en amerikansk aha-upplevelse

synpunkt & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

Annonser

bekännelser från en halvdan autopilot

synpunkt & reflektion, utflykt & resa

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

ute på isen

synpunkt & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

stenbumlingar & argbiggepower

synpunkt & reflektion

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

brister & rämnar

synpunkt & reflektion

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*

bara småsaker

synpunkt & reflektion

20170614_girlgang

I några veckor har jag sett och hört folk överlägset prata om att så mycket av #metoo-snacket är överdrivet. Att det hör väl till att män ska ge komplimanger och att kvinnor får väl lära sig säga till ordentligt då om någon man inte kan hålla fingrarna i styr. Exempelvis.

En del erfarenheter bedöms som inget att tala om. Det påstås att många klagar på ”småsaker” och att sådana berättelser bara stjäl fokus ifrån ”de riktiga problemen”. Det är de riktiga problemen vi borde åtgärda, anses det — men först måste alla få jäkligt klart för sig hur opålitlig denna kampanj är i alla sina överdrifter och förresten vad handlade den om?

Pust.

Så många kvinnor har i sina berättelser flikat in att deras är förstås knappt värda att nämnas jämfört med många andras. En självbevarelsedrift, såklart. Nästan ursäktande har de medgett att de själva varit skonade. En skyddsåtgärd för att inte verka vara en sån där förkastlig kvinna som överdriver, gudbevars.

Men okej, jag kan spela med en stund. Så vi säger att mycket är ”bara småsaker”. Vi struntar i att påminna om strukturerna, de små bäckarna som blir en stor å som flyter ut i ett världshav. Vi låtsas att småsakerna är onödigt tjafs som inte hör till sammanhanget, att de faller helt utanför the big picture. Vi tar inte med dem i den slutliga ekvationen, i det stora hela ”Vad som är fel med samhället”-kollaget. De är bara överflödiga.

Poff!

Är det inte ändå ganska sabla bra att så många berättat om dem?

För jag föreställer mig att om jag varit en av de många andra oskonade så skulle det betyda något för mig att så många andra berättar om sina erfarenheter, även om de bestod av småsaker.

För de skulle vara berättelser som jag förstod att enligt någon slags automatiskt inbyggd jämförelseskala vi har, så har de varit smärre i hemskhet jämfört med mina egna upplevelser.

För det skulle säga åt mig att trots småsaksberättelsernas småsakighet, så betraktas de ändå — av i alla fall någon, och faktiskt av ganska många ändå — som viktiga nog att tas på allvar och värda att berättas.

För att allt det kanske skulle få mig att förstå att till och med småsaker kvalificeras till att klaga på.

Jag tror att jag då lite lättare skulle känna att min egen berättelse också gör det.

Fotnot: Sen som ett litet tankeexperiment så kan man också fråga sig vem som riktigt kommit längre i sina självstudier i att klaga på småsaker — den som ”klagar på småsaker”, eller den som klagar på småsaken att andra ”klagar på småsaker”. Kan det vara den senare ändå? Bara en tanke!

att se det så

synpunkt & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

v for victory

synpunkt & reflektion

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.

när det började

synpunkt & reflektion

Skrev i förmiddags en krönika om #metoo-grejen – Jag med, och du med. (Vet förresten inte vilka märkligheter som hänt med radbytet i den, var vänlig se förbi sånt.) Ämnet drar förstås upp saker. Jag undrar när det började, när det blev rutin och vardag att killar gick över gränserna.

Det tidigaste minnet jag har utav att jag skulle ha känt mig sexuellt ofredad är från senare delen av lågstadietiden. Det var bröst som inte ville växa och höfter som var för smala och könshår som inte fanns. Det var en känslig tid, precis i startgroparna av puberteten, eller kanske strax innan, och dagar fyllda med tankar på Kropp & Knopp-sidornas insändare i Kamratposten.

Det var också en resa från lågstadieskolan i Östensö till badparadiset Tropiclandia här i Vasa. Till skillnad från simhallen i Jakobstad så fanns där vattenrutschkana, bubbelpool, iskall vak, utomhusbad och vad annat. Även en turkisk bastu, en gemensam en fylld med tät ånga mellan pojkarnas och flickornas omklädningsrum.

Vi badade, simmade och roade oss. Hade en bra dag, tror jag. Efteråt duschade vi och bytte om, om än motvilligt. Jag tyckte det var pinsamt att stå där naken bland en massa folk, kanske t.o.m. ännu mer genant bland mina skolkamrater än det hade varit bland okända kvinnor. Men åtminstone var vi ju alla ändå kvinnor och flickor och på det viset någorlunda på samma plan. Det fanns det där outtalade mellan oss, att vi alla säkerligen kan relatera till varandra, att vi inte ser likadana ut förhindrar förstås inte att vi vet hur det kan kännas att se annorlunda ut än andra. Fast vi inte insåg det då så tror jag att vi visste det någonstans i ryggmärgen bakom våra utstickande kotor i våra taniga ryggar som framåtböjda försökte dölja bröst som endera verkade för platta eller för utåtbuktande.

I bussen på hemresan så är många av killarna fnissiga och hemlighetsfulla. Deras fniss bär ett förtecken av det där hö-hö-hö-iga hånflabbet som de ska mästra några år senare när deras moppemustaschprydda läppar med nöd och näppe döljer rejäla prillor lössnus. Jag förstår att det är något hotfullt med deras munterhet, hur de liksom gaddat ihop sig som en flock hyenor och nu cirklade kring oss tjejer med avsikt att göra oss nervösa. Det fungerade.

Det kommer fram att de har, när vi självmedvetna och ängsliga och nakna bytt om i vårt påstått trygga rum, befunnit sig i den gemensamma bastun med immiga glasdörrar. Där har de märkt att det går att putsa bort ångan från glaset och titta in, rakt in, på oss och på våra kroppar. Iaktta oss. Granska oss. Skratta åt vår utsatthet. Betygsätta oss i detalj och i våra helheter.

Och det värsta var att det fanns absolut inget vi kunde göra. Vi kunde bara vara mållösa utav förfäran, känna kinderna bränna, och sedan vända våra huvuden framåt igen och stirra blankt ut genom bussfönstren medan killarna fortsatte fnissa bakom oss. Jag kunde inte ljuga  för att skydda min nakenhet, jag kunde inte påstå ”Jamen det är inte hur vi egentligen ser ut”. De såg oss. Det var gjort, skett, och hänt. Och jag hade nog aldrig tidigare känt mig så naken och förnedrad som då.

Men vi vande oss vid den känslan. Till sist märkte vi den inte ens. Den hörde ju oftast bara till.

det finns underbar förlossning, sjungs det

synpunkt & reflektion

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!