Ut på tur ⛴️🚂🚌

Processed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 preset

I går lämnade vi av Selma och Myra hos mina föräldrar och separationsångesten, som jag förvisso brottats med ända sen vi bokade resan, är min nya följeslagare. Vi åkte tillbaka till Vasa samma dag och det kändes så tomt här på kvällen, att gå och lägga sig utan att någon hoppade upp i sängen och kurrade. Men i dag åker vi ut på resa och kissorna är så glada att få springa fritt (fast med viss curfew) ute i naturen ute på landet.

Jag har tydligen varit väldigt bloggig och inte berättat vart vi ska åka, något jag förstod när en kompis igår sa att hon ännu inte sett nåt avslöjande om vart färden bär. Haha! Pinsamt! Ursäkta! Jag vet att jag var på väg att beskriva resan men jag måste visst ha ångrat mig, antagligen för att det kändes så krångligt och jag hakade upp mig på detaljerna. Men vi börjar med att ta färjan till Umeå i dag och därifrån ska vi åka söderut och så småningom kommer vi fram till Berlin. Det blir båt, tåg och lite buss. Ett par stopp, ett mycket kort i Stockholm och ett lite längre (men ändå kort) i Köpenhamn. Så det tar ett par dagar ännu innan vi är framme vid resans ändstation. Det är resan, inte målet, etcetera.

Men nu — dags att kolla igenom packningen och kanske till och med plocka upp leksaker från golvet. På gensyn, auf Wiedersehen!

P.S. Inser nu att jag inte svarat på flera kommentarer den senaste tiden! Förlåt! Inte avsiktligt, är bara klantig och har knappt ens öppnat min dator på länge och då tycks det inte bli av trots att jag alltid blir så glad av varje en. Så motsträvig till att skriva på på mobilen.
Sign. Från förra årtusendet

Annonser

Tiden flyger

20190626_regn

Första dagen på månaden på första dagen på veckan. Jag kan inte vara den enda som känner sig lite pånyttfödd sådana dagar? Tyvärr denna gång endast i hjärtlöst korta och så uppenbart genominbillade spurter av och an under dagens lopp. I själva verket höll jag på att somna på jobbet. Att jag inte tupplurat efteråt är ett mysterium. Att jag inte sover NU är bara dumt.

Sent i går kväll satt jag och Alfred uppe och bokade sommarens resa. Det tar emot att flyga men det tar också emot att inte göra det, så det blev en kompromiss med flyg på hemvägen. Jag har inte flygit sen 2015 så jag ska nog inte ha allt för dåligt samvete för det — MEN — inte tror ni väl heller att jag tänker skämmas för att jag dras med en släng av flygskam? För i så fall får ni tänka om!

Det bland det dummaste jag sett de senaste åren tror jag, att flygskam blivit nåt slags hånfullt slagord bland en del folk. Det träffar tydligen en känslig punkt när det provocerar så. Själv blir jag mer provocerad när nån häcklar andra för deras ångest och välvilja. Som att det gör någon dum att hen vill förändra sitt beteende. I själva verket är det naturligtvis helt okej att flygvägra även om många vill framhäva att ens val som en (1) enskild person inte har någon egentlig inverkan. Det gör en inte *lurad* för det, de flesta rimliga människor brukar faktiskt vara helt okej med att göra saker även om det främst är för sitt egna välmående och samvete.

Inte heller ser jag att det finns något att skämmas för i att man känner sig lite jävla ängslig och illamående nu som då?? I dagens värld och så vidare. Snarare borde man ju skämmas om man INTE gör det?? Helt klart är det mycket för min egen skull som jag drar mig för att flyga. Känns förstås inte heller så bra att potentiellt förvärra mitt barns framtid ännu mer. Liksom tänk er. Att stå där om trettio år och allt är åt helvete och man bara ”Jånä vi hade ju nog på känn att det skulle bli såhär också, menattdethär… 🤷‍♀️”.

Ibland känns mitt liv så torftigt för att jag egentligen aldrig hann passa på och flyga kors och tvärs innan den här klimatångesten skulle landa på jorden (mig). Kan bli så väldigt frustrerad på det. I de stunderna brukar jag försöka komma ihåg att tänka på äldre generationer och hur jävla lite de flög och hur deras liv ändå dög. Eller vad vet jag, egentligen, men de verkar ju ha gjort det.

Kanske var det rent av lättare att känna att livet duger när det inte pågick en konstant tävling om vem som besökt flest länder, kontinenter och flygterminaler för kan du inte kryssa av X antal av dem på din bucket list så har du ju inte LEEEVT. (Skäms på dig!) Eller känner jag mest bara av en sådan press för att jag ligger i ett sånt väldigt underläge jämfört med de flesta runtomkring mig? Hur som helst så provocerar det mig nästan tillräckligt för att komma över mitt FOMO-komplex!

Efter att resan var bokad somnade jag sent och sen vaknade jag efter bara nån timme och då passade ungefär HELA världens reserelaterade orosmoment på att skölja över mig innan jag kunde somna om. Den enda katastrofsituationen jag inte ältade mig igenom var konstigt nog den att flyget skulle störta. Kanske för att det oavsett känns så fucked då? Vad kan man göra liksom? Äh, tänkte skriva mer om detta och de andra mardrömssituationerna men så blev jag plötsligt väldigt vidskpelig och det började kännas som att jag bjöd in olyckan. Och ännu en sömnlös natt fylld med poänglös ångest, förstås.

Och nu har klockan blivit så mycket (wääh vilket misstag detta var) att jag måste sätta punkt fast det här blev ganska fel när jag egentligen hade tänkt göra en nätt liten uppräkning av grejer jag pysslat med på sistone som skulle kännas fräsch och pigg som första juli på en måndag, första dagen på månaden på första dagen på veckan, men… att… det.. här… 🤷‍♀️

Från årets ljusaste dag

20190621_tva

Vi firade midsommar i Vöråstan med några vänner och till skillnad från den stora drösen fulla tonåringar som raglade ut på trappan från grannhuset så hade vi en väldigt par-med-barn-ig tillställning. Det satte grejer i kontrast. Inte var det väl *så* länge sen vi var där (schhh) och nu var vi här. (Snart är våra barn där??) Och här där vi var var det roligt och gemytligt och allt som gör det gott att vara, även om jag uppvaktade gästerna med en del ihärdiga nasala trumpetkonserter. Är så lättad att jag och Blenda hann tillfriskna tillräckligt för att gå! En seger värdig fanfarer, tyckte denna högljudda snytare. 🤷‍♀️🎺

Peppe skrev om att som singel lämnas ensam på midsommar eftersom att ens vänner umgås precis som vi gjorde, par-med-barn, och på ett ungefär kan jag relatera. Annorlunda ramar men liknande penseldrag. I år fann jag sån tröst i att ha planer efter att de senaste midsomrarna hade varit ganska ensliga. Ibland av eget val, andra gånger för att jag inte bjudit till och missat chansen. Blivit rädd för att tränga mig på och så vidare. Det är fortfarande nåt jag jobbar på.

Fast det var inte likadant för mig som det Peppe skrev om, så tänkte jag på midsommaren för ett par år sedan. När jag var gravid och inte mådde så jättebra i psyket och blivit mer isolerad än vanligt, så såg jag på kvällen en drös med instastories från en fest vi inte ens visste av. Det kändes som att ALLA kompisar var där. Ni vet säkert känslan? Eller jag antar att dylika situationer ändå är nåt de flesta upplevt i dagens teknologiska tider. Jag har gjort det flera gånger. Och jag förstår att det blev så, men yikes vad det startade ensamhetsångestprogrammet i maskineriet. Har sociala medier gjort det lättare att känna sig ensam? Samtidigt som de gjort det lättare att vara i kontakt med folk.

Funderar om det är så att oavsett omständigheter, hur förståeliga de än må vara, så bara GÖR det nåt med en att se typ alla ens kompisar ha kul tillsammans utan en. Typ att det väcker en instinktiv rädsla för utanförskap hos det flockdjur människan är. Eller? Sällan vill väl nån bli utan sin flock, tänker jag. Men kanske jag är extra mån om att hitta en ursäkt när det egentligen beror på svag självkänsla. 🙂 🙂 🙂

Men nypotatis, nypääror. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan jag skulle ju berätta hur fint det var hos mina vänner och hur ROLIGA alla som var där är och allt sånt, men jag hamnade på sidospår i det mer dunkla diket känner jag. Fast det är det som är ljust som jag allra mest vill minnas. Och i år är det faktiskt — sidospåret åsido — precis det jag tar med mig från årets ljusaste dag också. Midsommarfest! Bäst.

Det stora blå

20190608_bad_001

I eftermiddags hoppade vi upp på våra cyklar och trampade iväg till närmsta badstrand, Gustavsborgs. Vi var varken de första eller de sista att få den idén de här plötsligt så varma dagarna. Nu ska det bli svalare igen och jag gillar den växlingen — uppskattar både värmen och svalkan mer så.

Vi tog the scenic route vilket är en liten omväg längs med havet istället för genom stan, och nog är det nåt speciellt alltså, att åka in i den mörka, liksom knastriga barrskogen och efter några meter känna av den där salta, blöta doften av hav. Och sen skymtas det och lite längre fram omges vägen av svajande vass och brusande vind och glittrande vatten, och jag känner hur Blenda uppspelt hoppar av och an i stolen på pakethållaren, och så tänker jag på hur otroligt och fantastiskt det måste te sig för henne, att det FINNS sånt här, att det kan se ut så här, att världen kan skimra och imponera och förtjusa så här, och hur jag önskar att vi alla skulle kunna hålla fast vid samma perspektiv när vi blir äldre, att vi skulle nog må bättre av det och definitivt planeten också, och så blir jag typ som Louis Armstrong i den där låten och tänker att här cyklar jag och tittar på naturen och tänker för mig själv, vilken värld det är. Vilken värld.

Har ni nånsin sådana ögonblick? Jag tycker det är svinsvårt att beskriva dem utan att låta patetisk, känns som att det inte är möjligt att få fram den typen av  ”stora” upplevelser på ett tillräckligt sansat och litet sätt, och jag känner mig ärligt talat ganska töntig nu, så det skulle faktiskt vara jättesnällt om ni sa ”Jamen GUD ja, jag också, förresten här är en sonett jag skrev till en bladlus ära en gång — O VACKRA SMÅKRYP, DU FAGRA GRÖNA PLUPP…”

20190608_bad_002

Förra sommaren hann vi bara bada ett par gånger, och den andra gången fattade Blenda verkligen tycke för det. Hon gick inte då ännu men kröp av och an i havsbrynet som ett glädjetjutande litet havsodjur. Det var så roligt att se hur kul hon tyckte att det var! Så vi har väntat på detta. Har aldrig tagit med stackarn till babysim ens. Så vi var ganska spralliga när vi nått stranden, allihopa. Blenda tycktes fatta vad det handlade om  rätt hastigt och jag kände av hennes uppspelthet när bytte om till simdräkt. Sen gick vi ivrigt mot vattenbrynet. Där stannade vi ju däremot upp utav hur kyligt vattnet först kändes.

20190608_bad_003

Medan vi vande oss vid de svala vågorna som skummade in mot land så fyrade Blenda av ett världsvant litet modellknix.

20190608_bad_004

Och jag inspekterade mitt rumpavtryck eller nåt? Nä men jag tyckte plötsligt att jag hade satt mig på något vasst. Men det var inget. Fast infoga för all del ett förutsägbart ordskämt om en bit vass här! Själv är jag för slö. HEHEHEEE.

20190608_bad_005

Och sen gick vi i! Efter att Alfred knäppt den här bilden. Visst syns det på Blenda att hon bestämt sig där? Som att hon tittar ut på det stora blå och bara: Japp. Dit ska jag.

Skogen och träsket

20190525_1643_stuga

Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

20190525_1643_vy

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

20190525_1704_fota

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

20190525_1718_lugn

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

20190525_1724_glimt

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

20190525_1726_mep

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

20190525_1831_gitarr

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

20190525_2111_dis

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

20190526_0609_kika

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

20190526_0721_kram

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

20190526_0741_famn

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

20190526_1007_loev

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

20190526_1018_baeck

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

20190526_1045_barr

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

20190526_1233_voff

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!

Ute på böljan den boll

Jag skriver detta från sittsalongen på färjan, ute på havet, på väg till Umeå, på telefonen (skriver aldrig på telefonen annars — jag kan väl inte vara enda förtidsåldringen som tycker det är så förbaskat obekvämt?) och med opålitlig uppkoppling. Det borde vara en bild på Blenda i ett bollhav här ovanför men den verkar inte vilja laddas upp, så vem vet. Nu sover hon i vagnen. Motvilligt, men det räknas ju ändå.

Det är bara en dagskryssning vi är ute på och egentligen åker vi främst för att hämta ett par hurtsar på Ikea. Fanns inte jättemånga av de jag vill ha kvar på lagret så håll tummarna pls! Sen ska jag fixa lite ordentlig arbetsyta åt oss allihopa tänkte jag. I alkoven har ju jag mitt kontor men skrivbordet är litet och det finns mer golvyta att tillgå. Uppe på vinden finns ett par gamla dörrar som inte är i bruk så planen är att låta en av dem agera bord, som fler ryms att sitta vid, bredvid varandra. Men man vill ju ha förvaring, så därför behöver jag skrivbordslådor.

Började för nån vecka sen plocka ner ett par skrymmande skåp som stod där. Väldigt tillfredsställande, har ogillat dem ända sen vi var på första visningen. Vi kommer nog behöva förvaring i alkoven men rejäla vägghyllor känns då mer rimligt och rymligt. Eller väggskåp högt uppe? Både och? Har inte kunnat bestämma mig. Det hade jag ju ju gärna gjort innan jag åkte till Ikea, men det blev ganska spontanbokat tidigare i veckan oooch jag har inte hunnit tänka så långt. Nåja! Hurtsar i alla fall. Har hört det ska vara bra med delmål så en bit i taget! 🙃

P.S. Ja det här var kanske inte så spännande för er. Feel free att dela med er av en egen odramatisk strötanke vetja!

Grödemånad

20190425_krokusar

Grödemånad och visst spricker det. Allt verkar vilja förnyas och ta itu med färska tag — till och med min blogg som fått en liten minimakeover. Den gick egentligen bara ut på att jag bytte ut färgschemat. Har blivit väldigt trött på att var och varannan blogg använt nyanser av gyllengult som accentfärg, så efter många år kastar jag in handduken och säger: Okej! Ni får ta den! Jag vet förstås att färgen inte är min att dela ut, men det låtsas vi inte om för det känns bra att tänka lite frikostigt hehe.

Nu blev brygden brun. Knappast ett färgschema jag skulle spå att vinner stort genomslag. (Å andra sidan, sjuttiotalet ÄR väl fortfarande rätt hett?) Alfred som tidigare häcklat mig för att jag använt mig av så mycket palmoljestänk i min grafiska profil (hehe) tyckte att det var trevligt att ta till kaffe istället. Det är mycket som är brunt förutom kaffe som också vinner pluspoäng i min bok. Trä. Jord. Choklad. Fönsterkarmar mot vita väggar. Spräcklor, fräknar och små gropar i ljust porslin. Glimrade fläckar i Selmas brokigt svarta päls. Sånt tänker jag på.

20190425_krokus

I ugnen står en banankaka sötad med äppelmos (tack för tipset Karin!) som jag väntar på att ska ta över, doftmässigt. Det luktar nämligen svagt av kål här inne hos oss just nu. Det sipprar in genom väggarna, vet inte från vilken granne. Det stör inte mig så värst men visst skulle banankaka vara en mer angenäm doft. Vi ska ta med kakan när vi åker till Alfreds syster med familj senare i eftermiddag för att grilla. Vi har skaffat champinjoner, sparris och halloumi. Det blir årets grillinvigning för vår del!

Och igår var jag på årets uteserveringsinvigning! Alfred hade varit på teater med Carla och en ny bekant Lisa, och sen kom han hem och sa att jag skulle gå ut på en öl med kvinnorna. Jag protesterade inte och cyklade iväg till Strampen där vi satt och huttrade under filtar tills att vi begav oss vidare till D.O.M. Forna stammisstället! I ett annat liv, och så vidare. Gud så länge sen. Det var fint och kul, men i natt låg jag ändå vaken och oroade mig för att jag sagt ogenomtänkta saker, avslöjat tankar och känslor jag inte ens vet om faktiskt stämmer till 100% eller om de bara gjorde det då, men så är det väl? Att man känner på ett vis i nån stund och sen när man tänker på det igen så tänker man eh va.

Det var sen antagligen också koffeinet som höll mig vaken. Jag hade druckit en Spanish coffee för värmens skull. Jag drack inte mycket igår, men nog märks det verkligen direkt för mig nu för tiden att alkohol är ångestframkallande, ingen fråga om saken. Men nu börjar jag vara ute på andra sidan. Mår ändå bra i dag! Ska bli kul att komma sig ut!