Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the SYNPUNKT & SPEKULATIVT Category

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

Har igen haft några feminismrelaterade tankar som jag ville lufta, så de kan ni gärna skumma igenom så länge jag bränner några behåar och fantiserar om att utrota alla män på Gudinnas gröna jord. Traditionella feministsysslor, ni vet.

wegonnastarttherevolution

  1. Raggmakten är hotfull. Det är en vanlig åsikt att kvinnor är de som besitter makten vad det gäller sex och samlevnad. Ni vet, folk säger sånt som ”I dejtingvärlden är det kvinnan som bestämmer” och ”För en kvinna är det lätt att få ragg, annat är det för en man”, m.m. Är detta skifte i maktpositionen, när den gör sig påmind, en orsak till varför en del män beter sig som kompletta svin när en kvinna inte nappar på deras agn? Menar så här: För att nobbningen påminner männen om maktlösheten de erfar i detta område och eftersom de är i övrigt vana med att ha ett överläge så kan den saken kännas som att något tas ifrån dem. Den känslan kan i sin tur upplevas som så hotfull, att kvinnan som inte besvarat intresset rent av uppfattas som något av en fiende — som att hon utgör ett hot. Därför verkar det då mer okej och befogat att hota henne i gengäld, exempelvis genom att bete sig aggressivt och kalla henne fula ord för att sätta henne på plats. Eller? Obs, menar ej medvetet.
  2. ”Kvinnor är varandras värsta fiende”, suck. Sådana repliker brukar särskilt yttras för att uppmana feminister att sluta ”skylla allt på män” och istället se sig själva i spegeln. (Fast hallå, som kvinnor kan vi naturligtvis göra både och samtidigt! BLINK BLINK.) Visst tenderar kvinnor emotta kritik för att de dömer, baktalar och motarbetar varandra — emellanåt även inom feministiska kretsar. Då brukar vi också prata om internaliserat kvinnohat, vilket alltså åsyftar att även kvinnor påverkas av patriarkala strukturer och vi lär oss att värdera det som är kvinnligt som lägre i rang än det som är manligt. Klassiska exempel: Vi skryter om att vi var ”pojkflickor” som barn, att vi ”alltid föredragit killkompisar” och att vi ”inte är som andra tjejer”. Men att avfärda sådana fenomen på att det i stort sett beror på att kvinnor är kvinnor är bara ytligt och lojt. Det är som att säga att ”magsår beror på sår i magen”, när vi ju vet att magsår är ett resultat utav något annat, exempelvis ett symptom på en sjukdom eller en bieffekt av ett läkemedel. Likadant är det väl då med internaliserat kvinnohat som resultat av patriarkala strukturer. Vad jag menar är att det tjänar precis inget till att bara säga ”kvinnor är sådana”, eftersom det är betydligt mer komplext än så och vi måste minnas analysen om vi ska komma någonvart.
  3. Misogynin lever och mår bra. Den saken ingen nyhet men ändå. Läste ni om den tyska unga kvinna som skulle tillbringa sommaren ensam i den finländska skogen, i princip Thoreau:a till det och främst överleva på sådant hon hittar i skogen, men som på nätet blev utsatt för både hat och hot om fysiskt och sexuellt våld och sist och slutligen beslöt att åka hem igen p.g.a. ”personliga skäl”? (Min gissning på dessa skäl: HAT OCH HOT OM FYSISKT OCH SEXUELLT VÅLD KANSKE?!) Det är så vansinnigt. Jag tycker det bär en kraftig stank av kvinnohat. Jag tror inte att en man hade fått utstå samma reaktioner. Folk hade säkert kunnat göra sig lustiga på hans bekostnad, men överlag hade han sluppit undan mycket eftersom det anses liksom mest bara manligt och redigt att en man s.a.s. reder sig själv. Sådan är ju i princip urfinnen, nån som bor ute i skogen och bara KLARAR SIG. Då är det respektingivande. Men ve den kvinna som vill testa på samma sak — kvinnor ska över huvud taget inte vara sådana ju, de ska väl helst omhändertas av någon manlig jägar-skogshuggar-man. Vilket fräckt sätt av den där tyska 23-åringen att inkräkta på mannens domän bara sådär! Stryk ska hon ha (och kuk, bara för att). Nä fy fan.
  4. Inte allt (inte ens häxeri!) är feministiskt. Ni känner kanske till diskussionen om att feminism är trendigt och därför är det mycket som porträtteras som feministiskt just nu. Det är mycket som får en nyansering av feminism. Detta tycker jag att märks så jäkla bra vad det gäller häxor, som även de fått ett uppsving i popularitet. Har många gånger stött på tolkningen att de som anklagades (och dömdes) för att vara häxor råkade ut för det helvetet eftersom att de i princip ansågs vara ”för feministiska” för 1600-talet — d.v.s. att de var självständiga kvinnor som vågade bryta normen och gå sina egna vägar, eller att de var kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst och särskilt inom kvinnliga ämnen så som dåtidens form av obstetrik, och att detta skrämde patriarkatet som i sin tur valde att hämnas. Ja, den idén målar ju upp en klart romantisk bild, en som populärkulturen gärna spär på eftersom att den ligger så i tiden. Men det verkar inte finnas någon forskning som tyder på att det var så! Det kan till viss mån ha varit så, men är det inte urdumt att bara förmoda att det var det när vi inte har något som tyder på det (utöver folks fantasier)? Kan vi pliis hålla isär fakta och fiktion? Jag blir så jävla STÖRD på att jag sett den här ”Jag uppfattar häxor som att de var [ladida]”-idén upprepas så tätt att den verkar ha blivit riktig för många. Jag fattar att teorin låter rimlig och tjusig, jag tycker det jag med, men det gör den inte sann. Då jag är som mest irriterad på detta så tycker jag det saboterar för feminismens trovärdighet, att vi inom en sådan forskningsfokuserad krets ändå är beredda att avfärda verklighetsförankringen bara för att en idé verkar spännande och feministiskt tilltalande…! För övrigt kan jag också tycka att är det en sak häxprocesserna borde ha lärt oss så är det väl fan att inte dra jävligt förhastade slutsatser om folk utan hållbar bevisföring. (Här kan ni föreställa er att jag vankar kutryggig omkring i min lilla stuga och muttrar över ett höjt krokigt pekfinger.) Nej, jag vet inte, jag blir riktigt frustrerad på detta fenomen. Om vi inte är noggranna med att hålla isär den verkliga historien ifrån fiktionens dito, så ger den senare lätt intrycket av att det fanns något ärofyllt och liksom ståtligt i att dö dömd som häxa. Att hålla fast vid en sådan bild bara för att den är romantisk… nä örk. Jag tycker det är futtigt. Offren dog alldeles förgäves. Inte förenade i systerskap utan ensamma i hopplöshet. Tro aldrig annat.
  5. Kroppsaktivismen gynnar alla eftersom kroppsföraktet drabbar alla. Vi har stränga regler om vad rätt sorts kropp är, är någon tjock får hen utstå medföljande förtryck (vilket många klassar som ”heeelt rätt åt dem”) och är någon smal finns det alltid nånting att mobba eller kritisera hen för ändå. Eftersom att mallen för vad som är ”okej” är så snäv så är vi väldigt fokuserade på kroppar och vi har blivit tränade till att direkt se vad som är ”fel” på en kropp. Därför är det inte konstigt att vi kommenterar kroppar så mycket, eftersom att vi är så väldigt fixerade vid dem. När vi främst ser den typen av kroppar som vi godkänt (enligt denna trånga mall) så är det ju också sådana vi jämför oss själva och andra med. Det är inte konstigt att vi, som samhälle, då blir stränga i bedömningen. Men det är ju lite knäppt när vi, som samhälle, kunde vara sjyssta istället. Åt oss själva och åt andra. Därför tänker jag att ett bra steg att ta för allas självkänsla och välmående, vore att vi tillät fler kroppar synas. Så att vi alla vande oss vid idén att det finns olika typer av kroppar, menar jag, för tydligen är den saken fortfarande så uppseendeväckande att den måste granskas och kommenteras i detalj. 🙄

Sist jag gjorde en sån här lista hade jag en bubblare att bidra med också men jag kan för guds skull inte komma på en enda denna trötta lördagsförmiddag! Kanske du har någon på lager?

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

Läser att Finland avvisar sjubarnsfamilj till Irak och det är svårt att förstå att vi låtit oss själva sjunka så lågt, att vi sänder tillbaka hela familjer där äldsta barnet rapporteras vara fjorton år gammalt. Det är omöjligt att acceptera, det är bara fel. Alla med ett uns medmänsklighet fattar att det är det. Sådant måste gå att lösa. Om vi absolut definitivt garanterat inte kan ta emot alla asylsökande, så är det precis exakt prick de sökande som är barn som måste få stanna. Och deras föräldrar om de fortfarande är vid liv.

Sedan gör jag misstaget att kolla kommentarerna som artikeln fått på FB. En del tycker som jag, att det är hemskt och grymt och inhumant. Någon nämner att rasisterna har härjat så mycket om att det bara är män som anländer som flyktingar här, och var är då barnen som är i behov av hjälp, eller kvinnorna? Nå, här är de då. Och de förvisas. I ett par kommentarer tas det upp att nyligen visade undersökningar att färre och färre finländare föds, och att detta oroar en del för att vi behöver hålla upp befolkningsmängden för att landet ska gå runt. Men ändå avvisas personer, hela familjer, härifrån. Nästan som att vissa personer inte dög, tycker ni inte? Och en del i kommentarsfältet får det att låta som att det är okej att det är så.

Den tredje kommentaren säger bl.a. så här: ”Alla har inte rätt till guldkort.

GULDKORT!

Fy satan, hur kan nån inbilla sig att det är ett jävla guldkort att som invandrare och icke-vit få asyl i detta helvetes jävla rasistland där andra kommenterar ”Bra gjort!” och ”Ut med packet!” (PACKET! *kräks*) när EN FAMILJ MED SJU BARN UPP TILL FJORTON ÅRS ÅLDER avvisas och sänds tillbaka till ett krigsdrabbat land? Och där sitter då nån efterkrigstidsfödd, välfärdssamhällsuppvuxen, vithyad ilandssnubbe och jäser och pratar om guldkort.

Ja, låt oss tala om guldkort, vem som har ett och vad som kan klassas som ett. Ska vi på samma gång passa på att försöka kolla upp vem som är mer berättigad ett än vad en del andra är, eller varför inte vem som bara har haft den oförtjänta turen att råka födas med ett själv utan att tyckas fatta det?

Giv mig styrka. Och nånting mot denna äckelkänsla också tack.

linneaiitalien

En bokstavlig mini-jag på resa i Italien år 1985.

Är aningen överväldigad av all vänlig och stöttande respons jag har fått för det senaste inlägget. Den hjälper verkligen. Vet att mitt humör och mående likväl kommer att fortsätta pendla av och an, men just nu mår jag bättre och jag ska försöka att inte ta det så hårt när jag krisar igen. Jag känner mig långt ifrån ensam nu.

Dels känns saker mer hanterliga nu för att jag vågat börja berätta och det är skönt att lätta på hjärtat, men också tack vare att ingen hittills har pekat finger och buat. Helt tvärtom har människor istället varit så där härliga och älskvärda som goda människor är när någon visar sig svag, ängslig eller olycklig. Tack för det, det betyder massor.

Särskilt i bloggosfären och sociala medier tror jag att vi kan oroa oss för att saker ska vändas emot oss, sådär som grejer gör på nätet ibland åt de som har otur (i en värld där ingen går säker, vill jag fylla i med filmtrailerröst). Vi ängslar oss för att främlingar ska leta efter fel hos oss att vältra sig i tvärs över hela nätet, och då känns det otryggt att själva servera de felen i en prydlig bajshög på ett smutsigt silverfat. Jag antar att vad jag är rädd för är att när jag berättar vissa grejer, så ska någon säga typ ”Hur skulle du känna om din mamma hade skrivit så om dig?”. (Till min mammas försvar hade jag då sagt att jag vid det skedet var ett foster, inte en person, men ni fattar. Vill inte styras mot att känna mer skuld.)

Många har sagt att det finns inget fel sätt att känna eller må under en graviditet, att alla känslor får finnas. Samma tanke var också vad som fick mig att vilja berätta om mina erfarenheter, men tyvärr sjönk tanken inte in förrän ganska nyligen. Jag hade mycket att smälta innan jag kom så långt, tror jag. Fast jag läst att det såklart är normalt att oro, vilsenhet och splittrade känslor uppstår under en graviditet, så har ingen text sagt svart på vitt att du exempelvis kan känna grav, grav ånger även om du är en sådan som alltid velat ha barn. Eller att i.o.m. den ångern så börjar du ifrågasätta en massiv jävla bit av den framtid du alltid trott att du velat ha, och därmed en minst lika stor bit av dig själv. De har inte heller sagt att du kan känna en djup, djup ångest för att du är så rädd för att du förstört ditt liv genom att bli gravid. Eller att du i nästa sekund då kan må ännu sämre för att du bara tänker på dig själv och knappt känner någonting alls för det där embryot.

Samtidigt som jag har våndats över graviditeten i sig själv och allt vad den medför, så har jag dessutom mått dåligt för att jag mått dåligt. När min barnmorska intygade att vad jag genomgår inte är ovanligt så lättade den ångesten efter ett par dagars betänketid, och istället blev jag arg på att jag inte vetat att det kan vara så här hemskt förut. På att jag inte fattat att det inte alltid är så lätt som ”Javisst var det en omställning men sen tänkte jag på belöningen och då kändes det ändå rätt fast det var tungt”. På att kvinnor fortfarande inte pratar så värst öppet om att en graviditet kan slita på psyket på så många sätt. Tro mig, det är verkligen helt tillräckligt jobbigt att ha ångest för att ens liv kommer förändras för alltid, vi behöver verkligen inte den adderade ångesten utav att det verkar fel att känna den första ångesten.

Alla förstår att en graviditet knappast är som att trippa genom en rosenskimrande saga, men varje berättelse jag läst och hört om jobbiga graviditeter slutar med att det var värt det. Och de måste väl sluta så, (även om jag också oroat mig för att jag ska bli en sådan moder som överger sitt barn,) men just nu, när jag inte ännu är där, så blir jag bara frustrerad på sådana slut. Känner mig otålig på något vis. De sluten känns fel för det jag genomgår just nu. De sluten tar ifrån resten av historien som är just nu. Jag önskar och tror att jag kommer skriva samma sak en dag, och att det slut jag skriver den dagen kommer få allt det jag skriver nu att kännas så mycket mindre så att det är så gott som obetydligt, men just nu så är jag långt därifrån. Jag vill inte avfärda det här helvetet jag stundvis vadat genom med ”det blir värt det”. Det passar inte att knyta ihop det i ett sådant prydligt paket. Det går inte, det här är för spretigt. Det här är plågsamt och fult och jävligt och tydligen alldeles, alldeles vanligt och förekommande och normalt.

Det känns som att de som redan blivit mödrar känner till det här, hur grym en graviditet kan vara. Men jag tänker att de som verkligen borde veta är de som inte ännu blivit men kanske en dag kommer bli.

Det hade besparat mig ett fåtal månaders dubbeldos av ångest i alla fall.

P.S. Vill förresten säga att det är absolut okej att kommentera anonymt här, om någon vill det. Ibland känns det tryggare att berätta saker inkognito och den möjligheten vill jag inte ta ifrån någon.

I går tänkte jag, som många andra, mycket på de tvångsdeporterade flyktingarnas arma öde. Att föreställa sig hur det skulle kännas att själv vara i den situationen är såklart omöjligt, och då jag försöker kommer oövervinnligheten snabbt emot. Tänk er desperationen, bedrövelsen, hopplösheten. Redan den som vi, trygga skyddade människor, klarar av att föreställa oss är nästan olidlig. Klarade bara av någon sekund åt gången innan jag kände mig endera kräk-, gråt-, skrik-, eller slå-sönder-saker-färdig. Raviner och Marianergravar öppnar sig framför en. Perspektivet är svindlande.

Tänkte på att vad vi än genomgår i våra liv just nu, vilka problem vi än tvingas konfrontera med men helst skulle vilja rymma ifrån, så hade det kunnat vara värre. Vi hade under gårdagskvällen kunnat bli tvångsdeporterade tillbaka till det land vi försökt fly ifrån. Vi hade kunnat tvingas återvända till den verklighet där våld, tortyr och död tillhör vardagen.

Det är så man vill kräkas. (Eller gråta. Eller skrika. Eller slå sönder något.)

Tänker på det som fick mig att gråta för tre år sedan. Hur lite som har förändrats. Samma hopplöshet. Samma bedrövelse. Samma desperation.

Sådant tänkte jag på i går. Hade tänkt vidareutveckla tankarna då jag kom hem från jobbet men istället sjönk jag likväl ner i självömkan (för helt andra saker, uppenbarligen) och kunde inte ta mig upp. Det är något GAAANSKA ironiskt med den grejen, jag inser det. Försökte tänka på att jag har det ganska bra, att det kunde vara värre, men liksom det var tillräckligt illa ändå. Vilket egentligen bara ännu mer framhäver hur otänkbart överjävligt det kan bli. Fy fan för livet alltså, vilken orättvis satans skitstövel det kan vara.

Slängde mig i sängen med Netflix och alla kläder på tidigt på kvällen, uppskattningsvis nångång runt åttatiden, vaknade klockan elva och hann bara tänka att jag borde stiga upp, sen somnade jag om igen och vaknade inte förrän fyra på natten. Steg upp, åt knäckebröd, borstade tänderna, böt om till pyjamas, gick och lade mig igen. Tyckte trots detta sömnfrosseri att det var svinjobbigt att stiga upp i morse. Misstänker att jag kan ha haft ett visst behov av att sova en aning.

Och ja. Här är det så. I detta land kan jag sova. I detta land kan jag mestadels lita på att en rejäl natts sömn får mina bekymmer att kännas lite mindre oövervinnerliga nästa dag. Här behöver jag inte varje dag och natt vara rädd för att dö eller för att andra ska dö. Som sagt — det hade kunnat vara värre.

Scan10259

I förrgår kom det negativa beskedet från Svenska Kulturfonden, precis som jag egentligen vetat att det skulle. Jag var förberedd, och ändå inte. Jag var fast besluten om att hålla mina förhoppningar på noll, men likväl bar jag ju på något slags hopp ändå. Var i princip arg redan när jag skickade in min ansökan i november för att jag visste hur surt det skulle kännas i mars.

Och visst känns det surt. Grejen är bara att i november så mådde jag på ett helt annat sätt. Den här mörka vintern eller vad det är hade inte tärt på mig lika mycket då ännu. Den hade inte nött ut mig och fått mig att känna mig alldeles urholkad vissa dagar. Jag hade lite sisu då ännu.

Det hade jag inte nu. Jag blev knäckt, faktiskt. Tog det hårdare än vad som är riktigt rimligt. Inte för att jag inte beviljades stipendiet (är säkert bortskämd men inte bortskämd) men för att en dålig nyhet blev för mycket för mig att hantera. Kände inom bara några sekunder att herregud det här klarar jag inte av just nu. Ett par minuter senare hysteriältade jag tankar om alla gånger då jag fått avslag på mina idéer och aspirationer som känts lika viktiga för mig som denna, och att det ter sig som en regel att det ska gå så. Ett obrytbart mönster. Något vars utkomst jag inte kan påverka, inte rubba en millimeter. Framför allt hakade jag upp mig på att den gemensamma nämnaren i dem alla är jag själv. Det var det som knäckte mig — att det fick mig att tvivla på mig själv, känna mig så fundamentalt urusel, plus dum som inte tidigare förstått att jag är det.

Samtidigt så var jag medveten om att tankarna slirade iväg på det sättet för att jag inte mår så bra just nu. För att det har varit tungt på sistone. För att jag till på köpet har sovit dåligt de senaste nätterna, och sånt gör mig grinig. Det kändes liksom såhär: Till att börja med detta *pekar på bajshög* och NU OCKSÅ DETTA *höjer pekfingret till avloppstank som töms precis bredvid*.

Men senare hörni, då kom det något positivt ur situationen ändå! När jag sansat mig en aning skrev jag en halvskämtsam status om avslaget. Tog emot kommentarer från vänner som också var besvikna. Det kändes fint, och så mycket bättre. Det hjälpte att medge att det kändes surt och snopet, och framför allt att andra berättade att de kände likadant. Ingen vältrade sig i självömkan (inte ens jag!), men alla var ärliga med att bakslagen träffade någonstans. Inga teflonhöljen var så hala att beskeden runnit av direkt. Inget plattitydssnack tvingades in om att vi får vara tacksamma för möjligheten att ens ansöka om sådana här kulturstipendier — vilket alla som ansökt i grund och botten säkert är, men kanske inte så värst mycket när besvikelsen precis fallit ner över en — istället för att gräma oss över att vi hade otur denna gång. Istället verkade vi överens om att det faktiskt är okej att gräma sig en stund. Det hela kändes ovanligt, som att vi bröt ett tabu där en aning. Det fanns inget fult med att känna sig besviken.

Så märkligt att det känns obekant att vi vädrar känslor som är fullkomligt mänskliga. Blir lite knäpp då jag tänker på det och jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget trots att det inte känns helt bekvämt. Jag menar inte att alla borde vräka ur sig allt missnöje de har nonstop för alltså ingen orkar med sådana människor, MEN: Om vi äntligen börjar röra oss en bit ifrån idealet att alltid verka så jävla lyckade och lyckliga hela sabla tiden (till och med i våra misslyckanden och olyckor!), så jublar i alla fall den här floppiga olycksfågeln.

Tycker att vi så länge nu har levt i ett envar-sin-egen-lyckas-smed-fluff där det ofta ansetts missunnsamt och otacksamt att yttra sitt missnöje. I denna tid då alla ska förverkliga sig själva så tycks vi vara så himla rädda för att det ska betraktas som en brist i ens personliga utveckling att vid nederlag tillåta sig själv att känna något annat än seger för att en försökte och framgång för att varje erfarenhet berikar — eller i varje fall att avslöja åt andra att en gör det. Som att erkänna att du känner dig som en flopp kan bekräfta att du är en större flopp än du trodde.

Känner ni igen det här? När blev det så?

Så ömkligt att bli besviken när ens strävan bedöms som otillräcklig.
Så skamligt att låta sumpade chanser påverka en.
Så misslyckat att känna sig misslyckad i sina misslyckanden.

Vad tror du? Har vi börjat tröttna på det nu?

(Tillräckligt för att i alla fall en del av oss ska skriva ganska obekväma blogginlägg om det? JEPP!)

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.