Det bor en orangutang

Har ni sett brittiska supermarketkedjan Icelands julreklamfilm? Den med orangutangen? Britterna kommer inte se den på tv i alla fall för den ansågs ”för politisk” och förbjöds således från att sändas. Vilket antagligen var jättebra? För hade det inte hänt hade ju knappast jag (m.fl.) sett den.

Det handlar alltså om palmolja. Som finns i så gott som allt. Jag har skjutit på och undvikit att tänka på saken därför, det känns som ett sånt överdimensionerat projekt, och det har funkat sådär som det brukar göra för människan att vara ganska samvetslös — faktiskt alldeles utmärkt.

Inte känns det ju jättebra. Utmanar härmed mig själv att mer aktivt börja skanna igenom innehållsförteckningarna i jakt på palmoljan och välja de som är utan. Jag gör ju redan så med gelatin och löpe så jag har i alla fall vanan inne.

Tror det också kan vara helt nyttigt med bättre koll på det. Minns ni förra hösten då flödet fylldes av #metoo-inlägg och fast man alltid vetat att sexuella trakasserier är ofantligt vanliga och så gott som varje kvinna råkat ut för nåt som inte hållits innanför ramarna för vad som är okej, så blev man ju ändå chockad? När statusarna aldrig slutade komma? De var överallt överallt överallt.

Är rädd för att det kommer vara lite samma fenomen med palmoljan. Jag vet ju att den finns i så gott som allt men, tja, vet inte om jag är förberedd på vad det verkligen betyder.

Usch fan jag får sån jävla ÅNGEST över allt vad vi håller på med. Saboterar klimat och miljö och SÅ mycket djurliv och växtlighet och inte nog med det utan också FRAMTIDEN FÖR VÅRA BARN.

Fast ärligt är jag inte insatt. Jag vet bara ytskrapet, resten blundar jag för. Jag borde sätta mig in i situationen och forskningen mer, men… jag håller det på armlängds avstånd. Försöker att inte tänka på det för mycket, samtidigt som jag försöker öka på hur jag drar mina strån till stacken. Det mildrar ångesten en smula — små smulor av ett tröstpris.

Och att sätta lite medvetenhet på att aktivt välja bort palmoljan är i alla fall ett strå. Att signalera att den här lilla människan som är jag, den här lilla människan bland miljarder andra på den här enda planeten, inte är okej med situationen.

En kommentar

Babyblått och babybisarrt

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Välkomna till fyndens tid

Känns som att det är fyndens tid nu. För jag gör så många bra loppisfångster nu, hittar mycket som är precis sånt som känns precis rätt. Och nu menar jag inte att låta helt The Secret-dillig, men jag tror det att jag visionerat mig fynden på förhand är en starkt bidragande orsak till fyndlyckan.

För det är faktiskt så att i alla fall då det gäller loppis så är ett av tricken att rikta in sig på en specifik sak. Det GÅR alldeles utmärkt att bara ströloppa också, absolut har jag gjort överraskande och superfina fynd på så vis också — men det händer nog mer ofta att jag gör sådana fynd som är exakt vad jag letat efter. Sen så går jag ju ganska ofta på loppis också så oddsen är ju tämligen bra på min sida på grund av det då.

Visste ni att om ni tappat bort något, typ förlagt era nycklar, så kommer ni (troligtvis) hitta dem mycket snabbare om ni säger ”nycklar, nycklar, nycklar” som ett mantra under tiden ni letar? För då vet liksom hjärnan vad den letar efter. Ni släpper inte ut bilden av era nycklar ur huvudet. Hjärnan är blixtsnabb på att känna igen dem då. Nu orkar jag inte googla källa på det här men alltså jag har läst detta nånstans och jag tror på det.

För det brukar ju ibland vara så att människan inte hittar det som finns rakt framför ögonen på henne. För min del så märker jag sådana gånger att jag varit disträ och fastnat i det där att ”nu är nåt borta” snarare än ”nu letar jag reda på det”. (Den som söker hen letar.) Det har visat sig vara mer effektivt att istället fokusera på det som är borta.

Och jag tänker att det är samma princip som gäller på loppis! Så tänk igenom vad du vill ha. Du måste inte behöva definiera det (”hängselbyxor i stentvättad denim”) bara du har ett hum om vilken stil/känsla det rör sig om (”som nåt en flapperdansös med en dragning åt det ockulta skulle haft till vardags”). Vet du (ens ungefär) vad du vill ha så kommer du mycket lättare kunna fånga en glimt av det bland allt annat och hjärnan kommer säga DING DING DING!! CHANS FÖR FYND HÄR.

Så har jag gjort när jag en tid hållit upp ögonen för en en vintage mockajacka i någon brun nyans, eftersom den jag köpte när jag var gravid blev för stor. Och de senaste två-tre gångerna jag gått på loppis har jag också varit specifikt inriktad på en tjockare jacka med luddig krage, ni vet sådär trevligt sjuttiotaligt.

20181108_jackafram

Ding ding ding, där var den! Denna kokosgarnerade chokladpralin till jacka. Två flugor i en smäll, både mocka och ludd. På Combo i förrgår, för 5€. FEM EURO.

När jag såg den var Blenda redan mycket urtrött på loppishyllorna och ville hem (what a rookie), och det blev NÄSTAN så att jag inte tog den eftersom jag inte hann prova den ordentligt. För jag tänkte att jag har ju bestämt att jag ska vara sträng, inte köpa sånt jag inte är säker på, och så vidare.

20181108_jackabakdetalj

Men ibland måste man väl få chansa lite. Grejen är att jag tycker det är SVINSVÅRT att fokusera på nåt om Blenda är grinig, kan liksom inte tänka en endaste tanke till dess slut och utvecklar nåt slags konstigt tunnelseende som känns som att jag typ bara tittar på saker i ögonvrån och aldrig ordentligt?? Litade alltså inte riktigt på mitt öga eller fokus där. Så jag försökte hastigt avväga för- och nackdelar mot varandra och då sa magkänslan: Jamenvisst. Den prickade ju ändå så många av mina vill-ha-kriterier och kostade inte skjortan. (Förbryllande uttryck att använda i denna kontext.)

Och sen började den också kännas precis sådär rätt som jag hade hoppats att den skulle. Är så nöjd! Den hade gärna kunnat vara typ en halv storlek mindre men tänker också att hellre en halv storlek för stor än för liten.

Märket är Kestilä med skinn från Dialuxe. Vad ska vi uppskatta årtioendet till? Min första tanke var ju sjuttiotal. Men tycker att den även har en klar sextiotalsvibb. Särskilt då att den är så rak och inte rejält formsydd som mycket var under 70-talet.

20181108_jacka_diptyk

Och så här ser den ut på men bilderna är urusla. Min mobilskärm har spruckit tvärs över framkamerans lins och det resulterar i märkliga ljuseffekter (sällan snygga) och extremt mycket grynighet. Som att kameran tappat ett dussin megapixlar eller så?? Weird.

20181108_jacka

Gillar november hittills!

Har egentligen fler tips på hur man lyckas med loppisfyndandet, men är inte säker på att de är riktigt allmängiltiga. Men säkert kunde de passa nån annan än mig ändå? Eller så kanske jag får utarbeta mer generella riktlinjer. Skulle ni vara intresserade av det?

Funderar förresten också hårt på att setta upp en webbshopp med mina forna fina fynd som jag inte använder längre. Eller det SKA ske nångång för det skadar ju inte att testa innan de slussas vidare tillbaka till loppis igen — det är bara tiden som saknas. Plagg har jag påsar fulla av.

Med vänliga hälsningar,
er personliga loppare

4 kommentarer

Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

2 kommentarer

Fyra köksdrömmiga tankar

Ni minns kanske att vårt kök är omodernt och slitet. Detta betyder förstås att jag köksdrömmer mig bort ganska ofta, vilket bara är bra, för det hjälper mig ringa in vad jag gillar och tror att skulle funka. Här är fyra punkter jag tänker på i dag. Välkomna med till drömmarnas land!

koeksdroemmar_hyllor

ÖPPNA HYLLOR. Det har blivit ett faktum att sådana ska vi ha. Fast också tillräckligt med vanliga köksskåp med dörrar så detta kräver viss planering känner jag. Hur som helst så tänkte jag att sånt som ofta cirkulerar gärna kunde få stå framme, samt fina vin- och drinkglas. Det vill säga sånt som vi ändå för nuvarande så sällan använder i detta hushåll att det oavsett hinner bli dammigt mellan bruken. Kanske lite konst på översta hyllan. Eller serveringsbrickor, har några stycken i trä med fin patina i gammal guldfärg, till exempel.

Bilden här ovanför till höger är kanske inte den mest inspirerande men det är den typen av hyllor jag tänker mig, dels på grund av praktikalitet. Aluminium från gamla goda Ikea (Ekby Mossby). Gillar förstås mörkt trä men känner jag mig rätt kommer jag bli frustrerad och ängslig att ”förstöra”. (Fast hittar jag redan slitna och missfärgade hyllor i gediget trä på loppis så kanske jag tänker om där.) Och är man en slarver som undertecknad så vill man nog prioritera praktikalitet.

koeksdroemmar_vaexter

SLINGRANDE GRÖNSKA. Naturligtvis! Har nu just ett par silverrankor som hänger i amplar från gardinstången och de börjar ha riktigt långa revor. Hade tänkt att de skulle få dingla kors och tvärs i fönstret som insynsskydd men de hamnar i klämrisk när vi vädrar. Så nu leker jag med tanken på att slå in pyttetunna krokar i taket här och där, och låta revorna sprida ut sig över hela kökstaket istället.

Gillar också idén att låta en gren agera ampelhängare. Har faktiskt en ypperlig gren som jag i förra bostaden hängde från taket och använde som klädstång, hittade den vid sidan om trottoaren på väg hem från affären en gång. WOW EN RIKTIGT BRA KÄPP, tänkte jag. Har utav samma orsak inte kunnat göra mig av med den. Kanske vore det dags att ta den i bruk igen men som blomsterstång.

koeksdroemmar_tapet

DJÄRV TAPET. Känner mig lockad att nån gång i tiden sätta in något färgsprakande och stormönstrat ovanför köksskåpen. Bara något som skymtar, egentligen, inte ens så som det är på bilderna att det återkommer mellan hyllor och/eller diskbänk och väggskåp. Utan mer som en tjock bord högst upp. Hmm. En fördel med detta är ju dessutom att det skulle gå åt ytterst lite tapet på så vis. Bra användningsområde för den där udda rullen man hittar på loppis.

Ett enkelt sätt att kolla om man vill göra detta är förstås att rulla ut en tapetrulle liggande, trycka fast den med lite målartejpsrullader eller nåt annat temporärt, och se hur det ser ut. Det ska jag göra nån dag! Kan vara en urusel idé, jag vet faktiskt inte. Återkommer hur som helst till den gång på gång.

koeksdroemmar_faerger

SOBER FÄRGSKALA. Nu strider ju detta lite emot det jag sa om färgsprakande tapet alldeles nyss, men så är det vet ni, människan är full av motsägelser. De senaste åren har jag blivit så väldigt typisk och vill ha köksgrunden i vitt, svart och matta trätoner. En del metall, eller ska vi säga rostfritt och krommat, också. Ledord GEDIGET liksom. Natur × textur. Ursäkta men är jag en nordisk 30-nånting vit kvinna? O ja.

Fördelen med att ha insett att det ju är sånt jag vill ha, är att jag blivit betydligt mer vänligt inställd till våra kökslukor i furu. Materialet är ju extremt hållbart och det är förstås urdumt att renovera bara för att man tycker att något känns omodernt. Nej, ska  göra småfix istället, ge dem nya knoppar, kanske dra nåt varv med nötbrunt betslack över dem (om jag vågar). Vi kommer bli tvungna att någon gång lite grundligare renovera eftersom golvet har en grop i sig, heh heh… (antagligen är det bara nån skiva där under som knäckts men man vågar väl inte leva med det hur länge som helst heller utan att undersöka saken) och då det sker så vill jag istället för att köpa helt nytt gärna återanvända så mycket som möjligt. Hoppas det blir möjligt!

(Alla bilder hittar ni på min Pinterest.)

Inga kommentarer

Blenda Mo, 1 år & lite till

Så Blenda är nu nästan ett år och en månad och håller på med så mycket kul just nu, så jag tänkte att det kunde vara dags för en rapport. Mest för egen skull, det ska erkännas. Har inte heller gjort nåt enhetligt Blendainlägg på en bra tid men brukar väl smyga med en hel del info om henne här och där i övriga inlägg, så finns ändå en överhängande risk för upprepning. Men men sånt är livet sånt är livet.

20181007_slappa

Motoriskt:

  • Hon går ju! Svårt att minnas när hon blev så bra på det men hon imponerade på mig en gång på öppna dagis när hon var runt elva månader och gick några meter, det var distansrekord då.
  • Dansar gärna. Det har hon gjort flera månader och dansen har utvecklats från renodlad twerk till en mer skumpig knäböjar…twerk. ”DANSA!” brukar vi hojta och så gör hon ett par knäböj.
  • Klappar händerna. Det hörs jättetydliga klapp nu och Klappa händerna när du är riktigt glad är en favoritsång. Annat handrelaterat, fast sen flera månader tillbaka: Hon vinkar gärna och ofta, piffigt som en kunglighet. High-fivear också, men slappt som en surfer dude.
  • Har börjat försöka hoppa jämfota. Fötterna vill inte lämna marken ännu men hon vet mycket klart och tydligt vad ”hoppa” betyder.
  • Swingar sig ner från sängen och soffan utan problem. Kryper fram till kanten och vänder sig om så fötterna tar i golvet först. Började med att hasa, nu för tiden slänger hon snabbt ner benen.

20181007_finurla.jpg

Spexigt:

  • Hon är superbra på att sätta näsan mot saker?? Eller nosen, som vi alltid kallar den. (Ganska ofta får hennes händer och fötter också heta tassar, stackarn kommer vara så förvirrad längre fram i livet.) Det här är nåt Alfred lärt henne, typ man håller fram ett objekt som en penna säger ”Kan du sätta nosen mot den här?” och så lutar hon sig framåt och trycker på den med näsan.
  • Leker tittut, tar en kofta eller något annat tillgängligt tygstycke och sätter det över huvudet och drar bort det igen. Kuckuu, ropar vi, och hon gör det igen.
  • ”Var är magen?” besvaras med en klapp på magen, ibland lyfter hon också på sin tröja. Emellanåt säger hon samtidigt ”Däh”.
  • ”Kan du gapa?” besvaras med ett rejält gap, bakåtlutat huvud och nåt slags gutturalt väs. Detta är för övrigt jättebehändigt ifall att vi misstänker att hon stoppat något opassande i munnen, men mest ser det bara kul ut med ett så stort litet bejbigap.
  • Sniffar på saker på uppmaning. Alltså på blommor, mat, et.c. Djupa sniff och en hänfört förnöjd min.
  • Är förtjust i att bli härmad, då brukar hon stanna upp och brista ut i skratt. Till exempel om hon ojande håller om sitt huvud, nåt hon börjat med på sistone, och man gör samma sak.
  • ÄLSKAR att plocka ur och i lådor, samt att slänga saker omkring sig. Blir jätteivrig om hon får chansen, kastar bestämt sina kläder ur byrålådan över axeln. Men man kan också be henne sätta tillbaka grejer i lådor och ganska ofta funkar det faktiskt! Tills hon plockar ur dem igen nästa sekund då.
  • Fintar med att ge en saker. Typ att hon har fjärrkontrollen och jag frågar ”Kan jag få?” och håller ut handen, och hon sätter den i min hand MEN släpper den inte och drar bort den igen en bråkdels sekund senare. Och skrattar fräckt.
  • Står på andra sidan dörren, svingar den av och an och säger ”hej” varje gång den öppnas. (Om jag byter plats och gömmer mig där emellan och överraskar henne med att kika fram så blir det förstås extra festligt.)
  • Jagar en ibland! Om man låtsas springa undan (men mest trampar på stället alltså) kommer hon skrattande efter och kastar armarna runt ens ben.
  • Älskar (blöta) disktrasor och våtservetter?? Vill ha dem i munnen. Länge. Spelar ingen roll varifrån de kom. Kan nämna att hon har en egen disktrasa, FYI. Vill inte uppmuntra detta beteende men alltså då jag säger älskar så menar jag Ä-L-S-K-A-R. Så I may or may not ha mutat henne att hålla tyst med sådana några gånger, men ni kan inte bevisa någonting.
  • BET MIG I TÅN EN MORGON. Så uppenbart busstreck, jag skrek till och hon gaaapskrattade.

20181007_prata

Verbalt:

  • Hennes första ord (redan som fyramåning!) var som bekant ”hej”, och sen följde en lång period av många nästan-ord. Ett kurrande ”krr” för katt, ett liknande ”krra” för kråka, ”pa” för lampa. Mest bara läten alltså.
  • ”Där” var hennes andra ord. Eller snarare ”Däh”. Och ”däh, däh, däh”. Det har vi fått lyssna på väldigt mycket för det finns ju så väldigt många saker här i världen som är, tja, där.
  • ”Tack” följde sen, ungefär för ett par månader sen. Hon upprepar det ofta, ”tackatackatacka” låter det då, eller så säger hon ”tåck tåck”. Till exempel om vi uppmanar henne att säga tack, säger ”varsågod”, eller bara ger henne något. Hon bemästrar det rätt bra alltså! Häromdagen så slängde hon mat på golvet och jag sa, liksom åt diskbänken mest, att ”om du inte vill ha mera så kan du ju bara säga tack då, och så är det bra med det och ingen mat behöver hamna på golvet”, och jag hör en glad stämma bakom ryggen deklarera ”Tåck tåck!”.
  • Följande riktiga ordet var ”nä”. Nänänänä! hör man henne ofta påstå i samma tonfall som någon som precis avslöjat en lurendrejare i lösnäsa som försökt sälja en luftgitarr åt en. Ibland utfyllnadsord, men ofta i protest mot saker hon inte gillar, eller som svar på frågor och ofta verkar kroppspråket stämma överens.
  • ”Ja” följde strax därpå. Tycks kanske främst fylla nån slags konversationsmässig funktion mer än agera som ställningstagande ord, men mer och mer tycker jag att det också fungerar som det senare. Hon brukar också humma instämmande, men det är mest då hon är sömnig.
  • Hon har den senaste veckan börjat säga ”mamma” regelbundet. Fast ofta blir det ”mämmä”. Pappa tycks vara ”babba”.
  • Jag TROR att jag hört henne försöka sjunga några gånger. Hörde henne låta med i e-i-e-i-o-delarna i Old MacDonald Had a Farm en gång men det var för ett par månader sedan. Jag blev antagligen för ivrig för sen dess har hon hållit tyst. (Jag ba: SJUNG FÖR MIG MIN BLENDA, SJUUUNG FÖR MIIIG, som en besatt operafantom.) Men nu tycker jag att hon ibland igen har bidragit med lite ylande läten när jag/Alfred sjungit eller vi har lyssnat på nåt.
  • Häromdagen frågade jag henne var klockan var. Istället för att peka på den sa hon ”tick tack tick tack”. Det brukar jag säga varje gång jag pekar på klockan! Men det var säkert ett par veckor eller kanske till och med längre sen jag gjorde det sist, extremt impad att hon kom ihåg. Sen fnittrade hon.

20181007_pussa

HJÄÄÄLP så långt detta blev, hade ju tänkt att det skulle bli en koncis och nätt liten rapport. HAH! Skulle kunna fortsätta så här i evigheter, men ska inte. Har dock en sista kategori kvar, sen är jag klar.

Övrigt gulligt:

  • Svarar ibland på frågan ”Vem/var är Blenda?” med att slå händerna för bröstet. Som en gammal tant. Och så tittar hon på en lite sådär som att hon tänker ”Men kära dumsnut, det är ju jag som är Blenda som är här”.
  • ”Ska du komma hit och ge mig en kram?” kan man fråga och då kommer hon för det mesta och ger en en kram. Håller man om henne och säger KRAAAM brukar hon krama tillbaka, hårt. (En gång på öppna dagis gick hon spontant fram till en annan mamma hon träffat första gången samma dag, och gav henne en kram. Blev lite rörd.)
  • ”Kan jag få en puss?” kan man också fråga och då brukar man få en eller flera. Slängkyssar skickar hon också väldigt glatt. Överlag är hon en väldigt pussig liten gurka. Ja, ni får se själva:

View this post on Instagram

Börja varje dag så här.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

Skärt och kärt gånger tre

20181101_rosa_001

Plockade fram mina akrylfärger och blandade vitt, rött, lite gult och en dutt svart till en grådaskig millennial pink för en gammal träram som jag i något skede laserat med tunn svart färg. Det var för länge sen, samtidigt som jag fick teckningen till höger av min vän Anna Ö. Egentligen är det förstås den (och hon!) som är mig mycket kär (även om ramen numera är skär). Det var femton år sen, tror jag. Under nån flytt åkte den till Katternö men nu har jag äntligen tagit med mig den hem till Vasa. Den ska upp på galleriväggen, men tyckte att den behövde en tillsnyggad ram först. Passepartout ska den också få.

20181101_rosa_002

Drog på mig min beigerosa täckjacka (som Fazers Kiss-Kiss-karameller) från inhemska Tiklas och uppskattningsvis tidiga åttiotal. Jag hämtade ner den från vinden i förrgår då jag gick upp med några tunnare sommar- och höstjackor som hängt i skrubben. Minns att jag tvekade innan jag köpte den, tyckte den var lite dyr (för loppispriser då — d.v.s. 12€, haha) och kanske lite väl ljus och rosa för mig. Men Alfred bara ”Ta den, den ska du ha”. Och rätt hade han ju.

20181101_rosa_003

Gick ut på gården med Blenda (för övrigt iklädd vispgrötsrosa vantar och kallrosa skor, i enlighet med färgtemat), nerför sluttningen till lekparken, uppför gatan, runt kvarteret, tillbaka hem igen. ”Här är vår gård” småpratade jag åt Blenda då vi nådde porten. ”Ja” instämde hon. Och jag tänkte på vilken jackpot det var, att vi skulle få en sån här mysig, lummig, på nåt sätt av naturen ombonad gårdsplan. Att hon får växa upp här! Att detta är hennes första hem. Och så huset förstås. Med grunden i blekt rostrosa tegel.

Inga kommentarer

20 vykort från tredje kvartalet

Nå jisses, här ligger jag verkligen efter. Vi är ju redan en tredjedel in på det fjärde kvartalet (gulp, tiden), men det ska vi inte prata om nu. Istället åker vi tillbaka till högsommar och sensommar. Juli, augusti, september. Vill man resa ännu längre bakåt finns april-maj-juni dokumenterat här och januari-februari-mars här.

2018kvartal_juli_001

Juli. Pionerna hade slagit ut i rabatten mot nordost och jag matchande utsvängda blåjeans med lång, blå jeanskappa. Köpte den i våras på loppis, sen fick jag veta att denimkappor tydligen var nån av sommarens trender? Classic. Kan aldrig bestämma mig hur jag ska förhålla mig till sånt, dels tycker jag ju att det är roligt och lite smickrande att tänka att jag har så bra känselspröt, men å andra sidan så blir det lite frustrerande för hallååå jag vill inte vara trendig ju. Ha ha. Stora bekymmer.

2018kvartal_juli_002

Vi var bjudna på SVERIGEFEST hos Annas och Tommys tillfälliga sommarresidens i Vasa. Det vill säga, fotbollsfest! Här firas att Sverige precis gjort mål. Detta var antagligen första gången jag såg en fotbollsmatch, fast det ska väl erkännas att jag inte hängde med så värst noggrant, men hade väldans kul för det!

2018kvartal_juli_003

Det var den här tiden som Blenda mycket tydligt började intressera sig för katterna. Försökte ofta krypa fram till dem, och för det mesta slank de ju undan innan hon hunnit så långt att hon nådde dem, men ibland satt de kvar och gick med på att hon klappade (petade och slog) i några sekunder.

2018kvartal_juli_004

Minns inget särskilt om den här bilden, antagligen skulle Blenda ut på tupplur. Bara en sån glad bild!

2018kvartal_juli_005

Vi åkte ut till Grönvik och där fick Blenda sin första kontakt med havet. Hon tyckte det var alldeles för kallt i vattnet men likväl roligt att hissas upp och ner över det.

Nånstans under denna vistelse tappade jag bort mina vintage Polaroid-brillor. Misstänker att jag lämnade den på nån sten vid vattenbrynet. Ja ja, en begravning till sjöss. Gillade dem jättemycket och använde dem jämt, men nu när viss tid passerat grämer det mig nästan mest att jag således bidragit med mer plast i havet. Dålig fiilis.

2018kvartal_juli_006

Lenny! Han bor där, i Grönvik. En gång för flera år sen bodde han hos mig i ett par veckor och började nästan bete sig som en famnkatt åt mig. Känns som att vi delar nåt slags band efter det men det kanske är inbillning.

2018kvartal_juli_007

Vi gjorde oss redo för att åka till Fäboda, Jakobstad. Där väntade bad och min syster med familj.

2018kvartal_juli_008

Det är klart att det måste ha funnits många undantag men i efterskott känns det som att precis på det här humöret var Blenda alltigenom hela sommaren. Så glad, så glad, så glad. ”Soligt leende och blåa ögon”, sa nån karl (som hon charmade) på bokmässan.

2018kvartal_augusti_001

Augusti. Familjeporträtt i en lugn gränd på konstens natt. Blenda slurpar i sig en smoothie.

2018kvartal_augusti_002

Vi gjorde en kvick tripp till Katternö och kompisar hälsade på! Till vänster har vi Niki, Max och Karin som ni kanske känner igen från Heimani i stan, i mitten jag och Blenda då, och till höger har vi Karin vars babyshower jag var på i helgen! Så egentligen finns det tre bebar på bilden. Hihi.

2018kvartal_augusti_003

Pappor på grönbete.

2018kvartal_augusti_004

Här står en beb och hårdtränar på just det, att stå. Hon stod ungefär en halv sekund åt gången bara, men vi har en mjuk gräsmatta i Katternö och jag gissar att hon valde att ta vara på den tillgången. Ställde sig upp, och föll igen, uppskattningsvis fyrtiosju gånger.

2018kvartal_augusti_005

Hemma i Vasa igen.

2018kvartal_augusti_006

Vi skulle egentligen fota nya författarporträtt åt Alfred men Blenda ville vara med och då är det ju svårt att säga nej.

2018kvartal_augusti_007

Oh, how the tables have turned från månaden innan. Här är det istället Myra som är intresserad av Blenda, som bara har ögon för teven. Men nu har det nog jämnat ut sig mer. Blenda har börjat krama och pussa på katterna, och de har börjat tycka att det är helt okej.

Trivia: Myra har typ en fjärdedel manxkattblod i sig, men hon HAR faktiskt en svans trots det, hur det än ser ut på bilden. Och tröjan som Blenda har på sig har hennes farmors syster Jaija sytt! Tightsen har yours truly ritat prickar på.

2018kvartal_september_001

September. Den här lilla spelevinken skulle bli elva månader om några dagar och jag planterade henne i rabatten.

2018kvartal_september_002

Jag åt Alfred: Ta hand om våra barn du. Jag har bilder att ta.

Ett härligt, klättervänligt pilträd växer mellan husen mot gatan. Folk brukar gå förbi där och bli väldigt glada ifall att en katt råkar sitta i det och spana just då. Ibland leker barn i det.

2018kvartal_september_003

Ute på böljan den blå med fören vänd mot Umeå. Alfred hade jobb på en SFP-kryssning och jag och Blenda hakade på. Blenda networkade som fasen den resan. Framme i Umeå strosade vi lite och träffade min syster med pojkvän. På hemvägen blev Blenda helt övertrött och tyckte det var URFESTLIGT att vi frågade ”Blenda är du ute på blöjan den bål? BLÖJAN BÅL?”. Så det gjorde vi tusen gånger och hon bara flabbade.

2018kvartal_september_004

Tyckte våra felina familjemedlemmar såg så himla mysiga ut här. Ibland köper jag förresten hästprydda örngott på loppis, inte åt mig själv men åt Alfred. Jag blev aldrig nån hästtjej själv, men under Alfreds uppväxt har de haft hästar så han är en stor fantast. Min syster hade hyrt två hästar en sommar, deras hage var på ängen invid gårdsplanen, och sen dess har jag återkommande drömt att jag söker mig bakom huset, genom skogen, och där är en flock med vildhästar. Ingen annan förutom jag tillåts röra vid dem. Jag antar att jag drömmer om vilda hästar dels för att mitt latmasksjag under den där sommaren fick ett hum om hur jäkla mycket jobb det är att sköta domesticerade sådana.

2018kvartal_september_005

Alfred hade boksläpp på Arbetets Vänner, och här är en bild han tog på eftersläppet. Då plockades konjaken fram. Skål!

2 kommentarer

Ducktales, woo-hoo

Alfred läser ofta serietidningar och han har ett par gånger pratat om att han ångrat att han tidigare missat Don Rosa på bokmässan. Så länge jag känt Alfred har han flera gånger återkommit till hur mycket han beundrar Rosa och Carl Barks. Herr Rosa verkar göra en hel del såna här framträdanden och återkom till mässan i år, så medan jag gick ut och sövde Blenda i vagnen så gick Alfred och lyssnade på intervjun med honom i torsdags. Jag hann också höra slutet och tyckte det var trevligt hur han pratade om att han själv är ett stort fan av ”ducks”, Barks och allt sånt. Sympatiskt. (Och sidoparentes: Han pratade lite som Barack Obama, tyckte jag, sådär att slutet av meningar går uppåt fast inte på ett frågande sätt.)

På fredagskvällen klev vi av tåget i Tammerfors för ett byte, och Alfred sprang iväg till en butik för att hastigt handla mat åt Blenda, och jag stod där på perrongen med en halvgrinig beb då jag inte kunde sluta stirra på en karl som stod vid en godisautomat två meter borta. Han hade en jacka med ett stort ankemblem på ryggen. Jag är liksom inte jätteinsatt i hur Don Rosa ser ut så jag kunde inte avgöra om det var han eller om det var ett stort fan av honom, vet ni? Sist och slutligen var det skorna som sa åt mig att det nog antagligen var the real deal, eftersom de var typ flätade seglarskor och ingen finländare har sådana i slutet av oktober.

Sååå när han vände sig om tog jag tre steg och störde! Tänkte att jag FÅR inte missa det här tillfället, tänkte att jag MÅSTE ha en bild på Blenda och Don Rosa nu när Alfred inte ens var där, och så vidare. Eller i alla fall be om en.

20181026_donrosa_001

Och Blenda, som i övrigt brukar vara cool och positiv, kunde inte alls hantera saken.

20181026_donrosa_002

”Maybe she’s a duckophobe”, skojade jag ursäktande. Åtminstone Aki, som varit moderator på bokmässesnacket (och som är chefredaktör för Aku Ankka om jag förstått det rätt), verkade uppskatta min ytterst enastående samtidshumor. Så beskrev ingen den, men nu är det sagt så då stämmer det säkert. Praktikanten Laura tog bilderna.

Jag avlägsnade mig lite för det började kännas fånigt att jag skulle stå där och inkräkta på deras sällskap. Don Rosa gjorde några grimaser åt Blenda ibland, som fortsättningsvis var ganska chockad. Vi började samtala om nåt igen.

Sen kom Alfred. Han missade inte alltsammans!! Jee! Och jag fick tämligen världsvant säga ”Hey, look who I ran into”. Sen kan vi summera resterande minuter så här: It’s a duck blur!

Oooch så missade vi tåget, hehe.

Pys som en ventil

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶