Kategori: rekreation & civilisation

Den moderna tiden

Stormen ylar och väser där ute och klockan slår snart midnatt. Det är mörkare än vanligt utanför fönstren, flera gatulampor har slocknat i blåsten och en har fallit ner. Vill bara skriva några rader denna första dag på året innan den är förbi. Se till att stiga upp med rätt fot i detta bloggårets arla morgon, vet ni?

20190101_linneablenda_0007

Bilden ovanför togs när året precis var nytt, några minuter förbi midnatt. Vi var på middagsfest och Blenda sov merparten av kvällen ute i vagnen, men precis efter tolvslaget vaknade hon så då fick hon komma upp en stund.

Med facit i hand stannade vi nog ute för länge, men Blendushka sov så bra att det gick alldeles utmärkt att glömma bort tiden. Alltså, det känns ganska slarvigt att vara ute så länge, även om allt gick fint. Får försöka tänka på det som kontinentalt eller lite sjuttiotalsretro kanske. Sen lär vi knappast få chansen att göra så här igen heller och nu har vi i alla fall både carpat och adjöat.

Så nu är det bara att glida in i 2019 like:

20190101_blendapulka

Vi gick ut med pulkan tidigare i dag. Det var uppskattat, som ni ser.

Från en ungdom till en annan, flikar jag in som åsnebrygga: Ett samtalsämne som ploppade upp igår var millenniegenerationen. Jag hör själv till den, eftersom det är de födda mellan 1981 och 1996 som klassas som millenials. Men jag tänker att nånstans där mitt i så borde det väl finnas nån slags splittring på grund av internet och att det blev så vanligt däromkring. De födda efter 90-talets mitt har ju kunnat växa upp med (och på!) det.

Kan själv tycka att jag kommer från en annan tid än de som har haft tillgång till nätet så länge att de troligtvis inte minns att det var något ”nytt”, utan istället något tämligen självklart. För det var det ju verkligen inte för mig. Jag tycker själv att mitt liv och värld tog en HELT ny riktning när nätet gjorde entré i vårt hem. Jag hade definitivt inte kunnat ana mig till att det skulle bli så som det blev. Vill inte vara överdramatisk men känner mig mycket lockad att beskriva det som rent av revolutionerande, på ett personligt plan. (Kommer vi förresten i framtiden prata om typ ”internetiseringen” på samma sätt som vi i dag pratar om industrialiseringen?)

En sådan skillnad — med/utan uppkoppling — måste väl påverka hur man ser på världen när man växer upp, eller? Världen var väldigt främmande och sjukt långt borta när jag växte upp, men nu ryms den och alla dess människor, erfarenheter och tankar i ens handflata.

Det måste väl ändå ha ganska stor inverkan på människor, om man tittar generellt och inte individuellt. Fast nu gissar jag bara. Vill nån fylla i?

Mellan några dagar

Julen är förbi och jag är sen igår tillbaka i Vasa igen och känner mig lite bakfull. Somnade både på golvet (i en kuddhög) och i soffan på kvällen. Helt sjukt. Jag brukar ALDRIG tupplura längre och har knappt ens gjort det under den första bebistiden.

Resten av residenterna i det Backa-Portinska hemmet är förstås också här. Alla människor, alla katter. I dag återhämtar vi oss, i morgon fyller jag år och då tänkte vi gå ut, och på lördag ska vi efterhandsfira julen med Alfreds familj. Sen är det plötsligt nyår! IFALL nån missat eller nåt.

20181225_pulka

Vi sov tre nätter hemma hos mina föräldrar i Katternö och julklappsutdelningen var en stor succé för den yngsta som ville öppna allas klappar. Jag hade en vision av att vi på juldagen i sånt där typiskt krispigt gnisterväder skulle gå ut med pulkan som hon fick, men det hann skymma innan vi hann ut. Mörkret föll innan vi kom hem. Men Blenda tyckte det var trevligt, hon släpade gärna ena vanten i snön och gnällde när pulkan stannade.

Men i övrigt är bilden helt fel väg. Vi går mot ljusare tider nu.

P.S. Alltså vad roligt att så många deltog i utlottningen av Alfreds bok! Jag var lite överentusiastisk då jag trodde att vi skulle ha hunnit dra lott igår. Det gjorde vi ju inte. (Detta kan bland annat bero på att jag somnade hela tiden.) Återkommer ASAP!

Inga kommentarer

Vinn en överlevnadshandbok!

20181222_handbokfram

Min sambo Alfred har skrivit ett par böcker och hans andra, Överlevnadshandbok för finlandssvenskar, kom ut i höstas. I den följer vi med en finlandssvensk amatörrasbiolog på en fältstudie som tar oss genom hela Svenskfinland. Under studieresans gång sammanställs ett manus, bestående av fördomar och fakta om finlandssvenska typer, orter och fenomen, varvat med forskarens mer personliga dagboksanteckningar. På något sätt hamnar sedan detta manus hos Alfred.

Nå nä. Jag tror vi kan avslöja att Alfred skrivit den här boken själv. (Och jag fick testa på att göra omslag och inlaga!) Samtidigt som han har gjort ett trettiotal intervjuer med personer med ursprung från över hela Svenskfinland så har han levt nåt slags förlegat dubbelliv där han gått till biblioteket och fördjupat sig i rasbiologisk litteratur från 1920-talet. Men mer än så ska jag inte avslöja!

20181222_handbokbak

Nu till saken. En av böckerna han skulle sälja fick en fläck matolja på sig på baksidan. ”Den här kan jag ju inte sälja!” utbrast han. Sen dess har den boken stått på vedspisen i köket och väntat på vad som ska hända med den, en av de sista få kvarstående utav den första upplagan. Nu har jag lagt fram förslaget att jag kan lotta ut den i min blogg och det godkändes!

Oljefläcken är knappt märkbar sen den torkat, men vi kom ändå överens om att den måste kompenseras på något vis. Detta blir genom en personlig utsmyckning på titelbladet. Jag kommer ge er tre alternativ som ni får välja mellan.

För att delta i tävlingen så lämnar ni en kommentar på detta blogginlägg med siffran motsvarande det alternativ ni föredrar — 1, 2 eller 3. Se till att er epostadress blir rätt! Så att jag kan kontakta er sen.

Kompensationsalternativen:

  1. En lyrisk dikt skriven till er ära. (För att detta ska bli möjligt behöver vi veta er ögonfärg, så om ni väljer detta alternativ kan ni gärna nämna den i kommentaren.)
  2. Ett porträtt tecknat till er avbild. (Här blir ni antagligen tvungna att skicka mig en bild på er själva efter att ni vunnit. Eller så kommer Alfred att gissa hur ni ser ut. Det är också fullt tillåtet att beskriva sig själv i kommentaren.)
  3. En fräck limerick med avstamp i er hemort. (Väljer ni detta alternativ får ni gärna ange orten i kommentaren.)

Sen drar vi lott! Ska vi säga på jul annandagen? Inga motvändningar? Nej, fint, då gör vi så att jag återkommer om den saken den 26:e december och berättar hur det gått. Stänger kommentarsfältet under den dagens lopp så bäst att passa på innan.

Låt spelet börja!

32 kommentarer

Björnavinter i juletid

Juletid. När andra tindrar och strålar så blir jag FÖRSTÅS (förstås, förstås) nån slags Morran-varelse som går omkring med en påklistrad grimas och sprider dåliga vibbar och negativ energi.

Har försökt undfly högtiden allt mer för varje år. Har julklappsvägrat i flera. För tre år sen skippade jag den helt och hållet och stannade ensam hemma. Följande år firade jag den och då gick det mycket bättre än det gjort på många år. Jag tänkte att det nog berodde på mitt uppehåll och att jag således alltid borde göra så, hoppa över julfirandet vartannat år alltså, men så blev jag gravid och så fick jag barn och så är julen ”till för de små”. Gah.

20181215_bjoernvinter_002

Och det är kanske sant för i år är det lite som att små bitar börjat falla på plats. Eller jag tänker liksom så här: vilka minnen vill jag ge Blenda från den här tiden på året? För jag vill ju till exempel inte att det ska vara helt opyntat här hemma hos oss när alla andra myser in sig i ljusslingor och änglafiguriner. Eller vad de nu har för fint.

Så i år har jag testat på fler pyntiga detaljer som jag tidigare varit något tveksam till. Som att på fönsterbrädet i köket lyser, för första gången sen jag flyttade hemifrån, en röd elljusstake i plåt. I ena vardagsrumsfönstret en adventsstjärna, också den i plåt. Tänkte sprejmåla den grön men Alfred gillade den som mässingstonad så vi provkör den som sådan.

I går loppade jag till och med en adventsljusstake för nästa år, alltså en sådan för levande ljus. Det förvånade mig verkligen för det har känts som en sån klart kristen tradition (vilket ju advent är!) att det känts avlägset för mig. Men så tänkte jag att det kunde vara fint att ändå ha nån slags nedräkningsljusstake, fast kanske främst till midvintersolståndet för min del. Är väl ändå hedning. Egentligen var det bilden på de olikfärgade ljusen på Det barkar åt skogen som inspirerade mig, tyckte det var så sjukt fint! Varför har jag inte tänkt på det? Vill också ha! Måste!

Jag loppade annat med vintertema i går också — en stor adventsstjärna i papper, kanske handgjort, med små blomblad i. Ett gammalt änglaspel som dessvärre saknade ett par bitar så jag kunde inte bygga ihop det. Och så denna megagulliga vinterbjörn:

20181215_bjoernvinter_001

Kan vi säga heureuka? För det är såklart naturen som ska vara temat för våra yulepynt här hemma! Flora och fauna. Skogen! Och så det gulligaste av allt: skogsdjur med vintertema.

Det borde jag i själva verket ha förstått redan för några veckor sen då Blenda blev så fäst vid en halsduksklädd prydnadsräv i tyg att vi kände oss tvungna att köpa den. Den är inte så barnvänlig så hon får bara hälsa på den ibland, då kramar och pussar hon den, sen vinkar de adjö åt varandra innan den ställs uppe på köksskåpet igen.

Björnavinter, tänkte jag som ledord. Fast sen slog det mig att det rimligtvis borde vara motsatsen till en kall och hård vargavinter eftersom att björnar ju EGENTLIGEN ska ligga i ide på vintern och, tja, jag vet inte, då känns det inte så himla hejsan med tanke på klimatet och allt det.

Men! John Lewis gamla, goda, urfina julreklamfilm från 2013 to the rescue:

Så nu hoppas jag förstås på att byta ut änglaspelet mot ett med harar, rådjur, igelkottar och rävar istället. Vet ni var ett sånt finns eller är ni bra på att skära i plåt så vet ni vad för slags information jag önskar mig i yuleklapp!

Blåvitt, grönt och silver

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Ducktales, woo-hoo

Alfred läser ofta serietidningar och han har ett par gånger pratat om att han ångrat att han tidigare missat Don Rosa på bokmässan. Så länge jag känt Alfred har han flera gånger återkommit till hur mycket han beundrar Rosa och Carl Barks. Herr Rosa verkar göra en hel del såna här framträdanden och återkom till mässan i år, så medan jag gick ut och sövde Blenda i vagnen så gick Alfred och lyssnade på intervjun med honom i torsdags. Jag hann också höra slutet och tyckte det var trevligt hur han pratade om att han själv är ett stort fan av ”ducks”, Barks och allt sånt. Sympatiskt. (Och sidoparentes: Han pratade lite som Barack Obama, tyckte jag, sådär att slutet av meningar går uppåt fast inte på ett frågande sätt.)

På fredagskvällen klev vi av tåget i Tammerfors för ett byte, och Alfred sprang iväg till en butik för att hastigt handla mat åt Blenda, och jag stod där på perrongen med en halvgrinig beb då jag inte kunde sluta stirra på en karl som stod vid en godisautomat två meter borta. Han hade en jacka med ett stort ankemblem på ryggen. Jag är liksom inte jätteinsatt i hur Don Rosa ser ut så jag kunde inte avgöra om det var han eller om det var ett stort fan av honom, vet ni? Sist och slutligen var det skorna som sa åt mig att det nog antagligen var the real deal, eftersom de var typ flätade seglarskor och ingen finländare har sådana i slutet av oktober.

Sååå när han vände sig om tog jag tre steg och störde! Tänkte att jag FÅR inte missa det här tillfället, tänkte att jag MÅSTE ha en bild på Blenda och Don Rosa nu när Alfred inte ens var där, och så vidare. Eller i alla fall be om en.

20181026_donrosa_001

Och Blenda, som i övrigt brukar vara cool och positiv, kunde inte alls hantera saken.

20181026_donrosa_002

”Maybe she’s a duckophobe”, skojade jag ursäktande. Åtminstone Aki, som varit moderator på bokmässesnacket (och som är chefredaktör för Aku Ankka om jag förstått det rätt), verkade uppskatta min ytterst enastående samtidshumor. Så beskrev ingen den, men nu är det sagt så då stämmer det säkert. Praktikanten Laura tog bilderna.

Jag avlägsnade mig lite för det började kännas fånigt att jag skulle stå där och inkräkta på deras sällskap. Don Rosa gjorde några grimaser åt Blenda ibland, som fortsättningsvis var ganska chockad. Vi började samtala om nåt igen.

Sen kom Alfred. Han missade inte alltsammans!! Jee! Och jag fick tämligen världsvant säga ”Hey, look who I ran into”. Sen kan vi summera resterande minuter så här: It’s a duck blur!

Oooch så missade vi tåget, hehe.

Vandringslust i världsarvet

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.

Inga kommentarer

Sena sommarens sista

20180830_044940

Många dagar är det höst men idag var det återigen, fortfarande, sensommar. Vi for ut på en cykel/springtur. Stannade på varsin glassportion i Lindparken för vem vet när vi har en sån dag igen? Nu blev det citronlakrits för mig, hallonlakrits för Alfred. Majskrokar åt Blenda.

Brukar inte vara någon glassmänniska, med innebörden att jag ätit det sällan, fast då i och för sig mycket åt gången tills tungan domnar, men den här sommaren kan jag säga att har varit glassig. En av de hetaste dagarna köpte vi varsin dubbelglass på strut och fem minuter senare slängde vi båda två glassarna utav frustration. De smälte och rann ut över våra händer innan vi ens hann smaka på dem. Inga strutar sen dess, fast avskyr egentligen att ta en plastbägare. Miljöskurkigt. Våffelbåt tack!

20180830_045343

Vi satt invid vattnet. Det är också nåt som är lite nytt för mig för i år, att jag nyttjat de här promenadvägarna längs med havet mer ofta. Eller alltså ett flertal gånger i alla fall. Lite knäppt egentligen vilka små områden jag tidigare rört mig på. Jag isolerade mig själv ganska duktigt direkt jag flyttade hit men nu växer staden, en hel massa år senare.

20180830_045541

Alfred som tagit strut till sin glass slängde en bit åt en tjusig kråka. Den hoppade skyggt fram, jämfota och sidledes. ÄLSKAR kråkor.

20180830_045535

Ett av Blendas senaste trick är att säga ”Krr” åt katterna, t.ex. om de går förbi henne eller om man pekar på en av dem och säger ”Vad är det där?”. En dag tyckte jag att hon lät likadant åt en kråka som vi passerade, och nu pekade Alfred på Lindparkskråkan och frågade ”Vad säger kråkan?” och Blenda sa ”KRRRAA”.

Ursäkta men GENI. SOLKLART GENI.

Alfred frågade sen vad hunden säger och Blenda sa ”Dää”.

20180830_050120

Det allra nyaste tricket är dock att hon ställer sig upp och står och är så förbaskat nöjd med det också. Flera sekunder åt gången, klockade säkert över tio här hemma tidigare idag. Då dansade hon lite också, eller, tja, guppade upp och ner då. Hon har också vågat sig på att ta ett steg några gånger! tack och lov så faller hon än så länge, är så inte redo för att hon ska börja GÅ den där lilla bönan.

20180830_050902

Sen trampade vi vidare. Cykla, springa, äta glass, öva på att stå. Bra sätt att avrunda sensommarens sista dagar innan kvällarna lider mot höst.

En kommentar

Jungfru jungfru jungfru jungfru skär

20180818_jupiterjungfrutur

Blenda har fått en egen cykelsits och hjälm och det betydde att det var dags för jungfrutur. Så vi cyklade till Brändö på loppis.

20180818_uteoch

Eller jag cyklade, Alfred sprang. Blenda satt på. Blåsten ven.

Jag lever väl i en ganska tydlig blomsterhattig PK-bubbla för jag blir liksom förbryllad när jag inte hittar neutrala alternativ på grejer för bebisar. Bebishjälmarna som fanns att välja mellan var endera rosa med katter, blommor, nyckelpigor och fjärilar på eller blå med raketer, flygplan, långtradare och bilar på. Och jag typ tar det för givet att det ska finnas en gul med lejon, giraffer, flodhästar och zebror på och tycker det är nåt som inte stämmer när den inte finns.

Nu säger jag inte att det är något fel på endera den rosa eller blåa, bara att det märks ganska tydligt hur de tänkt där angående vilka produkterna riktas åt. Och fast någon förälder då råkar vara på jakt efter en hjälm åt en pojkbebis så betyder det ju inte att hen MÅSTE välja den blåa med raketer på, förstås — men det är ju så lätt att falla in i mönster som vi är vana med.

Och det måste förstås inte i sin tur vara skadligt eller så för barnet, men samtidigt — skulle det vara skadligt med fler alternativ? Större variationer? Inte en lika spikrak påhittad ”POJKSAKER”/”FLICKSAKER”-linje mitt emellan olika färger och intressen?

Det är förstås inget nytt. Hoppar vi hundra år tillbaka i tiden fanns också en stark association mellan kön och färg — blått med flickor och rosa med pojkar. Det är egentligen först under 1950-talet som det blev ”självklart” att rosa är en ”flickfärg”. Ändå fanns ju likadana begräsningar som vi ser nu även då, det är bara det att de var helt tvärtom från senare.

Nu valde vi hur som helst den rosa hjälmen. Eller egentligen lät vi Blenda välja och hon pekade på den. Vi är såklart mycket stolta över hennes bedrift! Tänk att hon redan förstår det som räknas här i världen och valde den som var rätt. Den med katter på.

Himmel och Jupiter

20180817_jupiter

Ursäkta men vem är det där som så världsvant swooshar omkring på gårdsplanen? På två hjul också? Inte kan det väl vara lilla jag? Som efter cirka nio cykellösa år äntligen skaffat en tvåhjuling till stan? Jodå!

Den är en gammal Jupiter (SÅ jag gillar det namnet), som det har visat sig vara nästan omöjligt att hitta information om. Alltså det finns mycket av märket, som tydligen fortfarande existerar och säljs bland annat på varuhus, men nån vidare info om märket eller gamla modeller hittar jag inte. Störigt, för jag älskar ju att hitta info om gamla prylar jag köper.

Vill veta 1) när företaget bildades/inledde sin produktion, 2) vad min cykelmodell heter och 3) vilket år produktionen av den modellen inleddes och upphörde. Jag vet inget av detta. INGET! Väldigt retsamt. (VÄLDIGT. Eller okej helt tillräckligt i alla fall.)

20180817_jupitercyklist

Kan i alla fall med rätt stor säkerhet säga att den är himmelsblå, passande nog för en hoj som delar namn med den romerska himlens gud och den största planeten i solsystemet.

Är väldigt nöjd med att tillgång till en cykel igen. Må så vara att den kom lite sent under cyklandets högsäsong, men bättre sent än aldrig va. Obs! Så säger jag inte bara efter en sommar utan även efter nio år. Så jag VET vad jag snackar om.

Ska skaffa ett par nödvändigheter till, som en cykelsits och hjälm åt Blenda, och sen kan vi swoosha omkring i stan och i utkanten av den båda två och alla tre. Får lite lust att köpa en kattkorg till styret också men känns samtidigt som att katterna skulle gripas av både panikångest och dödslängtan av ett sådant äventyr, så kanske jag ska försöka behärska mig lite till ändå.

Men! Följdfråga: Säg nu, vart ska vi styra pedalerna?

2 kommentarer