it’s in the bag

yta & stil

Jag är knappast ensam om att under s.g.s. hela mitt vuxna liv spanat efter den perfekta handväskan, amirite ladies? Kvinnors förbannelse det där. Eller ja, en av många. (Jag upprepar: amirite ladies?) De senaste åren har jag letat extra aktivt, ni minns kanske att jag skrivit om detta förr. Alltså jag förstår om ni inte minns, mycket kan sägas om väskor men det ska erkännas att mitt sökande efter one väska to rule them all kanske inte är världens mest gripande läsning. Sååå med det sagt: Håll i er nu för här kommer ännu mer!

(Klar bonus med blogg: Det är okej att totalnörda ner sig i saker som inte en själ skulle orka höra på en hålla lika långa muntliga föredrag om!)

20180224_vaska_001

Några kriterier som väskan skulle uppfylla:

  • I äkta läder. De väskor jag haft i fuskläder har inte hållit särskilt länge, och fuskläder nöts inte heller på det vackra sättet läder gör. Slitet fuskläder är ju bara trasigt.
  • Begagnad, eftersom jag inte vill köpa/äga nytillverkade produkter i djurskinn.
  • Rymlig, men inte så stor att man tappar bort saker i den och får rota runt i femton år innan man hittar sitt läppomada. Tänkte bl.a. så här: Nu är jag En Mamma och då måste jag ha plats för typ bananer och näsdukar i min väska, ahaha. #såntmammorhar
  • Med ett ordentligt brett axelband som inte sitter fast i väskan med såna där metallgrejer som tvinnar sig. Hatar sådana, gör att hela väskan känns skranglig och opålitlig.
  • Även med tillräckligt långt axelband så att man kan bära väskan tvärs över kroppen, det är ju bekvämast så.
  • I någorlunda tidlös design, den ska stilmässigt fortsätta kännas lika aktuell många, många år framöver. Åtminstone för mig själv!

20180224_vaska_000

Så som ni kanske gissat utav bilderna så är jaktsäsongen förbi! I december hittade jag äntligen väskan på Etsy och jag beslöt att den fick bli en födelsedagspresent åt mig själv. Den postades åt mig från Sheffield, England och jag betalade £46 för hela paketet och transporten, drygt femtio euro. Betydligt dyrare än de väskor jag vanligtvis köper (den innan kostade 2€ på loppis, såatt…) så jag tvekade en aning, men är så glad att jag slog till för den är hittills — och redan! — värd varje penny.

Försäljaren uppskattade att den tillverkats under sent 80-tal eller tidigt 90-tal och den verkar knappt ha blivit använd, den hade bara ett par pytterevor som knappt syns. Väntade som ett barn på julafton på den och örk så jag beundrat den och sniffat på den sedan jag fick hämta den från posten. Gillar hur ödmjukt självsäker den är i mina ögon. Ibland innan jag ska gå hemifrån så måste jag stanna upp och titta lite på den i spegeln då jag hängt den över axeln. Den är ett sån där accessoar som får mig att känna mig coolare än jag är, vet ni? Som ett par riktigt bra solglasögon eller en välbalanserad salongsberusning.

20180224_vaska_002

Den är ypperligt välanpassad i storlek och mörkbrun som kaffebönor. Tycker den känns dels storstadsjournalist och dels flickscout med en svag efterdoft av patchoulibohem. Har inget att klaga på, vilket fasen aldrig hänt förut. Är faktiskt så nöjd med den att jag kom på mig själv med att bli lite generad när jag fick en komplimang för den?? Liksom som att jag tyckte det var fånigt att jag hade beställt den ÄNDA FRÅN STORBRITANNIEN (🙄 lol) för att det avslöjade hur mycket jag tyckte om den och det var tydligen av någon orsak lite pinsamt?? Fattar inte!! Vad är det för fel på mig? Nåja, det här är alltså min väska och jo jag gillar den mycket. Uppenbarligen!

Nu blir det pizza! Kanske den perfekta? Återkommer med ett inlägg dedicerad till den sen. Skoja!

ELLER??

Annonser

trendspaning: nog

yta & stil

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

    Några tips:

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

i fåraskinn

yta & stil

Gick ut på stan i går och där var det trångt och pyntat. Uppfriskande att komma sig ut bland folk, men också trevligt att dra sig undan massorna igen. Jag har så framgångsrikt isolerat mig från omvärlden att jag nästan blir förvånad över att julrushen pågår där ute. Istället har vi ”julat” på betydligt gemytligare sätt — t.ex. genom att gå på vintergrötshäng med vänner hos Frank & Carlas för nån helg sen och sedan totalstjäla deras koncept och själva koka risgrynsgröt på vår egen vedspis i förrgår när Anna, Thomas och Elliot kom på besök på resvägen.

20171215_faaraskinn_001

Det har blivit så att de små doser jul jag fått i år har främst haft en klar retrovibb. Gröt som puttrar på spisen, ved som knastrar i kakelugnen, kryddnejlikor som trycks in i apelsiner. Väldigt många pepparkakor, med blåmögel och brie. Särskilt idylliskt var att på luciadagen hade en massa människor samlats i backen utanför vårt köksfönster för att åka pulka. Det såg så pittoreskt charmigt ut att jag inte ens hatade att så många människor i princip inkräktade på vår gård. Tenderar vanligen bli som en vresig, stereotypt territorial hund i sådana fall, ser ni, men inte nu. Ett julmirakel!

Kände mig just i går särskilt oldschool-julbockig där jag gick i mitt gamla fåraskinn bland tindrande ljusslingor, men också lite såhär:

belsnickel_dwight

Hmm. IMPISH OR ADMIRABLE? Den ständiga frågan.

Och på tal om utklädnader: Har tagit tillfället i akt att distansruva på ”min stil” under tiden jag var gravid och således haft en väldigt begränsad garderob. Det har varit givande! Har t.o.m. medfört viss utveckling. Det här kommer låta fånigt för alla som inte har en svartklädd gothhistoria, men: Fatta att jag inte längre känner mig utklädd i blå jeans med beige rock?? Det hade jag inte trott de senaste tjugo åren att någonsin skulle hända.

20171215_faaraskinn_002

Påbörjade ju i somras en ordentlig garderobsrensning, som pausades vid flytten och höggraviditeten. Nu har jag äntligen börjat gå igenom mina kläder igen och det är både hjälpsamt och motsatsen till det att min kropp inte ännu helt återgått till sitt vanliga jag. Vet liksom inte om allt kommer att någonsin passa igen. Men jag gör vad jag kan och under tiden läsfrossar jag i instruktioner och inspirationspepp för hur man förvandlar sig själv till minimalist samt skapar en kapselgarderob, med skräckblandad förtjusning. Ibland med mer förtjusning än skräck, men ofta tvärtom.

Tycker det låter som en dröm som plötsligt blir en mardröm. Som att först är man helt saligt hög på ruset och flyger omkring och skryter om ens plötsliga kvalitet-framför-kvantitets-livsstil, men så kommer man att tänka på den där ena blusen som man hade på sig den dääär kvällen och som skulle passa med aaallt annat och som skulle rädda så många fester och vardagar och som fan kanske Blenda skulle vilja ärva då hon blir äldre? Jag menar vem vet?! Jag ville alltid ha min mammas gamla kläder som jag såg på bilder men de fanns så gott som aldrig kvar. Och så då flyger man inte längre utan då håller man istället på att störta hårt ner på den numera blottade vad-har-jag-gjort-asfalten i bottnen av garderoben — förstås blottad eftersom att man idiotiskt nog tagit bort alla kläder som tidigare vadderat den — och då är det inte alls så värst drömmigt längre. Typ! Ni fattar.

Så att ja: Impish or admirable, jag sa ju det.

inte är det vackert inte

yta & stil

20170415

Var med om ett allergiäventyr igår! Kvällen innan sved min nattkräm på hyn, men eftersom jag var för trött och lat för att tänka på det särdeles grundligt så beslöt jag att jag troligtvis bara skrubbat för hårt i för varmt vatten då jag tvättat ansiktet. Själva konceptet allergi känns liksom avlägset för mig, eftersom jag i stort sett är allergifri. Undantagen är att jag någon gång fått nässelutslag av för mycket solljus, samt inte kan använda örhängen med nickel i för länge efter att jag i mina tonår gillade att använda väldigt många billiga ringar som färgade fingrarna gröna efter ett tag. Hade bra smak, som ni hör.

Men i går morse blev det uppenbart att det handlade om överkänslighet när jag var så dum att jag, trots att min hy fortfarande kändes irriterad och flammig, smörjde mitt ansikte med dagkräm av samma märke som nattkrämen, eftersom jag uppenbarligen ansåg det vara ett smart move. 🤔 Jag inbillade mig att ingredienser så som lingonextrakt och rejält med återfuktande grejs skulle ha en lugnande effekt tror jag? Och eh ja, det hade de kanske haft, om det inte var för den lilla grejen att dagkrämen troligtvis innehöll samma kemikalier jag reagerat på i nattkrämen, vilket jag borde ha fattat att var en risk. Den insikten slog mig sedan ganska hastigt NÄR DET BRÄNDE SOM FAN. Tvättade bort resterna av krämen som inte ännu absorberats, men den hettande känslan i kinderna fanns kvar. På kindbenen blev jag rödlilaskiftande och fläckig samtidigt som det sved konstant, så merparten av gårdagen gick åt att försöka lindra detta. Med honung, kokosolja, hydrocortison och aloe vera-gel. I går kväll när jag gick till sängs syntes bara en aningen rödare fläck på kindbenet, men den har inte fastnat på bild.

Förutom att hyn på kindbenen har varit torr och sträv hela dagen hur mycket jag än oljat så var allt frid och fröjd. TRODDE JAG. En stor portion av dagen hann besvärsfritt passera då jag plötsligt märker att de mörkare fläckarna har återvänt! Eftersom jag inte vill smörja med hydrocortison mer än vad som känns som nödvändigt tar jag till aloe vera-gelen och duttar på en klick, och det börjar direkt svida som att en pissmyra attackerat mig. Gaah. Sköljde bort och valde kokosolja istället. Hade tidigare under dagen handlat macadamianötsolja eftersom jag läst på nätet att den ska vara bra, också, så nu har jag varvat de två oljorna i princip hela dagen. Fortfarande strävt, fortfarande rodnat.

Min kompis Karin (som borde blogga oftare) sa att hon fick liknande problem när hon var ungefär lika långt i sin graviditet som jag är i min nu. (Är det nån annan som märkt av hudbesvär kring fjärde månaden?) Sen läste jag på Best Face Forward om hyperpigmentering som gravida kvinnor är särskilt utsatta för så nu är jag förstås orolig att mina röda fläckar bara är förtecknet för något sådant. Jag menar, det låter onekligen som något jag drabbas av. Kommer alltså undvika solen mer än vanligt i sommar. Minns att min kompis Anna (som inte bloggar alls just nu, men borde) en gång på den gamla svenska communityn Helgon hade skrivit ”Jag är ett lik jag gillar estetik” som kommentar till sin stil (det fanns ett sådant fält att fylla i, alltså), och det här brukar jag ibland upprepa likt ett mantra i huvudet då jag tycker att jag ser blek ut och försöker bli okej med att jag aldrig kommer orka bli solbränd heller. Det är så förbannat tråkigt att sola och dessutom är det varmt och svettigt och bländar så att det gör ont i hela huvudet.

En annan negativt laddad sak folk inte pratar så mycket om angående graviditet är förresten den här konstanta känslan av att en gradvist men ostoppbart håller på att förfulas till något stöpt i Loch Ness-odjurets avbild. Kanske är jag extra fåfäng men jag mår mest bara dåligt av att se och tänka på hur kroppen förändras, det är liksom inte på ett sånt där vackert fertilitetsgudinnesätt alls som en gärna vill föreställa sig. Än så länge ser jag istället ut som att jag typ förfaller? Vissnar snarare än blomstrar. Ofta då jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser så förbannat sliten ut helt plötsligt, och fan, då har jag inte ens några intensiva sömnlösa småbarnsår bakom mig ännu. Gulp. Går omkring och känner mig allt mer ständigt ful, märker jag — inte alltid, men ofta — och vill gärna hålla mig i skuggorna.

Att klippa pannlugg var för den delen en urusel idé för den här tidpunkten, tänkte att något seminytt skulle få mig att känna mig lite piffigare samt att det skulle vara bra att jag hade lite mer att gömma mig bakom, men istället utlöste det en enorm kris eftersom jag påmindes om att mitt hår och mitt ansikte är det dummaste som finns och att jag inte passar i några frisyrer alls med min naturliga textur. Har bittert ångrat att jag tog till saxen, vilket jag gjort förr, men inte när jag varit så här hormonstinn. Denna gång drömde jag mardrömmar om det en hel natt och följande dag kände jag seriöst tårar tränga på när jag tänkte på det för mycket. Så jävla töntigt. Hjälper inte heller att en del av vikten jag gått upp har satt sig i ansiktet och jag känner ibland inte igen mig själv, det känns som att jag ser fel ut. Samma gäller förstås för magen, som än så länge ser mindre ut som bulle-i-ugnen och mer som överjäst-pösig-degklump. Jag har lugnat ner mig sen den värsta hårkrisen, tack och lov, även om jag ännu är mestadels djupt skeptisk till luggen, ibland mindre. Den funkar bättre när resten av håret är i hästsvans eller knut så det är i alla fall skönt, att ha ett säkrare alternativ, som dessutom är ganska bekvämt.

Hur som helst, adderat till denna kropps- och hårvånda kom då det här med utslagen i ansiktet, och summa summarum ville jag under gårdagen helst av allt bara gömma mig i ett klocktorn någonstans. Där jag rättmätigt hör hemma.

Kul med graviditet!!

luggad

yta & stil

20170414_morgonmyra

Har vaknat cirka sjuttoelva gånger under nattens lopp och känt mig rastlös och stressad, men envist har jag legat kvar och tvingat mig att somna om. Klockan nio i morse fick dock Myra nog och inledde påtryckningar om att stiga upp.

Fick en fix idé under gårdagen och klippte lugg. Brukar ge pannlugg ett försök med några års mellanrum, alltid älska den i teorin men bittert hata den i praktiken. Nu hade jag lyckats hålla mig borta från luggen sedan 2010, dels tack vare bloggen Stuff White People Like som pappa introducerade mig för för fler år sen, där ett inlägg handlar just om Girls with Bangs, och hela grejen började kännas extra fånig, kanske för att jag kände mig så träffad, för att det är ganska precis det inlägget beskriver som jag så ofta hoppats på att mitt nya lugg-jag ska ge intryck av. Men på sistone har jag bara blivit så jävla trött på min panna och mitt hårfäste och hur jag aldrig tycks hitta nån bena som funkar helt bra, också — en tröttma som vuxit sig större och större tills jag en dag återigen sitter och tittar på pinterestade bilder under nyckelord som ”curtain bangs” och ”french girl hair”, och min panntröttma sätter min historia med luggmissnöje i skugga. Än så länge pendlar mina känslor, så det återstår att se hur länge jag står ut denna gång.

Äh, hade verkligen inte tänkt skriva ett inlägg om mitt hår men jag verkar inte ha några andra tankar. Är mycket tacksam för tron på Jesus som låter mig ha långhelg, om gudar finns vet de att jag behöver det.

klädkollektion & kroppsbild

yta & stil

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

tant gör läderfynd

yta & stil

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

luna

yta & stil

20170128_lunahamrad

En sån här liten skatt fick jag tidigare i veckan, med orsak av min födelsedag för en månad sedan. En månskära i silver med hamrad yta, som jag tycker att ser precis ut som månens kratrar, från Feministsmeden och given åt mig av Alfred. Har så länge så länge, alltså vi snackar oskojat sedan högstadietider, funderat att jag gärna skulle vilja ha en diskret och nätt silverhalvmåne att pynta halsen med, men har aldrig hittat någon som känts rätt. Men nu! Denna är perfekt.

Både min och Alfreds födelsedagspresent mötte förresten trubbel i år, för oss båda hände det så att inga aviseringar från posten dök upp så att paketen aldrig hämtades ut och de sändes tillbaka. Det ska medges att det kan kännas aningen klantigt att jag inte bara gick till posten och kollade om försändelsen dykt upp då jag väntat på den i ett par veckor, men alltså då jag var ung så meddelade posten om sånt? Det var bättre förr i tiden!! Den andra gången som min månskära skickades iväg så förlöpte dock allt betydligt smidigare och månen åkte ända fram tills den damp ner i postlådans gap.

Som jag svamlat om förut så har jag försökt rensa bland mina saker på sistone, och däribland också mina smycken. Har haft mycket så-kallad krimskrams och andra billiga bijouterier, och visst tycker jag fortfarande att det finns en klar charm i att inte bry sig i monetärt värde alls utan bara satsa på det en gillar, fast det då är en ring för typ 5,95€ på valfri klädbutik. Risken är ju då bara att samla på sig bisarrt mycket krafs som känns okej i stunden men onödigt i längden, eftersom att priset sällan frammanar något behov av att överväga saken noggrannare än ett spontanköp. Inga nyheter där inte.

Däremot är det relativt nytt att jag tröttnat på att det är så. Blev till slut bara utmattad och obekväm av att se på alla smycken jag har utan att använda dem, eller utan att ens vara särskilt fäst vid dem utav sentimentala skäl eller dylika. Har således rensat bort mycket tingeltangel och jag tror inte att jag ska tillåta mig själv att köpa fler smycken i oäkta metaller, förutom om jag hittar något riktigt spektakulärt och unikt på loppis. Det får vara nog nu, dags att bli en gammal tant som suktar efter ett äkta pärlhalsband kanske. Nånej, inte alls, jag ser tyvärr löjeväckande orimlig ut i pärlhalsband, har provat oändliga varianter på loppisar och alla har fått mig att se lika fel ut. Lite så där som en sekunda-vara på ett fabriksrullband på nåt sätt, och tro mig, jag känner igen dessa ty jag har jobbat på plastlådefabrik och rensat bort oändliga sekunda-produkter från dennas rullband. Men däremot ska jag, sans-pärlhalsband (alltså utan, herregud, vill ju inte bli bortrensad heller!), fortsätta att försöka röra mig åt ett mer minimalistiskt håll, även om jag är fullt medveten om att någon sann minimalist blir jag då aldrig.

Och med det sagt ska jag ta denna vilda lördagskväll under armen och promenera iväg för att ännu en gång granska mina ägodelar med förhoppningar om att få syn på sådana jag kan skiljas ifrån. Det jag saknar i beslutsam effektivitet försöker jag kompensera med sporadisk ihärdighet, ser ni. Samma som med bloggen m.a.o!!

pussy power y’all

yta & stil

20161102_myravenus

Gick till H&M i går för att jaga basplagg, där även denna silverblanka lilla venussymbol fångade mitt öga (och hjärta). Jag vet, jag vet, vad H&M gör är att plocka upp trender för att sälja grejer och att just nu används därför feminismen i deras vinstdrivande syfte, meeen jag bryr mig inte JAG KÖPER DET! I alla fall när en av deras produkter är ett sånt här nätt litet halsband.

I övrigt ska det erkännas att jag har lite svårt med hur plumpt det görs, även om jag förvisso blev positivt överraskad när jag såg deras första ”feminism: the radical notion that women are people”-tryckta tröja. Tycker bara att det är som att de inte ens försöker hitta på någon egen tolkning eller eget uttryck, utan kör på att upprepa sådant vad folk säger på nätet (och gör på feministsmeden.se). De har liksom banan utstakad framför sig redan och jag känner ofta att okej det där är väl fint men jag har sett det förr och feminism förtjänar mer eftertanke än så.

(Har på tal om plocka upp trender sett en påtaglig blomstring i liknande figurer som sådana min kompis Sara M. Lyons gör och började göra långt innan vi såg sådana i affärerna — det är exempelvis hon som gjorde de där ”whatever forever”-händerna ni säkert sett överallt. Får hon pengar för den designen? Inte så ofta. Folk kopierar, ibland genom att rita egna, ibland bara rakt av, ctrl c + ctrl v.)

Det finns säkert de som är väldigt feminismkritiska och cyniska som använder feminismens intrång i stora modekedjor som bränsle till att förminska rörelsen till bara en (ytlig?) trend. Sådana personer skulle ändå ha hittat något annat att haka upp sig på, så hakuna matata. Det H&M gör hamnar ändå antagligen mer på plussidan för feminismens skull i.o.m. att det ger den mera uppmärksamhet, avstigmatiserar den, gör den — åtminstone tillfälligt så länge trenden håller i sig — till något coolt och peppigt, vilket den är.

Myra känner likadant. ELLER så är hon föraktfullt inställd till den kapitalistiska förvanskningen utav kampen för kvinnors rättigheter, och försöker således sätta sina lurviga tassar på smycket för att förstöra det med sina vassa klor. Vem vet! Kan inte klandra henne hur det än ligger till. Oavsett: Pussy power y’all.

snipp snapp åtta

yta & stil

20161004_klipp_00120161004_klipp_002

Det hade gått ett år minus sex dagar sedan jag sist klippte håret, så det var verkligen dags att göra någonting åt mina toppar. Jag kontaktade min kompis Anna för hjälp, liksom i fjol. (Näst intill identiska bilder.) Då hade jag klippt jäkligt snett då jag försökte klippa topparna så sedan dess har jag inte vågat ta till saxen själv, även om jag i övrigt är ganska van med den grejen. Men bara inte lika i den här längden.

När jag var liten var det alltid mamma som klippte mitt hår, men när jag gick på sexan for jag för första gången (vad jag kan minnas?) till frisören och klippte av mitt långa hår till en axellång page. Sjukt pirrigt. (Alla sa efteråt att jag såg ut som Angela i My So-Called Life, särskilt sen då jag lade till en bred röd slinga nånstans i området kring ena örat, vilket jag älskade.) Gick till frisören ungefär en handfull gånger till efter det, tills jag beslöt att växa ut mitt långa hår igen och började då klippa mig själv. Inte så svårt när det mestadels bara rör sig om att kapa topparna ibland och med några års mellanrum klippa pannlugg och sedan ångra sig direkt och spara ut den igen.

Senast en frisör klippte mitt hår, framtills i fjol då Anna klippte mig då, var år 1999 då jag ville ha pannlugg till mitt skulderbladslånga hår. Iakttog noggrant vad frisören gjorde och har efterapat det många gånger efterå, ha haa! Under många år brukade jag färga mitt hår men jag har inte ens tonat det sen 2013 och och det är så oerhört skönt att slippa känna tvånget att åtgärda saker som en ful utväxt eller fel nyans. Är alldeles för lat för sånt. Med undantag för en URUSEL avfärgning hos frisören cirka 2004 så har jag också bara färgat håret själv. Satt här och funderade på gånger en utbildad frisör har gjort något åt mitt hår och det slog mig att det är ganska knäppt att jag kan räkna gångerna. Ikväll nådde jag siffran åtta.