Vilda tulpaner kan inte tämjas

20190422_wildtulpen

På påsklördagen tog vi en loppistur i Jeppis och där hittade jag det vårblomstrande seriegrafiet ovanför. Vildtulpaner i en trädgård i Potsdam, tryck nummer 53 av 400. Gjorde lite research och det visade sig att andra tryck i den här serien av konstnären Siegward Sprotte har auktionerats ut från 60€ och uppåt. Om jag inte missförstår det helt så har ett av dem sålts för 200€? Jag betalade dock 2€ för mitt, hehe.

Nöjd med det och lika nöjd att jag köpte tulpaner på påsk, i vårtider, i tulpantider. Tycker dessutom att trycket är väldigt tjusigt. Är det inte lite som att känna solens värme i krispig luft när man ser på det? Nästan som att man kunde se tulpanerna svaja till lite i en svag vind vilken sekund som helst.

20190421_malning

Ett annat fynd från samma skattjakt var tavlan ovanför. Den är mer anonym och jag har inte ännu lyckats luska ut vem som är konstnären bakom den. Tro mig — jag har försökt. Kanske blott en glad amatör med en utpräglad svaghet för Chagall? Att den var så chagallig var det som drog mitt öga till den, sen visade det sig att Alfred också gillade den. Den hade inget pris men vi kom överens om att är den under 20€ så tar vi den. Vi fick den för halva det, så det klassar vi som ett fynd — varifrån den än härstammar!

Jag efterlyste flera idéer och tolkningar på signaturen i mina instastories, och jag har frenetiskt googlat på många alternativ. Men no luck, alltså. Står det Lies, Lier, Lien, Lis, Lir eller är det inte ens i närheten av nåt sånt? På baksidan finns en tejpbit med summan 1600:- antecknad på, och närmast har ju tecknen ”:-” använts i Sverige. Men i Tyskland också, sa en snabb googling. Så kanske har tavlan vid något skede varit till salu i endera länder? Är konstnären svensk? Tysk? Måste undersöka vidare! Har ni förslag på var, hur och vad jag ska leta härnäst? Help a loppa out!

Inga kommentarer

Behagligt men obehagligt

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Glad påsk eller hare bra

Skärtorsdag! Och jag jobbar halvdag. Nu har jag kaffepaus. Varför känner jag mig alltid tvungen att nämna det? Som om nån arbetsmoralpolis skulle snoka förbi här och bara JASSÅ! TVI DIG!

Hur som helst. Efter jobbet ska jag gå och handla ingredienser till en vegerompaj som jag tänkte bjuda några kompisar på. Sen ska vi samla ihop vårt pick och pack och dra till Blåku–, ursäkta, Katternö. Vi ska stanna där över påsken. Antagligen hänga på terrassen en del och kurera våra förkylningar med naturlig solig D-vitamin.

Men va, sa jag förkylningar? Men inte kan vi väl vara sjuka IGEN? Det är ju allt jag någonsin skriver om denna Sjukvår2019?? Jodå. JOO-O-DÅ. Det kan vi.

20160507_harebra
Glad påsk då, eller som vi säger i den sekulära världen: Hare bra! 🥁🐇

Och nu har det gått flera timmar sen jag skrev ovanstående stycken. Picket är packat, packet är pickat, och vi är på väg norrut. Har egentligen inget att tillägga, det störde mig bara att inte publicera ännu ett halvklart inlägg. De tenderar samlas på hög.

P.S. Vill man träffa de smittsamt gladlynta hararna på bild får man förresten åka till naturhistoriska muséet i Riga.

Tre lördagsögonblick

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonstund. Blenda väckte mig klockan sex och då fick hon komma över till vår säng, så låg vi där en timme, bara hon och jag. Jag gick och lade mig idiotiskt sent igår, fast jag varit sliten och mör hela dagen. Varför blir det alltid så? Men jag somnade ändå inte om. Alfred var i Helsingfors, och jag och Blenda har haft hela fredagen för oss själva. Men jag var så trött att vi gjorde ingenting. Orkade inte ens gå och handla. Men tömde ur garderoben i tamburen på de tjockaste vinterplaggen. Tog Blenda på ryggen i sele och bar upp högen med kappor och jackor till gardoben på vinden. Bakade scones. Stekte omelett. Det var ungefär fredagen det, en bra dag om än så väldigt dåsig. Men nu var det lördag och jag bestämde att jag inte orkar vara lika slö idag igen.

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonmål. När vi varit uppe en stund blev det dags för gröt. Faktiskt så sa Blenda till själv när hon ville ha så då gjorde jag en portion åt henne. Oftast brukar jag göra havregrynsgröt som jag skivar ner banan i, eller så gör jag den med några blåbär eller andra frusna bär vi har just då, men i dag rev jag i en bit äpple. Strödde kanel på. Rörde ner havremjölk. När jag smakade på den så tyckte jag den var så god att jag direkt gjorde en egen portion åt mig själv också. Halvvägs genom den kom jag på att jag borde ta bild för att minnas. Äpplet hade redan blivit brunt, men men.

Processed with VSCO with a6 preset

Eftermiddagskaffe. Det dricker jag nu fast inte ur en av muggarna på bilden för dem har jag ställt in i diskmaskinen. Jag köpte dem i dag, på loppis. Jag och Blenda åkte ut till den ena stora en bit utanför stan och jag hittade mest grejer åt henne, men även dessa spräckliga två som får vara med här för att färgerna stämde in så bra med de två andra bilderna. Jag ville länge att mina kaffemuggar skulle vara så stora som möjligt men jag har insett att det smakar bättre ur en mindre mugg. Det är alltid en mindre jag tar ur skåpet nu för tiden. Allra godast är det ju ur muggar i formen/storleken Arabias Teema, men jag vill inte samla på en servis. Så jag testar lite olika istället — de här betalade jag femtio cent styck för. Inte mycket, och dessutom: Vad ger man inte för en god kopp kaffe?

Notiser och parenteser

Alltså gud med det där förra inlägget, nog lever jag ju ändå ett spännande liv, va, då jag känner att det är rimligt att skriva en uppsats om min spysjuka och dela den med världen?? (Nej.) MEN vi ska ÄNDÅ inte sätta punkt där riktigt än för jag kan också berätta att min kropp uppenbarligen var ute efter att ta nån slags trifecta i lidande. För tror ni inte att den valde att sen avsluta med mens adderat till kräksjuka och förkylning? OM den gjorde! Alltså det är ju lö-höj-ligt. Tack kroppen. Snällt av dig.

20190409_catsrule
En dagsfärsk illustration av hur jag befinner mig i position till trisset-i-lidande, som dock på bild gestaltas av Selma: Alltså ägd. Riktigt.

Och på tal om kroppen, och förra inlägget, så angående min ängslighets-frammanade parentes där på slutet så kändes mitt stycke om bristningarna på magen bara så perspektivlöst. Vill fasen inte vara ännu i raden av smala tjejer som bara *älskar min kropp som den är*. Men så vill jag inte heller segla över åt andra hållet och istället vara en som självupptaget pratar om kroppen och att ens relation till den *faktiskt också!!! :(* minsann kan vara jobbig även för de av oss som är normsmala. Och allra minst vill jag ju låta SKRYTIG om att jag är det. Eller liksom ”ooh mina första bristningar, how exotic”. ELLER för den delen i misstag glamourisera det att jag tappade ett par kilo över en helg på grund av kräkningar, diarré och noll matlust. Och ändå var jag ju lite nöjd över resultatet för hej hej typisk produkt av samtiden här, och så kände jag mig skyldig för det och för min fåfänga, och så fick jag den plötsliga nojjan att jag är PRECIS en sån som förhärligar sånt, genom att skriva om mina bristningar, bara att jag inte fattar det själv. Såatteeeh… det var nånstans i den röran som jag kände ungefär 😬

Hade egentligen tänkt skriva mer än bara tillägg, men har också tänkt jobba imorgon och tiden räcker inte till om jag ska hinna sova däremellan också. Äsch, ja ja. Ajöken.

Inga kommentarer

Att brista lite

20190331_001

Det är inte speciellt spännande när folk berättar om sina allmänkrämpor men alltså GUD. I efterhand tänker jag att det kanske inte var den smartaste tajmingen att skola in ett barn på dagis precis under den värsta senvintriga sjukdomstiden, för de senaste två månaderna sen hon började i februari har ju mer eller mindre varit en långt pärlhalsband av… ehh… kroppsliga substanser som vi kanske inte behöver prata så jättebeskrivande om.

Den senaste veckan har innehållit det ena och det andra. Det började med något förkylningsartat i söndags och vi åkte till akuten med Blenda en sväng p.g.a. ansträngd andning och hög feber, och jag som inte heller var frisk blev sjukare och stannade hemma från jobbet ett par dagar i början av veckan. Ännu ett par dagar senare är det Alfreds tur att bli sjuk, men då är det kräksjuka som knackar på. Vi kan VERKLIGEN titulera oss själva småbarnsföräldrar nu alltså! Vi har förtjänat det, den hårda vägen. Jag var fortfarande inte återställd från min förkylning men det sket förstås kräksjukan blanka fan i och skickade i alla fall över stafettpinnen ett par dagar efter att Alfred insjunknat. Jag tillbringade således fredagskvällen och en del av natten med att tömma mig på ALLT och lite till. … Vi kan lämna det där.

Hur som helst. Är så oerhört svag just nu, började nyss svettas på ryggen och i hårfästet för att jag gjorde denna extremt fysiska ansträngning: Lyfte mina ben och satte mig på knäna på stolen. 🙄 Det började också värka i magen mer än vanligt, det är som att jag har konstant träningsvärk nånstans på insidan av mina magmuskler, vilket jag antar att på nåt vis ändå är rimligt med tanke på hur mycket de krampade häromnatten…?

20190331_002

På plussidan: Blenda har i alla fall inte ännu visat symptom på samma sjukdom, tack och lov, peppar peppar. Katterna är också extra kärvänliga* och tar väl hand om oss.

(* för att vi är extra varma i.o.m. feber =  extra kattvänliga värmedynor?)

En annan sak som gläder mig är att min mage p.g.a. nämnda jävligt ovärdiga sjukdom för stunden plattat till sig så att jag äntligen efter 1½ år upptäckte att jag fått bristningar! Jag tror att magen framtills nu, efter graviditeten då, varit så pass rundad att de liksom försvunnit bakom ”horisonten” ur mitt perspektiv. Den putar alltid mest strax under naveln och bristningarna ligger typ på undersidan av den kullen. Har ju inte riktigt letat efter dem heller, men så plötsligt i dag låg jag på soffan och så föll solen så att skarpa skuggor formades i några avlånga gropar strax ovanför byxlinningen. Och jag kände lite att jamen JA klart jag ska ha bristningar! Visste inte att jag saknat dem men det hade jag nog. Dem ska jag bära med stolthet.

(Strax efter publicering oroar jag mig för hur det här sista stycket låter. Tyckte, för mig själv, att det var stärkande, men jag undrar… Men jag får försöka stå för det. Det är ju så jag känner.)

9 kommentarer

Från det ena till det andra

20190314_flingor.jpgProcessed with VSCO with a6 preset

Så här ser det lyckligtvis inte ut genom fönstret i dag men jag råkade ha de här två bilderna färdigt uppladdade och ready to go i ett utkast. De är två-tre veckor gamla. Och nu är merparten av trottoarerna torra, dammiga och knastriga under mina nya gaseller. (Adidas Gazelles, obvi. Har plötsligt sneakers, vad hände?) Förra veckan tog jag dem och min loppade beigea kavaj i fiskbensmönstrat ylle i bruk. Känner mig väldigt Den hemliga historien-klassisk i den. Köpte kavajen tidigt i vintras, förde upp den på vinden och hann nästan glömma bort den en tid. Kände ett litet pirr i magen då jag kom att tänka på den igen när kvicksilvret sakta kröp uppåt på termometrarna.

Ah, april, april. På ett olurigt sätt. Hade lovat mig själv att jag inte skulle börja använda vårkläder innan denna månad. Fuskade med ett ynka fåtal dagar — tog ut glädjen i förskott (fick i och för sig också en förkylning, hmm) alltså — men lika glad är jag för det att april är här!

Om jag får Seinfelda till det lite — hej vad är grejen med aprilskämt nu för tiden? Hade det inte varit roligt om jag angående bokrecensionen i föregående inlägg nu bara ”lol APRIL APRIL har inte alls läst den”?

Nej. Nej det hade det ju inte. Det hade bara varit *långsam djup suck*.

Från det ena till det andra så kollade jag på första halvan av Leaving Neverland i går.

Känner att vi måste pausa lite här för det blev ett sånt abrupt hopp. Men det är väl lite så i livet ibland. Det vänder tvärt från bekymmersfritt till bedrövligt.

Så. Jag hade redan läst mycket om dokumentären och jag trodde således inte att den skulle kännas så chockerande. Den etsade sig verkligen in i en.

Jag minns för ett par år sen då en kompis sa att det är omöjligt att Jackson var skyldig till de återkommande anklagelserna. Att han typ bara hamnat i skottlinjen, i nån slags kedjereaktion utlöst av trend och girighet. Hen verkade ganska påläst om det, faktiskt, men jag var tveksam fast också väldigt oinsatt. Men jag höll inte med, magkänslan sa emot. För jag tyckte tvärtom, jag tyckte inte att Jackson verkade vara offret, jag tyckte att han antagligen var skyldig men att det är lättare att komma undan när man är så älskad, beundrad och rik.

Jag minns i och för sig inte vad jag trodde när rättegångarna pågick, men för ett par år sen när min kompis sa vad hen sa, så kände jag starkt att oavsett vad en kanske *tror* så är det så väldigt viktigt att ändå *lita* på offren. Att bara ge dem det. The benefit of the doubt, som det heter. För vi vet ju inte.

Men så tittar jag alltså på Leaving Neverland och så kommer jag på mig själv med att inte alls vilja tro på offren.
Det skulle bara vara mycket trevligare, faktiskt till allas fördel, om männen bara satt där och ljög. Rakt upp och ner. Hittade på, i jakt på pengar, kändisskap och sympatier.
Eller vem vet vad annat.
Världen skulle bara vara mycket trevligare om det var så det var.
Men nu tror jag inte att det är så och vad jag än skulle vilja så tror jag på vad männen berättar om, och den här världen är inte alls så trevlig.

Har som sagt bara sett första delen av två ännu och jag ska strax se resten bara Alfred är klar med sitt tv-spel. I går satt jag ännu och tittade när han gick och lade sig och han frågade ”Är den nå bra då?”. Ja-a. Kan man säga att en dokumentär om pedofili och våldtäkt är ”bra”? Helst gör jag inte det. Men den är viktig, det tänkte jag på sen. För det är så lätt att tänka ”Men hur kan sånt bara ske?”. Och den ger ett klart exempel på hur. Den gör det så tydligt att det handlar om grooming. Om hur barn söker en vuxens bekräftelse. Om hur barn inte kan ge sexuellt samtycke.

Och tankarna vandrar förstås till den absolut vedervärdiga pedofilhärvan som nystades upp i Finland häromveckan. Och till att det blivit dags för mig att grundligt läsa på, plugga in och prata om Stopp! Min kropp!-handbokens kloka, viktiga, trygga punkter med mitt barn. Gör det ni med.

Kärlek, droger och rock ‘n’ roll

Jag tänkte att jag skulle återuppta den gamla, försummade traditionen att blogga om böcker jag läst. Hittills i år sex stycken, säkert dubbelt fler än det sammanlagda antalet under fjolåret (!!), men ingen orimlig takt så det skulle vara svårt att hinna plita ner några tankar om varje en. Får kanske försöka! Ska i alla fall berätta lite om den jag läste (eller hörslade) ut senast, så vi börjar där —

20190401_taylorjenkinsreid_daisyjonesandthesix

Daisy Jones & The Six (2019) av Taylor Jenkins Reid. Den här är riktigt färsk, utkom för bara en månad sen. Jag känner mig således som någon som HÄNGER MED I SVÄNGARNA, men det är jag ju tyvärr inte. Hade jag varit det hade jag till exempel vetat att ”hänga med” i bokvärlden heter typ att ”haffa raderna” eller att ”bokvärlden” heter ”omnibiblan” eller nåt sånt. Nu vet jag inget sånt så jag vet inte heller vad jag pratar om. AAANYWHOOO…

Jag lyssnade på ljudboksversionen som känns som något av en storsatsning i och med röstskådisarna, hela 21 stycken om jag räknar rätt. De mest kända för mig är Jennifer Beals (hon från Flashdance), Pablo Schreiber (OINTBs ‘Pornstache’) och Judy Greer (tycks ses i ströroller lite överallt, t.ex. som Kitty i Arrested Development) som alltid lyckas med konststycket att kombinera käck och cool. Det görs också en webb-tv-serie av berättelsen, som Reese Witherspoon producerar (liksom Gone Girl, WildBig Little Lies). Det kan bli riktigt ljuvligt! Så länge de värsta rock’n’roll-klyschorna undviks.

Men jag vet inte varför jag trampar i ring runtomkring det jag egentligen skulle berätta om.

Daisy Jones & The Six är alltså namnet på ett av 1970-talets stora rockband. Enigmatiska och karismatiska, mytomspunna och omgivna av rykten. Några av dem antagligen helt sanna. De var jättar som plötsligt tycktes falla av jordens yta. Bandet splittrades. Ingen visste varför — och det är detta som denna dokumentär ämnar undersöka.

Och nu kanske ni tänker, hmm Daisy Jones & The Six, vilka var de? Jag känner igen den tanken. Den här boken är så trovärdig och medryckande att jag titt som tätt under läsningens gång känner impulsen att googla. Jag vill så gärna se en bild på frontpersonerna Daisy Jones och Billy Dunne som trollband sin publik. Men de fanns aldrig. Det har inte funnits något sådant band fast Jenkins Reid beskriver deras musik som att den var verklig. Sångtexterna till deras sista studioalbum finns med i boken. Jag hade gärna velat höra den skivan, enligt hur den beskrivs låter den nämligen som absolut fängslande. Snopet!

Vi tar del av historien genom intervjuer gjorda i nutid. Med de forna bandmedlemmarna i The Six. Med Daisy Jones som senare skulle joina bandet. Med personer runtomkring dem — vänner, kärlekar och managers. Alla ger sina egna perspektiv av händelserna, och det här är så himla snyggt utfört, då de kan variera en del sinsemellan. (En tv-serie som är expert på detta är ju The Affair, där folks klädsel m.m. kan variera beroende på vilka personer det är som återberättar samma händelse.)

Det är huvudsakligen två parallella berättelser — den om Daisy Jones, den om The Six — som senare korsar varandra, förenas en stund, för att sedan splittras igen.

Vi får genom intervjuerna möta de vanliga grejerna vi brukar råka på i musikdokumentärer: uppväxt, nåt smärre eller större trauma som format personerna, talang, ambitioner, spelningar, upptäckten och så ut på turné. Och där kommer stjärnglansen, sexet, alkoholen och drogerna och så följer beroendet, missbruket och det sedvanligt osympatiska urartandet. Men trots att det känns välbekant så tycker jag inte det blir särskilt förutsägbart — de flesta karaktärer är utvecklade och kan såväl överraska som göra en besviken.

Jag ska medge att historien ändå inte fångar mig helt. Den är intressant och kul att följa med i, men jag har länge känslan av att allt dittills bara är en lång summering av vad som har hänt innan Det Som Komma Skall. Och jag börjar bli otålig med att inte veta vad detta ”det” är — eller om det över huvud taget existerar. Jag tycks önska allt mer frekvent att det skulle gå snabbare framåt.

Att boken i det stora hela är så charmigt skriven (och berättad) väger ändå upp för den saken. Berättelsen är, överlag, riktigt catchy. Jag roas av situationer där perspektiven går isär och varje replik känns så äkta, så igenkänningsbar, att det är ofattbart att det är hittepå. Jag blir särskilt förtjust i kvinnorna och deras relationer, de får alla ha varsin starka personlighet och ändå komma överens. Ibland nås jag av korta passager som talar till mig, på ett sätt eller annat, smått som stort. Kanske oftare smått, men ändå, det känns fint.

“Which is what we all want from art, isn’t it? When someone pins down something that feels like it lives inside us? Takes a piece of your heart out and shows it to you? It’s like they are introducing you to a part of yourself.”
– Taylor Jenkins Reid, Daisy Jones & The Six

Och sen så sitter jag plötsligt på jobbet och känner ögonen tåras och önskar att det inte hade gått så snabbt framåt ändå. Lustigt hur det kan gå.

Visst laddade berättelsen länge upp till något, det där ”som komma skall” som jag nämnde tidigare — och det vi till sist fick motsvarade inte riktigt den uppladdningen. Men det gör ärligt talat inte så mycket. Jag känner mer såhär att kanske har jag blivit lurad och förtrollad, men jag är okej med det. Jag gillar det ändå, och ur vissa perspektiv rent av riktigt mycket.

Daisy Jones & The Six är för dig som gillar: Sjuttiotalsrock, musikhistoria, Rolling Stone-vibben, filmer i stil med The Rose och/eller Almost Famous, idoldyrkan av frontmän och -kvinnor, allt som heter Fleetwood Mac och särskilt legendauran som omger albumet Rumours. Gissningsvis också A Star Is Born, men har ej sett den. 

2 kommentarer

Som förr om åårä, kåmbär ååter våårä

Min arbetskamrat och jag var unika nog att prata om vädret och våren tidigare i veckan. Och jag sa att det hade varit så härligt att gå till jobbet den morgonen, när isen och snön smält från det mesta av trottoarerna, och ingen ännu sopat undan gruset som strötts ut över de hala fläckarna i vintras, så att det knastrar under skorna. Knaster knaster krasp krasp knist knist. Det där ljudet. Det är så underbart.

Min kollega tyckte detta var smålustigt eftersom trottoarerna är trevligare när gatusoparna gjort sitt. Enligt henne då. ”Jamen serdu jag är ju lantis, det är grusväg jag vill ha”, sa jag. Min stadsboskollega tyckte det mejkade sens. Kanske är det så också, att det är vårljudet från barndomen som jag återupplever på osopade trottoarer? Som gör att jag är så förtjust i lite grus och sand. Eller så hänger det ihop med att jag inte är så värst renlig av mig bara. 🤷

Förra veckan hörde jag ett skränande och då jag tittade upp i skyn flög två måsar där. De första jag sett i år. Den gången åkte jag definitivt direkt tillbaka till min barndom och min kompis Anna som brukar nämna måsarnas återkomst som ett favoritvårtecken. Överlag ett väldigt underskattat sånt, gissar jag! Men tänkte att hon nog har rätt, det ÄR något speciellt med det där lätet om våren. Det är så glatt! Man tänker inte på att det tystnar till hösten och inte hörs på vintern men på sommaren hörs det hela (jävla) tiden. Men nu, på våren. Nu njuter jag av det.

Det är en sån hoppfull sak, det här vi kallar vår. I går flög en tjock fluga in genom fönstret när jag vädrade i sovrummet och katterna blev helt tokiga men jag lyckades lura över flugan på mitt finger och så släppte jag ut den igen. Kände mig märkligt uppfriskad efter det lilla mötet. Lite som att jag också vaknar nu, heheh.

20190322_ped
Också ett sätt att bära en mössa. Som han i East 17.

Ett annat vårtecken är att cykelsäsongen är inledd! Tog ut min cykel ur förrådet i fredags, och Alfreds cykel som stått utomhus och frusit fast i marken hade äntligen smultit loss också. Det firade vi med två cykelturer den dagen! Under den andra tog vi till och med the scenic route till Lidl för att trampa lite längre, VÄLDANS hurtbulligt om du frågar mig.

Hur som helst, bollar såklart vidare: Vilka vårtecken lägger du extra märke till? 🐞 Lol ursäkta nu att jag låter som nån praktikant på avdelningen Utfyllnadsfluff på typ Året Runt eller EOS, men jag tyckte det kunde vara trevligt med lite grupphopp!

Vårdagjämningen och vardagjämranden

Fattar inte vad det är för fel på mig, jag har inget att säga längre. Det har jag i och för sig sagt förr, så jag förstår att det (förhoppningsvis) bara är temporärt. Men jag är så trött på att bara kunna åstadkomma BLAJ. Vardagsbrus och dagbokssus. Önskar jag hann tänka klart och skriva ner fler RIKTIGA tankar. Men det känns som att alla åsikter och reflektioner lämnar på hälft. Och så tänker jag, men kan jag inte blogga om dem ändå? Jag måste väl fan inte tänka klart bara för att skriva ner dem? Och nej, det är klart att jag inte måste. Men då jag tänker detta brukar klockan vara ungefär tio på kvällen och jag är bara så trött så trött så trött. Så jag stannar i soffan och känner mig missnöjd men samtidigt bekväm.

Jag tänker ofta på det att jag läst om att skriva, att det är bäst att göra det innan man tar in en massa intryck. Vill man blogga, ska man göra det INNAN man plöjer genom flödet på Bloglovin’. Annars blir man distraherad. Förstår det så väl just nu. Men jag hinner ju aldrig. Mellan det här de kallar vardag och lite otydlig sjukdom på det då som aldrig riktigt ville visa sig MEN likväl tar en massa energi. Tupplurade sammanlagt fem timmar en dag, till exempel. Och i går när jag kom hem från jobbet och hade Tagit Helg fick jag feber och ont i halsen. Fy fan så hopplöst livet känns sådana gånger. När nåt kommer emot DIREKT man tror att man ska hinna och orka få rätsida på grejer.

Meeen nog om det.

I onsdags gick vi på utflykt från Blendas dagis. Det var föräldrarna som ordnat ett kvällsevenemang med besök i mulleskogen och sedan grillkväll på dagisgården. Lät mysigt! Att det inträffade på vårdagjämningen var en trevlig bonus, tyckte jag. Vill ju gärna uppmärksamma kosmologiska högtider lite p.g.a. är hedning med fäbless för Orsak Att Vara Lite Högtidliglight.

20190320_001

Och Blenda såg fram emot det! Solen sken. Vädret var milt. Mina ögon rann som två ägg tänkte jag skriva men det lät ju fruktansvärt. Nä men mina ögon samt tårkanaler hanterar inte kombinationer utav solljus, vind eller kyla så bra.

20190320_002

Det började med lite program i skogen. Det var egentligen dagisbarnen som skulle leda föräldrarna till några punkter. Vi hade inte världens mest pålitliga guide så vi improviserade lite och ägnade mest uppmärksamhet åt de gulliga träskulpturerna som finns där i form av olika skogsdjur.

20190320_00320190320_004

Klämde in lite hurtbullig familjeselfietajm också.

20190320_005

Tog inga bilder under grilltillställningen eftersom alla föräldrar knappast skulle ha varit bekväma med det. Men det var trevligt! Fast Blenda verkar ha varit den enda från hennes grupp där, men hon var nöjd för det. Känner i efterhand att jag borde ha ansträngt mig och minglat mer. Men alltså jag orkade inte och höll mig tryggt till att utbyta några ord med de jag redan känner. (Hej Elin! Hej Janika!) Jag skulle inte riktigt kalla mig blyg, fast är ju ibland, men främst är det bara det att jag blir så TOM I HUVUDET. Inte så att jag inte vågar säga vad jag tänker men som att jag faktiskt inte tänker över huvud taget. Känner någon igen det? Och då känns det ganska dumt att gå omkring och skaka hand och sen i princip inte säga något mer. Bara stå kvar och le under komplett tystnad i ett par minuter tills att endera av oss kände det var okej att flytta på sig. Okej att jag tydligen ÄR sådan men fan jag vill ju inte att de ska veta det. Jag vill ju ge en mycket mindre sanningsenlig bild av mig.

Och vi hade glömt att ange ”vegetariskt” på ”allergier” på anmälningsblanketten. Det är så typiskt oss, vi missar en massa saker och jag håller på att bli lite knäpp. Känns som att jag nästan lyckades lajva vuxen en kort tid och nu är jag tillbaka på hopplös ansvarslös okapabel vilsen tonåring. Och det spelar ingen roll att det denna gång råkade vara Alfred som missat, det känns likadant ändå! Men vi fick vegekorv i alla fall eftersom det fanns så många av dem. Det är ju tur att andra vuxna lyckas vara förutseende i alla fall. Blenda tyckte den var så god att hon mmm-ade mellan tuggorna.

20190320_006

Avslutar med en bild på min gångstil. Vad i vadande vadandet? Jag har då INGEN orsak att se så mallig ut. INGEN.