är ‘picknick’ synonymt med ‘choose life’?

rekreation & civilisation

Har planerat att denna sommar ska bli picknickarnas sommar. Hängde knappt i en enda park under fjolårssommaren eftersom jag var väldigt gravid och att besöka kvällsparken för att avnjuta några kalla kändes ju inte så relevant då just, om vi säger så. Det gör det inte nu heller (eller det gör ju, men också inte) men däremot känns det som att man får bra föräldrapoäng om man kombinerar frisk luft med matpaus.

OCH dessutom bekräftar det för en att världen fortfarande existerar där utanför! Det är annars lätt hänt att man som bebisförälder får för sig att det bara är ett rykte.

20180513_picknick_001

I söndags, mors dag och det vackra vädret till ära då, så gick vi ut på en promenad som vi passade på att kombinera med minipicknick. Och innan ni frågar: Ja! Ska alldeles strax sluta tjata om mors dag! Känner också att det blivit lite väl mycket.

20180513_picknick_002

Det var en spontan och ganska lat idé så vi stannade förbi butiken för att köpa lite saker att knapra på på vägen till Arboretum-parken nere i Sandviken. Den är händelsevis också en frisbeegolf-park så det är kanske överlag lite si-och-så med att picknicka där, men den var helt tom på frisbeegolfare då vi anlände.

20180513_picknick_003

Ett träd tog en bild på oss och lite av sin stam.

20180513_picknick_00420180513_picknick_005

Det är en riktigt fin park den där arboretum, så lummig och frodig. Inte bara eviga gräsmattor som så många parker här i stan. Kan bli lite sur på att den ska vara tillägnad frisbeegolf. Känns som nonsens.

20180513_picknick_00620180513_picknick_007

Ibland får man ju till såna där bilder som man vet att hör hemma i det tjocka maffiga familjefotoalbumet i bokhyllan. Har en tid funderat på att låta trycka upp en fotobok, men arghhh hjälp att välja bilder alltså! Får prestationsångest direkt. Men endera av dessa ska i så fall med, det är nu ett som är klart i alla fall.

20180513_picknick_008

Här är morsdagskakorna. Minns inte vad de hette men det var nån kinuskipajgrej med bär- och kanske mascarponefyllning, eller något annat krämigt. Extremt söta men så armadis goda.

20180513_picknick_00920180513_picknick_01020180513_picknick_011

Köpte nyligen en mjuk keps åt Blenda men hon sov i butiken så jag provade den aldrig på henne. Så den är något oversize men den funkar å andra sidan riktigt bra som sovmask då också. Nattmössa, för all your dagtid needs.

Sen uppenbarade sig frisbeegolfare mellan träden och så småningom började frisbees flyga åt vårt håll och landa ett fåtal metrar ifrån oss. Då tyckte vi det var dags att dra vidare.

20180513_picknick_012

Längs med travbanan gick vi…

20180513_picknick_013

… och gick ännu längre, tills att vi kom ut till havet.

20180513_picknick_014

Ungefär vid Villa Sandviken fick vi syn på sånt som varit det huvudsakliga målet med vår promenad: brännässlor! Så jag plockade en påse med sådana innan vi styrde våra fotsteg i ungefärlig riktning hemåt, fast via butiken igen för att plocka upp lite fler pastaingredienser utöver nässlor. Passa förresten på att beundra min position på den där bilden. Ser ut som en apa-sprattelgubbe-hybrid.

Hemma på gården gungade vi lite innan vi gick in eftersom att Blenda blivit så förtjust i det. Inga bilder på det dock, eller Alfred tog faktiskt massor av dem på Blenda & mig, men jag klarar frankly inte av fler bilder på mig i ett och samma inlägg. Ni kan ju få för er att jag har nåt slags weirdo uppmärksamhetsbehov av att dela med mig av min person för e-främlingar!! (Nej men seriöst, det finns nån gräns där va?) Det vill vi ju verkligen inte att ska hända. Kolla så bra jag anstränger mig för att det inte ska bli så.

Annonser

uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

yay of fri

rekreation & civilisation

Har haft en så bra dag! Trotsade förkylningsresterna och gick ut på lunch med Carla och lilla Ylva-Li, vi satt utomhus i flera timmar medan vänner och bekanta kom förbi och gjorde oss sällskap och sedan gick vidare igen. Jag åt spansk omelett med getost och rödbeta med sallad och efteråt en helt himmelsk bit cappuccinomoussekaka. Blenda var på glatt humör, åt några skedar bärpuré, ett par majskrokar, ammade lite och somnade sedan i min famn. Det är superlänge sedan hon gjort det, alltså somnat i famnen, det måste ha varit den friska luftens magiska inflytande som gjorde det möjligt.

Ikväll åkte hela familjetrion till ett loppis och jag köpte två små matchande soffbord som jag har suktat efter så länge, så länge. Dem ska vi ska ta oss en titt på i ett annat inlägg! Är så NÖJD.

20180427_gunga

Sen kom vi hem och vår lilla jordgubbsbeb blev så här glad av att gunga! Omöjligt att inte smittas av den extrabra fiilisen.

Nu sover Blendissimo, mycket bättre än för ett par dagar sedan, och jag sitter vid skrivbordet med en Selmakatt och en whiskyskvätt framför mig. Är SÅ ingen whiskydrickare men Alfred hällde upp några droppar åt mig så att jag skulle få smaka. Bara ångorna fick mina läppar att svida, hah.

Suckar emellanåt en gnutta när jag stöter på det här uttrycket över hela internet under var och vareviga veckodag som börjar på f, men va fan, den här gången ska jag också säga det: Friyay.

våren i kråksången

rekreation & civilisation

20180416_krax

Jag tycker ofta att den här bloggen känns ensidig och ensam, att den nästan uteslutande sammanfattar mitt liv i en hemmakapsel, sällan något utanför, något som tyder på att jag har något som skulle kallas Ett Liv där ute i den verkliga världen. Ofta beror det på att jag nog har tendenser att isolera mig en aning. Det är nästan alltid nåt — är det inte spädbarn så är det graviditet eller så är det vinterdvala och om inte det så är det extrem tröttma från arbetslivet eller så är det mycket ångest och så vidare.

Men på sistone har jag träffat mycket folk och ofta varit ute på vift, enligt mina mått mätta. Har haft roligt! Men ser jag till att ta de bilder jag i efterhand önskar att jag hade? Eller att blogga om det innan det börjar kännas sådär konstigt inaktuellt som det gör ibland? Förevigar jag det som skulle bryta av detta mönster som i oändlig upprepning kan kännas något sorgligt? Nä, det märker vi ju att jag inte gör. Ah ja.

Igår gick jag på föreläsning om kvinnorna på Själö hospital — svamlade efteråt alldeles osammanhängande om hur jag känner igen mig i en barnamörderska när jag såg till att få min kopia av Själarnas Ö signerad, och på tal om galna kvinnor då så känner jag ju i efterhand att jag i mitt flummiga babbel balanserade liiite på gränsen där MEN OH WELP Johanna Holmström är säkert van med sånt vid det här laget — och sen gick jag med Mikaela, Johanna & Jonna på ett glas vin och jag hade så kul att huvudvärken som smög sig på kändes alldeles ovidkommande och det var först då jag kom hem som jag verkligen märkte hur ihärdigt den bultade. Kanske inte jättesmart att dricka rödtjut på en annalkande huvudvärk men ääh YOLO säger jag tre-fyra-fem år efter alla andra. Blev förstås tydligt lullig på ett glas fast jag tog typ dubbelt så lång tid på mig att avsluta glaset än de andra gjorde. Helt omöjligt att dricka ”sofistikerat”! Blir ju bara full.

Önskar att jag kunde säga att jag sedan sov som en stock men dessvärre hade Blenda blivit en liten storproducent av snor. (Psst Ljungen, det är okej!!) Hon hade i perioder haft en ganska bedrövlig kväll så länge jag var borta och efter att hon vaknat då jag kommit hem så ville hon amma ungefär konstant, men det gjorde också att hon snörvlade nonstop då hon andades genom näsan.

Men let’s not talk about snor ändå. Ska äta min knäckesmörgås och dricka mitt svarta kaffe och sen ska jag försöka åstadkomma något innan Blenda vaknar från sin tupplur. Allt går så långsamt här hemma, men häromdagen skruvade jag äntligen upp två gardinstänger i sovrummet och hängde upp gardinerna som jag köpte på loppis men som är så pass nya att de fortfarande finns på Jotex hemsida (och på rea!) ifall nån annan vill ha tropiska fåglar i fönstret. Rummet blev så mycket gladare och piggare. Fast tusen lådor, påsar och kläder ligger överallt och garderoberna fortfarande saknar sina skjutdörrar och golvlisterna inte är på plats och själva golvet faktiskt ska bort och ena skivan på väggen är fan skitmärklig och liksom för kort upptill och så vidare. Menmen. Gardiner – check.

hopgrötade frukostvanor

rekreation & civilisation

Har aldrig egentligen förstått mig på folk som gillar morgonmål. De har på den fronten känts som ett helt annat pack än det jag tillhör, sådär som hundmänniskor, optimister eller gymfolk. Jag AVSKYR att stiga upp och direkt behöva höra på folks röster och deras tuggljud (ska bli kul med familjeliv!! NOOOT, som man sa då jag var barn) — har alltid extrakänslig hörsel/öron på morgonen — så det här att ååh:a över slamrig, slafsig hotellfrukost har ju t.ex. aldrig riktigt varit min grej. Matlusten brukar inte ha hunnit infinna sig alls så tidigt, så idén om morgonmål har mestadels bara varit motbjudande.

Sen kom en plot twist: Jag blev gravid! Då vaknade jag plötsligt på mornarna och kände mig hungrig, svag och lätt vimmelkantig och insåg att jag måste äta något. Kändes verkligen som ett helt annat liv, och lite så är det fortfarande.

Antagligen så beror det dels på amningen, att jag i princip vaknar helt dränerad, men säkert är det helt enkelt också en ny vana. Hur som helst så märker jag att jag inte längre kan klara mig på enbart kaffe. Det tog ett tag att komma över hur fullständigt blä det var att äta något direkt från morgonen, så jag började smått med frukostkex, proteinyoghurt eller någon frukt. Nu känns det som att jag verkligen har levlat upp för sedan årsskiftet så har jag flera dagar i veckan ätit gröt, främst nattgryn, och s.g.s. alltid en söt en, men ändå, GRÖT!

Andra gånger, då jag inte förberett sådant kvällen innan, så kör jag en varm variant på ungefär samma sötgröt. Som i dag:

20180209_groet

Måttar aldrig ingredienserna och varierar dem från dag till dag utgående ifrån vad som finns i skafferiet, men här är dagens på ett ungefär:

  • en näve frysta blåbär
  • en deciliter snabbhavregryn
  • en matsked linfrön
  • en halv tesked salt
  • en halv matsked vaniljsocker
  • en halv matsked honung
  • en halv deciliter grekisk yoghurt

På det slår jag på en dryg deciliter hett vatten ur vattenkokaren (gör alltid gröten samtidigt som jag blandar mitt pulverkaffe), rör om tills honungen löst upp sig. Tillsätter mer vatten om jag tycker gröten är för trög. Sen brukar jag sätta en tallrik ovanpå skålen i ett par minuter så att värmen stannar där under och gröten tillreds på så vis.

Sedan garnerar jag, i dag blev det med:

  • en halv skivad kiwi
  • en skivad banan
  • en näve kokosflingor

Sen äter man detta för sig själv i ceremoniellt lugn och ro, t.ex. framför datorn medan ens partner tar hand om barnet. Eller så lyckas man tajma det så barnet sover eller underhåller sig själv i babygymmet medans man äter, det är också snyggt. Så kan en bra dag starta! 🥣✨

tjuvpassets trollkarlsstig

rekreation & civilisation

20170618_001

Hej hej, nu åker vi till Sápmi igen. Det fanns nämligen fortfarande ett fåtal bilder kvar från den sista hela dagen vi var där.

Vi var slöa i starten då och kanske berodde det på att det trots allt var söndag, men främst vill jag skylla på vädret som var mulet. Vem annan påverkas fånigt mycket av duggregnväder? Vissa gånger blir jag så dåsig att jag lätt skulle kunna sova bort hela dagen (hög försovningsrisk sådana mornar), och andra gånger så känns det som att jag blir lätt som en fjäder då jag kliver ut genom dörren och möts av ett lätt regn. Är det lågtryck och högtryck som gör skillnaden månntro? Eller är jag bara inbillningssjuk och inkonsekvent?

Hur som helst så drack vi kaffe på café Routa inne på Jounin Kauppa. Vi letade engångsregnrockar inne på butiken där men de enda vi hittade kostade typ 8€ styck. Helt jäkla hutlöst. Av principskäl vägrade vi gå med på sådana priser, så vi beslöt att bara bli lite blöta istället då. Regnet skulle dessutom lätta under eftermiddagen, sa prognoserna.

20170618_002

Sist och slutligen var detta kanske mitt favoritväder att vandra i ändå. Vi valde en kort rutt på fyra kilometer, Varkaankuru Trollkarlsstig (Varkaankurun Velhopolku), med start från Kellokas.

20170618_003

Dimmigt, disigt och duggigt. Perfekt stämning för den vandringsled som även gick under rubriken ”lundens mystik”.

20170618_004

”Skogens förtrollning ligger i luften och är mer än bara sagor. De väldiga myrstackarna, de åldriga granarnas knaggliga stammar och grenarnas hänglavar, tickorna på de murkna trädstammarna, det frodiga gräset i lunden och lavskrikan som sätter sig på axeln skapar en mystisk stämning som får vandraren i sitt grepp.”

20170618_005

Jag spanade ständigt efter lavskrikor men olyckligtvis råkade jag inte på en endaste en under hela resan. Gissar att de drar ännu längre norrut under somrarna. Ännu en orsak att åka dit i höst igen.

20170618_006

Fjälltopparna doldes bakom en dimridå medan vi åkte hem till stugan för att förbereda oss inför följande morgons hemfärd. Har sedan vi kom hem igen drömt om att åka tillbaka till hösten. Hur man i så fall ska orka kånka på en klimp som redan vid fyra månader vägde nio kilo vet jag icke, men det bekymret blir väl… tänkte säga framtidens men let’s be real här, snarare Alfreds. *könsstereotypt svag*

 

en sejterunda i nordlig juni

rekreation & civilisation

Läste att det är samernas nationaldag i dag och det påminde mig om att jag ännu hade en drös opublicerade bilder ifrån resan norrut i mitten av juni. Så här kommer sådana!

Den här dagen, den 17:e juni, ställde vi siktet på Sejterundan (Seitakierros), en vandringsled på nio kilometer som ”skildrar de nordliga folkens relation till naturen och deras världsbild för vandraren”, enligt en infoskylt på besökscentret Kellokas.

20170617_001

Stigen inleddes med nerförsbacke som snart ackompanjerades av ett sus. Då följde trappsteg i sten som ledde ner till en porlande bäck.

20170617_002

Omkullfallna, mossbeklädda trädstammar låg över bäcken och duggregnet svepte in allt i ett skimmer. Här andas man djupt.

20170617_003

Graviditetsmässigt befann jag mig i vecka cirka 26 eller 27. Tänk att det var Blenda som var där inuti! Helt knäppt ju.

20170617_004

Sejterundan – I naturens sköte har människorna alltid förlitat sig på gudar i nära samband med livet och livsförutsättningarna. Det hårda livet på naturens villkor gjorde människorna känsliga för omgivningens olika uttryck. Det var lättast att vända sig till naturgudar i ens omedelbara närhet för att få styrka i svåra stunder, för att lösa sina problem och visa sin tacksamhet.”

Från samma tidigare nämnda infoskylt.

20170617_005

Utsikten på bilden till vänster satt vi och avnjöt på en omkullvält trädstam, efter att vi mer eller mindre bestigit ett mindre berg (Kellostapuli) och var ganska jäkla slutkörda.

Bakom oss såg vi då plötsligt en svart fläck gå av och an cirka tio meter bort. ”Men åh!” kuttrade vi. Fläcken gurglade och sicksackade närmare. Den visade sig vara en tjäder och vi myste åt hur oskygg den var. Sen hände det här:

Kul med natur!

20170617_006

Här ser vi alltså en oglad tjäder. Försökte sjasa bort den med både rop, en ryggsäck och en grenklyka som jag motade bort fågeln med genom att sätta den mot hans hals, men sist och slutligen fick vi nog bara bekänna oss besegrade och lagom traumatiserade springa vidare, jag och Alfred. Uppför backen.

20170617_007

Längst upp på Kellostapuli väntade snö!

20170617_008

Kullens topp ligger på 503 meter över havet, och där var vi nästan nu. Men vi skulle fortfarande ta oss ännu högre — så galet tungt. Är i efterhand ganska mallig och impad över att jag orkade, med cirka 15 extra graviditetskilon då på tiden och som en genuin soffpotatis som ogärna motionerar och egentligen aldrig tränar. Men jag gillar att gå.

20170617_009

Vi kanske inte har så mycket att sätta emot en ilsken tjäder, men ge oss en harmlös kulle va. Just try us. Kellostapuli blev dagens seger.

20170617_010

”Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord och var ett kultobjekt i form av en sten, en klippa eller ett helt fjäll som fanns på strategiska ställen för jägaren, fiskaren eller renskötaren. Man offrade kollektivt eller enskilt vid en sejte av sitt jaktbyte eller fiskfångst, särskilt vid jakt- och fiskesäsongens början, för att få en lyckosam jakt eller fångst i framtiden.”

Från samer.se.

20170617_011

Spännande landskap där uppe. Ylläsfjället (719 meter över havet) ligger nära intill, ibland kändes det nästan som att man kunde hoppa över till det.

20170617_012

Där borta skymtar en fläck vatten, tror att det är sjön Kesänkijärvi som vi hade gått runt dagen innan. Fast det kan också vara Äkäslompolo som är namn på både sjön och byn. Och mot toppen av kronan utav björken som ser mer ut som en buske till höger i bild så syns en grå fläck. Det torde vara Kellokas, där vandringsleden har sin början!

20170617_013

Vi nådde en slags campingplats med en rad utedass, två grillplatser varav en med tak & väggar, och rinnande vatten i form av en bro lågt över en bäck. Vi stannade där och åt ostsmörgåsar och fler salta kex med sourcream & onion, jag maniade sådana den här resan. Det började regna så länge vi pausade så då fick vi söka skydd en stund, bra tajming ändå.

20170617_014

Älskar de här härliga forsande, porlande bäckarna som rinner ner för bergen. Vill liksom slänga mig i dem och följa med dem.

20170617_015

Här hade jag följt med en bäck en bit och hittat ett hemligt ställe med ett underbart vattenfall som strömmade ner i en slags damm. Jag hade följt en liten stig ner dit och det var en sådan stillsam plats, trots vattnets ständiga brus. Där fanns en pytteliten stenstrand och då jag satte mig på huk där och beundrade vattnets klarhet så var det som att omvärlden försvann.

20170617_016

😍 Don’t go chasing waterfalls, har jag tyvärr blivit tillrådd.

Blir förresten väldigt törstig av att se på de här bilderna på det klara, kalla vattnet.

20170617_017

Det är sant det de rimmar om grönt.

20170617_018

Men inte det om gult.

20170617_019

Lite fokus på flora — kabbeleka till vänster och nåt jag tror att är skogsfräken till höger. Andas de inte väldigt mycket finländsk design båda två? Tycker kabbelekan för tankarna till formgivna mönster, antagligen Maija Isolas, medan det ju vilar något helt självklart Tove Janssonskt över fräknen.

20170617_020

Kellostapuli då. Den gick vi runt och det tog ganska exakt tre timmar, med pauser. Och tjäderattack.

20170617_021

Och sen var vi tillbaka vid starten igen. Att styra kosan till Kellokas är ett hett tips för de som ämnar fjällvandra i området. Centret fungerar som start- och slutpunkt för flertalet olika vandringsleder av varierande svårighetsgrad, så det gjorde det mycket lättare att hitta en lämplig rutt. Vi var nog ganska vilsna innan vi kom oss dit. Jag trodde att jag skulle minnas hur man hittade till lederna från att jag var barn och vandrade där — HAH. Typiskt turister. Ser ju inte ens skillnad på två sjöar och skulle inte känna igen vilket fjäll som är Ylläs om det inte var för alla slidlifter och mastar.

Ja ja.

Glad nationaldag Sápmi!

support your local kvinnfolk

rekreation & civilisation

Här är något som malt på i huvudet en tid och som i natt, då jag inte kunde sova p.g.a. en espresso jag drack för sent, började klarna och bli till en fix idé. Nya år är till för nya starter, eller hur?

sylkvinnfolk

Det är så att jag har tänkt på alla de här omåttligt populära svenska gäris och ickebinäris-grupperna med olika inriktning på Facebook, och att det inte riktigt finns någon sådan i Svenskfinland. Jag är medlem i ett par av gärisgrupperna men ofta har jag känt att jag saknar något mindre och mera lokalt.

Jag har också tänkt på hur urusel jag är på att ta kontakt med folk samt att planera in träffar, och hur många det måste finnas här i stan som ibland känner sig ensamma. Nu när jag själv är i rollen som nybliven mamma så har jag också det perspektivet på det, men jag tänker att det finns ju en massa situationer vi kan befinnas oss i som stundom kan få oss att känna oss socialt understimulerade. Kanske man nyss flyttat till en ny stad, avslutat ett långvarigt förhållande, utvecklats åt ett annat håll än de kompisar man redan haft, inte haft tid för annat än jobbet på ett par år, etcetera.

Sedan tänkte jag på det här med österbottnisk driftighet och hur många aktiva människor, och särskilt kvinnor som tenderar hamna i skymundan, som finns här i Vasa. På bara nån sekund hade jag kommit på en handfull bekant kvinnfolk som jag vet att sysslar med något företagande eller har en produkt som de vill sätta ut i världen. Det finns säkert massor av kvinnor här i Vasa som gör en massa spännande saker som jag inte alls känner till men gärna skulle vilja känna till.

Efter det tänkte jag på kontaktnät och falangen av feminism som uppmanar att ”support your local girl gang” — och inte då enbart genom att stöda deras företagande eller artisteri eller vad som helst, men också genom att helt enkelt bara försöka vara en bra kompis. Eller så tolkar jag innebörden. Att vara schysst, att tillåta en kvinna ha sina brister utan att stämpla henne för dem. Att inte kräva att hon ständigt ska vara en bra förebild för andra utan istället jobba på att själv vara en god medmänniska åt henne. Att bygga en stadig grund att stå starka tillsammans på, helt enkelt. (Antagligen också att dricka ganska mycket vin tillsammans, men det är bara min gissning och säger väl mer om mig det.)

Och då tänkte jag att en sådan grupp skulle jag gärna vara del av. En där vi fritt kan dela med oss av grejer vi sysslar med, funderar på och behöver hjälp med. En där vi kan hojta typ ”Hej vem vill gå med mej på den här grejen på Ritz i morgon?”, styra upp kläd- och bokbytarträffar och hitta lunchsällskap. En där vi fasen bara kan småprata om precis ingenting! En där vi både ger och tar, liksom, men jävligt kravlöst.

Men ingen sån Facebookgrupp fanns! (GULP, TROR JAG?!) Så jag tänkte förstås försöka styra upp en och sen låta den mestadels sköta sig själv. Vill du vara med? Det finns tre kriterier: 1) Du identifierar som kvinna (eller ickebinär), 2) Du kan bete dig som folk åt andra (i övrigt får du va hur du vill), och 3) Du bor i Vasa eller gränsande kommun (support your local). Säg hepp och ange din epostadress (i fältet för epost, den publiceras inte) så skickar jag en inbjudan till gruppen bara ett rimligt antal personer visar intresse utav detta, lite dumt med en grupp på typ tre personer kanske! Är vi kompisar på FB kan du heppa mig där också. Gruppen är hemlig just nu men kanske blir den lite mer tillgänglig i ett senare skede.

Förslag på nyårslöfte: Stöd ditt lokala kvinnfolk. 💃✨

34

rekreation & civilisation

20171228_001

Under min oavsiktliga lilla bloggpaus har jag fyllt år, i förrgår. Samtidigt som jag blev uppvaktad med frukost och paket på sängen så hördes röster från begravningskaffestunden för vår granne Matti på andra sidan sovrumsväggen. Han avled på självständighetsdagen då Finland fyllde 100 år, själv blev han 84. Födelsedagsstunden fick en allvarsam memento mori-vibb, men det var fint. Sörjarna lät glada ibland och det var lätt att föreställa sig att de talade om goda minnen. Memento vivere.

Som jag önskat mig så fick jag en mokabryggare av Alfred, en traditionell en som ser ut att höra hemma i det 1930-tal som den uppfanns och formgavs. Har seriöst suktat efter en sådan här i flera år, tycker de är så fasens fina, men har aldrig tyckt att tillfället varit rätt att ”unna mig” en. Jag dricker alltid pulverkaffe här hemma så vet ni det där att koka kaffe på spisen sätter verkligen guldkant på koppen. Ser fram emot att kunna börja provsmaka mig igenom alla möjliga sorters espressokaffesorter och -aromer.

En annan sak jag fick var en kakform! Alfred har råkat sätta två av mina forna kakformer i diskmaskinen så att beläggningen farit åt pipan, en av dem var en hög en med löstagbart botten, den andra en hjärtformad. Nu fick jag en kombinerad version av dem båda!

20171228_002

Jag hade sällskap medan jag öppnade paketen. Blenda var så väldigt into it att Alfred instagrammade ett filmklipp:

Mamma fick en present, beb fick istället en upplevelse.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

(Hajade förresten till då jag fattade att det var jag som var ”mamma” i bildtexten. Är fortfarande inte van med det.)

20171228_003

Sedan testade jag espressokokaren som tillsammans med gullrankan, som är på ljusterapi på köksbordet, blev ett behagligt stilleben.

20171228_004

Rykande hett! Kaffesorten är här Pauligs Smooth Blend som Alfred stuckit med i paketet, verkligen len smak. Gott.

Vi skojar förresten om att Smooth Blend är Blendas artistnamn om hon blir jazzmusiker. I julas fick vi en OBH Nordica Power Blend-mixer av May (Alfreds mamma), och då var förstås skojet att Power Blend är Blendas artistnamn som hårdrockare.

20171228_005

Under tiden jag kokade espresso och mestadels latade mig bakade Alfred en kladdkaka! I den nya kakformen förstås.

20171228_006

Kvällen innan hade vi gjort glass som vi åt till kakan. Tipset om världens mest lättlagade glass har vi fått från Luzilla (Alfreds syster) och den görs så här: Först vispar man fem deciliter grädde tills att den blivit så fluffig att toppar börjar formas. Då häller man i en burk kondenserad mjölk och vispar lite till. Efter det kan man röra ner smaksättningar efter behag innan man ställer den i frysen i minst sex timmar. Vi delade på smeten och Alfred valde lakritssås. Jag tycker ofta att ju fler smaker desto roligare, så till lakritssåsen adderade jag krossad salmiakchoklad (Marabou Black Saltlakrits) som jag både rörde ner och lät ligga på ytan, och allra överst strödde jag på lite flingsalt som jag krossat ännu mindre under en brödkavel. Antagligen min nya favoritglass! Den blir väldigt söt utav den kondenserade mjölken, bara, så ska försöka hitta osötad sådan och söta glassen själv nästa gång.

20171228_007

Sällskapet var top notch. (Den här bilden fick mig f.ö. att inse att vi verkligen borde få upp någon konst eller något lite trevligt på köksväggarna. Stark skjul-känsla där just nu.)

Beben på bilden packade vi sedan ner i barnvagnen och så begav vi oss ut på stan.

20171228_008

Hela dagen uppmärksammade förresten vädret min födelsedag med att släppa konfetti. Trevligt!

20171228_009

Denna trettiofyraåring uppskattade det.

svenska dagen och enmånadsdagen

rekreation & civilisation

Igår på förmiddagen åkte vi in till barnrådgivningen för den första månatliga kontrollen (Blendushka är nu 56 cm lång och väger redan 5,4 kg) och på eftermiddagen packade vi in oss i bilen och åkte norrut för Svenska dagen-firande i Jakobstad där Alfred tilldelades ett pris utav Österbottens svenska kulturfond. Mina föräldrar barnvaktade under tiden och inga värre incidenter eller bedrövelser inträffade under de cirka tre timmar vi var borta.

Närmast incident var väl då en trio skönsjungande kvinnor som gick under namnet Harmony Sisters Reunion stämde upp i Sulle salaisuuden kertoa mä voisin och allt lät jättevackert men också lite gråtartat sorgset och mina bröst spände till som fasen, antagligen som reaktion på detta gråtlika?? Hann tänka MEN GAHH JAG KOMMER LÄCKA meeen så kom jag ihåg amningsinläggen jag preppat behån med och kunde således pusta ut. Biologi va. Vilket bokstavligt freak of nature.

I övrigt var det en trevlig kväll. Lyckat program som inte blev långtråkigt, vilket ändå känns ganska sällsynt för dylika tillställningar (eller är det jag som håller på att bli gammal?). Bra folk som deltog, tyckte många verkade så himla sympatiska. För mig sjukt härligt att komma ut och känna på den riktiga världen lite, att trä i mina nya örhängen och ta på mig en blus jag köpte under graviditeten men som då inte ens gick att stänga, underhållas och sedan dricka kaffe med nya bekantskaper som visade sig vara både vänliga och roliga och samtalen blev både lättsamma och givande. Ja, kul helt enkelt!

IMG_20171106_205922

Min mor satte igång med fotosession då vi kommit hem till Katternö igen efter festligheterna, och Blenda höll sig nöjd ungefär halvvägs genom denna photoshoot och sedan grät hon mer eller mindre tills att vi avverkat några kilometer riksåtta under vinterdäcken. Inte så mycket till avslappning vid kvällskaffebordet, alltså.

IMG_20171106_205925

Ooch just nu kör dagens enmånadsåring lite på samma grej igen så jag får visst sätta punkt här. Innan läckage inträffar, ni vet, eftersom det tydligen är en grej! Ah ja.