sammetskuddsmorgon

dokumentation & situation

När jag väcktes utav en hungrig Blenda en bra bit innan klockan sex så var det så ljust i sovrummet att jag vaknade lite för mycket. I vanliga fall brukar jag somna om under amningen men denna gång låg jag bara där och störde mig på att gardinen inte var fördragen på det ena fönstret. In genom det glappet sipprade ett sånt där märkligt vasst ljus som, trots att det inte är jättestarkt, ändå lyckas blända en igenom ögonlocken.

Nu sitter jag i soffan och tänker på soffkuddarna. Har rensat bort och bytt överdrag för en tid sen så att alla nu är i något slags sammetsmaterial.

20180506_sammetskuddar

Egentligen drömmer jag förstås om att ha en hel soffa i sammet men med tanke på allt som den utsätts för just nu så hade det hur som helst varit urdumt. Mjölkspyor och sånt klott utöver chokladsmulorna och katthårstråna. Då känns det som ett ganska fiffigt hack att satsa på många sammetslena kuddar istället.

Färgvalet är f.ö. helt slumpmässigt, har fyndat alla på loppis förutom den mörkgröna som är från Jysk och har det urgulliga namnet Kattefot. Särskilt nöjd med den senapsgula, tror jag. Och modellen på den barbierosa, förstås.

Nej gud jag blir supersömnig av att tänka på detta mjuka. Måste försöka hinna klämma in lite fler zzz i narrativet så länge jag hinner. Gonatt!

Annonser

kära lovisa på timmermansgatan,

inspiration & kreation

20180503_kappsaeck_001

Nyligen hittade jag en kappsäck på loppis för några ynka slantar. Jag håller alltid ögonen öppna för den här typen av väskor eftersom att de är så fina som inredningspryl och förvaring. Har man flera kan man stapla dem på varandra och ställa en skivspelare eller krukväxt på, till exempel. Eller lyfta upp dem ovanpå ett skåp eller sticka in dem under en hylla så att de bara skymtas. Tycker det är fint!

Men kappsäckarna brukar vara dyra, så detta är faktiskt den första jag köpt. Antagligen var den så förmånlig eftersom att ytan är så sliten. Men mekaniken fungerar trots rosten som den ska! Två små enkla tryck åt sidan och locket poppar upp.

20180503_kappsaeck_002

Väskan har tillhört Lovisa. Hon har bott på Timmermansgatan, som ligger alldeles här i närheten. I området finns många byggnader från cirka sekelskiftet, men på Lovisas adress står nu ett litet trevåningshus byggt under 80-talet.

Jag vet förstås inte men jag tror att hon nog bodde i huset som stod på den adressen innan åttiotalaren byggdes. Den här kappsäcken tycks inte ha varit i bruk för resesyften på en handfull decennier eller mer, så jag tror att adressen plitats ner för väldigt, väldigt länge sedan.

20180503_kappsaeck_003

Detta skattjaktiga innehåll uppenbarade sig då jag öppnade den! Inte direkt resepackning. Spröda, tunna minnen från en svunnen tid.

Spetsar, broderie anglais och andra skira tyger. Knypplat och virkat och en ask ifrån A.B. Wasa Yllevarufabrik. Den har jag förstått att stängde nångång under 60-talet. Asken ser visst onekligen 30-talig ut, tycker ni inte?

20180503_kappsaeck_004

Vem var du, Lovisa? Jag förstår att du var sparsam för du har klippt loss och sparat fina spetsar från plagg som inte längre används. Du tillhörde förstås den generationen, inte slit-och-släng som jag, fast den ärligt talat knappt sliter alls innan den köper nytt.

Jag förstår också att du gillade vackra saker och kanske är det till och med du som själv har knypplat spetsarna. Jag undrar om det var din sparsamhet eller din uppskattning för skönhet som fick dig att behålla alla bitar spets och brodyr. Eller var det utav sentimentalitet och nostalgi?

(Vi är nog ganska likadana i så fall.)

20180503_kappsaeck_005

Inuti asken från yllevarufabriken fanns fler skira tygbitar, bland annat denna gräddvita med små knappar i metall med infällda rubinröda stenar. Det tycks vara en slags höghalsad löskrage! Har sådana något särskilt namn, Lovisa?

Lovisa, jag hoppas du fick barnbarn eller åtminstone grannbarn som brukade hälsa på och med försiktig iver få rota bland dina vackra skatter.

20180503_kappsaeck_006

Här är en annan hög krage, dramatisk med svarta sammetsband i diskreta rosetter. Lovisa, när bar du den? Var den för högtid eller vardag? För kyrkan på söndag, för promenaden till posten, för röstningsbåset år 1906??

För jag har försökt räkna ut när sådana skulle ha varit moderna och jag kan bara tänka på början av 1900-talet. Edvardiansk tid.

Lovisa, är dina kragar hundra år gamla? Tänk att de cirklat på här inom samma två kvarter under all den tid. Från dig, via loppis, till mig. Allt inom en halv kilometer.

20180503_kappsaeck_007

De flesta tygstycken i kappsäcken var inget mer än bara tygstycken, men här är ett som faktiskt är ett plagg. Detta linne passar faktiskt på mig men är kort, når inte ens ner till midjan. Men är det kanske inte ens meningen? Är det ett underplagg, någon slags behå? Varför har just den sparats? Var den exklusiv? Var den speciell? Eller bara en trogen vardagsvän som det var svårt att skiljas ifrån?

Kära Lovisa på Timmermansgatan, det är så mycket jag undrar. Tack för glimten!

6 × 60°

inspiration & kreation

Minns ni att jag nämnde nygamla soffbord? Köpta på loppis samma dag jag sist skrev. För att presentera dem hade jag tänkt göra ett inlägg med fina stämningsbilder, som såna där interiörsbilder man kan se på Pinterest som får en att känna att åh gud om jag bodde sådär, jävlar så intressant jag vore då, så perfekt mitt liv hade varit, så otroligt *lyckat* allt skulle va!

Men jag hann aldrig ens försöka mig på det eftersom att borden och resten av vardagsrummets möblemang åkte väldigt o-feng-shuigt huller-om-buller då jag fick nej-nu-fananamma-fnatt (a.k.a. sisu) och drog ut allt ifrån den ena väggen en dag så länge Alfred och Blenda tupplurade. (Sen fick Alfred ta över då jag rivit början, mehehe.)

Den väggen ser nu ut så här:

20180502_vaegg

Vi har alltså äntligen börjat göra något åt den vägg som tidigare var prydd med träpanel! Obehandlad sådan, ungefär som att den ville betona att vi är i Finland, basturnas hemland. Så att INGEN SAATANA GLÖMMER DET. Den halvpanelen rev vi bort ganska hastigt men att komma sig vidare från det steget har varit en sann utmaning. Det har inte varit första prioritet direkt. Men nu! Nyt saatana olemme på gång igen.

Och soffborden syns ju också där på bildn! JA — du ser rätt. Formen ÄR trekantig. NEJ — du ser inte fel. Antalet ÄR två.

Ingen stämningsbild, istället en överblick:

20180427_bord

Två trekanter utan vassa hörn. En i lämplig storlek för en katt. Andra likadan. Lite boho tiki-fiilis om ni frågar mig men jag kanske inte vet vad jag talar om.

Jag har spanat på dem så länge, över ett år, kanske två eller rent av fler. De har haft varsin svårtydd prislapp, båda två har dock mycket tydligt angett summan 60€. Det har jag tyckt att varit på tok för dyrt, ingen frågan om saken. Och att bara ha det ena har inte varit ett alternativ.

Men, men. Jag har återkommit till tanken på dessa triangelbord. Jag har köpt och haft andra soffbord, men varit missnöjd. Det senaste inhandlades för bara några månader sedan, som en nödlösning jag trodde skulle fungera trots att det var en kompromiss. Jag har, särskilt med det inköpet i åtanke, oroat mig att det skulle vara så *ohållbart* av mig att köpa nytt nu redan. Jag borde ju dessutom sätta de pengarna på gröt åt Blenda, eller nåt annat mer ansvarigt och föräldrigt. Jag har tvekat.

Men, men. Jag har tagit mått och tyckt att siffrorna verkat perfekta. Jag har kollat upp priser på soffbord på diverse möbelhus för att ge mig perspektiv på saken. (Loppor som jag vet annars inte sånt.) Jag har sökt bilder föreställande små trekantiga soffbord. Jag har längtat.

Men! Men. Jag har också sett att det ena bordet plötsligt blivit nedsatt till 20€ — antagligen på grund av en liten spricka i bordsskivan, men inget som stör oss loppor. Jag har insett att *hållbart tänk* sällan innehåller kompromisser — eftersom att sådana helt enkelt sällan håller i längden. Jag har sent omsider fattat att en sån som jag måste väl fan känna sig själv så pass väl att jag vet att i slutändan kommer jag drömma om sPeCiElLa bord och tröttna på vanliga från ett kedjemöbelhus, och då måste jag också förstå att slå till på de speciella när jag har chansen — i alla fall efter viss tid, då tanken fått mogna klart.

Denna tankemognad inträffar exempelvis när ens sambo, som tidigare varit skeptiskt inställd till att skaffa något nytt, börjar fråga efter de där borden. Då kan jag känna mig ganska övertygad. Och då var det dags att sluta tveka och sluta längta.

I kassan visar det sig att det nedsatta priset till 20€ faktiskt gällde för båda borden. Och då inte så att de kostade en tjugis styck heller, utan faktiskt så att den sammanlagda STRUNTSUMMAN var tjugo euro. Hahahaha! HAHAHAHA! HA HA HA HA HA! Känns helt störtlöjligt och befängt att jag velat så över att köpa dem. Alltså jo visst får man mycket babygröt för tjugo spänn men det är ju också i denna kontext just INGENTING?? Ett sånt jävla kap!

Får en sån bra vibb av vardagsrummet nu för tiden. Känner så starkt att borden verkligen bidrar till att göra det till *hEmMa*, vet ni? Lite kunde man ju önska att jag bara lyckats tyda texten på prislapparna tidigare, det hade varit smidigare. Det jag läst som ”Pavi Pav”, och trott att varit namn på tillverkaren, var i själva verket tvåspråkiga ”Pari” och ”Par”, ahaha. Hur trög kan jag bli? Ändå är jag mycket nöjd med att jag misstolkade och därför ruvade på dem så länge, känns som att tajmingen blev rätt såhär. Som att de äntligen hittat hem!

yay of fri

rekreation & civilisation

Har haft en så bra dag! Trotsade förkylningsresterna och gick ut på lunch med Carla och lilla Ylva-Li, vi satt utomhus i flera timmar medan vänner och bekanta kom förbi och gjorde oss sällskap och sedan gick vidare igen. Jag åt spansk omelett med getost och rödbeta med sallad och efteråt en helt himmelsk bit cappuccinomoussekaka. Blenda var på glatt humör, åt några skedar bärpuré, ett par majskrokar, ammade lite och somnade sedan i min famn. Det är superlänge sedan hon gjort det, alltså somnat i famnen, det måste ha varit den friska luftens magiska inflytande som gjorde det möjligt.

Ikväll åkte hela familjetrion till ett loppis och jag köpte två små matchande soffbord som jag har suktat efter så länge, så länge. Dem ska vi ska ta oss en titt på i ett annat inlägg! Är så NÖJD.

20180427_gunga

Sen kom vi hem och vår lilla jordgubbsbeb blev så här glad av att gunga! Omöjligt att inte smittas av den extrabra fiilisen.

Nu sover Blendissimo, mycket bättre än för ett par dagar sedan, och jag sitter vid skrivbordet med en Selmakatt och en whiskyskvätt framför mig. Är SÅ ingen whiskydrickare men Alfred hällde upp några droppar åt mig så att jag skulle få smaka. Bara ångorna fick mina läppar att svida, hah.

Suckar emellanåt en gnutta när jag stöter på det här uttrycket över hela internet under var och vareviga veckodag som börjar på f, men va fan, den här gången ska jag också säga det: Friyay.

mamma bloggar om snor

dokumentation & situation

Vi alla tre utav människosläktet här hemma dras med varsin förkylning. Den minsta av oss är förbaskat snuvig och blir särskilt missnöjd och mammig när hon ska sova — hon vaknar väl av att snoret rinner ner i halsen så hon börjar hosta, och det är förstås inte kul alls, det förstår man ju. Vad detta i förlängningen inneburit för mig är att mina kvällar gått åt att titt som tätt tassa in sovrummet och amma en ynklig/ledsen/förbannad bebis.

Det är lite störigt eftersom att jag är en sån uppenbar kvällsmänniska, det är alltid där kring sju-åtta-nio framtills midnatt som jag känner att OKEJ nu ska jag GÖRA GREJER. Det är också den tiden som Blenda känner att YYYH WÄÄH LÄÄÄH. Så för att kompensera för denna förlorade tid så sitter jag sedan uppe onödigt länge — men är ändå för trött för att göra annat än slösurfa. Bah. Bah bah BAH säger jag.

20180426_morgon

Då kan det kännas ganska trögt att vakna. I morse kröp både Blenda och Selma omkring på mig i väntan på att jag skulle stiga upp. Jaaa jaa mina barn.

ANNARS! En grej angående snor: Jag har ett stort obehag för snor. Jag har bevittnat en vidrig snorhistoria i min barndom som jag tror att traumatiserat mig. Eller egentligen två, kan berätta den andra, att min bordsgranne i barnträdgården snöt sig UTAN PAPPER OCH UTAN ATT ENS HÅLLA HANDEN FÖR då vi satt och åt. Vi satt på varsin sida av ett hörn också så han satt i princip vänd mot mig. Fick jag nån ny portion? NOPE. Tror inte nån riktigt fattade hur illa jag mådde och jag var för ängslig för att våga säga till eller kaskadspy. Tappar fortfarande matlusten om någon snyter sig vid matbordet, överlag så vill man ju fan inte tänka på snor då man äter och därför inte höra ljudet av det då det åker ut ur nåns näsa.

Hur som helst! Det jag skulle säga är att jag tycker inte Blendas snor är riktigt lika äckligt längre som det har varit. Och då var det från början lite mindre äckligt än alla andras snor. Tycker inte ens att snorsugen är alldeles överjävligt grotesk längre, fast vägrar fortfarande hantera den. Min point är att ifall att du är rädd för att skaffa barn för att du tänker att du kommer gå omkring med snor-äckels-kväljningar ganska ofta så kan ju det trösta dig, att det blir liiite mer som att… ja som att det är ens eget snor kanske? Obs inte helt! Men man är lite mer immun mot det.

En annan snorhistoria, fast denna från vuxen ålder: Var på ett barnkalas en gång och födelsedagsbarnet i fråga, som f.ö. inte var litet ändå, står och verkligen intensivpetar sig i näsan, typ hc-gräver med något fjärran i blicken, samtidigt som tårta, kakor och alltsammans precis dukats fram och alla typ sjunger för barnet. Och ingen reagerar på det! Ingen säger något! Förutom jag då som SKREEEK som en stucken gris-banshee, fast, ni vet, bara *internally*.

Jo men förresten, en sak säger ena föräldern. Nämligen att barnet har hjälpt till att baka. Och jag blickar ner på min assiett med en mockaruta på och känner väl ungefär som Blenda där vid nio-snåret: Yyyh wääh läääh. 😩

nya rackartyg

inspiration & kreation

Nån kanske minns att jag under min sena höggraviditet började på med ett lapptäcke? I alla fall gjorde Anna-Karin det för evigheter sen i frågestundsinlägget, då hon undrade om jag fortsatt med den! Alltså tja, nja, njä. Tog mig verkligen vatten över huvudet där. Den är långt ifrån klar.

Har inte rört den på flera månader och kan inte skylla allt på svullna klumpfingrar och andra krämpor. Jag tror att jag också är för mycket av en otålig nybörjare för en så avancerad modell, d.v.s. trianglar som jag helst vill att ska passa precis, söm i söm. Tappade motivationen då jag insåg hur SABLA krångligt det var! Jag har bara inte en sådan nogrannhet. Men hoppas jag kan få! Gäller att öva, antar jag.

20180424_selmatyger

För jag är förstås fast besluten vid att fortsätta lappa vidare. Så nu har jag en förhoppningsvis betydligt enklare modell i tankarna, som ska bli lite slumpmässig. Då gör det inte så mycket om sömmarna går lite hipp som happ.

Jag har samlat på mig en ordentlig mängd olika tygbitar och idag inventerade jag hela högen för att välja och vraka bland dem. Spridde ut de jag tyckte kändes lämpliga på sängen för att få någon slags överblick. Nu ser jag t.ex. att det är ganska mycket rosa där fast jag egentligen ville att den röda tråden skulle vara gult. Hmm, hmm.

Tror vi säger så här: To be continued!

mission organisation

dokumentation & situation

20180423_hylla

Igår tog jag mig an ett riktigt mastodontarbete i nörderi och började omorganisera kategorierna här på bloggen. Hade vid något skede låtit det spåra ur i min fåniga dragning till att sortera allt i så små fack som möjligt. Kändes så fullkomligt onödigt att ha ett dussin (ETT DUSSIN!) kategorier när så många av dem knappt kom till användning, de var för snäva.

Så nu har jag gjort helt tvärtom och klumpat ihop allt till fyra (FYRA!) breda-men-inte-för-breda! Var fullkomligt nitisk med att titlarna skulle matcha varandra och det gjorde uppgiften både mycket knepigare och eventuellt litet luddigare. Varför göra det lätt för sig när man kan ta det man tycker är roligt och göra det svårt och utmanade och således få det att vara mycket längre? Retorisk fråga!

Hur som helst, tänkte att lite information & introduktion (tji-tjing) kunde vara passligt. Så:

  • Dokumentation & situation – ni kanske förväntade er bedrövliga dokumentära reportage över klinkande pianomusik, men nejdå, här samlas sånt som i princip kan beskrivas med Stig Johanssons bevingade ord ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet”. Glimtar ur vardagen, främst.
  • Inspiration & kreation – här hörs det istället klart och tydligt vad det handlar om! Allt som är pyssligt och estetiskt, vare sig det då handlar om inredning, stil, konst, kultur eller andra inspirerande saker som korsar min väg, så som böcker och filmer jag vill tipsa om. Eller visa upp — så som MÅNGA loppisfynd.
  • Opinion & reflektion – inget smussel här heller, sammanfattningsvis snäppet mer djupgående texter om vad jag tänker och tycker om olika ämnen och fenomen. Såväl samhälleliga (typ feministpropaganda), kulturella (typ recensioner) som personliga (typ navelskåderi)!
  • Rekreation & civilisation – den extraverta kategorin, kunde denna kallas. (Även den tunnaste, ahaha!) I den hamnar inlägg som kretsar kring evenemang, fester, utflykter, resor och andra fritidsintressen som jag är osäker på om platsar in annanstans. Matlagning, till exempel.

Ja vet ni det känns bra det här! Än är väl lite ut på villovägar men saker finner sin plats. Sent på kvällen raderade jag mer än hälften av alla taggar också och härnäst på schemat står att sortera de som finns kvar tills att de är ännu färre. Vårstädning! 🤓

OCH! En till sak! Ni har väl inte missat att jag numera har en länklista? Den hittar ni via huvudmenyn och jag ska försöka sätta till fler länkar vartefter, så kolla gärna in den nu som då. Och på tal om sånt som finns i den menyn så skrev jag om min presentation en aning för en tid sen också, och utöver det smög jag in länkar till Bloglovin’, Facebook och Instagram i den. De får man gärna använda! Jag har i och för sig tänkt att jag ska använda Instagram lite mindre och försöka prioritera bloggen instället, old school style vet ni. Men ändå!

Kvick gallup: Ägnar ni minsta tanke åt hur bloggar är organiserade? Älskar ni välsorterat och klickströvar förtjust omkring då som en harmonisk ko på vårens första grönbete, eller är ni istället helt tillfreds med att en kategori heter ”Fest”, en annan ”Fester” och en tredje typ ”Festligheter och vardagsbekymmer”? I så fall måste ni verkligen skärpa er för det är fasen inte ok. Det måste ni förstå.

M.v.h.,
får nippran bara av tanken

in spring, at the end of the day, you should smell like dirt

inspiration & kreation

Citatet av Margaret Atwood pekar ut riktlinjen för denna aprillördag som jag inledde med att byta krukor åt några växter.

20180421_plantera_001

Första patienten med Myra-assistenten. Började med att ge ett större bo åt det ena växtmysteriet med härliga, tjocka, blad — antagligen är någon slags fikus, kanske fönsterfikus? Hjälp mig växtgärisar. Har inte testat men tänker att om man skulle bryta av ett blad så skulle det låta så här: KNASP. (Kan knaspigt vara det nya krispigt? Fast mindre överanvänt och uttjatat helst.)

Köpte en kruka åt den på loppis igår, den är vit och reliefmönstrad i vertikala våder och nån har målat den med färg som lossnat här och där. Hade jag varit lite smartare hade jag tagit med lite mer av den på bilden här nedanför men jag antar att idag släpper vi våra masker.

20180421_plantera_002

Lite shabby chic egentligen men gillar den trots det. Kanske för att den inte står på en vit trälåda med texten ”Le åt livet och livet ler åt dig” på, t.ex.

Som ni ser så är mysterieväxten någon slags buskig sak som jag flätat ihop på måfå. Den blev så himla yvig vid något skede så jag åtgärdade det sådär. Har oftast sett fönsterfikusar växa på en stam utan förgreningar, men vad säger experterna, kan fönsterfikusar växa sådär också? Helt oprovocerat alltså?

Svärmorstungan till vänster (f.ö. placerad på en liten barnstol som min mamma snickrat!) fick ta över fikusens gamla svarta kruka. Den bodde tidigare i en zinkhink som jag sprejat turkos över halva, men jag har tröttnat ganska ordentligt på de här zinkiga inslagen. Hade så många sådana krukor vid något skede. Vet också att det tenderar rosta hål på dem efter en tid, det lärde jag mig den svåra vägen.

20180421_plantera_003

Följande plantering: När vi var hemma i Katternö för en dryg månad sedan så for katterna bananer, som man säger, på mammas ampellilja. De tuggade i sig en del blad och hade också bitit loss två bladrosetter och lämnat dem på golvet. De rosetterna plockade jag med mig till Vasa och satte dem i en vas. På ett ställe dit katterna inte nådde, obs.

20180421_plantera_004

Nu såg sticklingarna ut såhär undertill och jag tyckte det var dags att ge dem lite jord att sträcka ut sina rötter i. Har ingen aning om hur långa rötterna borde vara men tycker att ampelliljor ändå verkar så okräsna hur som helst. Planterade dem i samma kruka, resonerade att de ändå var så små att de kunde samsas. Var det dumt? Spelar det någon roll? Nåja. Gjort är gjort, eller som jag vill säga idag: jordt är jordt.

20180421_plantera_005

Nu står den lilla mörkblå krukan där den lilla glasvasen tidigare stod. Loppade krukan igår endast för detta ändemål. Funderar att jag sedan ska (försöka) knyta en ampel åt den så att den får hänga invid katträdet, då bladen och rötterna vuxit till sig ordentligt.

Den stackars monsteran till höger har varit krasslig hur länge som helst och inte blev det bättre av att Myra utvecklade ovanan att gå och kissa i dess kruka. Här sist så hade rötterna helt grävts upp av den lilla marodören. Och blomjorden bar en stark underton av ammoniak — najs. Men det hade kunnat vara värre! Det var ju åtminstone inte bajs, menar jag. I alla fall, efter det fick blomman stå i ett ämbar med vatten en tid, tills att jag orkade Deal With It.

Nu har jag gett monsteran ny jord i ny kruka (från Plantagen) och ny trygg plats. Håller tummarna att hon ska trivas bättre så. Bladen är fortfarande så små! De har länge varit så, de får inte ens de där utmärkande hålen som monsteror ska ha. Buhu.

20180421_plantera_006

Och slutligen, här är följande patient som jag ska ta itu med härnäst. En pilspetsranka, också känd som URSKOGENS SLINGA (så fantastiskt namn!), som i brist på vettigare plats har stått på köksbordet i en sån där tidigare nämnd zinkkruka. Den har fått extremt trångt om rötterna i den och nu är det dags för den att få flytta till något större. Det är väggkorgen som skymtar till vänster som ska få en inneboende igen!

Den korgen har f.ö. stått tom sen jag hade en murgröna i ett par månader som jag fullkomligt glömde att vattna eftersom den hängde FÖR högt uppe på väggen. Lyckat! Så jag ska sikta på ungefär ögonhöjd denna gång.

Sen har jag också målat mörkblåa skiftningar på en större svart kruka. Tanken var att den skulle ersätta den turkosa sprejmålade zinkhinken som guldpalmen står i, men vid närmare eftertanke vet jag inte om det är så fiffigt. Diametern är lite mindre i krukan än i hinken, fast å andra sidan känns hinken något överdimensionerad. Tror inte det skulle bli för trångt för guldpalmen alltså. MEN så har den äntligen börjat prunka till sig ordentligt efter att ha levt på sparlåga en längre tid. Är det dåligt tajmat att plantera om ifall att det är någon slags tillväxtperiod på gång? Om de ens har sådana? Gudars, det är så mycket jag inte vet något om.

Men jag vet hur jord doftar, i alla fall.

blockaden

inspiration & kreation

20180420_musikskola

Smet in en kvick sväng till Röda Korset-loppiset när jag egentligen skulle gå till butiken för att handla pastaingredienser (farligt/himmelriket då loppis och närbutik är vägg-i-vägg) och då jag bläddrade bland t-skjortorna på barnavdelningen hittade jag en mörkblå med ett emblem föreställande två blockflöjter. Från Korsholms församlings musikskola som för tre år sedan firat 50 år. Grattis i efterskott! Och tack för snygg tisha. Är varken Korsholmbo, församlingsmedlem eller musikelev, men åtminstone har jag väl helt okej potential att fylla femtio någon dag. (28 december 2033, närmare bestämt.) Något annat jag hade var en euro till övers!

Selma har börjat med en ovana att nästan direkt jag sätter mig vid skrivbordet så hoppar hon upp på bordet med ett ”sprrr”, och så går hon av och an framför mig, spinner passionerat, stryker sig mot mitt ansikte, tappar en massa pälsstrån som nästlar sig in i mina ögon och näsa, lägger sig till sist ner med tassarna på min högerarm. Det skulle vara trevligt om det inte totalt saboterade min arbetsprocess på så många sätt. Ofta föser jag bort henne, men det känns alltid lite elakt. Hon kommer för det mesta tillbaka en stund senare. Ibland blir jag riktigt sur på henne, vilket också alltid känns elakt. Så nu ligger hon här i kringelposition och blockerar halva tangentbordet, men jag har i alla fall lyckats lirka ut min arm underifrån henne. Jag antar att hon söker efter lite egen kvalitetstid på tumis med mig — sedan Myra och sedan Blenda så får hon rätt lite av det. Jag låter som en trebarnsmorsa nu men… *spelar imaginär blockflöjt för att distrahera er från detta*

Blockflöjt förresten, när ska den göra comeback?

Inser precis att två blockflöjter som kryssar varandra sådär som på emblemet ju rimligtvis torde illustrera en blockad. (!!) Jo hörni, Selma vet exakt vad hon håller på med hon.

våren i kråksången

rekreation & civilisation

20180416_krax

Jag tycker ofta att den här bloggen känns ensidig och ensam, att den nästan uteslutande sammanfattar mitt liv i en hemmakapsel, sällan något utanför, något som tyder på att jag har något som skulle kallas Ett Liv där ute i den verkliga världen. Ofta beror det på att jag nog har tendenser att isolera mig en aning. Det är nästan alltid nåt — är det inte spädbarn så är det graviditet eller så är det vinterdvala och om inte det så är det extrem tröttma från arbetslivet eller så är det mycket ångest och så vidare.

Men på sistone har jag träffat mycket folk och ofta varit ute på vift, enligt mina mått mätta. Har haft roligt! Men ser jag till att ta de bilder jag i efterhand önskar att jag hade? Eller att blogga om det innan det börjar kännas sådär konstigt inaktuellt som det gör ibland? Förevigar jag det som skulle bryta av detta mönster som i oändlig upprepning kan kännas något sorgligt? Nä, det märker vi ju att jag inte gör. Ah ja.

Igår gick jag på föreläsning om kvinnorna på Själö hospital — svamlade efteråt alldeles osammanhängande om hur jag känner igen mig i en barnamörderska när jag såg till att få min kopia av Själarnas Ö signerad, och på tal om galna kvinnor då så känner jag ju i efterhand att jag i mitt flummiga babbel balanserade liiite på gränsen där MEN OH WELP Johanna Holmström är säkert van med sånt vid det här laget — och sen gick jag med Mikaela, Johanna & Jonna på ett glas vin och jag hade så kul att huvudvärken som smög sig på kändes alldeles ovidkommande och det var först då jag kom hem som jag verkligen märkte hur ihärdigt den bultade. Kanske inte jättesmart att dricka rödtjut på en annalkande huvudvärk men ääh YOLO säger jag tre-fyra-fem år efter alla andra. Blev förstås tydligt lullig på ett glas fast jag tog typ dubbelt så lång tid på mig att avsluta glaset än de andra gjorde. Helt omöjligt att dricka ”sofistikerat”! Blir ju bara full.

Önskar att jag kunde säga att jag sedan sov som en stock men dessvärre hade Blenda blivit en liten storproducent av snor. (Psst Ljungen, det är okej!!) Hon hade i perioder haft en ganska bedrövlig kväll så länge jag var borta och efter att hon vaknat då jag kommit hem så ville hon amma ungefär konstant, men det gjorde också att hon snörvlade nonstop då hon andades genom näsan.

Men let’s not talk about snor ändå. Ska äta min knäckesmörgås och dricka mitt svarta kaffe och sen ska jag försöka åstadkomma något innan Blenda vaknar från sin tupplur. Allt går så långsamt här hemma, men häromdagen skruvade jag äntligen upp två gardinstänger i sovrummet och hängde upp gardinerna som jag köpte på loppis men som är så pass nya att de fortfarande finns på Jotex hemsida (och på rea!) ifall nån annan vill ha tropiska fåglar i fönstret. Rummet blev så mycket gladare och piggare. Fast tusen lådor, påsar och kläder ligger överallt och garderoberna fortfarande saknar sina skjutdörrar och golvlisterna inte är på plats och själva golvet faktiskt ska bort och ena skivan på väggen är fan skitmärklig och liksom för kort upptill och så vidare. Menmen. Gardiner – check.