Pys som en ventil

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Mot normaltid

linneakorvketchup.jpg

Sitter vaken i Katternö och tycks inte kunna varva ner. De här senaste dagarna har varit så ovan(lig)t fullspäckade att jag blivit lite stirrig. Jag blev överrumplad, plötsligt var det onsdag och vi åkte tåg till Helsingfors. Vi checkade in på hotell, och nu är det suddigt, vad gjorde vi sen? Det känns redan som så länge sen och det är svårt att minnas, men vi gick och åt på Vapiano kommer jag ihåg nu när jag riktigt anstränger mig, sen över gatan tillbaka till hotellet, vi nattade Blenda, vi somnade själva.

Sen blev det bokmässa i två dagar och jag är nog för trött för att gå in på detalj tror jag. Men vi var där och sen klev vi på ett tåg, skulle byta i Tammerfors men missade det vi skulle åka vidare med. Fast vi hade faktiskt en ganska god orsak den här gången men jag får återkomma till den. Hur som helst så anlände vi till Vasa ungefär en timme senare än tänkt, sent på fredagskvällen, fick direkt gå och handla kattmat. Kom in, tamburen bar en märklig doft och jag tänkte förfärat, generat ”Luktar det alltid så här hos oss?”. I köket stod en kvarglömd bioavfallspåse och spridde unkenhet omkring sig. Nattade Blenda, höll sen på att somna på soffan.

Vaknade i morse, fast det känns som för tre dagar sen, och vi packade ihop våra saker igen, körde hit till Katternö. Hängde upp lite pynt som Karolina lämnat av här tidigare i förmiddags. Alfred upptäckte att vi glömt Blendas blöjor i Vasa. Jag körde vidare in till Jeppis på brunch med orsaken baby shower för Karin, sen återvände vi alla hit till oss, och fortsatte partajet här i min hemgård. Därav pyntet alltså.

Och här fick jag ta en paus för Blenda gnydde. Så nu har jag sövt henne igen och nästan mig själv också på kuppen, men jag ville ändå skriva ett par avslutningsord här. Det är så väldigt lätt hänt att inlägg bara förblir i utkasthögen nu för tiden. De senaste dagarna har jag upplevt cirka tusen saker jag tänkt att jag gärna skulle skriva ner och berätta om. Men ingen tid har ju funnits för det i det här (mestadels ändå roliga) virret.

Fast i natt övergår vi till normaltid, sägs det. Det ska nog jag med.

Inga kommentarer

Tvåminutersregeln

Jag hörde ett sånt bra life hack igår, eller jag tror att det kan vara bra fast jag inte aktivt testat det ännu. Har haft en oproduktiv (skrev först oproDUKTIG, hashtag truthsayer), motig vecka och nätterna har varit usla, dels på grund av bebis men också till stor del på grund av oproduktiviteten och motigheten som hållit mig vaken. Ska också erkänna att jag har njutit av att vara vaken ett par timmar efter att alla lagt sig, alldeles för sent på dygnet för att få något gjort, men det har varit så skönt att bara vara, vet ni? Hur som helst så har det blivit snöbolligt, helt enkelt. Kanske är det därför jag är så peppigt inställd till detta livsknep, ser fram emot att dela in nästa vecka i tvåminuterssjok så ofta som möjligt och se vad som händer.

Knepet heter tvåminutersregeln och är för alla er som har svårt att få saker gjorda utav en orsak eller annan.

Kanske för att ni inte tycker att tiden räcker till eftersom en stor del av den går åt att angsta över att saker måste göras. Låter det bekant?

Kanske för att ni, ärligt talat, tenderar vara slarviga? Såna som drar ut kläder ur garderoben men tycker ni inte hinner med att vika in dem tillbaka och ni ska göra det sen, men vänta, plötsligt är det ett berg av kläder? Och när ska en hinna ordna upp det?? Låter det också bekant?

Kanske för att ni är lagda åt prokrastinering? Såna som i dessa Messengertider blivit urusla på att ha kontakt med folk eftersom lättillgänligheten sätter en oförklarlig press på er, en som får er att titt som tätt bara inte fungera? Så att ni läser mejl när ni egentligen är upptagna och sen glömmer att svara? Eller så att ett meddelande kan kännas som ett fönsterkuvert innehållande ett kravbrev (det är det sällan) och detta får det att knyta sig i magen på er och ni tänker ”jag tar itu med det där sen då jag sansat mig” och så plötsligt har ni ägnat ett sekel och fyra Buffy-maraton åt att vänta på att planeterna ska alignera sig i en rät linje och ni ska känna att jamen nu så nu är jag redo att ta itu med alla krav som inte ens någonsin fanns?? (OCH ÅH VÄNTA nu har det dessutom blivit pinsamt att det dröjt så länge, sååå nu kommer det antagligen ta ännu mer tid innan ni samlat er tillräckligt för att ta er över den tröskeln också?) Va, låter det fortfarande bekant?

Är ni jag eller??

Så då är regeln sån att vi ska ställa oss frågan: Tar det under två minuter att göra? Är svaret ja, då måste vi göra det direkt. Är svaret nej, då får vi skjuta på det lite. Det är helt okej. Men, blott ynka två minuter har vi väl så gott som alltid tid med och ork för.

En annan fördel är att ska vi göra något som känns jävligt jobbigt, så kan vi till exempel tänka så här: Ja, okej, det kommer vara jobbigt, MEN jag får bara sätta två minuter på det. Sen måste jag ha det gjort och då ska jag tänka på nåt som får mig att må bättre. Då är det över. Och dessutom, oftast känns det ju skönt att ha jobbiga saker avklarade.

Ja, jag vet inte, kanske är sånt ganska självklart för de flesta? Kanske det ANTAGLIGEN är meningen att såna riktlinjer ska människan förstå av sig själv utan att behöva få en klar regel presenterad för sig som verktyg för att Hantera Livet. Eller känns så, som att jag bara missat det, medans friska, sansade, välbalanserade människor be all like ”Öööh välkommen till vuxenlivet din smutsiga lilla idiot”.

20181021_esmeralda

Ett annat tips är husdjur.

Och det knepet har jag faktiskt hittat på HEEELT själv och iiingen annan har tänkt den tanken förut så det så

Har ni nåt annat life hack (for life dummies eller ej) på lager? Vill inte avslöja för mycket men de kan tänkas behövas här borta.

4 kommentarer

Andra alternativ, andra resultat

Scan10006

Jag hör allt mer ofta att vi närmar oss miljöfrågan ur en skev vinkel när vi vill utmana individen till att leva hållbart nog för att bromsa på klimatförändringen — att det är upp till politikerna att navigera oss förbi det isberget, innan det smälter. Att individen är i stort sett maktlös gentemot företagen, de stora producenterna, jättarna. Vi är helt enkelt för små.

Som denna artikel av Martin Lukacs på The Guardian säger, så håller vi oss sysselsatta med att försöka gröna våra personliga liv genom att installera solpaneler och köpa påfyllbara pennor, medan stora företag fortsätter som vanligt och gör våra ansträngningar värdelösa. Det är blott hundra företag som är ansvariga för 71 % av koldioxidutsläppet sedan år 1988. Hundra! Så ni kan ju bara försöka föreställa er vilka enorma mängder just de företagen de öser fram, fast det är ju omöjligt att få ett grepp om.

”You tinker with those pens or that panel; they go on torching the planet”, skriver Lukacs.

Och visst håller jag med. Visst är det fan där nån borde ingripa och det GENAST HETI STAT.

Men jag blir ändå besvärad.

Jag blir rädd att många ska höra om den skevheten, tänka jaha men då så, och fortsätta som vanligt. Full fräs tills det tar slut. Från ALLA håll.

Hej hur var det förresten nu som Einstein definierade galenskap? VA?

Ta nu återigen den civila luftfarten som exempel, som vi så ofta gör dessa dagar. (Läste nånstans att den liksom blivit något som vi använder för att kanalisera vår miljöångest. Var det kanske i Peppes blogg?) Säkert är det väl så att den sist och slutligen utgör en ganska liten bit av isbergets topp, men… men än sen då? Den måste väl ändå begränsas den med? Så kan vi börja styra ner oss på jorden igen innan vi störtar?

Vi kan ta cykeln istället för bilen. Vi kan skrapa disken istället för att skölja den innan vi sätter den i diskmaskinen. Vi kan köpa inhemsk potatis istället för importerat ris. Ni fattar. Vi kan välja lite annorlunda bara. Så ofta vi bara kan. Ju mindre sak, desto lättare borde det vara. Släck lampor, dator och annat som drar el. Skär ner på köttkonsumtionen. Stäng av kranen när du borstar tänderna. I detta hushåll kunde vi definitivt bli bättre på att planera måltider istället för att låta mycket av det som handlas bli till matsvinn. Jag borde också lära mig att prioritera närproducerat och säsongsbaserat framför exotiskt och nyckfullt. Bland annat.

Vi kan göra en massa små val som kanske inte känns fullt lika smidiga som det vi är vana med, men det är sen kanske inte heller tänkt att det ska vara helt bekymmersfritt,  obetänksamt lätt.

Faktum är väl att ”lätt” är precis det som lett oss hit?

Oavsett om man tror att ens insats är i stort sett meningslös eller inte så är det väl fasen ändå bättre att försöka i alla fall. Istället för att fortsätta precis som förr och förvänta sig att nåt ska förändras. Det låter ju inte riktigt klokt.

Så dags att välja det andra alternativet kanske?

Drömmen om att inte flyga

rulle032

Ett foto från en analog rulle. En resa för ett par år sedan. Ett fönster i Tallinn.

Vi flög inte alls den gången. Vi åkte tåg, färja och buss till Helsingfors, Tallinn, Riga och sen tillbaka igen. Orsakerna låg fördelade mellan att spara pengar och på miljön men inte på äventyrskänslan. Det är så lätt att romantisera den gamla tiden när det tog veckor att korsa Atlanten och tågen fortfarande tuff-tuff-tuff-tuffade på i relativt sakta mak, ni vet.

Och det är förstås svårt att återskapa svunna tiders charm, men vet ni, det är inte alls illa att resa på det sättet vi gjorde. Att åka buss från Tallinn till Riga kostar cirka 5-7€ per person och tar drygt fyra timmar. Och jag tycker om vad att åka buss gör med mig. Jag lutar mig bakåt, tittar ut genom fönstret och slappnar av. Låter tankarna vandra. Drömmer mig bort, inte sällan till vyerna jag fångar glimtar av. Det får ta den tid det tar. Jag är bara med.

Fast klart jag också förstår charmen med att nå sitt resmål så snabbt som möjligt. Herregud, är väl ingen komplett galning heller.

Men nu sitter jag här — nedslagen och uppjagad av klimatrapporter jag inte vågar läsa allför ingående — och tycker att det känns lite vemodigt att tänka på att det som förr kallades att resa i nutid tycks handla så mycket om att vistas. Vet ni?

Det blir allt svårare att komma ifrån att den civila flygfarten, flygandet för nöjes skull, bör avta. Den bara måste ju det. Allt vi gör som förstör måste minskas. Men det är så lätt att röra sig i en cirkel på tryggt avstånd runtomkring miljöfrågan.

Jag tror ni märker att jag gör det nu också.

Så. I väntan på att någon uppfinner den miljövänliga teleportören, och att politikerna tar itu med sin utmatning att leda folket på rätt miljöbana (VAKNAAA!!), tycker jag att vi — simpla världsmedborgare, vardagens trendsättare och några influencers — kan försöka trycka in lite status och nöje i att faktiskt vara på väg nånstans igen, inte bara i att lyfta och landa. Bara så att det blev åtminstone pikulite mer lockande att välja ett annat alternativ än att ta flyget.

Kan ni föreställa er hur utvecklingen skulle se ut om folk visade intresse för självaste färden också? Tågen, bussarna, färjorna skulle bli allt mer bekväma, smarta, praktiska. Kanske skulle nån få den strålande idén att dessutom inreda dem stämningsfullt. Som att färden faktiskt skulle ses som en väsentlig del av upplevelsen! Som att den faktiskt skulle få förmedla mer, något annat än bara ”…så det var ju smidigt”. Tänk det.

Jag kan för min del knappt tänka mig något mysigare i resväg än att boka en liten tågkupé för natten, knappt bredare än en säng, och somna medan främmande landskap susar förbi fönstret. Vakna och hämta frukost. Eller kanske väckas av en knackning på dörren då frukostvagnen kommer förbi? Och kanske just då åker tåget på en bro över Bosporen på väg till Turkiet och längre österut, eller genom en tunnel i Gibraltar sund på väg till Marocko och vidare söderut, eller kanske stannar det precis vid tågstationen i Sankt Petersburg, och jag är snart hemma igen. Och där får jag sitta i sängen och dricka mitt kaffe, äta mina scones som hållits varma så att smöret smälter ner i dem under marmeladen, blicka ut genom fönstret och känna så här: Detta hade jag inte velat spola förbi.

Hur får vi det att bli eftersträvansvärt att verkligen resa igen? Kan vi lobba för det lite? Är ni med? Hur skulle er flygfria drömresa se ut?

12 kommentarer

Fruktansvärda fynd

Utanför Röda Korset-loppiset står nästan alltid ett par köpvagnar med gratisgrejer som man får ta. Oftast är det böcker och udda, små prydnadsföremål. Jag har till exempel tagit en tesil i typ flätad bambu, mest för att jag gillade hur den kändes. Pepparkaksform för små hjärtan. Rottingkrokar att sätta upp på väggen. Ett par böcker.

En gång var jag nära att ta en gigantisk, härlig, mörkgrön barnvagn från cirka 70-tal, men jag ångrade mig sen eftersom att inredningen var gjord i plast och det verkade så svettigt, och för att jag inte riktigt visste var jag skulle ha plats för den. Jag pendlar fortfarande mellan att intensivångra att jag inte tog den, och att känna mig superstolt över min tillfälliga självdisciplin.

20181015_frukt

Och idag blev det bland annat dessa. Sex servettringar och ett servettställ med naturens eget godis-tema i trä. Tyckte de var för gulliga för att låta vara kvar! Har aldrig ägt servettringar förut. Men nu hörni, nu är jag redo att ställa till med propra middagar med säkert inbuntade servetter. Nu är jag megavuxen. Jag menar, UPPENBARLIGEN. 👀

Men jag känner plötsligt att jag har ett enormt glapp i min allmänbildning för jag kan inte räkna ut vad den gula frukten uppe till höger är. Päron? Papaya? Mango? Om du tycker att det är självklart vad det är så kan du väl snälla säga. Jag tycker att den mest liknar en potatis men gissar att en sån ändå inte hör hemma i fruktsalladen. Även om det skulle vara liiite typiskt finländskt att inte kunna hejda sig från att smyga med några nypotatisar i en sån ändå. (Och liiite typiskt potatisfinländskt av mig att nu fundera hmm kanske inte skulle vara så illa ändå? 🤷)

2 kommentarer

Vandringslust i världsarvet

20181014_123838

Det här vädret i dag, va? Ja, vad ska man säga? Det är inte helt obehagligt att betrakta det, för inte är det riktigt rätt att det är på detta sätt… men fint var det ju.

Vi valde att ta vara på det vackra i kråksången genom att utforska en vandringsled. Lotten föll på Bodvattnet runt på Björkö i Kvarkens skärgård, med sitt utkikstorn Saltkaret som skymtar i bilden ovanför. Vi valde dock att gå medsols så vi nådde tornet sist.

20181014_124121

Vi hade igår köpt en begagnad Manduca-bärsele som vi ville testa. Vi hade det som ett litet mål den här veckan att vi skulle hinna få tag på en sele som kan bäras på ryggen, inför dagens varma väder. Idag skulle vi ut, hade vi bestämt. Och det fixade vi!

Sen tidigare har vi en liten BabyBjörn-sele, men den har inte alls varit ergonomisk (för den vuxna, i alla fall) och det har blivit tungt att kånka på den extravikten frampå, har jag tyckt. Blenda också alltid protesterat mot den efter viss (kort) tid. Så den har inte använts så flitigt.

Nu bar jag dryga tio kilo på ryggen utan problem. Och Blenda trivdes också hur bra som helst, faktiskt så somnade hon nästan direkt.

20181014_125101

Trots att Blenda hastigt kom till ro så kändes det för oss andra inte så avslappnande att gå där. Vi var långt ifrån de enda som fått samma idé om att carpa lite naturstigsdiem en sån här dag, och det är inte så roligt att behöva trängas. Vi vill ha lugn och ro ute i naturen, så det var ju lite dumt att besöka en sån här populärt naturnjutarplats en sån här solklar naturnjutardag.

20181014_125935

Men men, här var vi nu och fint var det. Nästan tillräckligt fint för att få oss att glömma vår aversion mot — örk! — folk… men bara nästan.

20181014_130719

Men sen hände något jättebra! Leden delade sig och en skylt berättade att man kunde välja en rutt som gick närmare vattenbrynet, eller så en annan då som var ett par hundra meter kortare.

Vi tvekade en tid men sen beslöt vi att ta den som höll sig längre ifrån vattenbrynet, eftersom att den verkade gå mer in i en skog och jag föredrar att vandra i skog och för att vi resonerade att andra människor tenderar vara precis tvärtom så att de vill titta på vattnet.

Så då gick vi in i skogen. Och där fick vi vandra ostörda! Dessutom i skugga! Vi fick till och med höra fågelsång. Paradis!

Önskar bara att skogsdelen hade varit längre. Överlag så var hela rutten lite larvigt kort. Måste nog gå leta upp en längre nästa gång.

20181014_131532

Skogen blev till dunge och gick från mörkgrönt till gyllengul som i en skattkista.

20181014_132410

Bling bling i lövverket.

20181014_132421

Inte för att det syns men Alfred matchade omgivningen bra med gröna byxor och gul ryggsäck. Bra kamouflage.

20181014_133145

Kommer inte på nåt att säga om den här bilden. Tyckte först den var ganska fin men plötsligt känns den så himla typisk, som att alla sett minst femhundrasjuttioelva identiska bilder på vass. Vi kan rent av säga att den de facto är ganska… ovass. 😎 Varsågoda.

20181014_134345

Vi nådde fram till Saltkaret, utkikstornet. Därifrån, tjugo meter över havet, fick vi spana på moräner. Och paret Svan, om ni ser de vita plupparna till höger i bilden.

20181014_134403

Min dejt.

Vi stannade inte så länge där uppe, det var ganska mycket folk och väldans blåsigt. Blenda hade vaknat en stund innan och hennes ögon, liksom mina, tårades av den starka vinden.

20181014_134626

Men det var värt att stanna och spana en stund. Mycket fint!

Sen gick vi ner igen och strax därpå gick vi förbi en familj som satt vid ett sånt där rastplatsbord i mörkt trä med massiva bänkar, och de hade med sig en shisha! EN SHISHA!! En stor och jättefin en som de smällt upp där på bordet! Verkade så oerhört mysigt och det doftade himmelskt. Blev extremt förälskad i kulturkontrasten.

20181014_135150

Vi beslöt att bänka oss vid denna utsikt och äta vår matsäck. Rutten var slut men det går ju inte att åka hem utan att picknicka. Så här satt vi och åt varsitt kokt ägg, massor av salta kex med brie, och sen varsin kanelbulle till efterrätt. Blenda åt majskrokar.

20181014_140522

Och gnagde lite på bärselens remmar. Orkade inte börja krångla med att ta loss henne så hon fick hänga kvar på ryggen så länge vi pausade.

Linsen på min framkamera har förresten spruckit tvärs över så den gör lite såna där intressanta ljus performances.

20181014_141310

Helt okej idyll.

Sen lämnade vi Kvarkens skärgård. Vi var väldigt glada och nöjda. Med vädret, med dagen, med allt. Och Alfred sa ”Nu får det väl fan ta och räcka med det här fina vädret”. Japp, det får det.

Inga kommentarer

Ett knippe veckofärska loppisfynd

Alltså vilket härligt höstväder! Älskar när ett tunt molntäcke är spänt som en sval bomullsmarkis över himlen på hösten. Egentligen gillar jag det alla årstider men kanske särskilt hösten ändå, solen är så skarp då och ligger så lågt att man annars blir bländad vart man än tittar.

Alfred hade åkt till Pensala över dagen för att hjälpa sin far med lite skogsarbete och jag bestämde att det var dags för Blenda och mig att promenera till Comboliina, vilket alltså är ett ganska stort loppis som ligger en knapp kilometer härifrån. Inte långt, men ändå går jag dit ganska sällan. Eftersom det är privatpersoner som säljer där och prissätter själva kan fyndpotentialet variera enormt. Känns ibland så himla snopet att traska på där och kolla igenom 100+ bord och hitta precis NOLL. Som att allt som finns är typ fjolårets Cubus och Gina Tricot och slippriga H&M-toppar från fem år sen. Särskilt när så mycket av utrymmet numera är reserverat för nya produkter, typ överskottslager och sånt kanske? Hur som helst känns det störigt när så mycket är nytt. Vill ju ha gammalt.

Men under dagens besök hade jag fyndgudarna på min sida! Och har till och med tagit bilder på inköpen, utspridda på sängens skrynkliga lakan. Låter det inte fancy va? Vi kikar —

20181011_linnebyxor

Vitt hålbroderat linne i bomull. Ett gammalt från H&M, på den tiden då damkläderna hette Hennes Collection. Så kanske sent 90-tal? Leker lite med tanken på att färga detta, men bara en mörkare vit nyans i så fall. Har de senaste månaden utvecklat en totaldille på vita nyanser, vilket är ungefär det märkligaste jag någonsin skrivit. Menmen där är vi nu. På Tvärtemotgatan i Bakochframland. Uppochneriversum.

Byxorna är varmt och dovt plommonlila, högmidjade, rakt bredbenta och i manchestersammet. Ska vi säga score? Score! Märket är inhemska Pola, grundat 1927, vars produkter frekvent dyker upp på loppis här i Finland. Tyvärr är de lite för korta i grenen för mig, men jag har granskat insidan och tror det ska gå att rätta till. Håll tummarna! Så ja, eventuellt score, ska vi kanske säga.

20181011_klaenning

Barnklänning i bomull. Än så länge för stor för Blenda men jag kunde bara inte motstå den. Provade den på henne och hon såg ut som en proper vinterdröm på prärien. Märket är återigen ett gammalt H&M, etiketten bär titeln Up To 7. En kvick googling gav inga resultat och jag orkade inte gräva ner mig i det, men gissningsvis rör det väl sig om 90-tal igen. Klänningen är förresten ”made in England”, något som spontant känns ganska sällsynt i dagens klädproduktion för H&M…

20181011_koftapolo

Och mer H&M blir det, men de här två relativt nya. En ljus kallgrå bomullskofta med svarta knappar. Är så svag för kontrasterande knappar nu för tiden, tycker det är så snyggt. Är ju också koftnörd sen förr. Men den här var likväl åt Blenda.

Det är också den ribbstickade beigea polon, också den från H&M och i organiskt bomull och så himla mjuk. Blenda blev alldeles överförtjust i den och rultar redan omkring med den på sig, som nån liten beatnikpoet på LSD.

20181011_klaenningpyjamas

Mer åt Blenda, och här blir jag ytterst tveksam till hur intressant detta nu är, just de här plaggen som ändå är ganska precis sådana man ser överallt på alla barnavdelningar just nu, men ja ja. Jag har redan laddat upp bilden. Ni kan scrolla förbi.

Klänning/tunika från H&M, eftersom att jag har lite svårt att säga nej till leopardmönstrat. Leopardmönstrat är dessutom en neutral färg, om ni inte visste det. Fast då ska den helst vara så naturtrogen som möjligt, den här är ju uppenbart inte tillräckligt brun. Äsch. Blir efterskottstveksam till köpet nu, den hade fått vara finare faktiskt. Nåjaaa. Åtminstone syns väl inte bananfläckar så värst bra på den! Och sådana blir det många av.

Den ljust dammigt rosa pyjamasen med vitt spräckel köpte jag eftersom vi nyligen varit tvungna att pensionera ett par som blivit för små och det visat sig att det löns att ha ganska många pyjamasar att cirkulera mellan. Denna från Lindex. Tycker de ofta har fina, mysiga grejer där på bebavdelningen. Många skogsdjur nu i höst.

Och det var de sista av dagens fynd! Så över till ett par fångster från tidigare i veckan. Då gjorde vi ett snabbesök på Folkhälsans Loppis och Retrobazar ute i Smedsby. Alltså det är ett (1) ställe men heter så.

20181011_skjorta

Här en kornblå barnskjorta i bomull igen. (Märker ni temat?) Men denna är trots barnstorleken inte åt Blenda, hon skulle f.ö. drunkna i den, utan åt mig. Det är en väldigt rymlig 120 alltså. Har en längre tid varit på jakt efter korta skjortor och har därför ganska ofta spanat på barnavdelningarna, men denna är den första som kunnat dubbla som liten vuxenskjorta lika bra som normal barnskjorta. Hot’s Company är märket, vad nu än sen det är. Gillar att den har en liten western twang också. Axelok och silverknappar.

20181011_kappa

Och sist men definitivt inte minst, en beigespräcklig vinterkappa med kaffebruna accenter. Märket är finländska Master-Coat, som tillverkade damkappor från 1977 och cirka tjugo år framåt. Vad ska vi datera denna design, sent 80-tal? Tidigt 90? Men den känns samtidigt lite 20-talsinspirerad på, med den stora fuskpälsklädda huvan som vilar över axlarna som en bred sjalkrage. Blir lite extra kär i den nu då jag ser den på bild — kontrasterna, spräckligheten, texturen, känslan. Den är i rymligaste laget fast storleken är 32 vilket i övrigt skulle vara alldeles för litet för mig. Så man får bara tänka på hur överdimensionerad den egentligen var tänkt att vara och konstatera att allt är relativt.

Det var allt! Eller inte så lite heller. Ganska många plagg att köpa på en vecka tycker jag men tacka vetja second hand. För miljön och plånboken och så vidare ni vet. Fast då tyckte jag också att kappan var just och just inom rimlig gräns i sitt pris. Trots det var den sammanlagda summan ändå bara 28€.

Jag och Blenda är ensamma hemma igen och nu kan jag inte längre distrahera henne med Teletubbies på den andra skärmen. Hon sitter i min famn och griper tag i allt så har något märkligt hänt i inlägget skyller jag på henne. Hon är också märkbart och ljudligt frustrerad på att jag inte ägnar henne tillräckligt med uppmärksamhet. Måste natta denna besynnerligt månghänta varelse innan mitt tålamod brister! Ajöss!

Inga kommentarer

Gubbmagnet (på ett mysigt sätt)

20181007_DSC08160

Blenda har gått och blivit en gubbmagnet eller så har möjligtvis gubbar gått och blivit Blendamagneter.

Häromveckan på café gick hon fram till två äldre män och sa hej. De sken upp, vinkade åt henne och pratade lite med henne. Jag gick för att hämta henne och när vi vänt oss om och var på väg tillbaka till vårt bord hörde jag dem säga åt varandra ”Tänk att du också varit sådär liten”.

På väg från samma café stannade hon upp och sa hej åt en annan äldre man som just då stod i kassan. Denna uppskattningsvis 85-90-åriga man blev jätteglad och gjorde en sån grej av det att Blenda skrattade. Vi gick ut samtidigt och då fick de ha en pratstund. ”Man måste vara på barnens nivå”, sa han att var tricket för att komma överens med de små. Jag kom att tänka på det där uttrycket som finns om ålderdomen, att gå i barndom. Det ligger nog nåt i det.

I går befann vi oss på ett annat café och återigen stannade Blenda upp när hon skulle gå förbi två män, en äldre och en som gissningsvis var hans vuxna son. Hon sa hej och de verkade komma av sig lite, jag gick och hämtade henne och mumlade något lite ursäktande och att hon hittar så många kompisar. De tycktes slappna av då, drog på sina munnar. ”Jag har ett barnbarn i samma ålder som jag sköter två dagar i veckan”, berättade den äldre mannen, märkbart stolt och förjust. Det är en härlig ålder, tyckte han. Ja, och mycket att hålla koll på, sa jag. Jo, skrockade han.

Ganska mysigt ändå, om ni frågar mig.

Inga kommentarer

Kakor & blommor

20181005_kakor_001

Gissa om det doftar gott i köket, skulle jag skriva sent igår kväll, men just då satte beben käppar i blogghjulet. Det var redan natt egentligen och efter att jag sövt henne igen kände jag mig själv för dåsig och lat för att göra något annat än äta rostat bröd, dricka en skvätt te och titta på nåt avsnitt Sex and the City.

Har aldrig sett serien i sin helhet förr och det finns mycket som inte åldrats jättebra, men vänskapen kvinnorna emellan strålar starkt. Sexet, skorna och sökandet efter kärleken har jag näst intill noll intresse för. Det är systerskapet jag tittar för.

Men ja, jag hade alltså bakat ett par kakor igår. När jag förra veckan också bakade ett par kakor, fast då till Alfreds boksläpp, märkte jag att jag plötsligt igen tycker att det är så kul att baka! Först ut igår var en apelsinchokladkaka som fortfarande väntar på ett lager mascarponeglasyr, och sen utav bara farten så blev det också ett banana bread som trots namnet är mer kaka än bröd. Men det beror kanske på vem man frågar.

20181005_kakor_003

Och just nu gräddas ännu en kaka i ugnen. För vad är ett ettårskalas utan bebvänlig födelsedagstårta? Den har alltså inte trettio liter socker i sig, till skillnad från de andra. Däremot en hel del banan och kardemumma.

Jag inser att jag beter mig som en besatt hemmafru men det känns riktigt okej, rent av roligt. Önskar ärligt talat att jag var MER hemmafruig så att det där att städa upp efter sig skulle gå lika dansant.

Men jovars jovars. Det börjar verka kalasdags, banne mig. Häromdagen plockade jag ett fång renfana och baldersbrå vid pappersbron, och höstastrarna mamma hade med sig förra helgen håller fortfarande formen. Imorgon får de agera födelsedagsblommor!

Hade tänkt att jag skulle bjuda på något att tugga på i detta inlägg också men det går inte. Min hjärna är fylld med pösigt vispade ägg och fluffig vispgrädde. Nytt försök en ny gång, och då har jag varit mamma i ett år. Nog är det lite konstigt att tänka på, särskilt eftersom att det samtidigt känns så alldeles självklart? Svårt att förklara, svårt att definiera. Hur som helst, på återseende!

6 kommentarer