Kategori: opinion & reflektion

Woman flu

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.

Annonser
4 kommentarer

Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

20180908_203515

Ohoj! Där stod jag i lördags och hängde på toan i en hytt medan Blenda sov och Alfred underhöll ett gäng politiker. Vi var på en dagskryssning till Umeå och jag hade tänkt posta en drös med bilder från det men blev alldeles för lat och trött. Det får bli senare.

Och på tal om politik så känns det ju som att man borde säga något om det svenska riksdagsvalet, men jag har bara följt med det med ett bråkdels öga och knappt ens det. Läste i alla fall att 17,6 % av dryga 6,3 miljoner personer röstade på SD. Men eftersom det bor över 10 miljoner personer i Sverige så betyder det inte alls att var femte svensk röstade SD, så som vi får anta att det kommer påstås, utan var tioende.

Detta ska jag minnas vid vårt riksdagsval i Finland nästa år. För det brukar ju hända sig att man blir lite knäckt utav resultaten.

Jag såg något kampanjslagord om att ”göra Sverige bättre”. Det var inte SD som låg bakom det fast det låter så — och jag tänkte på att ”bättre” betyder olika saker för olika personer. Sen tänkte jag på det som Margaret Atwood skrev i Tjänarinnans berättelse, att ”Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga.

Tror ni att det är så?

Hur som helst så tycker jag då, när det kommer till val, att det är viktigt att reflektera över vilka det är som har råd att ha det lite sämre. Kanske är det de som redan till börja med har det lite bättre, de med fler alternativ och med mer frihet att göra som de vill.

Eller vad tycker ni?

För det tar ju faktiskt emot att ta ännu mer ifrån de som redan har så lite, tänker jag. Eller det torde det göra så länge man har ett hjärta alltså. (Vilket jag tycker att vi för all del kan förmoda att alla har, men ibland verkar det ju tveksamt. Ibland känns det som att det finns skäl för oro, ändå.)

Somliga har råd, andra inte.
2 kommentarer

Det goda inflytandet

Handen upp alla som fnyst åt influencers en gång eller fyrtiosju. Jag kan börja. *räcker upp samtliga extremiteter*

Bara ordet stör mig. Det vore skitlätt att direktöversätta men ingen vågar för tänk om det skulle få oss att låta omoderna och mindre kosmopolitiska!! Det vore ju sjukt genant att vi gick omkring och pratade som att vi inte förstod engelska, OH THE HORROR VA.

Och sen konceptet. Först verkade det bara konstigt att en del bloggare skulle få en ny titel. Nu förstår jag skillnaden mellan bloggare — som lilla jag — och influencers — som STORA bloggare med många avlönade samarbeten. Och ingen borde väl heller tituleras influencer om de inte försörjer sig till stor del via sociala medier och/eller har väldigt många följare.

Eller tja, är osäker på vilka regler som gäller men så tycker jag då. Reagerar så gott som alltid med skepsis när någon presenterar sig själv som influencer. Kanske för att jag nästan aldrig då hört talas om dem. Brukar undra: Vet personen att en influencer typ är folkvald? Det går inte att självutnämna sig till en, liksom. Eller okej, man KAN, men jag tappar ju förtroendet för den personen direkt vilket gör hens jobb ganska floppigt för hela poängen med en influencers uppgift är ju det motsatta.

clueless
Like hello? As if.

Nåväl.

Det är egentligen ett jättespännande fenomen, att ett yrke går ut på att personifiera olika koncept och produkter. Alltså lite obehagligt också, men ändå, alla väljer ju själva vad de vill stå för och ur det perspektivet är det väl inget märkligt med det. Likväl är det inte så konstigt att det uppstår konflikter i och runtomkring ett sånt fält. Och jag håller också med om att mycket av det influencers gör (joojoooo, #inteallainfluencers) inte är så nyttigt för vare sig andra personers eller planetens välmående. Jag förstår den kritiken.

Det finns förstås ändå, utan tvekan, värre saker att göra än att agera reklampelare för ett visst företag eller en viss livsstil — men visst påverkar det oss. Visst för det med sig en drös med ideal för ohållbara levnadsstandarder. (Ni måste inte vara snygga hela tiden. Ni kan inte vara lyckliga dygnet om, livet ut. Ni fasen får inte längre flyga så mycket som ni gör.)

Och visst tycker jag således att en influencer har ett större ansvar. Inte som privatpersonlig förebild, men nog i att grundligt tänka igenom vilka ideal och val hen vill ställa sig bakom. Influencers jobbar ju med att influera andra. Det minsta hen kan göra är väl att varje arbetsdag ställa sig frågan: På vilket sätt vill jag det? Egentligen tycker jag att det är enda sättet att genomföra jobbet — är man inte samvetsgrann och pålitlig så riskerar man ju förlora det som satt en i branschen: sitt inflytande.

Men jag vet inte, all denna kritik ändå. Ibland känns den faktiskt riktigt onödig. Jag reagerar särskilt på den när den kommer från personer som överlägset deklarerar att de inte bloggar själva eller läser andras bloggar, inte över huvud taget är så brydda i sociala medier heller, faktiskt inte följer med trender eller populärkultur särskilt mycket alls… MEN hen råkar ändå veta att influencers är si och så och det är aldrig positivt.

Hur kan någon med så lite koll möjligen veta vad det handlar om?

Ganska ofta får jag känslan av att orsaken till att kritiken uttrycks ligger i att en influencer är ett så himla lätt byte. För det mesta en ung, attraktiv kvinna som tjänar sin inkomst via företagen hon associerar sig med (istället för att ägna sig åt dem enbart för nöjes skull som många andra). Jag tror att det är lätt hänt att folk (ytligt) förmodar att yta också är allt dessa influencers har att erbjuda.

Sen måste en inte heller leta jättelänge för att hitta paralleller som kunde dras till att ”sälja sig själv” och historisk syn på det. Alltså, jag blir frustrerad då jag tänker på det. Vi erbjuder de här kvinnorna en position som vi sedan bannar dem för att de antagit. Bara det är ju störigt. Och en 🎶 tale as old as time… 🎶

Faktum är ju att om det faktiskt bekymrar en hur folk förvaltar sina inflytanden — och inte bara hur unga kvinnor gör det — så finns det fler håll man kan rikta sin kritik åt. Jag säger inte att man inte får problematisera kring influencers, självklart får man det, men jag säger att det finns andra inflytanden där ute också. Alla har ett, inte bara de som jobbar med det. En del personer som inte jobbar med det har ett större inflytande än många som gör. Så vi kan variera det där lite, det är det jag menar.

Och som den inbitna tjatfeminist jag är så vill jag därför påminna om att det också går att ifrågasätta en man med stort följarantal om han någonsin funderar på sitt carbon footprint och hur han kan rättfärdiga sin slösaktiga livsstil när världen drunknar i vår skit, eller hur han kan stå ut med att vara ifrån sin familj ute på jobb så ofta och så sällan finnas där för att vara en god förebild och närvarande förälder åt sina barn, eller hur det känns att vara en sådan galjonsfigur för kapitalism, materalism, kommersialism och allt som är åt fanders i vårt samhälle, eller om han över huvud taget brukar tänka på vilket meddelande han sprider åt sina fans, eller alla unga killar, eller hela omvärlden, när han så ofta visar upp sig från sina bästa, starkaste sidor och nästan aldrig sina svaga, och hur kan han stå ut med sig själv när folk mår dåligt utav det?

Eller förresten, säg inte så, var lite snällare istället. Åt kvinnorna också.

Jag tror inte att det skulle göra någons goda inflytande mindre.

Lattemorsning!

Fortsätter på lattemamma-tråden för begreppet kom på tal sist jag träffade min mammagrup då jag, Elin och Cecilia efter parkhänget strosade en stund med takeaway i handen. Vi skojade om att vi var lattemorsor, sådär käckt och självironiskt som mammor gör.

Ok nä vet inte, testar bara på ett mamma-alternativ till pappahumor. Det kunde till exempel vara skojfrisk självdistans. Eftersom krystade ordskämt tydligen redan var paxat.

Hur som helst — sen var det nån som undrade varifrån uttrycket ens kommer. Jag överraskade nästan mig själv med att fnysa ut en mening som slutade med ordet kvinnoförakt.

För nog är det väl ändå NÅT ganska märkligt med att det går så kvickt att hitta något löjeväckande i att kvinnor blir mammor och då ganska naturligt umgås med andra personer som är i samma situation, ibland mitt bland folk. (Precis som alla andra på stan.)

Så brukar ju förresten de flesta relationer ha sin start — att två personer befinner sig på samma plats på samma gång (typ föräldraförberedelsekurser som staten ordnar åt oss) och/eller knyter kontakter över ett gemensamt intresse eller erfarenhet (typ föräldraskap som ju ÄR en ganska stor grej i en persons liv).

Men ändå är det så himla typiskt mammor att träffa andra mammor. Måste vi bli så jäkla babyfixerade? Kan vi inte leva som förr? Det är som att bara för att vi blivit mammor så kan vi inte vara oss själva längre utan allt ska kretsa kring bebisen.

Vi pladdrar på som om livet bara handlade om blöjor och uppfostran och relationer. Som om vi inte visste av något annat. Äta, bajsa, sova och vaddå, dricka latte med en vän ibland?

För såklart är det latte vi dricker! Inte vanligt svart manligt outspätt kaffe utan nånting så oekonomiskt och mjäkigt som kaffe med en massa mjölk. Där är vi är ute och roar och unnar oss, utan att dra in några egentliga inkomster till hushållet till på köpet! Fruntimmer va. Så oförståndiga.

Nej hem med alla lattemorsor och ta hand om våra barn. Byta blöjor, uppfostra barnen och vårda relationerna inom familjen. Sluta drälla omkring på stan och träffa kompisar som om vi fortfarande ville leva lite som förr ibland. Det har vi ju valt bort. Haha. Nu är vi mammor och då får vi bete oss som sådana och släppa tankarna om att vi samtidigt också är ganska mycket som förr.

20180704_kaffe

Nä, ni hör ju. Latte mommies of the world unite, vill jag säga. Ska lattemorsa mig så fasen (eller som man också kunde säga: ska morsa a latte) medan jag kan.

Det var allt, thanks a latte,
mamm.

(*pappahumoristisk*)

Bebisar, bebisar, bebisar

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

Skräpprodukt av min tid

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

Självförtroliga samtal

Jag har en möjlig spaning angående självförtroende på gång.

Här hemma fastnade vi nyligen för The Great Interior Design Challenge på BBC2/Netflix. I säsongen vi såg dök 21-åriga Jamie upp som tävlande. Han utmärkte sig framför allt genom sin tro på sig själv. Eller snarare sitt snack om det.

För jag har aldrig i mitt liv hört någon prata så oupphörligt mycket om sitt jäkla självförtroende. Inte så att det var varken särskilt bra eller dåligt, men det klara navet i hans narrtiv. Detta låter som att jag överdriver men alltså verkligen — i nästan varje intervjusnutt hittade han ett sätt att reflektera över det. I senare avsnitt tyckte jag det avtog, han klev ut ur sig själv och jag började gilla honom då. Men till en början återkom han till självförtroendet gång på gång och vi suckade och stönade i soffan. Snark, Jamie. Ingen bryr sig.

Det blev nästan som nån slags satir på samtiden. För jag kände ju verkligen igen de där tankarna från alla ”inspirerande citat” som typ översvämmar nätet nu för tiden. Säger inte att det bara är skit, säger bara att sådana är väldans populära i vår tid.

sjalvfortroendehajp

När Jamie inte lyckas så bra med sin uppgift att förvandla ett rum åt sina kunder så resonerar han att hans självförtroende hade brustit under projektets gång — som att hade han bara trott på sig själv mer hade det gått bättre. När han istället lyckas bättre så blir hans vinkling snabbt om han kanske ska kunna börja tro på sig själv mer nu. Ungeför som att han nog kan allt det där, men bara inte alltid vågar.

Och alltså som en jantelagare så blev jag ju något provocerad utav detta mönster. Inte då av att Jamie gärna vill tro på sig själv, men av att beståndsdelar så som exempelvis erfarenhet, fallenhet, hårt jobb och lyhördhet till kundens önskemål tycktes falla sekundärt jämfört med självförtroendet. Som om hur ens ego klarar utmaningen är huvudsaken?

Ahhh!! Det bara STÖR mig så! Jag försöker inte säga att självförtroende är bajs, humbug och/eller fullständigt irrelevant för ens prestation, men… jag vill inte bo i en värld där det är det viktigaste som finns heller.

Min spaning är med andra ord ingen ny egentligen men att vi alla är en produkt av vår tid. Att det såklart även påverkar en att — i synnerhet under ens mest formbara år — vara omgiven av mantran så som ”believe in yourself” och ”confidence is key”.

Och jag tänker att en taktik att fejka det till vi mejkar det, är att få allt att handla om vår inre resa. Att allt, precis allt, går att vända till någon givande lärdom för vår utveckling. Den möjligheten nappar vi gärna på så snabbt som möjligt eftersom det eliminerar utrymme för annat, exempelvis misslyckande. För det handlar ju fortfarande om att nå framgång.

Vår poster boy Jamie råkade personifiera detta men han är ju inte ensam om det. Det ligger ju verkligen i tiden att tänka (nej ursäkta jag menar att *känna*) att jag och mina känslor är oerhört väsentliga, att allt hänger på ens egen styrka och så vidare.

Självförtroendet tycks röra sig från en liten notis på sista sidan (säger inte att det var rätt plats heller) till framsidestoff. Och vet ni, jag orkar bara inte läsa. Inte för att det skulle vara genomgående ointressant, men för att det blir ju fan utmattande.

Känner ni igen nåt av det här?

4 kommentarer

En nekande summering av mitt innersta väsen

En kompis till mig summerade nyligen mitt innersta väsen i en simpel fras.

Tidigare i somras, när jag övernattade på sjukhuset med Blenda en natt, så fick jag ett meddelande av Frank som också var där med sin dotter. ”Funderar om vi är vägg i vägg”, skrev han. Jodå, det var vi!

Han hade hört min röst genom väggen och känt igen den. Eller egentligen hade han känt igen sättet jag sa ”nej” på, sa han. Eller mer specifikt, sättet jag sa ”neeeeeh”. Så skrev han.

Ganska imponerande! Alltså av honom. För mig något förbluffande. Säger jag nej (läs: neeeeeh) på ett väldigt utmärkande sätt? Bräker jag fram det som en bergsget som nyss förlorat i musikfrågesport och tappat sitt fotfäste på den närmast lodräta bergsväggen? För lite så föreställde jag mig det då.

En tid senare då vi sågs var jag fortfarande förundrad. Och han förklarade att det bara är att jag säger det på ett särskilt sätt, att jag liksom andas ut då jag säger det. ”Du slappnar av på nej”, sa han.

Jag slappnar av på nej!!

Det är ju jag i ett jäkla nötskal det. För visst fasen är det så. Jag slappnar av på nej.

20180420_veryspeciallady
Inte jättestarkt relaterat till inlägget, men borde ha köpt.

Har aldrig förr så tydligt känt att min personlighet äntligen håller på att utkristallisera sig. Här har jag i 34 och ett halvt år gått omkring och känt mig lite diffus i kanterna och så bara PANG en kontur.

Hej jag heter Linnea och jag slappnar av på nej. Du då?

4 kommentarer

👷‍♀️ Under konstruktion 🚧

20180616_vrvessa

Lite WEIRD egentligen med vessaselfies tagna på språng som den här, alltså på en allmän toalett, just denna på tåget. För inte uppsöker man ju dem för att ta bilder på sig själv i spegeln, men det passar man på med ändå, och nu tänker jag att det blir som en besynnerligt stolt (?) dokumentation utav JAG KISSADE NYSS HÄR. Som det nya klottret, det digitala, istället för att gräva fram en kulspetspenna och plita ner ”Linnea was here” på dörren. Men det ska ni veta, e-världen, att jag var där.

Nyss som jag skrev detta fick jag en avisering från WordPress.com som gratulerade mig på min årsdag med dem. Denna dag för tolv år sedan registrerade jag mitt konto här, ändå känns det som att det var ganska nyligen. Nu har jag ju inte använt detta konto så länge, annars hade jag ju haft en massa gammalt bloggmaterial kvar. Både tråkigt och rätt skönt. Vem fasen var jag för tolv år sedan? För att inte säga tjugotvå, då det började.

Fick för en tid sedan svara på några frågor för Ratata och nu har intervjun publicerats, under rubriken ”Tack vare en datanördig pappa så har vi haft internetuppkoppling där hemma sedan 1996”. Kan eventuellt ha varit ett år tidigare men är i alla fall ganska säker på att 96 var året då jag gjorde min första riktiga hemsida med någon slags aspiration att göra den bra, den hette f.ö. Lin’s Cyber City. HUR kan det vara så länge sen? Och samtidigt: HUR kan det ha varit jag?

Jag undrar vem jag var, utöver en person som fallit pladask för internet. En som läste Kamratposten och syrrans Seventeen. Ägde väl en enda CD vad jag kan minnas (Aerosmiths Big Ones) och allt annat lyssnade jag på på kassett. Höll föredrag inför klassen på sexan om hur en dator fungerar men minns ju inte ett skvatt nu mera. Började sjuan, kände mig töntig och rädd. Såg Clueless, The Birdcage och Romeo + Juliet på bio. Kanske också Independence Day? Pyntade hemsidan med mina egna färgpennsteckningar som jag skannat, fyllde upp varje tomrum med blinkande ”under construction”-gifs. Men allt är alltid under konstruktion, lilla vän. Det är så livet fungerar.

I intervjun pratar jag lite internetnostalgi — det är liksom svårt att inte — men också livet efter bebis och då var jag bland annat inne på sånt som jag skrev om i mitt förra inlägg, det vill säga miljöångesten ur föräldraperspektiv. Tyckte det var givande frågor att tänka på. Önskar jag hade haft fler kulturtips att komma med men i ärlighetens namn så latmaskar jag rejält på den sidan just nu. Får återkomma med några här i bloggen istället då jag samlat på mig en lämplig skock.

Annat jag gör i intervjun är att spå i bloggarnas framtid! Fattar i efterhand att frågan kanske egentligen åsyftade vad jag tror att kommer hända med *min* blogg i framtiden, men äh. Ska man plocka fram spåkulan är det väl lika bra att passa på att kika lite runtomkring också!

Har på tal om det bara under den senaste månaden hört två personer anse — vid helt skilda tillfällen — att bloggen är ett dött/döende medium. Jag vet inte om det hör till saken att bägge personer var av manligt kön. Känns som att det ändå kan finnas en viss korrelation där. Bloggarna ÄR ju fortfarande och har väl alltid varit, kvinnans domän. Och blogg är inte så trendigt längre — nyhetens behag har lagt sig, folk har testat och tröttnat. Kanske var det inte som man föreställt sig. Kanske kändes det lite trångt bland alla kvinns, krångligt att hitta sitt gäng/publik, svårt att känna sig som hemma. Kanske intresserar man sig inte för det så mycket då längre. Kanske verkar det därför som något utdöende.

Och det kan jag väl förstå. Jag är likadan vad det gäller sport och idrott. Glömmer liksom bort att det existerar tills att det plötsligt tränger igenom till min bubbla. Och då bara: Oj  jahaja. Jomen just det, det där är ju en grej det. Det där gör folk.

Så nä-ä då! Bloggosfären lever och mår bra, skulle jag säga. Om än ständigt under konstruktion, precis som det ska va.

2 kommentarer

Ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.