sena sommarens sista

rekreation & civilisation

20180830_044940

Många dagar är det höst men idag var det återigen, fortfarande, sensommar. Vi for ut på en cykel/springtur. Stannade på varsin glassportion i Lindparken för vem vet när vi har en sån dag igen? Nu blev det citronlakrits för mig, hallonlakrits för Alfred. Majskrokar åt Blenda.

Brukar inte vara någon glassmänniska, med innebörden att jag ätit det sällan, fast då i och för sig mycket åt gången tills tungan domnar, men den här sommaren kan jag säga att har varit glassig. En av de hetaste dagarna köpte vi varsin dubbelglass på strut och fem minuter senare slängde vi båda två glassarna utav frustration. De smälte och rann ut över våra händer innan vi ens hann smaka på dem. Inga strutar sen dess, fast avskyr egentligen att ta en plastbägare. Miljöskurkigt. Våffelbåt tack!

20180830_045343

Vi satt invid vattnet. Det är också nåt som är lite nytt för mig för i år, att jag nyttjat de här promenadvägarna längs med havet mer ofta. Eller alltså ett flertal gånger i alla fall. Lite knäppt egentligen vilka små områden jag tidigare rört mig på. Jag isolerade mig själv ganska duktigt direkt jag flyttade hit men nu växer staden, en hel massa år senare.

20180830_045541

Alfred som tagit strut till sin glass slängde en bit åt en tjusig kråka. Den hoppade skyggt fram, jämfota och sidledes. ÄLSKAR kråkor.

20180830_045535

Ett av Blendas senaste trick är att säga ”Krr” åt katterna, t.ex. om de går förbi henne eller om man pekar på en av dem och säger ”Vad är det där?”. En dag tyckte jag att hon lät likadant åt en kråka som vi passerade, och nu pekade Alfred på Lindparkskråkan och frågade ”Vad säger kråkan?” och Blenda sa ”KRRRAA”.

Ursäkta men GENI. SOLKLART GENI.

Alfred frågade sen vad hunden säger och Blenda sa ”Dää”.

20180830_050120

Det allra nyaste tricket är dock att hon ställer sig upp och står och är så förbaskat nöjd med det också. Flera sekunder åt gången, klockade säkert över tio här hemma tidigare idag. Då dansade hon lite också, eller, tja, guppade upp och ner då. Hon har också vågat sig på att ta ett steg några gånger! tack och lov så faller hon än så länge, är så inte redo för att hon ska börja GÅ den där lilla bönan.

20180830_050902

Sen trampade vi vidare. Cykla, springa, äta glass, öva på att stå. Bra sätt att avrunda sensommarens sista dagar innan kvällarna lider mot höst.

Annonser

jungfru jungfru jungfru jungfru skär

rekreation & civilisation

20180818_jupiterjungfrutur

Blenda har fått en egen cykelsits och hjälm och det betydde att det var dags för jungfrutur. Så vi cyklade till Brändö på loppis.

20180818_uteoch

Eller jag cyklade, Alfred sprang. Blenda satt på. Blåsten ven.

Jag lever väl i en ganska tydlig blomsterhattig PK-bubbla för jag blir liksom förbryllad när jag inte hittar neutrala alternativ på grejer för bebisar. Bebishjälmarna som fanns att välja mellan var endera rosa med katter, blommor, nyckelpigor och fjärilar på eller blå med raketer, flygplan, långtradare och bilar på. Och jag typ tar det för givet att det ska finnas en gul med lejon, giraffer, flodhästar och zebror på och tycker det är nåt som inte stämmer när den inte finns.

Nu säger jag inte att det är något fel på endera den rosa eller blåa, bara att det märks ganska tydligt hur de tänkt där angående vilka produkterna riktas åt. Och fast någon förälder då råkar vara på jakt efter en hjälm åt en pojkbebis så betyder det ju inte att hen MÅSTE välja den blåa med raketer på, förstås — men det är ju så lätt att falla in i mönster som vi är vana med.

Och det måste förstås inte i sin tur vara skadligt eller så för barnet, men samtidigt — skulle det vara skadligt med fler alternativ? Större variationer? Inte en lika spikrak påhittad ”POJKSAKER”/”FLICKSAKER”-linje mitt emellan olika färger och intressen?

Det är förstås inget nytt. Hoppar vi hundra år tillbaka i tiden fanns också en stark association mellan kön och färg — blått med flickor och rosa med pojkar. Det är egentligen först under 1950-talet som det blev ”självklart” att rosa är en ”flickfärg”. Ändå fanns ju likadana begräsningar som vi ser nu även då, det är bara det att de var helt tvärtom från senare.

Nu valde vi hur som helst den rosa hjälmen. Eller egentligen lät vi Blenda välja och hon pekade på den. Vi är såklart mycket stolta över hennes bedrift! Tänk att hon redan förstår det som räknas här i världen och valde den som var rätt. Den med katter på.

himmel och jupiter

rekreation & civilisation

20180817_jupiter

Ursäkta men vem är det där som så världsvant swooshar omkring på gårdsplanen? På två hjul också? Inte kan det väl vara lilla jag? Som efter cirka nio cykellösa år äntligen skaffat en tvåhjuling till stan? Jodå!

Den är en gammal Jupiter (SÅ jag gillar det namnet), som det har visat sig vara nästan omöjligt att hitta information om. Alltså det finns mycket av märket, som tydligen fortfarande existerar och säljs bland annat på varuhus, men nån vidare info om märket eller gamla modeller hittar jag inte. Störigt, för jag älskar ju att hitta info om gamla prylar jag köper.

Vill veta 1) när företaget bildades/inledde sin produktion, 2) vad min cykelmodell heter och 3) vilket år produktionen av den modellen inleddes och upphörde. Jag vet inget av detta. INGET! Väldigt retsamt. (VÄLDIGT. Eller okej helt tillräckligt i alla fall.)

20180817_jupitercyklist

Kan i alla fall med rätt stor säkerhet säga att den är himmelsblå, passande nog för en hoj som delar namn med den romerska himlens gud och den största planeten i solsystemet.

Är väldigt nöjd med att tillgång till en cykel igen. Må så vara att den kom lite sent under cyklandets högsäsong, men bättre sent än aldrig va. Obs! Så säger jag inte bara efter en sommar utan även efter nio år. Så jag VET vad jag snackar om.

Ska skaffa ett par nödvändigheter till, som en cykelsits och hjälm åt Blenda, och sen kan vi swoosha omkring i stan och i utkanten av den båda två och alla tre. Får lite lust att köpa en kattkorg till styret också men känns samtidigt som att katterna skulle gripas av både panikångest och dödslängtan av ett sådant äventyr, så kanske jag ska försöka behärska mig lite till ändå.

Men! Följdfråga: Säg nu, vart ska vi styra pedalerna?

lattemorsor representin’

rekreation & civilisation

Nu hörni, nu har jag en lattemorsarapport här. Eller egentligen inte, men jag ville bara säga det eftersom att jag (och beb-Blenda) träffade Elsa (och beb-Signe) och drack kaffe på stan, så jag tyckte det passade. Vi skulle egentligen gå på öppna dagis men det var inte alls öppet förrän på torsdag, så då blev det att bänka sig utanför Aroma istället.

20180814_blendasigneelsa

På hemvägen pratade vi lite om kraven som finns på att vara mamma idag. Jag tycker ju då att det ruvar något extremt över området. Se nyblivna mamman Ida Wargs upplevelse som exempel, hon fick en drös med skit över sig för att hon hade mage att lämna sin bebis i två och en halv timme. Ja alltså inte ensam då eller så utan med den andra föräldern.

Folk älskar helt klart att hitta fel och brister hos andra, särskilt mammor. Mödraskapet är ett så tacksamt minfält där. Även vad det gäller att inte kritisera rakt ut, men ändå passa på att framhäva sig själv lite genom att inflika ”Nå jag skulle då aldrig”. Jaha? Nähä? Här, ta ett diplom då.

Och detta kom jag nu att tänka på främst eftersom att Blenda inte har några skor på sig på bilden ovanför. Istället står hon i bara strumpfötterna på trottaren, som dessutom ser blöt ut (det var den inte), och jag blev plötsligt rädd att nån skulle komma in hit och bara ”VILL du att ditt barn ska dra på sig lunginflammation? För jag skulle då aldrig”.

Det är lite fånigt, jag inser det. Det säger något om mig, helt klart, men nog också något om mödraskapsrollen på nätet tror jag. Eller mammadomen, eller vad vi ska kalla den.

Samtidigt så måste jag väl också ta i beaktande att det är sant att barnet ifråga gärna kunde ha något som skyddade hennes fötter från kyla och fukt. Att åtgärda den saken står numera överst på min to-do-list.

20180814_elsasigne

Hur som helst. Titta vilka trevliga typer!

Det var det jag huvudsakligen skulle säga. Sjukt nöjd med att bra folk flyttar TILL Vasa. Allt annat i detta inlägg var egentligen bara ett sidospår.

sambaj-baj

rekreation & civilisation

20180809_200734

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

20180809_200735

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

20180809_200737

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

hav, beb och bad

rekreation & civilisation

20180802_gustavsborg_001

Värmeböljan spås sjunga på sista versen så vi passade på carpa väderdiemen och gick till stranden. Den mycket barnvänligt långgrunda Gustavsborg.

20180802_gustavsborg_002

Vi var där förra veckan också och Blenda verkade då börja fatta grejen med att ta sig ett dopp. Att man aldrig ångrar det, och sånt.

20180802_gustavsborg_008

Och denna gång trivdes hon som fisken i vattnet, så att säga. Här kröp hon av och an — först upp på stranden, sen ner i vattnet igen, och så upp på stranden igen.

20180802_gustavsborg_003

Men vi mjukstartade med att sitta i vattenbrynet och sen långsamt maka oss ut på djupare vatten. Det var där nångång som Blenda blev lite ivrigare och ville röra på sig. Exempelvis då gärna genom att ställa sig upp på två ben och sedan gå vidare i rask takt.

20180802_gustavsborg_004

Men kan hon varkendera? Näe. Det ska vi inte påstå.

20180802_gustavsborg_005

Hajbadhatten fick vi av våra snälla grannar, den är egentligen för stor för Blendinin men trevligt med nåt som skyddar mot solen. Plus att det ser lite kul ut ibland då hon knappt syns under den.

20180802_gustavsborg_006

Här ser vi den lilla havsbeben kravla upp på land. Hon plockade bestämt bort tång, vass och annat skräp som låg i hennes krypbana och slängde det bakom sig, med stort nöje.

20180802_gustavsborg_007

Hjääälp det förskräckligt lilla havsodjuret röjer undan all oreda i sin väg!!

Tror det var en bra dag att vara havsbeb.

ett tu kalas

rekreation & civilisation

För ett par dagar sedan kalasade vi i Tacksamviken och sen dess har det här inlägget hängt här i en flik i webbläsaren. Vafalls? Är home alone och jobbar egentligen men passar på att knyta ihop säcken, eller kalaspåsen, nu.

20180717_kalas_001

Förrgårdagens färska tvååring, Elis, testade en av sina presenter, färgpennor. Det blev ett porträtt på familjen när verket var klart.

Den här bilden (som Alfred tog) påminner mig om en teckning jag ofta återkommer till. Det var i lågstadiet, jag gick på ettan och vi delade klassrum med tvåorna. Det ordnades någon slags tävling, alla skulle teckna en bild som senare skulle skickas till en jury och vinnaren skulle pryda en kalender eller något dylikt. Temat var inte fritt utan vi fick i uppgift att teckna vår favorithobby. Det vi tycker om att göra på fritiden, förklarade läraren.

Jag fick tecknekramp, förstås. Inte har jag någonsin varit hobby-typen, inte hade jag något självklart. Det blev nån nödlösning att jag tecknade mig själv då jag gick ute på en äng och plockade blommor, helt sanningsenligt så var det också något jag tyckte om att göra — jag gillade att gå omkring där och skapa något fint och samtidigt drömma mig bort — men jag minns ännu lärarens blick då jag förklarade vad teckningen föreställde. Så oförstående, så överlägsen. Så rund. Förstod att jag var supertöntig och en enorm flopp. Minns också att hon sa, något irriterat, att om jag tittar ut genom fönstret så inte ser det någon gång ut så att gräset växer där nere och himmeln breder ut sig där uppe med ett tomrum emellan. Hon hade rätt förstås, och inte tecknade jag vyer på det sättet någonsin igen utan att veta att det inte stämde överens med verkligheten, men fan vad dum jag kände mig.

I alla fall! Den som vann tävlingen, vilket f.ö. var rätt prestigefyllt eftersom jag tror det var alla lågstadieskolor i min hemkommun som deltog, gick på tvåan och hette Sofia. Hon var tydligen ett geni eller något för hon hade tecknat sig själv, ovanifrån, då hon satt vid ett bord (kanske till och med en pulpet?) och ritade!! Tänker på det här med jämna mellanrum. Så smart och så snyggt det måste ha varit. Helt sjukt vad imponerade juryn måste ha varit.

20180717_kalas_002

Men åter till nutiden och kalaset. Alfred smög omkring med kameran och fångade ett så dramatiskt ljus. Svepte in allt i ett tidlöst skimmer… eller kanske det är huset, inredningen. Inte kan vi väl ändå ge all creds åt naturen då människan också haft många fingrar med i spelet.

20180717_kalas_003

Med undantag för ett möte med fingerfärg hade vi inte introducerat Blenda för konsten ännu, men på kalaset passade vi på. Luzilla plockade fram färgkritor och jag försökte visa åt Blenda att poängen är att det kommer färg ur dem, inte smak. Gick sådär.

Å andra sidan är kanske inte det tydligaste sättet att illustrera den saken att teckna karameller.

20180717_kalas_004

Nog är det tur att jag gått i konstskola så att jag lärt mig rita en sån förträfflig blomklönt.

Till och med Blenda vet att den är skit. Kolla nu på hennes fejs.

Ändå bättre pokerfejs än min forna lågstadielärare, det måste jag ge henne.

20180717_kalas_005

Känner att det blev lite väl många bilder på mig själv här, väl dags att märka det efter att jag redan laddat upp dem, meeen jag får väl stå för det. Det är så sällan jag fastnar på bild då jag inte är medveten om att bilden tas, men här är nu en utav undantagen. Hatar den inte ens! Oftast gör man ju det.

Eller lite reserverad var jag kanske, jag anade väl att det fanns risk för bild. Hade jag inte det hade jag suttit krokig som en sliten gam och haft nån jävla min som Jim Carrey som Grinchen. Fast med ojämnare complexion.

Tyckte det var kul att Luzilla och Blenda tydligen snackat ihop sig och matchade varandra med grönt och rosa. OCH gullighet! Fast nu syns ej Bs strumpor som var rosa, men fotografen har istället kompletterat färgkompositionen med vårt rosa presentpapper i bakgrunden.

20180717_kalas_006

Vet inte om Blenda förstod sig på konceptet kalas men jag är ganska säker på att hon kände att det var superkalasigt. Särskilt den här manicken med en massa knappar som spelade olika trudelutter förhöjde stämningen hos de små färgklickarna Blenda, Elis och Emil. Mackapären erbjöd också lite spänning då det stundvis blev oklart vem som fick röra dem och huruvida det var lämpligt att vända på den upp-och-ner, och så vidare.

Det börjar märkas på B att hon ser upp till sin kusin E-vitamin. Nyligen så bara gapade hon av förtjust häpnad då Elis var så bra på att trumma på en låda. Härmade efter och verkade stolt över att hon också fick vara med. Så kul att se! Och Elis var supersolidarisk på kalaset, Blenda grät till över något och då sympatigrät också Elis en skvätt. Kanske inte så kul (det skulle va ganska oempatiskt att påstå) — men fint att se.

20180717_kalas_007

Här gör Blenda sin kaffetantsmin. Den gjorde entre i minspektrumet tidigt, försvann sedan till vår besvikelse, men har sedermera gjort revansch. JUBEL!

Iaktta minen och föreställ er detta: En inkilad sockerbit mellan läpparna. Ett kaffefat balanserade på knubbiga fingerspetsar. Eventuellt ett huckle knytet kring huvudet because why not, all in. En sörplande liten gumma. Jånä hörni. *smack smack* Kaffi tå.

vi kom från havet

rekreation & civilisation

Jag är egentligen ingen strandmänniska och får jag välja mellan skog och strand väljer jag, i alla fall nio gånger av tio, skog. Jag scrollar utan att reflektera över saken förbi de flesta bilder på sandstränder i instaflödet, men skogar fångar alltid min blick.

Det finns förstås undantag. Som Fäboda utanför Jakobstad. De sandiga dynerna och släta klipporna med tallskogen så nära inpå (och MILJARDER myror som släpar barr) är ju en sann pärla. Och så havet då. Havet! Urmodern som skrämmer oss med sin ofantlighet och sitt mörka djup, samtidigt som hon lugnar oss med sitt eviga schhh.

Älskar särskilt att vara i Fäboda när det är blåsigt, när vågorna blir stora och rullar in alldeles vitskummiga mot land. Igår var det vindstilla men vi åkte dit i alla fall, för att träffa min syster med familj, som hälsar på från tvärs över samma hav.

20180712_faeboda_001

Alfred hittade en parkeringsplats på första parkett. Ser ni havet mellan träden?

20180712_faeboda_002

Minns de här stigarna från att jag var barn, hur ivrigt jag brukar springa fram på dem.

20180712_faeboda_003

MEN SIDU HEEEJ! HO FARE?! hojtar Blenda på jeppisdialekt.

Hörde förresten en sånt praktexemplar för dialekten senare, vi gick förbi en familj som skulle börja bege sig och den ena föräldern sa ”Ny packa vi ihop sakre åså fa vi å ita”. Nu har jag bott så länge i Vasa att jag hajar till då jag hör dialekten. Hör den ibland och vill ropa JA E Å TIDEEIFRÅN!

20180712_faeboda_004

Vi nådde stranden och möttes av hajen. Skönt att få det avklarat så snabbt, då slapp man oroa sig senare.

20180712_faeboda_005

Mommo var också där, och här hade vi alla redan doppat oss. Blenda not so much men satt i vattenbrynet utan att bli jätteförtjust i det. Trivdes bäst i famnen. Havet är så kallt att det är svårt att ta sig förbi den obehagligheten, fast jag dagen innan preppat henne med en sång om att vi har kommit från havet och att vi är fiskar som utvecklat lungor, ben och armar, blubb blubb.

Jag simmade ut en bit och förstår inte varför det är så lätt, men alltid så svårt att simma tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?

20180712_faeboda_006

Läste ganska nyligen en snutt vetenskaplig fakta som jag tyckte var helt jävla mindblowing. Först lite bakgrundsinfo: Ni vet säkert att kvinnor har alla ägg redan från födseln, att de produceras under tiden kvinnan är ett foster i livmodern. Inte som hos männen alltså, som kontinuerligt producerar spermier. Vi kvinnor föds med en mängd ägg och vi får inga fler.

Detta betyder ju då att när jag föddes, så hade jag redan ägget som skulle bli Blenda inom mig. Det betyder att min mamma Solveig tekniskt sett har burit på både mig och Blenda. Fatta! Och min mormor Ruth bar på min mamma och mig. Och om Blenda får barn har jag tekniskt sett också burit på dem. Tänk det, att en dotter sammankopplar tre generationer på det sättet. Ganska knäppt, men häftigt.

20180712_faeboda_007

Vi kom från havet. Vi är fiskar som utvecklat lungor. Och ben och armar. Blubb blubb.

sista juni 👋

rekreation & civilisation

Juni! Vart försvann den månaden? Sa åtminstone ordentligt farväl åt den igår, trotsade blåsten och termometern som visade sorgliga fjorton grader och promenerade ner till havet. Där man skulle tro att det var ännu blåsigare men tvärtom var det oväntat stilla.

20180630_194433

Träffade Anna L. och tänkte på hållningen. När nån ska ta bild så blir det ju så att man försöker att räta på sig och nu funderar jag att försöka associera telefoner med att sträcka på sig — oavsett om deras kameror riktas mot en eller inte alltså. Alltså att plugga in den automatiska associationen som om jag var en hund af Pavlov. Det borde ju inte vara omöjligt. Och då skulle man ju KONSTANT gå omkring som att man balanserade ett cocktailparty på huvudet. Inte illa!

20180630_194434

Och TITTA så glada vi blir av att sträcka på ryggen. Solen, vinet, sällskapet hade naturligtvis inget att göra med saken.

Jag vet att man inte ska kommentera kroppar men måste ändå, för haha kolla min fotposition! Sa nån pigeon-toed? Inte skulle man ju riktigt tro att det där känns bekvämt inte.

Blenda gick sen hem med sin far och istället joinade en annan bebis oss, Ylva-Li med sin mor Carla. Så satt vi där och pratade tills det blev riktigt outhärdligt kallt då solen sjönk ner bakom horisonten. Som i detta fall ändå skymdes av en bro där uppskattningsvis tre tjog mopedister körde förbi.

20180630_224700

Är pikulite bakfull idag, lite mör i kroppen liksom, men känner mig också mer energisk. Oerhört behagligt att komma ut och lufta sig mellan varven. Skrev redan detta på instagram som bildtext för ovanstående foto men upprepar den: När den finska 12-gradiga sommarnatten inte är så ljuv får man istället se till att sällskapet är. ☀️

tågstationer och milstolpar

rekreation & civilisation

20180616_taagstation_134944

Så lång den senaste helgen var. På fredagsförmiddagen klev vi, hela familjen minus katterna, ombord tåget som tog oss söderut. Tågdebut för Blenda! Hon hanterade det som ett proffs. Sov till och med ett par timmar, till vår lättnad. LYXBEB, var ett ord som träget yttrades oss sinsemellan.

När tåget några timmar efter start stannade i Helsingfors väntade möte på Alfreds förlag (han skriver en bok om finlandssvenskhet, kan vi summera den) och eftersom jag också har ett finger med i projektet så närvarande jag också på mötet.

Nu låter jag som en spökskrivare och den idén blev jag direkt ganska förtjust i, sååå jag avstår ifrån att kommentera saken vidare.

I alla fall, vi valde att passa på att göra en liten minisemester av det, bo en natt på hotell och se hur det går. Och bra gick det! Vi hade inte övernattat med Blenda nånstans sen hon var riktigt liten, då hade vi en helt hopplös natt en gång som resulterade i att jag och Blenda somnade först runt halv sju på morgonen. Så glad att den tiden är förbi.

Vi kom hem under tidig lördagskväll och det kändes som att vi varit borta i flera dagar. Blev förnärmad när katterna inte dansade av återföreningsglädje när vi steg in över tröskeln. Hallå? Vi var borta ju? Men det hade förstås inte gått nån nöd på dem, Alfreds mamma hade skött om dem bra.

Söndagen flöt förbi i nån slags märklig rese-bakfylle-töcken. Minns inte mycket annat än att Blenda tog sina första krypsteg — av vad vi har kunnat observera då — plus att hon börjat ställa sig upp på en massa olika platser. Plötsligt stod hon exempelvis vid bokhyllan och trummade på ett tomt hyllplan där hennes leksakslåda brukar stå. Såg också att hennes ena framtand nu trängt fram genom tandköttet, vi har tyckt att nåt sånt sett ut att vara på gång de senaste dagarna. Tand nummer fyra! Nummer ett på överkäken. Känns som att det verkligen går undan nu.

20180616_taagstation_134938

Och kanske är det dels det som gör dagarna så långa. Helt knäppt att det bara var i förrgår som de här bilderna togs på Blenda och mig, på Helsingfors järnvägsstation, innan vi tuffade iväg norrut igen. Vi gjorde förstås också annat under vår hufvudstadsvistelse men skriver mer om det en annan gång tänkte jag.

Blenda var för övrigt iklädd en klänning jag själv bar för sisådär 34 (??) år sedan.

1984_linneagroenklaenning

Tyvärr inte världens bästa foto upplösningsmässigt men klänningen syns ju ändå. Tyckte det var lite kul att jag hittade en bild. Och mysigt att den fanns kvar. Återanvändning!

Känner mig disträ ikväll. Mina föräldrar var hit på besök idag och nu under kvällen har Blenda varit superledsen (tandsprickningen eller annalkande flunssa, eller kanske både och), så det har i helhet definitivt varit en mer händelsespäckad dag än vad vi är helt vana med. Jag fick också nyheter om en gammal vän som ligger inne på sjukhus efter ett sjukdomsfall och för några dagar sedan balanserat mellan livet och döden. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är krusig i tankarna.