på bio med ungdomen

rekreation & civilisation

Gick på bio ikväll, tittade på 12 Years a Slave. Den tredje visningen här i stan och salen var inte ens fylld till hälften. Tänker besvärat att det hade varit annorlunda om filmen hade haft en annan, vitare handling. Många av oss tittare var äldre, bredvid mig satte sig ett par i femtio-års-åldern, såna som klär upp sig lite för att gå på bio, så som jag också automatiskt gör av gammal vana utan att egentligen förstå varför. Jag tänker att det är till dem jag hör nu, i ålder, i filmval, i vad det än är som gör att innan jag ska gå på bio så tänker jag att jag måste se prydligare ut än jag gör till vardags. Men också att jag tittar på fåtalet tonåringar där och tänker hur roligt det är att ”ungdomen” valt att se samma film. ”Ungdomen”! Att jag tänker i såna lastgamla ordalag. I alla fall, jag tyckte att det hela var lite fint, i brist på bättre sätt att uttrycka det, att vi alla där, fast vi var få, hade valt just den filmen. (Jahapp, så det där låter ju nästintill psykotiskt men vi låtsas inte om det, ok?)

Men så tickar minuterna, timmarna och sen några minuter till, och ungdomens tålamod tryter. Själv sitter jag där med halvblanka ögon och en halv portion popcorn jag inte kunnat sluka eftersom det känts på något vis respektlöst, nästan barbariskt, att sitta där och frossa och ha det gott, äta snacks som om vi tittade på någon feel good-komedi, när filmen framför oss porträtterar verkliga händelser där människor torteras och utnyttjas på otaliga sätt. Allt distanserat känns osmakligt och olämpligt. Det här är en film som vi inte ska blaja bort. Det här är en viktig film. Och då tar orken slut hos andra. Ungdomen pratar. Ungdomen fnittrar. Ungdomen suckar. Ungdomen stampar obefintliga takter med sina fötter i golvet. Ungdomen byter konstant och tungt positioner i knarriga stolar. Ungdomen har inga problem med att varje gång de rör på sig lite sparka med sina klumpiga skitfötter i ryggstöden på bänkraden framför. Jävla ungdom. Gå hem. Du suger.

Filmen, å andra sidan, var sevärd. Tror dock jag hade gillat den mer om jag inte tillbringat den sista halvtimmen med att hata del av publiken. Tyckte att det blev extra motbjudande att t.o.m. under en sån här film så beter folk sig på det där sättet. Vill inte låta som  en gammal kärring här men gudars skymning och änglars klagan, vet hut, ungdomen, vet hut! 😦

Annonser

the goldfinch, 2013

opinion & reflektion

donnatartt_thegoldfinch

I förrgår kom jag igenom den första boken jag läst i år, eller lyssnat på, och den var Donna Tartts hyllade och hypade roman The Goldfinch, läst av David Pittu. Detta blev min första egentliga bekantskap med Tartt även om bekantskapsstiftandet har legat och väntat runt hörnet en längre tid, eller, vi kan säga har legat och väntat i hyllan som en bok som stått på tur att plockas upp. Jag menar bokstavligen, förstås. Fick hennes debutroman Den Hemliga Historien av Ellen-snällen för cirka ett år sedan (hon hade sett den på ett loppis och ”inte kunnat lämna den”, sa hon, trots att hon redan ägde ett eget exemplar från innan); påbörjade äntligen läsningen i december men har kommit ungefär ingenvart ännu, trots min visionerade och framemotsedda sträckläsning över julen (blev precis ingen läsning över huvud taget), men det är väl en annan historia… poängen är att det kändes som att det verkligen var dags att hälsa ordentligt på denna Donna Tartt, som ju f.ö. tycks ha nån slags rockestjärnestatus. Hennes utgivna romaner kan hittills räknas på tre fingrar och de har blivit släppta med ungefär tio års mellanrum. Ändå har hon väldigt många och hängivna fans som vi i höstas kunde iaktta e-hyperventilera på var och varannan social mediasajt över att hennes tredje, långtida efterlängtade bok äntligen släpptes. Det gör mig glad att en författare blir idoliserad på detta sätt (till skillnad från exempelvis reality-tv-stjärnor), extra glad att författaren i fråga råkar vara en kvinna. Känns som att det oftast är de manliga som råkar ut för sånt. (Hemingway förstås, även Thompson, och som nulevande kanske t.ex. Palahniuk och Gaiman.) Tycker det är både kul och coolt bara och på tal om cool, se på henneSällan har en person burit upp coolhetsstämpeln med mera värdighet. (Ser hon förresten inte ut som den försvunna länken mellan Audrey Horne och Donna Hayward?) 

Åter till The Goldfinch då. Egentligen känner jag att min läsning/lyssning ännu ligger för inpå för att kunna göra någon slags sammanfattning, allt har inte helt och hållet hunnit sjunka in ordentligt och själv har jag definitivt inte hunnit reflektera så mycket som jag vill göra, antar att det tar sin tid att tänka igenom 32 timmar och 30 minuter av berättelse (i textformat är boken 771 sidor). Så jag ska hålla det ytligt, och lika bra är det, det är en bok som är svår att berätta något om utan att avslöja alltför mycket. Den börjar i Amsterdam där vi träffar Theo Decker, men hoppar snart i tid och rum tillbaka till New York, där berättelsen egentligen börjar, där Theo är uppvuxen och fjorton år yngre än han var i Amsterdam, och där hans mamma fortfarande är vid liv i några timmar till. Theos mamma, eller hans minne av henne, är förresten alltigenom beskriven med en sån värme att det ofta blir rörande.

Her death the dividing mark: Before and After. And though it’s a bleak thing to admit all these years later, still I’ve never met anyone who made me feel loved the way she did. Everything came alive in her company; she cast a charmed theatrical light about her so that to see anything through her eyes was to see it in brighter colors than ordinary—I remember a few weeks before she died, eating a late supper with her in an Italian restaurant down in the Village, and how she grasped my sleeve at the sudden, almost painful loveliness of a birthday cake with lit candles being carried in procession from the kitchen, faint circle of light wavering in across the dark ceiling and then the cake set down to blaze amidst the family, beatifying an old lady’s face, smiles all round, waiters stepping away with their hands behind their backs—just an ordinary birthday dinner you might see anywhere in an inexpensive downtown restaurant, and I’m sure I wouldn’t even remember it had she not died so soon after, but I thought about it again and again after her death and indeed I’ll probably think about it all my life: that candlelit circle, a tableau vivant of the daily, commonplace happiness that was lost when I lost her.

Ja, ni förstår. Och visst ser ni det framför er? Med samma detaljrikedom är hela boken skriven, med en sådan kärlek till, vad ska jag säga, till det vackra men inte det förskönade. Allt är beskrivet till en sån exakthet att det i efterhand känns som att Theos minnen lika väl kunde vara mina egna, eller snarare, som att allt vad Theo berättar kunde ha hänt på riktigt och jag kunde, på något märkligt sätt, råkat befinna mig i närheten varje gång. Som att jag kunde ha varit där nånstans vid ett annat bord på den italienska restaurangen, till exempel, där jag kunde ha glimtat Theo och hans mamma i ögonvrån då födelsedagskakan bars in, sedan spionerat på dem en stund för att hennes reaktion hade fängslat mig, och den hade gjort mig glad, med en blick på henne hade jag också förstått varför hon reagerade så som hon gjorde då hon såg tårtan med de tända ljusen, hennes väsen hade smittat av sig på mig och jag hade känt som att vi var främmande vänner. Likadant hade jag känt inför väldigt många av karaktärerna, faktiskt. Till och med de jag inte gillade var omöjliga att inte ändå ta till sig.

Innan Theos mamma dör visar hon Carel Fabritius målning The Goldfinch (1654) för honom, en av hennes egna favoriter som hon älskat sen hon var barn, och denna målning ska komma att spela en mycket stor roll även i Theos liv, som ni säkert gissat utgående ifrån boktiteln. Även i andras, för den delen. Denna steglits avbildning befinner sig oftast i periferin av boken men är ändå avsevärt väsentlig, tänker att den är symbolisk på många sätt, fler än vad som redogörs för i boken alltså. I boken beskrivs fågeln fängslad med fotboja som en symbol för livet, för andetaget, att vi andas ut men luften återkommer alltid till samma ställe; vi är fria men ändå fångna. Jag tänker att Theo på flera sätt kan relatera till fågeln och även just på det viset, och fler sätt kommer det bli. Men där tror jag bestämt att jag sätter punkt för återgivningen av handlingen — det är ack så knepigt att berätta mer utan att bli spoilerig. Något frustrerande, faktiskt, i.o.m. att det här definitivt är en sådan bok som jag gärna skulle diskutera och analysera i all evighet. (*anmäler sig som pratkamrat*) Tror att denna bok som i skrivande stund sorteras in i bokhyllorna på Goodreads som ”mystery”, ”contemporary”, ”art” och ”coming-of-age”, samt är märkt som ”to-read” av 81924 personer (”currently-reading” av 13224), har stor chans att i framtiden även hamna under rubriken ”classics”. Det tycker jag den vore värd. Den hamnade för övrigt i min egen ”favorites”-hylla.

En mycket bra start på läsåret 2014, alltså! Jag kan inte avslöja varför utan att förstöra det för er, men jag tycker den är genialisk. Guld(fink)stjärna!

god morgon! hälsar dödsätarmormonen

inspiration & kreation

wpid-2014-01-21-01-50-43-1-e1390326745298wpid-2014-01-21-01.55.57-1

Under det senaste året har ett stort parti av min garderob utvecklats åt ett håll som jag kommit att associera med både dödsätare och mormoner. Ett sätt att få det att låta ungefärligen hundra gånger mer smickrande och utstuderat (samt tusen gånger coolare) än vad det egentligen är vore att beskriva det som ifall att Chloë Sevignys karaktär Nicolette Grant i Big Love hade gått i Hogwarts och varit Slytherin-klasskamrat och eventuellt bästis, åtminstone i sina dagdrömmar, med Bellatrix Lestrange, men ärligt talat är det mest såhär: tantiga 90-talsklänningar i trikå med knappar framtill, tantiga knytblusar i chiffongartade material (”finblusar”), tantiga och trubbiga vinterstövlar, långa koftor, långa kappor, och naturligtvis allt i svart, svart, svart.

Och på tal om exteriör: Har latat till mig och plockar bort fler och fler skönhetsrutiner för vardagsmorgnarna. När jag började jobba försökte jag upprätthålla nån slags standard, kunde t.ex. försöka ljusa upp mörka ringar, lugna ner vissa rodnader samt ibland rent av tillsätta andra, försökte t.o.m. någon modig dag styla frisyrer, och så vidare. Men nu har lättjan spridit sig så långt att jag skippat något så fundamentalt som mascara många mornar. Detta låter kanske inte som mycket men för mig, som oftast inte bär mycket smink till vardags, innebär det en minskning med 50% av sminkprodukter. Med ljusare ögonfransar känns det också som att övrig sminkfrihet framhävs — det blir på något vis extra tydligt att min hy t.ex. är aningen flammig här och där, alltså bär jag inte heller foundation eller puder, eller att jag kanske är ganska röd runt näsan, alltså bär jag knappast heller concealer, och så vidare. Utöver detta framhäver denna nedskärning i smink två vibbar: den dödsätariga — insjunkna ögonhålor, grådaskig hy, stripigt hår; samt den mormoniga — som gud skapade mig, typ. Och i och med att jag då ganska ofta brukar tänka att en dödsätarmormon är precis vad jag klädmässigt ser ut som så är dessa nya effekter mycket lämpliga! Mitt i prick faktiskt, även om sen intrycket i sig är fullständigt vilseledande. (Är blott en icke-troende mugglare, ju.) Tidigare i veckan tyckte jag att jag hade en såndär dödsätarmormondag, en dubbel dessutom (både kläd- och ansiktsmässigt), att jag beslöt att det skulle dokumenteras. Plus att bakgrundsrullarna i fotostudion hade alla rullats upp en del och blottade ett tidigare dolt fönster vilket nu släppte in — ni kan aldrig tro det här — ljus! Wow! Naturligt ljus, tänk en sån möjlighet.

(Det känns förresten, löjligt nog, som att jag borde inflika och förtydliga att det var under lunchpausen jag tog de här bilderna, att jag liksom inte spexar omkring hur som helst under arbetstid och sätter tid på allt möjligt vem-vet-vad utöver själva arbetet. Men sånt förstår väl folk av sig själva, eller? Faktum är, sånt tänker folk knappt på ens, va? Jag gör det sällan själv i alla fall när andra personer bloggar vissa tider eller vad som helst.)

I alla fall, jag uppskattar kosmetika av många orsaker och är alltså inte en sån som går ut bland folk utan smink, även om jag inte heller brukar bära mycket till vardags så är jag ändå definitivt inte okej med att gå nånstans helt utan. (Det är otroligt vad förstärkta ögonbryn och ögonfransar kan göra för självkänslan.) Men på sistone så har jag hellre sovit några minuter längre, faktiskt. Har varit så jäkla trött att det känts overkligt, inte ens bara trött men också sömnig under merparten av min vakna tid. Men så i natt har jag vaknat ett par gånger utan att begripa varför, och när Jim steg upp låg jag kvar och försökte att somna om men kände tvärtemot att jag mer och mer vaknade. Tjugo före sju steg jag upp och nu sitter jag här och dricker pulverkaffe med O’boy i, istället för att, tja, tvätta håret och sminka fejset t.ex.? Ack, lättjan. Tror bestämt att det blir ännu en dödsätarmormondag.

svenska ord vi borde skippa

opinion & reflektion

and, art, bad, barn, bra, by, chef, den, dog, Fanny, fart, glass, god, host, is, Jerker, kiss, lake, lie, men, offer, prick, rang, rim, roll, slut, so, tall, torn

Bland många flera då, och ni kan säkerligen förstå varför! I talspråk är de tack och lov mindre vanliga då det svenska uttalet för det mesta skiljer sig från det engelska, men att i text formulera förståeliga meningar kunde i fortsättningen bli lite svårare om vi skippade såna där tvetydiga ord, men jag tycker ändå att resultatet vore väl värt ansträngningen. Det är förstås även för mig som hobbyskribent besvärande att veta att när någon läser mina texter så kan jag aldrig vara säker på att ordens avsedda mening verkligen kommer fram. Säg att jag t.ex. skriver ”Mitt i prick!” och menar det som ett positivt utrop, men det kan ju hända att någon läser det och tolkar det som exempelvis ”Mitt i snopp!”, och det kan jag förstå att lätt kunde uppfattas som hotfullt. Mitt glättiga utropstecken kunde till på köpet misstolkas som aggressivt. Inte bra alls! Och det, i sin tur, uppfattar kanske någon som ”Inte behå alls”, och det låter visst aningen förbryllande det med. Ja, vad är det jag säger egentligen? Visst, jag tror att alla ändå till sist förstår att jag menade ”bra” i dess svenska innebörd, men det är förstås hemskt störande att det blir såna där avbrott när en måste stanna upp och tänka efter. Sådant onödigt spill av tid och tankekraft vill vi väl ändå alla uppleva mindre av i framtiden, eller hur?

Sen var det också en kommentator på Peppes blogg som upplyste att användandet av ordet ”en” istället för ”man” också kan bli överraskande gåtfullt, i.o.m. att ”en” också kan avse ett räkneord. (Lika som ”man” kan avse en person av manligt kön då, typiskt nog.) Äsch! Efteråt insåg jag att ”en” kan till på köpet också syfta på ett buskträd, så då blev det med ens trippelförvillande. Vill självfallet gärna undvika även sådana missförstånd, så jag föreslår att vi i både text och tal avstår från att använda homonymer. (Ja, så heter de faktiskt! Haha, jag VET!! Homo! Precis er humor va?) Ni vet, ord som:

bär, damm, eka, fil, finne, fluga, får, hopp, hylla, koppar, led, lik, lock, mark, mina, plan, ren, rock, sex, sund, såg, tiger, tron, tunna, tår, under, vad, var, vår

Ja fy, det fullkomligt kryllar av dem i vårt språk faktiskt. I synnerhet i talspråk, där måste vi naturligtvis addera homofonerna (*fniss*) till förbudslistan, alltså ord som låter lika fast de stavas olika och har olika innebörd. (Hihi, homofon är homofont med homofån! *fniss* homo *FNISS* fån) Som t.ex:

bygd/byggd, egg/ägg, elva/älva, gått/gott, gärna/hjärna, han/hann, jul/hjul, jäst/gäst, kol/kål, kära/tjära, mens/mäns, skäl/själ, släckt/släkt, värd/värld

Näe, jag vet inte med er men jag måste erkänna att jag börjar ge upp hoppet lite för svenskan. Vad är det för ett pucko som har hittat på detta trams? Börjar luta mer och mer mot att hålla med de mest radikala anti-”hen”-personerna som inte vill att vi ska använda ”påhittade ord”. Det skulle förstås innebära att vi inte egentligen skulle kunna kommunicera med varandra längre men idiotsvenskan har nått gränsen då jag börjar tycka att det är värt det. (Det är däremot okej att låna några påhittade ord ibland, exempelvis för att kunna uttrycka ens ogillande av de orden — ni vet, då en har något superviktigt att säga alltså.) Vad säger ni, är ni med? Ska vi överge svenskan? Ska vi skippa språket?

Eller! Ska vi skippa uppfattningen att ett språk har ensamrätt på en viss formation av bokstäver och läten för sina ord, att ett ord endast kan och får ha en endaste innebörd inom samma språk, att språk är något som är skrivet i sten och att nya påhittade ord på något avsevärt vis skulle skilja sig från gamla påhittade ord? Ska vi sluta inbilla oss att det är på något vis fyndigt att gång på gång påpeka att si och så också betyder det ena och det andra? Gudars skymning, det är så pinsamt. Om du är en sån som brukar poängtera att ”hen betyder höna” och dylik välkänd men hundraprocentigt irrelevant information, så har kanske ingen berättat detta för dig innan och ursäkta för dessa hårda ord men det är verkligen på tiden att du får reda på det — tyvärr är det så att när du gör sånt framstår du sällan som något annat än en simpel liten prick. Beklagar! (Men… ”Prick”…? Vad menar jag riktigt med det då? Ahh, en sån gåta!! GISSA!)

nattsudd

dokumentation & situation

Processed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Bild nummer två tog jag i misstag och jag tyckte den fångade baksmälletröttheten så bra att jag inte kan motstå att inkludera den trots dess tämligen oförskämda all-up-in-your-face-ighet. Plus att grodperspektivet och tankebristen definitivt bidrar med en klar brytning från samma-vinkel-samma-min-risken = bonus! T.o.m. det o-(som-skönhetsbranschen-tycker-om-att-kalla-det)-”smickrande” hakpartiet förmedlar dagens känsla, det är lite sådär tjockt och trögt i svalget och halsen. Till min stora förtjusning tappade jag nästan rösten igår en stund (alltid spännande med en ny röst, tycker jag), den har varit lite osäker under veckan också, länge grumlig på mornarna och så. Förväntar mig att jag ska snart bli förkyld men än uppvisar jag inga andra symptom. Igår gick jag alltså ut och på grund av det har jag varit hiskeligt slö och synnerligen meningslös idag. Har tillbringat exakt hela dagen i pyjamas, i säng och mestadels i en annan verklighet skildrad i form av film, tv-program, och en massa Youtube-klipp. Har svårt att förstå vart dagen har tagit vägen, men gårdagen var istället lång. Och rolig! Kändes som att en evighet passerat mellan att jag kravlade ur säng på morgonen tills att jag kröp tillbaka i säng på natten. Alltså, menar ej bokstavligt att jag kröp, åstadkom inte en sådan skithög till dag idag ändå.

Något som pratades lite om igår var att skapa, att prestera och presentera, att få nånting kreativt gjort och att sen visa det åt någon också. Och hur många hindermoment det finns i allt som är lite kreativt. Alltså att det inte bara är att få något gjort och klart som kan vara svårt, men också att sen få ut det i världen. För en del personer verkar det så lätt att publicera saker de gjort, oavsett om det då är ett blogginlägg, en låt, en målning, en artikel, ett vad-som-helst, men för mig är det ofta något som tar emot. Kan ibland våndas över att posta ett inlägg, kan börja känna mig så fånig och störande att jag liksom ångrar att jag ska sätta ut ”dettat” i världen redan innan jag gjort det. Kan ibland plågas av det av och an ännu följande dag efter att jag publicerat. Känner nån igen det? Samtidigt vill jag förstås sätta ut det eftersom jag gillar bloggandet, men det är onekligen något med det som ibland får mig att känna mig så oerhört, tja, nojig för att göra bort mig antar jag. Kan bli så självmedveten och så generad över hur uppenbart det måste vara att jag är så självmedveten, och så rädd för att det ska misstolkas som självkärlek, samtidigt som jag förstås är väl medveten om att det inte finns bloggare som inte har en ganska stark narcissistisk ådra. (Fast å andra sidan, vem har nu inte den ådran under dessa självcentrerade tider?) Helt bisarrt egentligen. Det är inget jag skulle beskriva som ett stort problem ändå, men sabla enerverande är det ju nog ibland. Ett sånt onödigt slöseri av energi och välmående.

Men jag hade visst nån regel om att inte blogga om bloggande, så jag ska återgå till att hålla den. Den finns där av en orsak, faktum är att det är just sådana inlägg som jag brukar sen ångra. Andra också, men framför allt sådana. Men det är ändå något som känns intressant för mig i just detta, som gör att jag dras till att tänka på det. Hur ska det hanteras, funderar jag. Ja, jag vet inte. Tänker på Jantelagen vilken jag i allmänhet uppskattar, ödmjukhet och självdistans är alltid ett stort plus, men fasiken om Jante ändå inte ställt till det väl mycket ibland. Till exempel: Att en ibland ska bli så nojig för att folk ska tro att en tror att en är nåt. (!! Hah!) Alldeles för överdrivet meta. Har tappat charmen totalt. Xzibit skulle inte consider it något värt att exhibit. Och så vidare och så vidare.

tillbaka till blomsterhattarna

inspiration & kreation

20140115_blomsterhatt

Jag berättade ju om blomsterhattsidén förra veckan, och nu är den förverkligad! Gjorde klart kransen igår kväll och jodå, den går att bära både ovanpå hatt och direkt på huvud.

Gjorde också mitt första Instagram-filmklipp.

Inte speciellt spännande, tänkte inte ens på att ljud också kommer med (tänkte automatiskt bara gif-animering) så den blev väldigt tystlåten men försökte väga upp med ett kort ‘tadaa’ på slutet. Orsaken till att jag låter som ett bräckligt litet spökbarn är att jag med ens blev hemskt självmedveten och började således känna mig fånig och osäker då jag öppnade munnen och försökte få ut ett läte, vilket visade sig vara svårt. (Upplever förresten ibland det motsatta — typ när jag ska säga hejdå till affärsbiträden så tar jag i lite extra för att inte bara semi-oartigt mummelviska, och då blir det TACKHEJ!!! på dubbelt högre decibel än vad som vore en normal volym. Brukar också kännas halvdumt.)

Ganska många blommor lämnade över så jag tänkte att jag skulle göra en andra krans också. Funderar att dess öde i så fall kunde vara en utlottning, har aldrig haft någon sådan förut. Har däremot sett ganska många av dem i bloggosfären på sistone — hoppas det är nya bloggtrenden för 2014. Både roligt och fint ju!

feminism som benämning

opinion & reflektion

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

i växtriket

inspiration & kreation

20140110_plantor20140111_blommor

Under gårdagen inhandlades en hel del blommor, både levande (krukväxter) och odödliga (tygblommor). De sistnämnda ska ompysslas till accessoarer, de två andra har jag ikväll pysslat om på det viset att jag planterade om dem, den mindre i en konservburk och den större i en hink. Att beskriva det som en akt där jag ”pysslat om” är dock lite vilseledande, åtminstone för den ena plantans del — lyckades ställa ner den jordfyllda hinken på klätterväxtens ena, öh, extension (?!) så att stjälken gick av. Grattis.

Pysseltanken med tygblommorna är någon slags krans en eventuellt kan endera bära direkt på huvudet, eller — och denna användning klassar jag som allra helst — trä på valfri hatt, som något av ett hommage till alla blomsterhattstanter. (Vilket trendord det förresten blivit sen Philip Teirs försvarstal i Helsingin Sanomat. Och med all rätt, förstås.) Köpte en sliten hatt för ett par månader sedan, den saknar kullband (visst heter det så?) och jag har innan tänkt att pynta med åtminstone någon blomma där, men nu, inspirerad av allt blomhattstantsprat, känner jag mig frestad att testa go all in med blommor varvet runt. Det visar sig. Uppföljarinlägg… följer… upp… då jag kommit så långt. Tygblommor brukar ju annars vara hutlöst dyra men på SPR-loppiset fanns en stor korg fylld med ljusmanchetter för 0,10€ styck. Mycket förträffligt!

I övrigt är jag precis lika överjävligt trött denna lördagskväll som om den vore vilken vardagskväll som helst. Känner mig förrådd och malträterad. Hur gör folk? Hur hålls ni pigga? Varför får ni grejer gjorda? Varifrån kommer er energi? Vem har ni sålt era själar till och hur kan jag kontakta Hin?

glitter, konfetti & förruttnelse (lol yup)

rekreation & civilisation

IMAG0023IMAG0039

Är nästan som att nyårsafton sipprat ut och ska sakta sköljas bort i år, istället för att bara vara över med en smäll. När jag var tvungen att klä mig i något annat än pyjamasdugliga plagg blev det av en händelse en glittrig tröja, på väg till jobbet har jag varenda morgon stegat igenom ett område pyntat med konfetti. Både två kändes som bra förlängningar på inledningen av året. Mera glans, skimmer och lyster åt 2014.

Vilken lyx det var med ledighet, speciellt lyxigt var två dagar vardag och fyra dagar helg. Den här veckan känns redan evighetslång efter bara tre arbetsdagar och jag fortsätter att förundras över hur arbetande människor orkar göra annat varje dag efter jobbet förutom att slösurfa. Redan det att försöka blogga känns ohyggligt energikrävande because thoughts ugh.

(Tog här paus för att gå in i köket och ta en vitamin- & mineralcocktail. Kändes som att något tillskott kunde vara behövligt.)

Har tittat en hel del på serier under ledigheten, närmare bestämt The Walking Dead. Hade sett pilotavsnittet för länge sen och avskydde det mer eller mindre. Åtminstone gav det mig definitivt inget begär eller ens lindrig önskan att se följande avsnitt, i alla fall. Istället har jag skakat på huvudet i oförståelse då folk pratat om hur bra serien är och emellanåt himlat med ögonen åt all denna zombiehajp som spritt sig över land och rike som något pandemiskt virus. (*blink blink*) Men så en kväll tittade Jim på avsnitt nummer två i brist på annat att titta på, halvvägs igenom avsnittet hade jag också genom säkerligen trollkonst fastnat framför dumburken, och helt plötsligt var vi hooked och ungefär en vecka senare hade vi sett alla avsnitt hittills. Va?!

Så mina tidigare uttalanden ligger därav nu just i en marinad och jag planerar inmundiga dem senare ikväll tillsammans med ett glas cabernet sauvignon. Är dock inte lika såld på serien som många andra tycks vara, kan tvärtom störa mig på en hel del (jag menar KOM IGEN varför kallar ingen de levande döda kannibalerna för zombies?! TROVÄRDIGHETEN HALLÅ!), men den har absolut sina starka sidor… framför allt kanske spännande cliffhangers i s.g.s. varje avsnitt. Har förresten i mitt huvud döpt om serien till ”Look Who’s Walking!”* och skrockar gott åt det varje gång vinjetten snurrat. Så det är ett tips! Serien blir festligare så.

I förrgår började vi titta på The Fall med drottning Gillian Anderson, är glad att hon äntligen börjat få lite ordentliga roller och riktiga chanser (efter Scully, naturligtvis). Har bara sett två avsnitt hittills och de har definitivt varit sevärda, men jag tycker inte att den helt och hållet levt upp till förväntningarna ännu. Tycker inte att Gillian fått något egentligt tillfälle att glänsa ännu, samt att vissa scener känns irrelevanta; tror att bägge tu beror på att aningen för många karaktärer introducerades på en gång. Tror däremot att serien håller på att bygga upp alltsammans, spänningen stiger, intrigerna tätnar, relationsnätet snärjs åt, och så vidare. Ja, får se. Endast tre avsnitt kvar! Hoppas den slutar explosionartat. (Jag menar förstås metaforiskt. Nejtack till Tre Kronor-nödlösningar. )

Något jag tänkt på på sistone är att var och varannan tv-serie nu för tiden handlar om döden, på ett eller annat sätt. Mordutredare och mördare, samt några vampyrer. Döingar är överallt! (Eller inbillar jag mig? Beror det på mina egna tittval?) Genom Bones som var min sovserie några månader och The Walking Dead då så har jag fått ta del av en hel del förruttnelseprocess, t.ex. Vilket förresten är en annan något icke-trovärdig detalj i TWD — varför faller inte zombiekropparna sönder? Jag menar jag förstår att det måste vara så att zombiekroppar inte fungerar likadant som vanliga icke-zombie-kroppar, men jag kan tycka att det är lite slarvigt att inte förklara detta eller att inte ha karaktärerna att fundera på den frågan sinsemellan. Är ganska säker på att jag i rätt många skeden hade undrat/skrikit/vrålat/hulkat ”Varför självdör ni inte nångång då?!” efter att jag varit omgiven av zombies i några månaders sträck utan att de nånsin tycks avta i mängd eller kroppsdelar.

Och ännu på tal om Look Who’s Walking! då så brukar jag också tänka att ”walkers” översätts till ”fotgängare”. Fy fasiken så ruskigt. *viskar* Fotgängare. #nightmares