en nekande summering av mitt innersta väsen

opinion & reflektion

En kompis till mig summerade nyligen mitt innersta väsen i en simpel fras.

Tidigare i somras, när jag övernattade på sjukhuset med Blenda en natt, så fick jag ett meddelande av Frank som också var där med sin dotter. ”Funderar om vi är vägg i vägg”, skrev han. Jodå, det var vi!

Han hade hört min röst genom väggen och känt igen den. Eller egentligen hade han känt igen sättet jag sa ”nej” på, sa han. Eller mer specifikt, sättet jag sa ”neeeeeh”. Så skrev han.

Ganska imponerande! Alltså av honom. För mig något förbluffande. Säger jag nej (läs: neeeeeh) på ett väldigt utmärkande sätt? Bräker jag fram det som en bergsget som nyss förlorat i musikfrågesport och tappat sitt fotfäste på den närmast lodräta bergsväggen? För lite så föreställde jag mig det då.

En tid senare då vi sågs var jag fortfarande förundrad. Och han förklarade att det bara är att jag säger det på ett särskilt sätt, att jag liksom andas ut då jag säger det. ”Du slappnar av på nej”, sa han.

Jag slappnar av på nej!!

Det är ju jag i ett jäkla nötskal det. För visst fasen är det så. Jag slappnar av på nej.

20180420_veryspeciallady

Inte jättestarkt relaterat till inlägget, men borde ha köpt.

Har aldrig förr så tydligt känt att min personlighet äntligen håller på att utkristallisera sig. Här har jag i 34 och ett halvt år gått omkring och känt mig lite diffus i kanterna och så bara PANG en kontur.

Hej jag heter Linnea och jag slappnar av på nej. Du då?

Annonser

böljor & dyningar

dokumentation & situation

20180725_btrappa

Får ni också känslan av att den här värmen är någon slags kuvös som bara ruvar, ruvar och ruvar? Utan att resultera i mycket annat än frustration? Som att den får saker att igla sig fast vid en och klia, störa, gnaga vartefter, i efterhand.

Börjar snart tro att jag håller på att få något nervsammanbrott, inte på grund av själva värmen men som att den är vad som manar fram det. Känner mig just nu så spretig åt alla håll utan att nå någonstans. Hopplös dag, möter bara distraktioner och hinder.

Har varit så upptagen de senaste dagarna att jag inte hunnit blogga fast viljan har funnits. Det är också störigt och får mig i obalans. Men egentligen är jag, som de säger, in a good place. Det är bara det att jag inte haft tillräckligt med tid att känna efter på sistone.

Men nu har jag helt egen tid på gång här. Alfred tog Blenda till biblioteket. Jag har lämnat telefonen i ett annat rum. Jag har ätit en banan, ifall att det är så att jag surar för att jag egentligen är hungrig utan att fatta det. Med den här hettan så, vem vet?

Kanske behöver jag bara svalka av mig. Vem gör inte det?

Jag har hur som helst grandiosa planer för augusti, guldgusti, bloggusti. ”Grandiosa” är kanske att ta i men ni vet, allt är relativt. Egentligen går planerna jag smidit enbart ut på att jag ska vara mer aktiv i bloggosfären — både här och där. Torde inte vara så värst svårt. På återseende!

rotting trendspotting

inspiration & kreation

Minns en av de första loppisarna jag och mamma brukade frekventera, en halvhemlis nere i källaren i Wärtsiläs nedlagda fabrikslokaler i Jakobstad. Där doftade det avgas, damm och garage och man var tvungen att gå igenom en bit av det som eventuellt varit parkeringshus för att komma fram.

Känns som att vi alltid passerade män med typiskt fabriksutseende (skägg, arbetsbyxor, omoderna glasögon, smusiga händer, hår som vuxit sig lite för långt för deras frisyr) som hängde i något hörn och rökte. Ibland mötte vi dem då de bar på någon gammal, nött maskin som jag sällan visste vad var för.

Genom en tung metalldörr kom vi sedan in till ett härligt virrvarr från betonggolv till lågt tak. Tog i våras en gammal läderjacka i återbruk som jag mycket möjligt kan ha köpt där.

Senare kom tjugohundratalet, euron och då hade loppis som koncept blivit coolt. Sen dess är det svårare att göra bra fynd eftersom att så många andra hinner före en.

Men! Än idag kan man ha turen på sin sida ibland och hinna först! Och andra gånger kanske bara ingen annan vill ha det man själv vill ha. Det är tur det med.

Och tur tyckte jag faktiskt att jag hade tidigare i somras då jag, även då på ett av Jakobstads loppisar, hittade en somrig handväska.

20180512_rottingvaeska

Jag behövde-behövde egentligen ingen väska efter att ha hittat min perfekta, men likväl så har jag dragits till idén om något mer statement-artat. Något att slänga över axeln då man går på fest. Denna stadiga rottingväska för 4€ tyckte jag att var en närmast briljant utveckling på den tanken!

Samtidigt så betyder väl loppisarnas uppsving också att de får in mer material. Att folk donerar sina gamla prylar och paltor mer än förr, när sånt hade lite mer av en skräp-stämpel. Men det innebär också att loppisplatserna fylls med plagg och saker som tillverkades för bara ett par år sedan — det är ganska tråkigt, samt äckligt då man tänker på det konsumtionsmässigt. Och det är ju svårt att inte. Allra bäst vore det ju att alla slutade köpa de där trendprodukterna, men å andra sidan är det kanske aaaningen perspektivlöst av mig att säga så, just i samma inlägg som jag dedicerat åt en inhandlad väska i flätat naturmaterial.

Men jag ska återkomma om trender, loppis och hållbarhet tror jag. Måste bara samla tankarna först!

dagen som grytt och gått

dokumentation & situation

20180725_gryning

Gryningsljuset faller så magiskt i köket. Sommartid letar det sig först genom ett tjockt bladverk sammanvävt utav varierande trädarter och nu också genom den virkade duken jag hängt upp i fönstret — innan det till slut landar på köksskåpen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp. Nån timme längre också. Satt uppe och fixade det sista med en webbsajt som jag ställt i ordning för Bertills & Jung, stans fräschaste kommunikationsbyrå. Eller ännu fanns det lite småfix att göra då omvärlden sträckte på sig och jag kröp ihop, men jag gjorde det sista av vad jag kunde.

Vaknade en och en halv timme senare av att Blenda kröp omkring i sängen. Alfred tog morgonskiftet som han så ofta gör, jag sov vidare i fyra timmar. Vaknade och kollade telefonen direkt, nervös över att något skulle ha gått fel med sajten precis vid lanseringen. Men festfiilisen fortsatte i gruppchatten med Linn och Anna och jag kunde andas ut och stjälpa i mig ett par koppar kaffe.

Hade gått och lagt mig med avokadoolja i håret som inpackning. Tvättade ur den, schamponerade tre gånger. Håret kändes annorlunda att dra fingrarna genom, och det var en lättnad. Under gårdagen hade jag, efter några dagars upptrappning, till slut blivit så trött på mitt slitna, slitna hår att jag klippte bort knappa tio centimeter med darrande hand. Bara stod inte ut med det.

Det når fortfarande en bra bit förbi axlarna men i jämförelse känns det så kort, men jag känner mig inte naken som jag alltid brukade göra när jag klippte topparna mer än ett par centimeter. Det är som att håret slits extra snabbt nu för tiden, känns som att luggen som är på utväxt aldrig kommer hinna växa ut för jag måste alltid rensa i topparna. Ska försöka göra oljeinpackningar mer regelbundet. Det kan väl inte bli värre i alla fall.

Vi gick ut för att hämta ett par gardiner jag beställt från Jotex. Egentligen ett par likadana som de jag köpte på loppis till sovrummet för ett fåtal månader sen, men alltså grejen är ju att det finns två fönster i sovrummet och det är bara trevligare med två gardiner per fönster. Är van med att tvingas kompromissa med detta på grund av loppisgardiners begränsade tillgängliga upplaga, men nu var ju inte sovrumsgardinerna av den sorten. Så jag slog till när reapriset inte längre gick att motstå.

Vi fortsatte in till matmarknaden som besöker gågatan den här veckan. Blev häromdagen lite besviken att vi inte hittade den italienska pasta-vagnen som i fjol gjorde en otrolig Pasta Alfredo som rördes om i — alltså inuti — en urgröpt parmesanost. Istället blev det då pizza med rökt mozzarella, inte fy skam det heller, men inte var det någon i-parmesanost-tillredd Pasta Alfredo inte. Det ska vi inte smussla med.

Men idag var köket från en annan kontinent. Sambo Alfredo hade spanat in en pop-up restaurang med afrikansk mat, tror närmare bestämt från Senegal. Så gott. Ofta när jag äter lunch ute så blir jag lite besviken. Rätter låter så bra på listan men det är sällan de helt levererar. Nu var det långt ifrån det — befinner du dig i Vasa så ska du genast uppsöka Afrasene-ståndet, ungefär framför Hesburger.

Släntrade av hemåt med ett par stopp här och där. När vi gick över gatan hann det slå om till rött innan vi var över hela och jag skjutsade Blenda i en paraplyvagn som jag loppade för nån vecka sen. Den har så små hjul att det kan vara lite krångligt att ta sig över en del kanter så jag stannade upp för att vippa hjulen över trottoarkanten och gick vidare. Alfred som redan stod på trottoaren då flämtade till och sa att jag nästan blivit påkörd. Jag hade inte märkt någonting alls i min koncentration på att manövrera vagnen, men han sa att en bil, som ju stått och väntat på grönt, gasat förbi cirka tjugo centimeter ifrån mig bara. Vad i helvete?

Blev efterhandsförbannad och önskar fortfarande att jag hade märkt så jag hade kunnat kasta min iskaffe på den eller nåt. Vilken jävla idiot. Man kan väl vänta två sekunder till fast det slagit om till grönt för tre sekunder sen? Vad är det för en pissperson som inte aktar en annan människa som dessutom håller i en barnvagn? Hade det känts bra att köra på mig? Knuffat omkull mig och vagnen? Så att vi — en förälder och en bebis — slagit oss på asfalten och trottoarkanten? Kanske ganska illa också? Nä, tänkte väl det.

Kommer hem, kollar telefonen och i gruppchatten läser jag att sajten ser annorlunda ut. Ahhh. Jag hade lagt till en översättning innan vi gick hemifrån men inte gjort den klart utan låtit den gömma sig i bakgrunden. Trodde jag — tyvärr påverkade det själva startsidan på ett oväntat sätt så att fel sida dykt upp där. Det gick att fixa väldigt enkelt och snabbt men fy fan vad störigt, den hade säkert varit så i ett par timmar. Och just idag då så många kollar in sajten.

För några timmar sen schasade jag iväg Alfred hemifrån. Jag hade precis nattat Blenda och då jag kom ut ur sovrummet satt han i soffan och såg hängig ut. Hans kompisar skulle gå ut på en öl men han tyckte han var för trött, ”Om det bara hade varit en timme tidigare”, sa han till och med. Jag bara ”Ja äsch… tråkigt” och sen går jag in i köket där jag kastar en blick på klockan. Som var åtta? Ha! Haha! Ingenting ju!

Men det blir väl lätt sådär, att (nya) föräldrar lever enligt bebisen dygnsrytm, som jag sa åt Alfred. Helt plötsligt känns klockan tio på kvällen som mitt i natten — i princip samma tid som jag förr i världen brukade piggna till och börja söka mig utåt om helgerna.

Eller kanske inte mitt i natten, det har närmast blivit nån slags märklig icke-tid. Lite sån här att nu har vi varvat ner. Inte så att vi går omkring och smyger här hemma men sådär att, tja, man skulle gott och väl både hinna och orka starta en maskin tvätt och disk, duscha omiljövänligt länge och dammsuga köket. Men utav respekt för grannarna så gör man inte det. Men man går inte heller ut. Utan man sitter hemma och lite rullar tummarna — fast förvisso på ett väldigt sövt och mestadels förnöjt sätt — men visst ska det erkännas att ibland kan jag sakna den gamla tiden då. När natten, rent av kvällen, ännu var ung klockan tio.

Men inte ikväll! Ikväll är jag tillfreds. Nu är klockan strax tolv och jag sitter här och äter choklad som förvarats i kylskåpet för att inte smälta bort bara utav inomhustemperaturen och inte ens solljus. Och Blenda sover. Sämre kunde man ha det.

kikna av skratt

dokumentation & situation

Tanken slog mig återigen vilken rikedom det är, särskilt för den här tiden, att blogga. Det är ju så mycket som annars skulle försvinna. Blenda kommer ju inte över huvud taget minnas dessa månder — och vem vet med oss? — men vill hon veta, så får hon och kan hon.

Tänkte på de bebisföräldrar som inte bloggar och så kändes det lite ledsamt, för deras skull. Men förstår också att det bara är mitt perspektiv och att de säkert tar till vara på tiden på andra sätt. Vill någon berätta?

Fast jag kanske är lite bloggskadad på så vis. Så sentimental från grunden och nu, efter sån lång tids bloggande, extra mån om att bevara bevara bevara i säkerhetskopia utanför det egna minnet.

När Blenda var riktigt liten, strax förbi den allra ynkligaste spädbarnstiden som var förbi så kvickt, så tänkte jag mycket på alla de där föräldrarna i tidigare generationer som inte haft något medel alls att bevara tydliga dokumentationer. Innan fotografiet uppfanns, liksom. Det känns så ledsamt att tänka på, bitterljuvt. Förstår traditionen att klippa en lock babyhår, till exempel att bevara i en berlock. Det hade jag också gjort.

20180717_ab_001

Knäppte av en liten bildserie på Alfred och Blenda och bus under en av de där varmaste dagarna, eller kvällarna, vi hade här nyligen. Blenda svettig utav hettan och skrattet. Iklädd en ärmlös body jag köpte fast den var lite för stor, så att hon skulle ha något svalare att sova i. Och sen töjde den på sig mycket under den första natten hon sov i den så den blev alldeles säckig på henne. Men  i alla fall svalare än alla andra av hennes sovplagg.

Måste såklart sätta fotoserien i minnesarkivet.

20180717_ab_002

Läste en gång en intervju, eller egentligen en läsarchatt, med Anna Walhgren. Och hennes metoder kan man ha olika åsikter om (är ärligt talat inte särskilt insatt själv), men hon sa en grej som jag tyckte att lät som ett riktigt fint och bra mål. Att barn ska kikna av skratt innan läggdags.

20180717_ab_003

Egentligen menade hon att de skulle skratta precis när de är på väg att lägga sig, på väg till sängen liksom, men här hos oss blir det oftast en stund innan. Någon enstaka dag har jag (eller vi) glömt bort det där sen jag läste det, och det känns lite som ett misslyckande då. Såklart har vi lekt och haft roligt med henne den dagen ändå, men det blev snabbt en viktig grej det där att göra en grej av det. Om ni vet vad jag menar.

Klart att barnen ska få skratta så de kiknar minst varje dag! Så det strävar vi efter.

20180717_ab_004

Och för att få till det är att mumsa i armhålorna ett ganska säkert trick.

Har ni fler?

tropiska nätter

dokumentation & situation

Hej mitt i natten. Jag sitter uppe och ugglejobbar och väntar på åskan. Antagligen förgäves — den ska komma först imorgon eftermiddag. Men ett litet ösregn kunde vi väl ändå kunna få inatt? Skulle också vara så härligt att imorgon väckas av ett ordentligt dån ifrån regnet som slår hårt ner mot marken. Sånt håller vi tummarna för.

Det kom en skur tidigare ikväll och det lättade tillfälligt upp denna tropiska hetta. Gick ni ut och kände på luften? På doften? Nu är det kvavt och fuktigt igen. Som i ett växthus, eller en regnskog — föreställer jag mig. Har aldrig varit i en.

20180718_b&l

Det är en djungel här inne, också. Buskdracaenan har återigen skjutit i höjden så rejält att jag tvingats ställa krukan på golvet, innan stod den på en pall. Takhöjden här är omkring 2,80 meter. Växten gissar jag att når ungefär 2,40 nu med sitt högsta skott, men de brukar börja sloka lite sen då de får blad. Det är de som sticker ut runomkring oss på bilden ovanför. Nån gillar det här vädret, antar jag.

Guldpalmen ser yvigare ut än annars. Rundkalatean som jag nästan brände upp i fönstret har fått flytta in i rummet på rehabilitering och den tycks återhämta sig utmärkt. Benjaminfikusen som jag rätade ut häromveckan slukar vatten och sträcker på sig. Silverrankorna som hänger i fönstret beklagar sig inte trots att de utsätts för vinddrag dygnet om, då det inte ändå drar kallt. Jo, många tycks gilla detta väder.

Men själv är jag väl något tveksam. Läste ni Dan Lolax ledare Ja, du ska skämmas i Åbo Underrättelser? Även jag fastnar vid vad det betyder, varför det blivit så här och vad det innebär för framtiden. Klimatångesten ruvar kring hörnet, förstås. Vill påstå att man måste vara endera ganska ignorant eller arrogant om den inte gör det. Fast det behövs det sen ingen värmebölja till för att jag ska tycka så.

Om vi separerar den från allt sådant så har jag inte ändå jättemycket emot den här böljan i sig självt. Ibland har jag tyckt att det varit ganska härligt, egentligen, som utlandssemester utan att behöva lämna hemmet. (Hmm — klimarsmart?)

Det har förvisso varit tungt när det blivit så hett inne i lägenheten (flera dagar i rad över trettio grader), och både jag och Blenda har fått en del värmeutslag (jag fick ett helt clusterfuck runt naveln, tack för det högmidjade byxor), men vi dricker mycket vatten och låter fläkten gå. Det blev onekligen lättare sedan Alfred fick tag på ett par. Förstår att de tagit slut i alla affärer i flera omgångar.

Men alltså det är ju inte som att vi har några jättestora måsten, är vad jag menar. Vi får hur gärna som helst gömma oss inomhus. Eller utomhus under en buske om vi så vill. Så jag orkar liksom inte hålla på och varken oja eller carpa mig.

Orkar inte heller helt med vilken stor grej allt ska bli utan att liksom allvaret ses i det, om ni vet vad jag menar? För guds skull det är bara väder ju! Men också, folk dör utav det! Och sen klimatet! KAN vi please tala om klimatet utan att göra en tävling av hur mycket ångest vi har över det? Klart du mår skit, alla borde. Hela planeten mår skit, det är poängen.

Men tillbaka till vädret. Är man relativt ung, frisk och inte har ett jobb som väderleken gör utmanande eller rent ut farligt, så har man sitt på det torra, tänker jag. Mitt i all denna tropiska luftfuktighet. I väntan på åskregnet. Ska det inte komma nångång då?

annat nytt på lampfronten

inspiration & kreation

Hade en överloppslampa som jag gillat formen på men tyckt att varit trist i färgen. Den var aningen mässingtonat silvrig, och nu hade det blivit alldeles självklart att den skulle göra sig bättre i en helt annan nyans. Grönt, beslöt jag i konsultation med min sambo.

20180717_lampa

Så jag putsade den med helt vanligt nagellacksborttagningsmedel (man tager vad man haver), och då lossnade det bruna mässingstonade och den blev nittiotaligt silvrig som nån lavalampfot. Den färgen ser ni här ovanför.

Jag tejpade den runt halsen och inuti skärmen för att skydda de områden som inte skulle få färg på sig. Sen gick jag ner i källaren med min gröna sprejburk, skakade den i tre minuter och började spreja lampskärmen som jag ställt att stå upp-och-ner. Och sprejade. I den halvdunkla belysningen sprejade jag faktiskt så mycket att det blev alldeles rinnigt och ojämnt.

Rookie mistake.

Följande dag putsade jag bort all färg igen. Med nagellacksborttagningsmedel. Tog sin tid men jag bara orkade inte gå till järnvaruhandeln nedför gatan och köpa aceton.

Sen började jag om. Sprejade ett tunt lager, lät det torka. Sprejade ett till, lät det torka. Och sen efter det tredje lagret, då var den klar och jag nöjd.

Som så ofta var det sköldpaddan som vann detta lopp.

20180719_lampaklar

Kolla så fin den blev! Älskar den gröna nyansen, fatta att det finns EN (1!) grön färg i sprejfärghyllan på Prisma och att den är så här fin. Det behövs ju inga fler då, trots att jag trodde att denna skulle vara för ljus för min smak. Gillar också hur fint den gör sig mot den något kopparfärgade halsen. Och den mjuka formen i den yttre delen av skärmen kom fram mycket bättre, innan hade jag nog beskrivit den som ganska rak. Nu ser jag ju att den är kurvig och rund.

Honestly quite pleased, summerar jag eftersom att vi på sistone fastnat för brittisk reality-tv om inredning på Netflix. She was chuffed, she absolutely adored it, säger narratorn med myspysighet hen tagit i från tårna med. Actually rather delightful, tänker ni. För ni hänger med i referensen till den typiska jargongen i programmet oavsett om ni sett det eller inte, så enastående är ni.

Så det är mitt simpla DIY-tips åt er: Spreja trist lampa i en käck färg. I flera tunna lager.

Har nu också fixat ännu en till lampa hit hemma (mycket belysning på sistone), har efter nån veckas sökande äntligen fått tag på en sån där takfläkt med rottinginslag. Tycker de är fina men är osäker till lampkuporna, eventuellt får den vara utan. Eller kanske nån som läser detta har tips om var man kan köpa skärmar med gängor? Sådana man skruvar fast alltså. Hur som helst, den ska vi hämta idag och förhoppningsvis hängas upp i sovrummet. Den allra senaste inredningsdillen är att skarva gardiner, det fantiserar jag om som bäst. När man hittar fina på loppis men de är för korta, det är ju så sjukt störande. Måste finnas ett sätt att lösa det, särskilt om man låtsas att det är lite sådär frikonstnärligt boho-chic. Ja ja. Ett senare inlägg.

ett tu kalas

rekreation & civilisation

För ett par dagar sedan kalasade vi i Tacksamviken och sen dess har det här inlägget hängt här i en flik i webbläsaren. Vafalls? Är home alone och jobbar egentligen men passar på att knyta ihop säcken, eller kalaspåsen, nu.

20180717_kalas_001

Förrgårdagens färska tvååring, Elis, testade en av sina presenter, färgpennor. Det blev ett porträtt på familjen när verket var klart.

Den här bilden (som Alfred tog) påminner mig om en teckning jag ofta återkommer till. Det var i lågstadiet, jag gick på ettan och vi delade klassrum med tvåorna. Det ordnades någon slags tävling, alla skulle teckna en bild som senare skulle skickas till en jury och vinnaren skulle pryda en kalender eller något dylikt. Temat var inte fritt utan vi fick i uppgift att teckna vår favorithobby. Det vi tycker om att göra på fritiden, förklarade läraren.

Jag fick tecknekramp, förstås. Inte har jag någonsin varit hobby-typen, inte hade jag något självklart. Det blev nån nödlösning att jag tecknade mig själv då jag gick ute på en äng och plockade blommor, helt sanningsenligt så var det också något jag tyckte om att göra — jag gillade att gå omkring där och skapa något fint och samtidigt drömma mig bort — men jag minns ännu lärarens blick då jag förklarade vad teckningen föreställde. Så oförstående, så överlägsen. Så rund. Förstod att jag var supertöntig och en enorm flopp. Minns också att hon sa, något irriterat, att om jag tittar ut genom fönstret så inte ser det någon gång ut så att gräset växer där nere och himmeln breder ut sig där uppe med ett tomrum emellan. Hon hade rätt förstås, och inte tecknade jag vyer på det sättet någonsin igen utan att veta att det inte stämde överens med verkligheten, men fan vad dum jag kände mig.

I alla fall! Den som vann tävlingen, vilket f.ö. var rätt prestigefyllt eftersom jag tror det var alla lågstadieskolor i min hemkommun som deltog, gick på tvåan och hette Sofia. Hon var tydligen ett geni eller något för hon hade tecknat sig själv, ovanifrån, då hon satt vid ett bord (kanske till och med en pulpet?) och ritade!! Tänker på det här med jämna mellanrum. Så smart och så snyggt det måste ha varit. Helt sjukt vad imponerade juryn måste ha varit.

20180717_kalas_002

Men åter till nutiden och kalaset. Alfred smög omkring med kameran och fångade ett så dramatiskt ljus. Svepte in allt i ett tidlöst skimmer… eller kanske det är huset, inredningen. Inte kan vi väl ändå ge all creds åt naturen då människan också haft många fingrar med i spelet.

20180717_kalas_003

Med undantag för ett möte med fingerfärg hade vi inte introducerat Blenda för konsten ännu, men på kalaset passade vi på. Luzilla plockade fram färgkritor och jag försökte visa åt Blenda att poängen är att det kommer färg ur dem, inte smak. Gick sådär.

Å andra sidan är kanske inte det tydligaste sättet att illustrera den saken att teckna karameller.

20180717_kalas_004

Nog är det tur att jag gått i konstskola så att jag lärt mig rita en sån förträfflig blomklönt.

Till och med Blenda vet att den är skit. Kolla nu på hennes fejs.

Ändå bättre pokerfejs än min forna lågstadielärare, det måste jag ge henne.

20180717_kalas_005

Känner att det blev lite väl många bilder på mig själv här, väl dags att märka det efter att jag redan laddat upp dem, meeen jag får väl stå för det. Det är så sällan jag fastnar på bild då jag inte är medveten om att bilden tas, men här är nu en utav undantagen. Hatar den inte ens! Oftast gör man ju det.

Eller lite reserverad var jag kanske, jag anade väl att det fanns risk för bild. Hade jag inte det hade jag suttit krokig som en sliten gam och haft nån jävla min som Jim Carrey som Grinchen. Fast med ojämnare complexion.

Tyckte det var kul att Luzilla och Blenda tydligen snackat ihop sig och matchade varandra med grönt och rosa. OCH gullighet! Fast nu syns ej Bs strumpor som var rosa, men fotografen har istället kompletterat färgkompositionen med vårt rosa presentpapper i bakgrunden.

20180717_kalas_006

Vet inte om Blenda förstod sig på konceptet kalas men jag är ganska säker på att hon kände att det var superkalasigt. Särskilt den här manicken med en massa knappar som spelade olika trudelutter förhöjde stämningen hos de små färgklickarna Blenda, Elis och Emil. Mackapären erbjöd också lite spänning då det stundvis blev oklart vem som fick röra dem och huruvida det var lämpligt att vända på den upp-och-ner, och så vidare.

Det börjar märkas på B att hon ser upp till sin kusin E-vitamin. Nyligen så bara gapade hon av förtjust häpnad då Elis var så bra på att trumma på en låda. Härmade efter och verkade stolt över att hon också fick vara med. Så kul att se! Och Elis var supersolidarisk på kalaset, Blenda grät till över något och då sympatigrät också Elis en skvätt. Kanske inte så kul (det skulle va ganska oempatiskt att påstå) — men fint att se.

20180717_kalas_007

Här gör Blenda sin kaffetantsmin. Den gjorde entre i minspektrumet tidigt, försvann sedan till vår besvikelse, men har sedermera gjort revansch. JUBEL!

Iaktta minen och föreställ er detta: En inkilad sockerbit mellan läpparna. Ett kaffefat balanserade på knubbiga fingerspetsar. Eventuellt ett huckle knytet kring huvudet because why not, all in. En sörplande liten gumma. Jånä hörni. *smack smack* Kaffi tå.

vi kom från havet

rekreation & civilisation

Jag är egentligen ingen strandmänniska och får jag välja mellan skog och strand väljer jag, i alla fall nio gånger av tio, skog. Jag scrollar utan att reflektera över saken förbi de flesta bilder på sandstränder i instaflödet, men skogar fångar alltid min blick.

Det finns förstås undantag. Som Fäboda utanför Jakobstad. De sandiga dynerna och släta klipporna med tallskogen så nära inpå (och MILJARDER myror som släpar barr) är ju en sann pärla. Och så havet då. Havet! Urmodern som skrämmer oss med sin ofantlighet och sitt mörka djup, samtidigt som hon lugnar oss med sitt eviga schhh.

Älskar särskilt att vara i Fäboda när det är blåsigt, när vågorna blir stora och rullar in alldeles vitskummiga mot land. Igår var det vindstilla men vi åkte dit i alla fall, för att träffa min syster med familj, som hälsar på från tvärs över samma hav.

20180712_faeboda_001

Alfred hittade en parkeringsplats på första parkett. Ser ni havet mellan träden?

20180712_faeboda_002

Minns de här stigarna från att jag var barn, hur ivrigt jag brukar springa fram på dem.

20180712_faeboda_003

MEN SIDU HEEEJ! HO FARE?! hojtar Blenda på jeppisdialekt.

Hörde förresten en sånt praktexemplar för dialekten senare, vi gick förbi en familj som skulle börja bege sig och den ena föräldern sa ”Ny packa vi ihop sakre åså fa vi å ita”. Nu har jag bott så länge i Vasa att jag hajar till då jag hör dialekten. Hör den ibland och vill ropa JA E Å TIDEEIFRÅN!

20180712_faeboda_004

Vi nådde stranden och möttes av hajen. Skönt att få det avklarat så snabbt, då slapp man oroa sig senare.

20180712_faeboda_005

Mommo var också där, och här hade vi alla redan doppat oss. Blenda not so much men satt i vattenbrynet utan att bli jätteförtjust i det. Trivdes bäst i famnen. Havet är så kallt att det är svårt att ta sig förbi den obehagligheten, fast jag dagen innan preppat henne med en sång om att vi har kommit från havet och att vi är fiskar som utvecklat lungor, ben och armar, blubb blubb.

Jag simmade ut en bit och förstår inte varför det är så lätt, men alltid så svårt att simma tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?

20180712_faeboda_006

Läste ganska nyligen en snutt vetenskaplig fakta som jag tyckte var helt jävla mindblowing. Först lite bakgrundsinfo: Ni vet säkert att kvinnor har alla ägg redan från födseln, att de produceras under tiden kvinnan är ett foster i livmodern. Inte som hos männen alltså, som kontinuerligt producerar spermier. Vi kvinnor föds med en mängd ägg och vi får inga fler.

Detta betyder ju då att när jag föddes, så hade jag redan ägget som skulle bli Blenda inom mig. Det betyder att min mamma Solveig tekniskt sett har burit på både mig och Blenda. Fatta! Och min mormor Ruth bar på min mamma och mig. Och om Blenda får barn har jag tekniskt sett också burit på dem. Tänk det, att en dotter sammankopplar tre generationer på det sättet. Ganska knäppt, men häftigt.

20180712_faeboda_007

Vi kom från havet. Vi är fiskar som utvecklat lungor. Och ben och armar. Blubb blubb.

they see me rollin’

inspiration & kreation

20180711_rollin

Som kvinna har jag funnit min plats i köket. [paus för 50-talskäck jingel] Efter att jag skrev av mig om det här rummet för någon dag sen tog jag tag i ett par av frustrationsområdena och plockade således fram målartvätt och skruvmejsel.

Har sedan tagit ner de meningslösa hyllorna ovanför vedspisen och preppat väggen där bakom helt klart. Eller va fan vet jag vad det var men jag bestämde att det fick räcka så. Har också hunnit måla den biten utav köksvägg med två lager av vit målarfärg som lämnat över sen vi målade väggarna i förra lägenheten.

Ett rör från fläkten trädde fram då jag tog ner ena hyllan men vet ni, jag föredrar det faktiskt så. GUD så jag kunnat störa mig på den där hyllan. Så grund, så dum, så blä.

Tror det blir bra! Adjö hylla! Adjö beige! Eller som Metallica skulle säga: EEEXIT shite, EEENTER whiii-iiite, taaake my haaand, we’re off to roller-roller-land.

Nä okej okej. Långsökt.

ELLER som Metallica skulle säga då: Searchiiiiing… seek and… seek on.

Okiedokie gott folk, känner att jag måste kompensera hur det här gick genom att ge er en saftig detalj om något. Som att jag exempelvis, helt krejsigt, har på mig en blöja på bilderna! Va?! Stämmer det? Ja så ser det allt ut va! Vad som har hänt för att leda till den situationen kan vi bara gissa oss till. Det är så lite vi kan lita på till full säkerhet här i livet, trots allt. Förutom kanske Pampers, eller Libero, eller vilket som vill styra upp lite spons.

Åååh se nu hur snyggt jag fick ihop det där! Ping alla samarbetsvilliga företag. Hur kan man INTE vilja att jag ska bära ens blöjor?