Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the VARDAG & ÖVRIGT Category

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!

Minns ni mitt helgkameraprojekt? D.v.s. att jag tar minst en bild varje helg med en analog kamera. Jag har hämtat ut filmrulle nummer två ifrån framkallning och på den fann jag veckoslut från vecka 17 (slutet av april) tills vecka 33 (mitten av augusti). Vi tar en titt förstås!

vecka 17

2017_v17_0012017_v17_002

Första bilden på rullen är på Myra i köksfönstret i den förra bostaden och den andra bilden är på huset mitt emot samma köksfönster. Den sista envisa snön hängde kvar i slutet av april, Valborgshelgen.

2017_v17_003

Tog den här bilden helt i misstag, men den dokumenterar ju ändå något så den får vara med här. Fortfarande i köket i gamla lägenheten med mattan som alltid låg snett för att katterna busade som galningar på och under den. Då visste vi inte ännu att vi skulle flytta ut några månader senare, istället hade vi pratat om att vi skulle bo kvar i typ ett år i alla fall, men pengarna vi varje månad satte på hyra hade rejält börjat att skava i bakhuvudet sedan jag blev gravid (hade hört att barn kostar), och jag gick ofta igenom bostadsannonser för att pejla läget och eventuellt dagdrömma lite.

vecka 18

2017_v18_001

Vi befann oss i Katternö den första helgen i maj. Snön hade försvunnit och katterna (tre på denna bild) gick på en prasslig upptäcktsfärd ute på ängen.

2017_v18_0022017_v18_003

Graviditetsmässigt befann jag mig på 20+0 här, vill jag minnas, och denna dag togs de första bilderna med avsikten att dokumentera magen, eftersom att min syster frågat efter sådana. Tyckte då att det syntes superduperbra att jag var gravid, vilket är något skrattretande om man jämför med dagens midjemått. Som är uppskattningsvis ett smärre bostadskomplex större än det förevigat ovanför.

vecka 19

2017_v19_0012017_v19_002

Det var fest hos Carla och Franks och vi var alla mycket nöjda med att ha fingrar. Är djupt tveksam till min min, uppvisar liksom en attityd som att jag tror att jag kommer vilja använda bilden på Myspace eller något. Det vill jag nog inte.

vecka 20

2017_v20_001

Plötsligt var vi på väg på lägenhetsvisning en söndag! Vi tog en genväg dit genom parken på andra sidan tågstationen. Det här är en sån underskattad dunge, har alltid blivit lite harmonisk när jag gått igenom den. Har tänkt på det ibland, att jag kommer sakna den, och antagligen tänkte jag på att jag kanske skulle komma att göra det när jag tog den här bilden. Visningen var förresten ganska floppig, mäklaren pratade inte svenska fast förstod en del, och vi — som aldrig gått på visning förut — var alltför obekväma utav situationen och språkmuren för att kunna tänka ut vilka frågor som skulle vara relevanta. Men vi gillade ju lägenheten i alla fall så vi beslöt att boka en ny visning! (Med en annan mäklare, samt att då ta med mina föräldrar.)

vecka 21

2017_v21_001

Här var det slutet av maj och maskrosorna blommade.

vecka 22

2017_v22_0012017_v22_002

Första helgen i juni och vi promenerade genom Metviken till Brändö på loppis. Hittade ett par gräsänder vars huvuden blänkte så smaragdgröna i solljuset, men nyanserna fastnade inte så bra på bild.

vecka 23

2017_v23_001

Vi åkte till Oravais för där var det loppisrace men vi stannade bara vid en handfull ställen. Tycker det är så obekvämt, vill att loppis ska vara mer anonymt. Vi besökte Tacksamviken där Alfreds syster med familj ska bo och varje dag kunna spana på denna utsikt. Strosade sedan över till grannarna som deltog i loppisförsäljningen och jag hittade en ananasformad skål i glas och en kvinna som var f.d. skolkamrat med min mor! Köpte den ena men säger inte vilken. (Ursäkta, är trött.)

vecka 24

2017_v24_001

I mitten av juni körde vi nästan 700 kilometer norrut till Äkäslompolo, som är namnet på både en tätort och denna sjö uppe i Kolari kommun. Där bodde vi i stuga från torsdag till måndag, jag hade alltså tagit tre dagar ledigt från jobbet.

2017_v24_0022017_v24_003

Den ursprungliga idén var att vi skulle ha åkt dit runt en månad tidigare, men våren var så långsam att vi fick skjuta på det. (Vi ville ju fjällvandra, inte åka skidor.) Var således något nervös att jag skulle hinna bli alldeles för, öööh, gravid helt enkelt för att klara av att vandra lika mycket som jag hoppades, och visst blev jag tvungen att ta det lite lugnare än tänkt, men nog gick det ändå helt bra även för denna otränade amatör att fjällvandra i gravidvecka 26 ungefär. Annat hade det varit om vi åkt bara två veckor senare, då började jag verkligen märka av bieffekterna av mitt tillstånd, extravikt och allt sånt. Men hur som helst: Att åka iväg på denna minisemester, bara vi två, var bland det bästa vi kunde ha gjort tror jag. Det var liksom behövligt för själen.

vecka 25

2017_v25_001

När vi återvänt till Vasa var det dags att skriva på ett köpebrev! Då vi gjort det började vi såklart besöka lägenheten rätt ofta, emellanåt tog vi med oss katterna som till en början helst satt på fönsterbrädet i köket och spanade. Glömde ställa skärpa då jag tog den här bilden men tyckte suddet gav en slags retrohemtrevlighet.

2017_v25_003

Detta var vår första helg som bostadsägare det då! Knäppte en bild på det som snart skulle bli vår nya entré.

vecka 26

2017_v26_001

Hittade två hjälpsamma huldror ute i trädgårdens kvällssol! De varelserna var Karolina och Karin som tillbringat en lördag åt talkoarbete — d.v.s. att vitmåla vårt tidigare träfärgade kök.

vecka 27

2017_v27_0012017_v27_002

Uppe i sovrummet i den gamla lägenheten och jisses så jag ser ut som en silhuett ur Mumindalen, förstår INGET av vad som händer med min kropp. Såg jag faktiskt ut såhär då? Visst var det en tid jag knappt kände igen mig själv men det måste vara något extra skumt på gång på bild här. Har i övrigt haft ett tämligen komplicerat förhållande till min kropp under graviditeten och ser mycket fram emot att börja känna mig som mig själv igen, även om jag överlag trivts bättre med min skepnad den senaste dryga månaden än jag tidigare gjort under graviditeten. Alltså, rent ytligt då. Fysiskt är det ju faktiskt helt från röven.

vecka 28

2017_v28_001

Vi hade beslutit att inte flytta in på Klemetsögatan innan min semester, och innan den började passade vi på att måla golvet i det blivande vardagsrummet så att vi åtminstone skulle ha det klart inför bosättningen.

2017_v28_002

Jag fann en häxig kvast att posera med. Alltid trevligt med matchande rekvisita.

vecka 29

2017_v29_001

Så hade min sista arbetsvecka passerat och vi flyttade in, med betydelsen att vi började övernatta i nya bostaden. Glömde den helgen helt bort att föreviga något, men mindes det på måndagsmorgonen då jag vaknade tidigt och gillade hur resterna ifrån besöket kvällen innan — då min syster och systerdotter hälsat på — såg ut i gryningsljuset på köksbordet.

vecka 30

2017_v30_0012017_v30_002

Karolina befann sig i staden och vi gick till Laituri, enda gången denna sommar för min del. Är väl egentligen också egentligen enda gången jag denna sommar kvällshängt på en uteservering, yikes. Det har dock inte så mycket att göra med graviditet som med att typ varje sommarhelg gick åt att försöka styra upp flytthelvetet, men visst, nog hade det varit mer lockande att ta semester ifrån det bestyret om det varit så att ett par vinglas och cigaretter hade kunnat agera morot.

vecka 31

2017_v31_001

Måste ha prickat den blå timmen när jag tog denna bild. Såhär ser alltså huset vi bor i ut, vitt med mörkröda fönsterspröjs. Älskar när sådana är målade i någon färg som inte är ”neutral”, lyfter vilken fasad som helst.

vecka 32

2017_v32_0012017_v32_002

Otrevligt vilken domedagsfiilis som vilar över dessa bilder, blir fundersam om det är så att batterierna håller på att ta slut i kameran. Förvisso var det ganska mulet i Nykarleby den dag jag tog bilderna, men stämningen var ändå glättig då det var prideparad!

vecka 33

2017_v33_001

Det ordnades gårdsloppis i våra nya hoods men själva orkade vi inte delta, men det är en årlig tradition så det kommer m.a.o. fler tillfällen. Vi hittade varsin grej tvärs över gatan, Alfred en seriebok och jag en termos som inte riktigt syns på bild, men den är svart med blomster på. På vår egen gård sålde våra grannar kaffe med dopp så vi slog till och slog oss ner bakom staketet till innergården, ett perfekt picknickställe på en gräsmatta som sluttar ner till en lekpark.

Och där, för ungefär en månad sedan, slutar denna rapport. Kameran är förstås laddad med en ny filmrulle så vi fortsätter ifrån vecka 34 en annan gång!

Kan ibland tycka att jag haft en ganska tråkig graviditet på det viset att jag inte haft några särskilda cravings. Har av någon orsak alltid sett fram emot den delen av graviditeter, och innan jag själv fick förstahandserfarenhet av tillståndet så trodde jag att så gott som alla erfor sådant. Så är det (tyvärr) inte. Istället har jag inte alls känt ett starkt behov av varken särskilda maträtter, drycker eller smakkombinationer. Tycker det är trist, känns som att jag går miste om en del av det som kan tänkas vara ganska festligt med hela graviditetserfarenheten. Det är säkert kul att kunna superuppskatta smaker, liksom. Snopet att inte.

Hur ogärna mitt vegetarianska jag själv än dock skulle vilja drabbas av ett begär av den köttrelaterade typen så tycker jag ändå att det är något förtjusande med historien om en expojkväns farmor som under sin graviditet blev så svag för lördagskorv att hon brukade cykla hem från jobbet, genom stan, med en grov korvbit i handen. Föreställer mig att hon slet i sig korvarna så som en isbjörn hugger i sig sälar. Gillar att det är så stereotypt men sant, och sådana berättelser gör mig på gott humör. Det är nånting så okonstlat i situationerna liksom. Som då min mamma var så snål på pilsner att hon, efter jobbet då att hon längtat hela dagen, hällde upp glaset alldeles för snabbt så att allt bara skummade över och rann ut över bordet. Typiskt.

Själv så har jag bara druckit ovanligt mycket kolsyrat vatten, typ, men mest bara för att jag tycker att vanligt kranvatten inte smakar så bra här i stan. Såatt… det har inte varit så spännande på det sättet nej.

Men så kom plötsligt kvällen då jag äntligen gjorde en sak som kändes klart relaterad till stereotypen gravid kvinna med matmani. Vi var på spelårsöppningen på Wasa Teater, där jag händelsevis satt bredvid den alltid lika förtjusande Anna-Lena som funderade om det eventuellt skulle bli kaffepaus i programmet. Jag hade ingen aning, men bakom oss satt Jan som är anställd på teatern, så jag vände mig om för att skicka spörsmålet om paus vidare till honom. Fast vad jag istället frågar är: Blir det nån paj?

PAJ!!

Åhh. Det gjorde mig så glad.

20170823_00220170823_001

Låter två bilder från när vi åkte iväg till teatern illustrera detta inlägg. Jag har kanske inte känt något begär för någon specifik mat, men banne mig om jag inte i alla fall kan se ut som en köttbulle ändå.

20170808_00220170808_003

Missnöje över sommarens svala vädret har uttryckts, men inte utav denna_tjej_83. Tycker såklart att det varit skönt — vågar knappt ens tänka på hur svullen och svettig jag skulle ha varit mina svullnaste och svettigaste dagar ifall att temperaturen hade passerat exempelvis 25-graders-sträcket. Jag har alltid kunnat uppskatta mulna, regniga dagar och särskilt denna sommar har de prickat helt rätt. Varje morgon jag stigit upp till en molnig himmel har känts som en lättnad, och nu när klimatet börjar andas höst på riktigt så är jag i princip stormförtjust. Höststormförtjust, frestas jag säga, men gudars så tillgjort.

Bilderna ovanför togs för ett par veckor sedan men jag hann (”hann”) aldrig posta dem. Nu är magen ännu större och jag som annars inte varit så bra på att hålla koll på var jag befinner mig i graviditeten kan för en gångs skull med ganska god säkerhet säga att jag i dagens läge befinner mig på 35+3. För det antecknades i mitt kort på rådgivningen i förmiddags.

I måndags var förresten min första dag som mammaledig istället för vanlig semestrare. Märkligt att tänka på. I mars, april och maj då jag mådde så genomskit så var det evighetslänge kvar tills att min långa ledighet skulle börja, det är många gånger, timmar, dagar, veckor som det kändes totalt hopplöst och omöjligt att orka ända tills dess. I efterhand tycker jag fortfarande att det var alldeles för länge som jag jobbade på medan jag mådde så (alltså, borde ju ha sjukskrivits, längre än den där ena veckan som jag blev så glad över att jag grät), men hur som helst: Nu är den här! Min långa ledighet. Den har varit här i en månad redan. Ahhh. Annat jobb kommer förstås ta över om inte så jättelänge, men jag förmodar att det kommer att kännas annorlunda, och tills dess så har jag ännu tid på mig att ladda upp med samlad energi, zen och hakuna matata. Eller att i alla fall försöka. Fast inte så mycket att det liknar en ansträngning, för det vore ju ganska kontraproduktivt och korkat.

Ute: Bemödan. Inne: Bekvämlighet. Det är höstens hetaste (fast samtidigt skönt svalkande) trendspaning det.

Plötsligt hade tio dagar gått. Jag har hållit mig ganska upptagen den senaste veckan, antar jag, i alla fall tillräckligt för att åsidosätta bloggen. Sist jag skrev satt jag också uppe om natten men då vid köksbordet, vilket dock var så oergonomiskt att jag fick så förbannat ryggont att jag de följande två dagarna knappt kunde röra mig. Men sen dess har jag köpt ett begagnat skrivbord med svarta metallben, målat bordsskivan Bosporen-grönt, tömt kontorsalkoven på det mesta bråte (golvlister, flyttlådor, etcetera) och i dag äntligen kopplat i mina externa grejer. Så nu sitter jag här och känner mig nästan som folk igen. Är inte någon som får något vettigt gjort i soffan med laptopen i famnen, blir bara på dåligt humör av hur obekvämt det är och kan max slössurfa, knappt ens besvara mejl. Får liksom inget flow alls och kommer superlätt av mig i allt jag försöker göra. Måste ha ett skrivbord och helst min farfars gamla stol också.

20170812_traedgaard

Igår kväll vankades det trädgårdsfest i form av en kräftskiva tillsammans med grannarna ute på innergården. Eller egentligen på flera gårdar, eftersom att det är fyra hus i det närmsta grannskapet som brukar delta i detta partaj. På vår gård samlas förstås de som bor i vårt hus, och likadant på respektive grannhusgårdar, och sen minglas det mellan gårdarna under kvällen. Den här traditionen har hållit igång i minst femton år berättade grannarna, och i år lär det ha varit en lugn tillställning jämfört med många tidigare, men för min sedvanligt slutkörda del var det ändå precis rätt mängd festlighet. Ser fram emot att ta repris på kvällen med ett glas vin och ett par cigg ett nytt år, men hur som helst så var det riktigt trevligt att hänga med grannarna och lära känna dem lite bättre.

20170812_nykarlebypride

Tidigare samma dag hade vi åkt till N.Y.K. City och tillbaka, förstås för Nykarleby Pride. Mina fötter är riktigt kaputt just nu eftersom jag slet ut dem med allt promenerande under Konstens Natt i torsdags, så att delta i själva paraden var ett alternativ som ströks. Blev att stå och titta på istället och det kändes lite fånigt men samtidigt var det fint att se paraden utifrån också. Det var många som deltog i den, men inte så många som var åskådare, och det är ju något det också att visa stöd på så vis. Bara genom att show up, liksom. Jag vill inte vara en sådan som kräver av folk att de ska bjuda till då jag tycker det, eller en sådan som drar ner på den bra fiilisen som många deltagare säkert har ifrån evenemanget med sin negativitet, men… kan väl säga så här: Det hade varit kul att se fler nyykaabibor ute på gatorna. Kanske dök fler upp på kvällsfesten? Vi stannade inte så länge utan började känna oss ganska tafatta under dötiden som uppstod mellan paraden och följande program. Mina fötter svällde förstås också upp som vattenballonger och jag kunde inte sluta tänka på den saken. Ur den aspekten kan jag verkligen se fram emot att denna graviditet ska vara över. Det kan nästan få mig att önska att vattnet skulle gå typ imorgon, drygt 1½ månad för tidigt, men sen kommer jag på vad fan sådant innebär (FÖRLOSSNING, BEBIS, FÖRÄLDRASKAP) och det är än så länge jäkligt effektivt med att sätta en slowmoeffekt på mina önsketankar.

20170812_easypunch

Innan vi satte oss i bilen för att åka hem igen så slank vi in till ett litet loppis där jag bl.a. gjorde fyndet ni ser på bilden ovanför: en Easy Punch-broderimaskin! Lika gammal som jag själv är dessutom. Jag hade någon variant av en sådan då jag var liten, fick den i julklapp eller födelsedagspresent efter att jag fått pröva en hos min kompis Cissi och blivit FULLSTÄNDIGT begeistrad och intensivsvamlat om en sådan åt mina föräldrar. För ett par år sedan kom jag att tänka på de här maskinerna igen och beställde nästan en via nätet, men nu hittade jag alltså en begagnad istället, i oöppnad förpackning! Köpte också en fin kantig skål i koboltblått glas med metallkant, men tog ingen bild på den.

Nu har jag nyss ätit rostad Malaxlimpa med vegeromröra som lämnat över sen lördagens fest och känner att mina fötter igen blivit så svullna att hyn stramar och spänner på dem. Dags att lägga sig, med andra ord. Får inget flow i vad jag skriver denna gång heller, lika som alla andra gånger jag försökt blogga den senaste 1½ veckan alltså, vilket irriterar mig mer än vad som är rimligt, men äääh. Charmlöshet är också en stil, säger vi.

20170802_nattvy

Sitter vid köksbordet och blickar ut över en dramatisk natthimmel. Katterna sitter på bordet och spanar efter insekter som kanske ska irra sig in genom fönstret som står på glänt, så som små flygfän kan göra ibland. Alfred har gått och lagt sig och ska stiga upp under de sena småtimmarna för att hinna med ett tidigt tåg, själv sov jag rekordlänge i dag (hurra!) och känner mig inte redo att ta natt ännu. Kämpar istället mot halsbränna och tänker att det kunde vara nyttigt att ta vara på tillfället med mörkret, lugnet och ensamheten att plita ner ett sånt där medvetandeflödesinlägg. Rensa huvudet och tömma skallen, som det heter.

Gick på en informationsträff med andra blivande föräldrar och kom på mig själv med att säga ”moderskapsförpackning”, precis som jag tänkt att jag aldrig skulle kalla den. Vår anlände förra veckan och jag vet att ni alla vet hur sjukt bra den är, men alltså… vet ni hur sjukt bra den är? Fatta vilken förmån att få en sådan! Det var sådär typiskt vanligt heteronormativt och könsstereotypt där på träffen och det var kanske därför jag störde mig så mycket på att jag inte sa ”babylåda” eller ”föräldraskapsförpackning”. Fast obs, då jag säger att det var si och så så menar jag inte att någon skulle ha verkat bakåtsträvande, trångsynt eller hur jag kan få det att framstå — menar bara att jag tänkte på situationer där det kanske inte är mamman och pappan som får en bebis, eller att det kanske inte alls är så självklart för alla att det är mamman som stannar hemma medan pappa går till jobbet, et cetera… och det får mig såklart att undra hur sådant språk kan inverka både på samhället och individen, rent överlag.

Det är intressant att iaktta sådana här normer som jag är säker på att inte är sammankopplade med någon värdering — liksom, det var ganska uppenbart en judgement free zone där det exempelvis markerades tydligt att det är helt upp till var och en och fullständigt deras ensak om de väljer att amma o.dyl. — istället beror det säkert på invanda språkliga grejer. Att vi är så vana med att prata om en del saker på ett visst sätt eller annat. Sådär som ordet ”moderskapsförpackning” som slinker ur mig när jag egentligen tycker att den borde heta någonting annat för att framhäva att den inte endast är till för modern, alltså.

På tal om normer: Fick nyligen reda på att den förra ägaren till lägenheten, för övrigt en person som är verksam inom kyrkan, lever i ett samkönat partnerskap och jag känner mig urdum för jag vet att jag refererat till dennes partner på ett heteronormativt sätt, bara för att jag förmodat att det är så utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle kunna vara annorlunda. Bah. Och jag som undviker att referera till Alfred som ”min pojkvän” och istället väljer begrepp som ”partner” eller ”sambo” för att beskriva relationen, just bara för att litelitelite försöka undvika att befästa den här heteronormen som jag ju likväl är del av. Om det mejkar nån sens. Nä-ä hörni, inte är det så bara inte. Det gäller nog att fortsätta granska alla ens antaganden för att lära sig att ens känna igen dem.

Oooch på tal om språkbruk: Har på sistone hajat till när jag hört gifta kvinnor referera till sina makar som ”min man”. Dels för att jag inte kan undvika att jämföra det med att en gift man skulle prata om ”sin kvinna”. Det låter ju hemskt och förminskande. Men jag vet också att det inte är samma sak och inte jämförbart, vilket dessvärre snarare är där skon egentligen klämmer. En man är alltid en man, både före och efter att han ingått äktenskap. Han står oförändrad, en herre då och sen, medan en kvinna är en fröken som blir en fru. ”Man” betyder både ”karl” och ”make” — ingen distinktion har varit nödvändig däremellan för att han har haft den rollen i äktenskapet som han haft. Den som bär byxorna, d.v.s. (Sidospår: Och vad säger det egentligen att vi har ett sådant uttryck och att vi över huvud taget förstår vad det åsyftar?) Hans rättsliga relationer till kvinnor är ur den aspekten i stort sett irrelevanta och påverkar inte hur vi titulerar/beskriver honom… äääh jag kan inte sätta vettiga ord på detta nu. Men ni förstår säkert hur jag menar?

Ännu en sak jag tänker på är hur obehagliga jag tyckte de små naturtrogna bebisdockorna på träffen var. Kände vid något skede att okej, det här har definitivt potential att eskalera till en panikattack om jag inte är på min vakt. Bad Alfred vara den aktiva föräldern och testade själv bara ett par enstaka grepp. Ville inte röra vid dockan, tyckte det kändes onaturligt och otäckt. Jag hoppas på att det dels hade att göra med att jag alltid tyckt att bebisdockor varit motbjudande — hade en då jag var liten som jag i stort sett avskydde, minns att jag kunde bli så provocerad av den men förstår inte riktigt hur (EN DOCKA?!) — men är också rädd att det beror på att jag inte alls är redo för sådant ännu och ärligt talat mår illa av att bli så konkret påmind om bebisar. Förhoppningsvis har jag kommit längre om ett par månader men tidigare i dag så kändes det olustigt och läbbigt att jag inte har minst ett halvår på mig att vänja mig vid tanken ännu. Folk säger gärna att sen när det är ens egen bebis så kommer det kännas annorlunda, och det är också ungefär så mycket jag klarar av att höra… men det är sällan punkt där. Sen berättar de att allt man kommer vilja göra är typ att gosa, sova och umgås med bebisen och att allt allt allt kommer kretsa kring den och att allt det kommer kännas så självklart och naturligt och Som Det Ska Vara… och alltså nej fy fan, då vill jag bara fly. Eller spy. Kan aldrig avgöra vilket helt säkert. Jag finner hur som helst ingen trygghet i tanken på att bli sån. Jag vill höra max detta: Du kommer bli cool med det.

Samtidigt var det ett givande och lärorikt möte att ta del av och i det stora hela känner jag mig en gnutta mer förberedd och mindre skiträdd. Alla andra där verkade förstås betydligt mindre neurotiska än vad jag känner mig, men samtidigt så känner jag också att äh, jag har ganska bra koll ändå, och det mesta jag inte har koll på ännu så är jag fullt kapabel till att ta reda på och luska ut vartefter. Så förutom det där att jag väldigt ogärna vill beblanda mig med bebisar (eller dockor föreställande bebisar), så känner jag att jag ändå kom ett par steg på vägen i riktningen cool.

Fast en del av mig förväntar sig förstås ännu att någon ska, typ när jag anländer till BB, utbrista ungefär ”Men har ni inte skaffat en BEBISRÖRLIGHETSHÄNGVALLARE ännu?! Hur har ni tänkt att ni ska klara er utan en sådan??? HALLÅ DAGS ATT VAKNA VA ERA SKAMLIGA JÄVLA ÄRKEPUCKON TILL FLOPPFÖRÄLDRAR”. Och Alfred ska svimma utav blotta förskräckelse och jag ska gallskrika i panik tills jag spräcker bägge trumhinnor och VARJE blodkärl i ögonen och skammen ska för evigt vara ett faktum. Vi ska bli de där som det pratas om i sjukhusets korridorer, först tisslande och tasslande och med chockerad förfäran, ”Har du hört? Är det inte makalöst? Hur kan någon vara så aningslös?!”, och efter några år är vi det avskräckande klantexemplet som det skojas om på mödrarådgivningen, ”Ja nu verkar ni ju inte alls leva under en sten, men sen vi hade ett par här som ännu när de åkte in till BB inte hade beställt en bebisrörlighetshängvallare så brukar vi se till att säkert påminna om det under första trimestern för att vara på den säkra sidan”, och de blivande föräldrarna ska utbyta roade blickar och bara hihi åh hopplösa blir vi i alla fall ändå aldrig älskling. Jaja okej varsågoda då, vi bjuder på den egoboosten då antar jag. Satan.

Och med den mardrömstanken på att jag inte vet vad en bebisrörlighetshängvallare är så tar jag natt! Berätta för all del gärna vad en sådan är om de finns och vi faktiskt måste ha en, eller i alla fall verkligen verkligen booorde. Gulp. Tack på förhand!

Augusti betyder att utflytten är avklarad. Vi tömde och städade det sista av bostaden i går och även denna gång var det, som alltid, mer jobb än förväntat — även om jag själv sluppit undan en hel del av det i.o.m. mitt, eeh, tillstånd då. Detta är något som varit både skönt för latmasken i mig och störande som fan för resten av mig. Är liksom van med att brottas mentalt mot lättjan, inte mot fysiska handikapp som att jag måste sätta mig ner med jämna mellanrum och annat sådant urdumt. Men nåjo nåjo, helt tillräckligt tungt har det varit i alla fall och just nu är det ju mest som att vi förflyttat kaoset från ett ställe till ett annat, men jag tror bestämt att det väl brukar vara så — och nu ska det hur som helst inte göras på en lång, lång tid igen. PRISA HERREN. Kan inte förstå att vi fan äger denna bostad?! Så här permanent har jag inte bott sedan jag flyttade hem-hemifrån ju, och det börjar bli en skock med femton-sexton år sedan eller så.

Ett fåtal närbilder ifrån detta kaotiska tillhåll då? Jajjamensan.

20170801_001

I sovrummet står denna blekgröna byrå som hängt med mig ganska länge redan, den hittade till mig via min mor som fyndat den på loppis. Ovanpå står två stackars växter som levt ett hard knock life. Till vänster en fikus som vi fått i present och som först växte så det knakade och sedan helt plötsligt tappade en massa av sina blad (kvack, skrev nyss ”barn”?! hjälp) tills att bara två eller tre fanns kvar, men den har tack och lov börjat återhämta sig. Sen har vi en monstera som i början av sitt liv som medlem i hushållet Portin-Backa fick totalstryk av Selma och sedan inte tillräckligt med solljus, att döma utav bladstorleken. Hoppas den ska trivas bättre där den står nu. Skrinet i metall är Alfreds och innehåller bl.a. vackra gamla armbandsur och andra små skatter!

20170801_002

I tamburen står en rottingpall vars bruna sits redan är helt lurvig utav kattpäls. Loppade den för ett par veckor sedan då jag insett att det blivit en rejäl prövning att få på sig skorna utan att sitta ner, den har dessutom två djupa förvaringslådor undertill så den kändes som en smart möbel. Ska hitta på något festligare med den där sitsen, men vet inte vad ännu. (Broderi? Textiltryck?) Hur som helst, på den låg min väska & plånbok och matchade. (Bredvid ett halvt ormhårspänne jag hittat i min ficka.)

Angående väskan: I flera månaders tid hade jag surfat Etsy på gamla väskor i mörkbrunt läder, men utan att köpa någon. Sen fann jag den där på loppis för ett par slantar bara, ha! Älskar sånt. Den är mindre än de jag spanat på men rymmer i alla fall plånbok, telefon, nycklar, läppomada och typ en påse Samarin och ett par Panadol — och vad mer kan en gravid kvinna behöva släpa med sig? Utöver ett foster och flera kilo extravikt då.

20170801_003

Tycker det är skitkonstigt att se mina händer på bild så här, de är så svullna att jag knappt känner igen dem. Har hittills gått upp cirka 13 kilo under denna graviditet och bäst gör sig denna bonusvikt i tämligen horisontellt soffläge, helt klart. Allt annat känns liksom lite onaturligt bara.

Sist jag skrev så tror jag att jag sa något om att det då var tamburen som var i ordning. Så ligger det inte alltså längre till, den saken höll väl max i två dagar. Nu är tvärtom alla rum i oordning, men något som är roligt med att flytta är att även mindre åstadkommanden känns som gigantiska framsteg — vi jublade t.ex. när tamburslampan var upphängd och jag längtar tills att rullgardinerna är uppsatta i sovrummet. Men redan småsaker som att hitta en bra plats för en solkig tambursspegel får mig att känna mig alldeles sprallnöjd. Bra känsla! Jag vet att ni vet hur den känns. Ska forska vidare i huruvida den också kan uppnås genom att putsa bort fläckarna från tidigare nämnda spegel. Håll tummarna! För större åtaganden än så orkar jag fasen inte med i dag, hah.

20170726_0800

Vår innergård är GANSKA HELT OKEJ. Den här bilden tog jag i morse, prick klockan åtta, genom köksfönstret. Under gårdagskvällen tog vi ut katterna i koppel där och vi strosade omkring i närmare en timme, det finns så många träd och buskar och stigar att utforska där. Någon hade rensat rabatten på vänderot, a.k.a. katteleka (Valeriana officinalis), och slängt dem i en hög med rötterna kvar. Plockade åt mig dem för att ge åt katterna, fick några rejäla torvor med starkt doftande rotväxt. Ska se om de går att torka och spara som kattgodis, eller kattknark, tills regnigare dagar.

Annat som har hänt sen sist är att min dator föll i golvet från soffan i söndags. Den verkade klara sig tills att den flera timmar senare låste sig totalt och då jag skulle starta om den så gick det inget vidare. Köpte en ny men har inte blivit helt kompis med den ännu, även om den har klara fördelar så som att den väger typ ingenting, blir inte överhettad så att låren blir röda om den hänger i famnen, samt att flerfingerssystemet eller vad det heter på touchpaden fortfarande fungerar. Ah ja.

Har för en stund sedan återvänt till Klemetsögatan från Långviksgatan: Flytten pågår alltså ännu. Främst är det ju Alfred som har flyttat saker, han är nu och lastar bilen med ännu fler grejer, och jag känner mig ganska meningslös som inte ens KAN dra ett redigare strå till stacken. Utöver det här att jag inte får lyfta så tungt så har också min kropp börjat mer märkbart ge upp. Mina fötter värker så ofta och så mycket att jag helst inte står/går i längre perioder än typ tio minuter åt gången och utöver detta så har jag också utvecklat karpaltunnelssyndrom i bägge händer, men särskilt höger. D.v.s. jag är fumlig, svag och det gör ont när jag försöker greppa tag i något. Förstår inte varför jag inte läst/hört mer gnäll om hur sabla TUNGT det är, eller kan vara, att vara gravid. Vi tillbringade alltså bara ett fåtal timmar med att packa och flytta saker i dag och jag tog många vilopauser där emellan, men det känns ändå i kroppen som att jag hållit på nonstop sen i morse typ. HELT kaputt! Pathetic! So sad.

Nåja, nu är klockan prick åtta igen fast tolv timmar senare. Känns som ett lämpligt ställe att avsluta detta riktningslösa inlägg. Ska försöka fösa omkring lite saker i tamburen — det är nämligen systemet ett rum åt gången som gäller för en någorlunda ordning här. Sedan i går prioriterar jag tamburen, eftersom det bara är lite mer harmoniskt att komma hem då. I några sekunder, i alla fall. Synd att golvet ännu ska fixas om där! Annars kunde det nästan räknas.

20170721_inflytt

Exakt en månad efter att vi skrev på köpebrevet — 21 juni — så flyttade vi in — i fredags, 21 juli. Det var också min sista arbetsdag innan semestern och bilden ovanför togs från utpustningsposition i soffan samma kväll. Vi tog siesta den här helgen fast det fortfarande finns mycket att göra innan månadens slut, och redan det känns oerhört lyxigt. Pysslar på här hemma (HEMMA!!) i lugn takt, jag har t.ex. under gårdagen skruvat ihop en bokhylla och hängt in de kläder som fortfarande passar denna arma kropp i en garderob, men har också slappat mycket och tupplurat två gånger, minns f.ö. inte när jag sist skulle haft ro att ta en riktig tupplur så det känns ganska jäkla 1) mirakulöst och 2) HÄRLIGT. Har utöver detta även besökt loppisar och gått på förträffliga Dunkirk på bio, ätit nyfriterade vårrullar på torget och senare färska jordgubbar doppade i citrus-mascarpone-glasyr, som lämnat över från två kladdkakor jag bakade i torsdags, här hemma i soffan. Nu sitter jag i samma soffa med en katt på var sida av mig. Ska äta några jordgubbar och sedan skrubba ett par dammiga plastmattor med tallsåpa, mest för doftens skull, och kanske plocka in lite grejer i hyllan och sånt, för ordningens skull. Det går långsamt, men det tar sig. Ser fram emot att låta saker finna sina platser i lugn och ro här. Nu när mina dagar blivit åtta timmar längre så känns renoveringsprojektet inte heller lika oövervinneligt eller evighetslångt. Visst har vi helt tillräckligt med jobb kvar att göra här också och det lär väl antagligen dröja en stund innan vi kommit så långt att vi exempelvis bemödat oss få golvlisterna på plats här i vardagsrummet, men äh, orka tänka på det nu. Har ju faktiskt både söndag och semester. Försöker jag intala mig själv.

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.