som en gummiboll

VARDAG & ÖVRIGT

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

Annonser

34

VARDAG & ÖVRIGT

20171228_001

Under min oavsiktliga lilla bloggpaus har jag fyllt år, i förrgår. Samtidigt som jag blev uppvaktad med frukost och paket på sängen så hördes röster från begravningskaffestunden för vår granne Matti på andra sidan sovrumsväggen. Han avled på självständighetsdagen då Finland fyllde 100 år, själv blev han 84. Födelsedagsstunden fick en allvarsam memento mori-vibb, men det var fint. Sörjarna lät glada ibland och det var lätt att föreställa sig att de talade om goda minnen. Memento vivere.

Som jag önskat mig så fick jag en mokabryggare av Alfred, en traditionell en som ser ut att höra hemma i det 1930-tal som den uppfanns och formgavs. Har seriöst suktat efter en sådan här i flera år, tycker de är så fasens fina, men har aldrig tyckt att tillfället varit rätt att ”unna mig” en. Jag dricker alltid pulverkaffe här hemma så vet ni det där att koka kaffe på spisen sätter verkligen guldkant på koppen. Ser fram emot att kunna börja provsmaka mig igenom alla möjliga sorters espressokaffesorter och -aromer.

En annan sak jag fick var en kakform! Alfred har råkat sätta två av mina forna kakformer i diskmaskinen så att beläggningen farit åt pipan, en av dem var en hög en med löstagbart botten, den andra en hjärtformad. Nu fick jag en kombinerad version av dem båda!

20171228_002

Jag hade sällskap medan jag öppnade paketen. Blenda var så väldigt into it att Alfred instagrammade ett filmklipp:

Mamma fick en present, beb fick istället en upplevelse.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

(Hajade förresten till då jag fattade att det var jag som var ”mamma” i bildtexten. Är fortfarande inte van med det.)

20171228_003

Sedan testade jag espressokokaren som tillsammans med gullrankan, som är på ljusterapi på köksbordet, blev ett behagligt stilleben.

20171228_004

Rykande hett! Kaffesorten är här Pauligs Smooth Blend som Alfred stuckit med i paketet, verkligen len smak. Gott.

Vi skojar förresten om att Smooth Blend är Blendas artistnamn om hon blir jazzmusiker. I julas fick vi en OBH Nordica Power Blend-mixer av May (Alfreds mamma), och då var förstås skojet att Power Blend är Blendas artistnamn som hårdrockare.

20171228_005

Under tiden jag kokade espresso och mestadels latade mig bakade Alfred en kladdkaka! I den nya kakformen förstås.

20171228_006

Kvällen innan hade vi gjort glass som vi åt till kakan. Tipset om världens mest lättlagade glass har vi fått från Luzilla (Alfreds syster) och den görs så här: Först vispar man fem deciliter grädde tills att den blivit så fluffig att toppar börjar formas. Då häller man i en burk kondenserad mjölk och vispar lite till. Efter det kan man röra ner smaksättningar efter behag innan man ställer den i frysen i minst sex timmar. Vi delade på smeten och Alfred valde lakritssås. Jag tycker ofta att ju fler smaker desto roligare, så till lakritssåsen adderade jag krossad salmiakchoklad (Marabou Black Saltlakrits) som jag både rörde ner och lät ligga på ytan, och allra överst strödde jag på lite flingsalt som jag krossat ännu mindre under en brödkavel. Antagligen min nya favoritglass! Den blir väldigt söt utav den kondenserade mjölken, bara, så ska försöka hitta osötad sådan och söta glassen själv nästa gång.

20171228_007

Sällskapet var top notch. (Den här bilden fick mig f.ö. att inse att vi verkligen borde få upp någon konst eller något lite trevligt på köksväggarna. Stark skjul-känsla där just nu.)

Beben på bilden packade vi sedan ner i barnvagnen och så begav vi oss ut på stan.

20171228_008

Hela dagen uppmärksammade förresten vädret min födelsedag med att släppa konfetti. Trevligt!

20171228_009

Denna trettiofyraåring uppskattade det.

ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

VARDAG & ÖVRIGT

20171207_blenda_001

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

20171207_blenda_00320171207_blenda_002

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

5 timmar och 7 minuter

VARDAG & ÖVRIGT

20171203_kvaellning

Det är den tiden på året då solnedgången bara är slutet på soluppgången, som att det inte finns någon egentlig dag där emellan. Morgon kväll natt repeat. Under detta dygn här i Vasa gick solen upp 09:51 och går ner igen 14:58.

Det snöade i natt. Världen är ljusare och ljuden är mjukare. Finland firar hundra år av självständighet och Blenda debutsover ute på balkongen, som ju inte hör till vår lägenhet men till trapphuset. Vi har äntligen köpt en babyvakt, eller vad de heter, och genom den hörs ibland äldre barn leka i parken invid gården, i snön. Jag har precis ätit råg- och havregrynsgröt med kanel och banan. Selma trampar omkring i famnen på mig och lade sig precis ner till rätta, något som händer typ en gång i kvartalet att hon självmant gör.

Hade skrivit att det minsann är fest här, men så kom Alfred in och berättade något han sett då han varit ute och tittat till Blenda på mattpiskarbalkongen. Det flaggas förstås i dag, men här vid vårt hus stod två kvinnor på gården och hissade ner flaggan till halvstång. Ack. Ett sorgebud, men vet inte helt säkert vilket det är ännu.

Nio minuter kvar innan solen går ner. Ska ägna dem åt omvärlden utanför skärmen istället för den inuti.

brister & rämnar

VARDAG & ÖVRIGT

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*

och låt det brinna

VARDAG & ÖVRIGT

20171114_lb_001

Det är väl bara en själv som märker sånt här men förra veckan hann jag inte blogga alls. Så var det ju inte tänkt att gå och nu känns det som att jag hamnat i otakt. Konstigt hur lätt det blir på det sättet bara för att man kommer av sig lite.

Hur som helst, åkte mot slutet av veckan till Katternö eftersom Alfred skulle dra standup-workshop på Kulturkarnevalen som i år hölls i Kokkola, och mina föräldrar bor bara 30 kilometer därifrån. Så vi packade bilen full med två vuxna, två katter, en bebis och en del tillbehör.

Sen återvände vi med ännu mer packning, sådär som det brukar bli. Har exempelvis gjort en del loppisbesök och -fynd, så som en tavla och två pallar. Ska skärpa mig och ta bilder nån dag att visa upp i ett inlägg! Känns som att jag ofta säger att jag gör många fina fynd men fasen om jag kommer ihåg att visa dem. Det brukar jag tänka (t.ex. varje gång Ellen gör ett alltid lika trevligt fyndinlägg) att är väldigt trist. Ty jag älskar ju loppis-haul-inlägg ju, och nästan lika mycket som jag äcklas av konsumtionshetsen som lurar i folk att helt vanliga haul-inlägg är nåt att gilla! Det är de förstås inte, de är bara blä. Men ser ni loppis, det är min akilleshäl och för-eviga-undantagstillstånd det.

20171114_lb_002

Äh. Jag kommer hela tiden av mig med detta inlägg, främst p.g.a. minimänniskan på bilderna då. Men också för att jag, alltså mitt huvud, inte… kan. Bara KAN INTE. Det har nu tagit mig två dygn att skriva detta inlägg, så wow puh vilken tur att det är så sjukt överavancerat att det ändå verkar FULLT RIMLIGT att det tagit så länge!! Bilderna är däremot från en vecka sedan. Hade precis hängt upp en ljusgardin och redan börjat få skabbkänningar av att tänka på jul.

Det har varit lite av och an med mig på sistone, har känt mig stressad och obekväm. Med barnet har jag haft riktigt bra stunder men där emellan har det varit ett jävla oflyt. Till exempel: Jag trodde de första nätterna i Katternö var krångliga men sen slog den sista alla rekord av alla nätter hittills. Blenda skrek eller grät inte så värst mycket men hon var typ konstant på gränsen och krävde ständig ompyssling för att inte börja. Vid vargtimmen stängde jag in oss två i ett annat rum och sista gången jag tittade på klockan innan vi äntligen somnade visade den 07:10. Tycker vi lämnar det på det, det säger tillräckligt.

På tal om sånt som man kommer av sig med, så har jag inte (ännu) svarat på sådant som damp in under frågestunden för en månad sedan! Har börjat på men knappt kommit nånvart. Tänker på detta med jämna mellanrum och förstår inte hur tiden hunnit russmyga iväg så sen jag gjorde det inlägget. I bara ett ögonblick har den stunden lämnat en miljard ljusår bakom en. Antar att det blir så. Men det är väl sant som de säger — den som spar (frågor), hen har (tills senare bloggstunder).

Tycker det är jävligt synd att jag slösar bort såna här fina bilder på ett sånt här pissigt inlägg, men det blir liksom inte till något i dag. Eller i går, i förrgår, i förrgårs går, och så vidare. Knappast blir det heller i morgon, i övermorgon, i övermorgons morgon, och så vidare. Jag ger alltså upp här med att göra bilderna rättvisa. Låt detta inlägg agera minnesstod för min ork. Tänd ett ljus.

svenska dagen och enmånadsdagen

VARDAG & ÖVRIGT

Igår på förmiddagen åkte vi in till barnrådgivningen för den första månatliga kontrollen (Blendushka är nu 56 cm lång och väger redan 5,4 kg) och på eftermiddagen packade vi in oss i bilen och åkte norrut för Svenska dagen-firande i Jakobstad där Alfred tilldelades ett pris utav Österbottens svenska kulturfond. Mina föräldrar barnvaktade under tiden och inga värre incidenter eller bedrövelser inträffade under de cirka tre timmar vi var borta.

Närmast incident var väl då en trio skönsjungande kvinnor som gick under namnet Harmony Sisters Reunion stämde upp i Sulle salaisuuden kertoa mä voisin och allt lät jättevackert men också lite gråtartat sorgset och mina bröst spände till som fasen, antagligen som reaktion på detta gråtlika?? Hann tänka MEN GAHH JAG KOMMER LÄCKA meeen så kom jag ihåg amningsinläggen jag preppat behån med och kunde således pusta ut. Biologi va. Vilket bokstavligt freak of nature.

I övrigt var det en trevlig kväll. Lyckat program som inte blev långtråkigt, vilket ändå känns ganska sällsynt för dylika tillställningar (eller är det jag som håller på att bli gammal?). Bra folk som deltog, tyckte många verkade så himla sympatiska. För mig sjukt härligt att komma ut och känna på den riktiga världen lite, att trä i mina nya örhängen och ta på mig en blus jag köpte under graviditeten men som då inte ens gick att stänga, underhållas och sedan dricka kaffe med nya bekantskaper som visade sig vara både vänliga och roliga och samtalen blev både lättsamma och givande. Ja, kul helt enkelt!

IMG_20171106_205922

Min mor satte igång med fotosession då vi kommit hem till Katternö igen efter festligheterna, och Blenda höll sig nöjd ungefär halvvägs genom denna photoshoot och sedan grät hon mer eller mindre tills att vi avverkat några kilometer riksåtta under vinterdäcken. Inte så mycket till avslappning vid kvällskaffebordet, alltså.

IMG_20171106_205925

Ooch just nu kör dagens enmånadsåring lite på samma grej igen så jag får visst sätta punkt här. Innan läckage inträffar, ni vet, eftersom det tydligen är en grej! Ah ja.

räkna får

VARDAG & ÖVRIGT

20171031_faarfilt

Sju små får pryder denna yllefilt som antagligen är världens finaste. Ett färgglatt, ett vitt och fem gråsvarta. Sju sovare.

Ungefär en månad innan Blenda föddes fick hon filten utav min kompis Karin. Tycker det är ett ganska lustigt och trevligt sammanträffande att fåren råkar vara sju stycken då det var just den sjunde som blev Blendas födelsedatum. Det är Karin själv som stickat filten och hon var också på besök idag och då med två nya fina egenhändigt gjorda presenter, sockor och vantar. Blir så bortskämd! Å barnets vägnar, men ändå.

20171031_filtblenda

Har haft en bra dag. Skulle gärna blogga mer och brodera ut om hela den, men är likväl alldeles för dåsig. Nu ligger Blenda och pipsnarkar försiktigt bredvid mig, inte helt olikt en sjusovare i dvala, och jag ska också lägga mig. Inlägget följer ett klart tema, som ni märker. Så… ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.

en torsdag för rembrandt

VARDAG & ÖVRIGT

Jag tyckte att jag lyckades fånga ett sådant Rembrandtskt ljus på två bilder idag, sånt jag aldrig brukar få till. Kanske var det den första snön som gjorde det.

20171026_myra

Vi tog Myra till djurkliniken, det var dags att säga ajöss till hennes löpperioder för evigt. Med ”dags” menar jag egentligen ”för fan på tiden”. Vi har alla haft det lite jobbigt här hemma den senaste tiden.

Tycker inte alls om att lämna katterna precis när de fått en spruta och snart ska in på operation, är så rädd för att något ska gå fel och att jag inte ska vara där. Men man måste förstås lita på veterinärerna och låta dem göra sitt jobb ostört. Eh ja, varsågoda då, det var dagens självklarhetslektion.

Så vi åkte på kaffejakt medan vi väntade. Vände in till Mäcken på varsin dubbelespresso och kände att vi var bra nära att få trötta-spädbarnsföräldrar-bingo där. Blenda blev grinig så jag ammade under tiden vi koffeinerade oss, och då kändes det som att vi kunde kryssa i fler rutor. Hon slocknade sedan som ett ljus och vi åkte vidare till ett loppis. Provade tre par sjuttiotalsbyxor som alla var för små, och jag vet ju faktiskt inte om de någonsin kommer passa. Hur ska min kropp se ut efter graviditeten? Kommer den bli som förr? Magen har dragit ihop sig bra men huden har inte riktigt hunnit med. Lämnade byxorna där fast det tog emot, men kände mig förnuftig.

Vi åkte tillbaka till djurkliniken för att hämta Myra. Allt hade gått bra. Blenda vaknade under tiden och höll en sann gaphalskonsert nästan hela vägen hem.

20171026_blenda

Ända tills hon på en halv sekund sov som en stock igen och fortsatte slumra i tamburen. En stor dag för de små, minsann.

how now brown cow

VARDAG & ÖVRIGT

Det är länge sen varje dag i veckan bara har varit -dag, och ingen större skillnad vad stavelsen innan har bestått av. Mån-, tis-, ons-, tors-, fre-, lör- eller sön-, det gör det samma nu för tiden. Eftersom jag innerst inne (och ganska långt ut på ytan också) är en evig slacker så känner jag förstås att det är ungefär så det ska vara, också. Jag älskar att stiga upp och få stanna hemma, även om jag stundvis saknar att lite smidigare kunna åka vart jag vill. Det har inte hunnit bli enformigt eller tråkigt, detta nya liv som spädbarnsmoder, men nog aningen instängt.

Försökte gå ut på en promenad i förrgår men fick alltför ont. Har inte återhämtat mig riktigt ännu. Hemoglobinet är fortfarande lågt det också, det känner jag direkt jag anstränger mig bara en gnutta. Flåsar som en… en… mjölkko. Jag gör allt som en mjölkko numera.

20171019_bl_001

Men igår! Igår packade vi Blenda i babyskyddet och packade barnvagnen i bilen. Vi skulle testa det där att åka någonstans med ungen, undersöka hur pass o/smidigt det var.

20171019_bl_002

But first let me take några selfies.

Och jag kan rapportera att vårt o/smidighetstest gick hur bra som helst, över förväntan. Vi hade siktet styrt på Plantagen, eftersom att vi tidigare pratat om att det vore trevligt att gå och andas lite tropiskt syre. Efteråt blev det Citymarket och helt plötsligt är vi sådana som utan orsak att skämmas kan parkera på familjeplatserna. Lyxigt breda är de, kommer bli bortskämd.

Och, fast detta beror säkert till stor del på dålig planering, plötsligt är jag också en sådan som sitter i en parkerad bil och ammar. Det har redan hänt två gånger. Ah ja. Vad var det jag pratade om då tidigare? Åh jo, mjölkko var det ju.

Vad kul förresten att ni hittade på frågor att ställa på föregående inlägg! Gissar att en del av dem blir säkert skilda inlägg och andra kanske klumpas ihop så jag ska försöka ta och sortera de tankarna först. Mycket roligt!