Kategori: opinion & reflektion

i’m miss world, somebody kill me

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.
En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."
”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.
6 kommentarer

om makten sitter i ett finger så är det nog inte lillfingret i alla fall

Borde egentligen befinna mig i sängen och försöka sova, MEN: Jag pratade med Ellen (som händelsevis också är min nya e-granne, yay!) och plötsligt blev jag fast övertygad om att makt inte på något vis kan vara samma sak för kvinnor som det är för män. I dagens läge, ni vet vad jag menar. Har inte kunnat förklara varför jag tycker att det är total hästdynga det här folk ibland hävdar att ”kvinnor egentligen är de som besitter makten” — oftast sägs ju det här också som en ;)-ig kommentar för ha ha män tänker med snoppen såklart och hi hi vi kvinnor tycker ju om att vira våra män kring lillfingret förstås — och sånt har en del av oss då ganska svårt att svara på utan att fnysa hjärnan ut i bihålorna på kuppen. Det är väl precis det som varit mitt problem också, vissa saker känns så sabla befängda och URTÖNTIGA att det inte ens går att ta dem på allvar och avväga vad som talar för idén och vad som talar emot.

Men så nyss så blev det självklart för mig att det som jag tycker gör hela det argumentet så absurt och löjeväckande är just själva makten: Den är annorlunda. Den måste vara annorlunda. För det där att en kvinna ”anspelar på sin sexualitet” och ”utnyttjar sin sensualitet” för att få en man att göra så som hon vill, så ser inte mannens makt ut. Naturligtvis ingår underhandlingskonst även i mannens makt men jag har svårt att tro att den skulle te sig på alls samma sätt. Den har inte samma ursprungspunkt — av vad jag har kunnat observera så handlar den inte om att locka och lirka, den tycks handla om att förfråga, kräva, erbjuda, kompromissa och förhoppningsvis skaka hand på det sen. Sällan är det väl antydningar om köttsliga lustar och gentjänster som sätts på bordet i såna situationer. Får känslan av att mannens makt handlar i många fall om att ta och att göra, rätt och slätt. Väg det mot kvinnans stereotypa jämkande enligt den där ;)-klyschan, vilket känns mera fördelaktigt? Vilket ger mera respekt för individen? Att hävda att kvinnans ”virande kring lillfingret” är ett utövande av makt känns väldigt tröttsamt i jämförelse — det är en manipulation, såklart, men likväl en som genomförs ur underläget: genom att övertyga mannen om att ens önskning också är något han eftersträvar, på så vis får kvinnor nåt att hända, genom att övertyga mannen att ta makten igen. Förstår ni hur jag menar?

Och vissa kan säga att det att få sin vilja igenom är att besitta makten, men jag håller nog inte med. Jag tycker inte att det är att ”besitta makten” om en måste spela från underläget och till på köpet anspela på underläget.

Maktspelet spelas på olika plan, och skulle jag veta ett skvatt om sport och sportarenor skulle jag dra till med nån snärtig liten jämförelse här men det kan jag inte, så jag säger: Det är svårt att känna sig mäktig när killarna spelar tv-sänd fotboll i nån stor arena i kanske typ Milano eller nånting och själv sitter man hemma på bänken utanför byns lågstadieskolas sportplan på gymnastiklektionen i ett lag man blev vald sist till trots att man säkert kunde göra ganska många mål om nån bara fattade det nångång och lät en spela. Typ.

Klart att vissa tjejer är med och spelar och det är bara bra, men generellt känns ju möjligheterna ganska olika och det är väl knappast någon nyhet för nån. Redan bara att en diskussion sällan kan föras om till exempel könskvotering utan att nån lustigkurre är där och skämtar-fast-inte-egentligen-skämtar om ”människans natur” säger väl sitt (och det är ganska sexistiskt). Och visst, kul och bra för er om det funkar för er så som det är nu och ni är nöjda med det men det är onekligt inte helt rättvist att reglerna är sådana och när ni i det stora hela hävdar att ”kvinnor besitter makten p.g.a. sina vaginor” så befäster ni inte bara de reglerna som nog inte fungerar för alla, utan även idén att kvinnans hela varelse bedöms och utgår ifrån hennes sexuella tillräcklighet, plus att ni dumförklarar alla män på samma gång. Eller, ni vet, om inte nån karl har en jättesmart penis då.

I alla fall, såna här tankegångar var kanske inte speciellt nya för er och kanske har jag helt fel (?!), jag är ännu det där flummiga tankerusstadiet då det mesta är svårt att sätta ord på. Vad jag säger är i princip: Kom, bildade människor, tag min hand och vägled mig. Fast, ni vet, mindre bibliskt. Eller säg vad jag ska googla på imorgon, jag är svintrött ju och kan inte ens tänka ut det nu mera. Kommer ångra detta gravt och djupt, sömnbristmässigt, blä att det ska gå så trögt att skriva ibland. ”Ska bara göra en kvick anteckning”, jojo, visst.

P.S. Som vanligt är inte detta ett angrepp på män. Ok. Inte på kvinnor heller, för den delen.

så blev det den åttonde mars då

Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via ”Grattis kvinnor!”-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger ”Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!”.

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginala besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig ”pojkflicka”, jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig ”bitterfitta”, jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag ”såklart bara är avundsjuk”, jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända… så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.

we blog web log

20111024_couscous

För nån vecka sen läste jag nätversionen av intervjun med bl.a. Karin L. i Västra Nyland, ”Bloggen är inte död”, och jag håller naturligtvis med om det. Har inte ens tänkt tanken att bloggandet som hobby skulle löpa risk att dö ut, tycker t.o.m. bloggandet har vuxit starkare (just p.g.a. kvaliteten som Karin också pratade om), men däremot tycker jag mig ha noterat att det haft ett uppsving i trendigheten i Svenskfinland, vilket sedan har dalat en aning, och förstås att trenderna överlag inom bloggandet har pendlat av och an. Som inom vilken uttrycksform och hobby som helst, med andra ord. En tid var det t.ex. modebloggar som gällde och nu just toppar många inrednings- samt träningsbloggar om man kollar på Bloggtoppen.fi. Då jag tog mina första trevande steg ut på internet så var det de personliga, ofta så till den grad att de egentligen kan klassas som privata, dagboksskriverierna som gällde. Hur länge folk har skrivit dagbok på internet vet jag inte men ordet ”weblog” myntades år 1997 så då var det förstås redan tillräckligt förekommande för att folk skulle hitta på ett specifikt uttryck för det. Två år senare dök ordet ”blog” up, härstammande ifrån att en klurig typ satte till ett mellanslag i ordet weblog och åstadkom därmed frasen ”we blog”. Och fjorton år senare bloggar vi ännu.

Har sagt det förr, men — jag har själv haft svårt att identifiera mig med de termerna, att jag ”bloggar”, eller att jag är en ”bloggare”. Fortsättningsvis tycker jag att det för det mesta känns mera rätt att säga att vad jag gör är att skriva dagbok på internet, eller föra en journal. Det gjorde jag innan jag hörde uttrycket ”blogging”, och det där att blogga kändes som något väldigt specifikt — definitivt mera proffsigt, fyndigt och iakttagande än det jag sysslade med, men också att bloggandet handlade mer om att berätta om saker man tänkt och gjort, snarare än att berätta hur man har känt under tiden. Fortsättningsvis känner jag av samma gräns där emellan, även om bloggande har blivit en paraplyterm som massor av ageranden på internet passar in under. (T.ex. statusuppdateringar på Facebook är en form av blogg, det ni!)

Framför allt märker jag av en stor skillnad inom attityderna till bloggandet och bloggare bland icke-bloggare. Hoppar man redan bara tio år tillbaka i tiden var det ännu tämligen ovanligt, åtminstone på finlandssvensk mark, och folks respons till bloggande varierade oftast mellan att tycka att det var obekvämt och opassande, att vara ”så avslöjande”, och att tycka att det var spännande och modigt, av samma orsak. Nu för tiden har det blivit vanligt att folk tycker att det är löjligt, t.o.m. egotrippat. Navelskådande och narcissistiskt. Att granskar man det med rätt styrka på glasögonen så genomskådar man det och ser att det inte är annat än ett behov på uppmärksamhet. Och visst, till viss mån är det ju det. Det hör väl för det mesta till människans natur att vilja umgås. Vore man väldigt asocial skulle man knappast blogga. Och där finns också ett nyckelord; att det handlar om socialitet. (Nationalencyklopedin definierar: den förmåga till socialt umgänge som utmärker det artspecifika levnadssättet hos såväl människan som andra djur.)

Internet består av ett nätverk, skapat av människor, upprätthållt av datorer. Där har vi sociala relationer som är sammaknutna via teknik Att man sedan också socaliserar på internet, via Facebook, via Reddit, via bloggar, via IRC, via en oändlig drös med sociala forum, skapar samhällen. Riktiga samhällen, fast de är på internet, eftersom bakom varje användarnamn finns en riktig användare. (Som ju alltid är en riktig människa, inte en katt, som bilden överst vill föreslå. Och även om människan beter sig som ett troll, fast då kan man egentligen strunta i dem för de vill ändå inte tas på allvar.) Det tycks vara svårt ibland för vissa att komma ihåg det här, men det är en annan historia. Poängen är att internet är precis vad det låter som, ett nätverk, ett kontaktnät, internt mellan alla de som har tillgång till det. Jag väljer att bl.a. utnyttja det socialt, som de flesta andra.

På sistone har jag uttryckt mig aningen syrligt ett par gånger om den här krassa inställningen att om man bloggar så ”låtsas man vara nån”, det har varit gammalt länge redan och ändå klänger en del personer fast vid den uttjatade nollsusningen. Såhär kommenterade en ”Vasabo i centrum” (howdy neighbor!) på Vbl.fi för några veckor sen:

Och förresten… vem bryr sig om vad nån bloggare skriver. Börjar bli irriterad på alla dessa bloggare som försöker framstå som någon sorts ”wannabe-samhällsdebattörer” utan desto mera tanke bakom sina skrivelser.

Om jag lyfter bort mig själv från situationen och struntar i hur befängt det är att jag i egenhet som personlig bloggare beskylls för det faktumet att offentliga nyhetsmedier sett nyhetsvärde i min personliga åsikt (och för att inte haft en tanke bakom mina skrivelser, jag menar, ursäkta kan du läsa?), så är det fortfarande befängt ändå. Inte bara för den delen att här har vi en anonym kommenterare på Vasabladet som tycker sig kunna avgöra vad andra personer bör och inte bör blogga om — Basse N. illustrerade f.ö. den här inställningen helt perfekt som vanligt i Internetbestämmaren — utan även för den delen att: Vi är väl alla del av samhället? Vi har väl alla rätt att diskutera det? Vem, om inte samhället, ska prata om samhället? Bloggosfären är dessutom en del av samhället. På vilken mark, i vilket sammahang, ska vi prata om samhället, om inte i samhället? Kom igen, människor! Tänk lite!

Idag tänker jag att bloggandet håller på att växa upp. Granskar man det åldersmässigt så är det väl en tonåring, men det är en brådmogen sådan. Det finns tyvärr ännu delar av internet som frenetiskt trotsåldrar, och inget ont om barn eller så men vuxna är de ju fan inte liksom. Peppe Ö. skrev igår ett klokt inlägg om att Med makt kommer ansvar när man sysslar med alla former av medier, så även bloggandet. Håller förstås med! (Som ett konkret exempel på hur stor roll bloggande faktiskt kan spela så berättade Expressen i januari att Carolina Gynning krävs på skattepengar och att det hade hon knappast gjorts om det inte var för hennes bloggande.) Med läsare kommer inflytande och med inflytande kommer makt och med makt kommer ansvar — eller, ansvar borde komma. Och jag tror fler och fler börjar inse att bloggande är inte bara nån fånig liten obetydlig grej, det kan vara det och det är okej men det behöver inte på något vis begränsat till det. Känner ingen tvivlan över att bloggandet är här för att stanna, vare sig hobbyn utövas via mikrobloggar på Twitter, personliga bloggar på Ratata, kolumnbloggar på Hbl, eller vad som helst. Det faktum att bloggande också har blivit ett yrke för många säger förstås även det mycket om dess slagkraft.

Har inte helt på klart vart jag vill komma med det här, men i alla fall, min personliga åsikt här nu bara (som alltid annars också men uppenbarligen måste man vara tydlig med det ibland), såhär tycker jag: Det är skitkorkat att underskatta internet. Det är också jättetrist att avstå från att utnjyttja potentialet som det serverar, bara för att några självutnämnda domare och jurymedlemmar med ingen makt alls tycker att man är irriterande då man i ett forum pratar om vad man vill, vilket man har rätt till. Nä, sånt går bort. Diskutera, reflektera, analysera, blogga mera, säger jag!

det där om ignorans

Måste bara inflika en liten grej som besvärat mig: Att säga att något beror på ignorans betyder väl inte att man automatiskt dumförklarar någon? Så som jag ser det handlar det bara om att man inte vet, inte är medveten, inte tänkt på saken bara för att man inte är så insatt i ett visst ämne. Det är väl inte att vara dum? Det var ju ändå ett ganska specifikt och även komplicerat ämne som var på tapeten och inte självklar allmänbildning. Jag är ignorant då det kommer till många saker själv men bara för att jag vet precis noll om t.ex. de flesta sporter, rymdteknik eller möbelrestaurering så tycker jag inte att det gör mig dum. Det tycker jag att vore dumt att tro att nån är dum bara för att de har intresserat sig för andra saker än en själv. Så alltså: Tycker jag att det gör mig dum för att jag inte är insatt i sport, rymdteknik och möbelrestaurering? Nej. Men tycker jag att jag är ignorant, alltså okunnig, inom samma ämnen? Absolut.

2 kommentarer

suveräna saker idag

Känns som att något hände idag. Saker och ting nådde en vändning, och som jag har väntat på den! Så här är några suveräna saker idag:

  • Fredrik Soncks genomgång av Extrema härskartekniker. Hade själv igår börjat fila på ett litet inlägg om hur media har bemött detta ämne, och idag ser jag att Fredrik har hanterat X3Ms del i det så otroligt skarpsynt och träffsäkert som bara är möjligt. Bravo!
  • Heidi Finniläs tankar om Varför är feminister så aggressiva och humorbefriande? och många av kommentarerna! Är naturligtvis väldigt partisk till detta (känner faktiskt som att jag fått nån slags upprättelse) men oavsett skulle jag ändå tycka att det stämde. Om medier vinklar och överdriver ”nyheter” så är det lätt att man går på det. Och det gör de, ibland (kanske ofta). Även välansedda sådana. Ska själv försöka se till att tänka på det.
  • Annas talande återgivning av Vardagsengagemanget, lägg framför allt märke till just engagemanget och sen bristen på det. (Den observante som hängt med en tid här på min blogg märker kanske också att en del av responsen till Annas meddelande var nästan identisk som responsen jag fick som kommentar på ett inlägg — 1,5 år senare.) I vanliga fall skulle det här befinna sig på en ”Usla saker idag”-lista, men jag blir förstås glad att jag inte är den enda som är trött på vissa saker som kontinuerligt tillåts på den kanalen.
  • Sist och slutligen, egentligen en fortsättning på den sista meningen i den senaste punkten: Den gemensamma tanken som just nu i alla fall genomsyrar majoriteten av kommentarerna på Radio X3M beklagar kränkande uttalande — att det ingalunda rör sig om ett ynka fult uttalande utan en generell pågående taskig attityd som tillåtit många snedsteg. Även om tanken blivit uttryckt i väl grova ordalag ett flertal gånger. (Men jag antar att de flesta som kommenterar också lyssnar på X3M, så man blir väl som man umgås?) På ett fullständigt personligt plan, uppskattar jag även att en del ställer sig en aning skeptiskt till ursäkten. Skriver kanske mer om det efter Obs-debatten som ska äga rum på torsdag. (Mellan de två meningarna får man fritt associera, om man så vill.)

Är alltså jätteglad att diskussionen börjar mer och mer komma ifrån frågor som ifall om låttexten var ironisk eller ej (vilket det aldrig ens var frågan om), eller ifall feminismen är onödig eller ej (svar: nej, men mer om det även senare), ifall att feministerna har rasat eller ej (personligen skulle det vara mot mediernas inkompetens i så fall), ifall att jag attackerat någon personligen eller ej (ser man inte skillnad på sak och person kan det vara svårt att hänga med i den här diskussionen), och så vidare. Det har blivit oändligt många sidospår. Motreaktionerna tycker jag säger betydligt mer om samhället än något annat. Sånt tycker jag att definitivt är värt att diskuteras, även om man anser att en analys av ett inslag i populärkulturen är onödig. Så ni som alla uttryckt den åsikten, nu får ni snart börja engagera er med andra ordval än ”Orka va sådär”!

10 kommentarer

för mycket, för litet

Det är lätt att säga att man är feminist. Och vill man inte använda den titeln så är det ändå lätt att säga att man är för jämställdhet, för samma sociala rättigheter och för ett jämlikt samhälle. Det är toppen att man säger och tycker så, jag tänker inte gnälla på att det inte räcker till, att folk gör för lite, att man måste kämpa aktivt. Man har all rätt att välja sånt själv.

Men det är konstigt hur många som säger att de är för allt detta ändå stretar emot, när någon annan försöker ta ett steg som är lite större än att säga ”Jag tycker att alla människor är lika mycket värda”. När någon tar upp exempel som berör hur folk behandlas olika, och vad ett av problemen — stort eller litet — i samhället är, och varför det vore viktigt att försöka åtgärda det, då passar många på att vrida på sig obekvämt och en annan del ilsknar till. De ryggar tillbaka och skjuter ifrån sig ämnet direkt. Det här ser man hela tiden.

Nä, nu gick du nog FÖR LÅNGT.
Nä, nu fokuserar du på nåt som är FÖR LITET.
Nä, nu du, nä.

Och jag tänker ungefär: Men skärp er.

12 kommentarer

näthat & nätkärlek

I efterskalvet av #dingdonggate så har jag tillbringat mycket tid med att läsa andras analyser och tankar om själva diskussionen på deras bloggar och i mejl de skickat mig. Det är otroligt skönt att veta att det finns folk som fattar det, t.o.m. om de inte nödvändigtvis håller med till hundra procent, och att det finns folk som varit mer kritiska till hur diskussionen utspelat sig snarare än till mina personliga åsikter om en låttext. Via inkommande länkar till min blogg har jag märkt att det finns mycket fint där ute. Folk har begrundat debatten, flera har sagt sitt, en del har lyckats sammanfatta det vitala i bara en mening, andra har använt diskussionen som exempel, andra har pratat om kärnan, och andra har sagt precis det vad jag tänkt men inte vågat säga ännu, debatten har diskuterats i radio (två gånger — den första gången var inte så kul), och så vidare. Allt det här är jättefint.

Jag har fått mera pepp och stöd än dess motsatser, men ändå kände jag mig verkligt illa berörd då jag såg den där ”Män som näthatar kvinnor”-videon igår. Det gör de flesta såklart, men jag menar liksom även på ett personligt plan. Kanske för att jag råkat ut för en del påhopp också, på min blogg, på andras, och i andra former av media. Kanske för att jag gjort det där dumma och läst kommentarerna från de där hatidisslarna som hänger på nyhetssajter. Kanske för att jag var ut i helgen och det var en bekant där som kritiserade att & det jag skrivit (vilket det i sig inte är något fel i, jag blir bara förundrad över varför ändå go there just då). Kanske för att många kommentarer, även i inlägget, har varit förlöjligande och/eller avfärdande. Kanske för att personer med noll insikt i läget har valt att hävda att jag är mestadels ensam i det jag tycker (precis som att det för den delen automatiskt skulle innebära att jag hade fel, pah). Kanske för att allt detta pekar på att folk har blivit väldans uppretade på mig och det jag sagt. Kanske för att allt detta, hur en del har hanterat det, uttrycker något slags behov av att sätta mig på plats.

Jag jämför naturligtvis inte mina upplevelser med de som kvinnorna i videon har varit med om, men det kändes bara oväntat relevant. Inte nära besläktat, det ligger långt ifrån, men samtidigt är det inte speciellt långsökt ändå. Det fick mig bara att inse hur lite som krävs för att en del människor ska flippa fullständigt — redan mitt lilla inlägg vars poänger inte ens var speciellt extrema då man riktigt tänker efter så blev en del personer hemskt uppretade över. Det är läskigt då man tänker på hur pass o-radikal man egentligen skulle behöva vara för att man skulle uppfattas som en bråkstake som ”förtjänar att straffknullas”, t.ex.

Men så ledde förstås det där filmklippet (och Uppdrag Granskning) till något gott också, annat skulle ha fövånat mig, men sättet en kille tog tag i saken och startade en kampanj för nätkärlek istället för näthat förvånade mig verkligen. Bekämpa hat med kärlek, så logiskt men ändå så oväntat. Och som resultat av detta fick jag idag fick jag världens finaste mejl av min nya favoritperson som jag inte ens känner. Jag blev tårögd. Jag har blivit rörd flera gånger under detta clusterfuck till diskussion, men jag har räknat och det där var fjärde gången jag lätt kunde ha fällt en tår. Två av de tre andra gångerna var det också över positiv feedback, enda gången jag fick en klump i halsen över någonting otrevligt var när jag beklagade mig åt Jim att jag tyckte att han kunde ha varit hemma tidigare på dagen då jag fick veta saker sagts om mig på radio, för då sjönk det först in på nåt sätt. Då jag nämde det i ett inlägg var jag väl chockad ännu, men senare mådde jag jävla dåligt, darrade som ett asplöv, kände mig halvt spyfärdig, rubbet av illamående helt enkelt, och det var hemskt att vara ensam, och det var hemskt att tänka tillbaka på det. Det blev sådär ynkligt som det blir ibland när man tycker synd om sig själv över något som har hänt. I alla fall, jag har alltså inte gråtit under den här tiden, men tre av de fyra gånger jag har blivit gråtmild så har det varit p.g.a. fina saker och inte fula. Så nog finns det nätkärlek också. Om inte hade jag nog bölat och grinat flera gånger.

Jag tror ju inte att nätkärlek kommer utrota näthat förstås, men som i många fall är det inte ett avlägset slutmål som är det enda på kartan utan även vägarna som idealt kunde leda dit. Det är ett ställningstagande att stöda kampanjen och ett som jag tror att de flesta kan skriva under på — att hot och personliga angrepp är fel, lågt, och förkastligt. Jag kommer själv fundera på vem jag kunde skriva beundrarbrev åt och vad jag kunde skriva åt dem, och även om ni inte tycker att ni vill skriva mejl åt någon så tycker jag ni kan dela länken på Facebook. Så kanske någon annan skriver ett mejl, så får kanske i sin tur någon annan sitta vid sin dator och blinka bort sina tårar samtidigt som hen känner sig ganska fånig, men också obeskrivbart rörd, på ett bra sätt. Det låter lite patetiskt kanske, men jag lovar att det är helt fantastiskt angenämt.

P.S. Flera timmar efter att jag skrivit det här inlägget ser jag att jag otaliga timmar innan, nästan ett helt dygn tidigare, fått förfrågningen om jag ville prata om just detta näthat på radio. Oops. Jag vet inte hur man ska göra, om man liksom ska skicka ett meddelande då cirka tjugoen timmar senare och säga typ ”Tack men nejtack” fastän ju diskussionen redan säkert tagit rum? Och är något sådant oartigt kort eller blir det fånigt att göra längre utsvävningar? Är det mer oartigt att inte svara än vad det är fånigt att svara så långt senare? Alla alternativ känns fåniga och oartiga så jag bloggar om det istället. ¯_(ツ)_/¯

11 kommentarer

i sviterna

efterkattfesten

”Festen” börjar nå sitt slut, de flesta gästerna har gått hem, och jag måste säga att det är ganska skönt. Alla är förstås välkomna att ännu hänga kvar, säga sitt eller annars bara mingla! Men det är skönt att inte tillbringa varje vaken timme av dygnet med att känna att ”nu MÅSTE jag svara på den här kommentaren innan nästa kommer in”. (För så funkar jag tydligen, har jag bl.a. lärt mig från den här erfarenheten.) Det har tyvärr blivit så att jag mest svarat på de kommentarer som inte hållit med mig, för det är ju oftast de som jag tycker att inte har verkat förstå min poäng, så då vill jag gärna förklara den. Tycker inte om den där risken att man är oöverens p.g.a. simpla missförstånd. I och med att jag främst fokuserat på att svara på den delen av kommentarerna, så har många som borde ha tusen tack, stora rosfång och en egen magisk enhörning lämnat helt utan ens något alls. Dumt.

Jag har sagt det här åt så många personer redan men det är klart värt att sägas igen — jag tycker det har varit så förbannat fint att så många människor har visat så mycket stöd och uppskattning. Jag vet att det inte egentligen handlar om mig, men likväl så blir jag rörd då jag tänker på det. Med risk att framstå som en sentimental blödig tönt, så har jag sällan känt ett sånt här starkt hopp för (med)mänskligheten som jag gör nu — att folk tagit sig tid och ro att kommentera sakligt med många insiktsfulla tankar, att folk har velat förstå det jag skrivit istället för att bara avfärda det som ”onödigt gnäll”, att folk har varit så otroligt vänliga och godhjärtade att de postat uppmuntrande kommentarer… Guld värt!

Jag tycker absolut att den klara majoriteten av de sansade kommentarerna har varit positiva eller åtminstone neutrala, så jag tycker verkligen att slutsumman är på plus. Men det är ofta lätt för mig (och säkert många andra) att haka upp mig mer på negativ kritik. Det är sånt som tenderar lämna kvar att gnaga någonstans i bakhuvudet och sen har det plötsligt grävt en gång till magen där det lagt sig som en orolig klump av sånt man själv skulle kategorisera som ”orättvist missförstånd”, och just därför har det betytt så obeskrivbart mycket för mig att folk har — bara för att de är så snälla — peppat med ett ”Heja!” eller ”Stå på dig!” eller ”Jag håller med dig!”. Sånt har dessutom den mirakulösa förmågan att alltid dimpa ner i mejlboxen i precis rätt stund. Helt otroligt faktiskt hur mycket ett par ord kan göra. (Det är en annan sak jag lärt mig, att man ska visa stöd när man kan; det kan betyda oändligt mycket för mottagaren.)

Det är klart att man inte måste hålla med mig, man måste verkligen inte ha uppfattat låttexten på samma sätt som jag gjorde. Det är bara fint om man tyckt att det varit helt självklart att den var ironisk. Bra för dig! (Nyckelordet där är ”dig”, förstås.) Det som retade upp mig med den var som välkänt den trånga kvinnorollen den skildrade, och att ingen tycktes ifrågasätta den. Så det gjorde jag. Sa i min genomtrötthet att jag inte vill att den ska gå vidare till ESC, bland annat. Då jag pratade med min kompis Julia igår kväll så insåg jag att kalabaliken inlägget resulterade i har ändrat på den saken: Den får gärna vinna! Kör hårt Krista! Sångtexten har ju diskuterats så till den extrema grad att jag inte ens kan begripa det helt och hållet. För någon, vars huvudsakliga frustration bottnade i att vissa ämnen så sällan diskuteras eller reflekteras över i Svenskfinland, så ter sig ju denna debatt som en klar framgång. Och det allra bästa är att det har ju visat sig att oavsett om man är överens om detaljerna eller inte så är ändå de flesta som deltagit i denna dialog helt eniga om den saken att: nej, det här är inte en text som vi ska låta identifiera vår syn på kvinnor. Så tänker jag i alla fall, det vore väl bara dumt att inte ta vara på de där guldkornen. Och på tal om vad jag tänker så är det vad jag alltid skildrat här på den här bloggen precis det, mina tankar. Då jag skrev inlägget hade jag förstås inte en aning om vilket rabalder som skulle skapas kring det, vilket för oss vidare till nästa punkt —

Min blogg är ju ingen stor då. Jag är varken känd (fast kanske en liten gnutta ökänd i nån dag åtminstone numera?) eller etablerad knappt ens i några kretsar alls, och inte heller min blogg. Den är en personlig blogg och jag är en privatperson. Vad jag postar här är och har alltid varit mina egna iakttagelser, tankar och dokumentationer av vad jag bara känner för. Det är en hobby, en jag tycker om. Jag har bloggat i många många år, och jag brukar för det mesta hålla det relativt ytligt men ibland skriver jag om lite seriösare ämnen. De gånger jag gjort det förut, och då har jag skrivit om minst lika ”viktiga” ämnen (i min åsikt då), så har det resulterat i… tja, vad ska vi säga, 1-5 kommentarer? (Och detta trots mitt mångåriga trägna bloggande! Sorgligt, va?) Så detta var vad jag, förstås, förväntade mig även denna senaste gång. Det blev ju några fler.

(Har sen fått förklaringar av både Ida-Lina och Petter att det nog hade något att göra med att artisten i fråga varit något av ett laddat ämne redan från innan, vilket helt och hållet hade flugit mig förbi. Tänker i efterhand att det kunde ha varit helt trevligt att ha varit synsk och på förhand vetat hur stort det här skulle bli, så att jag t.ex. inte valt att sitta uppe och skriva sent om natten efter att jag sovit alldeles för lite och sånt — tycker fortfarande att vad jag skrev var tydligt och jag håller fast vid mina punkter, förutom det där om ESC-vinsten då som jag redan nämnde, men jag tänker också att det omöjligtvis kunde ha skadat att vara riktigt ordentligt överdrivet övertydlig.)

Många kommentarer som har postats här och annorstädes har gått ut på att i diverse ordalag berätta hur oviktigt inlägget var. Att det var så oväsentligt att det är löjeväckande. Att jag inte skulle ha kunnat välja ett mer irrelevant ämne. Några blogginlägg har t.o.m. dedicerats åt samma form av yttranden — ja, då måste det vara ofantligt oviktigt! Det förstår ju vem som helst.

Trots det, så har länkar till inlägget delats på Twitter, i andra bloggar, och kanske allra flitigast på Facebook. Diskussioner har förts på så gott som varje enskild sajt också. T.o.m. ett flertal etablerade nyhetsmedier snappade upp inlägget och uppmärksammade det. Man kan förstås skylla det på nyhetstorka och vad annat, det vet jag inget om.

Ändå, när jag tittar på statistiken på min räknare så berättar den något. Min pyttelilla blogg, som på onsdagen förra veckan skrapade ihop till 65 unika besökare för att sen sjunka till ynka 35 på fredagen, den har plötsligt besökts av 1526 unika besökare i måndags, 2895 i tisdags, och under onsdagens lopp 1240. (Inatt sen klockan slog midnatt också några tiotal.) Sammanlagt under de där tre dagarna: Femtusensexhundrasextioen. Sidvisningarna strax under niotusen.

Hoppas att ni nu inte uppfattar det där som nåt slags försök på skryt (jag är inte så löjlig), för dessa uppgifter finns bara här för att illustrera en tanke: att helt oväsentligt och irrelevant kunde det ju inte ha varit ändå. Kanske nog för just dig, men inte för alla andra. Och jag tänker att det är ju sabla bra så! För att ta till ett standarduttryck som man för det mesta brukar använda om något helt annat än oväntat engagemang i diskussioner på ens blogg: Oplanerat, men välkommet! Det var en överraskning och jodå, jag är förstås jätteglad för att det blev ett samtal kring ämnet. Frustrerad och ledsen över en del saker som det lett till, men mestadels bara glad. Och det är bara tack vare stödet som så många av er gett, utan det hade jag med stor sannolikhet varit fullständigt nedbruten och söndermald som människa. Så: ett jättestort tack till er. Ville bara säga det, i vad jag tror är en avslutningsreflektion i just detta ämne.

Titta, nu blev det en textvägg igen! Kanske det är därför ingen brukar läsa min blogg 360 dagar om året, äsch då.

P.S. Om nån vill se fler animerade katter (och om jag känner er rätt, bästa internauter, så gör ni det) så kan hen klicka in sig på iheartcatgifs.tumblr.com.

17 kommentarer

eh…

Hej bloggen. Ja-a, hur ska man uppfölja det där då? Känns som att jag borde ha något riktigt ordentligt slätstruket och pastelltonat och ljuvt för att balansera ut det lite.

Något sådant har jag tyvärr inte på lager. Jag trodde däremot att jag skulle kunna åstadkomma något ditåt, för jag har, trots populär uppfattning, hållit mig ganska lugn igenom hela det här. Visst, jag blev arg då jag först hörde låttexten, men det var ju för flera dagar sen. Flera dagar innan jag skrev det där förra inlägget också. Nu känner jag mig dock inte riktigt lugn och sansad, jag är inte arg, men jag är onekligen upprörd. (Helt ärligt vet jag inte riktigt vad denna känsla är men den är fan inte bra.) Varför? Jo, för att jag nyss emottog denna kommentar:

Nu har du lyckats reta upp redaktörerna i eftermiddagens radio X3M-sändning. De höll sig däremot inte från personliga påhopp och snack om din vagina. Verkligt bra public service radio där.

Vad ska man säga? Guldstjärna i kanten, X3M-redaktörer? Nej, how ‘bout en jäkla stor bajskorv kanske.

Jag har inte hört inslaget och jag är ganska säker på att jag inte vill heller. Däremot om nån vill ringa in och dedicera Timbuktu med The Botten Is Nådd åt dem så är det helt fritt fram!

Sen f.ö. — såg att inlägget tagits upp i diverse nyhetsmedia och där ploppar förstås kommentarer upp som ifrågasätter varför man ens bloggar om såna här grejer. Orkar verkligen inte diskutera utsträckningar av det här ämnet, i synnerhet inte på fler ställen än ett, så jag undviker att kommentera på de sajterna. Men jag tänkte ändå att jag skulle förklara det lite: Om ni inte visste det så är bloggande en hobby för många, och då funkar det som så att man skriver om det man vill skriva om. Det är liksom det som är poängen. Om det sen då är en beskrivning på hur man får till den perfekta cupcaken, eller om det är en skildring av något man tänkt på vare sig det är samhällsrelaterat eller ej, eller lite av bägge i en salig blandning, det får man bestämma själv! Och det allra bästa: Alla andra får också bestämma själva om de vill läsa det! Bra va?