Skyddsvägskulturtanten rapporterar

Häromdagen läste jag en krönika om hur urdålig skyddsvägskultur vi har här i Österbotten. Som en ofta promenerande (eller cyklande) österbottning har jag själv utvecklat en ambivalent inställning till att ta mig över vägen. Den växlar mellan att vara irriterad, uppgiven och rädd redan fem meter innan övergångsstället, samt att bemöta korsningen med en slags loj acceptans av min egen mortalitet. Kommer jag bli påkörd här? Welp, that’s on them i så fall. Inte mitt fel. Låt det stå i dödsannonsen.

Det hör till allmän kännedom att skyddsvägsattityden är bajs häromkring. Alla som någonsin försökt korsa en väg till fots t.ex. i Vasa vet hur sällsynt det är att bilister bromsar vid övergångsstället. (En del brummar förbi till och med fast nån satt sin fot eller båda en bit in på gatan.) Samma bilister brukar ändå vara medvetna om att enligt lagen SKA de stanna för fotgängare vid skyddsvägen (27 §) — men den generella attityden när det väl gäller är sen ändå att körbanan är kung. Fotgängare göre sig icke besvär. För de ÄR till besvär!

Jag kan i alla fall känna mig väldigt i vägen ibland som fotgängare eller cyklist. Det händer sig att jag låter antalet bilar i en korsning avgöra vilken väg jag tar för att komma dit jag ska. Nejmen inte ska väl lilla jag tränga mig på och så vidare. Det är som att det finns någon oskriven regel om att man dessutom inte får se otålig ut om man står och ovärdigt väntar och väntar. Lite som att nu har man VALT DET HÄR LIVET så det är bara att gilla läget, eller, skyll se sjölv tå. (Eller är det bara jag som känner så?)

(En gång stod jag och väntade med Blenda i REGNET utan skydd på varken mig eller ettåring, tills att en kvinna tvärbromsade och skakade på huvudet och lyfte oförstående på armarna, riktat åt de andra bilisternas håll då. Det var jävla skönt att nån annan hade sinnesnärvaro att visa sin otålighet, själv blev jag arg först efteråt. Nu ska jag inte gå in på det spåret MEN de som inte stannat var män i sina relativt nya, för övrigt väldigt regnskyddande, stora, silvergråa bilar.)

Det hör liksom bara till att diverse fordon swooshar förbi. Det är lite såhär att man ska ha klart för sig att OM bilister stannar, så är det för att de är så exceptionellt vänliga och trevliga personer.

Och det håller jag för fanken med om! Kör man ofta bil i en stad där ingen har tid, lust eller tålamod att vänta på att andra människor ska korsa vägen där man själv kan köra förbi på en sekund, så förstår jag att man själv också påverkas av omgivningen och börjar bete sig mer eller mindre likadant.

Därför har jag tagit till vana att gladeligen le och hälsa åt varje person som stannar för mig! (Jag är kanske den tacksamma tanten som nämns i krönikan.) Ibland har jag Blenda som backup och då brukar jag be henne vinka åt bilen också, något som hittills aldrig INTE varit uppskattat. Jag hade tänkt blogga om detta experiment då jag nyligen inlett det, men. Har glömt det mesta jag tänkte om saken, men min huvudsakliga (kanske enda egentliga?) iakttagelse var hur som helst bara att det inte gjort mig till en olyckligare person att bjuda på några glada miner.

Fast ibland kanske en mer obekväm. För jag är inte en person som generellt finner det naturligt att le åt främlingar i förbifarten, särskilt inte strax innan åtta på morgonen och jag tävlar mot tiden med att nå jobbet — men då försöker jag att åtminstone nicka lite åt deras håll eller, ni vet, göra den där minen som man gör åt främlingar som man hamnar i situationer med. Jag vill inte direkt uttrycka tacksamhet, men det är svårt att sätta fingret på vad jag ens vill, och säkert kan mitt utförande uppfattas som en total underkastelse. Men äsch, jag vet inte, jag vill bara ge dem NÅT. Bekräfta att det där, det var en bra grej, och jag uppskattar det! HEJ JAG SÅG ATT DU VAR EN SCHYSST PERSON PRECIS NU!! Det kan jag väl ändå bjussa på? Kanske det då känns mer lockande att stanna även för nästa person? Och ännu mer självklart för följande? Och så vidare?!

Och vem vet, om nåt år har vi kanske ett alldeles ärkepräktigt MYLLER AV FOTGÄNGARE SOM HEJDLÖST IRRAR FRITT OMKRING PÅ GATORNA EFTERSOM DE BLIVIT ALLDELES FÖR JÄÄÄDRANS KAXIGA utav alla bromsande bilister.

Men det problemet tar vi itu med sen. Tbh kommer det ändå bli ganska lätt att styra upp! (om ni fattar heh heh)

Nä nä jag dubbelskojar.

20180921_skyddsvag

På skyddsvägen i september ett annat år. Uppskattningsvis cirka -76. Eller så i fjol? Oklart.

Det här känns förresten som ett sånt tema som en Riktig Bloggare skulle avsluta med nån engagerande följdfråga, men haha, allt jag kan komma på är så himla platt. ”Vad tycker du, ska man bromsa för fotgängare?” eller ”Brukar du vara beredd på att stanna vid övergångsställen?”. Säkert många som bara ”Nej pga personlig övertygelse anser jag att lagen inte gäller mig” eller ”Näh. Jag tar gärna någons liv”.

Hih hih!

Nä men nu, tio minuter senare, kom jag på det! Följdfrågan är ju förstås: Saboterar jag för fotgängare eftersom jag gör bilister ÄNNU malligare genom denna makabra strupblottning? Ja shit, det kanske jag gör. Forma grupper och diskutera i nedanstående kommentarsfält.

Annonser

Här kommer natten

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

Abort mission

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Mellan mysli och myror

20190502_mysli

Kära dagbok, de senare dagarna har jag allt mer ofta tänkt på att jag saknar bloggen, bloggandet och bloggosfären så som den tog uttryck för 10-15 år sedan. Framför allt hur den såg ut innan Instagram blivit allt mer mainstream och tagit över en stor andel av bilddagboks-mikrobloggandet. Och innan Twitter blivit mainstream också. Minns ni hur det var då?

Jag tyckte då på tiden att det kunde bli ganska störigt när folk skrev femton inlägg om dagen och varje ett bestod av en till fem meningar. Men nu kan jag sakna spontaniteten! (Aldrig är jag väl nöjd, förutom om jag får något mellanting då.) Mest min egen, antar jag. Allt var inte i närheten av genomtänkt. Allt behövde inte över huvud taget ens begripas av någon. Allt måste inte ha en poäng. Tänkte säga ”då”, men det gör det fortfarande inte.

20190502_myra

I år, faktiskt i april eller maj, så är det tjugo år sedan ordet ”blog” myntades. (Från weblog, web-log, till we blog.) Kan vi inte fira det genom att spontanblogga mer? Dela med oss av lösryckta tankar, om det så då bara rör sig om ett fåtal meningar. Låta saker vara riktningslösa, utan att absolut peta in dem i ett större sammanhang. Och inkludera en bild eller två som inte fyller något större syfte annat än att man vill minnas den där trevliga stunden under kvällen innan, efter att barnet somnat, efter att man duschat (ensam! Utan barn!), tagit på sig morgonrocken, kastat sig i soffan, och man äter en skål mysli och sen får en Myra i famnen. Till exempel.

Är ni med? Jag ska i alla fall försöka vara det.

Kärlek, droger och rock ‘n’ roll

Jag tänkte att jag skulle återuppta den gamla, försummade traditionen att blogga om böcker jag läst. Hittills i år sex stycken, säkert dubbelt fler än det sammanlagda antalet under fjolåret (!!), men ingen orimlig takt så det skulle vara svårt att hinna plita ner några tankar om varje en. Får kanske försöka! Ska i alla fall berätta lite om den jag läste (eller hörslade) ut senast, så vi börjar där —

20190401_taylorjenkinsreid_daisyjonesandthesix

Daisy Jones & The Six (2019) av Taylor Jenkins Reid. Den här är riktigt färsk, utkom för bara en månad sen. Jag känner mig således som någon som HÄNGER MED I SVÄNGARNA, men det är jag ju tyvärr inte. Hade jag varit det hade jag till exempel vetat att ”hänga med” i bokvärlden heter typ att ”haffa raderna” eller att ”bokvärlden” heter ”omnibiblan” eller nåt sånt. Nu vet jag inget sånt så jag vet inte heller vad jag pratar om. AAANYWHOOO…

Jag lyssnade på ljudboksversionen som känns som något av en storsatsning i och med röstskådisarna, hela 21 stycken om jag räknar rätt. De mest kända för mig är Jennifer Beals (hon från Flashdance), Pablo Schreiber (OINTBs ‘Pornstache’) och Judy Greer (tycks ses i ströroller lite överallt, t.ex. som Kitty i Arrested Development) som alltid lyckas med konststycket att kombinera käck och cool. Det görs också en webb-tv-serie av berättelsen, som Reese Witherspoon producerar (liksom Gone Girl, WildBig Little Lies). Det kan bli riktigt ljuvligt! Så länge de värsta rock’n’roll-klyschorna undviks.

Men jag vet inte varför jag trampar i ring runtomkring det jag egentligen skulle berätta om.

Daisy Jones & The Six är alltså namnet på ett av 1970-talets stora rockband. Enigmatiska och karismatiska, mytomspunna och omgivna av rykten. Några av dem antagligen helt sanna. De var jättar som plötsligt tycktes falla av jordens yta. Bandet splittrades. Ingen visste varför — och det är detta som denna dokumentär ämnar undersöka.

Och nu kanske ni tänker, hmm Daisy Jones & The Six, vilka var de? Jag känner igen den tanken. Den här boken är så trovärdig och medryckande att jag titt som tätt under läsningens gång känner impulsen att googla. Jag vill så gärna se en bild på frontpersonerna Daisy Jones och Billy Dunne som trollband sin publik. Men de fanns aldrig. Det har inte funnits något sådant band fast Jenkins Reid beskriver deras musik som att den var verklig. Sångtexterna till deras sista studioalbum finns med i boken. Jag hade gärna velat höra den skivan, enligt hur den beskrivs låter den nämligen som absolut fängslande. Snopet!

Vi tar del av historien genom intervjuer gjorda i nutid. Med de forna bandmedlemmarna i The Six. Med Daisy Jones som senare skulle joina bandet. Med personer runtomkring dem — vänner, kärlekar och managers. Alla ger sina egna perspektiv av händelserna, och det här är så himla snyggt utfört, då de kan variera en del sinsemellan. (En tv-serie som är expert på detta är ju The Affair, där folks klädsel m.m. kan variera beroende på vilka personer det är som återberättar samma händelse.)

Det är huvudsakligen två parallella berättelser — den om Daisy Jones, den om The Six — som senare korsar varandra, förenas en stund, för att sedan splittras igen.

Vi får genom intervjuerna möta de vanliga grejerna vi brukar råka på i musikdokumentärer: uppväxt, nåt smärre eller större trauma som format personerna, talang, ambitioner, spelningar, upptäckten och så ut på turné. Och där kommer stjärnglansen, sexet, alkoholen och drogerna och så följer beroendet, missbruket och det sedvanligt osympatiska urartandet. Men trots att det känns välbekant så tycker jag inte det blir särskilt förutsägbart — de flesta karaktärer är utvecklade och kan såväl överraska som göra en besviken.

Jag ska medge att historien ändå inte fångar mig helt. Den är intressant och kul att följa med i, men jag har länge känslan av att allt dittills bara är en lång summering av vad som har hänt innan Det Som Komma Skall. Och jag börjar bli otålig med att inte veta vad detta ”det” är — eller om det över huvud taget existerar. Jag tycks önska allt mer frekvent att det skulle gå snabbare framåt.

Att boken i det stora hela är så charmigt skriven (och berättad) väger ändå upp för den saken. Berättelsen är, överlag, riktigt catchy. Jag roas av situationer där perspektiven går isär och varje replik känns så äkta, så igenkänningsbar, att det är ofattbart att det är hittepå. Jag blir särskilt förtjust i kvinnorna och deras relationer, de får alla ha varsin starka personlighet och ändå komma överens. Ibland nås jag av korta passager som talar till mig, på ett sätt eller annat, smått som stort. Kanske oftare smått, men ändå, det känns fint.

“Which is what we all want from art, isn’t it? When someone pins down something that feels like it lives inside us? Takes a piece of your heart out and shows it to you? It’s like they are introducing you to a part of yourself.”
– Taylor Jenkins Reid, Daisy Jones & The Six

Och sen så sitter jag plötsligt på jobbet och känner ögonen tåras och önskar att det inte hade gått så snabbt framåt ändå. Lustigt hur det kan gå.

Visst laddade berättelsen länge upp till något, det där ”som komma skall” som jag nämnde tidigare — och det vi till sist fick motsvarade inte riktigt den uppladdningen. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag känner mer såhär att kanske har jag blivit lurad och förtrollad, men jag är okej med det. Jag gillar det ändå, och ur vissa perspektiv rent av riktigt mycket.

Daisy Jones & The Six är för dig som gillar: Sjuttiotalsrock, musikhistoria, Rolling Stone-vibben, filmer i stil med The Rose och/eller Almost Famous, idoldyrkan av frontmän och -kvinnor, allt som heter Fleetwood Mac och särskilt legendauran som omger albumet Rumours. Gissningsvis också A Star Is Born, men har ej sett den. 

M’lady 🌹

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva