👷‍♀️ under konstruktion 🚧

opinion & reflektion

20180616_vrvessa

Lite WEIRD egentligen med vessaselfies tagna på språng som den här, alltså på en allmän toalett, just denna på tåget. För inte uppsöker man ju dem för att ta bilder på sig själv i spegeln, men det passar man på med ändå, och nu tänker jag att det blir som en besynnerligt stolt (?) dokumentation utav JAG KISSADE NYSS HÄR. Som det nya klottret, det digitala, istället för att gräva fram en kulspetspenna och plita ner ”Linnea was here” på dörren. Men det ska ni veta, e-världen, att jag var där.

Nyss som jag skrev detta fick jag en avisering från WordPress.com som gratulerade mig på min årsdag med dem. Denna dag för tolv år sedan registrerade jag mitt konto här, ändå känns det som att det var ganska nyligen. Nu har jag ju inte använt detta konto så länge, annars hade jag ju haft en massa gammalt bloggmaterial kvar. Både tråkigt och rätt skönt. Vem fasen var jag för tolv år sedan? För att inte säga tjugotvå, då det började.

Fick för en tid sedan svara på några frågor för Ratata och nu har intervjun publicerats, under rubriken ”Tack vare en datanördig pappa så har vi haft internetuppkoppling där hemma sedan 1996”. Kan eventuellt ha varit ett år tidigare men är i alla fall ganska säker på att 96 var året då jag gjorde min första riktiga hemsida med någon slags aspiration att göra den bra, den hette f.ö. Lin’s Cyber City. HUR kan det vara så länge sen? Och samtidigt: HUR kan det ha varit jag?

Jag undrar vem jag var, utöver en person som fallit pladask för internet. En som läste Kamratposten och syrrans Seventeen. Ägde väl en enda CD vad jag kan minnas (Aerosmiths Big Ones) och allt annat lyssnade jag på på kassett. Höll föredrag inför klassen på sexan om hur en dator fungerar men minns ju inte ett skvatt nu mera. Började sjuan, kände mig töntig och rädd. Såg Clueless, The Birdcage och Romeo + Juliet på bio. Kanske också Independence Day? Pyntade hemsidan med mina egna färgpennsteckningar som jag skannat, fyllde upp varje tomrum med blinkande ”under construction”-gifs. Men allt är alltid under konstruktion, lilla vän. Det är så livet fungerar.

I intervjun pratar jag lite internetnostalgi — det är liksom svårt att inte — men också livet efter bebis och då var jag bland annat inne på sånt som jag skrev om i mitt förra inlägg, det vill säga miljöångesten ur föräldraperspektiv. Tyckte det var givande frågor att tänka på. Önskar jag hade haft fler kulturtips att komma med men i ärlighetens namn så latmaskar jag rejält på den sidan just nu. Får återkomma med några här i bloggen istället då jag samlat på mig en lämplig skock.

Annat jag gör i intervjun är att spå i bloggarnas framtid! Fattar i efterhand att frågan kanske egentligen åsyftade vad jag tror att kommer hända med *min* blogg i framtiden, men äh. Ska man plocka fram spåkulan är det väl lika bra att passa på att kika lite runtomkring också!

Har på tal om det bara under den senaste månaden hört två personer anse — vid helt skilda tillfällen — att bloggen är ett dött/döende medium. Jag vet inte om det hör till saken att bägge personer var av manligt kön. Känns som att det ändå kan finnas en viss korrelation där. Bloggarna ÄR ju fortfarande och har väl alltid varit, kvinnans domän. Och blogg är inte så trendigt längre — nyhetens behag har lagt sig, folk har testat och tröttnat. Kanske var det inte som man föreställt sig. Kanske kändes det lite trångt bland alla kvinns, krångligt att hitta sitt gäng/publik, svårt att känna sig som hemma. Kanske intresserar man sig inte för det så mycket då längre. Kanske verkar det därför som något utdöende.

Och det kan jag väl förstå. Jag är likadan vad det gäller sport och idrott. Glömmer liksom bort att det existerar tills att det plötsligt tränger igenom till min bubbla. Och då bara: Oj  jahaja. Jomen just det, det där är ju en grej det. Det där gör folk.

Så nä-ä då! Bloggosfären lever och mår bra, skulle jag säga. Om än ständigt under konstruktion, precis som det ska va.

Annonser

ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

opinion & reflektion

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.

fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

ensamma mamman

opinion & reflektion

Under gårdagen var jag gräsänka från tidig morgon tills sen kväll, och under de femton-sexton timmarna så hann jag i ganska exakt tjugo minuter sitta ner för mig själv och syssla med något eget.

Då skrev jag bland annat så här: Är helt slut som människa. Och precis då vaknade Blenda på balkongen med ett yl. Det hade tagit mig ungefär fyrtiofem minuter att få henne att somna. Hon brukar inte vara krånglig med sånt, men hon har ett sinne för tajming och väljer att passa på när jag själv måste hålla fortet.

Hon hade överlag ingen grinig dag eller så igår men ändå är det tungt, att alltid behöva vara uppmärksam och tillgänglig och snabb med att reagera. Och att få näst intill noll pauser för att pusta ut och återhämta sig. Runt sex-sju-tiden igår kväll kändes det som att jag höll på att förlora förståndet. Och så tänkte jag att herregud vad jag är mjäkig. Sånt här hanterar ju andra föräldrar helt ensamma varje dag, flera dagar i sträck, rent av hela föräldraskapet igenom.

Men hur de gör det, hur ensamstående föräldrar gör det dag ut och dag in begriper jag fan inte. Eller jo, jag förstår, jag fattar att det går för att det inte finns något alternativ och för att man prioriterar så att bebisen kommer först förstås. Men hur de gör det utan att varje dag känna ååh fuck här försvinner det, nu tappar jag det, det är nog något av ett mysterium för mig. Förståndet, gulp.

20180519_apport_001

Vet inte om jag skrivit om det förr men direkt från första början, när vi kommit hem från BB, så har jag tänkt på de ensamstående föräldrarna. Det är så ofta som jag så starkt känt att det omöjligtvis kan vara meningen att en kvinna (för oftast är det ju kvinnan) ensam ska ta hand om sin nyfödda bebis och dessutom sig själv, som nyförlöst. Av vad jag har hört och gissat så föreställer jag mig att mycket handlar om att bara komma sig igenom dagen.

Här är vi båda hemma de flesta dagar och det är förstås bara möjligt eftersom att Alfred har ett sånt jobb, att han jobbar hemifrån. Och jag tog ut all föräldraledighet. Och vi tyckte att det var rimligast så, att då kunde vi båda vara hemma. Och jag har tänkt, många gånger, att alla borde få ha det så.

Men feministiskt så har det ju skavt, tittar vi statistiskt på det så ser det förstås inte så jämställt ut. Jag har aldrig för den delen tvivlat över vårt beslut att göra så, men jag har ändå känt att det varit genant. Redo att beklaga hur det ser ut, och motivera varför det funkar bäst, när det kommit på tals.

Och jag har funderat om vi hade resonerat likadant om det var jag som var frilansare och Alfred den med ett 9-till-5-kontorsjobb. Hade han tagit ut all föräldraledighet då? Eller hade han jobbat, eftersom att jag ”ändå kommer vara hemma hur som helst”. Vet ni hur jag menar?

Som detta illustrerar, från Mellan Sabb och Skogis:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Tåls ju att funderas på.

Men, oavsett, det här fungerar bra för oss. Jag vill vara hemma men jag märker också, ensamma dagar, att det hade kunnat bli jävligt prövande för mitt bräckliga lilla skitpsyke om jag hade varit själv varje dag.

20180519_apport_003

Ensamstående eller delvis ensamstående föräldraskap pratades nyligen om i en fb-grupp jag är med i, och vi var många som ville uttrycka vår respekt för de i sådana situtioner. Då var det flera föräldrar som kontrade ”Jomen jag tycker det är mycket lättare då jag är själv med barnen, då går allt på rutin, annat är det när andra föräldern också är hemma”.

Eller okej, who am I kidding, klart att det var mammor som sa så. Skulle en pappa någonsin?

Vad beror det på? Inte på att pappor är dåliga. Men kanske har det något att göra med att mammor tenderar hamna i sådana situationer där de helt enkelt måste vara så himla outhärdligt duktiga för att ta sig igenom dagarna. Eller?

20180519_apport_002

Men den här morsan kommer undan med att vara ganska halvkass och halvbra. Och nog är det märkligt, men jag är ganska övertygad om att just därför blir jag lite bättre.

Som sagt, alla borde få ha det så. I en ideal värld, och så vidare.

Ändå, förstås, kul och tur för dem som tycker att det är lättare när de är ensamma. Inte så kul att höra det för de som inte känner så, kan jag däremot tänka mig, men vad vet jag, kanske det är hoppingivande.

Bilderna i inlägget är förresten ifrån helgen då jag hälsade på min kompis Bäki och hans dotter och hund. Som den halvbra förälder jag är så lekte jag förstås apport med hunden och Blenda! Nå nej nej det är lugnt, inte är det som att jag kastar iväg beben sådär bara. Hunden hämtar ju faktiskt tillbaka henne måste ni väl förstå.

one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

österbottniska drifter

opinion & reflektion

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus

Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!

prinsar och slott

opinion & reflektion

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess

”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

opinion & reflektion

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i klumpiga försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut ett som hennes egen son använt i samma syfte (hej i bubblan!), ett alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌

låt en kvinna leva

opinion & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

en amerikansk aha-upplevelse

opinion & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.