stenbumlingar & argbiggepower

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

Annonser

bara småsaker

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

20170614_girlgang

I några veckor har jag sett och hört folk överlägset prata om att så mycket av #metoo-snacket är överdrivet. Att det hör väl till att män ska ge komplimanger och att kvinnor får väl lära sig säga till ordentligt då om någon man inte kan hålla fingrarna i styr. Exempelvis.

En del erfarenheter bedöms som inget att tala om. Det påstås att många klagar på ”småsaker” och att sådana berättelser bara stjäl fokus ifrån ”de riktiga problemen”. Det är de riktiga problemen vi borde åtgärda, anses det — men först måste alla få jäkligt klart för sig hur opålitlig denna kampanj är i alla sina överdrifter och förresten vad handlade den om?

Pust.

Så många kvinnor har i sina berättelser flikat in att deras är förstås knappt värda att nämnas jämfört med många andras. En självbevarelsedrift, såklart. Nästan ursäktande har de medgett att de själva varit skonade. En skyddsåtgärd för att inte verka vara en sån där förkastlig kvinna som överdriver, gudbevars.

Men okej, jag kan spela med en stund. Så vi säger att mycket är ”bara småsaker”. Vi struntar i att påminna om strukturerna, de små bäckarna som blir en stor å som flyter ut i ett världshav. Vi låtsas att småsakerna är onödigt tjafs som inte hör till sammanhanget, att de faller helt utanför the big picture. Vi tar inte med dem i den slutliga ekvationen, i det stora hela ”Vad som är fel med samhället”-kollaget. De är bara överflödiga.

Poff!

Är det inte ändå ganska sabla bra att så många berättat om dem?

För jag föreställer mig att om jag varit en av de många andra oskonade så skulle det betyda något för mig att så många andra berättar om sina erfarenheter, även om de bestod av småsaker.

För de skulle vara berättelser som jag förstod att enligt någon slags automatiskt inbyggd jämförelseskala vi har, så har de varit smärre i hemskhet jämfört med mina egna upplevelser.

För det skulle säga åt mig att trots småsaksberättelsernas småsakighet, så betraktas de ändå — av i alla fall någon, och faktiskt av ganska många ändå — som viktiga nog att tas på allvar och värda att berättas.

För att allt det kanske skulle få mig att förstå att till och med småsaker kvalificeras till att klaga på.

Jag tror att jag då lite lättare skulle känna att min egen berättelse också gör det.

Fotnot: Sen som ett litet tankeexperiment så kan man också fråga sig vem som riktigt kommit längre i sina självstudier i att klaga på småsaker — den som ”klagar på småsaker”, eller den som klagar på småsaken att andra ”klagar på småsaker”. Kan det vara den senare ändå? Bara en tanke!

att se det så

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

v for victory

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.

när det började

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

Skrev i förmiddags en krönika om #metoo-grejen – Jag med, och du med. (Vet förresten inte vilka märkligheter som hänt med radbytet i den, var vänlig se förbi sånt.) Ämnet drar förstås upp saker. Jag undrar när det började, när det blev rutin och vardag att killar gick över gränserna.

Det tidigaste minnet jag har utav att jag skulle ha känt mig sexuellt ofredad är från senare delen av lågstadietiden. Det var bröst som inte ville växa och höfter som var för smala och könshår som inte fanns. Det var en känslig tid, precis i startgroparna av puberteten, eller kanske strax innan, och dagar fyllda med tankar på Kropp & Knopp-sidornas insändare i Kamratposten.

Det var också en resa från lågstadieskolan i Östensö till badparadiset Tropiclandia här i Vasa. Till skillnad från simhallen i Jakobstad så fanns där vattenrutschkana, bubbelpool, iskall vak, utomhusbad och vad annat. Även en turkisk bastu, en gemensam en fylld med tät ånga mellan pojkarnas och flickornas omklädningsrum.

Vi badade, simmade och roade oss. Hade en bra dag, tror jag. Efteråt duschade vi och bytte om, om än motvilligt. Jag tyckte det var pinsamt att stå där naken bland en massa folk, kanske t.o.m. ännu mer genant bland mina skolkamrater än det hade varit bland okända kvinnor. Men åtminstone var vi ju alla ändå kvinnor och flickor och på det viset någorlunda på samma plan. Det fanns det där outtalade mellan oss, att vi alla säkerligen kan relatera till varandra, att vi inte ser likadana ut förhindrar förstås inte att vi vet hur det kan kännas att se annorlunda ut än andra. Fast vi inte insåg det då så tror jag att vi visste det någonstans i ryggmärgen bakom våra utstickande kotor i våra taniga ryggar som framåtböjda försökte dölja bröst som endera verkade för platta eller för utåtbuktande.

I bussen på hemresan så är många av killarna fnissiga och hemlighetsfulla. Deras fniss bär ett förtecken av det där hö-hö-hö-iga hånflabbet som de ska mästra några år senare när deras moppemustaschprydda läppar med nöd och näppe döljer rejäla prillor lössnus. Jag förstår att det är något hotfullt med deras munterhet, hur de liksom gaddat ihop sig som en flock hyenor och nu cirklade kring oss tjejer med avsikt att göra oss nervösa. Det fungerade.

Det kommer fram att de har, när vi självmedvetna och ängsliga och nakna bytt om i vårt påstått trygga rum, befunnit sig i den gemensamma bastun med immiga glasdörrar. Där har de märkt att det går att putsa bort ångan från glaset och titta in, rakt in, på oss och på våra kroppar. Iaktta oss. Granska oss. Skratta åt vår utsatthet. Betygsätta oss i detalj och i våra helheter.

Och det värsta var att det fanns absolut inget vi kunde göra. Vi kunde bara vara mållösa utav förfäran, känna kinderna bränna, och sedan vända våra huvuden framåt igen och stirra blankt ut genom bussfönstren medan killarna fortsatte fnissa bakom oss. Jag kunde inte ljuga  för att skydda min nakenhet, jag kunde inte påstå ”Jamen det är inte hur vi egentligen ser ut”. De såg oss. Det var gjort, skett, och hänt. Och jag hade nog aldrig tidigare känt mig så naken och förnedrad som då.

Men vi vande oss vid den känslan. Till sist märkte vi den inte ens. Den hörde ju oftast bara till.

det finns underbar förlossning, sjungs det

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!

den nionde månaden

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

punkt-5-inism, avsnitt 2

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

Har igen haft några feminismrelaterade tankar som jag ville lufta, så de kan ni gärna skumma igenom så länge jag bränner några behåar och fantiserar om att utrota alla män på Gudinnas gröna jord. Traditionella feministsysslor, ni vet.

wegonnastarttherevolution

  1. Raggmakten är hotfull. Det är en vanlig åsikt att kvinnor är de som besitter makten vad det gäller sex och samlevnad. Ni vet, folk säger sånt som ”I dejtingvärlden är det kvinnan som bestämmer” och ”För en kvinna är det lätt att få ragg, annat är det för en man”, m.m. Är detta skifte i maktpositionen, när den gör sig påmind, en orsak till varför en del män beter sig som kompletta svin när en kvinna inte nappar på deras agn? Menar så här: För att nobbningen påminner männen om maktlösheten de erfar i detta område och eftersom de är i övrigt vana med att ha ett överläge så kan den saken kännas som att något tas ifrån dem. Den känslan kan i sin tur upplevas som så hotfull, att kvinnan som inte besvarat intresset rent av uppfattas som något av en fiende — som att hon utgör ett hot. Därför verkar det då mer okej och befogat att hota henne i gengäld, exempelvis genom att bete sig aggressivt och kalla henne fula ord för att sätta henne på plats. Eller? Obs, menar ej medvetet.
  2. ”Kvinnor är varandras värsta fiende”, suck. Sådana repliker brukar särskilt yttras för att uppmana feminister att sluta ”skylla allt på män” och istället se sig själva i spegeln. (Fast hallå, som kvinnor kan vi naturligtvis göra både och samtidigt! BLINK BLINK.) Visst tenderar kvinnor emotta kritik för att de dömer, baktalar och motarbetar varandra — emellanåt även inom feministiska kretsar. Då brukar vi också prata om internaliserat kvinnohat, vilket alltså åsyftar att även kvinnor påverkas av patriarkala strukturer och vi lär oss att värdera det som är kvinnligt som lägre i rang än det som är manligt. Klassiska exempel: Vi skryter om att vi var ”pojkflickor” som barn, att vi ”alltid föredragit killkompisar” och att vi ”inte är som andra tjejer”. Men att avfärda sådana fenomen på att det i stort sett beror på att kvinnor är kvinnor är bara ytligt och lojt. Det är som att säga att ”magsår beror på sår i magen”, när vi ju vet att magsår är ett resultat utav något annat, exempelvis ett symptom på en sjukdom eller en bieffekt av ett läkemedel. Likadant är det väl då med internaliserat kvinnohat som resultat av patriarkala strukturer. Vad jag menar är att det tjänar precis inget till att bara säga ”kvinnor är sådana”, eftersom det är betydligt mer komplext än så och vi måste minnas analysen om vi ska komma någonvart.
  3. Misogynin lever och mår bra. Den saken ingen nyhet men ändå. Läste ni om den tyska unga kvinna som skulle tillbringa sommaren ensam i den finländska skogen, i princip Thoreau:a till det och främst överleva på sådant hon hittar i skogen, men som på nätet blev utsatt för både hat och hot om fysiskt och sexuellt våld och sist och slutligen beslöt att åka hem igen p.g.a. ”personliga skäl”? (Min gissning på dessa skäl: HAT OCH HOT OM FYSISKT OCH SEXUELLT VÅLD KANSKE?!) Det är så vansinnigt. Jag tycker det bär en kraftig stank av kvinnohat. Jag tror inte att en man hade fått utstå samma reaktioner. Folk hade säkert kunnat göra sig lustiga på hans bekostnad, men överlag hade han sluppit undan mycket eftersom det anses liksom mest bara manligt och redigt att en man s.a.s. reder sig själv. Sådan är ju i princip urfinnen, nån som bor ute i skogen och bara KLARAR SIG. Då är det respektingivande. Men ve den kvinna som vill testa på samma sak — kvinnor ska över huvud taget inte vara sådana ju, de ska väl helst omhändertas av någon manlig jägar-skogshuggar-man. Vilket fräckt sätt av den där tyska 23-åringen att inkräkta på mannens domän bara sådär! Stryk ska hon ha (och kuk, bara för att). Nä fy fan.
  4. Inte allt (inte ens häxeri!) är feministiskt. Ni känner kanske till diskussionen om att feminism är trendigt och därför är det mycket som porträtteras som feministiskt just nu. Det är mycket som får en nyansering av feminism. Detta tycker jag att märks så jäkla bra vad det gäller häxor, som även de fått ett uppsving i popularitet. Har många gånger stött på tolkningen att de som anklagades (och dömdes) för att vara häxor råkade ut för det helvetet eftersom att de i princip ansågs vara ”för feministiska” för 1600-talet — d.v.s. att de var självständiga kvinnor som vågade bryta normen och gå sina egna vägar, eller att de var kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst och särskilt inom kvinnliga ämnen så som dåtidens form av obstetrik, och att detta skrämde patriarkatet som i sin tur valde att hämnas. Ja, den idén målar ju upp en klart romantisk bild, en som populärkulturen gärna spär på eftersom att den ligger så i tiden. Men det verkar inte finnas någon forskning som tyder på att det var så! Det kan till viss mån ha varit så, men är det inte urdumt att bara förmoda att det var det när vi inte har något som tyder på det (utöver folks fantasier)? Kan vi pliis hålla isär fakta och fiktion? Jag blir så jävla STÖRD på att jag sett den här ”Jag uppfattar häxor som att de var [ladida]”-idén upprepas så tätt att den verkar ha blivit riktig för många. Jag fattar att teorin låter rimlig och tjusig, jag tycker det jag med, men det gör den inte sann. Då jag är som mest irriterad på detta så tycker jag det saboterar för feminismens trovärdighet, att vi inom en sådan forskningsfokuserad krets ändå är beredda att avfärda verklighetsförankringen bara för att en idé verkar spännande och feministiskt tilltalande…! För övrigt kan jag också tycka att är det en sak häxprocesserna borde ha lärt oss så är det väl fan att inte dra jävligt förhastade slutsatser om folk utan hållbar bevisföring. (Här kan ni föreställa er att jag vankar kutryggig omkring i min lilla stuga och muttrar över ett höjt krokigt pekfinger.) Nej, jag vet inte, jag blir riktigt frustrerad på detta fenomen. Om vi inte är noggranna med att hålla isär den verkliga historien ifrån fiktionens dito, så ger den senare lätt intrycket av att det fanns något ärofyllt och liksom ståtligt i att dö dömd som häxa. Att hålla fast vid en sådan bild bara för att den är romantisk… nä örk. Jag tycker det är futtigt. Offren dog alldeles förgäves. Inte förenade i systerskap utan ensamma i hopplöshet. Tro aldrig annat.
  5. Kroppsaktivismen gynnar alla eftersom kroppsföraktet drabbar alla. Vi har stränga regler om vad rätt sorts kropp är, är någon tjock får hen utstå medföljande förtryck (vilket många klassar som ”heeelt rätt åt dem”) och är någon smal finns det alltid nånting att mobba eller kritisera hen för ändå. Eftersom att mallen för vad som är ”okej” är så snäv så är vi väldigt fokuserade på kroppar och vi har blivit tränade till att direkt se vad som är ”fel” på en kropp. Därför är det inte konstigt att vi kommenterar kroppar så mycket, eftersom att vi är så väldigt fixerade vid dem. När vi främst ser den typen av kroppar som vi godkänt (enligt denna trånga mall) så är det ju också sådana vi jämför oss själva och andra med. Det är inte konstigt att vi, som samhälle, då blir stränga i bedömningen. Men det är ju lite knäppt när vi, som samhälle, kunde vara sjyssta istället. Åt oss själva och åt andra. Därför tänker jag att ett bra steg att ta för allas självkänsla och välmående, vore att vi tillät fler kroppar synas. Så att vi alla vande oss vid idén att det finns olika typer av kroppar, menar jag, för tydligen är den saken fortfarande så uppseendeväckande att den måste granskas och kommenteras i detalj. 🙄

Sist jag gjorde en sån här lista hade jag en bubblare att bidra med också men jag kan för guds skull inte komma på en enda denna trötta lördagsförmiddag! Kanske du har någon på lager?

punkt-5-inism

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

ja, låt oss tala om guldkort

SYNPUNKT & SPEKULATIVT

Läser att Finland avvisar sjubarnsfamilj till Irak och det är svårt att förstå att vi låtit oss själva sjunka så lågt, att vi sänder tillbaka hela familjer där äldsta barnet rapporteras vara fjorton år gammalt. Det är omöjligt att acceptera, det är bara fel. Alla med ett uns medmänsklighet fattar att det är det. Sådant måste gå att lösa. Om vi absolut definitivt garanterat inte kan ta emot alla asylsökande, så är det precis exakt prick de sökande som är barn som måste få stanna. Och deras föräldrar om de fortfarande är vid liv.

Sedan gör jag misstaget att kolla kommentarerna som artikeln fått på FB. En del tycker som jag, att det är hemskt och grymt och inhumant. Någon nämner att rasisterna har härjat så mycket om att det bara är män som anländer som flyktingar här, och var är då barnen som är i behov av hjälp, eller kvinnorna? Nå, här är de då. Och de förvisas. I ett par kommentarer tas det upp att nyligen visade undersökningar att färre och färre finländare föds, och att detta oroar en del för att vi behöver hålla upp befolkningsmängden för att landet ska gå runt. Men ändå avvisas personer, hela familjer, härifrån. Nästan som att vissa personer inte dög, tycker ni inte? Och en del i kommentarsfältet får det att låta som att det är okej att det är så.

Den tredje kommentaren säger bl.a. så här: ”Alla har inte rätt till guldkort.

GULDKORT!

Fy satan, hur kan nån inbilla sig att det är ett jävla guldkort att som invandrare och icke-vit få asyl i detta helvetes jävla rasistland där andra kommenterar ”Bra gjort!” och ”Ut med packet!” (PACKET! *kräks*) när EN FAMILJ MED SJU BARN UPP TILL FJORTON ÅRS ÅLDER avvisas och sänds tillbaka till ett krigsdrabbat land? Och där sitter då nån efterkrigstidsfödd, välfärdssamhällsuppvuxen, vithyad ilandssnubbe och jäser och pratar om guldkort.

Ja, låt oss tala om guldkort, vem som har ett och vad som kan klassas som ett. Ska vi på samma gång passa på att försöka kolla upp vem som är mer berättigad ett än vad en del andra är, eller varför inte vem som bara har haft den oförtjänta turen att råka födas med ett själv utan att tyckas fatta det?

Giv mig styrka. Och nånting mot denna äckelkänsla också tack.