Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the STIL & YTLIGT Category

20170415

Var med om ett allergiäventyr igår! Kvällen innan sved min nattkräm på hyn, men eftersom jag var för trött och lat för att tänka på det särdeles grundligt så beslöt jag att jag troligtvis bara skrubbat för hårt i för varmt vatten då jag tvättat ansiktet. Själva konceptet allergi känns liksom avlägset för mig, eftersom jag i stort sett är allergifri. Undantagen är att jag någon gång fått nässelutslag av för mycket solljus, samt inte kan använda örhängen med nickel i för länge efter att jag i mina tonår gillade att använda väldigt många billiga ringar som färgade fingrarna gröna efter ett tag. Hade bra smak, som ni hör.

Men i går morse blev det uppenbart att det handlade om överkänslighet när jag var så dum att jag, trots att min hy fortfarande kändes irriterad och flammig, smörjde mitt ansikte med dagkräm av samma märke som nattkrämen, eftersom jag uppenbarligen ansåg det vara ett smart move. 🤔 Jag inbillade mig att ingredienser så som lingonextrakt och rejält med återfuktande grejs skulle ha en lugnande effekt tror jag? Och eh ja, det hade de kanske haft, om det inte var för den lilla grejen att dagkrämen troligtvis innehöll samma kemikalier jag reagerat på i nattkrämen, vilket jag borde ha fattat att var en risk. Den insikten slog mig sedan ganska hastigt NÄR DET BRÄNDE SOM FAN. Tvättade bort resterna av krämen som inte ännu absorberats, men den hettande känslan i kinderna fanns kvar. På kindbenen blev jag rödlilaskiftande och fläckig samtidigt som det sved konstant, så merparten av gårdagen gick åt att försöka lindra detta. Med honung, kokosolja, hydrocortison och aloe vera-gel. I går kväll när jag gick till sängs syntes bara en aningen rödare fläck på kindbenet, men den har inte fastnat på bild.

Förutom att hyn på kindbenen har varit torr och sträv hela dagen hur mycket jag än oljat så var allt frid och fröjd. TRODDE JAG. En stor portion av dagen hann besvärsfritt passera då jag plötsligt märker att de mörkare fläckarna har återvänt! Eftersom jag inte vill smörja med hydrocortison mer än vad som känns som nödvändigt tar jag till aloe vera-gelen och duttar på en klick, och det börjar direkt svida som att en pissmyra attackerat mig. Gaah. Sköljde bort och valde kokosolja istället. Hade tidigare under dagen handlat macadamianötsolja eftersom jag läst på nätet att den ska vara bra, också, så nu har jag varvat de två oljorna i princip hela dagen. Fortfarande strävt, fortfarande rodnat.

Min kompis Karin (som borde blogga oftare) sa att hon fick liknande problem när hon var ungefär lika långt i sin graviditet som jag är i min nu. (Är det nån annan som märkt av hudbesvär kring fjärde månaden?) Sen läste jag på Best Face Forward om hyperpigmentering som gravida kvinnor är särskilt utsatta för så nu är jag förstås orolig att mina röda fläckar bara är förtecknet för något sådant. Jag menar, det låter onekligen som något jag drabbas av. Kommer alltså undvika solen mer än vanligt i sommar. Minns att min kompis Anna (som inte bloggar alls just nu, men borde) en gång på den gamla svenska communityn Helgon hade skrivit ”Jag är ett lik jag gillar estetik” som kommentar till sin stil (det fanns ett sådant fält att fylla i, alltså), och det här brukar jag ibland upprepa likt ett mantra i huvudet då jag tycker att jag ser blek ut och försöker bli okej med att jag aldrig kommer orka bli solbränd heller. Det är så förbannat tråkigt att sola och dessutom är det varmt och svettigt och bländar så att det gör ont i hela huvudet.

En annan negativt laddad sak folk inte pratar så mycket om angående graviditet är förresten den här konstanta känslan av att en gradvist men ostoppbart håller på att förfulas till något stöpt i Loch Ness-odjurets avbild. Kanske är jag extra fåfäng men jag mår mest bara dåligt av att se och tänka på hur kroppen förändras, det är liksom inte på ett sånt där vackert fertilitetsgudinnesätt alls som en gärna vill föreställa sig. Än så länge ser jag istället ut som att jag typ förfaller? Vissnar snarare än blomstrar. Ofta då jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser så förbannat sliten ut helt plötsligt, och fan, då har jag inte ens några intensiva sömnlösa småbarnsår bakom mig ännu. Gulp. Går omkring och känner mig allt mer ständigt ful, märker jag — inte alltid, men ofta — och vill gärna hålla mig i skuggorna.

Att klippa pannlugg var för den delen en urusel idé för den här tidpunkten, tänkte att något seminytt skulle få mig att känna mig lite piffigare samt att det skulle vara bra att jag hade lite mer att gömma mig bakom, men istället utlöste det en enorm kris eftersom jag påmindes om att mitt hår och mitt ansikte är det dummaste som finns och att jag inte passar i några frisyrer alls med min naturliga textur. Har bittert ångrat att jag tog till saxen, vilket jag gjort förr, men inte när jag varit så här hormonstinn. Denna gång drömde jag mardrömmar om det en hel natt och följande dag kände jag seriöst tårar tränga på när jag tänkte på det för mycket. Så jävla töntigt. Hjälper inte heller att en del av vikten jag gått upp har satt sig i ansiktet och jag känner ibland inte igen mig själv, det känns som att jag ser fel ut. Samma gäller förstås för magen, som än så länge ser mindre ut som bulle-i-ugnen och mer som överjäst-pösig-degklump. Jag har lugnat ner mig sen den värsta hårkrisen, tack och lov, även om jag ännu är mestadels djupt skeptisk till luggen, ibland mindre. Den funkar bättre när resten av håret är i hästsvans eller knut så det är i alla fall skönt, att ha ett säkrare alternativ, som dessutom är ganska bekvämt.

Hur som helst, adderat till denna kropps- och hårvånda kom då det här med utslagen i ansiktet, och summa summarum ville jag under gårdagen helst av allt bara gömma mig i ett klocktorn någonstans. Där jag rättmätigt hör hemma.

Kul med graviditet!!

20170414_morgonmyra

Har vaknat cirka sjuttoelva gånger under nattens lopp och känt mig rastlös och stressad, men envist har jag legat kvar och tvingat mig att somna om. Klockan nio i morse fick dock Myra nog och inledde påtryckningar om att stiga upp.

Fick en fix idé under gårdagen och klippte lugg. Brukar ge pannlugg ett försök med några års mellanrum, alltid älska den i teorin men bittert hata den i praktiken. Nu hade jag lyckats hålla mig borta från luggen sedan 2010, dels tack vare bloggen Stuff White People Like som pappa introducerade mig för för fler år sen, där ett inlägg handlar just om Girls with Bangs, och hela grejen började kännas extra fånig, kanske för att jag kände mig så träffad, för att det är ganska precis det inlägget beskriver som jag så ofta hoppats på att mitt nya lugg-jag ska ge intryck av. Men på sistone har jag bara blivit så jävla trött på min panna och mitt hårfäste och hur jag aldrig tycks hitta nån bena som funkar helt bra, också — en tröttma som vuxit sig större och större tills jag en dag återigen sitter och tittar på pinterestade bilder under nyckelord som ”curtain bangs” och ”french girl hair”, och min panntröttma sätter min historia med luggmissnöje i skugga. Än så länge pendlar mina känslor, så det återstår att se hur länge jag står ut denna gång.

Äh, hade verkligen inte tänkt skriva ett inlägg om mitt hår men jag verkar inte ha några andra tankar. Är mycket tacksam för tron på Jesus som låter mig ha långhelg, om gudar finns vet de att jag behöver det.

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

20170128_lunahamrad

En sån här liten skatt fick jag tidigare i veckan, med orsak av min födelsedag för en månad sedan. En månskära i silver med hamrad yta, som jag tycker att ser precis ut som månens kratrar, från Feministsmeden och given åt mig av Alfred. Har så länge så länge, alltså vi snackar oskojat sedan högstadietider, funderat att jag gärna skulle vilja ha en diskret och nätt silverhalvmåne att pynta halsen med, men har aldrig hittat någon som känts rätt. Men nu! Denna är perfekt.

Både min och Alfreds födelsedagspresent mötte förresten trubbel i år, för oss båda hände det så att inga aviseringar från posten dök upp så att paketen aldrig hämtades ut och de sändes tillbaka. Det ska medges att det kan kännas aningen klantigt att jag inte bara gick till posten och kollade om försändelsen dykt upp då jag väntat på den i ett par veckor, men alltså då jag var ung så meddelade posten om sånt? Det var bättre förr i tiden!! Den andra gången som min månskära skickades iväg så förlöpte dock allt betydligt smidigare och månen åkte ända fram tills den damp ner i postlådans gap.

Som jag svamlat om förut så har jag försökt rensa bland mina saker på sistone, och däribland också mina smycken. Har haft mycket så-kallad krimskrams och andra billiga bijouterier, och visst tycker jag fortfarande att det finns en klar charm i att inte bry sig i monetärt värde alls utan bara satsa på det en gillar, fast det då är en ring för typ 5,95€ på valfri klädbutik. Risken är ju då bara att samla på sig bisarrt mycket krafs som känns okej i stunden men onödigt i längden, eftersom att priset sällan frammanar något behov av att överväga saken noggrannare än ett spontanköp. Inga nyheter där inte.

Däremot är det relativt nytt att jag tröttnat på att det är så. Blev till slut bara utmattad och obekväm av att se på alla smycken jag har utan att använda dem, eller utan att ens vara särskilt fäst vid dem utav sentimentala skäl eller dylika. Har således rensat bort mycket tingeltangel och jag tror inte att jag ska tillåta mig själv att köpa fler smycken i oäkta metaller, förutom om jag hittar något riktigt spektakulärt och unikt på loppis. Det får vara nog nu, dags att bli en gammal tant som suktar efter ett äkta pärlhalsband kanske. Nånej, inte alls, jag ser tyvärr löjeväckande orimlig ut i pärlhalsband, har provat oändliga varianter på loppisar och alla har fått mig att se lika fel ut. Lite så där som en sekunda-vara på ett fabriksrullband på nåt sätt, och tro mig, jag känner igen dessa ty jag har jobbat på plastlådefabrik och rensat bort oändliga sekunda-produkter från dennas rullband. Men däremot ska jag, sans-pärlhalsband (alltså utan, herregud, vill ju inte bli bortrensad heller!), fortsätta att försöka röra mig åt ett mer minimalistiskt håll, även om jag är fullt medveten om att någon sann minimalist blir jag då aldrig.

Och med det sagt ska jag ta denna vilda lördagskväll under armen och promenera iväg för att ännu en gång granska mina ägodelar med förhoppningar om att få syn på sådana jag kan skiljas ifrån. Det jag saknar i beslutsam effektivitet försöker jag kompensera med sporadisk ihärdighet, ser ni. Samma som med bloggen m.a.o!!

20161114_matta

Gick ut på loppisjakt i dag och fällde en matta. Kommer hem, städar undan den gamla mattan från vardagsrummet som blivit mycket sliten och söndrig i kanterna, dammsuger, rullar ut den nya mattan och ooh:ar över hur mycket större den än den gamla och hur mycket mjukare också. Sen börjar jag ställa tillbaka möblerna på plats, ovanpå mattan, och jag blir orolig. Ni vet, en sån där spontan magkänsla som ni hoppas att ska gå om. Inser att färgkombinationerna skär sig som bara fan. Den gröna nyans som i loppisets lysrörsbelysning såg ut att vara en ganska fräsig olivgrön med midnattsblåa inslag är, i vårt vardagsrum, en senapig beige med svarta inslag. Vilket för övrigt då ser FÖRSKRÄCKLIGT FULT ut mot exempelvis två fåtöljer i färgerna lila och rosa/rött/orange. Gahhh. Allt ser förfärligt ut. Den är inte ful i sig, men alltså mot resten av färgskalan… blir liksom irriterad av att se på det. Ska försöka låta den ligga där i ett par dagar och slutar jag inte av att må illa av dess åsyn så får jag väl sätta tillbaka den gamla, slitna och söndriga mattan igen.

Brukar sällan göra dåliga köp vad det gäller inredning, för jag tycker att med min ganska brokiga smak så matchar det mesta. Men det här var verkligen inte bra, inte bra alls. Oerhört missnöjd med specifikt färgen. Allt annat är okej. Sen blev ju inte historien mycket bättre av att jag medan jag skrev detta inlägg började bläddra igenom snygga, fina, färgglada mattor på Pinterest. Så nu är jag både missnöjd och avundsjuk. Bah.

Nä fuck it jag sätter tillbaka den gamla. Den nya får… eeeh… testa va sovrumsmatta kanske?

I övrigt pratade jag i radio i dag igen. Ännu mindre efterhandsångest än sist denna gång, men inte noll av den. Äh ja, det kanske tar sig. Störigt bara att jag alltid är som mest skärpt och avslappnad under pauserna. I dag sa jag t.ex., när vi talade om Trumps overkliga framgång i presidentvalet och hans bakgrund, och jag tänkte på det här med The Apprentice, att det känns på nåt vis som att Robinson-Robban helt plötsligt hade blivit kung i Sverige. Det hade ju kanske varit kul för lyssnarna att höra om de hade låga krav på humoristiska jämförelser, men tji fick de.

20161102_myravenus.gif

Gick till H&M i går för att jaga basplagg, där även denna silverblanka lilla venussymbol fångade mitt öga (och hjärta). Jag vet, jag vet, vad H&M gör är att plocka upp trender för att sälja grejer och att just nu används därför feminismen i deras vinstdrivande syfte, meeen jag bryr mig inte JAG KÖPER DET! I alla fall när en av deras produkter är ett sånt här nätt litet halsband.

I övrigt ska det erkännas att jag har lite svårt med hur plumpt det görs, även om jag förvisso blev positivt överraskad när jag såg deras första ”feminism: the radical notion that women are people”-tryckta tröja. Tycker bara att det är som att de inte ens försöker hitta på någon egen tolkning eller eget uttryck, utan kör på att upprepa sådant vad folk säger på nätet (och gör på feministsmeden.se). De har liksom banan utstakad framför sig redan och jag känner ofta att okej det där är väl fint men jag har sett det förr och feminism förtjänar mer eftertanke än så.

(Har på tal om plocka upp trender sett en påtaglig blomstring i liknande figurer som sådana min kompis Sara M. Lyons gör och började göra långt innan vi såg sådana i affärerna — det är exempelvis hon som gjorde de där ”whatever forever”-händerna ni säkert sett överallt. Får hon pengar för den designen? Inte så ofta. Folk kopierar, ibland genom att rita egna, ibland bara rakt av, ctrl c + ctrl v.)

Det finns säkert de som är väldigt feminismkritiska och cyniska som använder feminismens intrång i stora modekedjor som bränsle till att förminska rörelsen till bara en (ytlig?) trend. Sådana personer skulle ändå ha hittat något annat att haka upp sig på, så hakuna matata. Det H&M gör hamnar ändå antagligen mer på plussidan för feminismens skull i.o.m. att det ger den mera uppmärksamhet, avstigmatiserar den, gör den — åtminstone tillfälligt så länge trenden håller i sig — till något coolt och peppigt, vilket den är.

Myra känner likadant. ELLER så är hon föraktfullt inställd till den kapitalistiska förvanskningen utav kampen för kvinnors rättigheter, och försöker således sätta sina lurviga tassar på smycket för att förstöra det med sina vassa klor. Vem vet! Kan inte klandra henne hur det än ligger till. Oavsett: Pussy power y’all.

20161004_klipp_00120161004_klipp_002

Det hade gått ett år minus sex dagar sedan jag sist klippte håret, så det var verkligen dags att göra någonting åt mina toppar. Jag kontaktade min kompis Anna för hjälp, liksom i fjol. (Näst intill identiska bilder.) Då hade jag klippt jäkligt snett då jag försökte klippa topparna så sedan dess har jag inte vågat ta till saxen själv, även om jag i övrigt är ganska van med den grejen. Men bara inte lika i den här längden.

När jag var liten var det alltid mamma som klippte mitt hår, men när jag gick på sexan for jag för första gången (vad jag kan minnas?) till frisören och klippte av mitt långa hår till en axellång page. Sjukt pirrigt. (Alla sa efteråt att jag såg ut som Angela i My So-Called Life, särskilt sen då jag lade till en bred röd slinga nånstans i området kring ena örat, vilket jag älskade.) Gick till frisören ungefär en handfull gånger till efter det, tills jag beslöt att växa ut mitt långa hår igen och började då klippa mig själv. Inte så svårt när det mestadels bara rör sig om att kapa topparna ibland och med några års mellanrum klippa pannlugg och sedan ångra sig direkt och spara ut den igen.

Senast en frisör klippte mitt hår, framtills i fjol då Anna klippte mig då, var år 1999 då jag ville ha pannlugg till mitt skulderbladslånga hår. Iakttog noggrant vad frisören gjorde och har efterapat det många gånger efterå, ha haa! Under många år brukade jag färga mitt hår men jag har inte ens tonat det sen 2013 och och det är så oerhört skönt att slippa känna tvånget att åtgärda saker som en ful utväxt eller fel nyans. Är alldeles för lat för sånt. Med undantag för en URUSEL avfärgning hos frisören cirka 2004 så har jag också bara färgat håret själv. Satt här och funderade på gånger en utbildad frisör har gjort något åt mitt hår och det slog mig att det är ganska knäppt att jag kan räkna gångerna. Ikväll nådde jag siffran åtta.

20160718_puderskog

Går omkring och släpar på en säck med fånig ångest idag som resultat av urusel sömn. Hela natten har jag bara halvslumrat till nu som då och en gång då jag vaknade mot morgonen hade jag så jäkla ont i min rygg och det visade sig vara för att jag låg i en omöjlig ställning och spände mig, fick kura ihop mig till en boll och ligga så en bra tid för att få nån ordning på ryggen igen. Har drömt en massa krångligheter, inte direkt mardrömmar men stressdrömmar, främst om saker som i drömmarna måste ordnas och bestämmas, men också att jag är en meningslös och påfrestande börda för alla i min närhet men utan att kunna göra nånting åt saken, et cetera.

Allt det där spökar hos mig fortfarande och jag har en obekväm känsla som jag inte ännu har lyckats skaka av mig. Med ganska jämna mellanrum så har något attackdykt över mig och så har det bara varit… ja, jävla jobbigt ärligt talat. Sådär som små ångestepisoder är, fastän en fattar att det i princip är obetydliga petitesser att härja upp sig över. (Eller ”härja ner”, vore väl bättre beskrivande.) Så det har inte varit min favoritdag idag.

Men nånting som är lite lustigt är att mina kläder idag faktiskt får mig att må bättre. Jag tänker på begreppet ”power suit”, d.v.s. sådana som exempelvis special agent Dana Scully ofta bar, men också på vad det egentligen betyder och vilka varianter det kan finnas av sånt. På sistone har jag fått dille på färgkombinationen puder-/gammaldagsrosa plus mörkt skogsgrönt, vilket jag har på mig idag. Och jag är så förtjust i färgkombinationen att jag har blivit riktigt glad av att skymta min reflektion i speglar eller butiksfönster. Det har piggat upp, helt enkelt. En annan bra sak dagar som denna är att ha ett par enorma solglasögon att känna sig lite anonym bakom. Jag inser att brills av denna överdrivna storlek egentligen medför det totalt motsatta till anonymitet, men det känns likväl tryggt.

I alla fall, ganska häftigt att kläder kan ha sådan inverkan på en ändå, och åt det glada hållet. Blir överdrivet obekväm då jag inte trivs i mina kläder, det gör mig hemskt missnöjd. Minns med retrospektivt obehag ett par mörklila utsvängda byxor i fejkläder som jag sytt själv (bör klargöras att detta var under tidigt 00-tal, så döm mig inte alltför hårt) som töjde sig och tappade formen efter en timmes användning — jag kände mig så bedrövligt ful i dem en utekväll och ville helst bara sitta ner igenom hela kvällen för att dölja dem. Min födelsedag var det dessutom, fy fan. Och fast jag numera oftast trivs i mina kläder så tycks det ändå vara ganska sällan som de har en sån här avgörande effekt, en sån kraft i sig. Vet ni vad jag menar? Har ni nån ”power suit” just nu?

Och extra roligt tyckte jag det var att tänka på denna dags färgskala och allt det då jag dessutom tog det som illustreras på bilden nedanför i beaktande.

20160625_linneor

Jag är en klyscha. På ett jäkligt långsökt sätt, förvisso, men ändå en klyscha.

Och nu är jag hemma i soffan och mår bättre. Alfred har i morse cyklat iväg till Åbo (ca 340 kilometer) för att han inte stod ut med mig längre (nånej, skoja ba, förhoppningsvis är det bara för att han hatar sig själv), och råkade videosamtalsringa mig i misstag för en stund sedan så jag fick se på då han cyklade. Kände ungefär att OKEJ DET KUNDE VA VÄRRE. Hehe hehe. Så det muntrade också upp!

Äh, känner mig tvungen att ändå förklara att det där med att cykla till Åbo är något Alfred alltså gör för skojs skull. På något förbannat vrickat sätt, är jag säker på, men likväl for fun.

20160611_giftmocka_001

När jag var på jobbet igår så frågade Alfred av mig om jag vill åka på loppis för andra dagen i rad. Han var på jakt efter klädsel för sitt spexeri i Åbo ikväll, och jag är annars bara fanatisk vad det gäller loppisar och därför jublade jag naturligtvis ett ja till svar. Så direkt efter att gårdagens arbetsdag var över så åkte vi iväg, och jäkligt nöjd är jag med det, för jag gjorde bland annat dessa två fynd. Eller jag vill säga att jag gjorde särskilt dessa två fynd.

20160611_giftmocka_002

Fynd #1: En kort a-linje-kjol i sliten chokladbrun mocka, gissar att den har runt 50 år på nacken. Den tycks sakna en knapp längst ner men det märkte jag först när jag såg de här bilderna. Men hur som helst, och som ni kanske vet, så har jag inga problem med att det syns på gamla saker att de är gamla, så kjolens ruggiga textur var inget hinder för mig att slå till. Skulle antagligen helt tvärtom känt mig mindre dragen till den om den hade sett splitterny ut. 5€ gav jag för den.

20160611_giftmocka_003

Fynd #2: En femkantig medicinburksbrun glasflaska med texten ”gift” på. Vi har nu som då funnit oss i behov av en större vas, och denna tyckte jag att var alldeles förtjusande och perfekt för ändamålet. Har ingen aning om ålder på den, mina googlingar misslyckas. Kan säkert också vara nytillverkad. Tvekade lite inför priset som var 7€ men insåg, efter Alfreds påpekan, att ifall den hade funnits i en vanlig affär istället för på loppis så skulle ju sju euro vara helt okej.

20160611_giftmocka_004

Köpte på hemvägen en blombukett att inviga vasen med. Det är många år sedan jag burit en minikjol, tycker att de inte riktigt har känts som min stil, men då har jag inte heller haft någon som den här. Ser ni förresten den där långa skråman längs med min högra underarm? Den, och många små där runtomkring, är en souvenir från Selmas möte med två hundar här ute på gården. Hon var inte överförtjust i deras närmanden.

20160611_giftmocka_005

Men jag blev inte sur på henne. Hon är snäll egentligen.

20160529_rosa

För några år sen köpte jag ett gammaldagsrosa nattlinne. Det var där som det skära letade sig in i min (nuvarande) garderob, och till mina dagplagg via en diskret pudrig nyans i form av en blus. Sen dess har jag utökat min vispgrötstonade samling med tre andra plagg — ett par oanvända, vida och högmidjade byxor anno 70-tal, 2€. En skjorta med smalt knytband vid kragen, gissningsvis 80-tal, 0,50€. En ärmlös topp i stadig trikå, antagligen 00-tal, 2,50€. Jag vet att jag ofta babblar om hur fantastiskt loppis är, men det måste sägas att även här har vi ju en fördel — det kan vara så förmånligt att testa på något som känns osäkert och otypiskt ens trogna, trygga stil.

Då jag var liten utvecklade jag plötsligt en stark aversion gentemot rosa som höll i sig en antagligen ganska kort men intensiv tid, sa att jag tyckte färgen var ful. Det tror jag att jag aldrig egentligen tyckte, utan troligen var det mer nån slags rebellisk protest mot att vara ”typisk”, för redan då är ju alla barn medvetna om att rosa är en ”typisk flickfärg”. Jag vet inte om min avsmak alls var förknippad med själva flickigheten, men inte verkar det alltför långsökt att tänka sig att jag hade just en sådan inställning även jag — d.v.s. att det är något pinsamt och larvigt och omyndigt med att vara alltför ”flickig”. Det känns ju inte obekant direkt.

Det är nog hemskt intressant det här hur laddad färgen är, även om jag har använt rosa i många perioder av mitt liv har jag s.g.s. alltid varit kräsen med vilka nyanser som jag varit okej med eller känt den minsta dragning till att klä mig i. Cerise, lax, hallon och numera gammaldags. Det är så lätt att förknippa de rosa nyanserna med olika egenskaper, dra paralleller till olika identiteter.

Känns som att jag borde komma fram till något i det här inlägget men… eeeh nä. (Tror för övrigt att Nanó har bättre koll på rosakodningen!) Försöker mest bara hitta något slags strå att gripa tag i i detta plötsligt halmiga bloggprojekt, har så kommit av mig den senaste veckan att jag knappt ens kommit ihåg att jag har en blogg. Är rysligt tafatt och fumlig. Men äh, detta har hänt och blivit sagt tusen gånger förut! Kan bli lite förundrad över att det fortfarande är så lätt hänt för mig att glömma hur bloggandet fungerar för mig, efter alla dessa år, men det är väl sådan jag är bara. C’EST LA VIE EN ROSE för att sammanfatta detta någorlunda prydligt fast mest långsökt. Men ändå.