prinsar och slott

synpunkt & reflektion

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess

”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

Annonser

flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

synpunkt & reflektion

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i klumpiga försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut ett som hennes egen son använt i samma syfte (hej i bubblan!), ett alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌

låt en kvinna leva

synpunkt & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

en amerikansk aha-upplevelse

synpunkt & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

bekännelser från en halvdan autopilot

synpunkt & reflektion, utflykt & resa

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.

ute på isen

synpunkt & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

stenbumlingar & argbiggepower

synpunkt & reflektion

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

brister & rämnar

synpunkt & reflektion

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*

bara småsaker

synpunkt & reflektion

20170614_girlgang

I några veckor har jag sett och hört folk överlägset prata om att så mycket av #metoo-snacket är överdrivet. Att det hör väl till att män ska ge komplimanger och att kvinnor får väl lära sig säga till ordentligt då om någon man inte kan hålla fingrarna i styr. Exempelvis.

En del erfarenheter bedöms som inget att tala om. Det påstås att många klagar på ”småsaker” och att sådana berättelser bara stjäl fokus ifrån ”de riktiga problemen”. Det är de riktiga problemen vi borde åtgärda, anses det — men först måste alla få jäkligt klart för sig hur opålitlig denna kampanj är i alla sina överdrifter och förresten vad handlade den om?

Pust.

Så många kvinnor har i sina berättelser flikat in att deras är förstås knappt värda att nämnas jämfört med många andras. En självbevarelsedrift, såklart. Nästan ursäktande har de medgett att de själva varit skonade. En skyddsåtgärd för att inte verka vara en sån där förkastlig kvinna som överdriver, gudbevars.

Men okej, jag kan spela med en stund. Så vi säger att mycket är ”bara småsaker”. Vi struntar i att påminna om strukturerna, de små bäckarna som blir en stor å som flyter ut i ett världshav. Vi låtsas att småsakerna är onödigt tjafs som inte hör till sammanhanget, att de faller helt utanför the big picture. Vi tar inte med dem i den slutliga ekvationen, i det stora hela ”Vad som är fel med samhället”-kollaget. De är bara överflödiga.

Poff!

Är det inte ändå ganska sabla bra att så många berättat om dem?

För jag föreställer mig att om jag varit en av de många andra oskonade så skulle det betyda något för mig att så många andra berättar om sina erfarenheter, även om de bestod av småsaker.

För de skulle vara berättelser som jag förstod att enligt någon slags automatiskt inbyggd jämförelseskala vi har, så har de varit smärre i hemskhet jämfört med mina egna upplevelser.

För det skulle säga åt mig att trots småsaksberättelsernas småsakighet, så betraktas de ändå — av i alla fall någon, och faktiskt av ganska många ändå — som viktiga nog att tas på allvar och värda att berättas.

För att allt det kanske skulle få mig att förstå att till och med småsaker kvalificeras till att klaga på.

Jag tror att jag då lite lättare skulle känna att min egen berättelse också gör det.

Fotnot: Sen som ett litet tankeexperiment så kan man också fråga sig vem som riktigt kommit längre i sina självstudier i att klaga på småsaker — den som ”klagar på småsaker”, eller den som klagar på småsaken att andra ”klagar på småsaker”. Kan det vara den senare ändå? Bara en tanke!

att se det så

synpunkt & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.