsumera.

Omsorgsfullt kurerade antikvariat, antikhandlare, konstgallerier, möbel-, leksaks- och klädbutiker. Sparsamt med loppiskänsla, men rikt med vintage. Saker med historia, en egen berättelse. God kvalitet. Ändå snällt åt plånboken. Ännu snällare åt planeten.

retuna-fika
Bild från retuna.se.

Kan inte hejda mig från att fantisera vidare. Plastfri matvaruaffär, förstås med varorna fria från andra stora miljöbovsämnen också. Förpackningsfri lösviktsbutik kunde också vara nåt. Restauranger inriktade på närodlad säsongsmat — en för fine dining, en för avslappnat hygge. (Tänk bakad potatis, rostade rotsaker, rågbrödssmörgås med ägg och rädisor, bondbönewrap med tranbär och ärtskott, pulled havre-biff med potatismos och lingonsylt. MYSIGT!) Bar med utbud från Kyrö Distillery, Keppo Bryggeri, Bocks Corner Brewery och Jacobstads. Finns säkert flera. (Tänker också på det där Sundomvinet, som dock inte produceras för att säljas, men nog skulle det vara najs.)

Resebyrå specialiserad på att pussla ihop tågresor till utlandet åt en. (Tycks vara jävligt knepigt att greja själv?) Presentbutik med hållbarhetstänk i både själva gåvan och inpaketering. Miniutrymmen reserverade för pop-up-butiker, såklart. Nåt av dem med minikök för en restaurangdagsvibb. Kanske så att personer kan boka det en kort tid åt gången? Helst med förtur åt invandrare och långtidsarbetssökande.

Café med rättvisemärkt, hederligt kaffe och inga takeawaymuggar som inte kan diskas och användas igen. I min fantasi är förresten cafét sammanbyggt med en harmoniskt grönrum med extremt bra syre av all växtlighet, där man får slå sig ner under frodiga gullrankor och ampelliljor, mellan lummiga aralior och palettblad, och njuta av sitt kaffe eller, ni vet, instagramma bilder på det. Och! I andra änden av caféet med grönrummet finns en blombutik, för alla växter som trivsamt fyller grönrummet är sådana som det är relativt lätt att ta sticklingar från, och sådana får man sätta in en beställning på och hämta när den fått rötter. Om nån inte redan råkar stå och vänta på disken.

Ja, ni fattar! Så många möjligheter! Tror jag faktiskt skulle kunna fortsätta men blir rädd att låta som att jag tappat all verklighetsförankring. Men ni, kära läsare och insnubblare, får gärna ta över stafettpinnen!

Om ni spinner vidare på den gröna tråden, vart för den er då?

Livet har sina babystunder

20181203_snoe_00120181203_snoe_002

Vi gick ut för att handla kritor åt Blenda. Snön föll. Drack kaffe och åt bakelser med för mycket fyllning på Görans. Tittade på vinterkappor, strosade mellan butikerna i köpcentret. Vi skuffade en tom vagn och Blenda tultade ivrigt omkring och fnittrade förtjust med mössan i sin hand. Log åt de flesta hon mötte, samlade komplimanger och uppmärksamhet. ”Ihana hymy”, säger de, ”pikkuvauva”, hör vi dem mysigt prata om henne. Hon jublade och tjoade. Det är säkert svårt att hålla sig när världen innehåller så mycket och alla människor man möter tittar så nyfiket och glatt på en.

Hon blev lite grinig när vi skulle sätta henne i vagnen igen men vi stod nedanför rulltrapporna och hon fick titta på alla som åkte ner. Då gick det bättre. Ett gäng med killar vinkade åt henne och den ena sprang tillbaka några steg till oss för att bjuda henne på spraygrädde direkt från burken. Så gulligt! (Fast vi tackade nej.)

Hon agerar ofta isbrytare i sociala miljöer numera. För mig, som annars tenderar dra mig undan, är det hälsosamt men ibland lite utmattande. När jag helst vill gå obemärkt förbi i skuggorna tar hon på sig paljettdräkten, steppskorna och de jazzigaste händerna. Hon knäpper med fingrarna och strålkastarna letar upp henne.

Den replik jag oftast använder när jag är ute med henne är ”Jasså, fick du en ny kompis, Blenda? Men så roligt”. Och nog är det alltid roligt, men ibland önskar jag att jag hade kunnat hålla mig en bit ifrån.

Hon är sällan blyg för främlingar. Att vinka och skratta på avstånd är hon alldeles trygg med. Ibland får hon syn på någon och så blir hon bara så glad, tittar så intensivt, väntar på att de ska se henne. Ler, skrattar, vinkar, ylar, vrålar ”HÄÄÄEEJ!”.

Alfred och jag har blivit typiska ”ALLA ska älska vårt barn”-föräldrar som fnyser och grimaserar missnöjt åt varandra om nån inte faller för hennes charm, knappt tittar på henne, inte förstår att vinka tillbaka. Men det är ganska sällan folk är sådana, och de är oftast bara blyga och väldigt vuxna.

Det är istället ofta som jag märker att hon ler sitt busiga flin med ihopskrynklad näsa och så följer jag blicken hennes och där står en främling och ler tillbaka.

Och jag brukar tänka att det är nog en alldeles särskild känsla det där, när ett litet främmande barn fattar tycke för en på det sättet.

(En gång var jag med om det, fast med en hund. Den bara hoppade, skuttade, gläfsade av glädje och ville följa efter mig. Under flera minuter, vi var flera meter isär hela tiden. Jag tänker så ofta på den hunden.)

Om kvällarna, när hon inte vill sova, så brukar jag berätta om alla de där människorna hon busflinat åt. Att de har kanske haft långa, tråkiga, tunga eller tomma dagar. De är kanske lite ensamma som människor så ofta är. Känner sig lite osynliga eller ospeciella för det mesta. Men så träffar de på Blenda och så muntrar hon upp för stunden, bara de märker att hon så gärna vill.

Och sen kommer de hem, och så tänker de på den där babyn de såg. De kanske berättar åt sina familjer att de råkade på en sån glad liten bebis ute på stan. Och den där babyn, den tittade på mig och skrattade, minns de. De kanske tänker på att den där lilla främmande pikkuvauva-babyn tittade rakt på dem, på just dem, och blev så glad, så glad. Vad var det den lilla babyn såg i mig, funderar de.

De tänker: tänk att den lilla babyn tyckte att jag såg så hemskt trevlig och intressant ut att den tittade så glatt på mig, just mig.
Tänk att den lilla babyn såg något i mig som gjorde den så glad, så glad.
Tänk att det finns sånt i mig. Även mig.

Då mår nog människorna lite bättre, berättar jag då. Jag är onekligen väldigt färgad* av en moders stolthet, men jag tror inte att jag är totalt förblindad ändå.

(* Där vilar förstås ett uppenbart ordskämt om att vara bländad. Men jag försöker liksom vara lite seriös här så jag får spara det till en annan gång.)

Palmen står så grön och grann i stugan

Jag försökte blogga i fredags, men så blev jag avbruten av ett gurglande i horisonten. Sen sa det SLURP och så var det tisdag. Flera dagar rann ner, i ett huj, bara sådär. Det händer så ofta nu för tiden.

Jag går omkring och har lite feber och mår generellt illa, men inte tillräckligt för att vara helt sängliggande. Bara lagom självömkande och orkeslös. Fast, det är jag förvisso alltid.

20181122_lb_001
Bild i chokladtoner, ty matchning är a och o.

Nu sitter jag här och funderar på choklad och palmolja eftersom att en kompis delat en länk till denna lista över julgodis med palmoljefyllning. Så att säga. Det är en ganska kort tid som jag försökt undvika palmolja och först kändes det motigt, att urvalet ska begränsas så extremt. För det som återstår är verkligen jättefuttigt. Försökte mig till exempel på lösgodis häromdagen, lol. Det var ju ett ganska kul practical joke jag gjorde på mig själv. Gick ett varv runt hyllorna och fick sätta tillbaka den tomma påsen.

Det känns förstås trist på ett själviskt plan, utöver att det är fan obehagligt att palmolja finns i så mycket. Men sen märkte jag att det fanns en viss lättnad i att slippa alla de där alternativen. (Och inte bara för att det känns bra att göra medvetna val.) Nu då jag lite börjar ha koll på exempelvis vilka chokladprodukter som innehåller palmolja så behöver jag inte ens överväga dem. Som den typiska bortskämda samtidsmänniskan jag är så blir jag ändå bara stressad av för många alternativ. Så länge Fazers blå, röd, salmiakchoklad och de där små stängerna med karamellkrokant & havssalt är palmoljefria så hålls jag egentligen väldigt nöjd.

Och sen konfekten då. Hela den där klumpiga förpackningen för ganska få och små bitar choklad. En tredjedel av dem gillar man egentligen inte ens så värst, men de går nu ner. Det är väl traditionen kring konfektasken som är det speciella? Att skicka runt den, att välja noggrant, att ta en bit. Att inte börja på nästa lager utan familjemedlemmarnas godkännande. (Bli hutlöst snopen om inget nästa lager finns.)

Här började jag precis leka med tanken att göra egna, små, maffigt smaksatta chokladbollar istället. Apelsin, kaffe, whisky, kardemumma, tranbär, och så vidare. Doppa dem i smält choklad? Vitchoklad? Som en jultradition alltså som tydligt skiljer sig från vanliga chokladbollar, och inte finns på kartan resten av året. Kalla dem julbollar, förstås.

20181122_lb_002
Chokofreak_83 och Chokothief_17.

Det är så ofta vi säger, skriver, hör och läser att det viktiga är att vi ”är medvetna”. Men det stämmer inte och det tycker jag att vi kan behöva påminnas om. Det viktiga är att vi gör medvetna val. Det är våra handlingar som gör skillnad.

Jag blir SÄRSKILT ytterst besviken på föräldrar som vägrar lyfta ett ynka finger för miljön men gärna ett hånfullt ögonbryn åt klimatkrisen, men det är kanske ett annat inlägg.

I min kompis länkdelning så dök det upp några personer som skippar palmoljan och gjort det betydligt längre tid än vad jag gjort. Blev glad! En av dem sa att man inte kan kräva av vanliga människor att bojkotta palmoljan, utan att det borde restrikteras utav myndigheterna. Håller med om att det borde så.

Men vet inte om jag tycker om att saken lyftes fram som att det istället vilade på högre instansers axlar. (Hehe, här kan nån passa på att skrika ”censur” va!) Det känns lite kontraproduktivt. Som att det finns två sidor och vi kan bara pusha på den ena, alltså. Inte avsiktligt, men att det ändå blir som att det då kategoriseras under ”Det Kan Ingen Kräva”, om ni förstår vad jag menar.

Man ser ju sånt nu som då, i dylika diskussioner. Jag oroar mig alltid att det sprider inställningen (eller apatin) att det vilar på någon annans ansvar att reda upp det där — inte mitt, så framtills dess kan jag forsätta som vanligt. Det är bra om man skippar palmoljan, det är jättebra om man OCKSÅ mejlar producenter och politiker.

Visst ÄR det också högre instansers ansvar att skydda jorden (med allt vad det innebär), men… fri vilja ändå va? Så då kan man välja snasket utan palmolja så ofta man bara står ut med tanken.

Hur uppfattar ni såna här inlägg och artikeln i fråga? Jag läser inte sånt som uppläxande aja-baja, eller krav, utan mer som seriös uppmaning och bestämd uppmuntran. Skulle egentligen gärna kunna kräva av folk men de gör ju som de vill. Men som Alfred sa: Man kan kräva av sig själv.

Hur som helst är jag kanske ganska sen på bollen. Hur gör du?

Det bor en orangutang

Har ni sett brittiska supermarketkedjan Icelands julreklamfilm? Den med orangutangen? Britterna kommer inte se den på tv i alla fall för den ansågs ”för politisk” och förbjöds således från att sändas. Vilket antagligen var jättebra? För hade det inte hänt hade ju knappast jag (m.fl.) sett den.

Det handlar alltså om palmolja. Som finns i så gott som allt. Jag har skjutit på och undvikit att tänka på saken därför, det känns som ett sånt överdimensionerat projekt, och det har funkat sådär som det brukar göra för människan att vara ganska samvetslös — faktiskt alldeles utmärkt.

Inte känns det ju jättebra. Utmanar härmed mig själv att mer aktivt börja skanna igenom innehållsförteckningarna i jakt på palmoljan och välja de som är utan. Jag gör ju redan så med gelatin och löpe så jag har i alla fall vanan inne.

Tror det också kan vara helt nyttigt med bättre koll på det. Minns ni förra hösten då flödet fylldes av #metoo-inlägg och fast man alltid vetat att sexuella trakasserier är ofantligt vanliga och så gott som varje kvinna råkat ut för nåt som inte hållits innanför ramarna för vad som är okej, så blev man ju ändå chockad? När statusarna aldrig slutade komma? De var överallt överallt överallt.

Är rädd för att det kommer vara lite samma fenomen med palmoljan. Jag vet ju att den finns i så gott som allt men, tja, vet inte om jag är förberedd på vad det verkligen betyder.

Usch fan jag får sån jävla ÅNGEST över allt vad vi håller på med. Saboterar klimat och miljö och SÅ mycket djurliv och växtlighet och inte nog med det utan också FRAMTIDEN FÖR VÅRA BARN.

Fast ärligt är jag inte insatt. Jag vet bara ytskrapet, resten blundar jag för. Jag borde sätta mig in i situationen och forskningen mer, men… jag håller det på armlängds avstånd. Försöker att inte tänka på det för mycket, samtidigt som jag försöker öka på hur jag drar mina strån till stacken. Det mildrar ångesten en smula — små smulor av ett tröstpris.

Och att sätta lite medvetenhet på att aktivt välja bort palmoljan är i alla fall ett strå. Att signalera att den här lilla människan som är jag, den här lilla människan bland miljarder andra på den här enda planeten, inte är okej med situationen.

5 kommentarer

Babyblått och babybisarrt

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Pys som en ventil

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Andra alternativ, andra resultat

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?