ett tu kalas

rekreation & civilisation

För ett par dagar sedan kalasade vi i Tacksamviken och sen dess har det här inlägget hängt här i en flik i webbläsaren. Vafalls? Är home alone och jobbar egentligen men passar på att knyta ihop säcken, eller kalaspåsen, nu.

20180717_kalas_001

Förrgårdagens färska tvååring, Elis, testade en av sina presenter, färgpennor. Det blev ett porträtt på familjen när verket var klart.

Den här bilden (som Alfred tog) påminner mig om en teckning jag ofta återkommer till. Det var i lågstadiet, jag gick på ettan och vi delade klassrum med tvåorna. Det ordnades någon slags tävling, alla skulle teckna en bild som senare skulle skickas till en jury och vinnaren skulle pryda en kalender eller något dylikt. Temat var inte fritt utan vi fick i uppgift att teckna vår favorithobby. Det vi tycker om att göra på fritiden, förklarade läraren.

Jag fick tecknekramp, förstås. Inte har jag någonsin varit hobby-typen, inte hade jag något självklart. Det blev nån nödlösning att jag tecknade mig själv då jag gick ute på en äng och plockade blommor, helt sanningsenligt så var det också något jag tyckte om att göra — jag gillade att gå omkring där och skapa något fint och samtidigt drömma mig bort — men jag minns ännu lärarens blick då jag förklarade vad teckningen föreställde. Så oförstående, så överlägsen. Så rund. Förstod att jag var supertöntig och en enorm flopp. Minns också att hon sa, något irriterat, att om jag tittar ut genom fönstret så inte ser det någon gång ut så att gräset växer där nere och himmeln breder ut sig där uppe med ett tomrum emellan. Hon hade rätt förstås, och inte tecknade jag vyer på det sättet någonsin igen utan att veta att det inte stämde överens med verkligheten, men fan vad dum jag kände mig.

I alla fall! Den som vann tävlingen, vilket f.ö. var rätt prestigefyllt eftersom jag tror det var alla lågstadieskolor i min hemkommun som deltog, gick på tvåan och hette Sofia. Hon var tydligen ett geni eller något för hon hade tecknat sig själv, ovanifrån, då hon satt vid ett bord (kanske till och med en pulpet?) och ritade!! Tänker på det här med jämna mellanrum. Så smart och så snyggt det måste ha varit. Helt sjukt vad imponerade juryn måste ha varit.

20180717_kalas_002

Men åter till nutiden och kalaset. Alfred smög omkring med kameran och fångade ett så dramatiskt ljus. Svepte in allt i ett tidlöst skimmer… eller kanske det är huset, inredningen. Inte kan vi väl ändå ge all creds åt naturen då människan också haft många fingrar med i spelet.

20180717_kalas_003

Med undantag för ett möte med fingerfärg hade vi inte introducerat Blenda för konsten ännu, men på kalaset passade vi på. Luzilla plockade fram färgkritor och jag försökte visa åt Blenda att poängen är att det kommer färg ur dem, inte smak. Gick sådär.

Å andra sidan är kanske inte det tydligaste sättet att illustrera den saken att teckna karameller.

20180717_kalas_004

Nog är det tur att jag gått i konstskola så att jag lärt mig rita en sån förträfflig blomklönt.

Till och med Blenda vet att den är skit. Kolla nu på hennes fejs.

Ändå bättre pokerfejs än min forna lågstadielärare, det måste jag ge henne.

20180717_kalas_005

Känner att det blev lite väl många bilder på mig själv här, väl dags att märka det efter att jag redan laddat upp dem, meeen jag får väl stå för det. Det är så sällan jag fastnar på bild då jag inte är medveten om att bilden tas, men här är nu en utav undantagen. Hatar den inte ens! Oftast gör man ju det.

Eller lite reserverad var jag kanske, jag anade väl att det fanns risk för bild. Hade jag inte det hade jag suttit krokig som en sliten gam och haft nån jävla min som Jim Carrey som Grinchen. Fast med ojämnare complexion.

Tyckte det var kul att Luzilla och Blenda tydligen snackat ihop sig och matchade varandra med grönt och rosa. OCH gullighet! Fast nu syns ej Bs strumpor som var rosa, men fotografen har istället kompletterat färgkompositionen med vårt rosa presentpapper i bakgrunden.

20180717_kalas_006

Vet inte om Blenda förstod sig på konceptet kalas men jag är ganska säker på att hon kände att det var superkalasigt. Särskilt den här manicken med en massa knappar som spelade olika trudelutter förhöjde stämningen hos de små färgklickarna Blenda, Elis och Emil. Mackapären erbjöd också lite spänning då det stundvis blev oklart vem som fick röra dem och huruvida det var lämpligt att vända på den upp-och-ner, och så vidare.

Det börjar märkas på B att hon ser upp till sin kusin E-vitamin. Nyligen så bara gapade hon av förtjust häpnad då Elis var så bra på att trumma på en låda. Härmade efter och verkade stolt över att hon också fick vara med. Så kul att se! Och Elis var supersolidarisk på kalaset, Blenda grät till över något och då sympatigrät också Elis en skvätt. Kanske inte så kul (det skulle va ganska oempatiskt att påstå) — men fint att se.

20180717_kalas_007

Här gör Blenda sin kaffetantsmin. Den gjorde entre i minspektrumet tidigt, försvann sedan till vår besvikelse, men har sedermera gjort revansch. JUBEL!

Iaktta minen och föreställ er detta: En inkilad sockerbit mellan läpparna. Ett kaffefat balanserade på knubbiga fingerspetsar. Eventuellt ett huckle knytet kring huvudet because why not, all in. En sörplande liten gumma. Jånä hörni. *smack smack* Kaffi tå.

Annonser

vi kom från havet

rekreation & civilisation

Jag är egentligen ingen strandmänniska och får jag välja mellan skog och strand väljer jag, i alla fall nio gånger av tio, skog. Jag scrollar utan att reflektera över saken förbi de flesta bilder på sandstränder i instaflödet, men skogar fångar alltid min blick.

Det finns förstås undantag. Som Fäboda utanför Jakobstad. De sandiga dynerna och släta klipporna med tallskogen så nära inpå (och MILJARDER myror som släpar barr) är ju en sann pärla. Och så havet då. Havet! Urmodern som skrämmer oss med sin ofantlighet och sitt mörka djup, samtidigt som hon lugnar oss med sitt eviga schhh.

Älskar särskilt att vara i Fäboda när det är blåsigt, när vågorna blir stora och rullar in alldeles vitskummiga mot land. Igår var det vindstilla men vi åkte dit i alla fall, för att träffa min syster med familj, som hälsar på från tvärs över samma hav.

20180712_faeboda_001

Alfred hittade en parkeringsplats på första parkett. Ser ni havet mellan träden?

20180712_faeboda_002

Minns de här stigarna från att jag var barn, hur ivrigt jag brukar springa fram på dem.

20180712_faeboda_003

MEN SIDU HEEEJ! HO FARE?! hojtar Blenda på jeppisdialekt.

Hörde förresten en sånt praktexemplar för dialekten senare, vi gick förbi en familj som skulle börja bege sig och den ena föräldern sa ”Ny packa vi ihop sakre åså fa vi å ita”. Nu har jag bott så länge i Vasa att jag hajar till då jag hör dialekten. Hör den ibland och vill ropa JA E Å TIDEEIFRÅN!

20180712_faeboda_004

Vi nådde stranden och möttes av hajen. Skönt att få det avklarat så snabbt, då slapp man oroa sig senare.

20180712_faeboda_005

Mommo var också där, och här hade vi alla redan doppat oss. Blenda not so much men satt i vattenbrynet utan att bli jätteförtjust i det. Trivdes bäst i famnen. Havet är så kallt att det är svårt att ta sig förbi den obehagligheten, fast jag dagen innan preppat henne med en sång om att vi har kommit från havet och att vi är fiskar som utvecklat lungor, ben och armar, blubb blubb.

Jag simmade ut en bit och förstår inte varför det är så lätt, men alltid så svårt att simma tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?

20180712_faeboda_006

Läste ganska nyligen en snutt vetenskaplig fakta som jag tyckte var helt jävla mindblowing. Först lite bakgrundsinfo: Ni vet säkert att kvinnor har alla ägg redan från födseln, att de produceras under tiden kvinnan är ett foster i livmodern. Inte som hos männen alltså, som kontinuerligt producerar spermier. Vi kvinnor föds med en mängd ägg och vi får inga fler.

Detta betyder ju då att när jag föddes, så hade jag redan ägget som skulle bli Blenda inom mig. Det betyder att min mamma Solveig tekniskt sett har burit på både mig och Blenda. Fatta! Och min mormor Ruth bar på min mamma och mig. Och om Blenda får barn har jag tekniskt sett också burit på dem. Tänk det, att en dotter sammankopplar tre generationer på det sättet. Ganska knäppt, men häftigt.

20180712_faeboda_007

Vi kom från havet. Vi är fiskar som utvecklat lungor. Och ben och armar. Blubb blubb.

sista juni 👋

rekreation & civilisation

Juni! Vart försvann den månaden? Sa åtminstone ordentligt farväl åt den igår, trotsade blåsten och termometern som visade sorgliga fjorton grader och promenerade ner till havet. Där man skulle tro att det var ännu blåsigare men tvärtom var det oväntat stilla.

20180630_194433

Träffade Anna L. och tänkte på hållningen. När nån ska ta bild så blir det ju så att man försöker att räta på sig och nu funderar jag att försöka associera telefoner med att sträcka på sig — oavsett om deras kameror riktas mot en eller inte alltså. Alltså att plugga in den automatiska associationen som om jag var en hund af Pavlov. Det borde ju inte vara omöjligt. Och då skulle man ju KONSTANT gå omkring som att man balanserade ett cocktailparty på huvudet. Inte illa!

20180630_194434

Och TITTA så glada vi blir av att sträcka på ryggen. Solen, vinet, sällskapet hade naturligtvis inget att göra med saken.

Jag vet att man inte ska kommentera kroppar men måste ändå, för haha kolla min fotposition! Sa nån pigeon-toed? Inte skulle man ju riktigt tro att det där känns bekvämt inte.

Blenda gick sen hem med sin far och istället joinade en annan bebis oss, Ylva-Li med sin mor Carla. Så satt vi där och pratade tills det blev riktigt outhärdligt kallt då solen sjönk ner bakom horisonten. Som i detta fall ändå skymdes av en bro där uppskattningsvis tre tjog mopedister körde förbi.

20180630_224700

Är pikulite bakfull idag, lite mör i kroppen liksom, men känner mig också mer energisk. Oerhört behagligt att komma ut och lufta sig mellan varven. Skrev redan detta på instagram som bildtext för ovanstående foto men upprepar den: När den finska 12-gradiga sommarnatten inte är så ljuv får man istället se till att sällskapet är. ☀️

tågstationer och milstolpar

rekreation & civilisation

20180616_taagstation_134944

Så lång den senaste helgen var. På fredagsförmiddagen klev vi, hela familjen minus katterna, ombord tåget som tog oss söderut. Tågdebut för Blenda! Hon hanterade det som ett proffs. Sov till och med ett par timmar, till vår lättnad. LYXBEB, var ett ord som träget yttrades oss sinsemellan.

När tåget några timmar efter start stannade i Helsingfors väntade möte på Alfreds förlag (han skriver en bok om finlandssvenskhet, kan vi summera den) och eftersom jag också har ett finger med i projektet så närvarande jag också på mötet.

Nu låter jag som en spökskrivare och den idén blev jag direkt ganska förtjust i, sååå jag avstår ifrån att kommentera saken vidare.

I alla fall, vi valde att passa på att göra en liten minisemester av det, bo en natt på hotell och se hur det går. Och bra gick det! Vi hade inte övernattat med Blenda nånstans sen hon var riktigt liten, då hade vi en helt hopplös natt en gång som resulterade i att jag och Blenda somnade först runt halv sju på morgonen. Så glad att den tiden är förbi.

Vi kom hem under tidig lördagskväll och det kändes som att vi varit borta i flera dagar. Blev förnärmad när katterna inte dansade av återföreningsglädje när vi steg in över tröskeln. Hallå? Vi var borta ju? Men det hade förstås inte gått nån nöd på dem, Alfreds mamma hade skött om dem bra.

Söndagen flöt förbi i nån slags märklig rese-bakfylle-töcken. Minns inte mycket annat än att Blenda tog sina första krypsteg — av vad vi har kunnat observera då — plus att hon börjat ställa sig upp på en massa olika platser. Plötsligt stod hon exempelvis vid bokhyllan och trummade på ett tomt hyllplan där hennes leksakslåda brukar stå. Såg också att hennes ena framtand nu trängt fram genom tandköttet, vi har tyckt att nåt sånt sett ut att vara på gång de senaste dagarna. Tand nummer fyra! Nummer ett på överkäken. Känns som att det verkligen går undan nu.

20180616_taagstation_134938

Och kanske är det dels det som gör dagarna så långa. Helt knäppt att det bara var i förrgår som de här bilderna togs på Blenda och mig, på Helsingfors järnvägsstation, innan vi tuffade iväg norrut igen. Vi gjorde förstås också annat under vår hufvudstadsvistelse men skriver mer om det en annan gång tänkte jag.

Blenda var för övrigt iklädd en klänning jag själv bar för sisådär 34 (??) år sedan.

1984_linneagroenklaenning

Tyvärr inte världens bästa foto upplösningsmässigt men klänningen syns ju ändå. Tyckte det var lite kul att jag hittade en bild. Och mysigt att den fanns kvar. Återanvändning!

Känner mig disträ ikväll. Mina föräldrar var hit på besök idag och nu under kvällen har Blenda varit superledsen (tandsprickningen eller annalkande flunssa, eller kanske både och), så det har i helhet definitivt varit en mer händelsespäckad dag än vad vi är helt vana med. Jag fick också nyheter om en gammal vän som ligger inne på sjukhus efter ett sjukdomsfall och för några dagar sedan balanserat mellan livet och döden. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är krusig i tankarna.

hemkvarteren

rekreation & civilisation

Jag tänker ofta på området vi bor i, hur tjusigt och rent av spännande det fortfarande är för mig efter att vi snart bott här ett år. Häromveckan frågade Cecilia, min nya kompis som jag lärt känna eftersom att vi fick barn ungefär samtidigt, om vi också bor i Vöråstan, för ”Där bor ju alla bohemer och konstnärer” — haha! Och jag fick ta avstånd ifrån den stereotypin och säga att nejdå, vi bodde bara där förr, innan vi flyttade dit vi bor nu.

Efteråt har jag tänkt på detta. Tror egentligen att denna stadsdel skulle ha så mycket bättre potential att uppfylla folks konstnärliga och bohemiska önskemål, och det känns som att den snart kommer blomstra upp rejält. Som att folk kommer hitta på saker här. Och efter att Snickis skrev så fint om sin förort vill jag också haka på, berätta vad det är som gör att jag trivs här.

20180906_tegelbruksgatan_002

Stadsdelen saknar eget namn. Om något så heter den den åttonde stadsdelen, och klumpas ofta ihop med den nionde. De två hör nog ihop och tillsammans utgör de den sydöstra delen av centrum. Äh ja ja, det här är knappast intressant för någon alls men ibland brukar jag googla sådana saker, typ just ”åttonde stadsdelen”, och då känns det alltid roligt att hitta någon slags dokumentation av det. Och nu då det är avklarat kan vi röra oss vidare —

Jag brukade tycka att den här stadsdelen låg så avlägset, att det kändes lite främmande att åka hit de få gånger jag tidigare gjorde det. Nu tycker jag inte det längre, nu fattar jag ju hur nära det är till allt — torget, tågstationen, sjukhuset, och så vidare. Allt på självklart gångavstånd.

Området hör alltså till centrum men känns, om du frågar mig, som något helt eget. Som en plats som inbjuder till spontanitet och kreativitet. Jag tycker stämningen här är mycket mer brokig och inspirerande än nån annan plats jag bott på i Vasa. (I all ärlighet inte många, men ändå.) De här kvarteren tycker jag har en småstadskänsla samtidigt som de andas storstadsförort.

20180906_stationsgatan

Jag förväntar mig att hitta hiphopklubbar och dansstudior i källare, franska bistron och smörgåsbarer bland rosenbuskar på trottoarer, qi gong-gruppsessioner och skulpturutställningar i trädgårdar, konstnärskollektiv och webbföretag i gamla tegelbyggnader och små specialiserade vintagebutiker, skomakare och urmakare i knarriga trähus.

Jag har hittills funnit varkendera, men ändå känns det som att det vore fullt möjligt. Det är bara DEN vibben jag får här, vet ni? Här ser jag alltid platser och lokaler jag får idéer för, är nyfiken på. Jag vill gå in på varje gårdsplan och in i minst vartannat hus, och bara insupa.

Gräsmattor växer vilda här och trädgrenar hänger lågt över staket och gator. Buskar är yviga och husfasader inte högsta prio. Det är liksom inte fint på ett sånt där städat, välansat, propert sätt utan på ett sätt som känns levande, organiskt, aningen otämjt, fullkomligt otvunget. Det händer sig att jag utbrister ”Men nog är det tjusigt här!” då vi är ute på promenad, och Alfred brukar instämma.

20180906_tegelbruksgatan_001

Ett stenkast från vårt ligger kvarteren som kallas Kappsäcken. Under senare hälften av 1800-talet byggdes små stugor för medellösa där, och då fick området sitt smeknamn eftersom att ägodelarna tillhörande de som flyttade dit rymdes i en resväska. Jag läste eller hörde någonstans att där och häromkring bodde de fattiga som arbetade för de välbärgade på Strandgatan med havsutsikt.

Denna gemytliga historia använde jag för övrigt för att locka in Alfred på idén om att flytta hit. Och vem gillar inte tanken på en kvarlevande arbetaranda? (Alltså, retorisk fråga, borgare kan sätta sig igen.)

20180906_klemetsogatan_001

På väg in till centrum från oss går man förbi ett flertal orientaliska affärer och restauranger. Dofterna är varma och kryddiga, helt annat än det milda finländska potatis och korv. Det finns överlag många små specialbutiker här, som nischat in sig på handarbete, symaskinstillbehör, mobiltelefonreparation och vem vet vad annat. Ett hunddagis!

Mindre närbutiker har överlevt här och det är så trevligt att kunna handla på sådana istället för på större varuhus. Särskilt den ena har dessutom riktigt bra vegetariskt utbud bland produkterna. Här finns även flera loppisar i närheten och på den allra bästa och största, Röda Korset, jobbar så sympatiska personer, varav en nyligen sprungit iväg ut på parkeringen och ropat och viftat med den kastrull jag köpt men glömt i kassan. Ja, det låter kanske inte så värst speciellt då jag återberättar det men alltså det här är ju FINLAND! Det tillhör ovanligheterna att vi gör så.

Här finns flera frikyrkor, och ibland på söndagar och helgdagar ser jag besökarna promenera dit iförda färgsprakande finkläder. Utanför kyrkorna står emellanåt grupper som jag antar att varit på gudstjänst eller dylikt och gemenskapen är så påtaglig, jag förstår nästan hur uppskattad och trygg en församling kan vara. På vägen som går rakt mot vårt hus ser jag ofta tonåringar cykla flera stycken i bredd, som hämtat ur en nostalgisk Stephen Spielberg-film, fast inte i närheten av lika vitt utan med bred variation i etnicitet. Jag vet inte om man får säga så här, för det känns liksom lite exotifierande eller så typiskt för-mitt-nöje/nytta-privilegierat, men jag älskar att det är så många personer med invandrarbakgrund här. Jag bara gör det.

För det känns fint att Blenda kommer få växa upp med självklarheten att det finns massor av olika personer från olika bakgrunder, som talar olika språk och har olika traditioner men att skillnaderna emellan är rätt små i det stora hela ändå. Det var en av de saker som drog mig till denna plats, som gjorde att det kändes som en bra miljö att ha barn i. Det är mångkulturellt. Det är en sån rikedom.

20180906_klemetsogatan_002

Och här uppför backen till höger bor vi. Oavsett från vilket håll en kommer, så nog känns det alltid fint att komma hem.

Alla bilder i detta inlägg knäppte jag för övrigt i farten på väg hem från Hesburger i Sandviken med halloumiburgare under armen. Är egentligen lite missnöjd med hur illa de illustrerar det jag försökt beskriva, menmen.

Hur som helst så kom igen konstnärer, bohemer, poeter, galningar och kära, för att parafrasera Shakespeare, ta en promenad i sydöstra Vasacentrum en sommarkväll vetja. Insup miljön och rapportera tillbaka till mig om era intryck. Är SÅ redo att göra detta område lika häftigt och levande i det konkreta som det känns i det abstrakta. Vi ses i krokarna!

är ‘picknick’ synonymt med ‘choose life’?

rekreation & civilisation

Har planerat att denna sommar ska bli picknickarnas sommar. Hängde knappt i en enda park under fjolårssommaren eftersom jag var väldigt gravid och att besöka kvällsparken för att avnjuta några kalla kändes ju inte så relevant då just, om vi säger så. Det gör det inte nu heller (eller det gör ju, men också inte) men däremot känns det som att man får bra föräldrapoäng om man kombinerar frisk luft med matpaus.

OCH dessutom bekräftar det för en att världen fortfarande existerar där utanför! Det är annars lätt hänt att man som bebisförälder får för sig att det bara är ett rykte.

20180513_picknick_001

I söndags, mors dag och det vackra vädret till ära då, så gick vi ut på en promenad som vi passade på att kombinera med minipicknick. Och innan ni frågar: Ja! Ska alldeles strax sluta tjata om mors dag! Känner också att det blivit lite väl mycket.

20180513_picknick_002

Det var en spontan och ganska lat idé så vi stannade förbi butiken för att köpa lite saker att knapra på på vägen till Arboretum-parken nere i Sandviken. Den är händelsevis också en frisbeegolf-park så det är kanske överlag lite si-och-så med att picknicka där, men den var helt tom på frisbeegolfare då vi anlände.

20180513_picknick_003

Ett träd tog en bild på oss och lite av sin stam.

20180513_picknick_00420180513_picknick_005

Det är en riktigt fin park den där arboretum, så lummig och frodig. Inte bara eviga gräsmattor som så många parker här i stan. Kan bli lite sur på att den ska vara tillägnad frisbeegolf. Känns som nonsens.

20180513_picknick_00620180513_picknick_007

Ibland får man ju till såna där bilder som man vet att hör hemma i det tjocka maffiga familjefotoalbumet i bokhyllan. Har en tid funderat på att låta trycka upp en fotobok, men arghhh hjälp att välja bilder alltså! Får prestationsångest direkt. Men endera av dessa ska i så fall med, det är nu ett som är klart i alla fall.

20180513_picknick_008

Här är morsdagskakorna. Minns inte vad de hette men det var nån kinuskipajgrej med bär- och kanske mascarponefyllning, eller något annat krämigt. Extremt söta men så armadis goda.

20180513_picknick_00920180513_picknick_01020180513_picknick_011

Köpte nyligen en mjuk keps åt Blenda men hon sov i butiken så jag provade den aldrig på henne. Så den är något oversize men den funkar å andra sidan riktigt bra som sovmask då också. Nattmössa, för all your dagtid needs.

Sen uppenbarade sig frisbeegolfare mellan träden och så småningom började frisbees flyga åt vårt håll och landa ett fåtal metrar ifrån oss. Då tyckte vi det var dags att dra vidare.

20180513_picknick_012

Längs med travbanan gick vi…

20180513_picknick_013

… och gick ännu längre, tills att vi kom ut till havet.

20180513_picknick_014

Ungefär vid Villa Sandviken fick vi syn på sånt som varit det huvudsakliga målet med vår promenad: brännässlor! Så jag plockade en påse med sådana innan vi styrde våra fotsteg i ungefärlig riktning hemåt, fast via butiken igen för att plocka upp lite fler pastaingredienser utöver nässlor. Passa förresten på att beundra min position på den där bilden. Ser ut som en apa-sprattelgubbe-hybrid.

Hemma på gården gungade vi lite innan vi gick in eftersom att Blenda blivit så förtjust i det. Inga bilder på det dock, eller Alfred tog faktiskt massor av dem på Blenda & mig, men jag klarar frankly inte av fler bilder på mig i ett och samma inlägg. Ni kan ju få för er att jag har nåt slags weirdo uppmärksamhetsbehov av att dela med mig av min person för e-främlingar!! (Nej men seriöst, det finns nån gräns där va?) Det vill vi ju verkligen inte att ska hända. Kolla så bra jag anstränger mig för att det inte ska bli så.

uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

yay of fri

rekreation & civilisation

Har haft en så bra dag! Trotsade förkylningsresterna och gick ut på lunch med Carla och lilla Ylva-Li, vi satt utomhus i flera timmar medan vänner och bekanta kom förbi och gjorde oss sällskap och sedan gick vidare igen. Jag åt spansk omelett med getost och rödbeta med sallad och efteråt en helt himmelsk bit cappuccinomoussekaka. Blenda var på glatt humör, åt några skedar bärpuré, ett par majskrokar, ammade lite och somnade sedan i min famn. Det är superlänge sedan hon gjort det, alltså somnat i famnen, det måste ha varit den friska luftens magiska inflytande som gjorde det möjligt.

Ikväll åkte hela familjetrion till ett loppis och jag köpte två små matchande soffbord som jag har suktat efter så länge, så länge. Dem ska vi ska ta oss en titt på i ett annat inlägg! Är så NÖJD.

20180427_gunga

Sen kom vi hem och vår lilla jordgubbsbeb blev så här glad av att gunga! Omöjligt att inte smittas av den extrabra fiilisen.

Nu sover Blendissimo, mycket bättre än för ett par dagar sedan, och jag sitter vid skrivbordet med en Selmakatt och en whiskyskvätt framför mig. Är SÅ ingen whiskydrickare men Alfred hällde upp några droppar åt mig så att jag skulle få smaka. Bara ångorna fick mina läppar att svida, hah.

Suckar emellanåt en gnutta när jag stöter på det här uttrycket över hela internet under var och vareviga veckodag som börjar på f, men va fan, den här gången ska jag också säga det: Friyay.

våren i kråksången

rekreation & civilisation

20180416_krax

Jag tycker ofta att den här bloggen känns ensidig och ensam, att den nästan uteslutande sammanfattar mitt liv i en hemmakapsel, sällan något utanför, något som tyder på att jag har något som skulle kallas Ett Liv där ute i den verkliga världen. Ofta beror det på att jag nog har tendenser att isolera mig en aning. Det är nästan alltid nåt — är det inte spädbarn så är det graviditet eller så är det vinterdvala och om inte det så är det extrem tröttma från arbetslivet eller så är det mycket ångest och så vidare.

Men på sistone har jag träffat mycket folk och ofta varit ute på vift, enligt mina mått mätta. Har haft roligt! Men ser jag till att ta de bilder jag i efterhand önskar att jag hade? Eller att blogga om det innan det börjar kännas sådär konstigt inaktuellt som det gör ibland? Förevigar jag det som skulle bryta av detta mönster som i oändlig upprepning kan kännas något sorgligt? Nä, det märker vi ju att jag inte gör. Ah ja.

Igår gick jag på föreläsning om kvinnorna på Själö hospital — svamlade efteråt alldeles osammanhängande om hur jag känner igen mig i en barnamörderska när jag såg till att få min kopia av Själarnas Ö signerad, och på tal om galna kvinnor då så känner jag ju i efterhand att jag i mitt flummiga babbel balanserade liiite på gränsen där MEN OH WELP Johanna Holmström är säkert van med sånt vid det här laget — och sen gick jag med Mikaela, Johanna & Jonna på ett glas vin och jag hade så kul att huvudvärken som smög sig på kändes alldeles ovidkommande och det var först då jag kom hem som jag verkligen märkte hur ihärdigt den bultade. Kanske inte jättesmart att dricka rödtjut på en annalkande huvudvärk men ääh YOLO säger jag tre-fyra-fem år efter alla andra. Blev förstås tydligt lullig på ett glas fast jag tog typ dubbelt så lång tid på mig att avsluta glaset än de andra gjorde. Helt omöjligt att dricka ”sofistikerat”! Blir ju bara full.

Önskar att jag kunde säga att jag sedan sov som en stock men dessvärre hade Blenda blivit en liten storproducent av snor. (Psst Ljungen, det är okej!!) Hon hade i perioder haft en ganska bedrövlig kväll så länge jag var borta och efter att hon vaknat då jag kommit hem så ville hon amma ungefär konstant, men det gjorde också att hon snörvlade nonstop då hon andades genom näsan.

Men let’s not talk about snor ändå. Ska äta min knäckesmörgås och dricka mitt svarta kaffe och sen ska jag försöka åstadkomma något innan Blenda vaknar från sin tupplur. Allt går så långsamt här hemma, men häromdagen skruvade jag äntligen upp två gardinstänger i sovrummet och hängde upp gardinerna som jag köpte på loppis men som är så pass nya att de fortfarande finns på Jotex hemsida (och på rea!) ifall nån annan vill ha tropiska fåglar i fönstret. Rummet blev så mycket gladare och piggare. Fast tusen lådor, påsar och kläder ligger överallt och garderoberna fortfarande saknar sina skjutdörrar och golvlisterna inte är på plats och själva golvet faktiskt ska bort och ena skivan på väggen är fan skitmärklig och liksom för kort upptill och så vidare. Menmen. Gardiner – check.

hopgrötade frukostvanor

rekreation & civilisation

Har aldrig egentligen förstått mig på folk som gillar morgonmål. De har på den fronten känts som ett helt annat pack än det jag tillhör, sådär som hundmänniskor, optimister eller gymfolk. Jag AVSKYR att stiga upp och direkt behöva höra på folks röster och deras tuggljud (ska bli kul med familjeliv!! NOOOT, som man sa då jag var barn) — har alltid extrakänslig hörsel/öron på morgonen — så det här att ååh:a över slamrig, slafsig hotellfrukost har ju t.ex. aldrig riktigt varit min grej. Matlusten brukar inte ha hunnit infinna sig alls så tidigt, så idén om morgonmål har mestadels bara varit motbjudande.

Sen kom en plot twist: Jag blev gravid! Då vaknade jag plötsligt på mornarna och kände mig hungrig, svag och lätt vimmelkantig och insåg att jag måste äta något. Kändes verkligen som ett helt annat liv, och lite så är det fortfarande.

Antagligen så beror det dels på amningen, att jag i princip vaknar helt dränerad, men säkert är det helt enkelt också en ny vana. Hur som helst så märker jag att jag inte längre kan klara mig på enbart kaffe. Det tog ett tag att komma över hur fullständigt blä det var att äta något direkt från morgonen, så jag började smått med frukostkex, proteinyoghurt eller någon frukt. Nu känns det som att jag verkligen har levlat upp för sedan årsskiftet så har jag flera dagar i veckan ätit gröt, främst nattgryn, och s.g.s. alltid en söt en, men ändå, GRÖT!

Andra gånger, då jag inte förberett sådant kvällen innan, så kör jag en varm variant på ungefär samma sötgröt. Som i dag:

20180209_groet

Måttar aldrig ingredienserna och varierar dem från dag till dag utgående ifrån vad som finns i skafferiet, men här är dagens på ett ungefär:

  • en näve frysta blåbär
  • en deciliter snabbhavregryn
  • en matsked linfrön
  • en halv tesked salt
  • en halv matsked vaniljsocker
  • en halv matsked honung
  • en halv deciliter grekisk yoghurt

På det slår jag på en dryg deciliter hett vatten ur vattenkokaren (gör alltid gröten samtidigt som jag blandar mitt pulverkaffe), rör om tills honungen löst upp sig. Tillsätter mer vatten om jag tycker gröten är för trög. Sen brukar jag sätta en tallrik ovanpå skålen i ett par minuter så att värmen stannar där under och gröten tillreds på så vis.

Sedan garnerar jag, i dag blev det med:

  • en halv skivad kiwi
  • en skivad banan
  • en näve kokosflingor

Sen äter man detta för sig själv i ceremoniellt lugn och ro, t.ex. framför datorn medan ens partner tar hand om barnet. Eller så lyckas man tajma det så barnet sover eller underhåller sig själv i babygymmet medans man äter, det är också snyggt. Så kan en bra dag starta! 🥣✨