Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the UTFLYKT & BESÖKANDE Category

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

20170107_metviken_0120170107_metviken_02

Förutom två besök till arbetshälsovården hade jag inte lämnat gårdsplanen under hela veckan, fram tills i går. Höll på att bli tämligen stugfebrig, med dubbel dos febrig. (Heter det ens ”stugfeber” på svenska? Stugtokig?) Jag mår betydligt bättre nu, febern och den värsta snuvan har gått om, så jag kände mig tillräckligt kry för att våga mig ut i det bländande solskenet vi hade under gårdagen. Mina ljus-, köld- och blåstkänsliga ögon som levt ett ytterst skyddat liv den senaste tiden lajvade Niagarafall när vi spatserade ner till Metviksparken och Pappersbron för att mata änderna. De små djuren var dock inte så intresserade av vad vi hade att erbjuda (det låg MYCKET bröd i vattnet redan då vi kom dit), så vi emottogs inte med någon större entusiasm. Ändå, små änder, var det skönt att komma sig ut lite och andas lite frisk luft, även om den fick mina ögon att intensivtåras.

20170107_metviken_0320170107_metviken_0420170107_metviken_05

Hade med mig min Fujica på promenaden för att starta på analoga veckslutsbilddagboken (troligt kommande smeknamn: analoggen, analoggbok?!), knäppte ivrigt av ett par bilder, och sen när vi var hemma igen slog tanken mig: Kom jag ens ihåg att ta bort linsskyddet? I.o.m. att sökaren inte går via linsen så är det fullt möjligt att missa den, eh, ”detaljen”. Jag har verkligen inte den blekaste om jag ens rört skyddet. Det kan ha varit av. Det kan också ha varit på. Vi åkte senare ut till loppis en bit utanför Vasa och väl där traskade vi ett par hundra meter bort för att jag skulle ta bild på en övergiven bil, sa medans vi gick att nu ska jag banne mig se till att linsskyddet definitivt är av, men sen när bildtagarärendet var avklarat och vi var tillbaka på loppisets parkering slog det mig att jag återigen hade ingen aning om jag tagit bort linsskyddet eller inte. Alltså!! Vad i helveteee. Hur jävla disträ får en klant bli?

Många saker gör en ju per automatik, som att t.ex. stänga av kranen till tvättmaskinen då den tvättat klart, utan att tänka på det. När jag ska åka iväg nånstans så är dessa saker precis de som jag börjat haka upp mig på och älta, det är väl rätt vanligt. Mitt knep är att gå omkring och narratera mina handlingar i bestämd och pedagogisk ton här hemma innan jag far iväg, så att jag ska ha bättre chans att minnas att spisen är av och sånt om jag både sagt och hört det och inte bara tänkt. ”Jag drar ur telefonladdaren”, ”Sovrumsfönstret är stängt” och ”Är ytterdörren låst? [paus för att dra i handtaget] Ja, det är den”. Får visst börja göra samma sak inför varje enskilda bild jag tar med denna kamera. ”Och linsskyddet är av? [paus för att kolla] Ehm ja, NU är det.” Fast det vore kanske enklare, och säkrare, att bara lämna linsskyddet här hemma.

20150806_riga_001

Sveiki Riga! Innan denna kvicka visit i den lettiska huvudstaden hade jag besökt staden två gånger tidigare. Första gången år 2004, andra gången år 2011, och det som förvånade mig var att då jag återbesökte den den där andra gången så märkte jag att jag kunde hitta ganska bra i den. Eller, d.v.s, i gamla stan, fast den är virrig för en utomböling som mig så blir jag aldrig nervös om jag går lite vilse där, vet att jag kommer hitta rätt till sist. Jag gillar stan väldigt mycket så när Alfred och jag bokade vår Warszawaresa och såg att planet skulle mellanlanda i Riga, så beslöt vi att helt enkelt stanna där en natt och ta ett senare plan därifrån, nästa eftermiddag. Jag har pratat mycket gott om staden och Alfred var nyfiken på att se vad allt hajp handlade om.

20150806_riga_002

Det tog en stund innan vi hittade hotellet, trodde att det skulle vara längre upp på en gata än vad det sist och slutligen var så vi gick en bra bit i onödan innan vi vände om och hittade rätt skylt. När vi lämnat av bagaget och googlat fram var närmsta Čili Pica låg gick vi ut i natten igen och vädret, temperaturen, luften kändes som himmelriket. Varm natt utan gassande solsken och med mycket syre i luften. På restaurangen åt vi små pizzor som var löjligt fräscha med massor av grönt på, helt perfekt.

20150806_riga_00320150806_riga_004

Efteråt strosade vi mest omkring i gamla stan. När jag tog bilden på Alfred framför den där massiva grinden kom en kille förbi och frågade ”Are you tourists?”, och vi fnissade halvgenerat fram ett ”Yeah…”, och killen som inte stannat upp alls utan bara rusat vidare hojtade nånting i stil med ”Welcome to Riga!” över axeln. Bra reklam för stan!

20150806_riga_005

Här väntade vi på hissen i Hotel Forums. Ganska mysigt, gummigt/gubbigt hotell där vi sov gott. Helt ofattbart att tänka att det här var samma dag som den hiskeliga tunga sista dagen i Warszawa, också ofattbart att vi beslöt att inte ta en rejäl sovmorgon nästa dag fast vi kunde, men vi ville förstås få ut det mesta av Rigabesöket.

20150807_riga_001

Nästa dag inledde vi på Double Coffee mitt i gamla stan. Precis som namnet föreslår tog jag en dubbelkaffe, cappuccino och espresso. De har också bra frukost där på DC med många vegetariska alternativ, brukar själv satsa på någon variant av omelett. Vi fortsatte efteråt att strosa omkring i den gamla stadsdelen och den här gången hade vi ju också dagsljus för att underlätta sight-seeingen.

20150807_riga_003

Såg exempelvis S:t Peterskyrkan, Rīgas Svētā Pētera baznīca. Först omnämnd i skrifter år 1209 och var en katolsk kyrka ända fram tills 1523 då den blev luthersk med reformationen. Tornet har träffats av blixten sex gånger (och kollapsat två av de gångerna) och brann ner under andra världskriget. Innan andra världskriget var tornet den högsta träbyggnaden i Europa, och nu finns det en hiss i det upp till 72 meter där allmänheten kan se ut över Riga. Vi åkte inte upp i det, men jag har gjort det förr och rekommenderar det även om det är ganska dyrt. Riga gör sig fint i fågelperspektiv.

20150807_riga_002

20150807_riga_005

Såg t.ex. väldigt vita och spetsiga hus. Bilden på taken har Alfred tagit och jag tog en bild på honom strax efter att han tagit den bilden.

20150807_riga_004

I samma område gick vi förbi denna grind vars innergård jag blev så himla nyfiken på. Ser det inte tjusigt ut?

20150807_riga_006

Vi beslöt att gå till parken öster om gamla stan, Bastejkalns. Där spelade gubbar dragspel.

20150807_riga_00720150807_riga_008

Alfred är bättre på det här med hitta en pose än vad jag är.

20150807_riga_009

Och här tittar han på frihetsmonumentet, Brīvības piemineklis, i bakgrunden.

20150807_riga_01020150807_riga_011

Lutade telefonen mot en lyktstolpe och knäppte av ett par bilder i sann turistanda.

20150807_riga_012

Sa adjö till parken och rörde oss mot hotellet igen.

20150807_riga_013

Och här är vi i hotellhissen för att hämta våra grejer och så småningom sätta oss på flyget hem till Finland. Tidsstämpeln på bilden visar att klockan då var 11:26, så ganska mycket hade vi hunnit med den förmiddagen. En snabbvisit i Riga är helt klart bättre än ingen alls och nästa besök i stan blev mindre än ett år senare, redan i våras. Den fick alltså betyget väl godkänd av oss båda. Och den gången stannade vi längre.

Ardievas Riga!

Dobrze, vilket jag tror att borde vara ungefär okej på polska, då var sista filmrullen framkallad och skannad och därmed blev det dags att återvända till Warszawa i augusti år 2015. Tror denna resa får vara den sista min Minolta Hi-Matic F fick följa med på, den är tyvärr hemskt opålitlig och många bildrutor är totalt åt skogen. Snopet.

20150805_warszawa_01

Tror inte att jag tidigare postat någon bild ifrån lägenheten vi bodde i, men här är alltså lite av sovrummet. Gillade den där lägenheten väldigt mycket, den var rymlig och mysig, och vi kände oss snabbt som hemma i den. Den var belägen på Rynek Starego Miasta, vilket alltså är gamla stans torg, men det verkade inte vara något partyställe direkt och uteserveringarna som täckte hela torget blev sällan högljudda. Våra fönster vette inte heller åt torget utan mot en innergård på motsatt sida, och om det inte hade varit hus där mitt emot hade vi antagligen kunnat se floden Wisła.

20150805_warszawa_02

När vi stigit upp hoppade vi på bussen som tog oss till kulturpalatset. I ena fontänen där utanför badade en kråka högst upp på strålen, här flyger den precis iväg.

20150805_warszawa_03

Vi hade gått till samma ställe ett par dagar innan med förhoppningar om att åka upp i tornet, men då var det sådan lång kö in att vi vände om. Den här dagen var vi dock bestämda, vi skulle upp. Och så var kön kortare.

20150805_warszawa_04

T.ex. så här kunde utsikten se ut där uppifrån. Det rundade nere till vänster är ett köpcentrum, och det vridna till höger har jag ingen aning om vad är.

20150805_warszawa_05

Nere på jorden igen. Det var jättevarmt den här dagen, 30° och här pausade vi på en skuggad bänk utanför kulturpalatset. Jag hade också fått jättejätteont i fötterna nån dag innan och här började precis smärtan göra sig påmind på allvar.

20150805_warszawa_06

Vi gick till ett museum som vi skymtat ett par dagar tidigare, Muzeum Wojska Polskiego, d.v.s. polska armémuseet. Svårt att missa allt maskineri som trängdes på gården utanför.

20150805_warszawa_07

Jag hade tagit ganska många mobilbilder inifrån museet för att underhålla mig själv, men har insett att de var fruktansvärt tråkiga som bloggmaterial. Det var nu bilder på gamla plånböcker och sablar och fanor, men äh. Låter den här pompösa ryttaren sammanfatta museibesöket istället.

20150805_warszawa_08

Här är vi tillbaka i gamla stan och statyn av mannen med sabeln föreställer Jan Kiliński, en skomakare som deltog som överste i försvaret av Warszawa när preussarna belägrade staden år 1795. När Warszawa erövrats av ryssarna fördes han till fängelse, skrev där memoarer och vers, och när han blev fri återvände han till Warszawa och fortsatte jobba som skomakare. Detta visste vi dock inte då, hade ingen aning om vem gubben var.

20150805_warszawa_09

Här blir minnet mycket grumligt och jag är osäker på vart vi var på väg här. Det känns som att detta foto är taget ur ett bussfönster och eventuellt befinner det sig på  helt fel ställe i den kronologiska ordningen. Hur som helst, i och med att vi främst rört oss i de gamla stadsdelarna (som i och för sig är återuppbyggda sen andra världskrigets totalförstörelse av staden), så har arkitekturen varit just sådan. Men det fanns också många sådana här gråa östblocksbyggnader.

Annat den här dagen: Vi besökte Fit & Green, en vegetarisk restaurang som vi fått rabattkuponger till. Åt dumplings som var helt okej men ändå en besvikelse med tanke på hur gudomliga dumplings kan vara. Vi hittade ett loppis och gjorde varsitt fynd där, en skjorta och en blus.

20150805_warszawa_10

På kvällen gick vi på honungs- & ingefärsöl på en restaurang i gamla stan, en bit utanför de allra centralaste uteserveringarna. Den här låg lite undangömd på en gata och jag hade fått syn på den någon dag innan och tyckt att den såg mysig ut med sina stora växter. Alfred har här på sig sitt loppisfynd, en grön-och-brun-mönstrad skjorta.

20150805_warszawa_11

Och jag har på mig mitt, en silverskimrig blus i många storlekar för stor, men i.o.m. att den är så tunn och skir tycker jag den funkar finfint även som oversize-modell. Bra tips för er som gillar souvenirer men inte känner att ni har sån jättestor användning för snapsglas med länders flaggor på och sånt: Loppisplagg! Förmånligt, användbart, lätt att packa, och får er att nostalgiförtjust minnas resan varje gång ni tar på er plagget.

Där var den dagen. Nästa dag skulle vi lämna Warszawa, men det blir nästa inlägg det.

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?

I måndags var det den internationella kattdagen och vi firade detta, på väg från Katternö till Vasa, genom att stanna i Vassor för att ta Selma på zoo. Eller, till en fårhage. Och det var kanske främst vi människor som ville träffa fåren.

20160808_faar_002

Denna modiga charmör var den enda som vågade sig fram till stängslet efter att vi hade stått och bräkt en tid. Vi överöste honom med gräs och kärlek. Selma var skygg och skraj men Carl (som Alfred döpte honom) som annars var nyfiken och social var så försiktig och from med Selma. Han stod helt stilla och lät henne nosa på honom, men när hon gick iväg följde han lugnt och vänt efter längs med stängslet för att snusa på henne igen. Helt klart utåtriktat fundersam över vem/vad denna lilla katt var för en typ.

20160808_faar

Det slog mig vilka kloka djur får är ändå. De är vänliga nog att söka vänner och förståndiga nog att vara försiktiga med de som är mindre än dem. ”Fårskalle” borde betyda någonting helt annat.

20160808_faar_001

När vi skulle gå iväg grät Carl efter oss och det var både gulligt och ledsamt. Fick vända om och ge honom en rödklöverblomma som han glatt mumsade i sig.

Som vanligt efter att jag träffat på djur av den här typen så är jag totalt splittrad — å ena sidan harmonisk och tacksam (no pun intended) utav upplevelsen, för det är helt utan ljug mycket terapeutiskt att klappa ett får. Å den andra sidan är jag så äcklad av och förbannad på skitmänniskan som äter de här härliga varelserna — eller då särskilt att de föds upp för den orsaken. Ugh, vidriga köttproduktion alltså. Vill helst inte tänka på saken men tycker att alla som äter kött gärna kunde göra det mer. *räcker värdinneligt fram ett serveringsfat moralkakor*

Det var allt, tackor och bockar.

20160626_001

Kom på att jag ännu hade en sista liten opublicerad hög med bilder från midsommarhelgen. Vi åkte ut och nattbadade en kväll, hittade denna drömska pöl i ett grustag några kilometer från min hemgård.

20160626_002

Knappast en hemlig en, syns från riksåttan, men var åtminstone vår egna på natten. Så där fick vi bada pool allena, HA HA HAA. (Tänker att om jag skrattar högljutt och självsäkert så kan jag lyckas lura i er att det är kul.)

20160626_003

Det krävde viss förberedelse innan jag kände mig redo att tvinga mig ner i vattnet. Som tidigare erkänt, jag har blivit jäkla mjäkig.

20160626_004

Och återigen tyckte jag att det var tortyr att doppa sig, men till skillnad från havsvattnet så övergick detta pölvatten snabbt från isande till ljummet. Blev sen riktigt behagligt och jag ville inte gå upp fast Alfred sökt sig upp till torra land igen.

20160626_005

Ärligt talat är jag ganska floppig på att simma, men att flyta är jag bättre på. Gick aldrig i simskola, varför vet jag inte. Fattade aldrig ens vad det var, tror jag.

20160626_006

En annan sak jag är okej på är att sprätta vatten. Fast det kanske de inte lär ut i simskola så jag vet inte hur pass mycket detta räknas som nåt att kunna.

20160626_007

Lockade Alfred i vattnet igen och även han visade sig vara helt skicklig på vattensprätt. (Hmm, han kanske gick i simskola och har lärt sig där? Måste fråga.)

20160626_008

Dubbelplums! För övrigt var det väldigt klart vatten, såg bottnen utan problem. Imponeras alltid av sådant sedan mina erfarenheter av att bada i Pirilö fram tills 90-talets mitt ungefär. Pirilövattnet blev mer och mer förorenat av gud vet vad tills det lämnade en brun hinna efter sig som en sen fick duscha av där hemma för att inte leva i ett smutsskal. Fräscht. En klasskompis på femman eller sexan sa förresten fel på en lektion och berättade att han varit och simmat till Pilirö (österbottniska för ”snoppröd”). Då blev det livat kan ni tro!

20160625_exkursion_001

Iklädda gummistövlar gick vi ut på en exkursion sent på kvällen vid midsommardagens slut. Vi gick in i skogen bakom mina föräldrars hus och den har förändrats under de senaste åren, många träd har gått av samt vält i blåsten så att enorma mosstäckta rotvältor krönte marken och nya små kärr hade uppkommit i groparna. I en sådan tjärn hittade vi massor av missne, Calla palustris, också känd som drakrot eller vildkalla.

20160625_exkursion_002

Några smörblommor letade sig också fram där. Ranunculus acris.

20160625_exkursion_003

Vattenytan var täckt av små gröna växter. Kände ett märkligt sug att dyka ner i det. Klockan var 23:36.

20160625_exkursion_004

Vi gick vidare in i skogen då jag plötsligt såg små ljusa fläckar nere vid mina fötter, och jag började hoppa omkring och ojneja mig. ”Stod på mig själv”, sa jag när Alfred undrade vad jag håller på med. Jag har inte sett linneor, Linnaea borealis, där i skogen på många, många år, inte sen högstadietiden. Kul att de har gjort en comeback.

20160625_exkursion_005

Ute i andra änden av skogsstrimman som träd har vält i har också många träd huggits ned. Och ett har vält där med, som ni ser. Jag antar att det är därför som vegetationen har förändrats en aning.

20160625_exkursion_006

Vi gick vidare och kom ut till en äng. Ladan, som torde ha tillhört mina förfäder om jag inte misstar mig, hade taket ramlat in på. Eller egentligen i. Bucklig plåt låg på gamla höbalar inuti den. Gick inte in i denna lada men däremot i en annan senare, och där tittade jag på de karvade inskriptionerna i väggen som jag vagt mindes från barndomen att var där. Det stod ett årtal där, nu har jag glömt det exakta, men det var september och 1700-tal. Kanske 1758. Kanske 1785. Nånting sådant.

20160625_exkursion_007

Invid ett dike (som jag minns att mina kusiner skrinnade på nån vinter för cirka 25 år sedan) växte tistlar. Många insekter var i farten.

20160625_exkursion_008

Tistlar har de senaste åren klättrat högt upp på listan över mina favoritblommor. Jag gillade dem mycket när jag var barn också men glömde visst dem under många år. Den på bild här ovanför torde vara en brudborste, Cirsium helenoides. På engelska Melancholy Thistle, vilket jag tycker att låter som ett perfekt namn för en smått cynisk hjältinna i en semigotisk äventyrsroman för barn. Den här tisteln ansågs förr kunna bota ledsamhet, år 1669 sa botanisten Nicholas Culpepper att ”The decoction of the thistle in wine, being drunk, expels superfluous Melancholy out of the body and makes a man as merry as a cricket”. Får lust att prova detta. Fast jag tror det snarare är vinet som gör en syrsglättig.

20160625_exkursion_009

Vi vandrade vidare från ängarna och kom så småningom ut till en grusväg.

20160625_exkursion_010

Vid den förra grusvägens slut beslöt vi att istället för att vända vänster, vilket vore hemåt, så vände vi höger och gick ut till en större grusväg. Dimman låg där borta mot horisonten och dolde skogen som möter ängarna där.

20160625_exkursion_011

Vi vände upp vid det närmaste skogsbrynet och gick längs med utkanten av den upp till detta ställe.

20160625_exkursion_012

Åt ett annat håll såg det ut så här där. Alfred kliade myggbett. Vi fick många.

20160625_exkursion_013

Mycket hundfloka, hundloka, hundkäx eller vad ni vill kalla den. Anthriscus sylvestris. Klockan var 00:24.

20160625_exkursion_014

Och för att ta oss hem därifrån var det bara att ta oss över en äng. ”Vad är det där?” frågade Alfred och syftade på en mörklila lågväxt fläck ute på ängen. Det var en plätt med humleblomster, Geum rivale, som vågat ta debatten mot all hundfloka och rallarros.

20160625_exkursion_015

Och här är en sjunde blomstersort, som vi tidigare gått förbi. Insåg till mitt förtret att jag hittills bara hade sex sorters blommor och det ska ju vara sju på midsommar, såklart. Här har vi vänderot, vendelört eller katteleka, Valeriana officinalis. En gammal känd medicinalväxt för lugnande syften och extrakt från denna används fortfarande i många naturläkemedel mot sömnsvårigheter. Brukar ibland gräva upp en rot och ge åt katterna, för jag är tydligen en pusher vad det gäller kattknark. De blir först himla tossiga, glada men lättretliga, eventuellt lite dregliga, vältrar sig mycket, och sen sover de länge. Med tanke på att det också finns droger som får folk att äta andra människors ansikten så tycker jag att detta är tämligen harmlöst. Jag är okej med mitt dubbelliv som knarklangare i katternas Katternö.

20160625_tistel_00120160625_alfred20160625_tistel_00220160625_balans

Här är en liten hop med bilder tagna längs med cykelbanan i Katternö, i riktning mot Östensö, då vi rörde oss där på midsommardagskvällen. Vi skulle ut och promenera, och jag tänkte mig att vi skulle bege oss på en tämligen ansenlig färd, faktiskt. Jag vet inte exakt hur långt jag tycker att en sådan är, men jag var beredd på att imponera på den av oss i förhållandet som faktiskt rör på sig och motionerar regelbundet, med min envishet och uthållighet och jävla bra vandrarben. Som jag inbillar mig att jag har. (Mina fötter är värdelösa, dock. De saboterar allt för mig, särskilt min vandrarkarriär.)

Så kom vi oss ungefär en kilometer hemifrån och jag ville visa den där hemliga grottan under bron över Purmo å, där jag och mina kompisar många gånger under lågstadiet tjoat, sjungit och skrattat i den besynnerliga akustiken som finns där. Alfred filmade en snutt då jag förevisade detta fantastiska eko.

Under en bro över Purmo å hörs ibland konstiga ljud.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

 
Och då vi gick dit under bron blev vi redan blöta om fötterna, från gräset.

Sen kom jag på att jag ville visa trappan som går ner till ån från rastplatsen på andra sidan riksåttan bredvid cykelvägen, så då fick vi ta en genväg och hoppa över ett dike för att ta oss dit och då blev fötterna, benen, till och med låren, ännu blötare från gräset. Tårna var genomdränkta. Vi spatserade omkring på rastplatsen en stund tills vi kom på att den eviga våtmarken kring den nedre tredjedelen av våra kroppar var outhärdlig. Så då gick vi hem igen.

… OCH BYTTE TILL GUMMISTÖVLAR. *dun-dun-duunnnnn* Ja, det här blir en följetong. Bra klipphängare, va?