Gosig övernattning

rekreation & civilisation

Dags att skryta på Brages Friluftsmuseum! I går morse sa Alfred att museumet ordnade övernattning åt gosedjur samma dag. Ursäkta mig men hur jäkla mysigt är inte det? Blev alldeles ivrig samt något missnöjd över att jag själv skulle gå till jobbet och då inte kunde hänga med på detta äventyr.

Processed with VSCO with a4 preset

Men Alfred rapporterade, bland annat genom bilden ovanför. Då hade Blenda valt ut vilket gosedjur som skulle få sova över på museumet, och de var på väg för att lämna av Stora Räven.

Sedan fick man följa med vad gosedjuren hittade på via museumets instastories! Ett sånt fint och kreativt sätt att använda sig av sociala medier. Tycker det är helt fantastiskt att nån ordnar nåt sånt här. Jag var sedan tidigare ytligt bekant med gosedjursövernattning som koncept, men var inte förberedd på HUR pass givande och mysigt det skulle vara. Under eftermiddagens lopp dök det upp bilder och boomerangs på gosedjuren som var ute och lekte och hade det kul, och det har varit SÅ roligt att titta på dem och prata om vad Stora Räven och hans kompisar hittat på. Oj oj vad han ska ha mycket att berätta när han kommer hem, har vi sagt.

(Blenda har även framfört mer lessna små sketcher i vilka Lilla Räven, ett annat gosedjur som då varit kvar här hemma, gråtit och ropat ”Var är min pappa? WÄÄHÄHÄHÄÄ”)

Här hade det närmat sig läggdags och kvällsrutinerna ska checkas av. Vad är det som gör att det känns så förbannat urgulligt att vårt barns gosedjur sitter där och myser till det med andra barns gosedjur?? Blir knäpp. Vi är för övrigt VÄLDIGT STOLTA över Stora Räven som sitter på pottan alldeles själv och dessutom först av alla.

Bara måste dela de här bilderna också även om ni säkert fattat grejen. FÖR MYSIGT.

Det var en uppspelt Blenda som hämtade Stora Räven i dag. Jag hade tänkt att jag skulle skriva något mer ingående om vilken fin grej det är när såna här inspirerande äventyr erbjuds åt barn helt gratis, men jag är väldigt sömnig nu och kommer liksom inte längre än så i mina tankar, att det är fint. Så om ni tycker att detta inlägg inte är mycket annat än en hyllning av Brage Friluftsmusems fina initiativ och genomförande så misstar ni er icke! Det är just så som det är. Ej sponsrad, inget samarbete — ville bara berätta.

Semesterberlinsk söndagshalva

rekreation & civilisation

20190728_021

Hallo hallo! Här ser ni två sauerkrautar som semestrar i Berlin. Ja, jag kämpar tappert segt vidare med inläggen från resan i somras. Där vi nu hoppar in i följetongen igen har vi ganska nyligen avverkat ett zoobesök, barnet har somnat i vagnen och jag har googlat berlinska söndagsloppisar. Det finns många av dem, sådana som hålls utomhus, flera på söndagar. Bra tradition för en dag som lätt kan kännas så slö! (Ändå är jag urusel på att ta mig till den på Vasa torg på sommarsöndagarna, oops.) Vi beslöt att besöka den loppmarknad som ordnades i (eller heter det på?) Boxhagener Platz i stadsdelen Friedrichshain. Så nu har vi begett oss ditåt!

20190728_022

Friedrichshain är en tidigare arbetarstadsdel och i dag ett viktigt centrum för Berlins vänster- och alternativrörelser, säger Wikipedia. Bra område, tror jag, särskilt för unga, bohemer, människor som gillar lite ”alternativa” grejer och så vidare, men gatorna var besynnerligt ödsliga just när vi befann oss där?

20190728_023

Fast det kanske berodde på att alla gått till Flohmarkt Boxhagener Platz. Lol nej det är en total överdrift, loppiset var mindre än jag trott och det bor typ 120 000 personer i stadsdelen. De var inte alla där. Men mycket folk var det för det! Vi drack kaffe och strollade genom och runt loppiset. Såg en del fina saker men inget som skrek mitt namn. Det skulle i så fall ha varit nån möbel det men, tja, handbagage.

20190728_024

Vi strosade vidare i de lummiga kvarteren. Här tycks vi vistas på/omkring en gata som heter Grünberger. (Ja, grönt berg.) Passande på nåt vis, visst? Det är alltid sånt här jag saknar efter att jag rest någonstans, grönskande gator. Visst är det mysigt? Känns så ombonat. Annat är det här hemma. Jag vill ha fler träd på trottoarerna och mer klängväxter på husväggarna!

20190728_025

Hungern smög sig på. Vi spanade efter det mest lovande matstället och det var kanske för stort utbud av giltiga deltagare i den tävlingen för det blev svinsvårt att välja. Det mesta såg mysigt ut, men ändå blev jag kräsen.

20190728_026

Sen hade vi cirklat runt och gick förbi loppiset igen och då tyckte jag det var dags att skärpa sig. Så hamnade vi på ett mellanösterländsk ställe som kan ha hetat Sanabel Imbiss. Blenda och jag delade en rejäl wrap av något slag, minns ej riktigt. Falafel och halloumi kanske. Försöker jag dölja en en mun full med mat på bilden? Mm bwa fwåga. *svälj*

20190728_027

Här retades vi med Blenda genom att återigen visa en park åt henne som vi inte orkade leka i. Kul, va? Nej, det tyckte inte hon heller. Till vårt försvar visste vi inte att den skulle vara där, vi ville bara ta en genväg genom en grön liten park. Wizmarplatz, säger Google Maps.

20190728_028

Lyckligtvis är hon inte svår att muntra upp! Kuckuuu! Här tycks vi röra på oss åt rätt håll igen, enligt Google Maps. Vi var ute och irrade lite tidigare nämligen men nu är vi på väg mot U-bahnstationen och Blenda ska ännu en gång få syn på en av alla Buddy Bärar som finns utställda här och där i stan. För en björnfantast som Blenda var detta särskilt lyckat. Skulle egentligen ha infogat en bild på en sådan kompisbjörn här, men jag tycks likväl ha gallrat bort den. Vill ändå nämna björnarna, p.g.a. gullig stadsmaskot ändå va.

20190728_029

Tillbaka i Mitte. Där beundrar vi Neptunbrunnen som ligger nära Alexanderplatz. Strax innan har vi matat några fåglar i närheten av Berliner Fernsehturm, alltså tv-tornet. Då kommer en medelålders kvinna, nej jag vill säga dam faktiskt, för hon såg typ sådär proper ut som sydeuropeiska damer med guldörhängen och perfekt fönat hår gör, och bara KRÄÄÄÄKS. Kräks kräks kräks. Hon verkar inte full eller så, istället tänker jag mig att hon åkt upp i tv-tornet och blivit akut höjdrädd och illamående av det, meeen vi tycker ändå att det är dags att dra vidare. Då når vi denna fontän. Från en kaskad till en annan kan man säga!

20190728_030

Blenda vill som vanligt bada. Jag låter henne inte, men får en puss ändå. Hon är faktit näll (som hon själv sa om sin kompis Signe häromdagen).

20190728_031

På väg hem går vi äntligen en av Blendas viljor tillmötes och hon får leka i en park. Hurra! Kolla in hennes segerfejs.

Jag har förresten känt mig lite fånig över att det mest bara är bilder på mig, Alfred och Blenda i de här reseinläggen. Men då det gäller vyerna så märker jag att jag inte verkar ha ansträngt mig alls, eller i alla fall inte levererat även om jag gjort det, så bilderna känns oftast så trista och platta. Så då är ju personer automatiskt mer intressanta. Ska sikta på en jämnare balans under nästa resa.

20190728_032

Tillbaka på hotellet. Här har det blivit kväll. Vi har duschat, ätit kvällsgröt och Blenda har bytt om till pyjamas. Klockan var runt halv nio och vi tyckte det kändes trist att sitta inne på rummet, så vi bestämde oss att gå ut på innergården och låta Blenda sova i vagnen en stund.

20190728_033

Fint var det där. Så jävla HÄRLIGT med en lummig, mysig innergård fri från avgaser och trafikoväsen.

20190728_034

Ser ni hur mycket den möra kvinnan till vänster behöver en öl? Efter en lång söndag med trettiogradig hetta, zoo, loppis, allmänt turistande och sen en uppfriskande dusch på det, så var den kanske den godaste jag någonsin druckit.

20190728_035

Där satt jag och njöt medan Alfred sövde Blenda.

20190728_036

Eller, tja, försökte i alla fall. Hon ville vara vaken och prata. Nu när jag tänker efter så hade hon ganska nyligen börjat prata mer under den här tiden, att hon ville berätta saker själv på kvällarna eller kanske mest upprepa det man själv sa. Det var fortfarande nytt. Vi satt länge och pratade om alla djuren vi sett på zoo och sånt. När ölen var drucken gick vi upp till hotellrummet och då sov vi alla som små stockar.

Söndag på Zoo Berlin

rekreation & civilisation

Jag är krasslig och känner mig så grå och trist, så lika bra att då passa på att göra en tillbakablick till det soliga slutet av juli och semesterresan till Berlin. (Vaaa, redan?? Så snabbt? Sa ingen.) I denna alternativa verklighet har det just blivit söndagsmorgon.

20190728_001

Dags att vakna, små fiskar! Vi åt som vanligt frukost ute på hotellgården.

20190728_002

Vi hade planer för förmiddagen och efter att vi var matade och tvagade åkte vi S-Bahn med riktning Zoologischer Garten.

20190728_003

Blenda passade på att ta ett litet snack. Klockan var här strax innan tio och visst syns det hur varmt det redan var? Typ 32° skulle det i alla fall bli.

20190728_004

Framme på Zoo Berlin! Det första djuret vi såg var en tapir. Inträdet var förmånligt — 15,50€ för vuxna och gratis för barn upp till fyra år — här på den mest besökta djurparken i Europa och den äldsta i Tyskland.

Det finns en annan stor djurpark i Berlin också, Tierpark Berlin, som för övrigt är Europas största. (Alltså enligt yta.) Extremt förbryllande med så gott som identiska sajter, men de är alltså olika parker. Tierpark är belägen på den gamla östtyska sidan, Zoo på den västtyska.

20190728_005

Vi gick vidare och när jag nu tittar på bilderna vi tog så ångrar jag verkligen att jag inte hade med mig min systemkamera så jag hade fått bättre bilder. Men men. Vi såg elefanter och giraffer. Elefanterna fick vi senare se på närmare håll än sådär, men jag kunde inte motstå den här bilden med Blenda i sånt komplett safari-mode.

20190728_006

Vi såg apor och getter av olika arter. Här har nog bilderna hamnat ur den kronologiska ordningen för getterna såg vi typ strax efter tapiren, tror jag. Gud vilka hopplösa bilder, man ser ju ingenting på dem? Äsch ja ja. Blenda och jag gick upp på nån slags liten utkiksplats och hon satt i min famn och vrålade fram sina MÖÖÖÖÖÖÖÖH åt getterna. Nonstop tills vi gick ner igen.

20190728_007

Apor i sikte, skulle jag tro. Tidigare stod vi och tittade på en grupp bonoboapor rätt länge, och jag som tycker att apor är obehagliga och fula tyckte ändå att de var ganska trevliga att se på. En skylt berättade bland annat att lilla bejbiapan Mats (!! Mats! Bejbiapan Mats!) hade blivit född i maj och ibland såg man en skymt av hans lilla fjuniga skalle där han klängde på sin mamma. (Påminner mig om att ibland när man bär Blenda i famnen slår hon benen runt en och ropar ”APA!”.) I alla fall, buren var inglasad och i taket fanns ett repnät som aporna klättrade i. Plötsligt börjar den stora alfaapan röra sig rakt mot mig, svingande i sina armar i taket, och jag försöker se trevlig ut och tänker ungefär ”Men åh wow va spännande, är den nyfiken på mig? ☺️”. Och så rör sig apan SKITSNABBT och bara KASTAR SIG
I GLASET
RAKT FRAMFÖR MIG
MED EN
MASSIV
JÄVLA
SKRÄLL.

Alltså glaset höll såklart och han slog sig inte av vad jag kunde se, utan det var ju helt klart nåt jäkla skrämsel-macho-move för att berätta att jag icke var välkommen. Happ happ. Kukk de, apo.

20190728_008

Men Blenda och Alfred missade denna dramatiska display och deras relation till våra närmaste släktingar förblir okomplicerad. Så vad är det här för en slags apa då på bild då? Nåt fjantarsle, vill jag säga, men det vore väl elakt. En mandrill? En babian? Nåt ditåt.

20190728_009

Klätterapa fanns också där.

20190728_010

En sned bild på en majestätisk pelikan, varsågoda.

20190728_011

En annan sned bild. Det är som att jag inte ens försökte längre. Värmeslag kanske? Så verkade det också på Blenda, som fick syn på fontänen i bakgrunden och längtansfullt sprang mot dess svalkande vatten.

20190728_012

Hon hade förstås en förhoppning om att bada men nejdå det blev familjeselfies istället. Hon var inte riktigt lika intresserad av dem. Som ni kanske ser på den röda byggnaden i bakgrunden så vistades vi här på ett litet område som hämtade en del inspiration från kinesisk kultur, och…

20190728_013

Där bodde pandorna! Det var nästan högtidligt att gå in i en byggnad och genom glasvägg titta på de harmoniska bjässarna. Samtidigt var det trångt och kvavt bland oss människor som trängdes för att få en skymt av djuren.

20190728_014

Blenda hade fått syn på en lekpark som vi bara inte ORKADE hänga på. Vi vuxna då. Det var bara för hett. Hon själv hade säkert orkat men vi hade ett annat mål inom djurparken som vi ville nå fram till innan hon tömt ut all energi på annat.

20190728_015

Jag inser att det här inlägget mest består av bilder på Blenda istället för på djuren, men så får det vara då. Fast vi också exempelvis såg pingviner, flodhästar, björnar av olika slag, och så vidare. Vi hittade en skuggig, lugn plats som vi hängde på en liten stund. Vi konsulterade zookartan och…

20190728_016

Sen blev det Petting Zoo! Genom dubbla grindar gick man in till ett område där söta små pygmegetter och får strövade fritt. Deras inhängnader var konstruerade så att de skulle hålla människorna ute istället för djuren inne — så fiffigt och bra att de kunde gå in dit för att ta en paus från allt socialiserade när de ville.

20190728_01720190728_018

På petting zoot (hur översätter man det?) fanns även ponnyer, åsnor, kaniner och marsvin att hälsa på. Mest spännande var ändå getterna.

20190728_019

STOR succé! Tyckte både Blenda och jag.

20190728_020

Efter att vi klappat så många djur som möjligt blev det dags att lämna djurparken och jag knäppte denna bild på dessa urtjusiga randiga antiloper som tycktes ha det det bra. Nyalor, lär de heta. (Låter inte Nyala precis som något folk skulle kunna döpa sina barn till? Folk blev så förälskade i dubbelvokaler en tid, noterar Linnea.)

På väg ut gick vi genom presentaffären och jag ville verkligen köpa en souvenir åt Blenda. Till slut hittade jag den PERFEKTA (*mallig*) — en liten myllerbok över zooet! Den har varit väldigt uppskattad och fortsätter vara ett nöje för henne att titta i. Särskilt kul har det förstås varit att kunna peka ut djuren som vi ju faktiskt sett där! Så det är ett hett bonustips för er med småttingar: Zoo Berlin Wimmelbuch!

Hälsningar från framtiden

rekreation & civilisation

20191231_stol

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

20191231_bil

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

20191231_maxaxelblenda

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

Kattens mjau sent i november

rekreation & civilisation

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.

Tulta i Berlin en lördag

rekreation & civilisation

20190727_001

Dagen gryr i Berlin och jag skriver detta fyra månader senare för det är tydligen hur dålig jag är på att blogga om resor. Här på bild var det alltså 27:e juli, kvart före åtta på morgonen. Vi hade anlänt till stan sent föregående kväll, och så här såg utsikten ut från vårt hotellrum. Inte så pjåkigt för den som gillar lummig grönska!

20190727_002

Blenda, vår personliga väckarklocka, snubblade över en liten blomkruka. Jag hade en frisyr som demonstrerade mitt behov av espresso: desperat. Jag minns att jag skulle posta bilden på oss tre i mina instastories och skriva ”Guten Morgen” för så originell är jaaag — paus för *jazzhands* — och hur som helst, min smartphone, det snillet, autocorrectade till ”Gluten Morgen”. OCKSÅ korrekt! Vi åt sedan frukost ute i trädgården varje morgon och JA det VAR precis så härligt och fräscht som det låter.

20190727_003

Blenda hittade en varelse som matchade henne både i hjärta och man. Kan sakna den där gården ibland, sån rofylld miljö. Hotellet heter Garden Boutique Hotel och finns i den centrala stadsdelen Mitte. En lugn plätt mitt i smeten. Inget ställe för partysugna technofantaster direkt men för trötta småbarnsföräldrar eller livsnjutande pensionärer? Perfekt.

20190727_004

Mitt på gården porlade vatten ner i en damm med guldfiskar i. Detta kan förstås ha att göra med att vi alltid åt frukost så tidigt, men vi såg överlag få människor där. Finländare som vi är så tyckte vi det var skönt. Truly a vacation.

Sen skulle vi turista. Vi beslöt att avklara det turistigaste först av allt, och det var Brandenburger Tor. Med S-Bahn kunde vi åka rakt dit från stationen som låg närmast hotellet (Nordbahnhof). Det var en massa turister där, oss inklusive, och vi rörde oss med turistströmmen längs med Unter den Linden tills vi nådde Museuminsel.

20190727_005

D.v.s. en ö mitt i floden Spree, som fem musem står på. Vi hade tänkt att vi skulle besöka nåt av dem men Blenda somnade och det var trappsteg överallt och jag hade ingen riktig fiilis och bla bla bla, så vi strosade.

20190727_006

Det fanns ju konst att titta på på utsidan av byggnaderna också. Här utsmyckningar på Berliner Dom, en gigantisk kyrka på samma ö.

20190727_007

Alfred som tyckte den var FÖR stor och därmed obehaglig fick förstås posera med den i bakgrunden. Som en kombinerad turistbild/exponeringsterapi. Blenda hon bara sov.

20190727_008

Och sov och sov. Vi hade sökt oss ut mot nästa turistiga destination men jag tror att vi kanske hade åkt lite krångligt här. För långt. Men det gör ju ingenting när man inte har bråttom! Bara att sitta och vänta på rätt tåg som skulle ta oss till…

20190727_009

Berlinmuren! Förstås. Vi gick längs med en bit av den på East Side Gallery, tills att vi blev hungriga och såg nåt slags center på andra sidan vägen så då gick vi dit.

20190727_010

Där fanns massa restauranger att välja och vraka mellan, och mitt mellan dem? Ett jäkla fält med fontäner. Vattenstrålar som turades om att spruta upp i varierande höjd. Mercedes Platz, hette tydligen stället.

20190727_011

Ni kan ju gissa om Blenda gillade det!

20190727_012

Medan vi väntade på att maten skulle serveras sprang vi på där. En japansk tant med ett gulligt leende kom helt oblygt fram till oss och knäppte en bild på Blenda. Så gör man ju inte här, går fram och fotar främlingars ungar. Jag blev lite paff men också lite fånigt smickrad. Tycker bara att det är så kul att tänka sig att någonstans i Japan satt kanske den där tanten sen och visade sina bilder från semesterresan åt sina vänner och bara ”ÅÅÅH det var en så GULLIG UNGE där!!” och så är det VÅR BLENDA MO liksom. Mitt barn! Mitt och Alfreds! Kan ej sura!

20190727_013

Maten serverades! YES, vi har nu blivit så medelålders att vi fotograferar mat för att dokumentera portionernas massiva storlek, inte för att visa hur fint och trendigt de serverats. Ah ja. Själv åt jag tortellini. God, förvisso, men den portionen var istället rätt underväldigande i storlek. Blendas också, men hennes var sen å andra sidan en barnpizza så.

Efter maten fick Blenda springa ut i vattenparken igen och då fick hon springa runt i bara blöja och bli hur blöt som helst. Jag vet faktiskt inte om jag skulle låta henne springa på så naken mitt på stan i Vasa eller nån annan stad i Finland. Jag är nog mer pryd här hemma.

20190727_014

Sen gick vi ner till floden för att promenera vidare längs med den. Där kom en turistbåt förbi som Blenda var beredd att joina.

20190727_015

Men hon nöjde sig tack och lov med att bara vinka istället. Vi gick sen vidare och efter en stund så spatserade vi över den mörkbruna bron som skymtar i bakgrunden, den som har ett slags torn.

20190727_016

Ja här är vi då ute på Oberbaumbrücke, eftersom jag förstår att ni såklart ville ha ännu fler turistiga bilder på oss där inget egentligen syns. Förutom, märker jag plötsligt, luft som fastnat under blusen och ger mig illusionen av stor byst. Sådan är inte riktigt verkligheten efter en lång tids amning om vi säger så.

Där på bron fanns förresten en del madrasser och sånt, inte många, men ett par och bredvid dem högar med nåns tillhörigheter. Och det blir så märklig känsla att man går på där som turister gör och så plötsligt spatserar man bara rakt in i nåns sovrum helt oinbjuden. Och man tänker MEN OJ hur hamnade den här hemlösa personen här och hur hamnade JAG här hos hen och om hen är hemlös hur kan jag då så starkt känna att jag är i hens mest privata och intima hem?? Ja inte vet jag men det blir bara så uppenbart hur lite man känner till, vilket skyddat liv man levt liksom, och det blir lite pinsamt så man sneglar försiktigt på madrassen och högen med grejer när man går förbi för det känns oartigt att stirra men också oartigt att låtsas att det inte finns där.

Man, man, man. Jag menar ju förstås jag.

20190727_017

Hur som helst. När vi korsat bron fortsatte vi spatsera och crustpunkarna blev färre och fler blev istället bohemhipstrarna. Området kändes liksom gladare, mera laidback.

20190727_018

Folk satt och chillade i fåtöljer på trottoarerna. Fast helt idylliskt och fyllt med livsglädje var det inte, i närheten av en liten kvartersbutik var det unga män som härjade, ropade argt. Alla andra verkade vana med det. Vi gick in på butiken för att köpa nåt att dricka denna heta sommardag, och där stod hela tiden en väktare vid ingången. Det måste väl säga något om kvarteren.

20190727_019

Vi sneddade genom Görlitzer Park men helt mysigt var inte det heller på grund av att det luktade så starkt av cannabis på vissa områden och det kändes väl inte fullständigt PK eller OK att vistas där med ett litet barn. Särskilt inte efter att jag sedan läste på lite om parken och faktiskt HUR känd den är för drogrelaterade problem. Det är så förbryllande, för det finns också en lekpark i den och en djurpark för barn (ett petting zoo, antar jag) som vi faktiskt gick förbi men inte besökte eftersom att vi bara skulle hinna vara sån kort tid. Så det verkar ju samtidigt som ett så barnvänligt område? Kanske vi bara hamnade i fel del av den först.

Vi sökte oss mot närmsta tågstation och åkte närmare hemåt — inte ända hem, men en bit — till en annan park.

20190727_020

Närmare sagt till vackra Tiergarten där vi även gick förbi en annan djurpark, Zoo Berlin. Där kunde man kika över muren in till djurparken och få syn på kameler, tror jag. Jag mins inte riktigt vilka djur det var vi såg där. Men Blenda blev i alla fall eld och lågor. Imorgon, bestämde vi, går vi in och tar oss en ordentlig titt!

20190727_021

Men svanparet fick vi se samma kväll där utanför.

Märkligt förresten att jag inte har fler bilder från den här kvällen för klockan var inte mer än halv åtta när vi begav oss hemåt, men det var förstås ändå way past Blenda’s bedtime och efter att vi nattat tultan hände inte mycket mer. Vi föräldrar satt ju också inne på hotellet resten av kvällen och stegräknaren stannade där på 21425. Ganska skönt det med!

Genom rosa glasögon

rekreation & civilisation

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Tretton dagar senare

rekreation & civilisation

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

20191007_typiskmamma

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre. 

20191007_blendaballongfrukt

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

20191012_kalasbord

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

Åka tåg från Köpenhamn till Berlin

rekreation & civilisation
Eh, hittade detta inlägg bland mina utkast och det var typ helt klart så jag förstår inte varför bara jag inte publicerat det? NÅJA. Bättre sent än utkast. Vi åker till juli och vår färd söderut.

Välkomna till den krångligaste etappen av vår resa! Vi befann oss i Köpenhamn och därifrån skulle vi åka tåg till Berlin. Men på grund av banarbete eller dylikt så åkte vi först ersättningsbuss till Rødby vid den danska kusten. Där skulle vi sen kliva på ett tåg, som skulle köra in på en färja (JA, tåg på båt, spännande!) som skulle ta oss till tysk mark.

På bussen var allt frid och fröjd, den danska busschauffören hade en tillbakalutad humor och levnadssätt — detta märktes inte minst när vi närmade oss ändstationen och han sa något om att tåget eventuellt blivit avbokat. Men han sa detta så exceptionellt obekymrat att de av oss som uppfattat det, ändå inte uppfattat det som att det betydde något.

Nåja. Vi klev ut. Där fanns en terminal, personerna som skulle åka färjan till fots vände höger, vi som skulle åka färjan till tågs vände vänster. Vi gick ut på perrongen. Det såg ungefär ut som en kuliss från en mycket övergiven vilda västern-film. Vi stod där en stund och funderade vad fasen som gällde. Alfred hade inte hört det som busschauffören sagt. Jag var inte säker på att jag hört och förstått rätt.

20190726_021

Så jag gjorde det enda en förståndig människa kan göra i en sån stund: Går och tömmer blåsan för detta visade potential att bli en lååång dag.

Sen när jag kom tillbaka ut så hade Alfred hittat två svenska, förståndiga kvinnor som uppfattat samma trassel, och nu försökte reda ut det. Alfred sprang iväg till en tidtabell på andra sidan perrongen och kom tillbaka med nyheten att tåget blivit ”avlyst”. Så det var ju kul!! Jag blev både matt och ganska indignerad. Att det ska vara så jäkla svårt med nån vettig information?

Den ena svenska kvinnan ringde nåt tågbolag (så skönt att vi hade nån vuxen där heheh) och fick veta att tåget INTE kommer, så då gick vi tillbaka in i terminalen och köpte biljetter till färjan ur en automat. I efterhand insåg jag att det var fullkomligt onödigt för vi hade ju redan betalat för dem, egentligen, bara att vi EGENTLIGEN skulle ha suttit på ett tåg på färjan. Och ingen bad om att se biljetterna heller sååå. Ah well. Nå, färjan åkte iväg mot Puttgarden. Förhoppningsvis skulle vi hitta ett tåg där att kliva på.

20190726_022

Pappan, barnet och havet.

20190726_023

Lite självistajm på det då. Resan tog ungefär 45 minuter vill jag minnas.

20190726_024

Jag vet inte om det syns så bra på havsbilden, men i horisonten skymtar ett klart tecken på att man befinner sig nära Tyskland (fast det där kanske var i Danmark, vad vet jag), nämligen vindkraftverk! Bilden till höger togs genom tågfönstret i Tyskland. För JA! Ett tåg väntade på oss i Puttgarden. Puh!

20190726_025

Tåget skulle ta oss raka vägen till Berlin, men så började högtalarna sända meddelanden om att något var fel på linjen mellan Lübeck och Hamburg. Som vi alltså skulle åka genom. Det var aningen tröttsamt, men till tyskarnas fördel så gav de oss åtminstone regelbundet information. Det kändes som att tyskarna håller koll på läget. Till slut fick vi veta att en del av oss, inklusive vi som skulle åka till Berlin, skulle kliva av i lilla Büchen där ett nytt tåg skulle hämta oss.

20190726_026

Här är vi då i Büchen och jag vill att ni kastar en blick på illustrationen på varningsskylten uppe till vänster, och sen på Blenda. Som sagt, tyskarna har koll.

20190726_027

Har ingen bra uppfattning om hur länge vi hängde där på tågstationen — en halvtimme? en timme? — men vi roade oss bland annat med att plocka stenar. Sen började det susa i tågskenorna och vi fick veta att tåget mot Berlin var på ankommande. Alfred blev stressad på mig för att jag dröjde med att plocka ihop våra saker men vi var ändå först med att kliva på. Eftersom vi inte hade platsbokning på detta tåg irrade vi omkring och försökte hitta platser. Det fanns två platser tomma bredvid en man och en kvinna och jag frågade om de var lediga och jodå, vi fick ta dom.

Då just behövde Blenda få en ny blöja så hon och jag gick och fixade det, och när vi kom tillbaka till Alfred frågade han om jag hade Blendas väska. Nope. Den röda nyckelpigan var borta! Det kändes fruktansvärt. Vi hade inget jätteviktigt i den, men Blendas leksaker och gosedjur och flaska med vatten. Nu var det min tur att vara irriterad på Alfred för att han rusat iväg till tåget utan mig och Blenda. Jag kunde inte tro att jag skulle ha lämnat den där väskan efter mig men uppenbarligen måste jag ju ha gjort det ändå i all hast. Men mest kände jag mig bara vemodig, hade så dåligt samvete. Vi gick båda av och an och letade men fann den inte. Jag frågade den ena konduktören hur vi skulle göra och hon sa att vi måste ringa till terminalen och fråga men att hon tyvärr inte hade något nummer. Fanns inget annat än att uppgivet slå sig ner igen på våra lånade platser. Fy fan vad det kändes skit.

Jag tänkte att vi antagligen sände ut lite konstiga vibbar åt det tyska paret när vi höll på och ojnejade oss, så jag nämde åt kvinnan som jag satt bredvid vad det gällde. Och denna fullständiga ÄNGEL erbjöd sig hjälpa, hon gick och pratade med en annan konduktör än den jag pratat med, hittade en nummer, som hennes partner till och med ringde upp och skulle beskriva ärendet åt med signalen var så dålig att samtalet bröts innan han hunnit beskriva vad det handlade om.

Blenda fattade enormt tycke för kvinnan som lekte med henne så gott som hela resan, blev i princip flytade i tyska och förde dialoger med henne, tittade förväntansfullt på mannen varje gång hon gjorde något roligt eller duktigt och bara LYSTE om hon fick hans uppmärksamhet och beröm, och i det stora hela var jag och Alfred tämligen överflödiga.

Och sen, när vi börjat slappna av och acceptera situationen, hände något mirakulöst. Alfred gick tillbaka till den första vagnen där vi stannat av och an, och kom tillbaka med Blendas väska!! Där hade någon lyft upp väskan som antagligen legat på golvet och satt den i väskförvaringen! WOHOO!

20190726_028

Hurra hurra! Alla var glada och nöjda och Blenda fick förevisa sin ritplatta åt sin nya kompis/idol. Fick aldrig ens denna berlinska kvinnas namn men vänligare själ har jag sällan mött. Hennes syster bor (eller har sommarstuga?) på Åland och det känns som att det torde ju inte vara omöjligt att hitta henne. Känns onekligen som att vi minst borde skicka en blombukett som tack. Det kändes nästan lite elakt att väskan hittades efter allt de hade gjort.

Och samtalet som bröts till den tyska tågcentralen? Vad tror ni hände där? Nå, personen på tågcentralen RINGDE NATURLIGTVIS UPP mannen och undrade vad det var han undrade. Alltså! Ska jag upprepa mig ännu en gång? Känns såhär: Tyskarna håller koll.

20190726_029

Berlin, endlich! Solen gick ner medan vi gick till vårt hotell. Vi drabbades direkt av BRA FIILIS och Alfred verkade bli blixtförälskad i stan. Himlen och floden var pastelliga och ljuva. Luften var varm men inte het. Gud vad det var härligt. Ein bisschen Frieden, ein bisschen Freude, und so weiter.

Torsdag och fredag förra veckan har vi

rekreation & civilisation

20190919_hav

Vi har åkt båt. Vi har haft en lugn och stillsam resa över havet. Vi har varit de enda i lekrummet, vi har varit de enda i sittsalongen. Vi har tyckt att det varit ganska skönt.

20190919_daeck

Vi har skymtat land i horisonten. Vi har varit på väg till Umeå. Vi har åkt för att Alfred haft ett uppträdande bokat på färjan på väg tillbaka följande kväll. Vi har alltså, som man säger, passat på.

20190919_ikea

Vi har besökt Ikea. Vi, främst Blenda, har provlegat en massa olika sängar och bäddsoffor. Vi har hört henne säga ”Sova”, ungefär varannan minut. ”Sova där”.

Vi har varit förståndiga och inte spontanhandlat mer än ett set haklappar. Vi har behövt dem, eftersom vi glömt de andra där hemma. Vi har uppgraderat Blendas matstol till en juniorstol. Vi har fixat madrass till sängen hon snart ska få. Vi har insett att vi också kommer behöva fixa en sänghimmel eftersom det huvudsakligen var under dem hon ville lägga sig. Vi, främst jag, har sneglat på stora soffor som potentiellt skulle ta upp cirka halva vardagsrummet. Vi, främst jag, har funderat om det skulle vara så illa, ändå.

20190919_hotell

Vi har tagit in på hotell. Vi har lämnat av våra väskor där. Vi har gått ut igen. Vi har handlat blåbärsmuffins på vägen. Vi har tillbringat kvällen hos min syster med dotter, katt och pojkvän. Vi har glömt att ta bilder där. Vi har haft roligt. Vi har hört talas om Puck (katt) så gott som nonstop i flera dagar. Främst från Blenda.

20190919_puss

Vi har vaknat följande morgon. Främst Blenda. Vi andra har väckts. Vi har gosat med Kia och Pupu och varandra. Vi har även gosat med Panda, som skänktes till Blenda av vänlig personal i receptionen.

Vi — eller okej, bara jag — har nästan inte laddat upp bilder som denna på grund av kroppshållning med putande mage. Vi (jag) har liksom stirrat oss blinda på den tills att den tycks ha förvrängts till något högst onaturligt och genant. Vi har bestämt oss att komma över det.

20190919_rum

Vi har hängt i hotellrummet. Vi har tittat på Barnkanalen. Vi har väntat på att butikerna skulle öppnas. Vi har redan ätit frukost, länge. Vi har sedan gått på stan. Vi har handlat böcker. Vi har hälsat på hos Alfreds moster.

Vi har åkt mot hamnen. Vi har stannat i Holmsund, lika som sist vi åkte till Umeå och tillbaka, och handlat. Vi har klivit på båten igen. Vi, jag och Blenda, har vilat i vår hytt medan Alfred har showat. Vi har på natten kommit hem till våra kära katter.

20190919_smack

Vi har haft det bra.