jag har närt en blimp vid min barm

familj & fä

20180131_faergklick

Jag sover på höger sida av sängen och detta har börjat synas alldeles tydligt på mittfältaren Blenda som oftast ligger vänd mot mig. D.v.s. på det nu så tunna håret, som hon hade så överraskande mycket av då hon föddes. Nu har hon en växande kal fläck särskilt på högra sidan huvudet, som en diagonal halvkrans egentligen, inte utan att hon rätt ofta påminner om en galen liten vetenskapsgumma.

På onsdag blir Blenda fyra månader och i måndags var vi på tillhörande kontroll. Hon mättes till dryga 65 centimeter i längd och knappa 8,8 kilogram i vikt. Det går ingen nöd på henne, med andra ord.

I övrigt så vill hon ju helst stå upp, det trivs hon med. Men hon kan inte vända sig från mage till rygg eller tvärtom ännu, så de senaste dagarna har jag haft henne på hårdträning med att ligga på golvet. Prasselduken som Elin W. supergulligt lämnade i postlådan innan hon åkte till Berlin har blivit en klart favorit och andra gånger går det att lura Blenda att trivas på golvet lite längre med en spegel som jag lutar mot ett stolsben så hon får se sig själv i den.

Men det allra nyaste hon tagit till är att hon börjat yla eller snarare pipa väldigt höga toner. IIH och YYH i varierande kompositioner tjuter hon fram nu som då. Hon får liksom fnatt ibland och sätter igång med sitt kvitterbröl. Hälften marsvin, hälften mistlur. Och ganska helt blimp.

Annonser

ute på isen

synpunkt & reflektion

Såg ni filmklippet på den svältande isbjörnen som spriddes från National Geographic tidigare i vintras? På tal om miljö och klimat, som det surras om här och där och inte minst i bloggosfären nu. (Bra prognos för 2018 på det sättet i alla fall.)

När forskare säger att björnar kommer dö ut, så vill jag att folk ska inse hur det ser ut. Björnar kommer svälta ihjäl.”, sa fotografen Paul Nicklen. Jag vill inte se hur det ser ut men jag tittar i alla fall. Jag håller med Paul. Vi borde inse hur det ser ut.

20180128_is_002

I söndags körde vi förbi en massa folk som letat sig ut på isen och jag har aldrig förstått den där driften att bege sig ut på den. Extremt onaturligt beteende, kallar jag det på Instagram, och jag får en del medhåll. Ändå känner jag mig som att jag missat något i min uppväxt kanske, som att jag saknar någon purösterbottnisk del som skulle få mig att uppskatta isvandring och antagligen också villaliv. Att åka båt, supa på färjor. Vem vet.

I fjol frågade jag ett flertal personer om vad det är som lockar så med isen. Nytt perspektiv, var det någon som sa. Det kan jag ju ungefär förstå ändå.

20180128_is_001

Jag har hört hur folk pratar om det, hur innerligt de längtar till att kunna traska ut på den varje tidiga vinter och hur de sörjer att isarna blivit svaga varje tidiga vår. Det verkar vara så djupt ingrott det där begäret att ta sig ut på de frusna haven eller sjöarna eller annars åarna, nästan som en instinkt.

Men jag har inte den. Jag håller mig på tryggt avstånd och mår lite illa utav hur plant och öppet det är när vi korsar det frusna vattnet på låga broar. Och jag tänker att människorna där ute är lite som isbjörnarna. Eller att det finns någon parallell där i alla fall. Som att situationen är i längden inte hållbar. Vi tar ut det sista. Tills det brister.

trendspaning: nog

yta & stil

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

    Några tips:

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!

tänk på vilodagen så att du helgar den

dagar & liv

20180119_denfoerstadagen20180119_publik

Helg! Tänk att det varit helg. Lördag och söndag smög sig förbi som vilka andra veckodagar som helst. Det händer lätt när varje dag ju i princip är en upprepning av lördag och söndag, för sådana som mig som är föräldraledig och dessutom har en sambo som mest jobbar hemifrån. Ofattbart att det redan är tisdag. Jag hinner inte med!!

Vi sökte oss ut i fredagskvällen, genom vinterkölden, till teatersalen. På vägen dit lämnade vi Blenda hos Alfreds mamma och lite ovana med att vara på tumis så bänkade vi oss för att titta på genrepet av Den första dagen. Jag vacklar av och an med vad jag tyckte om den. Många rörande scener, många humoristiska ögonblick, många enastående insatser, och så vidare, men ändå lyckades jag inte förtjusas helt. Tyckte att den emellanåt blev övertydlig medan annat kändes något flyktigt. Sen var det bruket av n-ordet — tycker att ska man använda det ordet så ska det nog finnas en jäkla bra orsak till det. En del scener var ovidkommande även om underhållande, vilket väl är okej, men jag saknade nog mer symmetri, eller en påtaglig medvetenhet om asymmetrin. Samtidigt, då jag läser recensioner som talar gott om pjäsen så håller jag med om vad som sägs —  jag gillade mycket av den, men jag tror att för mig så var det ögonblicken som bar den snarare än helheten.

Vad annat har hänt sedan sist då? Ursäkta för urtråkigt ämne, men: Jag har försökt blogga utan att lyckas. Detta är lite ironiskt i.o.m. att jag i ett utkast nämner att jag funderat att jag måste bli bättre på att publicera inlägg fast de känns halvklara. Ehem. Ofta avvaktar jag för att tänka lite till utifall att jag hade mer att tillägga. Ibland har jag ju det men oftast så resulterar det bara i att inlägget börjar kännas utdaterat och irrelevant och så förblir det i utkast-mappen för evigt. Bla bla bla. Det finns annat jag kunde säga om bloggandet men inte ens jag orkar höra på mig själv. Vi säger så här: Det krånglar.

Såg ni förresten Blendas urtjusiga dräkt på bilden i föregående inlägg? Den fick hon när Karolina och Tina kom och hälsade på en dag i förra veckan! Vi loppade, åt pizza och loppade igen. Jag skulle ta en massa bilder till ett fett blogginlägg den dagen men sen gick det som det gick. Blev så innerligt sur och missnöjd med mig själv när jag kom hem och insåg att jag fotat typ fem bilder, alla från samma tillfälle, och alla suddiga. Det tog verkligen kål på blogglusten. Jag ville liksom göra ett sånt här piggt, sprudlande, liksom Sandra Beijer-igt inlägg som tjoade KOLLA! JAG HAR VÄNNER!, men istället så blev mitt bildmaterial så jävla deprimerande att det satte stopp för allt. På tal om bloggkrångel. Nä huhhu. Men det var en fin och rolig dag, det var det.

en kulen natt natt natt

familj & fä

20180118_blendadjur

Den förtjusande bebisen på bilden ovanför har sedan bilden togs, klockan 20:15, vänt sitt smile upside down. I min sambos famn vankas hon av och an, som en liten kakofonisk speldosa som bara vevas och vevas och vevas tills hela repertoaren är förevisad. Det är allt mellan ynkliga snyftningar till ilskna protestskrik, och när man börjar hoppas att lugnet lagt sig efter en minuts tystnad så stöter hon fram vassa små hostningar — då låter hon nästan oförrättad, liksom som en liten tant som slår sig för bröstet och fumlar efter sina pärlor — och sen är stormen igång igen. Ibland med ett yl. (Plötsligt steg då ett vrål ur det ilskna lilla bebisgapet, narraterade jag en gång när vi alla tre låg i sängen. Töntigt att citera sig själv men…Welp, have we met?) Just nu låter hon som en gammal knarrig dörr som svänger av och an i vinddraget.

Eller hon lät så. Sen jag skrev så har jag pausat och vi har ammat och hon har somnat. Det låter nästan smidigt då det återberättas så här men vi har alla fått våra tålamod testade ikväll. Hon verkar ha ärvt min dygnsrytm, så verkade det vara redan då hon låg i magen. Ett nattfly. Vi fladdrar till liv om kvällarna.

Alfred har hittat på egna rörelser åt sången En kulen natt, som han gör med Blenda då, och hon tycks verkligen älska dem. Hon blir så glad och ivrig när han lyfter upp henne och sjunger de första orden innan rörelserna kommer igång, och hon tycks bara bli mer och mer så för var dag. I dag skrek hon nästan då han satte igång med dem! Så det finns ju bra skrik också.

I övrigt så är man ju sällan långsint, har jag insett. Ikväll blev jag inte irriterad men det har ju funnits stunder då gallfebern varit ett faktum och man vill typ strypa ungen på det där sättet som Homer stryper Bart ibland. (Fast inte, men ni fattar väl känslan.) Men så ler bebisen åt något och det är sällan man begriper exakt åt vad, men hon tittar en i ögonen, och så säger det typ bara poff! Så är allt förlåtet och bortglömt. Bara sådär. I samma sekund. Det är defintivt inte många gånger i mitt liv jag haft förmågan att släppa negativitet på det sättet. Det är en ynnest, verkligen.

som en gummiboll

familj & fä

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

fredagsfint vecka 2

blogg & webb

minibom

Fredag igen! Swoosh sa det bara utan att jag förstod vilken dag det var och att det var dags för ett fredagsfint tips, och så höll jag nästan på att bli fredagsfintad. *ylar gällt av förtjusning men ångrar sig snabbt* Nä ursäkta, inte ens jag kan riktigt gå med på den där ordvitsen. Vi låtsas som ingenting och fortsätter.

Den här gången har jag ett lokalt design- & hantverkstips att bjuda på — det är Vasabaserade Petronella Natalie Design som ligger bakom de härliga jackorna ovanför med namnet Minibom på etiketten. Sätt det på minnet hörni! (Bildsamlingen stal jag fräckt från FB.) Tyvärr finns kollektionen än så länge enbart i barnstorlekar så sorry alla vuxna att jag retades så här.

Utöver att jackorna får fullpott i snygghet och ekovänlighet då de är gjorda i återanvänt bomull, så får de dubbel-jackpot i fiffighet. Man kan nämligen vända en jacka ut och in och det är olika tyger på varsin sida som båda fungerar lika bra som yttertyg som foder. Exakt sånt hade jag tyckt att varit så sjukt häftigt då jag var liten, och gör det fortfarande för den delen. Två jackor i en! Lätt att Blenda ska ha en sen. Svårt att välja vilken, dock.

själarnas ö, 2017

nöje & kultur

20180109_sjaelarnasoe

När jag sent en kväll med Blenda intill mig börjar läsa Själarnas ö så mår jag illa. Det har börjat stämma in på även denna nya förälder det där som äldre föräldrar säger — man blir känsligare när saker handlar om barn. Varje barns öde får en att tänka på sitt egna barn. Så när Kristina dränker sina två i Aura å en kall höstnatt år 1891 så ligger jag där i en varm säng en vinternatt år 2018 och försöker att inte tänka på det för ingående.

Men det är ganska omöjligt att inte. Den fångar mig, den här boken, nästan direkt.

Särskilt Kristinas berättelse hålls jag kvar i med ett fast grepp. När Elli och Sigrid har tagit över sidorna som fyller andra halvan av boken och jag intresserar mig för deras historier också, så vandrar mina tankar ändå troget tillbaka till Kristina mellan varje stycke. Hon fängslar mig så och jag vill henne allt väl, denna förtvivlade barnamördare. Jag kan förstå tröttheten, uppgivenheten, desperationen, ångesten, skammen hon måste ha känt. Att läsa om henne är som att dras med i en dröm som ständigt balanserar på gränsen till mardröm. Det där hotet ruvar alltid där. Är hon beräknelig? Ska grymheten vakna till liv (och död) igen? Jag hade varit lycklig om alla bokens sidor ägnats åt henne och varje detalj ur hennes liv, men jag förstår också att detta är inte en sådan bok.

”Det är en tvåtimmars båtfärd från Åbo. En liten ö ute i det yttersta havsbandet, omgiven på alla sidor av vatten, av andra öar. De är många. De reser sina klippor ur havet och ur klippornas ryggar skjuter raggiga barrträd upp. Ön där de spetälska en gång dvaldes är däremot nästintill kal. Vinden drar över den med ovarsam hand, försöker fånga den och kasta den längre ut till havs, men den ligger där den ligger, där den alltid har legat, med sitt tjugotal hus av varierande form, färg och storlek: en korskyrka i trä, en gul, hög byggnad som kallas Fyren, och sedan hospitalet. Det sägs att det är ritat av en ängel. Men det är fel.”

Själö är en verklig plats och hospitalet likaså, dess sista sjuttio verksamma år endast öppet för kvinnor. Det är den platsen som lindar in bokens kvinnoöden i samma nystan — fast i det stora hela tämligen löst. Trots att jag inte ser mycket charm i alltför prydligt ansade garnändar och hårt dragna knutar så saknar jag ändå lite mer klarhet i en del frågor då jag når slutet. Jag är eventuellt lite omöjlig, men jag känner att de svar jag får på en del andra hade jag gärna varit utan istället, bytt ut dem mot de jag inte fick. Jag får en (hoppfull) känsla av att jag har missat saxen någonstans där mellan sidorna och att jag själv ska kunna göra det sista jobbet — men sen så tänker jag också att det är så sällan som livet fungerar så, så varför skulle denna bok? Det stör mig att jag inte bara kan vara nöjd med en del ovissheter, ta dem för vad de är, men samtidigt tänker jag att det är ett gott tecken att vara så pass engagerad att jag känner mig snopen (och motvilligt irriterad) för att jag inte fått veta mer.

Medan jag läser tänker jag mycket på moderskap. Hur en kvinna påverkas av att axla den rollen, och hur hon påverkats av hur hennes egen moder i tiderna axlat den. Det är väl ett aktuellt tema för min del, och jag tycker att Johanna Holmström har fått ihop det — och mycket annat — så jäkla snyggt. Och inte bara på grund av hennes okonstlade vackra språk, som likväl verkligen förtjänar att uppmärksammas. Själarnas ö väcker många tankar alltigenom läsningen, om galenskap och vänskap och grymhet och ömhet, och efter att jag läst ut den kontaktade jag direkt mitt bokklubbsgäng i förhoppning om att få diskutera den med någon.

På Förlagets sajt läser jag senare beskrivningen ”Den är en stor roman om moderskap, det onda och det frälsande och det helt vanliga. Om priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.” — och ja, mitt i prick. Det är en sådan bok den är, och med bravur.

”Döden, ja, den allestädes närvarande, mellan bäddarna tassar den omkring, livets hunsade piga.”

En mycket god start på läsåret 2018. Ni hittar den exempelvis på Adlibris.

fredagsfint vecka 1

blogg & webb

Ska börja på med en ny serie här på bloggen, en med ett mycket simpelt mönster: Nämligen att jag varje fredag delar med mig av något fint jag hittat (antagligen främst på nätet då). Eller jag ska försöka i alla fall! Får se det som en övning i kontinuitet och gles planering, antar jag. Mycket fint hittar man ju alltid i alla fall, så ur den aspekten är det ju ingen större utmaning. Först ut är morgonens skörd, två illustrationer:

monikaforsberg

Verken är gjorda av Monika Forsberg som har en tjock och jävligt snygg portfolio, just de här två sidorna valdes ut eftersom att de i skrivande stund finns till salu på hennes Etsy. Är ganska köpsugen, kanske särskilt på den till vänster. (Regnolnen!) Den till höger önskar jag att vore ett bokomslag, skulle vilja läsa den.

Annat samma konstnär har gjort kan ni kolla in på hennes sajt Walkyland. Så äckligt mycket fint där att man riskerar bli knäpp. Blir liksom irriterad på alltsammans, vill också kunna ju. GAH.

aderton

familj & fä

20171231_trio

Vår nyårsafton tillbringades på hemmaplan. Egentligen var kvällen som många andra kvällar men jag bytte kläder till något lite mer propert än mjölkspyig t-skjorta med mjukisbyxor i alla fall. Samt hade huvudvärk från morgon till kväll! Som man tydligen ska ha varje gång en dag är litelite festligare än andra!! Lol livet u so crazy.

Vi åt gott, rejäla portioner av timjan-, rosmarin- och vitlöksrostad klyftpotatis med stekt halloumi och mycket färskt i form av ärtskidor, ängssyra och ärtskott samt körsbärstomater. Kände att lika mycket grönt vill jag äta hela året, fylla ut med sallad och grönsaker istället för bröd och pasta, och vi kom överens om att göra det. Jag menar jag älskar bröd och pasta så det kommer inte hålla men jag ska försöka minnas att det känns bra att äta lite nyttigare lite oftare. (Skriver jag medan jag väntar på att ugnen ska bli varm för då ska vi grädda frysta quattro formaggipizzor.)

Sedan ställde vi upp oss för fotografering ganska hastigt och lustigt. Alfred hade köpt en ny kamera dagen innan som han använt flitigt och här fick självutlösaren testas. Byggde ett provisoriskt stativ utav en upp-och-nedvänd roskis på vår höga kökspall. Ganska nöjd med konstruktionen ärligt talat. Och Alfred är jäkla nöjd med kameran och jag är en gnutta avundsjuk.

20171231_kvintett

Tjugohundraderton! ✊ Blenda be like Viva la babylotión!

Min pose handlar inte om att jag vill visa upp mina retroblommiga strumpor utan att jag gav Selma ett lår att ställa sina baktassar på. Likväl så hoppas jag att ni noterar strumporna, de är mörkgröna med vitt blomster, himmelskt tjocka, varma och mjuklurviga på insidan. Mycket bra köp, från nåt överskottslager på loppis.

Vid tolvslaget gav vår bostad oss igen en orsak att ge den en guldstjärna i kanten, och denna detalj var sannerligen en komplett överraskning för oss båda.

20171231_fyrverkerier

Nämligen att utanför sovrumsfönstren såg det ut såhär! Fri sikt raka vägen ner till stadens fyrverkerier! Bara för oss!! *speciell* Vilken lovande start på året! VIVA LA ADERTÓN! ✊