Kategori: opinion & reflektion

tre dagar i november

Det börjar med att jag ser en ung kvinna stå på knä utanför Citymarket, med handflatorna mot varandra, vädjan i ögonen och ur hennes mun ljuder en lågmäld upprepningen av ordet ”please”. Och det fortsätter med att jag inte vet vad jag ska göra. ”Strunta i henne”, är rådet jag senare får. ”Om vi ger dem pengar kommer bara fler”. Dem. Som att hon var del av någon gräshoppssvärm som utsänts för att kolla utfodringssituationen. Ett skadedjur som dräller in i stora flockar. Hela dagen tänker jag att den där unga kvinnan, hon är en person. En person.

Det utvecklas till en nervös liten diskussion om flyktingar. Vi är inte överens. Jag säger att alltid när flyktingpolitik dryftas så säger folk saker som ”de måste integreras i samhället” men att jag tycker att vi finländare, rent generellt, inte är så bra på att låta folk integreras med oss och att jag tycker det kunde göra oss gott att få lite mer övning. Jag tycks inte övertyga någon. Jag får starkt känslan av att om det är någon som anses ha sagt något opassande, så är det jag.

Jag läser att i Åbo firades Kristallnatten med ett flertal band som uppträdde. De kallade evenemanget Westcoast Hardcore Massacre. För att fira att det gått 75 år sedan hundratals oskyldiga människor mördades och tiotusentals fler fördes för att sakta mördas på koncentrationsläger. För att fira en massaker.

Jag läser också att Vasa stadsfullmäktige beslöt att ta emot 40 kvotflyktingar 2014, efter en lång diskussion och många omröstningar. (Att det ens uppstår en ”het diskussion” om 40 människor!) I artikeln läser jag ett par argument och jag blir mer och mer nedslagen trots att nyheten i slutänden var god. I slutet av texten nämns Ivanka Capova (gröna), som själv är flykting. ”Hon tyckte det var sorgligt att följa med diskussionen och påminde om att den handlar om människor som nu bollas fram och tillbaka”. Det är precis samma sak jag har tänkt på hela dagen. Att det är människor vi pratar om, personer, individer, livs levande och tänkande och kännande varelser.

Allt det där var bara en dag.

Nästa dag läser jag att ordföranden för Sannfinländarnas fullmäktigegrupp i Lieksa, Esko Saastamoinen, vill ha ”en ren möteslokal” eftersom ”somalier smutsat” den de nu använder. Blott genom att använda samma lokal i sin mänskliga, somaliska existens. En annan Sannfinländare säger att någon officiell ställning till saken inte tagits. En tredje Sannfinländare säger att Saastamoinen handlat tanklöst. Det är samma gamla ramsa igen.

Jag tänker att jag inte köper det längre, inte ett satans uns av det, att det längre skulle vara möjligt att personer som inte är rasister stöder det där partiet.

Den tredje dagen ser jag en artikel som berättar att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”. Förstår inte exakt varifrån denna uppgift kommer eftersom i artikeln presenteras endast fyra personer som del av undersökningen, varav precis hälften är invandrare. Finländarna, som båda jobbar med information i migrationsärenden, menar att de inte sett till främlingsfientlighet i Vasa. En av de intervjuade invandrarna verkar inte ens ha ställts en endaste fråga angående främlingsfientlighet eller ens trivsel i stan. När den andra utlänningen ställs frågan om han har råkat ut för rasism i Vasa, svarar han ”Rasism finns överallt i världen”.

Dessa uppgifter är tydligen tillräckliga för att besluta att ”invandrarna känner sig välkomna i Vasa”.

Skojar ni eller?

Österbotten har alltid välkomnat invandrare och flyktingar, och det har inte förändrats säger de som jobbar med invandringsfrågor. Måndagens hetsiga debatt om flyktingar i Vasafullmäktige behöver inte vara ett tecken på ökad främlingsfientlighet.

Vad betyder ens detta? Att rasismen tycks finnas på samma nivå som den gjorde under gårdagen? Vad menas? Att det är något att ge oss själva en klapp på axeln för? För att vi antagligen står på precis samma ställe som förut?

Det är inget att fira.

Vi har t.ex. en gata i Vasa som heter Negerbyn och varje gång en namnförändring föreslås så uppstår en parad av (vita) provocerade och förbannade människor, inte sällan med argumentet ”så har den alltid hetat”. Jag har ett flertal gånger råkat på personer, Vasabor, som berättat att de av en orsak eller annan inte tycker om att ”utlänningar” kommer hit. Men att t.ex. några svenskar, irländare och andra utlänningar med ljus hy härstammande från ett i-land har flyttat hit, det är å andra sidan helt okej och t.o.m. något att vara lite stolt över. När jag gick med en mörkhyad kompis till en karaokebar här i stan blängde bartendern på henne då vi kom in. Då hon ville sjunga sa han att argt att det var för sent (det var det inte) och några minuter senare utan någon underhållning där emellan sjöng han istället själv den sista låten, en lång ballad.

Allt känns bara lite genomskinligt.

Ju mer jag tänker på den sista artikeln, desto tydligare blir det för mig att även den är så sabla skev. Den är säkert harmlöst ämnad att vara uppmuntrande, men jag förstår inte varför vi ska uppmuntras. I slutändan är den inte harmlös, den är alldeles för aktiv. Den smickrar, ursäktar, förminskar, generaliserar och den blundar. Alltsammans till fördel för oss, den vita, privilegierade människan. Så som vi är vana.

Och där står vi då. Kanske inte mer rasistiska än igår, men för fasiken inte mindre heller.

fördubbla mödan, mödan fördubbla; heta kittel, sjud och bubbla

doubledoubletoilandtrouble

Nytt år, nytt början. Åtminstone här i min egen personliga bloggosfär. Har dammat av kitteln och ska blanda ihop en häxbrygd igen. Ingredienser? Sjökräks-öga och grode-hand, läderlapps-öga och hunde-tand. Huggorms-tunga, gaff af slå, ugglevingar, ödletå. Om Shakespeare fick bestämma, det vill säga. Det kommer han oftast inte få. (Det är också han som svamlat om att fördubbla mödan. Personligen har jag tvärtom tänkt att bryggandet ska gå superenkelt!)

Första i första. Hade påbörjat ett bloggtraditionellt summeringsinlägg av år 2013 under pausen, men hann tröttna. Sådana inlägg har ploppat upp på var och varannan blogg i cirka en månads tid redan och för stunden känns det bara inte som att jag skulle ha något nytt att tillföra de andra genomgångarna, sist och slutligen skulle jag upprepa samma plattityder som blivit sagda om alla andra år. ”Det fanns motgångar men lyckligtvis också medgångar”, ”I det stora hela var det ett bra år men hoppas att nästa år blir ännu bättre”, ”Det var ibland upp och ner som det brukar vara ibland”. Jag skulle hålla det personliga på ett lämpligt tryggt avstånd från ytan och jag skulle direkt försöka väga upp molltoner med lite dur. Det är en testad sak, det är tydligen så jag skriver genomgångar. Och det känns så överflödigt. Just nu känns det bara märkligt att blicka tillbaka på det som varit nu när något nytt precis nyss har börjat. Kan inte riktigt förklara det.

Under min bloggpaus har jag också hunnit med annat. Inget livsförändrande eller överväldigande men, ni vet, livet i allmänhet bara. Dock med några flera festligheter än vanligt, så som det brukar vara i slutet av året. Har t.ex. firat Karins trettioårsdag med överraskningskalas i Jakobstad. Lillajul firades i Petalax med glögg och nygräddade pepparkakor. Har lite i förskott firat min egen och lite i efterskott firat en kompis trettionde födelsedagar, samtidigt och tillsammans alltså, här i Vasa. Har semi-firat julen i Katternö, men mest med dåligt humör och insikten att jag varje år tycks bli mer kritiskt och avogt inställd till högtiden. Har firat juldagen i Kållby i goda vänners sällskap och med superb icke-julmat som ändå kändes julig (vilket jag menar på ett positivt sätt, trots min buttra julattityd!). Tillbaka i Vasa har jag sedan firat min egentliga trettioårsdag med födelsedagslunch, finfina presenter, utgång på kvällen och den årliga påminnelsen att inte förändras mycket. Några dagar senare har jag firat en supertrött nyårsafton och släpat ut min sömnbrustna lekamen några minuter innan tolvslaget för att titta på raketerna, även det i Vasa. Gör säkert några retrospektioner senare. Har alltid föredragit att carpa en gången diem ändå. (Snarare än nuet, menar jag. Jag är inte en sådan, vad ska vi kalla dem, dagsfångare kanske? Jag är inte en sådan dagsfångare, alltså.)

Jag har också hunnit tänka ganska mycket på bloggandet, dels på ett rent generellt plan men också vad som funkar för mig och vad som inte funkar. En av de vanligaste fällorna jag brukar fastna i är att jag skriver allt för långt och länge, att jag alltid på något vis försöker sammanfatta eller tänka ut något klart innan jag publicerar — ofta med resultatet att inläggen aldrig publiceras i.o.m. att de inte någonsin känns ”färdiga”. Ska försöka att strunta i det så bra jag bara kan. En annan sak jag verkligen ska försöka undvika är att blogga om bloggandet, blir vansinnigt trött och irriterad på mig själv då jag så ofta gör det. Detta inlägg är uppenbarligen ett undantag, men jag lovar att detta nybloggslöfte träder i kraft sen!

(Kanske dessa två ansträngningar är den där fördubblade mödan Shakespeare nämnde. I så fall kan jag gå med på den delen också.)

Avslutningsvis, ännu en sista sak jag hunnit med — att sakna bloggandet! Känns som en bra start.

Inga kommentarer

läst i september

danbrown_inferno

Inferno, Dan Brown (2013)

Vi träffar igen Robert Langdon, den amerikanske, tweedklädde Harvardprofessorn som är specialiserad i religiös ikonologi och symbologi. Han vaknar i ett sjukhus med en huvudskada och i livsfara (men inte p.g.a. huvudskadan då), men har ingen aning om varför för han också förlorat minnet av de senaste dagarna.

Spännande, ja, men sist och slutligen så kändes den ganska futtig. Tycker det här Robert Langdon-konceptet börjar kännas uttjatat och lite för orealistiskt. Det är kanske dumt att det är det jag hakar upp mig på, av alla orealistiska saker, att det inte är trovärdigt att samma kille ska hamna mitt i en massa farofyllda mysterier gång på gång, menmen. Jag tycker ändå Brown gör ett övertygande jobb med att bygga upp alla dessa extrema situationer med grund i historiska konstverk av diverse slag, liksom jag tidigare konstaterat så ligger nog författarens styrka i att hitta på scenarior medan skildrandet av dem ofta känns aningen svagt. Men, det ska erkännas, medan jag lyssnade kände jag mig trots det ganska nojig och orolig över just det som boken behandlar.

“Science makes an error,” he said, the gentle laughter fading from his voice, “in cutting itself off from nature. In thinking of itself as separate. I feel a chill inside my heart when I imagine where such an error might lead.”

Inferno är absolut läsvärd om det är underhållning och spänning en är ute efter — jag förstår verkligen att det görs filmer av Browns böcker. Redan i bokform känns Inferno väldigt mycket som en Hollywoodblockbuster och det är lätt att tänka sig trailern där en mörk mansröst mullrar ”Robert Langdon… is back… again…”.

Var förresten ganska road av den här kommentaren angående den katolska kyrkan:

“”Ah, yes” Langdon said with a knowing smile. ”Who better than a bunch of celibate octogenarians to tell the world how to have sex?””

franzkafka_themetamorphosis

The Metamorphosis, Franz Kafka (1915)

Gregor Samsa vaknar en morgon efter att ha drömt mardrömmar och inser att han har förvandlats till en insekt i människostorlek.

Jag har bloggat lite tidigare om den här boken och sen dess har jag börjat fundera om inte versionen jag lyssnade på måhända ändå var en förkortad version, vilket känns lite trist, för jag skulle ju gärna ha hört den fulla. Men samtidigt gjorde Cumberbatch ett sånt magnifikt jobb att det vore synd och skam att ha skippat hans inläsning. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den här berättelsen så underbart rolig, dels är det absurditeten i kontrast med hur sakligt Gregor hanterar situationen som är absolut fabulöst, men också så känns många av formuleringarna så klockrena (usch, jag använde ordet ”klockren”, förlåt) att det är svårt att inte fnittra. Samtidigt är berättelsen också extremt ledsam. Gregors familj blir, föga förvånande, rätt skrämda och illa till mods av Gregors plötsliga förvandling till nån slags gigantisk skalbagge och det är lätt att känna igen sig i Gregors känsla av utanförskap och hjälplöshet och att vara hopplöst oförstådd.

“It seemed remarkable to Gregor that above all the various noises of eating their chewing teeth could still be heard, as if they had wanted to show Gregor that you need teeth in order to eat and it was not possible to perform anything with jaws that are toothless however nice they might be.”

“The sister played so beautifully. Her face was tilted to one side and she followed the notes with soulful and probing eyes. Gregor advanced a little, keeping his eyes low so that they might possibly meet hers. Was he a beast if music could move him so?”

harperlee_tokillamockingbird

To Kill a Mockingbird, Harper Lee (1960)

Scout Finch växer upp under 1930-talets stora depression och vi följer främst henne, men också hennes bror Jem, hennes pappa Atticus, hennes kompis Dill, och många andra personer i den fiktiva småstaden Maycomb, Alabama. Genom hennes ögon ser vi exempel på klassism, rasism, ableism och mycket mer.

“There was no hurry, for there was nowhere to go, nothing to buy and no money to buy it with, nothing to see outside the boundaries of Maycomb County. But it was a time of vague optimism for some of the people: Maycomb County had recently been told that it had nothing to fear but fear itself.”

Jag har tidigare bloggat om även denna bok och om filmatiseringen av den, så där finns mer info — ska försöka att inte bli för upprepig. Jag vet inte hur pass vanligt det är att vuxenböcker skrivs ur ett barns perspektiv, men det känns som att det åtminstone borde vara tämligen ovanligt att det blir såhär lyckat. Det känns aldrig barnsligt eller ens förenklat. Berättandet är intressant och målar upp en klar bild av livet i Maycomb, budskapen är alltid viktiga och behandlar många delar av ett samhälle. Till stor del fördomar, rädslor och orättvisor. Men också visdom, insikt, godhet och moral. Fem stjärnor!

“You never really understand a person until you consider things form his point of view — until you climb into his skin and walk around in it.”

georgeorwell_animalfarm

Animal Farm, George Orwell (1945)

Djuren på Manor Farm har fått nog av människan och framför allt den alkoholiserade bonden Mr Jones som skött dem illa. De revolterar för att styra och hantera farmen själva, och för att leva enligt de sju budorden av animalism, där det viktigaste är att alla djur är jämlika. Men makt korrumperar och moral degenererar.

En fabel, en politisk satir, en dystopisk allegori där animalism är parallellt med kommunism. Enligt Orwell beskriver boken händelser som ledde till den ryska revolutionen år 1917 och några år in i Stalins era. Farmens grisar utgör ledningen och bland dem hittar vi likheter med verkliga personer — Stalin, Lenin, Trotskij och Molotov. Genom den starka hästen Boxer skildras Sovjetunionens arbetarklass som litar på regeringen. Åsnan Benjamin, å andra sidan, inser att något håller på att gå fel på farmen men han tiger likväl. Alla farmdjur beskriver många människors olika situationer, inställningar och erfarenheter, och de flesta av dem befinner sig i samma djupa underläge.

“Several of them would have protested if they could have found the right arguments.”

Det är en mörk och sorglig historia. I sin hjälplöshet och goda vilja hamnar djuren i en allvarlig och dyster situation av manipulativt förtryck. Trots det är boken skriven med en roande fyndighet och satiraspekten fungerar definitivt som den ska.

“Comrades!’ he cried. ‘You do not imagine, I hope, that we pigs are doing this in a spirit of selfishness and privilege? Many of us actually dislike milk and apples. I dislike them myself. Our sole object in taking these things is to preserve our health. Milk and apples (this has been proved by Science, comrades) contain substances absolutely necessary to the well-being of a pig. We pigs are brainworkers. The whole management and organisation of this farm depend on us. Day and night we are watching over your welfare. It is for your sake that we drink the milk and eat those apples.”

Kort och gott är Animal Farm ett mycket viktigt och definitivt mångsidigt verk. Alla borde läsa! Som bonustips kan jag tillägga att Pink Floyds album Animals dels är baserat på denna fabel och jag tycker att den skivan är den överlägset bästa de har gjort.

“All animals are equal, but some animals are more equal than others.”

margaretatwood_thehandmaidstale

The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (1985)

USA har förvandlats till en militärstyrd, totalitär teokrati där framför allt kvinnor är hårt förtryckta — de är t.ex. inte längre tillåtna att läsa, det är numera en synd. Offred är en s.k. handmaid som har blivit tillordnad ett högaktat par som inte kan få egna barn, för att en gång per månad försöka bli gravid med mannens barn, å parets vägnar.

“My name isn’t Offred, I have another name, which nobody uses now because it’s forbidden. I tell myself it doesn’t matter, your name is like your telephone number, useful only to others; but what I tell myself is wrong, it does matter. I keep the knowledge of this name like something hidden, some treasure I’ll come back to dig up, one day. I think of this name as buried. This name has an aura around it, like an amulet, some charm that’s survived from an unimaginably distant past. I lie in my single bed at night, with my eyes closed, and the name floats there behind my eyes, not quite within reach, shining in the dark.”

Detta var min första bekantskap med Atwood och jag förstår verkligen varför hon är så uppskattad, ska nog lyssna på mer av henne snart. I The Handmaid’s Tale är hon briljant, skrämmande, hemlighetsfull, exakt och fantasirik. Det är som att Atwood står med ena foten stadigt i vår värld och den andra i den parallella bokvärlden, och p.g.a. detta målar hon upp en overklighet som inte känns speciellt overklig. När hon beskriver denna misogyna dystopi så lyckas hon förmedla den så att den i dess grundvärderingar, även om uttrycket av dem är drivna till sitt extrema yttersta, inte känns alltför främmande. Inte historiskt sett, och därmed inte heller i en horribel framtid. Mådde ibland ganska illa då jag lyssnade på boken — den var övertygande och enkel att försvinna in i. Det blev lätt att glömma att det var påhittat, hur bisarrt det än låter.

“Ordinary, said Aunt Lydia, is what you are used to. This may not seem ordinary to you now, but after a time it will. It will become ordinary.”

Detaljer som tanken i citatet ovanför bidrog till att boken kändes trovärdig. Det är ju sant vad tant Lydia säger, och Offred inser det också; att hon vant sig vid att vara en vandrande livmoder utan rättigheter. Offred var för mig lätt att relatera till, hon tillbringar merparten av sin tid isolerad och jag kan känna igen vissa mönster tankarna får i mig själv när jag, i perioder, inte direkt umgåtts med folk och inte talat med någon. Ta som exempel nångång då ni varit förkylda och sängliggande i en vecka — ni vet ju hur konstig en blir i skallen av sånt men hur normalt det är att en blir så. Lite sån tänker jag att Offred är. Claire Danes gjorde också ett fantastiskt jobb med berättandet, kan verkligen hjärtligt rekommendera både boken i sig själv och ljudboksversionen med Danes.

“We were the people who were not in the papers. We lived in the blank white spaces at the edges of print. It gave us more freedom. We lived in the gaps between the stories.”

jkrowling_thecasualvacancy

The Casual Vacancy, J. K. Rowling (2012)

I staden Pagford i England hittar vi tjugo huvudkaraktärer. En av dem dör plötsligt och oväntat och lämnar således en tom stol efter sig i stadens grevskapsråd. Vi följer de som direkt och indirekt påverkas av bortgången, och dyker samtidigt ner i hemligheter, intriger och djupa känslor av diverse slag.

Den hade absolut sina stunder, men i de stora hela tyckte jag den var slö och tradig, vilket gjorde att jag kände mig likadan. Var tvungen att pausa mitt i och lyssna på en annan bok för det blev så tråkigt. Jag gillade däremot slutet, och hur den skildrar symbiosen i ett litet samhälle och hur många saker hör ihop och hur mycket av det som händer oss är en kedjereaktion. Men att det är ungefär en timme av cirka 18 som jag gillade, när jag tyckte att resten var som bäst nöjaktigt men oftast tämligen fadd och/eller egal, gör såklart inte speciellt mycket för helheten. Läste dock att BBC ska göra ”television drama” av den, och tror att den däremot kan bli riktigt bra som sådan.

“He tried to give his wife pleasure in little ways, because he had come to realize, after nearly two decades together, how often he disappointed her in the big things. It was never intentional. They simply had very different notions of what ought to take up most space in life.”

“Colin had a habit of making sweeping judgements based on first impressions, on single actions. He never seemed to grasp the immense mutability of human nature, nor to appreciate that behind every nondescript face lay a wild and unique hinterland like his own.”

Pust. Kanske måste dela upp de här månatliga bokgenomgångarna i fortsättningen för att inte a) få kramp i fingrar+hjärna och b) textvägga som faaaeen.

6 kommentarer

läst i augusti (minus harry potter)

Som jag tidigare nämnt så lyssnar jag på ljudböcker på jobbet och jag tänkte att en månatlig genomgång av de böcker jag lyssnat på kunde vara något. Skippar dock Harry Potter-böckerna jag lyssnade på under augusti månad, minns inte vilka de var men mot slutet av månaden lyssnade jag i alla fall klart den sista av dem och började sedan aningen tafatt leta efter vad jag skulle lyssna på härnäst. Strax därpå började jag också dokumentera ljudbokslyssningarna på goodreads, där jag också försökt värdera hur mycket jag gillade dem i stjärnor i ett antal mellan en till fem. Jag tycker fortfarande att det är en för trång skala för att kunna göra en rättvis bedömning men att börja expandera den här på bloggen skulle säkert bli förbryllande och medföra mer trubbel, så jag håller mig till samma. Utöver HP-böckerna hann jag i augusti lyssna klart på tre andra ljudböcker, i kronologisk ordning var de:

tinafey_bossypants

Bossypants, Tina Fey (2011)

Tina Fey delar med sig av personliga anekdoter och tankar från barndom till tonår till vuxenliv, och hon gör det med självdistans, skärpa, frankhet, ibland oväntat och rörande mycket ömhet, och naturligtvis en stor skopa humor.

Det är kanske märkligt att beskriva en självbiografi som en feel good-bok, men det är utan tvekan det jag skulle kalla den framför allt annat. Att Fey själv läste den gjorde att den kändes mera personlig och jag har faktiskt den där känslan av att jag lärt känna henne på något vis — pluspoäng för ljudboksformatet i detta fall, kan jag tro. Min första egentliga bekantskap med Fey var via 30 Rock och ni minns kanske vilken stor grej det var för några år sen att en kvinna skapat serien och att hon gjort den rolig. Hon pratar lite om det här med ”kvinnlig humor” i boken, t.ex. fenomenet att bara för att en person inte tycker att en kvinnlig komiker inte är rolig så avfärdar denna person kombinationen kvinna + humor helt och hållet. Fey säger:

“It is an impressively arrogant move to conclude that just because you don’t like something, it is empirically not good. I don’t like Chinese food, but I don’t write articles trying to prove it doesn’t exist.”

Och sånt kan jag inte annat än älska. Hon är skarpsynt men tycks ta det mesta med en klackspark, och samtidigt som hon avväpnar mansgrisiga inställningar så får hon mig att skratta. Såhär sa hon förresten angående en kommentar på internet:

“To say I’m an overrated troll, when you have never even seen me guard a bridge, is patently unfair.”

sylviaplath_thebelljar

The Bell Jar, Sylvia Plath (1963)

Esther Greenwood får en praktikplats i New York en sommar och när saker och ting borde gå bra så sjunker istället Esther djupare in i sig själv, känner sig avskärmad från omvärlden, och närmar sig ett sammanbrott. Boken brukar kallas för en semi-självbiografi och en månad efter publiceringen begick Sylvia Plath självmord efter ett flertal tidigare självmordsförsök.

Utan att överdriva så har jag velat läsa den här boken sen jag var runt fjorton år men det har av oförklarligheter aldrig blivit av. Nu, när jag äntligen lyssnade på denna underbara ljudboksversion av den, uppläst av Maggie Gyllenhaal, så levde den upp till mina förväntningar och överskred dem t.o.m. på sätt och vis. Den har hängt med mig sen dess. Jag tänkte på den i flera dagar efteråt och fortfarande besöker Esther och Sylvia mig ibland. Jag hade innan lyssningen blivit lite rädd för att The Bell Jar skulle kännas för tonårig och klyshig, men jag tycker att den istället känns som ursprunget, som föregångaren till många andra tonåriga klyschor utan att vara sådan själv. Originalet som inte går att överträffa eller efterhärma, alltså.

Likt huvudpersonen och författaren så har jag också upplevt depression och det är lätt att känna igen många tankar, som jag antar att också var symptom. Inte alltid till exakthet men det är en bekant känsla där; en uppgivenhet, en likgiltighet, en världströtthet, vilka faller tungt över ens huvud som en blöt handduk i ett mörkt och kallt källarbadrum. Ofta också en desperation, ibland frustration.

“I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, since they didn’t believe in life after death, and what each person believed happened to him when he died.”

Jag älskar Plaths sätt att uttrycka sig, hon kan gå från bitsk, rent av härsken, kort och stubbig till poetisk, sirlig och vindlande, och det låter ändå alltid som hennes sanna stämma och aldrig tillgjort eller pretentiöst.

“New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.”

“Piece by piece, I fed my wardrobe to the night wind, and flutteringly, like a loved one’s ashes, the gray scraps were ferried off, to settle here, there, exactly where I would never know, in the dark heart of New York.”

fscottfitzgerald_thegreatgatsby

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald (1925)

Vi följer med Nick Carraway och hans minglande i societetslivet i fiktiva West Egg i Long Island en sommar. Genom Nick bekantar vi oss med hans mytomspunne, stilige och rike granne Jay Gatsby som ordnar fantastiska fester en efter en. Det visar sig att bakom den glittrande fasaden gömmer sig en djup längtan.

Jag skulle så gärna tycka om boken mer men jag kände mig hemskt otillfredsställd av den och hur ytlig den sist och slutligen var. Tyckte också det var retsamt att den byggde upp så länge och slutet motsvarade inte det alls, det kändes nästan snopet och som att boken var över innan slutet var över. Men sen läste jag en kommentar där nån sa att den enda egentliga romansen i boken var kärleken till the glamour, the glitz, the American dream, och allt sådant, medan exempelvis Gatsbys fascination vid föremålet för hans romantiska intresse (klumpig uttryckt, men jag vill ju undvika spoilers) inte hade särskilt mycket att göra med själva personen utan snarare med vad hon symboliserade för Gatsby, med sin röst som ”sounds like money” och så vidare. Önskar jag hade insett det medan jag lyssnade på den, hade nog gillat den mer då. Lustigt nog så är det i efterhand precis samma situation jag befinner mig i i mitt förhållande till den här boken; jag gillar idén och vad den symboliserar många gånger mer än själva litteraturen. Blir osäker om den borde få fler stjärnor eller inte. Borde återbesöka den nångång, förmodligen helst genom att läsa och inte lyssna.

“In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars.”

Jag gillade ofta språket, inte sällan användes symbolik och ord som jag också brukar fastna för. (Fitzgerald nämnde vid något skede något om en spänning i luften som inträffar under höstar och vårar och det är precis sånt som jag också brukar tala om, sånt tyckte jag förstås var kul.) Språket var också stundvis mycket vackert och ofta slog det mig hur coolt det är att dessa ord blev skrivna för nästan hundra år sedan och de känns ändå inte det minsta… ja, 1800-tal antar jag. (Sådär som jag är van sen barndom och tonår att tänka att ”hundra år sen” lät, alltså.) Knappt föråldrat alls, faktiskt.

“I hope she’ll be a fool — that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool.”

2 kommentarer

to kill a mockingbird, 1960 & 1962

mockingbird_01

I fredags lyssnade jag klart på Harper Lees To Kill a Mockingbird, en av de där böckerna som jag länge velat och tänkt att jag borde läsa, men som förblivit oläst ändå. Det är så med väldigt många must-reads, tycker ibland det är pinsamt hur få klassiker jag har läst. Det positiva är att såna böcker tycks vara lätta att hitta som ljudböcker, så nu verkar det bli ändring på den saken, sakta men relativt säkert. (Lyssnade t.ex. äntligen på George Orwells Animal Farm också, även det i fredags.) Jag har förresten skaffat ett Goodreadskonto mest för dokumentations skull, försöker också att samla citat jag gillat på ett vis eller annat, samt betygsätta böckerna för att få tips som passar mig sen då jag fått ihop till 20 böcker, men det är ack så svårt. Fem stjärnor är för få, så jag velar konstant av och an mellan hur många stjärnor jag ska ge de flesta böckerna. Tycker också att fem-stjärniga ”it was amazing” är klantigt uttryckt, ibland tokgillar en ju saker som inte för den delen är ‘amazing’.

Angående To Kill a Mockingbird olästa status så blev det alltså med assistens av Sissy Spacek äntligen ändring på den saken (fast om vi ska vara riktigt noggranna, så har jag ju inte ännu heller läst den-läst den). Och den gav jag fem stjärnor.

mockingbird_03mockingbird_02

”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.” – Harper Lee

Boken kom ut 1960 och två år senare en filmatisering av den, som jag tittade på igår. Absolut sevärd, men i jämförelse med boken kändes den förstås mer som en kvick sammanfattning, typ sådana som brukar tryckas på baksidan av böcker, än den kändes som en ordentlig skildring. Så som det av förståeliga skäl ofta brukar vara med böcker som blivit film, alltså, men jag saknade ändå vissa delar.

mockingbird_04

Berättelsen skildras utifrån Jean Louise ‘Scout’ Finchs perspektiv, hon blickar tillbaka på sin barndom under den stora depressionen på 1930-talet i den fiktiva småstaden Maycomb, i Djupa Söderns Alabama. Hennes pappa, Atticus (i filmen spelad av Gregory Peck), är änkling, advokat och en sån underbar och beundransvärd karaktär att jag, aningen pinsamt, tenderar bli gråtmild då jag tänker på det.

mockingbird_05mockingbird_06

Scout har en äldre bror, Jem, som hon beskriver med orden ”Jem was a born hero”. De träffar Dill, en kille som tillbringar somrarna i Maycomb, och Scout accepterar honom först efter att hon märker att Jem har accepterat honom. Jem både vill och är på många vis ledaren men tillsammans med fantasifulle Dill så uppstår en ny dynamik och de blir näst-intill besatta med mystiken som omger deras grannar, familjen Radley. Närmare bestämt med sonen, Boo, som aldrig syns till men som de vet att finns inne i huset. Sinsemellan målar de upp en mycket kuslig bild av honom.

mockingbird_07

Symboliken är tät i To Kill a Mockingbird och speciellt intressant tycker jag att Tim Johnson är. Händelsen i sig agerar också som en slags brytpunkt, där barnen får se Atticus i ett nytt ljus; vilket jag tänker att blir desto mer symboliskt ju mer övertygad jag blir om att Tim Johnson symboliserar fördomar av diverse slag. Och att Atticus, så som familjen Finchs granne miss Maudie säger om honom, ”there are some men in this world who were born to do our unpleasant jobs for us” — och därför står han ensam men självsäkert på gatan, lika som han säkerligen fått göra under merparten av Scouts berättelse, p.g.a. fallet han blivit tilldelad. Medan resten av Maycomb gömmer sig i tryggheten, bakom stängda dörrar, bakom inskränkta vanor, bakom majoritetens beskydd.

mockingbird_09mockingbird_08

Fler och fler märkliga händelser inträffar i Maycomb. Jem tycks ha sina aningar men han avslöjar inget åt Scout.

mockingbird_11mockingbird_10

Miss Maudie säger tidigt i boken att ”Atticus Finch is the same in his house as he is on the public streets.” — Scout förstår antagligen inte helt vad det innebär men med tiden får hon se det med egna ögon ett flertal gånger. En mer framstående moralisk hjälte kan jag inte komma på. Atticus är gjord av empati, insikt och ödmjukhet, och känns trots det aldrig konstlad eller overklig. Miss Maudie har rätt.

mockingbird_12mockingbird_13mockingbird_14mockingbird_15

Mycket av filmen kretsar kring fallet som försvarsadvokaten Atticus är involverad i, där mörkhyade Tom Robinson står anklagad för våldtäkt av ljushyade Mayella Ewell. I boken är denna händelse också en ytterst vital beståndsdel men mest pågår det i periferin — det är inte del av Scouts centrala tankar, det har förvisso en stor inverkan på hennes liv men hon är för ung och framför allt så tycker alla andra att hon är för ung för att förstå hur situationen ser ut. Det är främst under rättegången som allt kommer fram, men mera än Scout så är det Jem och Dill som reagerar på situationen. De bär båda äldre än Scout och… tja… utan att bli alldeles för spoiler-ig: så som det framkommer tidigt så är det en synd att ta livet av härmtrastar (mockingbirds), och jag tänker att fågeln symboliserar oskuld och skuldlöshet, av alla slag, även barndomens blåögdhet.

N-ordet förekommer 48 gånger i boken, något den hårt kritiserats för, och i filmen har de tonat ner det avsevärt. Lika så bra, tycker jag, men jag är också en av de som tycker att användandet av ordet, vilket jag annars starkt bestrider, nog tjänar sitt syfte i boken. Det framhäver klart och tydligt vilket förtryck ordet utövar, hur satans ful rasism är och hur den infekterar hela samhällen. Jag tänker att ifall någon läser den här boken och tror att det är okej att använda det ordet så är den personen en ytterst ömklig och motbjudande amöbalort.

Boken behandlar för övrigt inte bara rasism utan även till stor del klassism, lite feminism (eller åtminstone könsroller), fördomar och rädsla för sånt som är annorlunda, och främst av allt medkänsla och mod, tydligt exemplifierat i det Atticus säger till Scout:

”You never really understand a person until you consider things from his point of view — until you climb around in his skin and walk around in it”

och till Jem:

”I wanted you to see what real courage is, instead of getting the idea that courage is a man with a gun in his hand. It’s when you know you’re licked before you begin but you begin anyway and you see it through no matter what.”

mockingbird_16mockingbird_17

Om en kväll i oktober berättar Scout ”This night my mind was filled with Halloween — there was to be a pageant representing our county’s agricultural products; I was to be a ham.” — så det förklarar Scouts outfit i dessa bilder. Hon beskriver också kvällen som den längsta resan hon tagit med Jem, men jag ska förstås inte avslöja varför.

mockingbird_18mockingbird_19

Robert Duvall gjorde sin filmdebut i To Kill a Mockingbird! Han var egentligen bara med några minuter men fick mig likväl att gråta lite. Inget ovanligt vad det gäller den här berättelsen, jag halvgrät ett flertal gånger medan jag lyssnade på boken och höll endast tillbaka tårarna i.o.m. att jag befann mig på jobbet. Någon enstaka gång blev jag tårögd över det fruktansvärt fula, men oftast över det vansinnigt fina. Snyft snyft.

i’m miss world, somebody kill me

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.
En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."
”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.
6 kommentarer

om makten sitter i ett finger så är det nog inte lillfingret i alla fall

Borde egentligen befinna mig i sängen och försöka sova, MEN: Jag pratade med Ellen (som händelsevis också är min nya e-granne, yay!) och plötsligt blev jag fast övertygad om att makt inte på något vis kan vara samma sak för kvinnor som det är för män. I dagens läge, ni vet vad jag menar. Har inte kunnat förklara varför jag tycker att det är total hästdynga det här folk ibland hävdar att ”kvinnor egentligen är de som besitter makten” — oftast sägs ju det här också som en ;)-ig kommentar för ha ha män tänker med snoppen såklart och hi hi vi kvinnor tycker ju om att vira våra män kring lillfingret förstås — och sånt har en del av oss då ganska svårt att svara på utan att fnysa hjärnan ut i bihålorna på kuppen. Det är väl precis det som varit mitt problem också, vissa saker känns så sabla befängda och URTÖNTIGA att det inte ens går att ta dem på allvar och avväga vad som talar för idén och vad som talar emot.

Men så nyss så blev det självklart för mig att det som jag tycker gör hela det argumentet så absurt och löjeväckande är just själva makten: Den är annorlunda. Den måste vara annorlunda. För det där att en kvinna ”anspelar på sin sexualitet” och ”utnyttjar sin sensualitet” för att få en man att göra så som hon vill, så ser inte mannens makt ut. Naturligtvis ingår underhandlingskonst även i mannens makt men jag har svårt att tro att den skulle te sig på alls samma sätt. Den har inte samma ursprungspunkt — av vad jag har kunnat observera så handlar den inte om att locka och lirka, den tycks handla om att förfråga, kräva, erbjuda, kompromissa och förhoppningsvis skaka hand på det sen. Sällan är det väl antydningar om köttsliga lustar och gentjänster som sätts på bordet i såna situationer. Får känslan av att mannens makt handlar i många fall om att ta och att göra, rätt och slätt. Väg det mot kvinnans stereotypa jämkande enligt den där ;)-klyschan, vilket känns mera fördelaktigt? Vilket ger mera respekt för individen? Att hävda att kvinnans ”virande kring lillfingret” är ett utövande av makt känns väldigt tröttsamt i jämförelse — det är en manipulation, såklart, men likväl en som genomförs ur underläget: genom att övertyga mannen om att ens önskning också är något han eftersträvar, på så vis får kvinnor nåt att hända, genom att övertyga mannen att ta makten igen. Förstår ni hur jag menar?

Och vissa kan säga att det att få sin vilja igenom är att besitta makten, men jag håller nog inte med. Jag tycker inte att det är att ”besitta makten” om en måste spela från underläget och till på köpet anspela på underläget.

Maktspelet spelas på olika plan, och skulle jag veta ett skvatt om sport och sportarenor skulle jag dra till med nån snärtig liten jämförelse här men det kan jag inte, så jag säger: Det är svårt att känna sig mäktig när killarna spelar tv-sänd fotboll i nån stor arena i kanske typ Milano eller nånting och själv sitter man hemma på bänken utanför byns lågstadieskolas sportplan på gymnastiklektionen i ett lag man blev vald sist till trots att man säkert kunde göra ganska många mål om nån bara fattade det nångång och lät en spela. Typ.

Klart att vissa tjejer är med och spelar och det är bara bra, men generellt känns ju möjligheterna ganska olika och det är väl knappast någon nyhet för nån. Redan bara att en diskussion sällan kan föras om till exempel könskvotering utan att nån lustigkurre är där och skämtar-fast-inte-egentligen-skämtar om ”människans natur” säger väl sitt (och det är ganska sexistiskt). Och visst, kul och bra för er om det funkar för er så som det är nu och ni är nöjda med det men det är onekligt inte helt rättvist att reglerna är sådana och när ni i det stora hela hävdar att ”kvinnor besitter makten p.g.a. sina vaginor” så befäster ni inte bara de reglerna som nog inte fungerar för alla, utan även idén att kvinnans hela varelse bedöms och utgår ifrån hennes sexuella tillräcklighet, plus att ni dumförklarar alla män på samma gång. Eller, ni vet, om inte nån karl har en jättesmart penis då.

I alla fall, såna här tankegångar var kanske inte speciellt nya för er och kanske har jag helt fel (?!), jag är ännu det där flummiga tankerusstadiet då det mesta är svårt att sätta ord på. Vad jag säger är i princip: Kom, bildade människor, tag min hand och vägled mig. Fast, ni vet, mindre bibliskt. Eller säg vad jag ska googla på imorgon, jag är svintrött ju och kan inte ens tänka ut det nu mera. Kommer ångra detta gravt och djupt, sömnbristmässigt, blä att det ska gå så trögt att skriva ibland. ”Ska bara göra en kvick anteckning”, jojo, visst.

P.S. Som vanligt är inte detta ett angrepp på män. Ok. Inte på kvinnor heller, för den delen.

så blev det den åttonde mars då

Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via ”Grattis kvinnor!”-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger ”Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!”.

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginala besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig ”pojkflicka”, jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig ”bitterfitta”, jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag ”såklart bara är avundsjuk”, jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända… så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.

we blog web log

20111024_couscous

För nån vecka sen läste jag nätversionen av intervjun med bl.a. Karin L. i Västra Nyland, ”Bloggen är inte död”, och jag håller naturligtvis med om det. Har inte ens tänkt tanken att bloggandet som hobby skulle löpa risk att dö ut, tycker t.o.m. bloggandet har vuxit starkare (just p.g.a. kvaliteten som Karin också pratade om), men däremot tycker jag mig ha noterat att det haft ett uppsving i trendigheten i Svenskfinland, vilket sedan har dalat en aning, och förstås att trenderna överlag inom bloggandet har pendlat av och an. Som inom vilken uttrycksform och hobby som helst, med andra ord. En tid var det t.ex. modebloggar som gällde och nu just toppar många inrednings- samt träningsbloggar om man kollar på Bloggtoppen.fi. Då jag tog mina första trevande steg ut på internet så var det de personliga, ofta så till den grad att de egentligen kan klassas som privata, dagboksskriverierna som gällde. Hur länge folk har skrivit dagbok på internet vet jag inte men ordet ”weblog” myntades år 1997 så då var det förstås redan tillräckligt förekommande för att folk skulle hitta på ett specifikt uttryck för det. Två år senare dök ordet ”blog” up, härstammande ifrån att en klurig typ satte till ett mellanslag i ordet weblog och åstadkom därmed frasen ”we blog”. Och fjorton år senare bloggar vi ännu.

Har sagt det förr, men — jag har själv haft svårt att identifiera mig med de termerna, att jag ”bloggar”, eller att jag är en ”bloggare”. Fortsättningsvis tycker jag att det för det mesta känns mera rätt att säga att vad jag gör är att skriva dagbok på internet, eller föra en journal. Det gjorde jag innan jag hörde uttrycket ”blogging”, och det där att blogga kändes som något väldigt specifikt — definitivt mera proffsigt, fyndigt och iakttagande än det jag sysslade med, men också att bloggandet handlade mer om att berätta om saker man tänkt och gjort, snarare än att berätta hur man har känt under tiden. Fortsättningsvis känner jag av samma gräns där emellan, även om bloggande har blivit en paraplyterm som massor av ageranden på internet passar in under. (T.ex. statusuppdateringar på Facebook är en form av blogg, det ni!)

Framför allt märker jag av en stor skillnad inom attityderna till bloggandet och bloggare bland icke-bloggare. Hoppar man redan bara tio år tillbaka i tiden var det ännu tämligen ovanligt, åtminstone på finlandssvensk mark, och folks respons till bloggande varierade oftast mellan att tycka att det var obekvämt och opassande, att vara ”så avslöjande”, och att tycka att det var spännande och modigt, av samma orsak. Nu för tiden har det blivit vanligt att folk tycker att det är löjligt, t.o.m. egotrippat. Navelskådande och narcissistiskt. Att granskar man det med rätt styrka på glasögonen så genomskådar man det och ser att det inte är annat än ett behov på uppmärksamhet. Och visst, till viss mån är det ju det. Det hör väl för det mesta till människans natur att vilja umgås. Vore man väldigt asocial skulle man knappast blogga. Och där finns också ett nyckelord; att det handlar om socialitet. (Nationalencyklopedin definierar: den förmåga till socialt umgänge som utmärker det artspecifika levnadssättet hos såväl människan som andra djur.)

Internet består av ett nätverk, skapat av människor, upprätthållt av datorer. Där har vi sociala relationer som är sammaknutna via teknik Att man sedan också socaliserar på internet, via Facebook, via Reddit, via bloggar, via IRC, via en oändlig drös med sociala forum, skapar samhällen. Riktiga samhällen, fast de är på internet, eftersom bakom varje användarnamn finns en riktig användare. (Som ju alltid är en riktig människa, inte en katt, som bilden överst vill föreslå. Och även om människan beter sig som ett troll, fast då kan man egentligen strunta i dem för de vill ändå inte tas på allvar.) Det tycks vara svårt ibland för vissa att komma ihåg det här, men det är en annan historia. Poängen är att internet är precis vad det låter som, ett nätverk, ett kontaktnät, internt mellan alla de som har tillgång till det. Jag väljer att bl.a. utnyttja det socialt, som de flesta andra.

På sistone har jag uttryckt mig aningen syrligt ett par gånger om den här krassa inställningen att om man bloggar så ”låtsas man vara nån”, det har varit gammalt länge redan och ändå klänger en del personer fast vid den uttjatade nollsusningen. Såhär kommenterade en ”Vasabo i centrum” (howdy neighbor!) på Vbl.fi för några veckor sen:

Och förresten… vem bryr sig om vad nån bloggare skriver. Börjar bli irriterad på alla dessa bloggare som försöker framstå som någon sorts ”wannabe-samhällsdebattörer” utan desto mera tanke bakom sina skrivelser.

Om jag lyfter bort mig själv från situationen och struntar i hur befängt det är att jag i egenhet som personlig bloggare beskylls för det faktumet att offentliga nyhetsmedier sett nyhetsvärde i min personliga åsikt (och för att inte haft en tanke bakom mina skrivelser, jag menar, ursäkta kan du läsa?), så är det fortfarande befängt ändå. Inte bara för den delen att här har vi en anonym kommenterare på Vasabladet som tycker sig kunna avgöra vad andra personer bör och inte bör blogga om — Basse N. illustrerade f.ö. den här inställningen helt perfekt som vanligt i Internetbestämmaren — utan även för den delen att: Vi är väl alla del av samhället? Vi har väl alla rätt att diskutera det? Vem, om inte samhället, ska prata om samhället? Bloggosfären är dessutom en del av samhället. På vilken mark, i vilket sammahang, ska vi prata om samhället, om inte i samhället? Kom igen, människor! Tänk lite!

Idag tänker jag att bloggandet håller på att växa upp. Granskar man det åldersmässigt så är det väl en tonåring, men det är en brådmogen sådan. Det finns tyvärr ännu delar av internet som frenetiskt trotsåldrar, och inget ont om barn eller så men vuxna är de ju fan inte liksom. Peppe Ö. skrev igår ett klokt inlägg om att Med makt kommer ansvar när man sysslar med alla former av medier, så även bloggandet. Håller förstås med! (Som ett konkret exempel på hur stor roll bloggande faktiskt kan spela så berättade Expressen i januari att Carolina Gynning krävs på skattepengar och att det hade hon knappast gjorts om det inte var för hennes bloggande.) Med läsare kommer inflytande och med inflytande kommer makt och med makt kommer ansvar — eller, ansvar borde komma. Och jag tror fler och fler börjar inse att bloggande är inte bara nån fånig liten obetydlig grej, det kan vara det och det är okej men det behöver inte på något vis begränsat till det. Känner ingen tvivlan över att bloggandet är här för att stanna, vare sig hobbyn utövas via mikrobloggar på Twitter, personliga bloggar på Ratata, kolumnbloggar på Hbl, eller vad som helst. Det faktum att bloggande också har blivit ett yrke för många säger förstås även det mycket om dess slagkraft.

Har inte helt på klart vart jag vill komma med det här, men i alla fall, min personliga åsikt här nu bara (som alltid annars också men uppenbarligen måste man vara tydlig med det ibland), såhär tycker jag: Det är skitkorkat att underskatta internet. Det är också jättetrist att avstå från att utnjyttja potentialet som det serverar, bara för att några självutnämnda domare och jurymedlemmar med ingen makt alls tycker att man är irriterande då man i ett forum pratar om vad man vill, vilket man har rätt till. Nä, sånt går bort. Diskutera, reflektera, analysera, blogga mera, säger jag!

det där om ignorans

Måste bara inflika en liten grej som besvärat mig: Att säga att något beror på ignorans betyder väl inte att man automatiskt dumförklarar någon? Så som jag ser det handlar det bara om att man inte vet, inte är medveten, inte tänkt på saken bara för att man inte är så insatt i ett visst ämne. Det är väl inte att vara dum? Det var ju ändå ett ganska specifikt och även komplicerat ämne som var på tapeten och inte självklar allmänbildning. Jag är ignorant då det kommer till många saker själv men bara för att jag vet precis noll om t.ex. de flesta sporter, rymdteknik eller möbelrestaurering så tycker jag inte att det gör mig dum. Det tycker jag att vore dumt att tro att nån är dum bara för att de har intresserat sig för andra saker än en själv. Så alltså: Tycker jag att det gör mig dum för att jag inte är insatt i sport, rymdteknik och möbelrestaurering? Nej. Men tycker jag att jag är ignorant, alltså okunnig, inom samma ämnen? Absolut.

2 kommentarer