Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the VARDAG & ÖVRIGT Category

Nu är tiden sådär besynnerlig igen, den senaste veckan har varat blott ett ögonblick och samtidigt känns den evighetslång. Tidsuppfattningen är förvrängd. Det finns säkert många orsaker till det. Svårfångad och hackig sömn. Kristi himmelsfärdsdag som gjorde hela veckan osammanhängande och virrig med onsdagsfredag och fredagsmåndag. Planer som ännu inte är hundraprocentigt fastslagna, men tänker på dem ungefär konstant. Ett hemoglobinvärde på 103, som barnmorskan upptäckte i början av veckan.

20170525_aakerkaal_001

Under det senaste loppisbesöket hittade jag en till växtplansch mot svart bakgrund, åkerkålen till höger på bild. Kallare i tonerna än maskrosen, men ändå i ytterst matchande färgskala. Tyckte att planschen såg på något vis bekant ut när jag såg den, men antog att det berodde på att den förstås påminde så mycket om den jag redan hade där hemma.

20170525_aakerkaal_002

Men det visade sig att jag visst sett åkerkålsillustrationen förr! Fast i förminskning och gråskala, i en gammal botanikbok som jag tror att Ellen hittade åt mig en gång för flera år sen under en loppisrunda. Ah ja, tyckte det var lite lustigt!

Steg upp klockan nio i morse och har nu redan förbränt all min energi. Tog ut katterna på gården trots regnet, tvättade deras tassar när vi kom in, lekte med dem en stund, och nu när jag satte mig här vid datorn igen så känner jag bara att jag kunde somna. Tror jag ska försöka göra precis det också en stund.

Ebba Masalin, förresten. Så hette hon som illustrerat både maskrosen och åkerkålen.

fammotraedgaard

Här är en bild ur farmors fotoalbum. Vet inte när den är tagen men min fammo Astrid, längst till höger på bild, föddes år 1912, så jag skulle gissa på tidigt 30-tal. Hennes ena syster Elin, två år äldre än Astrid, står längst till vänster. Vem kvinnorna i mitten är vet jag tyvärr inte. [Senare tilläggsinformation: Hon nästlängst till vänster är också en syster, Ester. Skulle kännas nonchalant att inte inflika det, då jag fått reda på det efter att inlägget skrevs.]

Hur som helst, tycker det här fotografiet är så perfekt. Älskar det drömska suddet i förgrunden, som att vinden gripit tag i en bärbuske just då bilden togs. Kvartetten väninnor som plockat blommor, Elin har stuckit fast några som en brosch och sättet Astrid håller i sin blomma får mig att tro att hon antagligen stod och tänkte på något helt annat. Men först lägger vi förstås bara märke till deras ansikten, deras kläder, hur vi uppfattar stämningen.

Och sen, sen tittar vi närmare. Såg ni kanske redan det kusliga och tjusiga? För där finns något som får oss att haja och sedan fnittra till. Ser ni det?

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

20170507_vecka20

Har poserat för mina första magbilder i syftet att dokumentera magens expansion, på min systers förfrågan. Befinner mig just nu i början av vecka tjugo och det är egentligen de senaste två veckorna som grejer börjat hända som verkligen pekar på graviditetsmage — nu har bumpen liksom sträckt sig högre upp och börjat se mer kompakt ut, istället för som sedvanligt, pösigt pasta-sväll. Sen tycker jag också att den varierar mycket i storlek under dagens lopp, varje gång jag äter så märks det. Den är helt uppenbart minst innan frukost, så kanske är det egentligen då jag borde ta bild. På bilderna ovan finns t.ex. ett par smöggisar och en näve godis med på bild också.

Är inne på mitt sista par jeans nu, alla andra har sedan länge sedan blivit för små i midjan men dessa som hör till mina lägsta, stretchigaste och mest rymliga kring magen/höfterna, börjar spänna åt lite onödigt mycket nu samtidigt som min nya kroppsform gör att deras främsta kallelse är att rasa av mig. Vet inte hur många gånger jag fick hissa upp dem när jag sprang omkring och lekte med katterna på gårdsplanen i Katternö i går men jag gissar på en gång i minuten och det känns inte ens som en överdrift. Usch, måste köpa mammabyxor. Har provat ett antal par men mer eller mindre avskytt dem alla hittills, men ni vet hur det är med nöden och lagen.

Levererade en katt (Esmeralda) till mina föräldrar i går och vi tog med oss de två andra också så att de skulle få leka utomhus ordentligt och fritt där ute på landet. Alfred blev bara mer och mer förkyld under dagens lopp och själv fick jag bara runt fyra, fem timmar sömn i natt så i dag är vi ganska slitna och möra. Så även katterna, de har sovit sedan vi kom tillbaka till Vasa för några timmar sedan. Själv ska jag ännu förbereda en chiapuddingsfrukost tills imorgon, tvätta mitt hår för första gången på en vecka (!!), och kanske, förhoppningsvis, om jag och sällskapet inte blivit alldeles för trötta, kolla på första avsnittet av The Handmaid’s Tale. Känner att jag inte kan slösa bort den upplevelsen om vi inte är tillräckligt alerta, den duger inte för slötittande. Genomälskade boken och har således löjligt skyhöga förväntningar på serien. Kan nån som har sett första avsnittet säga att det är ganska dåligt så att min hajp svalnar av en aning? Vill inte bränna mig på den och bli snopen.

20170504_maythefourth

Om ni tycker att jag ser stirrig ut så beror det på att jag är precis det. Är tillbaka på jobb efter min lediga vecka och jag har mer eller mindre en extremmåndag på gång. Känner mig en aning som en avstängd gammal tv. Blank, grådisig och svårt att föreställa sig att det en gång hände grejer bakom den intetsägande, omtöcknade ytan.

Åt chiapudding för första gången i morse och är sjukt efter med detta, jag vet. Sent ska syndaren vakna, et cetera. Har aldrig känt mig särskilt lockad av konsistensen som jag hört att ska bli slemmig och snorig, men så befann jag mig på Malins boksläpp i går och där pratade hennes redaktör Amanda så gott om chiapuddingsreceptet som finns i Naturligt glutenfritt att vi gick och handlade ingredienser på vägen hem. Innan röran fick stå i kylen över natten tillsatte jag mosade hallon också, ty bär är gott. Och när vi i morse åt av puddingen så upptäckte jag till min förtjusning att den inte var i närheten av lika mukusartad som jag föreställt mig! Det beror säkert lite på vilken vätska en använder och jag följde såklart Malins förslag och blandade chiafröna med en burk kokosmjölk. Hur som helst: Det var naturligtvis gott. Precis som internet träget har påstått i typ fem år nu m.a.o!

Nu sitter jag här och lyssnar på Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag hört mycket gott om, men det har varit näst intill omöjligt för mig att komma in i den. Ljudboken är blott 4 timmar och 40 minuter lång, men ändå har de tagit mig över två veckor att närma mig slutet. Tycker den har varit så ojämn, vissa partier har jag gillat massor och andra har jag knappt orkat lyssna på alls för att de känts så tråkiga. Får liksom inget grepp om den här stilen, känns som att den vacklar av och an mellan två helt olika. Är inte säker på att dessa begrepp är korrekta i den här meningen, men jag tänker att boken växlar mellan hyperrealism och magisk realism… och jag är inte så säker på att jag gillar det. Jag fattar att det troligen hänger ihop så att när berättarrösten är en flickas så är stämningen drömsk och surrealistisk, och när den är en pojkes så blir verkligheten skarp och intensiv, vilket jag gillar i tanken men är ändå tveksam till utförandet. Känns inte som att det håller, för mig.

Annat som stört förtrollningen: Hur förvirrande det är för en finlandssvensk som mig, att berättaren (författaren själv) uttalar namnet Momo på ett typiskt rikssvenskt sätt som får det att låta som att namnet hade två m i mitten. Alltså som mommo, vilket för mig betyder mormor. Har äntligen börjat vänja mig med det, innan handlade boken bara om tonårstjejerna Kim, Bella och mormor. Någons mormor, oklart vems, kom på mig flera gånger med att fundera på detta. Äsch ja, kanske hade boken funkat bättre i skriven form för mig. Antagligen hade den. (Kände på tal om detta en del av trovärdigheten försvinna då berättaren uttalade ”kex” med sje-ljud. Herregud.)

Jaja, ska sluta klanksvamla. Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Själv ska jag ta och jobba vidare och lyssna klart på de sista tio minuterna av boken, kaffepauserna är förbi. Dricker inte så mycket varm, brun koffeindryck längre (buhu) men coffee breaks you must have i alla fall såklart, my young padawan.

Med jämna mellanrum brukar jag fantisera om att något år ta en bild varje dag, från första januari tills trettioförsta december. Det här har jag aldrig lyckats genomföra, men däremot har jag hittills i år tagit åtminstone en bild varje veckoslut med en analog kamera som jag loppade under julhelgen.

Jag har precis hämtat ut den första filmrullen och på den rymdes de sexton första veckorna. Fann mycket sudd och mycket snett bland resultaten men vad gör det, är bara lättad över att kameran över huvud taget fungerar eftersom jag aldrig hann testköra den innan jag satte igång med detta helgprojekt. Vi tar en titt vetja!

vecka 1

2017_v1_0012017_v1_002

På ett besök till Metviken där solen sken och änder vinterbadade.

2017_v1_003

Vi åkte ut till Oma Tori-loppis i Liselund och där i närheten fanns förr ett hus som revs för ett par år sedan. På gården står fortfarande denna bil kvar, samt den gamla ladan i bakgrunden.

2017_v1_004

Vad det gäller de tre översta bilderna så var jag nervös att jag skulle ha fotat med linsskyddet på (något som senare visade sig vara omöjligt), så jag knäppte av en bild med blixt i panik här hemma innan den första helgen var förbi.

vecka 2

2017_v2_0012017_v2_002

Rastade katterna ute på gården, ett ganska vanligt helgbestyr här hos oss.

2017_v2_003

Inte för att det syns på skärmen men här jobbade jag på Aniarabilden för Klockriketeatern.

vecka 3

2017_v3_001

Åkte på revypremiär i Oravais.

vecka 4

2017_v4_001

Förevigade blommorna som Alfred gavs för regin utav revygänget. Denna vecka hade jag också fått reda på att jag var gravid, hade tagit ett test på måndag och ett till två dagar senare som rekommenderat, på onsdag. Höll således på att sluta röka, KUL!! (Inte.)

vecka 5

2017_v5_0012017_v5_002

Två mycket suddiga bilder på en helgeftermiddag under den första veckan i februari. Matlagning och katter.

vecka 6

2017_v6_001

Inte så förtjust i hur jag ser ut här men Selma ser ju desto tjusigare ut. Var på väg till Doo-Bop och kände mig obekväm men såg ändå fram emot att komma mig ut och se lite folk. Provade cirka femton olika plagg innan jag hittade något som jag kände mig okej i. Min mage hade börjat svälla — inte på grund av själva embryot i den då, utan för att mina tarmar börjat flytta på sig för att göra utrymme för ett foster (trodde en stund att jag troligtvis väntade typ femlingar innan internet informerade mig om tarmsituationen) — och jag var nervös för att gå ut och dricka alkoholfritt och dessutom vara rökfri, föreställde mig att folk skulle undra och att kanske just då skulle min mage puta typiskt avslöjande, et cetera. Sen gick det ändå riktigt smidigt alltihopa.

vecka 7

2017_v7_0012017_v7_002

Återigen ute på gården för att ge katterna en gnutta frisk luft och äventyr.

vecka 8

2017_v8_001

Tycks bara ha tagit en bild denna helg, vill minnass att dagsljuset höll på att försvinna så det fick bli ett spontant klick på Myra i klätterträdet vid fönstret.

vecka 9

2017_v9_001

Och här då? Ja, här tycks jag bara ha tagit en enda bild under den nionde helgen och den fastnade inte alls! Totalt underexponerad, buu! Fick nu lära mig en läxa, d.v.s. att alltid ta minst två bilder varje veckoslut utifall att den ena blir just såhär. Jaja. Mars hade det hur som helst blivit här.

vecka 10

2017_v10_001

Sevendays.fi bjöd generöst på en dagskryssning till Umeå för att fira sajtens tvåårsdag. På färjan fick vi bland annat besöka bryggan.

2017_v10_002

Här har vi förstås Ellen högt över havet och bort emot land. Det var evigheter sen hon och jag umgåtts lite mer ordentligt, känns som att vi mest mest bara setts typ i förbifarten det senaste året, och det satt som handsken. Mycket bra.

2017_v10_003

Väl framme i Umeå mötte jag upp med syster Cajsa med dotter och pojkvän. Mest tid tillbringade vi med att äta men här var vi på väg till Kvinnohistoriska museet. Vi hade stannat upp för att spana på folk som ginade från och till centrum över den frusna älven. Någon passade också på att bygga en snögubbe där ute på isen.

2017_v10_004

Tillbaka på färjan igen, tog en bild genom fönstret i konferensrummet där vi hängde. Vet inte om jag skrivit något alls om den här trippen, men jag var övertrött och fnittrig och hade jätteroligt! Bra stämning, bra sällskap.

vecka 11

2017_v11_001

Esmeralda solbadade ute på trappräcket.

2017_v11_002

Selma och Myra poserade duktigt. Den där vasen på bordet var ett ganska nytt fynd, jag behövde en bredare en för att rymma ordentliga blomknippen och hittade den där på loppis för ett fåtal euro. Den visade sig vara av svenska Sea Glasbruk och är en riktig 60-/70-talsklassiker formgiven av Rune Strand. Modellserien heter Blomknyte och varje handgjorda vas är formad så att den ska efterlikna en påse eller säck. (Den ska egentligen ha ett blågult sidenband som ”knyter ihop” där vid halsen, men jag föredrar den såhär.) Sen jag fattat vad formen föreställde så gillar jag vasen mycket mer än tidigare, nu är jag hemskt förtjust i den.

vecka 12

2017_v12_001

Selma i skuggorna på soffan. Den här helgen var det egentligen tänkt att jag skulle ha tagit bilder på Åland under Mariehamns litteraturdagar som Alfred gästade, hade sett mycket fram emot detta. Men sen var jag ständigt trött, folkskygg och ångestfylld och för gravid för att kunna slappna av med alkoholens hjälp, så jag klarade inte av att åka. Kändes som att jag bara skulle må sämre om jag åkte någonstans, så jag stannade hemma och vaktade katterna istället.

vecka 13

2017_v12_002

Månaden april fick sin start under en helg. Jag var igen gräsänka och verkar ha tagit en bild genom spegeln i vardagsrummet. Hade köpt ett knippe vita tulpaner så att vardagsrummet skulle se lite trevligare ut tills Alfred kom hem. Påminns här ännu en gång om att jag verkligen borde försöka rätta till den där lampskärmen, den hänger så snett.

2017_v13_001

Genom köksfönstret tog jag också en bild på huset mitt emot. Hade en ganska tråkig dag och vädret likaså, verkar det som.

vecka 14

2017_v14_001

Tog en genväg genom denna fina lilla skogsdunge bredvid tågstationen på väg till loppis.

vecka 15

2017_v15_001

Den här bilden tog jag egentligen en måndag, men det var påskannandag så jag tycker det får räknas som helg. Jag hade träffat Ida-Lina med bebis och hon hade stillat en del av mina värsta graviditets- och barnnojor. Jag tänkte att jag skulle ta en bild på henne på perrongen men så blev vi så försenade att tåget höll på att åka utan henne! Var på väg från stationen då jag kom ihåg det här med helgkameran så då tog jag en bild på tåget precis innan det försvann ur synhåll, bättre än inget.

vecka 16

2017_v16_001

Vi gick ut i blåsten och upp på stenarna i skogsdungen bredvid Minimani. Traskade omkring i området och hittade bl.a. ett par skor och en (avgnagd) hartass.

2017_v16_002

Följande dag besökte vi en större skog och fler bilder från den hittas här. Detta var alltså för bara en och en halv vecka sen.

2017_v16_0032017_v16_004

Alfred tog en bild på mig och jag en på honom, och den blev den sista på rullen. Bra tajmat!

Det har förstås blivit en del foton på katterna (är någon förvånad?) och jag har varit tråkig med att jag knappt tagit bilder på människor, men det känns ändå bra att ha en ungefärlig dokumentation av (veckosluts-)året hittills såhär. Har laddat kameran med ny film så fortsättning följer om uppskattningsvis fyra-fem månader till då!

20170412_rya

För ett par timmar sedan blev jag sjukskriven i en vecka. Kände mig tveksam först sådär som människor så enkelt tycks göra — blir jävligt sur på att jag tänker ungefär ”Men mår jag verkligen tillräckligt dåligt för att vara berättigad detta?” fast jag vet vilken smörja det är, men det hjälps inte, blir ändå rädd för att jag inte egentligen ska uppfylla kriteriet (håhåjaja) – men direkt jag fick intyget i handen märkte jag vilken enorm lättnad det gav mig. Ofattbart hur mycket som kan förändras bara med en sådan sak, problemen känns inte lika övermäktiga och förbättringen inte lika avlägsen nu. Tänker att en sådan plötslig utveckling måste i sig bekräfta att ledigheten är behövlig.

Varje dag i en veckas tid nu har jag både vaknat och somnat med huvudvärk, och jag tror inte att den denna gång kommit ifrån kroppen som försökt meddela saker åt mig. Att dricka mer vatten, att röra på mig mer, att få mer sömn, ni vet. Det har istället börjat kännas som att det är psyket som försökt göra sig hört och säga åt mig att nu måste jag ge det en ordentlig chans att repa sig om jag alls ska komma någonvart.

Det är så mycket som jag känt på sistone att jag bara inte hinner med. Rent konkreta handlingar, redan simpla grejer som att tvätta kläder, har varit svåra att prioritera eller orka klämma in när det konstant känts som att jag haft sådan begränsad tid på att ”ta hand om mig själv”. Mer abstrakta processer, som att finna ro för att bearbeta saker och återhämta mig, d.v.s. just att ”ta hand om sig själv”, har i sin tur varit i princip omöjliga när så många måsten och borden konstant trängt på. De har motverkat varandra och det har inte funnit plats för allt det vid sidan av allt annat. Jag tror ärligt talat att det är mycket precis den känslan som ställt till det för mig också, att jag känt mig överrumplad och sedan hastigt meddragen i en snöbollseffekt.

Jag har bara inte hunnit med.

Innan jag gick ut ur mottagningen sa läkaren åt mig att hålla tröskeln låg. Ska inte slå tårna på länge nu.

Och nu har jag en vecka på mig att hinna ikapp en bit! Jag hinner så långt jag hinner. Alla steg är bara på plus denna vecka. Ett eller tio.

20170419_morgon.jpg

Inledde gårdagen med att gråta. Eller, egentligen inledde jag gårdagen med att vakna efter runt fyra timmars sömn och inte kunna somna om. Några timmar senare grät jag över hur trött jag var strax innan jag sprang till psykologen för den första träffen och anlände således tårögd, rödsprängd och gråtsvullen. (Foreshadowing.) Kände mig ändå hoppfull, trots (eller kanske tack vare) hur dagen börjat. Som att allt bara kunde bli bättre. Att få prata av sig åt en person som är proffs på att lyssna på personer som pratar av sig var dessutom tämligen efterlängtat vid det skedet.

Det har varit onödigt mycket strul med min terapitid, ser ni. Försökte skriva ut hela historien men den blev sjukt långrandig. Tålamodsprövande att gå igenom, urtråkig att höra/läsa om. Hur som helst så inkluderar den min egna missbedömning av mitt psykiska mående och ett samtal till en vikarierande finskspråkig barnmorska med medföljande språkmur. Missförstånden har avlöst varandra. Trodde t.ex. att jag förra onsdagen skulle i terapi men icke, det var en läkare jag träffade. Min förfrågan om att få en tidigare tid för att prata om mina mentala bekymmer hade misstolkats som att jag verkligen verkligen verkligen ville göra min gynekologiska undersökning så snabbt som möjligt. För, ni vet, det är så många som längtar efter sånt och tycker att det är mycket akut att den görs.

Så i går träffade jag äntligen en psykolog och jag känner mig besviken. Missnöjd, men det låter så argt och jag orkar inte vara arg. Hade inte förväntat mig mirakel, men nog att min generella känsla efteråt skulle vara aningen mer positiv. Tyckte inte att jag blev förstådd angående en del saker, trots mina ansträngningar. Känner att det smakar lite ödets ironi det där, att känna mig oförstådd och som att jag inte blir hörd är det absolut värsta jag vet. Det är för hastigt att säga att terapin inte funkar efter bara en träff, men fan, det är inget kul alls att lämna en terapisession och ha ännu fler saker som inte blivit som de skulle att gräma sig över. Grät förstås en del där under tiden, så på det viset var det såklart terapeutiskt i dubbel bemärkelse, att lätta på trycket… men sen när jag kom ut därifrån kändes det så hopplöst att jag bara stod och lät tårarna rinna ute på parkeringen en stund. Fast jag inte hade världens bästa fiilis så var jag också besviken över att nästa träff blev först om två veckor istället för en, p.g.a. semester. Känns som att jag lever i ett ändlöst oflyt, i en evig motvind. Kände mig villrådig och hjälplös, visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen tog jag några djupa andetag och gick till jobbet, klockan var nio. Grät ännu mer på kontoret. Såatt… ingen superb start på gårdagen inte, men den blev bättre sen.

I morse vaknade jag mer utvilad men också med huvudvärk. Den blev värre med tiden så jag klarade bara av att jobba halva dagen. Selma har problem med att urinera så jag oroar mig förstås för det, blir det inte bättre under dagens lopp så får jag boka veterinärtid. Hon har inte ett totalt urinstopp, som är jättefarligt för katter, men det kan i värsta fall bli. Trots att det är med bultande huvud så är det skönt att vara hemma så jag kan hålla henne under uppsyn. Tack och lov verkar hon i övrigt frisk och glad. Kan inte ens tänka på vad jag gör om något händer med Selma, känner gråten tränga på direkt. Klarar det gör jag inte.

Nä, det blev inte direkt ett feel good-inlägg det här. Mår ändå mycket bättre nu än jag gjorde under gårdagens morgon/förmiddag, men det tär på krafterna att ha ett huvud som försöker tortera en till döds. Har gjort sovrummet till min och Selmas sjukstuga för dagen, så jag ska följa kattens exempel och försöka tupplura mig förbi resten av den här mördarhuvudsfasen. Snipp snapp snooze.

Läste igenom gamla blogginlägg och blev så förtjust och road av två repliker jag antecknat att jag drömt för ganska exakt sju år sedan. I drömmen hade en fysiker gett komplimangen ”Du var då en vacker molekylkaka!”, åt någon som tydligen stått snett framför mig. Sedan hade samma fysiker tillagt ”Du måste få lite atom i din kyss!” som ett välmenande råd med entusiastisk och pedagogisk ton.

ÄLSKAR dessa meningar. Älskar också att uppenbarligen är det så mitt undermedvetande föreställer sig att vetenskapsmän och -kvinnor pratar?? Som att de har någon slags specifik forskarjargong till vardags och i alla sammanhang, med bas i deras ämne.

Jag vet att det sällan hör till någons favoritsysselsättning att höra om andras drömmar, men såna här små snuttar ska jag ändå försöka att plita ner lite mer ofta. Gillar att minnas de där meningarna.

20170417_sovrum

Eftersom vi ändå rör oss i området sovande, så får denna bild agera inläggspynt. Köpte i går ett nygammalt sängöverkast på loppis för 2€. Grönt och blommigt och tillverkat i Lappo.

Minns ni någon kul replik ur nån dröm?