one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

Annonser

österbottniska drifter

opinion & reflektion

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus

Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!

prinsar och slott

opinion & reflektion

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess

”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

opinion & reflektion

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i klumpiga försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut ett som hennes egen son använt i samma syfte (hej i bubblan!), ett alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌

låt en kvinna leva

opinion & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

en amerikansk aha-upplevelse

opinion & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

bekännelser från en halvdan autopilot

opinion & reflektion

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

ute på isen

opinion & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

trendspaning: nog

opinion & reflektion

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

Några tips

    :

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

själarnas ö, 2017

opinion & reflektion

20180109_sjaelarnasoe

När jag sent en kväll med Blenda intill mig börjar läsa Själarnas ö så mår jag illa. Det har börjat stämma in på även denna nya förälder det där som äldre föräldrar säger — man blir känsligare när saker handlar om barn. Varje barns öde får en att tänka på sitt egna barn. Så när Kristina dränker sina två i Aura å en kall höstnatt år 1891 så ligger jag där i en varm säng en vinternatt år 2018 och försöker att inte tänka på det för ingående.

Men det är ganska omöjligt att inte. Den fångar mig, den här boken, nästan direkt.

Särskilt Kristinas berättelse hålls jag kvar i med ett fast grepp. När Elli och Sigrid har tagit över sidorna som fyller andra halvan av boken och jag intresserar mig för deras historier också, så vandrar mina tankar ändå troget tillbaka till Kristina mellan varje stycke. Hon fängslar mig så och jag vill henne allt väl, denna förtvivlade barnamördare. Jag kan förstå tröttheten, uppgivenheten, desperationen, ångesten, skammen hon måste ha känt. Att läsa om henne är som att dras med i en dröm som ständigt balanserar på gränsen till mardröm. Det där hotet ruvar alltid där. Är hon beräknelig? Ska grymheten vakna till liv (och död) igen? Jag hade varit lycklig om alla bokens sidor ägnats åt henne och varje detalj ur hennes liv, men jag förstår också att detta är inte en sådan bok.

”Det är en tvåtimmars båtfärd från Åbo. En liten ö ute i det yttersta havsbandet, omgiven på alla sidor av vatten, av andra öar. De är många. De reser sina klippor ur havet och ur klippornas ryggar skjuter raggiga barrträd upp. Ön där de spetälska en gång dvaldes är däremot nästintill kal. Vinden drar över den med ovarsam hand, försöker fånga den och kasta den längre ut till havs, men den ligger där den ligger, där den alltid har legat, med sitt tjugotal hus av varierande form, färg och storlek: en korskyrka i trä, en gul, hög byggnad som kallas Fyren, och sedan hospitalet. Det sägs att det är ritat av en ängel. Men det är fel.”

Själö är en verklig plats och hospitalet likaså, dess sista sjuttio verksamma år endast öppet för kvinnor. Det är den platsen som lindar in bokens kvinnoöden i samma nystan — fast i det stora hela tämligen löst. Trots att jag inte ser mycket charm i alltför prydligt ansade garnändar och hårt dragna knutar så saknar jag ändå lite mer klarhet i en del frågor då jag når slutet. Jag är eventuellt lite omöjlig, men jag känner att de svar jag får på en del andra hade jag gärna varit utan istället, bytt ut dem mot de jag inte fick. Jag får en (hoppfull) känsla av att jag har missat saxen någonstans där mellan sidorna och att jag själv ska kunna göra det sista jobbet — men sen så tänker jag också att det är så sällan som livet fungerar så, så varför skulle denna bok? Det stör mig att jag inte bara kan vara nöjd med en del ovissheter, ta dem för vad de är, men samtidigt tänker jag att det är ett gott tecken att vara så pass engagerad att jag känner mig snopen (och motvilligt irriterad) för att jag inte fått veta mer.

Medan jag läser tänker jag mycket på moderskap. Hur en kvinna påverkas av att axla den rollen, och hur hon påverkats av hur hennes egen moder i tiderna axlat den. Det är väl ett aktuellt tema för min del, och jag tycker att Johanna Holmström har fått ihop det — och mycket annat — så jäkla snyggt. Och inte bara på grund av hennes okonstlade vackra språk, som likväl verkligen förtjänar att uppmärksammas. Själarnas ö väcker många tankar alltigenom läsningen, om galenskap och vänskap och grymhet och ömhet, och efter att jag läst ut den kontaktade jag direkt mitt bokklubbsgäng i förhoppning om att få diskutera den med någon.

På Förlagets sajt läser jag senare beskrivningen ”Den är en stor roman om moderskap, det onda och det frälsande och det helt vanliga. Om priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.” — och ja, mitt i prick. Det är en sådan bok den är, och med bravur.

”Döden, ja, den allestädes närvarande, mellan bäddarna tassar den omkring, livets hunsade piga.”

En mycket god start på läsåret 2018. Ni hittar den exempelvis på Adlibris.