Kategori: rekreation & civilisation

Ute på böljan den boll

Jag skriver detta från sittsalongen på färjan, ute på havet, på väg till Umeå, på telefonen (skriver aldrig på telefonen annars — jag kan väl inte vara enda förtidsåldringen som tycker det är så förbaskat obekvämt?) och med opålitlig uppkoppling. Det borde vara en bild på Blenda i ett bollhav här ovanför men den verkar inte vilja laddas upp, så vem vet. Nu sover hon i vagnen. Motvilligt, men det räknas ju ändå.

Det är bara en dagskryssning vi är ute på och egentligen åker vi främst för att hämta ett par hurtsar på Ikea. Fanns inte jättemånga av de jag vill ha kvar på lagret så håll tummarna pls! Sen ska jag fixa lite ordentlig arbetsyta åt oss allihopa tänkte jag. I alkoven har ju jag mitt kontor men skrivbordet är litet och det finns mer golvyta att tillgå. Uppe på vinden finns ett par gamla dörrar som inte är i bruk så planen är att låta en av dem agera bord, som fler ryms att sitta vid, bredvid varandra. Men man vill ju ha förvaring, så därför behöver jag skrivbordslådor.

Började för nån vecka sen plocka ner ett par skrymmande skåp som stod där. Väldigt tillfredsställande, har ogillat dem ända sen vi var på första visningen. Vi kommer nog behöva förvaring i alkoven men rejäla vägghyllor känns då mer rimligt och rymligt. Eller väggskåp högt uppe? Både och? Har inte kunnat bestämma mig. Det hade jag ju ju gärna gjort innan jag åkte till Ikea, men det blev ganska spontanbokat tidigare i veckan oooch jag har inte hunnit tänka så långt. Nåja! Hurtsar i alla fall. Har hört det ska vara bra med delmål så en bit i taget! 🙃

P.S. Ja det här var kanske inte så spännande för er. Feel free att dela med er av en egen odramatisk strötanke vetja!

En kommentar

Grödemånad

20190425_krokusar

Grödemånad och visst spricker det. Allt verkar vilja förnyas och ta itu med färska tag — till och med min blogg som fått en liten minimakeover. Den gick egentligen bara ut på att jag bytte ut färgschemat. Har blivit väldigt trött på att var och varannan blogg använt nyanser av gyllengult som accentfärg, så efter många år kastar jag in handduken och säger: Okej! Ni får ta den! Jag vet förstås att färgen inte är min att dela ut, men det låtsas vi inte om för det känns bra att tänka lite frikostigt hehe.

Nu blev brygden brun. Knappast ett färgschema jag skulle spå att vinner stort genomslag. (Å andra sidan, sjuttiotalet ÄR väl fortfarande rätt hett?) Alfred som tidigare häcklat mig för att jag använt mig av så mycket palmoljestänk i min grafiska profil (hehe) tyckte att det var trevligt att ta till kaffe istället. Det är mycket som är brunt förutom kaffe som också vinner pluspoäng i min bok. Trä. Jord. Choklad. Fönsterkarmar mot vita väggar. Spräcklor, fräknar och små gropar i ljust porslin. Glimrade fläckar i Selmas brokigt svarta päls. Sånt tänker jag på.

20190425_krokus

I ugnen står en banankaka sötad med äppelmos (tack för tipset Karin!) som jag väntar på att ska ta över, doftmässigt. Det luktar nämligen svagt av kål här inne hos oss just nu. Det sipprar in genom väggarna, vet inte från vilken granne. Det stör inte mig så värst men visst skulle banankaka vara en mer angenäm doft. Vi ska ta med kakan när vi åker till Alfreds syster med familj senare i eftermiddag för att grilla. Vi har skaffat champinjoner, sparris och halloumi. Det blir årets grillinvigning för vår del!

Och igår var jag på årets uteserveringsinvigning! Alfred hade varit på teater med Carla och en ny bekant Lisa, och sen kom han hem och sa att jag skulle gå ut på en öl med kvinnorna. Jag protesterade inte och cyklade iväg till Strampen där vi satt och huttrade under filtar tills att vi begav oss vidare till D.O.M. Forna stammisstället! I ett annat liv, och så vidare. Gud så länge sen. Det var fint och kul, men i natt låg jag ändå vaken och oroade mig för att jag sagt ogenomtänkta saker, avslöjat tankar och känslor jag inte ens vet om faktiskt stämmer till 100% eller om de bara gjorde det då, men så är det väl? Att man känner på ett vis i nån stund och sen när man tänker på det igen så tänker man eh va.

Det var sen antagligen också koffeinet som höll mig vaken. Jag hade druckit en Spanish coffee för värmens skull. Jag drack inte mycket igår, men nog märks det verkligen direkt för mig nu för tiden att alkohol är ångestframkallande, ingen fråga om saken. Men nu börjar jag vara ute på andra sidan. Mår ändå bra i dag! Ska bli kul att komma sig ut!

En kommentar

Vårdagjämningen och vardagjämranden

Fattar inte vad det är för fel på mig, jag har inget att säga längre. Det har jag i och för sig sagt förr, så jag förstår att det (förhoppningsvis) bara är temporärt. Men jag är så trött på att bara kunna åstadkomma BLAJ. Vardagsbrus och dagbokssus. Önskar jag hann tänka klart och skriva ner fler RIKTIGA tankar. Men det känns som att alla åsikter och reflektioner lämnar på hälft. Och så tänker jag, men kan jag inte blogga om dem ändå? Jag måste väl fan inte tänka klart bara för att skriva ner dem? Och nej, det är klart att jag inte måste. Men då jag tänker detta brukar klockan vara ungefär tio på kvällen och jag är bara så trött så trött så trött. Så jag stannar i soffan och känner mig missnöjd men samtidigt bekväm.

Jag tänker ofta på det att jag läst om att skriva, att det är bäst att göra det innan man tar in en massa intryck. Vill man blogga, ska man göra det INNAN man plöjer genom flödet på Bloglovin’. Annars blir man distraherad. Förstår det så väl just nu. Men jag hinner ju aldrig. Mellan det här de kallar vardag och lite otydlig sjukdom på det då som aldrig riktigt ville visa sig MEN likväl tar en massa energi. Tupplurade sammanlagt fem timmar en dag, till exempel. Och i går när jag kom hem från jobbet och hade Tagit Helg fick jag feber och ont i halsen. Fy fan så hopplöst livet känns sådana gånger. När nåt kommer emot DIREKT man tror att man ska hinna och orka få rätsida på grejer.

Meeen nog om det.

I onsdags gick vi på utflykt från Blendas dagis. Det var föräldrarna som ordnat ett kvällsevenemang med besök i mulleskogen och sedan grillkväll på dagisgården. Lät mysigt! Att det inträffade på vårdagjämningen var en trevlig bonus, tyckte jag. Vill ju gärna uppmärksamma kosmologiska högtider lite p.g.a. är hedning med fäbless för Orsak Att Vara Lite Högtidliglight.

20190320_001

Och Blenda såg fram emot det! Solen sken. Vädret var milt. Mina ögon rann som två ägg tänkte jag skriva men det lät ju fruktansvärt. Nä men mina ögon samt tårkanaler hanterar inte kombinationer utav solljus, vind eller kyla så bra.

20190320_002

Det började med lite program i skogen. Det var egentligen dagisbarnen som skulle leda föräldrarna till några punkter. Vi hade inte världens mest pålitliga guide så vi improviserade lite och ägnade mest uppmärksamhet åt de gulliga träskulpturerna som finns där i form av olika skogsdjur.

20190320_00320190320_004

Klämde in lite hurtbullig familjeselfietajm också.

20190320_005

Tog inga bilder under grilltillställningen eftersom alla föräldrar knappast skulle ha varit bekväma med det. Men det var trevligt! Fast Blenda verkar ha varit den enda från hennes grupp där, men hon var nöjd för det. Känner i efterhand att jag borde ha ansträngt mig och minglat mer. Men alltså jag orkade inte och höll mig tryggt till att utbyta några ord med de jag redan känner. (Hej Elin! Hej Janika!) Jag skulle inte riktigt kalla mig blyg, fast är ju ibland, men främst är det bara det att jag blir så TOM I HUVUDET. Inte så att jag inte vågar säga vad jag tänker men som att jag faktiskt inte tänker över huvud taget. Känner någon igen det? Och då känns det ganska dumt att gå omkring och skaka hand och sen i princip inte säga något mer. Bara stå kvar och le under komplett tystnad i ett par minuter tills att endera av oss kände det var okej att flytta på sig. Okej att jag tydligen ÄR sådan men fan jag vill ju inte att de ska veta det. Jag vill ju ge en mycket mindre sanningsenlig bild av mig.

Och vi hade glömt att ange ”vegetariskt” på ”allergier” på anmälningsblanketten. Det är så typiskt oss, vi missar en massa saker och jag håller på att bli lite knäpp. Känns som att jag nästan lyckades lajva vuxen en kort tid och nu är jag tillbaka på hopplös ansvarslös okapabel vilsen tonåring. Och det spelar ingen roll att det denna gång råkade vara Alfred som missat, det känns likadant ändå! Men vi fick vegekorv i alla fall eftersom det fanns så många av dem. Det är ju tur att andra vuxna lyckas vara förutseende i alla fall. Blenda tyckte den var så god att hon mmm-ade mellan tuggorna.

20190320_006

Avslutar med en bild på min gångstil. Vad i vadande vadandet? Jag har då INGEN orsak att se så mallig ut. INGEN.

Den moderna tiden

Stormen ylar och väser där ute och klockan slår snart midnatt. Det är mörkare än vanligt utanför fönstren, flera gatulampor har slocknat i blåsten och en har fallit ner. Vill bara skriva några rader denna första dag på året innan den är förbi. Se till att stiga upp med rätt fot i detta bloggårets arla morgon, vet ni?

20190101_linneablenda_0007

Bilden ovanför togs när året precis var nytt, några minuter förbi midnatt. Vi var på middagsfest och Blenda sov merparten av kvällen ute i vagnen, men precis efter tolvslaget vaknade hon så då fick hon komma upp en stund.

Med facit i hand stannade vi nog ute för länge, men Blendushka sov så bra att det gick alldeles utmärkt att glömma bort tiden. Alltså, det känns ganska slarvigt att vara ute så länge, även om allt gick fint. Får försöka tänka på det som kontinentalt eller lite sjuttiotalsretro kanske. Sen lär vi knappast få chansen att göra så här igen heller och nu har vi i alla fall både carpat och adjöat.

Så nu är det bara att glida in i 2019 like:

20190101_blendapulka

Vi gick ut med pulkan tidigare i dag. Det var uppskattat, som ni ser.

Från en ungdom till en annan, flikar jag in som åsnebrygga: Ett samtalsämne som ploppade upp igår var millenniegenerationen. Jag hör själv till den, eftersom det är de födda mellan 1981 och 1996 som klassas som millenials. Men jag tänker att nånstans där mitt i så borde det väl finnas nån slags splittring på grund av internet och att det blev så vanligt däromkring. De födda efter 90-talets mitt har ju kunnat växa upp med (och på!) det.

Kan själv tycka att jag kommer från en annan tid än de som har haft tillgång till nätet så länge att de troligtvis inte minns att det var något ”nytt”, utan istället något tämligen självklart. För det var det ju verkligen inte för mig. Jag tycker själv att mitt liv och värld tog en HELT ny riktning när nätet gjorde entré i vårt hem. Jag hade definitivt inte kunnat ana mig till att det skulle bli så som det blev. Vill inte vara överdramatisk men känner mig mycket lockad att beskriva det som rent av revolutionerande, på ett personligt plan. (Kommer vi förresten i framtiden prata om typ ”internetiseringen” på samma sätt som vi i dag pratar om industrialiseringen?)

En sådan skillnad — med/utan uppkoppling — måste väl påverka hur man ser på världen när man växer upp, eller? Världen var väldigt främmande och sjukt långt borta när jag växte upp, men nu ryms den och alla dess människor, erfarenheter och tankar i ens handflata.

Det måste väl ändå ha ganska stor inverkan på människor, om man tittar generellt och inte individuellt. Fast nu gissar jag bara. Vill nån fylla i?

Mellan några dagar

Julen är förbi och jag är sen igår tillbaka i Vasa igen och känner mig lite bakfull. Somnade både på golvet (i en kuddhög) och i soffan på kvällen. Helt sjukt. Jag brukar ALDRIG tupplura längre och har knappt ens gjort det under den första bebistiden.

Resten av residenterna i det Backa-Portinska hemmet är förstås också här. Alla människor, alla katter. I dag återhämtar vi oss, i morgon fyller jag år och då tänkte vi gå ut, och på lördag ska vi efterhandsfira julen med Alfreds familj. Sen är det plötsligt nyår! IFALL nån missat eller nåt.

20181225_pulka

Vi sov tre nätter hemma hos mina föräldrar i Katternö och julklappsutdelningen var en stor succé för den yngsta som ville öppna allas klappar. Jag hade en vision av att vi på juldagen i sånt där typiskt krispigt gnisterväder skulle gå ut med pulkan som hon fick, men det hann skymma innan vi hann ut. Mörkret föll innan vi kom hem. Men Blenda tyckte det var trevligt, hon släpade gärna ena vanten i snön och gnällde när pulkan stannade.

Men i övrigt är bilden helt fel väg. Vi går mot ljusare tider nu.

P.S. Alltså vad roligt att så många deltog i utlottningen av Alfreds bok! Jag var lite överentusiastisk då jag trodde att vi skulle ha hunnit dra lott igår. Det gjorde vi ju inte. (Detta kan bland annat bero på att jag somnade hela tiden.) Återkommer ASAP!

Inga kommentarer

Vinn en överlevnadshandbok!

20181222_handbokfram

Min sambo Alfred har skrivit ett par böcker och hans andra, Överlevnadshandbok för finlandssvenskar, kom ut i höstas. I den följer vi med en finlandssvensk amatörrasbiolog på en fältstudie som tar oss genom hela Svenskfinland. Under studieresans gång sammanställs ett manus, bestående av fördomar och fakta om finlandssvenska typer, orter och fenomen, varvat med forskarens mer personliga dagboksanteckningar. På något sätt hamnar sedan detta manus hos Alfred.

Nå nä. Jag tror vi kan avslöja att Alfred skrivit den här boken själv. (Och jag fick testa på att göra omslag och inlaga!) Samtidigt som han har gjort ett trettiotal intervjuer med personer med ursprung från över hela Svenskfinland så har han levt nåt slags förlegat dubbelliv där han gått till biblioteket och fördjupat sig i rasbiologisk litteratur från 1920-talet. Men mer än så ska jag inte avslöja!

20181222_handbokbak

Nu till saken. En av böckerna han skulle sälja fick en fläck matolja på sig på baksidan. ”Den här kan jag ju inte sälja!” utbrast han. Sen dess har den boken stått på vedspisen i köket och väntat på vad som ska hända med den, en av de sista få kvarstående utav den första upplagan. Nu har jag lagt fram förslaget att jag kan lotta ut den i min blogg och det godkändes!

Oljefläcken är knappt märkbar sen den torkat, men vi kom ändå överens om att den måste kompenseras på något vis. Detta blir genom en personlig utsmyckning på titelbladet. Jag kommer ge er tre alternativ som ni får välja mellan.

För att delta i tävlingen så lämnar ni en kommentar på detta blogginlägg med siffran motsvarande det alternativ ni föredrar — 1, 2 eller 3. Se till att er epostadress blir rätt! Så att jag kan kontakta er sen.

Kompensationsalternativen:

  1. En lyrisk dikt skriven till er ära. (För att detta ska bli möjligt behöver vi veta er ögonfärg, så om ni väljer detta alternativ kan ni gärna nämna den i kommentaren.)
  2. Ett porträtt tecknat till er avbild. (Här blir ni antagligen tvungna att skicka mig en bild på er själva efter att ni vunnit. Eller så kommer Alfred att gissa hur ni ser ut. Det är också fullt tillåtet att beskriva sig själv i kommentaren.)
  3. En fräck limerick med avstamp i er hemort. (Väljer ni detta alternativ får ni gärna ange orten i kommentaren.)

Sen drar vi lott! Ska vi säga på jul annandagen? Inga motvändningar? Nej, fint, då gör vi så att jag återkommer om den saken den 26:e december och berättar hur det gått. Stänger kommentarsfältet under den dagens lopp så bäst att passa på innan.

Låt spelet börja!

32 kommentarer

Björnavinter i juletid

Juletid. När andra tindrar och strålar så blir jag FÖRSTÅS (förstås, förstås) nån slags Morran-varelse som går omkring med en påklistrad grimas och sprider dåliga vibbar och negativ energi.

Har försökt undfly högtiden allt mer för varje år. Har julklappsvägrat i flera. För tre år sen skippade jag den helt och hållet och stannade ensam hemma. Följande år firade jag den och då gick det mycket bättre än det gjort på många år. Jag tänkte att det nog berodde på mitt uppehåll och att jag således alltid borde göra så, hoppa över julfirandet vartannat år alltså, men så blev jag gravid och så fick jag barn och så är julen ”till för de små”. Gah.

20181215_bjoernvinter_002

Och det är kanske sant för i år är det lite som att små bitar börjat falla på plats. Eller jag tänker liksom så här: vilka minnen vill jag ge Blenda från den här tiden på året? För jag vill ju till exempel inte att det ska vara helt opyntat här hemma hos oss när alla andra myser in sig i ljusslingor och änglafiguriner. Eller vad de nu har för fint.

Så i år har jag testat på fler pyntiga detaljer som jag tidigare varit något tveksam till. Som att på fönsterbrädet i köket lyser, för första gången sen jag flyttade hemifrån, en röd elljusstake i plåt. I ena vardagsrumsfönstret en adventsstjärna, också den i plåt. Tänkte sprejmåla den grön men Alfred gillade den som mässingstonad så vi provkör den som sådan.

I går loppade jag till och med en adventsljusstake för nästa år, alltså en sådan för levande ljus. Det förvånade mig verkligen för det har känts som en sån klart kristen tradition (vilket ju advent är!) att det känts avlägset för mig. Men så tänkte jag att det kunde vara fint att ändå ha nån slags nedräkningsljusstake, fast kanske främst till midvintersolståndet för min del. Är väl ändå hedning. Egentligen var det bilden på de olikfärgade ljusen på Det barkar åt skogen som inspirerade mig, tyckte det var så sjukt fint! Varför har jag inte tänkt på det? Vill också ha! Måste!

Jag loppade annat med vintertema i går också — en stor adventsstjärna i papper, kanske handgjort, med små blomblad i. Ett gammalt änglaspel som dessvärre saknade ett par bitar så jag kunde inte bygga ihop det. Och så denna megagulliga vinterbjörn:

20181215_bjoernvinter_001

Kan vi säga heureuka? För det är såklart naturen som ska vara temat för våra yulepynt här hemma! Flora och fauna. Skogen! Och så det gulligaste av allt: skogsdjur med vintertema.

Det borde jag i själva verket ha förstått redan för några veckor sen då Blenda blev så fäst vid en halsduksklädd prydnadsräv i tyg att vi kände oss tvungna att köpa den. Den är inte så barnvänlig så hon får bara hälsa på den ibland, då kramar och pussar hon den, sen vinkar de adjö åt varandra innan den ställs uppe på köksskåpet igen.

Björnavinter, tänkte jag som ledord. Fast sen slog det mig att det rimligtvis borde vara motsatsen till en kall och hård vargavinter eftersom att björnar ju EGENTLIGEN ska ligga i ide på vintern och, tja, jag vet inte, då känns det inte så himla hejsan med tanke på klimatet och allt det.

Men! John Lewis gamla, goda, urfina julreklamfilm från 2013 to the rescue:

Så nu hoppas jag förstås på att byta ut änglaspelet mot ett med harar, rådjur, igelkottar och rävar istället. Vet ni var ett sånt finns eller är ni bra på att skära i plåt så vet ni vad för slags information jag önskar mig i yuleklapp!

Blåvitt, grönt och silver

Del 1. Självständighetsdagen.

20181206_promenad_001

Gick ut på promenad med de här två igår. Finlands självständighetsdag var det då.

20181206_promenad_002

Den mindre av dem betedde sig väldigt oberoende, självständighetsdagen till ära, och ville bestämma åt vilket håll vi skulle gå. Oftast åt helt fel. Men får man som föräldraskap ta och gripa in som enväldig härskare (eller blir det tvåväldig?) och styra om med ett enkelt lyft i några metrar.

20181206_promenad_003

De etapper där hon gick själv snubblade och halkade så i snön att hon till slut fick åka upp på Alfreds axlar en bit.

20181206_promenad_004

Mycket uppskattat!

20181206_promenad_005

Lovar att det inte var tänkt så att det här inlägget skulle bli en uppsats med rubriken BLENDAS UTFLYKT liksom, men nu är det likväl henne jag har bilder på och tycks kretsa kring. Ja jaaa. *levande föräldraklyscha*

Här hade det hur som helst blivit dags att plocka fram vår bärsele, en Manduca som köptes som i begagnad i höstas. Fastän vi inte använt den jättemånga gånger (hittills) så har den ändå visat sig vara ett sånt bra köp. Det är så enkelt att traska på med den. Känns dessutom som Bra Träning att släpa på +10 kilo extra. (Obs vet egentligen inget om träning men har sett att folk gärna bär tyngder.)

Min mössa är förresten till viss del gjord på något så absurt som ull från PUNGRÅTTOR! Måste bara berätta eftersom jag tänker på det ungefär varje dag. Resten merinoull, men det är ju vanligare. Den är så mjuk och så varm. Alfred lånade den en dag och sen sa han, vördnadsfullt, ”Vilken bra mössa du har”. Tyvärr är den köpt på loppis, efter att den hittat hit från Nya Zeeland, annars skulle jag tipsa vidare.

Däremot kan jag, helt osponsrat, tipsa vidare om Blendas mössa istället! Den är också gjord i merinoull, mulesingfri, med foder i bomull. Hon får många komplimanger för den och den är från inhemska Nevertex som finns på exempelvis Halpa-Halli. Hon fattade tycke för den direkt, kramade om den inne på butiken. Mycket mysig.

20181206_promenad_006

Vi hade faktiskt ett konkret ändamål för promenaden och här hade vi kommit fram till destinationen. Blenda hängde och snarkade. Mina byxor höll på att glida av mig. Men mitt fokus låg på något annat, nämligen…

20181206_promenad_007

Grankvistar! För det var förstås sådana som vi begett oss ut för att leta reda på. Vi tog bara sådana som redan blivit avbrytna och som vi hittade på marken. Till exempel en med två kottar kvar i.

20181206_promenad_008

Vi råkade sen på en ganska stor gren som brytits av och plötsligt var kassen fylld. Då var det dags att gå hem.

P.S. Bonden behövs, hör ni. Den gör faktiskt det.


Medan Alfred kokade potatis och stekte falafelbullar så knipsade jag grankvistar och satte dem i vaser.

Sen hackade jag lite färsk rosmarin som rördes ner i potatismoset, som förresten är godast om det görs med potatisskalet kvar på. Vi åt detta bland annat med tranbär som puttrat i lite smör i stekpanna mest för att de skulle tinas. Har tänkt att jag borde byta ut granatäpple mot tranbär mer ofta. Kortare frakt. Så nu testar jag det, har en påse med tranbär i frysen.

Hur som helst, smakade väldigt bra, särskilt efter en vintrig utomhusvistelse.

20181206_kottar

Se bordsdekorationen! Där hänger kottarna och är allmänt gulliga.


Del 2. Själständighetstraditionen.

Har inga självständighetsdagstraditioner, tittar inte ens på slottsbalen, men senare på gårdagskvällen bakade vi pepparkakor. Som jag förstått att är en ganska vanlig tradition för folk att göra på självständighetsdagen? Kanske kunde den bli vår också, blir säkert mycket mysigt sen då Blenda kan vara med och pyssla.

Fast mest tror jag ändå på traditionen att gå ut en sväng. Det är liksom mer kravlöst det, passar en latmask som mig, hehe. Och så gör det ju verkligen gott för själen. Fira själ-ständighetsdagen.

Jag är inte särskilt patriotiskt lagd, precis som väldigt många i min generation tror jag. Kanske för att jag mest sett fosterlandskärleken slå över till något jävligt motbjudande än hållas som något kärleksfullt.

Och som finländare men långt ifrån finne, så tenderar ämnen så som nationalitet bli lite diffusa. Typisk minoritetseffekt, kanske.

Men när jag tänker på den finländska naturen så blir jag ändå lite rörd. När jag gick i lågstadiet så var jag alltid så stolt över att vi var de tusen sjöars land. Tyckte det lät så fint. Föreställde mig hur landet såg ut ovanifrån, alldeles spräckligt utav silverblanka små skärvor.

Många här på kusten är väldigt fästa vid havet och skulle inte kunna tänka sig flytta ifrån det. Jag förstår nog det, även om jag själv är den som är mer dragen till skogen. Den mörka skogens dystra sus, så som vår nationalskald uttryckte det.

Tror starkt på att gå ut i naturen, det mår vi alla bra av. Och att på självständighetsdagen för all del hissa flaggorna högt över vår bygd i nord, med moar, fjäll och skär. Men tillbringa dagen med lite mer vördnad istället för (fanatisk) stolthet. Lyssna på strömmars brus och bäckars språng. Ägna en tanke åt stjärnenatt och sommarljus. Vill inte låta alltför naturnördig men hallå va, nog ÄR den ju ganska fantastisk.

Kanske är det mer så vi alla borde fira vår nationaldag, genom att gå ut och samtidigt verkligen ta in naturen. Mycket hellre än att stå på nåt torg och sprida egoistisk megadynga i alla fall. De som gör det på nationaldagen kunde reflektera en smula över det vi sjunger i nationalsången: Vårt land är fattig, skall så bli / För den, som guld begär.

Tror inte Runeberg hade helt fel. Men han sa inget om tusentals glimmande silverskärvor. Och egentligen är tusen sjöar en grav underdrift. I själva verket finns det cirka 188 000 av dem. Vi kan gott dela med oss. Det gör gott för själen. Och självet.

Ducktales, woo-hoo

Alfred läser ofta serietidningar och han har ett par gånger pratat om att han ångrat att han tidigare missat Don Rosa på bokmässan. Så länge jag känt Alfred har han flera gånger återkommit till hur mycket han beundrar Rosa och Carl Barks. Herr Rosa verkar göra en hel del såna här framträdanden och återkom till mässan i år, så medan jag gick ut och sövde Blenda i vagnen så gick Alfred och lyssnade på intervjun med honom i torsdags. Jag hann också höra slutet och tyckte det var trevligt hur han pratade om att han själv är ett stort fan av ”ducks”, Barks och allt sånt. Sympatiskt. (Och sidoparentes: Han pratade lite som Barack Obama, tyckte jag, sådär att slutet av meningar går uppåt fast inte på ett frågande sätt.)

På fredagskvällen klev vi av tåget i Tammerfors för ett byte, och Alfred sprang iväg till en butik för att hastigt handla mat åt Blenda, och jag stod där på perrongen med en halvgrinig beb då jag inte kunde sluta stirra på en karl som stod vid en godisautomat två meter borta. Han hade en jacka med ett stort ankemblem på ryggen. Jag är liksom inte jätteinsatt i hur Don Rosa ser ut så jag kunde inte avgöra om det var han eller om det var ett stort fan av honom, vet ni? Sist och slutligen var det skorna som sa åt mig att det nog antagligen var the real deal, eftersom de var typ flätade seglarskor och ingen finländare har sådana i slutet av oktober.

Sååå när han vände sig om tog jag tre steg och störde! Tänkte att jag FÅR inte missa det här tillfället, tänkte att jag MÅSTE ha en bild på Blenda och Don Rosa nu när Alfred inte ens var där, och så vidare. Eller i alla fall be om en.

20181026_donrosa_001

Och Blenda, som i övrigt brukar vara cool och positiv, kunde inte alls hantera saken.

20181026_donrosa_002

”Maybe she’s a duckophobe”, skojade jag ursäktande. Åtminstone Aki, som varit moderator på bokmässesnacket (och som är chefredaktör för Aku Ankka om jag förstått det rätt), verkade uppskatta min ytterst enastående samtidshumor. Så beskrev ingen den, men nu är det sagt så då stämmer det säkert. Praktikanten Laura tog bilderna.

Jag avlägsnade mig lite för det började kännas fånigt att jag skulle stå där och inkräkta på deras sällskap. Don Rosa gjorde några grimaser åt Blenda ibland, som fortsättningsvis var ganska chockad. Vi började samtala om nåt igen.

Sen kom Alfred. Han missade inte alltsammans!! Jee! Och jag fick tämligen världsvant säga ”Hey, look who I ran into”. Sen kan vi summera resterande minuter så här: It’s a duck blur!

Oooch så missade vi tåget, hehe.

Vandringslust i världsarvet

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.

Inga kommentarer