Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Processed with VSCO with hb1 preset

År 1923 stod ett trähus på Klemetsögatan klart. 94 år senare fick vi syn på en lägenhet i det huset — och med det en idé, en möjlighet och en boning som det blev alltmer svårt att slita sig ifrån. Sedan var saker plötsligt i rullning och en viss milstolpe vid livets vägren närmade sig med rasande fart, om jag får tala i sådana klyschor. (Är ärligt talat litet osäker själv.)

I går var det sommarsolstånd och vi firade dagen på ett tämligen grandiost sätt: nämligen genom att bli bostadsägare!! (!!!) Senare på kvällen åkte vi dit med två katter, två glas och en flaska chamPommac för att skåla in hemmet. 🍾🍾🍾

Har varit så jäkla peppad de senaste veckorna men har samtidigt inte riktigt vågat tro att det faktiskt skulle bli av, det verkade finnas så många olika tuvor som hela flyttlasset kunde välta på. Kändes overkligt att det verkligen blev verkligt.

Skulle gärna återgå till att känna enbart ett likadant pirrigt lättnadsrus som jag gjorde efter att vi lämnat banken där vi undertecknat köpebrevet igår, men just nu känner jag tyvärr redan en stress smyga sig på, utav allt som flytten medför. Då menar jag både förberedandet med rensandet och packandet men också själva flyttandet av lådor och möbler, som kommer vara aningen krångligare än annars då jag själv inte kan lyfta så tunga saker just nu p.g.a. ugnsbullen. Men vi har än så länge bra med tid på oss och tanken är att vi ska försöka flytta lite grejer nu under helgen för att i alla fall få nån start på det. Praktikaliteter ordnar sig. Vi inväntar också labbanalyser på ett par golv- och väggprov och håller tummarna för att de snabbt ska ge resultatet asbestfritt, så att vi själva kan påbörja en småskalig uppiffning. I så fall blir mina semesterplaner att riva en bit golv, spännande!

Har aldrig ägt en bostad förut så kan inte vara helt säker på detta men tycker mig ana att det blir sådär som föreställt, att det känns mer värt det att satsa på bostaden ordentligt när den är ens egna. När vi flyttade hit där vi bor nu hade jag till en början en massa idéer och var alldeles sprallig utav möjligheterna (lätt hänt när ens hyresvärd slänger sig med drömuttryck så som ”fria händer”), men kom sist och slutligen av mig ganska hastigt då det ändå inte var för oss/mig i det långa loppet. Märkte särskilt bra att jag totalt tappade intresset av att ställa i ordning för kommande bebis i denna bostad, då det ändå kändes så temporärt. Vi hade redan pratat om att flytta typ inom ett år, vilket gjorde att bo kvar här kändes så futtigt, typ som att det fram tills dess i princip bara var dötid (och hyrespengar) som skulle slösas bort. Skulle inte förvåna mig om det var något med mina graviditetshormoner som gör att jag dras extra mycket till det som är beständigt, till fasta trygga punkter liksom. Ja, och sen snubblade jag över den där ena vissa bostadsannonsen då, i mitt slösurfande för skojs skull. Den saboterade då verkligen våra planer rejält. Men den gav oss nya så jag förlåter den!

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

Vi besökte en liten djurpark här i Äkäslompolo i går, Konijänkän Kotieläinpiha. Alltid en aning tudelat att gå på djurpark även om klimatet är lämpligt för arterna och djuren ser ut att ha det okej. Kul att träffa djur men mindre kul att tänka på vilka slags liv de i slutändan lever, i fångenskap. Känns i alla fall som en liten tröst att tänka att inträdet man betalar för att besöka dem går till att de ska ha det så bra som möjligt.

Hur som helst, några bilder på det då!

20170616_konijanka_001

Fick nån slags kontakt med denna gås och ville gärna ta hem hen. På bilden ovanför försökte jag tala dess språk med den, det lät ungefär påpp-påpp-påpp.

20170616_konijanka_002

Den bodde i en ganska stor bur med flera andra fågelarter (påfågel, höns, anka, t.ex.), men den var den enda av sin art där och verkade liksom ensam. Syns inte på bilderna men den hade ljust himmelsblåa ögon. Den hör nog hemma där, i den fria skyn.

20170616_konijanka_003

Ett annat djur jag fann något slags samförstånd med var denna get. Jag matade honom med gräs och sen lät han mig klia och klappa honom.

20170616_konijanka_004

Smekte och kliade honom på kinderna och han liksom tryckte sitt huvud mot min hand så där som en katt gör när de vill styra var man kliar dem. Stod bara och blundade och njöt, var inte det minsta stångig sådär som jag hört att getter lär vara. Ville förstås gärna ta hem denna varelse också.

20170616_konijanka_005

Dessa alpackor verkade tro att jag var där för att ta bilder för omslaget till deras kommande skiva de snart ska släppa.

20170616_konijanka_006

Alfred fick en liten hästkompis.

20170616_konijanka_007

Samtidigt som Alfred hälsade på hästarna bekantade jag mig med en kamel i hagen bredvid. Fick många försiktiga pussar på fingrarna när jag matade den med gräs.

20170616_konijanka_008

Det fanns f.ö. betydligt fler djur än de som figurerar på bild här, t.ex. grisar, åsnor, kossor, hundar, råttor, marsvin, undulater och vaktlar… och av alla djur där var det förstås katten som var regent.

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.

Processed with VSCO with f2 preset

06:51 hade jag stigit upp i Katternö, vi åkte dit under gårdagskvällen. Hade egentligen tänkt sova tills klockan åtta men på grund av solsken och kissnödighet så vaknade jag runt halv sju och kunde ej somna om.

Processed with VSCO with f2 preset

06:52 hittade jag en Esmeralda.

Processed with VSCO with f2 preset

08:08 blev det dags för tandborstning iförd nattlinne och blazer. Hade suttit och slöat med en kopp kaffe och mamma sen jag vaknat. Var svintrött och ångrade gravt att jag stigit upp så tidigt.

Processed with VSCO with f2 preset

08:19 drog jag upp rullgardinen i stugan efter att jag gått dit för att väcka Alfred.

Processed with VSCO with f2 preset

08:24 doftade jag på äppelträdsblomstren.

Processed with VSCO with f2 preset

08:39 åt vi frukost och jag tog min andra kopp kaffe.

Processed with VSCO with f2 preset

09:09 sa jag adjö åt katterna (snyft) som just då sprang omkring på sängen som står lutad mot väggen i mitt sovrum just nu. Fick direkt separationsångest.

Processed with VSCO with f2 preset

11:42 stannade vi på ett loppis någonstans i närheten av Brahestad, men dessvärre gjordes inga fynd.

Processed with VSCO with f2 preset

14:55 hade vi åkt en bra bit till, faktiskt ända till Haparanda, där jag passade på att vila fötterna en stund.

Processed with VSCO with f2 preset

16:43 var vi klara på Ikea och Alfred smällde fast bakluckan där vi nu har en kökslampa, en disktorkställning och en stor tavelram.

Processed with VSCO with f2 preset

17:06 plaskade vi med fötterna i Kukkolaforsen och tittade på en karl som håvade in fisk.

Processed with VSCO with f2 preset

18:15 spanade jag från Kattilakoski i Niskanpää (ja, fortfarande i Sverige trots hur det låter) på finsk mark på andra sidan Torneälven.

Processed with VSCO with f2 preset

18:39 hade vi druckit varsin cappuccino och nu var det Alfred som blickade ut över samma älv.

Processed with VSCO with f2 preset

18:51 hade vi hittat polcirkeln! Alfred stod på händerna p.g.a. ”polarkreisi”.

Processed with VSCO with f2 preset

18:54 hjulade jag för att matcha. (Sen fick jag ångest och nojjade mig att det skulle vara farligt för fostret, men jag har lugnat ner mig nu.)

Processed with VSCO with f2 preset

19:33 hade vi börjat se skymtar av fjäll i horisonten.

Processed with VSCO with f2 preset

21:28 var vi framme vid stugan i Äkäslompolo! Eller egentligen hade vi anlänt ungefär en halvtimme tidigare, men vi gick ut för att sträcka på benen och ta in omgivningen lite.

Processed with VSCO with f2 preset

21:40 var vi ute på promenad och gav omgivningen betyget väl godkänt.

Klockan är nu halv ett men här är ännu ljust. Misstänker att jag ändå kommer sova som en stock i natt, är mör som en grillad marshmallow.

20170614_002

Sitter här på jobbet med tankarna på annat håll. Mer specifikt på väskan där hemma som väntar på att packas, och på stugan i Sápmi som inväntar vårt besök. Känner mig riktigt otålig, har haft problem med koncentrationen hela dagen. Vill åka, typ igår.

20170614_003

Närmare sjuhundra kilometer norrut ska vi åka. För några timmar sedan slog det oss att det kanske är midnattssol där just nu. Det är det! Det måste det ha varit då jag var där sist också, men jag har konstigt nog inget minne av det. Ska i alla fall bli häftigt att se (igen).


På tal om ingenting så har jag i morse snubblat över två inlägg som jag tror att är viktigt att hittar till precis rätt personer. Tror för den delen inte heller att det finns nån fel person som de kunde nå, men ni fattar.

Sanna P. om våldtäkt.
Cindy V. om matmissbruk.

20170610_buskage

Jag får många frågor om hur jag mår nu för tiden och svaret är ständigt i sakta mak på bättringsvägen, även om jag ingalunda ännu är helt befriad från plötsliga panikslängar. Tycker fortfarande att bebisar är generellt obehagliga och ifrågasätter ibland vad i helvete jag har ställt till med, dras liksom med den paranoida misstanken att jag bara trodde att jag ville ha barn men det var innan jag tänkt igenom det ordentligt och tillräckligt, men så… tja, här är vi nu. Graviditetsveckan är den 25:e och magen går inte att dölja längre och jag känner mig oftast till och med okej med det, även om jag också blivit nojig att fostret ska vara en jättemutant och således är jag numera mer flitig med att bildgoogla ”gravid vecka X” för att jämföra. De senaste två, tre veckorna ungefär så har magen typ poff-at upp som en blåsfisk och Alfred gick rakt in i den när han skulle gå förbi mig för några dagar sen. Fostret (eller kanske det klassas som en bebis nu?) är i samma storlek som en präriehund, säger min app. Det låter ju förvisso gulligt men jag råkar tyvärr veta att bebisar vanligtvis inte har päls varken när de föds eller vid ett senare skede, så den vetskapen tar ner mig på jorden igen.

Kan inte påstå att jag direkt längtar efter vad hela den här graviditeten ska resultera i (läs: avkomma, föräldraskap), men visst ser jag fram emot det allt mer ofta. Inte känns det ännu riktigt verkligt, för den delen, men det börjar snigla sig mot något område som i alla fall kan klassas som någorlunda rimligt. Vi har hittat ett par namnalternativ som vi åtminstone än så länge tycker att känns bra. Det faller sig mer och mer naturligt att ta en miniperson till i beaktande då vi planerar för framtiden. Emellanåt känns denna gravida tillvaro faktiskt så normal att jag glömmer hur det ligger till, men då brukar bullen göra sig påmind genom att sparka omkring sig i ugnen. Ännu har jag inte hunnit börja injicera heroin och röka opium under de perioder jag glömt att jag är på smällen, alltså. Hi-five, bullen! (Fast sen när du blivit lite äldre och flyttat ut ur livmodern får du faktiskt lägga av med att vara en sån partypooper. MAMMA BEHÖVER FÅ VILA UT LITE IBLAND. *kul mamm*)

I dag kom ett lass med bebisgrejer från min syster i Umeå som mina föräldrar hälsat på över helgen, och jag som tidigare känt skräck blandat med äckel för bebissaker samt ett starkt behov av att skjuta sådant ifrån mig både bildligt och bokstavligt, märkte att jag nu tyckte det var spännande att se allt vad hon skickat. Vände och vred på påsar packade med storlekssorterade (!!) kläder för att granska färger och mönster, satte ihop ett babygym (något som katterna uppskattade) bara för att jag var nyfiken på hur det såg ut, och sånt.

Så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll. Ikväll, d.v.s. nu, så ska jag gå och lägga mig.

Äh ja, det där är väl helt onödigt att skriva ner, egentligen. Känns som att någon gammal lågstadiekompis borde harklande dyka upp här för att deklarera att ”Har man sagt A får man säga B”, men jag vill bara börja på med att förbereda mig själv en aning. Kan gott behöva lite uppvärmning, känns läskigt att bara hux flux göra något som man en längre tid avsiktligen försökt hålla sig ifrån. Hmm, varifrån känner jag igen detta? 🤔 Åh nämen jag vet, ifrån att skaffa barn va. 😌

20170610_puss

I går var vi bjudna på bröllopsfest. Miika och Annichen gifte sig i höstas och nu när sommaren äntligen anlänt blev det dags att fira detta ordentligt.

20170610_konfetti

Bland annat med konfetti, kolla kolla så fint!

20170610_linnea

Min förändrade varmluftsballongartade kroppshydda medförde en utmaning för garderoben. Till sist var det en klänning jag fått av Anna som räddade situationen, efter att jag höjt midjan med några stygn så att den befann sig under bysten istället. (Fast så svällde mina fotleder så att jag ändå såg ut som en stoppad korv, ja ja.)

20170610_haegg

Häggarna står i full blom häromkring och jag snubblade nyligen över en poetisk beskrivning av fenomenet i ett uppslagsverk. Citatet jämför häggens blomstring med en brudslöja och det känns verkligen precis rätt. Mycket passande!

”[…] och liksom genom ett trollslag står häggens svällande och doftande blomsterskrud färdig, frigjord från vinterknopparnas fängsel, ett mästerverk av naturens slösaktiga alstringskraft, ty ingen skönare brudslöja kan den unga Flora ikläda sig vid vårsolens möte.” – Bilder ur Nordens Flora, Carl Lindman

20170610_jimmaja

Många vänner till brudparet uppträdde, bland annat Jim och Maja som framförde en fin duett med denna låt.

20170610_miikaannichen

Senare dansade brudparet och jag hoppas de fortsätter dansa likadant genom livet, livet igenom. Med lätta fotsteg, lätta leenden och lätta hjärtan, och med en kärlek med tyngd i lyckan.

20170610_dans

Precis så här.

Hittade en sån armadis tjusig gammal karta över Vasa. Tänk om kartor fortfarande såg ut så här som de gjorde förr, vilket ögongodis att scrolla av och an på Google Maps. Och för den delen, på samma tema: Tänk om själva stan fortfarande såg ut som förr, vilket blicksnask att strolla kors och tvärs längs med gatorna. Håh!

wasastadsplankarta

Vasa har vuxit och förändrats sen denna snyggkarta trycktes år 1939. Så har staden gjort även för mig, under mina år här.

Första gången jag flyttade till Vasa var år 2001. Min vistelse blev inte långvarig utan sträckte sig kanske över sex, sju månader. Då bodde jag i Olympiakvarteret mellan Vöråstan och dåvarande busstationen. Mitt sovrumsfönster vette mot loftingången och var positionerat typ mitt framför trappan, där många personer trappade upp varje dag med fri insyn rakt i mitt rum. För en folkskygg person som överlag ogillar att bli sedd så kändes detta ungefär lika roligt som nageltrång inklämt i för små och för högklackade skor SOM INTE KAN TAS AV. Så under hela tiden jag bodde där så hade jag rullgardinen neddragen.

Jag mådde inte bra och studierna fungerade inte heller. Jag skolkade mycket och istället för att våga utforska staden så satt jag hemma i min mörka håla och ugglade. Jag höll mig främst mellan Olympia där jag bodde, Brändö där skolan låg, och torget som just då var söndersprängt eftersom torgparkeringen höll på att byggas. Det som var ”stan” och ”centrum” var verkligen pyttelitet för mig — minns att jag t.ex. tyckte att Ollis låg lite avsides. EEH?? Egentligt avstånd mellan Ollis och torget: 140 meter. Raka vägen. Liksom det ena stället syns ju fasen hur bra som helst ifrån det andra. Man måste inte vara psykolog för att gissa att mitt egna socialfobiska psykes begränsningar och känsla av instängdhet återspeglades i hur jag uppfattade min geografiska omgivning. Man måste dock kanske vara psykolog för att veta att så gissar bara amatörer som sett för många tv-serier, vad vet jag. (Tv-serierna är lite luddiga med den saken.)

Ungefär åtta år senare återvände jag. Sen dess har jag hunnit kvasibo några månader på Brändö, över en handfull år inne i centrum, och i skrivande stund drygt ett och ett halvt år i Vöråstan. I flera år hade jag känt en dragning till den här stadsdelen, men nu längtar jag ändå efter att dra vidare till en annan… och för varje dag så verkar det mer och mer rimligt, troligt och verkligt att det också är precis vad vi kommer göra ganska snart. Iik!

En flytt verkar alltså finnas på kartan eller på plankartan, ifall vi säger att en sådan är en ritning över avsikter. Går allt som tänkt så ska jag såklart berätta mer om detta så småningom, tänker ärligt talat inte på mycket annat dessa dagar, men än är det inte riktigt dags. Försöker inte att låta hemlighetsfull eller nåt sånt, vågar bara inte gå in på detalj eftersom jag är så vidskepligt rädd för att jinxa alltsammans med mitt ohämmade fribabbel innan det är hundra procent spikat. (Huu!) Men kan inte heller knipa käft helt och hållet så då blir det ett sånt här mellanting. Det är attans pirrigt, hörni, attans attans pirrigt. Knappast så jätte för just er, i och för sig, men… eeh… jag har liksom tolkningsföreträdet här va, så ni får helt enkelt bara hantera skiten. Tillsvidare. Det blir roligare sen!

20170605_morrn

Tider min kropp gärna vaknar: Exempelvis kring klockan 01:00, 02:00, 04:00 och 07:00.
Tider min kropp inte gärna vaknar: Klockan 8:10, 8:20, 8:30 eller 8:40.
Inte heller cirka fem minuter mellan nämnda klockslag när mitt sekundäralarm ringde.

En kvart före arbetsdagens början väckte Alfred mig och jag tvingades inse att uppvaknandet verkligen inte gick att skjuta på längre. Jag minns seriöst inte när jag sist kände att jag pressat tillräckligt med sömn ur en natt. Nä huhhu hörni. Blir det inte semester snart? *

Något annat som gör mig seriöst urtrött, utöver den extraboostade insomnian, är alla som skrockar att jag ska ”passa på att sova för det är sista chansen nu”. Vill slita av dem huvudet och skrika ner i deras halsar att jag inte sovit på femton år och höra orden eka inuti deras organ medan jag går iväg och tupplurar i tre år. Okej, medger att det där kan ha gått för långt, ingen måste dö. Jag lät mina hormoner styra. Däremot vill jag gärna tupplura men är osäker på att det är möjligt så länge endera jag eller något annat på hela planeten är vid liv, vet ni? Hur som helst, ni fattar: Frustrationen.

* Svar: Ja! Det blir det! Redan nästa vecka tar jag ett par dagar ledigt, åker norrut tur-retur, sen återvänder jag till jobbet, jobbar några veckor, far på semester och sen på (gulp) mammaledigt. OCH DÅ SOVER JAG INTE PÅ FLERA MÅNADER. 🙂 🙂 🙂

Fast med lite tur blir det ändå inte en sån stor omställning eller chock för mig när sömnen fortsätter vara svårfångad, liksom. Barnmorskan förde också fram samma tanke helt självmant, och hennes ord känns mer pålitligt än mina döende hjärncellers. Försöker se det som att jag just nu hårdtränar inför kommande maraton. Ser därför förstås också mycket fram emot denna förlängda sömnlöshet, precis sådär som fullt friska människor med en iiinte-aaalls-självplågeri-artad längtan efter maratonlöpning gör!!