bebisar, bebisar, bebisar

opinion & reflektion

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

Annonser

sambaj-baj

rekreation & civilisation

20180809_200734

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

20180809_200735

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

20180809_200737

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

skräpprodukt av min tid

opinion & reflektion

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

hitch your wagon to a beb

dokumentation & situation

20180807_vagn_001

Blendushka blir tio månader i dag och jag fick syn på en gammal Briovagn då jag strosade omkring på loppis, precis innan jag skulle gå till kassan. Den fick bli en liten present dagen till ära.

Eller det hade den ju blivit hur som helst men det kändes extra passande att det råkade bli på tiomånadersdagen.

20180807_vagn_002

Och den tycks vara uppskattad! Hon gick nyss några steg med den.

Själv dras jag med en hemsk huvudvärk, den har hållit i sig ända sedan jag vaknade. Blev bara värre under tiden jag besökte loppiset men ändå var det ganska skönt att ströva omkring där för sig själv. Provade svinmånga kläder och kom hem med tre blusar, tre muggar och en (barn)keps förutom vagnen. Alltsammans för 10€.

Innan min loppistripp så gick vi och tog passfoton, hela familjen. Vi har en tid tänkt på att åka ut på en liten utlandsresa och för ett par dagar sen insåg vi att inte bara var Blenda i behov av ett pass, utan det var vi också. Båda våra hade gått ut. Men nu är det på gång igen.

Mitt passfoto blev dock det sämsta någonsin och jag ser riktigt grotesk ut på det, men när varken Alfred eller fotografen reagerade i förskräckelse eller gapflabb på att jag ser ut som absolut skit på fotot så antar jag att det är så jag verkligen ser ut. Ja ja. Vad kan man?

Nå äta en bulle till exempel, det kan man.

kila vidare

inspiration & kreation

20180806_kila_001

Hej hallå där. Här sitter jag och försöker visa upp mina gamla byxor med nya breda ben.

Jag har nämligen gjort om ett par jeans som varit så gott som raka i benen. För smala för att klassas som utsvängda, men samtidigt lika mycket för breda för att pricka den avsmalnande mom jeans-looken.

20180806_kila_002

En gång för några år sedan när jag klippte av ett par svarta jeans till shorts sparade jag restbitarna bland mina tyger med resonemanget att de kan vara bra att ha.

Det brukar sällan stämma men jodå, plötsligt en handfull år senare händer det! En bit svart denim var precis vad jag behövde.

20180806_kila_003

Så jag klippte till två långa trianglar utav resterna och sprättade upp jeansen längs med innersömmen. Lika långt som kilarna var höga, minus en halv centimeter för sömnsmån. Sen var det bara att nåla fast och sy ihop igen.

Kilarna är inte samma svarta nyans som resten av byxorna men det gillar jag. Jag ville ändå ha dem lite diskreta men inte osynliga, och just så blev det! Vill man göra kilarna ännu mer iögonfallande funkar det förstås också att fälla in dem i sömmen längs med utsidan av benet istället för insidan.

20180806_kila_004

Nu är jag redo att kila vidare in i augusti! Ses där.

med fem ord

dokumentation & situation

För nästan exakt sex år sedan, 2 augusti 2012, hade jag fyllt i en lista. Vi gör den igen!

BESKRIV MED FEM ORD…

Din personlighet:
2012 – Självsaboterande, lättirriterad, men mycket empatisk.
2018 – Tänk så här: Sparkling whine.

Haha, att beskriva sig själv som ”mycket empatisk” låter som sån bullshit! Minns ändå att jag kände mig lite gutsy då jag skrev så, för jag brukar inte säga sånt om mig själv. Nu tycker jag det bara låter osympatiskt men o welp.

Dina intressen:
2012 – Kretsar främst kring det konstnärliga.
2018 – Kanske särskilt former av självuttryck.

Din förhoppning om livet:
2012 – Att finna balans mellan allt.
2018 – Att min stig leder hem.

Din framtid om fem år:
2012 – Förhoppningsvis inte på samma ställe.
2018 – Alldeles hisnande att tänka på!

Fem år efter 2012 års svar så var jag inte på samma ställe heller. Jag var förvisso ledig men inte arbetslös, jag hade precis flyttat in i en nylägenhet som jag & min sambo faktiskt äger, och nu menar jag inte att låta krass men sambon var inte heller densamma, efter att i många år saknat husdjur hade jag två katter, och — sist men inte minst — så var jag dessutom höggravid. Grejer hinner hända på fem år, det vet jag nu.

Din största rädsla:
2012 – Att dö ensam och ångerfylld.
2018 – Att förlora Blenda/hon mig.

Dina politiska åsikter:
2012 – Samma rättigheter för alla människor.
2018 – Och mer stöd åt utsatta.

Din religiösa åskådning:
2012 – Agnostisk ateism. Vetenskap väger mer.
2018 – Fortfarande agnostisk ateist. Fred & kärlek.

Din vardag:
2012 – För det mesta tämligen händelselös.
2018 – Hemma, ganska kreativ, med sällskap.

Ditt favoritställe:
2012 – Ute i skogen bakom huset.
2018 – Faktiskt här hemma tror jag.

Skog är fortfarande en favoritmiljö men har inte riktigt nån favoritskogsställe längre på samma sätt. Trivs mycket bra här hemma, trots stöket och halvklarheten.

Dina stundande planer:
2012 – Imorgon lunch, loppis och samtal.
2018 – Duscha, äta och senare jobba.

Dina mardrömmar:
2012 – Psykologisk skrämselparanoia och oroväckande våldsamma.
2018 – Överdimensionerade gräl med mina nära.

Häromnatten drömde jag att vi bodde i en studielägenhet och Alfred skulle resa bort en tid och då skulle jag få en ny rumskamrat som hette Clemence. Alfred blev jävligt vresig för att jag ville flytta på några krokar så länge han var borta och då vi grälade om det fräste han ”Ska du gå in med skorna på då Clemence bor här va?” och jag blev FULLKOMLIGT triggered?? Sen bara vrålade vi åt varandra tills jag vaknade. Friskt.

Din kost:
2012 – Vegetarisk med för lite grönt.
2018 – Vissa saker tycks inte förändras.

Din stil:
2012 – Kvasiockultist med inslag av motorcykelhippie…?!
2018 – Nostalgisk, mer avskalad, mycket vintage.

Ditt drömyrke:
2012 – Kreativt, inspirerande OCH förstås välbetalt!
2018 – Samma! Plus sex timmars arbetsdag.

Din dag hittills:
2012 – Tillbakalutad och lågmält givande, typ.
2018 – Trögstartad men glad. Lite rastlös.

En par jämförelsebilder på det då? För att granska ålderdomens förfall? Jamen jovisst det låter kul.

Augusti 2012 –

20120807_linnea

Överskarpa bryn och rekordlångt hår.

I dag –

20180805_linnea

XOXO,
er nya Hannibal Lecter.

självförtroliga samtal

opinion & reflektion

Jag har en möjlig spaning angående självförtroende på gång.

Här hemma fastnade vi nyligen för The Great Interior Design Challenge på BBC2/Netflix. I säsongen vi såg dök 21-åriga Jamie upp som tävlande. Han utmärkte sig framför allt genom sin tro på sig själv. Eller snarare sitt snack om det.

För jag har aldrig i mitt liv hört någon prata så oupphörligt mycket om sitt jäkla självförtroende. Inte så att det var varken särskilt bra eller dåligt, men det klara navet i hans narrtiv. Detta låter som att jag överdriver men alltså verkligen — i nästan varje intervjusnutt hittade han ett sätt att reflektera över det. I senare avsnitt tyckte jag det avtog, han klev ut ur sig själv och jag började gilla honom då. Men till en början återkom han till självförtroendet gång på gång och vi suckade och stönade i soffan. Snark, Jamie. Ingen bryr sig.

Det blev nästan som nån slags satir på samtiden. För jag kände ju verkligen igen de där tankarna från alla ”inspirerande citat” som typ översvämmar nätet nu för tiden. Säger inte att det bara är skit, säger bara att sådana är väldans populära i vår tid.

sjalvfortroendehajp

När Jamie inte lyckas så bra med sin uppgift att förvandla ett rum åt sina kunder så resonerar han att hans självförtroende hade brustit under projektets gång — som att hade han bara trott på sig själv mer hade det gått bättre. När han istället lyckas bättre så blir hans vinkling snabbt om han kanske ska kunna börja tro på sig själv mer nu. Ungeför som att han nog kan allt det där, men bara inte alltid vågar.

Och alltså som en jantelagare så blev jag ju något provocerad utav detta mönster. Inte då av att Jamie gärna vill tro på sig själv, men av att beståndsdelar så som exempelvis erfarenhet, fallenhet, hårt jobb och lyhördhet till kundens önskemål tycktes falla sekundärt jämfört med självförtroendet. Som om hur ens ego klarar utmaningen är huvudsaken?

Ahhh!! Det bara STÖR mig så! Jag försöker inte säga att självförtroende är bajs, humbug och/eller fullständigt irrelevant för ens prestation, men… jag vill inte bo i en värld där det är det viktigaste som finns heller.

Min spaning är med andra ord ingen ny egentligen men att vi alla är en produkt av vår tid. Att det såklart även påverkar en att — i synnerhet under ens mest formbara år — vara omgiven av mantran så som ”believe in yourself” och ”confidence is key”.

Och jag tänker att en taktik att fejka det till vi mejkar det, är att få allt att handla om vår inre resa. Att allt, precis allt, går att vända till någon givande lärdom för vår utveckling. Den möjligheten nappar vi gärna på så snabbt som möjligt eftersom det eliminerar utrymme för annat, exempelvis misslyckande. För det handlar ju fortfarande om att nå framgång.

Vår poster boy Jamie råkade personifiera detta men han är ju inte ensam om det. Det ligger ju verkligen i tiden att tänka (nej ursäkta jag menar att *känna*) att jag och mina känslor är oerhört väsentliga, att allt hänger på ens egen styrka och så vidare.

Självförtroendet tycks röra sig från en liten notis på sista sidan (säger inte att det var rätt plats heller) till framsidestoff. Och vet ni, jag orkar bara inte läsa. Inte för att det skulle vara genomgående ointressant, men för att det blir ju fan utmattande.

Känner ni igen nåt av det här?

hav, beb och bad

rekreation & civilisation

20180802_gustavsborg_001

Värmeböljan spås sjunga på sista versen så vi passade på carpa väderdiemen och gick till stranden. Den mycket barnvänligt långgrunda Gustavsborg.

20180802_gustavsborg_002

Vi var där förra veckan också och Blenda verkade då börja fatta grejen med att ta sig ett dopp. Att man aldrig ångrar det, och sånt.

20180802_gustavsborg_008

Och denna gång trivdes hon som fisken i vattnet, så att säga. Här kröp hon av och an — först upp på stranden, sen ner i vattnet igen, och så upp på stranden igen.

20180802_gustavsborg_003

Men vi mjukstartade med att sitta i vattenbrynet och sen långsamt maka oss ut på djupare vatten. Det var där nångång som Blenda blev lite ivrigare och ville röra på sig. Exempelvis då gärna genom att ställa sig upp på två ben och sedan gå vidare i rask takt.

20180802_gustavsborg_004

Men kan hon varkendera? Näe. Det ska vi inte påstå.

20180802_gustavsborg_005

Hajbadhatten fick vi av våra snälla grannar, den är egentligen för stor för Blendinin men trevligt med nåt som skyddar mot solen. Plus att det ser lite kul ut ibland då hon knappt syns under den.

20180802_gustavsborg_006

Här ser vi den lilla havsbeben kravla upp på land. Hon plockade bestämt bort tång, vass och annat skräp som låg i hennes krypbana och slängde det bakom sig, med stort nöje.

20180802_gustavsborg_007

Hjääälp det förskräckligt lilla havsodjuret röjer undan all oreda i sin väg!!

Tror det var en bra dag att vara havsbeb.

en nekande summering av mitt innersta väsen

opinion & reflektion

En kompis till mig summerade nyligen mitt innersta väsen i en simpel fras.

Tidigare i somras, när jag övernattade på sjukhuset med Blenda en natt, så fick jag ett meddelande av Frank som också var där med sin dotter. ”Funderar om vi är vägg i vägg”, skrev han. Jodå, det var vi!

Han hade hört min röst genom väggen och känt igen den. Eller egentligen hade han känt igen sättet jag sa ”nej” på, sa han. Eller mer specifikt, sättet jag sa ”neeeeeh”. Så skrev han.

Ganska imponerande! Alltså av honom. För mig något förbluffande. Säger jag nej (läs: neeeeeh) på ett väldigt utmärkande sätt? Bräker jag fram det som en bergsget som nyss förlorat i musikfrågesport och tappat sitt fotfäste på den närmast lodräta bergsväggen? För lite så föreställde jag mig det då.

En tid senare då vi sågs var jag fortfarande förundrad. Och han förklarade att det bara är att jag säger det på ett särskilt sätt, att jag liksom andas ut då jag säger det. ”Du slappnar av på nej”, sa han.

Jag slappnar av på nej!!

Det är ju jag i ett jäkla nötskal det. För visst fasen är det så. Jag slappnar av på nej.

20180420_veryspeciallady

Inte jättestarkt relaterat till inlägget, men borde ha köpt.

Har aldrig förr så tydligt känt att min personlighet äntligen håller på att utkristallisera sig. Här har jag i 34 och ett halvt år gått omkring och känt mig lite diffus i kanterna och så bara PANG en kontur.

Hej jag heter Linnea och jag slappnar av på nej. Du då?

böljor & dyningar

dokumentation & situation

20180725_btrappa

Får ni också känslan av att den här värmen är någon slags kuvös som bara ruvar, ruvar och ruvar? Utan att resultera i mycket annat än frustration? Som att den får saker att igla sig fast vid en och klia, störa, gnaga vartefter, i efterhand.

Börjar snart tro att jag håller på att få något nervsammanbrott, inte på grund av själva värmen men som att den är vad som manar fram det. Känner mig just nu så spretig åt alla håll utan att nå någonstans. Hopplös dag, möter bara distraktioner och hinder.

Har varit så upptagen de senaste dagarna att jag inte hunnit blogga fast viljan har funnits. Det är också störigt och får mig i obalans. Men egentligen är jag, som de säger, in a good place. Det är bara det att jag inte haft tillräckligt med tid att känna efter på sistone.

Men nu har jag helt egen tid på gång här. Alfred tog Blenda till biblioteket. Jag har lämnat telefonen i ett annat rum. Jag har ätit en banan, ifall att det är så att jag surar för att jag egentligen är hungrig utan att fatta det. Med den här hettan så, vem vet?

Kanske behöver jag bara svalka av mig. Vem gör inte det?

Jag har hur som helst grandiosa planer för augusti, guldgusti, bloggusti. ”Grandiosa” är kanske att ta i men ni vet, allt är relativt. Egentligen går planerna jag smidit enbart ut på att jag ska vara mer aktiv i bloggosfären — både här och där. Torde inte vara så värst svårt. På återseende!