Cool story brö

dokumentation & situation

Dagistanterna har berättat att ibland hämtar Blenda en bok och sätter sig i ett hörn och läser den för sig själv, typ när hon vill ha lite egentid mitt i allt dagisstoj. Med tanke på hur sällan jag kommer mig för att läsa fysiska böcker här hemma (förutom åt henne då — jag har precis läst Sagan om den lilla farbrorn) så är det knappast mig hon efterliknar, men likväl känner jag mig stolt. Det är betryggande också, att veta att hon redan har böckerna. Hur stor hennes värld är. (Och hon känner igen några bokstäver nu! Främst M och O. För så skrivs hennes (mellan)namn.)

20200105_bok

I helgen sorterade jag om i vardagsrumshyllan. Sist vi flyttade gjorde vi oss av med en hel del böcker och jag tänker numera på bokhyllan som en föränderlig samling snarare än en växande. Det är väl tidstypiskt att vilja kuratera, antar jag. Marie Kondo säger sig äga trettio böcker. Jag har egentligen inte problem med varken antalet 30 eller 300 (fast 3000 skulle definitivt stressa mig) men jag vill att varje en av de böcker jag äger ska betyda något för mig. Jag vill behålla mina favoriter, fast ärligt talat är ganska många av de jag har sådana jag inte ännu läst men gärna vill. En del av dem ska förmodligen vandra vidare. Andra i hyllan är omtyckta gåvor och det gör mig också glad att så många bokryggar pryds av vänners och bekantas (plus förstås sambos) namn.

Det här är säkert också väldigt tidstypiskt och antagligen narcissistiskt, men man vill ju att ens bokhylla ska vara nåt slags självporträtt eller hur? Alltså jag menar man vill ju att den ska berätta något om dem vars hem den finns i. Sannerligen en #shelfie.

Tänker också på vilka böcker jag vill att mitt barn ska växa upp med. Jag växte själv upp i ett hem med proppfulla bokhyllor — många av dem sådana böcker som jag än i dag tänker att jag ska läsa nångång. Så jag vet alltså att det tyvärr inte finns några garantier att min dotter kommer läsa särskilt många av de som finns i vår hylla… men jag vill ju att även om hon enbart klättrar upp på en pall och skummar igenom bokryggarna, så som jag själv brukade göra, så ska de bidra med något. Om än så bara att vissa namn eller titlar inte är fullkomligt obekanta för henne i framtiden. En av mina första pojkvänner (om man ens kan kalla honom det, förhållandet varade en så kort tid) visste inte vem Stephen King var. Jag tvivlade hårt på oss då. (Säger troligtvis mer om mig än om nån annan.)

Fast förstås allra helst vill jag ge så bra chans som möjligt för en givande läsupplevelse — vilken bok hon än skulle råka att välja läsa.

Men ja jag vill förstås fråga er då! Säg att er bokhylla skulle uteslutande vara fylld med viktiga böcker/författare — och ”viktig” är här en ytterst subjektiv beskrivning, förstås — vilka skulle man då finna där? Liksom top shelf? Förutom Clownen Jac då.

Skoja! Eller vad vet jag, har inte läst. Alla tycks bara ha växt upp med den i bokhyllan där hemma.

Och vänligen ge mig inte nåt trist Harry Potter-svar för JA JA alla har en speciell relation till HP och det gör det absolut ointressant och intetsägande att prata om på det planet. Så sjukt överflödigt och tråkigt när folk i bokgrupper envisas med att ”tipsa” om Harry Potter, det är som att gå in i ett bageri och bara
HEJ har ni hört om SURDEG! de e gott testa det ♥ ♥ puss

Invigning av loppans år 2020

inspiration & kreation

Loppans år 2020 har invigts! Här slösar vi inte bort dyrbar fyndmöjlighetstid, så jag gick raka vägen till SPR direkt efter jobbet i dag. Ska vi ta en titt på vad jag kom hem med?

20200102_lampa

Jag fann danskt lergods, som troligen varit en vas i ursprunglig form men sedermera omformats till lampfot. Ni ser kanske att den ser lite konstig ut där vid toppen, men det går ju att dölja under lampskärmen. (Som jag tyvärr inte lyckades fynda under samma loppisbesök, äsch.) Tyckte färgerna var så underbara!

Med hög sannolikhet härstammar vasen från 1920-talet och det är ju ganska häftigt att den snart fyller år 100 år då. I bottnen finns en stämpel som berättade för mig att producenten var Annashaab Lervarefabrik, som grundades 1891 och lades ner 1958. Fick också reda på att den stämpeln blev registrerad som varumärke år 1923 — samma år som huset vi bor i blev byggt. Ack ja, jag gillar ju sånt vet ni! När det bara råkar sig att vissa saker på nåt vis hör ihop fast de inte egentligen gör det.

20200102_glas

Ett par dricksglas köpte jag också. Jag är verkligen ingen glasexpert så jag vet inte men jag tyckte att de såg gamla ut, glaset är strimmigt sådär som det blir. Vanligtvis föredrar jag större dricksglas men tilltalades verkligen av de här. Tycker de har något särskilt trots att de inte är megaspeciella. Strimmigheten, tyngden, mjukheten och stjärnan i botten, om man ska ringa in rubbet. Tänker mig att de kommer passa till allt — mjölk åt barnet och åt alla andra vichy, pilsner, vin!

20200102_pussel

Åt Blenda som blivit pusselfantast plockade jag med mig denna långa brandbil som direkt blev mycket uppskattad. Hon har byggt ihop pusslet två gånger redan. Den röda färgen på bitarna har blivit solblekta till en läcker rosa men där under är bilen fortfarande äkta brandbilsröd. PUH, feminismen höll på att gå för långt där.

Barnet fick också en liten väska/portfölj med Mauri Kunnas-hundar på, men jag tog ingen bild på den. Den senaste tiden har hon gått omkring och burit på ett tomt kattmatspaket som hon packat nödvändigheter i. Det har i ärlighetens namn sett litet sorgligt ut. Nu får hon alltså uppgradera sin kartonglåda till en väska! Köpte också ett par plagg åt Alfred, men det känns nu lite fräckt att visa upp hans kläder, jag vet inte. Men jag kan faktiskt göra riktigt fina fynd åt honom också! Och jag håller fast vid att jag fortsätter göra det även om han inte föll pladask för gubbyxorna jag kom hem med i dag. Men ändå! Loppans år 2020 är för alla.

Hälsningar från framtiden

rekreation & civilisation

20191231_stol

Nyårsafton var fine and dandy tills att värdinnan på soarén kastade en stol i huvet på mig. Ja ja ändå kul på festen så länge det roliga varade! Vi ska inte vara långsinta här nu, det där var ju trots allt i fjol.

Vi åkte till Jeppis där vi firade med några vänner plus barn. Det var långt ifrån första gången vi kompisar firade nyåret tillsammans men detta var kanske den vildaste, trots att vi druckit ganska mycket i det förflutna men nu knappt något alls. Så kan det gå när alla ynglar av sig ungefär samtidigt och plötsligt är man på fest med sex barn i åldrarna noll till fem år.

20191231_bil

Här gjorde sig fyra av dem redo att köra in i framtiden, kvällen till ära. Blenda och Axel har förväntansfullt bänkat sig i baksätet, som kvartettens minstingar bör.

20191231_maxaxelblenda

Mys.

Sent på kvällen packade vi in oss i bilen igen och körde tillbaka till Vasa och hem till katterna. Ungefär halv tolv hade vi äntligen lyckats söva barnet igen (som somnat i bilen och tyckt att det räckt som sömn) och då återstod det bara att äta ett par rostade bröd med rökt ost, korka flaskan med rosa lemonad, skåla och vänta in stadens fyrverkerier som vi kunde spana in genom vardagsrumsfönstret. En lugn avslutning på en vild kväll. Riktigt riktigt nöjd med bägge delar.

Så tjugotalet hörni. Jag funderade varför det blivit en sådan stor grej av detta nyår för inte kan jag minnas att någon blev lika till sig över decenniebytet när det blev 2010-tal, och jag funderade så här: Är det för att folk har en mer nostalgisk koppling till 1920-talet, för att det anses romantiskt och dekadent och har en tydlig stil som man sett på film och så vidare? Eller är det för att när det blev 10-tal hade millennieskiftet varit för nyligen och då bleknade ett futtigt litet decennium i jämförelse? Eller är det för att nu finns Instagram?! Jag gissar på lite av allt men mest det sistnämnda ändå. Sociala medier fanns förstås innan men inte på samma sätt. Hur många hade ens smartphones 2009? Nu är man så ivrig att göra content av nåt när man har chansen. (Själv tyckte jag att jag bidrog med mitt roligaste 20-talsinnehåll när vi sorglöst skålade med ett glas cava på festen och jag sa ”Och börsen kommer aldrig krasha hahaha”.) Inget ont om att ta vara på tillfället (eller som vi sa på tiotalet: carpa diemet) men LITE trött blev man väl ändå på alla julinlägg i bloggosfären i december?

Angående bloggosfären och tjugotalsspaningar så hoppas och tror jag att den kommer gå in i en mer kreativ epok. Folk kommer inspireras av det nittonhundratjugotaligt fria och rebelliska, och nu när bloggar/inlägg en lång tid följt samma mönster så kommer detta att kännas överstrukturerat, opersonligt och därmed passé. Spontanitet kommer få högre status. Allt kommer kanske inte behöva förklaras så ingående? ELLER?! Vad tror ni? För jag tror ju att folk kommer att verkligen vilja ha förändring nu när vi hajpat det så mycket den senaste tiden och då är det bara naturligt att vi tidigt ser det i ett forum som är väldigt enkelt att manipulera. Fast nu kanske jag bara dansar efter min egen självuppfyllande profetia-pipa för det här har jag inte alls tänkt igenom.

Däremot har jag tänkt på att om det är något som kännetecknat tiotalet i bloggosfären så måste det (förutom feminism) vara pratet KRING det vi gör och ska göra. Det är mycket jobb, kommande spännande samarbeten, roliga förfrågningar, planer som bearbetas, inspirerande möten, hemliga projekt, idéer som man inte kan berätta om just nu men lovar göra snart. Jag vet bara inte hur mycket längre jag vill läsa om sånt? Alltså jag förstår tjusningen, sannerligen gör jag det, men jag tycker inte ens att det är kul att se sådant i min egen blogg då jag bläddrar bakåt. Tänker därför att det var en trend och inte en tidlös tjusning? Själv ska jag i alla fall överlag försöka genomföra projekt mindre snack, större verkstad. KUNDE utveckla om detta men då skulle jag väl helt gå emot vad jag just sa, såatt…

Skål för det då!

36

dokumentation & situation

20191228_trettiosex

God eftermiddag! I dag fyller jag år och jag har nästan vant mig vid min nya ålder som en tid kändes irrationellt hotfull. Jag vill inte vara en sådan som ålderskrisar men emellanåt, oftast om natten, så händer det ändå. Att den där isande skräcken sänker sig över en och allt man sysslar med känns idiotiskt och som ingenting. Det är något motbjudande med unga människor som bara ”wääh jag blir så gammaaal” men så kan jag också känna och så har jag emellanåt gjort sen jag fyllde typ 23. Skrattretande. Nu blev jag 36. Men jag har förstått att 40 är det nya 20 så det ser jag fram emot!

20191228_stenbock

I födelsedagspresent åt mig själv köpte jag, fast det var redan för några månader sen, detta halsband. Vågade knappt sätta upp den här bilden då min t-shirt är så otroligt katthårig. (Linn Jung kommer hata att se det här.) Men nu är den här ändå! Är man född 28 december så är ens stjärntecken Stenbock. Identifierar väl inte stenhårt med stjärntecknet utan är väl lika mycket Stenbock som jag är vilket stjärntecken som helst, men jag gillar ju symbolen. Havsgeten. Bläääbb. (Ett bubblande bräkande, för er som ej förstår min högavancerade briljans.)

Hur som helst. Jag hann använda detta smycke kanske två gånger när jag fått det, sen gick låset sönder och så kom jag aldrig ihåg att lämna in det på reparation. Så då fick det bli Alfreds uppgift att fixa det åt mig i födelsedagspresent! Smidigt!

20191228_gaard

Soluppgången var alldeles rosa och ljuv i förmiddags.

20191228_gata

Det roar mig förresten att vi vaknade till snö på juldagen. Detta till stor del på grund av en novell jag skrivit för Vbl/ÖT under min tystnad här på bloggen. Den heter Helga och julmiraklet och den som orkar får gärna läsa men själv har jag förstås inte vågat göra det sedan jag skickade in den. Jag hade inte skrivit någon novell sedan jag gick i högstadiet så det här blev liksom… motsatsen till att nitbromsa? I efterhand känns det ganska frånvänt att då bara få för sig att jomenvisst en julnovell som för fasen ska publiceras i tidningen kan jag fixa, men ser ni allt det tänkte jag inte på förrän först efteråt. Mycket olikt mig som oftast och helst tar ut motgångarna (kan inte) och ängsligheterna (hjälp folk kommer se den) i förskott! Hehe. Ändå helt skönt att vara ganska dum emellanåt. Osäker på om jag nånsin tyckt det förr, ser det som en positiv utveckling. Det är väl också en grej? Att bli dummare med åldern och kanske förhoppningsvis litelite klokare på kuppen.

20191228_kallocain

Och en annan present jag fick, och som även Blenda ser fram emot att läsa, är Karin Boyes Kallocain. Aldrig läst den! Alfred hittade den där snärttiga upplagan från 1968 åt mig då vi var på loppis i Jeppis på julannandagen. Mycket fint!

Ok, får avsluta lite abrupt här. Blenda kom in från sin tupplur och gick direkt till pusslen som jag lovat att vi skulle fortsätta med när hon vaknat. Lekplikten kallar!

Elfte december

dokumentation & situation

Öff vilken jävla dag jag har i dag. Jag väcktes på fel sida av sängen, av en katt som först krafsade på dörren när hon skulle ut och en minut senare krafsade när hon skulle in igen, och sen dess har jag bara inte lyckats skaka av mig irritationen. Allt bara STÖR och känns obekvämt och frustrerande. Som så gott som alla ljud. Fönstret som klapprar i blåsten, till exempel, fast det är stängt. Vill slå sönder det. 🙂 🙂 🙂 Jag menar det. Jag vill verkligen det. Har en riktigt hardcore-misofoni-dag. Kom ljudkänsligheten eller mitt dåliga humör först? Ja, jag vet inte. Men humöret beror också på att jag varit förkyld igen och nu känner jag att det farit till bihålorna, känns sådär äckligt tung i ansiktet eller vad man ska säga. Det är ett konstant tryck där. Eventuellt finns det också PMS med i bilden men vem fan vet, när jag blev gravid var jag mensfri i TVÅ ÅR (lyx!) och sen dess har jag mestadels noll koll. Hade liksom glömt att det fanns. Fortfarande har jag inte vant mig vid att den är tillbaka.

Så jag har tillbringat mestadels av dagen med att föra en mental lista på saker som stör mig här i hemmet. Avsaknaden av fönsterbräden, till exempel. Så nu funderar jag återigen på elementskydd i vardagsrummet. Ett långt ett som sträcker sig mellan fönstren också, så att rören där emellan också blir dolda. Med tillhörande fönsterbräde då. Och så får man samtidigt ett ställe för katterna att ligga, blomkrukor att stå, och — let’s face — oss att samla urdruckna kaffekoppar på.

20191211_bonad

Ja här skulle det allt vara med lite avlastningsyta då. Väggbonaden köpte jag igår på loppis, den kostade bara 2,50€ och det var tillräckligt förmånligt för att jag skulle ta hem den på prov. Var inte helt övertygad och är det kanske inte ännu heller men tycker ändå att den är fin! Low-key julig. Kunde kanske funka året om. Jag brukar sällan reflektera över mängden handarbete som finns på loppisar men den här gången åkte tankarna direkt till den okända personen som gjort bonaden. Att hen — nåjo, antagligen hon — suttit och jobbat på den och nu har den hamnat här på en hylla på loppis längst nere mot golvet, i en hög med andra bonader och ryor ingen längre ville ha.

Ser ni förresten guldplomben på bilden? D.v.s. den provisoriska gardinstångshållaren… som hängt med oss i några månader nu.

Vi klämmer in fler bilder från dagen då vi ändå är igång —

20191212_myra

Myra lånade Blendas säng, som hon så ofta och gärna gör, medan Blenda själv tog sin tupplur ute på balkongen. Det var för övrigt denna katt som väckte mig i morse. Hon är smart, gullig och rar, men en sån patologisk dörrkrafsare. Eller det räcker ju inte med att krafsa heller, funkar inte det så har hon andra knep hon tar till. Hon lägger sig liksom ner på rygg och sticker in klorna där hon kan och bara draaar och klöser i dörren. Den SKA upp liksom. Funkar inte det heller så BÖRJAR HON HOPPA PÅ DÖRRHANDTAGET. Suck. Förstår inte vem som uppfostrat henne.

20191212_lek.jpg

Blenda vaknade och ville ha sin säng tillbaka. Här var det en avancerad lek på gång som innehöll mycket sång och prat om vem som skulle sitta i vems famn.

20191211_selma.jpg

Och nu ligger Selma bredvid mig i Alfreds strumplåda. Vi har det jättgosigt här i lådan! *myz* SKOJA! Nu trodde ni minsann att jag låg brevid katten i strumplådan men vet ni det bara lät så! Heheh! HehEHH! Jag sitter alltså bredvid byrån, där vi ställt ett litet toalettbord med pall vi köpte på nätloppis förra veckan, och det använder jag nu som skrivbord. När Blenda flyttar in till sitt eget rum så kommer vi ju få mera utrymme här i sovrummet, och då tänkte vi att det kunde vara tjänligt med nån liten arbetsstation. Bordet ska få flytta på sig sen men det kommer redan till användning, så det verkar lovande. En kväll när jag städade ur garderoben satt Blenda här och ritade och var mycket nöjd med det. Så skönt och kul att kunna samexistera lite på det sättet med Blenda. Att båda två pyssla på med sitt men ha sällskap av varandra ändå.

Fast nu just är jag ensam hemma! Med katterna. Och jag ska försöka ta tillvara på den här tiden då jag äntligen får tänka mina tankar till slut, så jag får så lov att börja avrunda inlägget här. Har saknat bloggen under min förkylda orkeslöshet men kan trots det inte slösa aaall min egentid på den. Adjöss!

Pinglor, plingor och annat pynt

inspiration & kreation

Det tog mig ett par decennier att fatta det men lite av botemedlet mot min julångest hittas förstås i pynten. Det var nångång under tonåren, skulle jag gissa, som julen började kännas jobbig. Krävande, stressande, emellanåt rent av kvävande. Man kom ju liksom aldrig ifrån den? Den var ÖVERALLT. Men jag ska inte dra på mig min Negativ Nancy-cape nu så vi går inte in på det.

Så hur som helst. Förr var jag en sån som det vände sig i magen på när jag kom in i affärer som plötsligt gått all-in i Christmas-mode, men nu har jag blivit mer tålig. Kanske för att jag själv äntligen kunnat börja ta till mig en del av det. Förr var det en skarp linje mellan mig och julen — den skulle INTE in i mitt hem. Endast vintriga ljusslingor och något år en grankvist i en vas. (Att titta på Snögubben på julaftonens förmiddag och nån dag däromkring It’s a Wonderful Life är förvisso också en nämnvärd stämningsskapande tradition.) Men de senaste åren har alltså gränsen blivit mer oskarp. Inte totalt, men en del blurr är det helt klart där. En del har börjat sippra över till min sida.

20191204_pinglor

Nu tar jag gladeligen in pynt som på bilden ovanför i hemmet. Det pyntet är dagens loppisskörd, för sammanlagt 2,90€. Tyckte det var ett mycket bra pris. För de ynka slantarna fick jag alltså sju stycken små, silvriga hjärtformade pumlor i glas. Med ”locken” i metall. Hur gamla kan de vara? Ena har nästan tappat all sin silvrighet, den är min favorit. Vågar jag hänga dem i lillajulgranen? Jag tror inte det. Katterna och Blenda tar ner dem hela tiden. Jag hade redan två små glasbollar i den men Blenda råkade stiga på den ena (tack och lov med skor på) så den sprack i tusen bitar.

Och kan man kalla dem ”pumlor” på den här sidan Bottniska viken? Jag tycker det är ett sånt bra ord. Orka hålla på med ”julgransbollar”. Har ni nåt bättre? Eller ska man ta till något dialektalt från mera lokala trakter? För ”pinglor” är ju onekligen ett ord som jag känner att de BORDE ha kallats i urminnes tider. Pinglor! Di pinglar.

I alla fall, inkluderat i samma summa, så fick jag också ett snöre med massa ännu mindre bjällror i mässing i. Varje bjällra har små, nätta, etsade sträck. De låter så fint. Di plingar! (Gör det dem till PLINGLOR?)

Och kanske är det den huvudsakliga ingrediensen — att det är eget? Att jag själv valt ut det för att något i det har kunnat *spark joy* inom mig. Det handlar liksom inte om vad som ”hör till” utan om vad jag *vill ha*. Jag, vi, har chansen att skapa egna traditioner. Man får välja och vraka.

20191204_apelsiner

Nåt annat pyntigt är förstås apelsinnejlikorna vi gjorde. Hade tänkt sprida ut dem här och där men sen knöt jag ändå ihop alla tre apelsinerna och hängde dem i en ledig krok i tamburstaket. Tror jag ska göra flera nån dag! Vill också göra en girlang med torkade apelsinskivor och andra grejer att hänga på kakelugnen i sovrummet.

20191204_klementin

Blenda fick en klementin att sticka ner nejlikorna i eftersom apelsinskalet verkade vara för hårt för henne. Men sen var klementinens skal inte heller så lätt att hantera, så då fick hon sticka hål med en tandpetare och sen klämde jag in nejlikorna i hålen. (Fast ser nu att jag missat ett par hål.) Då uppenbarade sig en mer abstrakt formation och jag blev inspirerad av den, för det ser ju ut som en stjärnbild! Kanske man kunde göra såna nåt år.

Och där var det punkt på dagens pyntiga tankeslinga! Adjöss.

Förhistoriskt graviditetsscenario

opinion & reflektion

Lyssnade precis på början av ett avsnitt av En varg söker sin pod (”Samtal om moderskap”, 2019/11/29) där de pratar om att vara gravid och hur det bland annat är att inte längre ha valmöjligheter. Det påminde mig om det här inlägget som jag skrev för ett par veckor sen, och jag kände direkt sån JÄKT att publicera det INNAN det blir som att jag lyssnat på hela podden och bara upprepat allt de sagt, fast mycket dummare, vet ni hur jag menar?

Kanske man inte borde låta sig gripas av en panik av det slaget men här är vi nu ändå. För ett par veckor sen fick jag inte ihop inlägget som jag ville och tänkte att jag skulle fixa det en vacker dag och publicera då, men nu tänker jag äh WHATEVS. Vi kör ändå:

Graviditetshormoner är A Lot. Alltså jag menar A Lot. Detta pratade jag och en kompis om nyligen och just då slog det mig hur TRÖTT jag är på den medföljande jargongen att hormonerna gör gravida kvinnor *GaLnAaAAaa* och allt det. Ni vet hur den låter. Att kvinnan överreagerar och är överkänslig. FAST jag också sagt sånt, jag vet. Det är förstås bekvämt att avfärda ens största kriser och utbrott med ”yikes hormoner lol”. Men nu har jag alltså insett att jag tycker det känns passé och avfärdande.

För trots hormoner i uppror så fanns det naturligtvis sanning i allt det jag kände. Liksom inget av det var hittepå. Jag tycker fortfarande att jag hade godtagbara skäl för alla mina frustrationer. Om jag föreställer mig att jag inte var gravid men bara TÄNKTE MIG att jag skulle vara det, så skulle jag ändå reagera negativt på samma saker. Snurrigt sätt att uttrycka det men förstår ni hur jag menar? Jag skulle väl ungefär tänka ”om jag var gravid skulle jag inte vara okej med det här”. Det skulle inte kännas rätt. Min magkänsla, om än fosterlös, skulle lika mycket vara att jag inte tyckte om det!

20171004_1213

En dräktig hona tre dagar innan förlossning.

Ta sen också i beaktande att för den gravida (och här når vi det som podden var inne på) så HAR ju livet förändrats redan då hon inser att hon är gravid — och inte bara hormonellt då. För henne är det en väldigt abrupt förändring. (Även fast det inleds med flera månaders väntetid på den verkligt stora förändringen.) Direkt måste hon förhålla sig annorlunda till så väldigt mycket. Typ att här har man hela livet varit en person och plötsligt är man för i helvete TVÅ??

Inte så galet att känna stort just när man tvingas ta ansvar för nåt så stort på en HELT annan nivå än den man är van med. Kanske det istället finns en orsak till att graviditetshormonerna är A Lot och gör som de gör? Kanske det är MENINGEN att vi ska känna stort så att vi säkert ska vara uppmärksamma på farorna? Och så medvetet som möjligt kunna eliminera riskerna?

Typ att den förhistoriska kvinnan bara:Älskling, nu när vi snart kommer få smått så bara KAN jag inte längre bo i varggrottan. Jag vet att du säger vi en dag kommer tämja de här odjuren men innan det händer känns det bara inte säkert att leva så tätt intill dem.

Och den förhistoriska mannen bara: ”Well actually så pratade vi inte ens i närheten av så här på den förhistoriska tiden och jag betvivlar starkt att nån av oss de facto delade boning med en vargflock så det där är ju nog helt en icke-fråga, lilla honan min.

Till vilket den förhistoriska kvinnan förstås bara: ”Ugh </3″

TYPISKT 🤷‍♂️

Skidar in i december

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Kattens mjau sent i november

rekreation & civilisation

20191124_blendaalfred

Vi befinner oss i min hemby. Vi åkte hit igår eftersom vi var bjudna på kalas i grannbyn, min kompis son fyllde ett år! Det var en massa fina vänner och bekanta där som det var så kul att se! Även Blenda var helt salig efteråt — till stor del för att det funnits så många bebisar där att krama och pussa på. Goda kex att äta och nya leksaker att peta på var förstås inte heller ett minus.

Vi beslöt att övernatta hos mina föräldrar istället för att åka tillbaka hem samma kväll. I förmiddags gick vi ut på gården och jag knäppte några bilder som jag tänkte sätta in här medan Blenda sover på terrassen. Sen tänkte vi ännu försöka klämma in ett besök på loppis i Jeppis innan vi åker hem till Vasa igen.

20191124_traedgaardsfest

Ute på lindan var det uppställt för trädgårdsfest. Eller blir det lindefest då kanske.

20191124_kajor

Kajorna flög över oss. Jag frågade vart de var på väg men typiskt kajor svarade de bara ”dä dä dä”.

20191124_myrablendaalfred

Katterna kom också med oss hit och här går Myra till attack. Det är lite för kallt för deras smak så de är bara ute i korta snuttar, sen vill de in igen. Jag tycker det passar oss alla alldeles utmärkt, då slipper jag oroa mig för att de ska springa för långt bort.

20191124_blendastuga

Oftast när vi är här brukar vi övernatta i den här stugan, men nu är det för kallt så vi sov inne i huset. Men Blenda ville ändå sköta om stugan och se till att trappan ser prydlig ut.

20191124_violer

På terrassen blommade fortfarande violer i en kruka. Gillar violer. När jag var gravid sa två kompisar att de gissat att jag säkert kommer döpa barnet till ”typ Viola” om hon är en flicka. Faktiskt var det ett namn som stod på min lista också! Sen blev det ju inte det men tycker fortfarande att det är väldigt fint. Bra balans mellan lagom romantiskt och lite tufft med det hårda v:et, tycker jag. Mina kompisar känner mig!

20191124_myra

På andra sidan huset vältrade sig Myra på betongen, som alltid. (Snacka om att vara stadskatt, va?)

20191124_selmalinnea

Och Selma var kärvänlig och sällskapssjuk och kanske lite kall om tassarna. Inte för att hon klagade, och inte jag heller. Det här är kattens mjau det.

Tulta i Berlin en lördag

rekreation & civilisation

20190727_001

Dagen gryr i Berlin och jag skriver detta fyra månader senare för det är tydligen hur dålig jag är på att blogga om resor. Här på bild var det alltså 27:e juli, kvart före åtta på morgonen. Vi hade anlänt till stan sent föregående kväll, och så här såg utsikten ut från vårt hotellrum. Inte så pjåkigt för den som gillar lummig grönska!

20190727_002

Blenda, vår personliga väckarklocka, snubblade över en liten blomkruka. Jag hade en frisyr som demonstrerade mitt behov av espresso: desperat. Jag minns att jag skulle posta bilden på oss tre i mina instastories och skriva ”Guten Morgen” för så originell är jaaag — paus för *jazzhands* — och hur som helst, min smartphone, det snillet, autocorrectade till ”Gluten Morgen”. OCKSÅ korrekt! Vi åt sedan frukost ute i trädgården varje morgon och JA det VAR precis så härligt och fräscht som det låter.

20190727_003

Blenda hittade en varelse som matchade henne både i hjärta och man. Kan sakna den där gården ibland, sån rofylld miljö. Hotellet heter Garden Boutique Hotel och finns i den centrala stadsdelen Mitte. En lugn plätt mitt i smeten. Inget ställe för partysugna technofantaster direkt men för trötta småbarnsföräldrar eller livsnjutande pensionärer? Perfekt.

20190727_004

Mitt på gården porlade vatten ner i en damm med guldfiskar i. Detta kan förstås ha att göra med att vi alltid åt frukost så tidigt, men vi såg överlag få människor där. Finländare som vi är så tyckte vi det var skönt. Truly a vacation.

Sen skulle vi turista. Vi beslöt att avklara det turistigaste först av allt, och det var Brandenburger Tor. Med S-Bahn kunde vi åka rakt dit från stationen som låg närmast hotellet (Nordbahnhof). Det var en massa turister där, oss inklusive, och vi rörde oss med turistströmmen längs med Unter den Linden tills vi nådde Museuminsel.

20190727_005

D.v.s. en ö mitt i floden Spree, som fem musem står på. Vi hade tänkt att vi skulle besöka nåt av dem men Blenda somnade och det var trappsteg överallt och jag hade ingen riktig fiilis och bla bla bla, så vi strosade.

20190727_006

Det fanns ju konst att titta på på utsidan av byggnaderna också. Här utsmyckningar på Berliner Dom, en gigantisk kyrka på samma ö.

20190727_007

Alfred som tyckte den var FÖR stor och därmed obehaglig fick förstås posera med den i bakgrunden. Som en kombinerad turistbild/exponeringsterapi. Blenda hon bara sov.

20190727_008

Och sov och sov. Vi hade sökt oss ut mot nästa turistiga destination men jag tror att vi kanske hade åkt lite krångligt här. För långt. Men det gör ju ingenting när man inte har bråttom! Bara att sitta och vänta på rätt tåg som skulle ta oss till…

20190727_009

Berlinmuren! Förstås. Vi gick längs med en bit av den på East Side Gallery, tills att vi blev hungriga och såg nåt slags center på andra sidan vägen så då gick vi dit.

20190727_010

Där fanns massa restauranger att välja och vraka mellan, och mitt mellan dem? Ett jäkla fält med fontäner. Vattenstrålar som turades om att spruta upp i varierande höjd. Mercedes Platz, hette tydligen stället.

20190727_011

Ni kan ju gissa om Blenda gillade det!

20190727_012

Medan vi väntade på att maten skulle serveras sprang vi på där. En japansk tant med ett gulligt leende kom helt oblygt fram till oss och knäppte en bild på Blenda. Så gör man ju inte här, går fram och fotar främlingars ungar. Jag blev lite paff men också lite fånigt smickrad. Tycker bara att det är så kul att tänka sig att någonstans i Japan satt kanske den där tanten sen och visade sina bilder från semesterresan åt sina vänner och bara ”ÅÅÅH det var en så GULLIG UNGE där!!” och så är det VÅR BLENDA MO liksom. Mitt barn! Mitt och Alfreds! Kan ej sura!

20190727_013

Maten serverades! YES, vi har nu blivit så medelålders att vi fotograferar mat för att dokumentera portionernas massiva storlek, inte för att visa hur fint och trendigt de serverats. Ah ja. Själv åt jag tortellini. God, förvisso, men den portionen var istället rätt underväldigande i storlek. Blendas också, men hennes var sen å andra sidan en barnpizza så.

Efter maten fick Blenda springa ut i vattenparken igen och då fick hon springa runt i bara blöja och bli hur blöt som helst. Jag vet faktiskt inte om jag skulle låta henne springa på så naken mitt på stan i Vasa eller nån annan stad i Finland. Jag är nog mer pryd här hemma.

20190727_014

Sen gick vi ner till floden för att promenera vidare längs med den. Där kom en turistbåt förbi som Blenda var beredd att joina.

20190727_015

Men hon nöjde sig tack och lov med att bara vinka istället. Vi gick sen vidare och efter en stund så spatserade vi över den mörkbruna bron som skymtar i bakgrunden, den som har ett slags torn.

20190727_016

Ja här är vi då ute på Oberbaumbrücke, eftersom jag förstår att ni såklart ville ha ännu fler turistiga bilder på oss där inget egentligen syns. Förutom, märker jag plötsligt, luft som fastnat under blusen och ger mig illusionen av stor byst. Sådan är inte riktigt verkligheten efter en lång tids amning om vi säger så.

Där på bron fanns förresten en del madrasser och sånt, inte många, men ett par och bredvid dem högar med nåns tillhörigheter. Och det blir så märklig känsla att man går på där som turister gör och så plötsligt spatserar man bara rakt in i nåns sovrum helt oinbjuden. Och man tänker MEN OJ hur hamnade den här hemlösa personen här och hur hamnade JAG här hos hen och om hen är hemlös hur kan jag då så starkt känna att jag är i hens mest privata och intima hem?? Ja inte vet jag men det blir bara så uppenbart hur lite man känner till, vilket skyddat liv man levt liksom, och det blir lite pinsamt så man sneglar försiktigt på madrassen och högen med grejer när man går förbi för det känns oartigt att stirra men också oartigt att låtsas att det inte finns där.

Man, man, man. Jag menar ju förstås jag.

20190727_017

Hur som helst. När vi korsat bron fortsatte vi spatsera och crustpunkarna blev färre och fler blev istället bohemhipstrarna. Området kändes liksom gladare, mera laidback.

20190727_018

Folk satt och chillade i fåtöljer på trottoarerna. Fast helt idylliskt och fyllt med livsglädje var det inte, i närheten av en liten kvartersbutik var det unga män som härjade, ropade argt. Alla andra verkade vana med det. Vi gick in på butiken för att köpa nåt att dricka denna heta sommardag, och där stod hela tiden en väktare vid ingången. Det måste väl säga något om kvarteren.

20190727_019

Vi sneddade genom Görlitzer Park men helt mysigt var inte det heller på grund av att det luktade så starkt av cannabis på vissa områden och det kändes väl inte fullständigt PK eller OK att vistas där med ett litet barn. Särskilt inte efter att jag sedan läste på lite om parken och faktiskt HUR känd den är för drogrelaterade problem. Det är så förbryllande, för det finns också en lekpark i den och en djurpark för barn (ett petting zoo, antar jag) som vi faktiskt gick förbi men inte besökte eftersom att vi bara skulle hinna vara sån kort tid. Så det verkar ju samtidigt som ett så barnvänligt område? Kanske vi bara hamnade i fel del av den först.

Vi sökte oss mot närmsta tågstation och åkte närmare hemåt — inte ända hem, men en bit — till en annan park.

20190727_020

Närmare sagt till vackra Tiergarten där vi även gick förbi en annan djurpark, Zoo Berlin. Där kunde man kika över muren in till djurparken och få syn på kameler, tror jag. Jag mins inte riktigt vilka djur det var vi såg där. Men Blenda blev i alla fall eld och lågor. Imorgon, bestämde vi, går vi in och tar oss en ordentlig titt!

20190727_021

Men svanparet fick vi se samma kväll där utanför.

Märkligt förresten att jag inte har fler bilder från den här kvällen för klockan var inte mer än halv åtta när vi begav oss hemåt, men det var förstås ändå way past Blenda’s bedtime och efter att vi nattat tultan hände inte mycket mer. Vi föräldrar satt ju också inne på hotellet resten av kvällen och stegräknaren stannade där på 21425. Ganska skönt det med!