Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170802_nattvy

Sitter vid köksbordet och blickar ut över en dramatisk natthimmel. Katterna sitter på bordet och spanar efter insekter som kanske ska irra sig in genom fönstret som står på glänt, så som små flygfän kan göra ibland. Alfred har gått och lagt sig och ska stiga upp under de sena småtimmarna för att hinna med ett tidigt tåg, själv sov jag rekordlänge i dag (hurra!) och känner mig inte redo att ta natt ännu. Kämpar istället mot halsbränna och tänker att det kunde vara nyttigt att ta vara på tillfället med mörkret, lugnet och ensamheten att plita ner ett sånt där medvetandeflödesinlägg. Rensa huvudet och tömma skallen, som det heter.

Gick på en informationsträff med andra blivande föräldrar och kom på mig själv med att säga ”moderskapsförpackning”, precis som jag tänkt att jag aldrig skulle kalla den. Vår anlände förra veckan och jag vet att ni alla vet hur sjukt bra den är, men alltså… vet ni hur sjukt bra den är? Fatta vilken förmån att få en sådan! Det var sådär typiskt vanligt heteronormativt och könsstereotypt där på träffen och det var kanske därför jag störde mig så mycket på att jag inte sa ”babylåda” eller ”föräldraskapsförpackning”. Fast obs, då jag säger att det var si och så så menar jag inte att någon skulle ha verkat bakåtsträvande, trångsynt eller hur jag kan få det att framstå — menar bara att jag tänkte på situationer där det kanske inte är mamman och pappan som får en bebis, eller att det kanske inte alls är så självklart för alla att det är mamman som stannar hemma medan pappa går till jobbet, et cetera… och det får mig såklart att undra hur sådant språk kan inverka både på samhället och individen, rent överlag.

Det är intressant att iaktta sådana här normer som jag är säker på att inte är sammankopplade med någon värdering — liksom, det var ganska uppenbart en judgement free zone där det exempelvis markerades tydligt att det är helt upp till var och en och fullständigt deras ensak om de väljer att amma o.dyl. — istället beror det säkert på invanda språkliga grejer. Att vi är så vana med att prata om en del saker på ett visst sätt eller annat. Sådär som ordet ”moderskapsförpackning” som slinker ur mig när jag egentligen tycker att den borde heta någonting annat för att framhäva att den inte endast är till för modern, alltså.

På tal om normer: Fick nyligen reda på att den förra ägaren till lägenheten, för övrigt en person som är verksam inom kyrkan, lever i ett samkönat partnerskap och jag känner mig urdum för jag vet att jag refererat till dennes partner på ett heteronormativt sätt, bara för att jag förmodat att det är så utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle kunna vara annorlunda. Bah. Och jag som undviker att referera till Alfred som ”min pojkvän” och istället väljer begrepp som ”partner” eller ”sambo” för att beskriva relationen, just bara för att litelitelite försöka undvika att befästa den här heteronormen som jag ju likväl är del av. Om det mejkar nån sens. Nä-ä hörni, inte är det så bara inte. Det gäller nog att fortsätta granska alla ens antaganden för att lära sig att ens känna igen dem.

Oooch på tal om språkbruk: Har på sistone hajat till när jag hört gifta kvinnor referera till sina makar som ”min man”. Dels för att jag inte kan undvika att jämföra det med att en gift man skulle prata om ”sin kvinna”. Det låter ju hemskt och förminskande. Men jag vet också att det inte är samma sak och inte jämförbart, vilket dessvärre snarare är där skon egentligen klämmer. En man är alltid en man, både före och efter att han ingått äktenskap. Han står oförändrad, en herre då och sen, medan en kvinna är en fröken som blir en fru. ”Man” betyder både ”karl” och ”make” — ingen distinktion har varit nödvändig däremellan för att han har haft den rollen i äktenskapet som han haft. Den som bär byxorna, d.v.s. (Sidospår: Och vad säger det egentligen att vi har ett sådant uttryck och att vi över huvud taget förstår vad det åsyftar?) Hans rättsliga relationer till kvinnor är ur den aspekten i stort sett irrelevanta och påverkar inte hur vi titulerar/beskriver honom… äääh jag kan inte sätta vettiga ord på detta nu. Men ni förstår säkert hur jag menar?

Ännu en sak jag tänker på är hur obehagliga jag tyckte de små naturtrogna bebisdockorna på träffen var. Kände vid något skede att okej, det här har definitivt potential att eskalera till en panikattack om jag inte är på min vakt. Bad Alfred vara den aktiva föräldern och testade själv bara ett par enstaka grepp. Ville inte röra vid dockan, tyckte det kändes onaturligt och otäckt. Jag hoppas på att det dels hade att göra med att jag alltid tyckt att bebisdockor varit motbjudande — hade en då jag var liten som jag i stort sett avskydde, minns att jag kunde bli så provocerad av den men förstår inte riktigt hur (EN DOCKA?!) — men är också rädd att det beror på att jag inte alls är redo för sådant ännu och ärligt talat mår illa av att bli så konkret påmind om bebisar. Förhoppningsvis har jag kommit längre om ett par månader men tidigare i dag så kändes det olustigt och läbbigt att jag inte har minst ett halvår på mig att vänja mig vid tanken ännu. Folk säger gärna att sen när det är ens egen bebis så kommer det kännas annorlunda, och det är också ungefär så mycket jag klarar av att höra… men det är sällan punkt där. Sen berättar de att allt man kommer vilja göra är typ att gosa, sova och umgås med bebisen och att allt allt allt kommer kretsa kring den och att allt det kommer kännas så självklart och naturligt och Som Det Ska Vara… och alltså nej fy fan, då vill jag bara fly. Eller spy. Kan aldrig avgöra vilket helt säkert. Jag finner hur som helst ingen trygghet i tanken på att bli sån. Jag vill höra max detta: Du kommer bli cool med det.

Samtidigt var det ett givande och lärorikt möte att ta del av och i det stora hela känner jag mig en gnutta mer förberedd och mindre skiträdd. Alla andra där verkade förstås betydligt mindre neurotiska än vad jag känner mig, men samtidigt så känner jag också att äh, jag har ganska bra koll ändå, och det mesta jag inte har koll på ännu så är jag fullt kapabel till att ta reda på och luska ut vartefter. Så förutom det där att jag väldigt ogärna vill beblanda mig med bebisar (eller dockor föreställande bebisar), så känner jag att jag ändå kom ett par steg på vägen i riktningen cool.

Fast en del av mig förväntar sig förstås ännu att någon ska, typ när jag anländer till BB, utbrista ungefär ”Men har ni inte skaffat en BEBISRÖRLIGHETSHÄNGVALLARE ännu?! Hur har ni tänkt att ni ska klara er utan en sådan??? HALLÅ DAGS ATT VAKNA VA ERA SKAMLIGA JÄVLA ÄRKEPUCKON TILL FLOPPFÖRÄLDRAR”. Och Alfred ska svimma utav blotta förskräckelse och jag ska gallskrika i panik tills jag spräcker bägge trumhinnor och VARJE blodkärl i ögonen och skammen ska för evigt vara ett faktum. Vi ska bli de där som det pratas om i sjukhusets korridorer, först tisslande och tasslande och med chockerad förfäran, ”Har du hört? Är det inte makalöst? Hur kan någon vara så aningslös?!”, och efter några år är vi det avskräckande klantexemplet som det skojas om på mödrarådgivningen, ”Ja nu verkar ni ju inte alls leva under en sten, men sen vi hade ett par här som ännu när de åkte in till BB inte hade beställt en bebisrörlighetshängvallare så brukar vi se till att säkert påminna om det under första trimestern för att vara på den säkra sidan”, och de blivande föräldrarna ska utbyta roade blickar och bara hihi åh hopplösa blir vi i alla fall ändå aldrig älskling. Jaja okej varsågoda då, vi bjuder på den egoboosten då antar jag. Satan.

Och med den mardrömstanken på att jag inte vet vad en bebisrörlighetshängvallare är så tar jag natt! Berätta för all del gärna vad en sådan är om de finns och vi faktiskt måste ha en, eller i alla fall verkligen verkligen booorde. Gulp. Tack på förhand!

Augusti betyder att utflytten är avklarad. Vi tömde och städade det sista av bostaden i går och även denna gång var det, som alltid, mer jobb än förväntat — även om jag själv sluppit undan en hel del av det i.o.m. mitt, eeh, tillstånd då. Detta är något som varit både skönt för latmasken i mig och störande som fan för resten av mig. Är liksom van med att brottas mentalt mot lättjan, inte mot fysiska handikapp som att jag måste sätta mig ner med jämna mellanrum och annat sådant urdumt. Men nåjo nåjo, helt tillräckligt tungt har det varit i alla fall och just nu är det ju mest som att vi förflyttat kaoset från ett ställe till ett annat, men jag tror bestämt att det väl brukar vara så — och nu ska det hur som helst inte göras på en lång, lång tid igen. PRISA HERREN. Kan inte förstå att vi fan äger denna bostad?! Så här permanent har jag inte bott sedan jag flyttade hem-hemifrån ju, och det börjar bli en skock med femton-sexton år sedan eller så.

Ett fåtal närbilder ifrån detta kaotiska tillhåll då? Jajjamensan.

20170801_001

I sovrummet står denna blekgröna byrå som hängt med mig ganska länge redan, den hittade till mig via min mor som fyndat den på loppis. Ovanpå står två stackars växter som levt ett hard knock life. Till vänster en fikus som vi fått i present och som först växte så det knakade och sedan helt plötsligt tappade en massa av sina blad (kvack, skrev nyss ”barn”?! hjälp) tills att bara två eller tre fanns kvar, men den har tack och lov börjat återhämta sig. Sen har vi en monstera som i början av sitt liv som medlem i hushållet Portin-Backa fick totalstryk av Selma och sedan inte tillräckligt med solljus, att döma utav bladstorleken. Hoppas den ska trivas bättre där den står nu. Skrinet i metall är Alfreds och innehåller bl.a. vackra gamla armbandsur och andra små skatter!

20170801_002

I tamburen står en rottingpall vars bruna sits redan är helt lurvig utav kattpäls. Loppade den för ett par veckor sedan då jag insett att det blivit en rejäl prövning att få på sig skorna utan att sitta ner, den har dessutom två djupa förvaringslådor undertill så den kändes som en smart möbel. Ska hitta på något festligare med den där sitsen, men vet inte vad ännu. (Broderi? Textiltryck?) Hur som helst, på den låg min väska & plånbok och matchade. (Bredvid ett halvt ormhårspänne jag hittat i min ficka.)

Angående väskan: I flera månaders tid hade jag surfat Etsy på gamla väskor i mörkbrunt läder, men utan att köpa någon. Sen fann jag den där på loppis för ett par slantar bara, ha! Älskar sånt. Den är mindre än de jag spanat på men rymmer i alla fall plånbok, telefon, nycklar, läppomada och typ en påse Samarin och ett par Panadol — och vad mer kan en gravid kvinna behöva släpa med sig? Utöver ett foster och flera kilo extravikt då.

20170801_003

Tycker det är skitkonstigt att se mina händer på bild så här, de är så svullna att jag knappt känner igen dem. Har hittills gått upp cirka 13 kilo under denna graviditet och bäst gör sig denna bonusvikt i tämligen horisontellt soffläge, helt klart. Allt annat känns liksom lite onaturligt bara.

Sist jag skrev så tror jag att jag sa något om att det då var tamburen som var i ordning. Så ligger det inte alltså längre till, den saken höll väl max i två dagar. Nu är tvärtom alla rum i oordning, men något som är roligt med att flytta är att även mindre åstadkommanden känns som gigantiska framsteg — vi jublade t.ex. när tamburslampan var upphängd och jag längtar tills att rullgardinerna är uppsatta i sovrummet. Men redan småsaker som att hitta en bra plats för en solkig tambursspegel får mig att känna mig alldeles sprallnöjd. Bra känsla! Jag vet att ni vet hur den känns. Ska forska vidare i huruvida den också kan uppnås genom att putsa bort fläckarna från tidigare nämnda spegel. Håll tummarna! För större åtaganden än så orkar jag fasen inte med i dag, hah.

20170726_0800

Vår innergård är GANSKA HELT OKEJ. Den här bilden tog jag i morse, prick klockan åtta, genom köksfönstret. Under gårdagskvällen tog vi ut katterna i koppel där och vi strosade omkring i närmare en timme, det finns så många träd och buskar och stigar att utforska där. Någon hade rensat rabatten på vänderot, a.k.a. katteleka (Valeriana officinalis), och slängt dem i en hög med rötterna kvar. Plockade åt mig dem för att ge åt katterna, fick några rejäla torvor med starkt doftande rotväxt. Ska se om de går att torka och spara som kattgodis, eller kattknark, tills regnigare dagar.

Annat som har hänt sen sist är att min dator föll i golvet från soffan i söndags. Den verkade klara sig tills att den flera timmar senare låste sig totalt och då jag skulle starta om den så gick det inget vidare. Köpte en ny men har inte blivit helt kompis med den ännu, även om den har klara fördelar så som att den väger typ ingenting, blir inte överhettad så att låren blir röda om den hänger i famnen, samt att flerfingerssystemet eller vad det heter på touchpaden fortfarande fungerar. Ah ja.

Har för en stund sedan återvänt till Klemetsögatan från Långviksgatan: Flytten pågår alltså ännu. Främst är det ju Alfred som har flyttat saker, han är nu och lastar bilen med ännu fler grejer, och jag känner mig ganska meningslös som inte ens KAN dra ett redigare strå till stacken. Utöver det här att jag inte får lyfta så tungt så har också min kropp börjat mer märkbart ge upp. Mina fötter värker så ofta och så mycket att jag helst inte står/går i längre perioder än typ tio minuter åt gången och utöver detta så har jag också utvecklat karpaltunnelssyndrom i bägge händer, men särskilt höger. D.v.s. jag är fumlig, svag och det gör ont när jag försöker greppa tag i något. Förstår inte varför jag inte läst/hört mer gnäll om hur sabla TUNGT det är, eller kan vara, att vara gravid. Vi tillbringade alltså bara ett fåtal timmar med att packa och flytta saker i dag och jag tog många vilopauser där emellan, men det känns ändå i kroppen som att jag hållit på nonstop sen i morse typ. HELT kaputt! Pathetic! So sad.

Nåja, nu är klockan prick åtta igen fast tolv timmar senare. Känns som ett lämpligt ställe att avsluta detta riktningslösa inlägg. Ska försöka fösa omkring lite saker i tamburen — det är nämligen systemet ett rum åt gången som gäller för en någorlunda ordning här. Sedan i går prioriterar jag tamburen, eftersom det bara är lite mer harmoniskt att komma hem då. I några sekunder, i alla fall. Synd att golvet ännu ska fixas om där! Annars kunde det nästan räknas.

20170721_inflytt

Exakt en månad efter att vi skrev på köpebrevet — 21 juni — så flyttade vi in — i fredags, 21 juli. Det var också min sista arbetsdag innan semestern och bilden ovanför togs från utpustningsposition i soffan samma kväll. Vi tog siesta den här helgen fast det fortfarande finns mycket att göra innan månadens slut, och redan det känns oerhört lyxigt. Pysslar på här hemma (HEMMA!!) i lugn takt, jag har t.ex. under gårdagen skruvat ihop en bokhylla och hängt in de kläder som fortfarande passar denna arma kropp i en garderob, men har också slappat mycket och tupplurat två gånger, minns f.ö. inte när jag sist skulle haft ro att ta en riktig tupplur så det känns ganska jäkla 1) mirakulöst och 2) HÄRLIGT. Har utöver detta även besökt loppisar och gått på förträffliga Dunkirk på bio, ätit nyfriterade vårrullar på torget och senare färska jordgubbar doppade i citrus-mascarpone-glasyr, som lämnat över från två kladdkakor jag bakade i torsdags, här hemma i soffan. Nu sitter jag i samma soffa med en katt på var sida av mig. Ska äta några jordgubbar och sedan skrubba ett par dammiga plastmattor med tallsåpa, mest för doftens skull, och kanske plocka in lite grejer i hyllan och sånt, för ordningens skull. Det går långsamt, men det tar sig. Ser fram emot att låta saker finna sina platser i lugn och ro här. Nu när mina dagar blivit åtta timmar längre så känns renoveringsprojektet inte heller lika oövervinneligt eller evighetslångt. Visst har vi helt tillräckligt med jobb kvar att göra här också och det lär väl antagligen dröja en stund innan vi kommit så långt att vi exempelvis bemödat oss få golvlisterna på plats här i vardagsrummet, men äh, orka tänka på det nu. Har ju faktiskt både söndag och semester. Försöker jag intala mig själv.

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.

20170715_golv

Tänkte att det var dags för en liten mellanrapport om vad som händer i lägenheten dessa dagar. Golvet i vardagsrummet har sandpapprats i flera varv för att få bort lacken, samt skurats i lika många varv för att bli av med dammet. Använde bara vatten för de sista två skurningarna och när golvet hade torkat igen så började vi i går på att pensla på det första lagret målarfärg. Folk har uttryckt förundran över att vi vill måla över ett trägolv, men alltså jag börjar inse att jag nog inte egentligen gillar träfärgat golv så mycket. Särskilt inte när det är så spräckligt och flammigt som detta, ni ser ju själva på bilden ovanför! Känns liksom smutsigt, som i en allmän bastu. Och där på bild hade det ändå bleknat ett par nyanser utav att lacket tagits bort.

Färgen är Tikkurilas Betolux Akva och när vi hämtade den tidigare i veckan var jag så trött att jag inte orkade tänka på nyanser så vi tog den helt obrutna vita grundfärgen bara. I efterskott kanske inte det allra allra smartaste valet med tanke på att det gör så att rummet är draperat i cirka fifty shades of white, men sen å andra sidan så skulle det också vara omöjligt att pricka exakt den vita nyans som redan finns på endera dörrkarmar (antikvitt?), fönstervägg (vaniljvitt?) eller kakelugn (snövitt?) och så vidare. Så whatevs, kritvitt kan säkert bli fräscht.

20170715_alfred

Som ni ser på bildan ovanför är väggen till höger en beige nyans, och den nedre hälften är dessutom klädd i nån slags säckväv som fanns bakom en träpanel som tagits bort. Den väggen ska såklart fixas och behöver målas, sååå övriga väggar ska ju även de i något skede målas, så jag antar att vi får försöka jämna ut alla nyanser i samband med det och göra alla väggar lika kritvita som golvet, så då gör det knappast så mycket att kakelugn och karmar är i andra nyanser. Egentligen ska man väl måla väggar först och golv sist, men just här så var det mest praktiskt att få golvet klart först så att vi har någonstans att sätta alla möbler när vi sen flyttar in på allvar och dessutom sliter upp golv i andra rum.

Målarfärgen kan målas ett andra varv efter bara en timme så vi hann med två varv i går kväll, men det kommer nog krävas ännu ett tredje för att bli kvitt all flammighet. Den är i alla fall dryg och så går det snabbt att måla då vi är två som håller i penslarna.

20170715_selma

Annat nytt är att vi fick vår leverans från Ikea i torsdags och Selma tycker att den nya soffan är väldigt bekväm. Hon fattade nog inte riktigt grejen, voj voj. I fredags monterade vi ihop sängen som är en ur Malm-serien med fyra lådor undertill, och det är typ helgalet hur mycket förvaringsutrymme vi plötsligt fått! Sjukt skönt. Så det är ett hett tips, särskilt till er vars bostäder inte erbjuder särdeles många skrubbar och garderober och sådant.

Ett annat tips är till er som går i bostadsköpstankar och som, liksom undertecknad, gillar mysiga men luftiga lägenheter i gamla trähus med vitmålade trägolv: Denna! Min kompis Maria säljer sin fina tvåa på Urmakaregatan, som också ligger i mina nya hoods. Måste prata mer om dessa härliga, lummiga kvarter nån gång men nu ska jag traska till affären och köpa tejp så att vi faktiskt kan börja kalla stadsdelen vårt hem nån jäkla gång dååå.

20170708_fix

Har hämtat ut en tub med ett par affischer i från posten och (hittills) ramat in den ena av dem. Trycket är en förstoring av det gamla fotografiet på min farmor m.fl., som i originalversion är mindre än vykortsmodell. Skannade det i hög upplösning och trixade om det lite så att det fick jämna marginaler och en vit passepartout, och nu sitter det i en ram på 50×70cm. Är sjukt nöjd med hur det blev, SJUKT. Är också ganska stolt över att världshistoriens snyggaste fotografi råkade finnas inom min släkt, men okej okej, är kanske något partisk i min bedömning utav den saken. Men ändå! Hängde tavlan på en skruv som redan fanns i tambursväggen och någonstans däromkring ska nog trycket få hänga kvar, tror jag bestämt. Tror att jag kommer megagilla tamburen sen när den är klar, föreställer mig att den ska bli pigg, luftig och personlig.

Annat vi gjort i dag är att sandpappra trägolvet i förberedelse för att måla det. Alfred gjorde det mesta av det jobbet och jag övergick till att fylla på med ett lager av köksväggsmåleriet där färgen inte helt räckt till förra helgen, vi handlade en ny liten burk tidigare i veckan. Golvet med plast-, linoleum- eller vilket-material-det-än-är-matta har vi inte vågat börja riva ännu, och kanske är det sist och slutligen smartare så här, att vi börjar med det golv som kräver minst fix så att vi har det färdigt så snart som möjligt. Hade varit trevligt att ha sovrumsgolvet någorlunda klart när vi flyttar in på riktigt, men det är dessvärre inte rimligt att vi skulle hinna med det. Så nu får vi istället flytta omkring lite inuti lägenheten vartefter vi kan, det ska väl gå det med.

För varje besök ser jag mer fram emot att flytta in, samtidigt som jag också börjar gilla lägenheten mer. Alltså, gillade den såklart till att börja med också, men det är lite som att bitarna faller på plats vartefter. Det är tryggt och det är rimligt samtidigt som det är spännande och ganska overkligt, i positiv mening. Fick en sån bra känsla där i dag, det sandpapprade golvet var blekare och gav redan en lättare och fräschare känsla till rummet, och då är det inte ens målat än. Träpanelen ska också bort därifrån och lyckligtvis finns den bara på en vägg, men kommer säkert göra en mycket märkbar skillnad för rummet i alla fall. I köket hade vi hade flyttat köksbordet så det stod intill fönstret, främst för katternas skull eftersom vi hade med dem i dag och fönsterbrädet som de satt på sist står lutat mot väggen i tamburen, och jag satt där mitt i kökskaoset en stund och kände bara något slags pirrigt lugn sprida sig i kroppen. Märkte att det börjat kännas mer som ett hem — inte som att det är helt där ännu, men som att det onekligen kommer bli. Senare gick jag in till det blivande sovrummet och tittade på det golv som tidigare i veckan kändes så jäkla krångligt att riva, var så jävla stressad över det och massa annat, och så kändes golvet ändå plötsligt helt hanterbart. Svårt, säkert, men flera steg ifrån för svårt. I köket putsade jag lite färgklott ifrån dörrkarmen till det blivande barnrummet medan jag funderade på olika möjligheter som finns för det rummet, fast det är litet, och att det är ett rum som vore helt okej att kunna kalla sitt eget ändå. Att jag skulle nog tycka om att sitta där vid ett skrivbord och blicka ut över grönskan utanför fönstret, eller att ligga i sängen och titta på trädkronorna som vajar i vinden mot en klarblå himmel och släppa tankarna fria tills de nådde samma höjd. Precis som jag gjorde när jag var yngre, i mitt eget barndomsrum. Katterna verkade dessutom glada och nöjda och när de mår bra så mår jag också bra, kan vi generalisera utan att det är en jättestor överdrift. Jo, det blir bra det här.

Har förresten haft en löjligt intensiv vecka och har dåligt samvete för att jag hunnit med så dåligt här på bloggen. Har fått så många fina kommentarer nu igen och de värmer alltid även om jag är sämst på att svara på dem inom acceptabel tidsgräns. Men ni, ni är däremot bäst. Är så tacksam för allt vad ni delar med er, allt från tröstande och vänliga ord till berättelser om hur era egna graviditeter eller känslor till föräldraskap har varit svåra. Det här låter säkert lite tillgjort och fånigt men det är faktiskt mäktigt att ta del av. Det är inga småsaker ni bidrar med, de väger tyngre än guld och är värda minst det. Tack.

20170702_linnea

Tredje trimestern. Fortfarande känner jag skräcken ibland, än så länge mindre inför förlossningen än vad jag trott att jag skulle men istället mer inför det där att sen faktiskt ha en bebis att ta hand om, vilket fortsättningsvis känns totalsjukt nästan jämnt och ibland så omvälvande att det blir obehagligt. Det är så mycket av det som hör till den tiden som jag känner absolut noll dragning till. Alla säger, inte sällan med ett visst bitterljuvt nostalgiskt tonläge, att bebistiden kommer att rusa förbi, och jag känner ungefär såhär: Lovar ni?

Läser kommentarer i vilka föräldrar berättar om vad det är som är så givande med att ha barn, vad det är som gör att det är så Värt Det samtidigt som det låter så jäkla jobbigt, och det här med att vara så behövd dyker upp, att vara så villkorslöst beundrad och viktig för en annan varelse. Föräldrarna rapporterar saligt om detta och en sekund tycker jag mig förstå hur smickrande det måste vara för egot, men sedan känner jag blodet lämna huvudet för herregud det låter ju samtidigt som en jävla mardröm. Egot kan dra åt helvete, what about ORKEN?! Mitt behov av att få vara ifred? Det är ju därför jag t.ex. är en kattmänniska och aldrig har kunnat tänka mig att skaffa hund, för att jag tycker att de verkar kräva, be och vara i behov av så mycket. Ja ja, fattar att det inte sedan är samma sak eller säkert ens jämförbart, men ändå, bara för att någorlunda illustrera tanke-/känslobanorna här.

Jag förstår också att detta är sådant som kommer ordna sig så som det gör för de flesta. Även om jag aldrig blir totalfrälst och pladaskförälskad i småbarnsföräldraskapet så fattar jag att jag säkerligen hittar ett sätt att hantera det och tycka att det mestadels fungerar och är Värt Det. Jag måste ju det. Men när jag läser tankar kring graviditeter så är det alltid så himla mycket längtan. Sådan kan-knappt-vänta-iver som jag inte riktigt kan relatera till. Visst kan jag också känna mig nyfiken på vad det är för en typ som gömmer sig bakom naveln, tycka att det är spännande på ett tryggt sätt när hen sätter igång och sparkar som en galning, eller bli orolig för att något ska hända med bebisen och så vidare, men mina känslor är ganska brett spridda över hela spektrumet och håller sig definitivt inte endast inom den rosaskimrande sektorn. Tyvärr.

Förhoppningsvis har jag ännu lite mer än en fjärdedel av den hela graviditetstiden på mig att ta den skarpaste udden av allt sådant som känns läskigt, obekvämt och svårt. Första halvan av graviditeten gick så snabbt att jag i panik började gripa blint omkring mig i jakt på en nödbroms, och jag kände mig också vimmelkantig när jag insåg att två-tredjedelar-sträcket passerats. Det som låtit mig andas ut en aning är det faktum att tiden ändå tycks gå ner i tempo vartefter. Det bästa som kunde hända är att den saktar ner så mycket att jag blir otålig och ivrig innan det är dags för förlossning. Jag vill så väldigt gärna uppleva det, bara en liten snutt oavbruten tid av okomplicerad längtan och glädje. Hoppas att jag hinner.

Det är tröttsamt att befinna sig i detta skede av graviditeten. Jag blir andfådd utav ingenting, jag kan inte gå lika snabbt som jag skulle vilja, jag får ont i ryggen när jag sitter och ont i fötterna när jag står, jag har halsbränna varje dag, jag är alltid spänd i vaderna och får lätt sendrag i dem, jag sover ryckigt och ytligt, jag är känslig och trött och generellt instabil, jag svettas mer än vanligt och känner mig alltid mer eller mindre äcklig, jag får kämpa med att utföra rörelser som att sätta mig upp ur liggande läge i soffan eller att böja mig ner och knyta skorna, jag blir lätt lite yr eller illamående och överlag så är det mesta bara så mycket tyngre än vad det brukade vara och jag har så väldigt svårt med att hitta ork och tålamod för oerhört mycket. Men nej, jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

20170701_maalare_001

I går morse kom Karin och Karolina på besök och direkt jag släppte in dem i nya bostaden så började de jobba. De spacklade kvisthål och sandpapprade ojämnheter medan jag bara stod och gapade som en yrvaken fisk, tills att jag bad om en uppgift och fick instruktioner om att tvätta stänk från väggarna med en trasa.

20170701_maalare_002

Det var köket som skulle få ett makeover. Någon har i tiderna gjort det besynnerliga valet att klä in två av väggarna med en obehandlad träpanel från golv till tak. En del av den har någon senare målat vit, medan de har lämnat resten au naturel. Helheten har gett intrycket av bastu halvvägs genom förvandling till kök… och alltså det har väl inte varit jättesnyggt precis, tror jag nog att alla helt objektivt skulle kunna enas om.

20170701_maalare_003

Så i går målade vi från morgon till kväll tills färgen (vitt med pyttelitet umbra och gult i sig) tog slut, med undantag för en loppis-, mat- respektive kaffepaus där emellan så länge färgen torkade. Mot slutet av kvällen var förändringen enorm och det ska bli spännande att åka dit på nytt i dag och se hur det ser ut nu när allt torkat ordentligt.

Är i dag helt mörbultad i mina fötter efter att ha stått typ hela gårdagen, eftersom stackarna tydligen har lite svårt att hantera min viktökning, men det var det värt. Det känns så jäkla SKÖNT att ha fått en rejäl början på fixandet av lägenheten så att den är lite närmare den nuvarande målbilden. Och det känns som en obeskrivlig lyx att det blev så där mycket gjort på en dag och att det dessutom var roligt under tiden! Hurra för vänner!

20170628_syrenbomb

Nu hör ni, nu börjar det nästan hända grejer här. I morse fick jag mejl från han som utfört asbestkartläggningen i nya bostaden och det togs tre olika prover ifrån områden som kunde tänkas tillhöra riskzonen, och som vi kommer vilja förändra i något skede. Badrummet visste vi att har blivit renoverat sedan det blev olagligt att använda sig av asbest (d.v.s. efter 1994, om jag inte missminner mig) eftersom att han som utförde fuktmätningen hittade stämplar med ett senare årtal på i avloppen. Alltså kunde inte asbest gömma sig där. Så då återstod två golv och väggkaklen i köket att titta närmare på. Har med spänning väntat på rapporten och var väldigt förberedd på att åtminstone det ena golvet skulle gömma nån giftdynga, MEN ALLA PROV VAR ASBESTFRIA! Läste utlåtandet ”Ei sisällä asbestia” säkert fem gånger innan jag vågade tro på att jag läste rätt.

Det här betyder att vi sparar 1) pengar, 2) tid och 3) besvär. Eftersom ingen asbestsanering behövs så kan vi alltså riva golvet själva. Rummen kommer inte heller att behöva isoleras/sättas i karantän, sådär som Elliots hem i E.T., som de hade behövts göra ifall att det varit asbest som rivits där — vi kan t.o.m. bo i lägenheten under tiden vi härjar på med golvet om vi så vill, fast främst i ett annat rum då = betydligt mindre stress. Huzzah! Vi slipper därmed fundera på hur vi ska få allt att gå ihop och det finns inte heller något tvång att anpassa vårt tidsschema enligt asbestrivares kalender i tider som heter semester. Vad är detta? Hör ni jag ska allt ta och berätta vad detta är: En jäkla SUCCÉ!

Denna goda nyhet, inklusive att vi sparade en tusenlapp eller två tack vare de positivt negativa testresultaten, så firade vi genom att beställa några grejer från Ikea… ungefär för samma summa pengar som vi annars hade pungat ut med för att sanera en del av golvet. Ja ja, easy come, easy go, eller när gud stänger en dörr öppnar han ett fönster, eller något annat talesätt som nästan (men bara nästan) passar. Jag är ju i regel en som föredrar möbler som inte är nytillverkade eller massproducerade (gillar gamla, gärna ovanliga, helst förmånliga), men i.o.m. den här flytten, situationen och hur mycket det känns som att vi måste göra mer genomtänkta inköp än jag kanske vanligtvis gör, så är det tacksamt att ha ett bredare och mindre godtyckligt utbud att ty sig till. Och som ändå inte ruinerar en. Tack Ingvar! Känner mig väldigt skandinavisk just nu, men det får väl en finländare inte göra, så vi säger nordisk då, minus läbbiga ariska konnotationer.

Sååå, om ett par veckor borde vi ha en rymlig och mjuk soffa, en bekväm och förnuftig säng samt rullgardiner lika mörkläggande som bröderna Weasleys peruanska snabbmörkerpulver (kan jag ju i alla fall hoppas). Stort fokus på ro och vila alltså, samt lite förvaring eftersom det blir en säng med lådor undertill. Fanns inte jättebra med förvaringsutrymmen i själva lägenheten, men däremot galet mycket lagringsplats i källare och på vind. Nästa större möbelinköp blir sedan en garderob, men det får vänta lite ännu tills vi har bättre koll på våra behov. Äh, vem försöker jag lura, tills att jag har bättre koll på mina behov. Det är jag som har tusen kubik klädesplagg (och ändå aldrig något att ha på mig, fan). Det är för övrigt en oanat behändig sak med att flytta som gravid: Bruksgarderoben är ändå bara en bråkdel av den vanliga! För att klargöra: Detta är också den enda behändiga grejen med att flytta som gravid, så få nu inga idéer för er.

På tal om avslappning så har jag ju länge somnat till tv-serier. Alltså på flit, vid läggdags. Detta har dock blivit alltmer krångligt, dels för att min dator ibland blir typ överhettad och börjar brusvråla som en hårfön som tappert hängt med sedan 1940-talet (som Ikea!!), och dels för att det bara inte finns bra serier att somna till just nu, eftersom jag sover så ytligt och är så lätt att väcka. Jag vaknar av vinjetterna, av högljudda skratt, av plötsliga förändringar i rytmen, av att ljussättningen är för varierande och medför fladder i skärmljuset (fast jag blundar kan det tränga sig igenom mina ögonlock för att reta mig), och så vidare. För ett par veckor sedan testade jag istället på en ny grej: Harry Potter som ljudbok på telefonen, förstås med Stephen Fry som berättare. Jag har ändå hörslat och läst böckerna så många gånger att jag inte bryr mig i att jag somnar ifrån dem, känner aldrig att jag riskerar missa något liksom, men de är också tillräckligt bra för att inte bli uttråkad av att jag hört dem förr eller irriterad på att de är så jävla bajs ibland (som så många tv-serier jag somnat till, ping Huset Fullt, Vänner och How I Met Your Mother), plus att de förstås känns trygga sådär som Fry-rösten och Potter-berättelserna gör. Brukar ställa in uppspelningen på att stänga av sig själv efter trettio minuter och för det mesta har jag hunnit somna under den nedräkningen. Så där har ni ett hett tips! Sovrummet *är* där magin händer, vet ni.