färgat & saxat

yta & stil

Igår kväll öppnade jag en box med lila hårfärg som jag har haft här hemma in nån månad nu. Min nacke, hals och axlar var täckta i lila färg efter tio minuter och det tolkade jag som att jag hade kletat in tillräckligt många hårtestar. Förstås syntes knappt nån nyanskillnad alls i det sunkiga badrumsljuset, eller någon annanstans i lägenheten för den delen, så lite frustrerad på att den där förändringen jag var efter inte alls syntes så tog jag sen under småtimmarna till saxen. Försökte få till mer av en A-linjeform än vad jag hade innan, kapade ungefär fem centimeter i nacken och en halv längst fram. Inget jag skulle rekommendera att klippa på sig själv när man varken har utbildning eller speciellt mycket erfarenhet, och inte heller när man har tillgång till såna där saker som bra ljus ELLER EN KAM ENS. (Var är ni, kammar?) Det är inte speciellt jämnt och snyggt klippt, med andra ord, det såg jag redan igår i halvmörkret, men det blev åtminstone lite förändring. Idag i dagsljuset såg jag att det visst blev lite förändring färgmässigt också, så nu känner jag mig dubbelt så ny. Det är så kul att jag inte ens bryr mig i att det helt uppenbarligen inte är något en frisör skulle godkänna!

Jag förstår att ni vill se en onödig mängd bilder på detta. At your service:

20130306_haar_00120130306_haar_00220130306_haar_00320130306_haar_00420130306_haar_005

P.S. Under merparten av mina tonår hade jag ofta lila nyanser i håret, men oftast på det här jäääävligt snygga sättet att man försökte färga hela håret men eftersom det redan var svartfärgat så var det bara utväxten som blev lila. Jättesnyggt. (Nej.) Fast det inte är riktigt samma sak så känns det här ändå ganska nostalgiskt och trevligt!

Annonser

lunacy

dagar & liv

Vad jag har gjort idag? Åh, det samma gamla vanliga bara:

20130304_lunatic

Jag är antagligen ganska trött just nu för jag tycker att det är så otroligt festligt att jag ser så seriös ut. När jag balanserar en månglob på det där aslöjliga ”Wow titta så djupt och konstnärligt jag håller i den här globen”-sättet. När jag har valt ut ett tema och gått all in så att säga. När jag har en 10×10 cm stor silverglittrig månskära i pannan. Liksom joo vem tror jag att jag är, Professor Trelawney? Aleister Crowley? Sailor Moon?

Allra festligast är att jag har insett var jag hör hemma. Jag har nämligen funnit min sanna familj:

wedemandtobetakenseriously

”det borde du klara av att stå för”, sa den anonyme hypokriten

dagar & liv

Ursäkta nu om ni tycker att det här ämnet börjar vara rejält gammalt, men det är ännu några vissa kommentarer som etsat fast sig i min hjärna och där har de suttit i nån vecka nu. Den mest återkommande av dem var något i stil med att man (jag) måste vara ”beredd att ta det”, där ”det” syftar på det som sades på radio X3M, och att det är jag ”uppenbarligen inte”. Ursäkta? Jag har inte gjort annat än ”tagit det”! Jag har inte jagat X3M med fackla och högaffel — tvärtom har jag, beklagligt nog, hållit mig tillbaka och väntat på att övrigt internetgräl ska dö ut innan jag säger något om det, utav rädsla för att av fler stämplas som en argbigga som bara härjar om allt och vad som helst. Jag hade, m.a.o., fegat ur. Istället har andra tagit upp den debatten och det ämnet, och det är jag obeskrivligt tacksam för. Jag har sagt mina åsikter om någon frågat, men jag har inte självmant ställt mig i ett hörn av internet och skrikit i min e-megafon. Inte för att det spelar nån roll, och inte för att jag inte tycker att jag inte skulle ha haft den rätten ens (!), men jag blir så sjukt frustrerad på folk som bara antar en massa saker. Såg nyligen att en gammal bekant till mig uttryckt sig i nån kommentarstråd ungefär såhär: ”Vet inte vad det handlar om för jag har inte läst men löjligt är det” — igen, ursäkta? Suck. Klart att alla får ha sin åsikt men jösses, gör lite research först va innan ni bestämmer er för en.

I samma tråd skrev denna gamla bekanta också att hon tycker att kvinnor ska vara hemmafruar. Sen hade någon svarat att jag antagligen skulle skälla ut henne för den åsikten, eftersom jag är en sådan som självklart tycker att alla kvinnor ska jobba hela tiden och satsa på karriären och att stanna hemma som kvinna förtrycker andra kvinnor, och så vidare. Öh, nä. Det tycker jag inte. Jag tycker att alla kvinnor ska få välja själva, det gör de flesta feminister förresten, men det mest skeva i den där diskussionen var inte att någon (IGEN för TUSENDE gången) antagit något om mig helt dragit ur tomma intet, utan den saken att: En person säger att hon tycker att alla kvinnor ska stanna hemma. Det tycker alla låter vettigt och rättvist. Föreställ er här att jag faktiskt skulle tycka att alla kvinnor inte ska stanna hemma. Båda två gör vi oss då i så fall skyldiga till att tycka att kvinnans plats i samhället är ett visst område och ingen annanstans. På vilket sätt skulle min föreställda åsikt vara ”värre” än den andra personens? Hej, hypokrisi.

Är också så trött på det här att prata om ”kvinnor” som grupp, precis som att vi hade ett kollektivt medvetande och som att individer inte finns. Vi ska göra si och vi ska inte göra så. Män utsätts förstås också för det här, t.ex. i den otäckt populära åsikten att ”alla män ska göra militärtjänst, annars är man ingen riktig karl” (hatar det), för att inte tala om alla minoritetsgrupper. Är vi inte alla sabla trötta på sånt? Ändå, allt sådant är vi tvungna att ta, mer eller mindre. Vi lever i en demokrati och folk har rätt till sina åsikter — även om det är inte alls är okej att tycka att en grupp människor borde vara på ett visst sätt. Men vad ska man göra, liksom? Man kan inte tvinga nån att ändra åsikt. Ändå, paradoxalt nog tycker jag ju själv att den gruppen människor med åsikter om andra grupper i sin tur kunde ändra åsikt. Har svårt att tro dock att en ”utskällning” i en kommentarstråd skulle reda upp något. Har svårt att tro att ens några vänliga frågeställningar skulle fixa det. Och har folk bestämt sig i blindo på flit så har jag ingen lust att försöka agera ledhund.

Något som jag själv känner att saboterade min mening ganska gravt var vissa medier (jodå, bl.a. radiokanalen ifråga förstås) — de skildrade hela grejen som ursinnig personlig kritik riktad mot den framförande artisten och det resulterade i en hel del smutskastning åt flera håll och att folk struntade i att sätta sig in i det eftersom jag ju bara var en ”rasande feminst” som inte förtjänar att tas på allvar. Min mening var aldrig att peka ut någon bov i dramat, bara att framföra ett missnöje med att vissa tendenser försiggår i samhället eftersom att vi som samhälle accepterar det. Därför tycker jag det är förbannat trist att ingen av låtskrivarna (så vitt jag vet) har kommenterat den aspekten, utan bara hållit sig till att säga att låttexten inte är menad att tas på allvar — vilket inte egentligen säger något alls. Och samtidigt som de får axla kritik så får jag det med, vi har liksom inget annat val än att ”ta det”. På samma sätt som jag tycker att de är illa tvungna att ansvara för vad de sätter ut i världen så är jag det med, sist och slutligen, fast våra situationer och i synnerhet vårt inflytande ser ofantligt annorlunda ut. Jag känner ofta att jag trots det varit tvungen att ansvara mer för det jag sagt, på det viset att jag varit tvungen att förklara mig om och om igen — se originalinlägg t.ex. där jag upprepar mig tusen gånger i kommentarerna. Och det kan jag gå med på, det kan jag ta, även om det förstås lett till viss frustration nu som då. Men personangrepp, hån och prat om ens könsorgan… Det är fan inte okej. Sånt hör inte hemma i kategorin ”Saker man måste vara beredd att ta”, och att folk anser att någon ”överdriver” som reagerar på och mot sådant… ja, kanske de människorna också skulle kunna lära sig att ”ta det” att alla inte tycker, värderar, känner och är som de?

ett utdraget frågeformulär

dagar & liv

Har de senaste dagarna jobbat med grejer för Blemma och har emellanåt kommit in hit och fyllt i nån punkt på den här listan, ibland i uppvärmingssyfte (för att komma igång med att skriva överlag), ibland i avslappningssyfte (för att tankarna snurrat lika snabbt som Taz, the Tasmanian Devil ni vet, efter stressig skrivsession), och ibland i tidsfördrivningssyfte (för att kaffet inte kickat in ännu och att göra något ”riktigt” har känts lika kul som att bada badkar med brännmaneter typ). Så har jag hållit på nu i ett par dagar och den här listan börjar kännas gammal, så nu ska jag fylla i den klart.

fraageformulaer_001

Vad är ditt namn och vad betyder det?
Linnea, som de flesta vet är det även namnet på en liten ljusrosa skogsblomma och det brukar vara den vanligaste (och enklaste) betydelsen. På en del namnsajter står det att betydelsen är ”lime-tree” och det tyckte jag alltid var ytterst besynnerligt, tills det visade sig att lime var en annan engelsk benämning på linden, alltså trädet lind, vilket ju känns mer nordiskt än citrusfrukter. Blomman är döpt efter botanikern Carl von Linné, så jag antar att hans släktnamn också bär betydelsen lind.

Var bor du och hur trivs du där?
Vasa, också känd som Finlands soligaste stad. Vilket är en eufemism för ”blåsigaste”, är jag ganska säker. Trivs helt okej, men tycks inte riktigt nångång känna mig helt som hemma här. Var olycklig här länge men det går bättre nu.

fraageformulaer_002

Vilka är dina hobbyer förutom att blogga?
Att blogga är på sätt och vis min ultimata paraply-hobby, i.o.m. att många av mina hobbies går att kombinera in i det. Som t.ex. att fotografera och redigera bilder, att göra layouts och koda (främst HTML och CSS, är en gnutta bekant med PHP också), förstås att skriva och reflektera/minnes-anteckna/navelskåda, och sånt. En annan favorithobby är att gå på loppis, såklart. (Vilket man också kan blogga om! Blogg über alles!)

Vilket är/var ditt favoritämne i skolan och varför?
Jag gillade teckning mycket för det var ju typ fritid. Modersmål (svenska) och engelska har jag också alltid gillat, antagligen mest bara för att jag var bra på båda två och det är förstås kul att nån gång känna att man har koll på något. I lågstadiet läste vi också dikt som ämne, det har jag först de senaste åren förstått att inte alls hör till standardundervisningen. Jag tyckte det var spännande med poesi, jobbigt ibland att memorera dikterna och att framföra dem inför klassen var förstås mindre kul, men det var ändå intressant. I synnerhet i vuxen ålder uppskattar jag dikttimmarna, känns som att de var mycket berikande.

fraageformulaer_003

Vad är din civilstatus och vad gillar du mest med den?
Jag är i ett förhållande, sambo (vilket är ett uttryck jag inte är helt förtjust i, vet inte riktigt varför), och vad jag gillar mest är förstås Jim. Men så gillar jag också att existera sida vid sida med någon. Jag tycker förstås också om att ha någon att kommunicera med, men så tycker jag också om hur långvarande förhållanden utvecklas, att man ofta i tysthet sitter för sig själv men ändå en bit bort sitter en annan person i tysthet för sig själv och då tänker man att man är två ändå och det hela känns väldigt naturligt och fint i sin anspråkslöshet som egentligen är allt annat än anspråkslöst. T.ex. det gillar jag.

Vilken färg är din favorit och varför?
Då det gäller klädsel: Svart. Jag tycker bara den är den ultimata färgen. Den passar till allt, både färger och tillfällen. Den är festlig, högtidlig och seriös samtidigt som den kan vara avslappnad, vardaglig och kul. Den är en mycket formbar färg, om man kan säga så. Den kan bli vad som helst, den säger inte något i sig själv, den säger vad man vill att den ska säga. Jag gillar stil och svart klädsel bekräftar att det är inte färger eller avsaknaden av dem som gör stilen, man kan se helt smaklös ut ändå. Gamla bilder av vad jag brukade ha på mig gör detta t.ex. fullkomligt självklart! Så då tänker jag att ifall man lyckas se lite intressant ut och inte allt för uttjatat klyschig i helsvart, då har man lyckats. Men förstås då det gäller stil är det alltid smak som avgör, men sådär fungerar det då enligt mitt tycke.

fraageformulaer_004

Hur lyder ett citat du gillar och vad betyder det för dig?
From my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity.” – Edvard Munch. Det betyder att ingen är någonsin verkligen borta, att allt varar i princip för evigt men i olika former. Att liv är förgängligt men att liv aldrig är förgäves. Att vi är del av en cykel på så många sätt, från stjärnstoft till människa till ”maskföda” (låter makabert, men egentligen är det inte det) till blomster. Det är något otäckt med citatet, att det så frankt konfronterar en med ens egen dödlighet, men det är något vidunderligt trösterikt i det också. Typiskt människan att tillskriva mening i naturens gång, va?

Vilken superhjältekraft skulle du helst ha och varför?
Brukar ofta drömma att jag kan flyga och det är otroligt spännande och underbart, men allra helst skulle jag nog ändå välja att kunna läsa tankar. Det är visst ett ganska inkräktande alternativ, sorry, men jag blir galen ibland när jag inte vet vad folk tänker. Sen är jag också ganska nyfiken på människor, det ska erkännas, vill gärna veta hur de tänker och varför de tänker som de gör, och så vidare. Men jag lovar att det skulle vara behändigt för er med, ni skulle aldrig mer behöva anstränga er för att förklara något åt mig om ni inte ville, jag kunde bara kisa lite med mitt tredje öga och så skulle jag säga ”Ok, jag fattar!”. Bara bra, m.a.o.

fraageformulaer_005

Vilket djur skulle du vara om inte människa?
Vill ju gärna säga katt men det är så typiskt, men det är mycket i kattlivet som skulle passa mig. Men om inte katt, i så fall mal tror jag. Alltså en nattmal. Vaknar till i skymningen, flaxar darrigt omkring, kretsar kring ljuset men hör hemma i mörkret et.c. Är dammig och skör och ofta dyster och dramatisk i färgskalan. Ja, jag vet inte. Kan identifiera med sånt.

Vad har du gjort idag och vad ska du ännu göra?
Har inte gjort så mycket — sov jättelänge för att ta igen mig från natten innan då jag suttit uppe och panikskrivit en ledare. Hade överaktiverat mina små grå och överkonsumerat på kaffe så jag brände midnattsoljan ännu långt efter tolvslaget, somnade först på morgonen och vaknade då det fortfarande var morgon. (Eller ”förmiddag” sådär som vissa envisas med att kalla det.) Men det var alltså igår, idag har jag vaknat med huvudvärk eftersom jag sov cirka elva timmar, jag tog direkt en huvudvärkstablett och en stor mugg starkt kaffe, sen började jag jobba på Blemma. Och så har jag hållit på hela dagen. Inte så jättespännande, nej. Men kul på sitt sätt! Alltid skönt när man kommer över den där tröskeln och får saker gjorda. Och ska förstås inte göra så mycket mera inatt heller. Kanske äta något och se på nåt tv-serieavsnitt under tiden.

Där var det. Vilket låter mer definitivt och koncist på min dialekt: Tä va he.

sammetslent

dagar & liv

Sammetslena saker har varit ett ständigt återkommande tema på sistone. Här är några exempel på hur:

20130224_caspian

Caspian. (Som börjat återfå lite av sin brunskiftande sommarpäls.)

20130226_klaenning

Halsringningen kring dagens loppade dödsätarklänning.

20130224_esmeralda

Esmeralda. (Som ofta sover med munnen öppen nu för tiden.)

20130225_kjolar

Lördagens loppade korta kjol och den plommonlila långkjolen som snällaste finaste karamEllen hittat åt mig och blev min på lördag kväll.

20130226_couscous

Couscous. (Som har varit i slagsmål och blivit klöst riktigt nära ögat, stackarn.)

Ska skriva ett riktigt inlägg nån dag men energin tryter. Gör annat, träffar kompisar, kramar katter, lever loppan (alltså: går på loppisar), och sånt. Borde skriva klart en ledare eller något relativt snarlikt en sådan till Blemma med temat rymd, men enda jag kan tänka angående rymd för stunden är att det tycks finnas mycket av det i mitt huvud just nu. I rymden kan ingen höra dig skrika, så sägs det, men i mitt tankemaskineri är jag ganska säker på att man hör ett eko.

tant grön

yta & stil

20130224_kappa_00120130224_kappa_00220130224_kappa_003

Befinner mig i Katternö där jag & Jim vaktar katterna. Igår besökte vi några loppisar i Jakobstad och jag hittade denna mossgröna rymliga vinterkappa av Åbobaserade märket Milgo för ynka 6€. Internet hävdar att företaget Milgo registrerades år 1974 (& upphörde 20 år senare) så jag gissar att kappan tillverkades då nångång, under mitten av 70-talet. Tittar man på skicket den är i så skulle man däremot tro att den var tillverkad typ igår — den är m.a.o. helt i toppskick, knappt använd alls.

Och på tal om gamla kläder som inte har kommit till så värst regelbundet bruk; skorna! De köpte jag (nåja, mamma) 1996 eller 1997, jag gick på sjuan i alla fall. Mina skolkamrater tyckte att de var löjesväckande höga (ja, det var andra tider då…) och ville gärna klargöra den åsikten för mig, så jag mjäkade ur och använde dem sen knappt. Nu, runt sexton år senare, har jag tagit dem i bruk igen. Take that, Sursik skola!

we blog web log

blogg & webb

20111024_couscous

För nån vecka sen läste jag nätversionen av intervjun med bl.a. Karin L. i Västra Nyland, ”Bloggen är inte död”, och jag håller naturligtvis med om det. Har inte ens tänkt tanken att bloggandet som hobby skulle löpa risk att dö ut, tycker t.o.m. bloggandet har vuxit starkare (just p.g.a. kvaliteten som Karin också pratade om), men däremot tycker jag mig ha noterat att det haft ett uppsving i trendigheten i Svenskfinland, vilket sedan har dalat en aning, och förstås att trenderna överlag inom bloggandet har pendlat av och an. Som inom vilken uttrycksform och hobby som helst, med andra ord. En tid var det t.ex. modebloggar som gällde och nu just toppar många inrednings- samt träningsbloggar om man kollar på Bloggtoppen.fi. Då jag tog mina första trevande steg ut på internet så var det de personliga, ofta så till den grad att de egentligen kan klassas som privata, dagboksskriverierna som gällde. Hur länge folk har skrivit dagbok på internet vet jag inte men ordet ”weblog” myntades år 1997 så då var det förstås redan tillräckligt förekommande för att folk skulle hitta på ett specifikt uttryck för det. Två år senare dök ordet ”blog” up, härstammande ifrån att en klurig typ satte till ett mellanslag i ordet weblog och åstadkom därmed frasen ”we blog”. Och fjorton år senare bloggar vi ännu.

Har sagt det förr, men — jag har själv haft svårt att identifiera mig med de termerna, att jag ”bloggar”, eller att jag är en ”bloggare”. Fortsättningsvis tycker jag att det för det mesta känns mera rätt att säga att vad jag gör är att skriva dagbok på internet, eller föra en journal. Det gjorde jag innan jag hörde uttrycket ”blogging”, och det där att blogga kändes som något väldigt specifikt — definitivt mera proffsigt, fyndigt och iakttagande än det jag sysslade med, men också att bloggandet handlade mer om att berätta om saker man tänkt och gjort, snarare än att berätta hur man har känt under tiden. Fortsättningsvis känner jag av samma gräns där emellan, även om bloggande har blivit en paraplyterm som massor av ageranden på internet passar in under. (T.ex. statusuppdateringar på Facebook är en form av blogg, det ni!)

Framför allt märker jag av en stor skillnad inom attityderna till bloggandet och bloggare bland icke-bloggare. Hoppar man redan bara tio år tillbaka i tiden var det ännu tämligen ovanligt, åtminstone på finlandssvensk mark, och folks respons till bloggande varierade oftast mellan att tycka att det var obekvämt och opassande, att vara ”så avslöjande”, och att tycka att det var spännande och modigt, av samma orsak. Nu för tiden har det blivit vanligt att folk tycker att det är löjligt, t.o.m. egotrippat. Navelskådande och narcissistiskt. Att granskar man det med rätt styrka på glasögonen så genomskådar man det och ser att det inte är annat än ett behov på uppmärksamhet. Och visst, till viss mån är det ju det. Det hör väl för det mesta till människans natur att vilja umgås. Vore man väldigt asocial skulle man knappast blogga. Och där finns också ett nyckelord; att det handlar om socialitet. (Nationalencyklopedin definierar: den förmåga till socialt umgänge som utmärker det artspecifika levnadssättet hos såväl människan som andra djur.)

Internet består av ett nätverk, skapat av människor, upprätthållt av datorer. Där har vi sociala relationer som är sammaknutna via teknik Att man sedan också socaliserar på internet, via Facebook, via Reddit, via bloggar, via IRC, via en oändlig drös med sociala forum, skapar samhällen. Riktiga samhällen, fast de är på internet, eftersom bakom varje användarnamn finns en riktig användare. (Som ju alltid är en riktig människa, inte en katt, som bilden överst vill föreslå. Och även om människan beter sig som ett troll, fast då kan man egentligen strunta i dem för de vill ändå inte tas på allvar.) Det tycks vara svårt ibland för vissa att komma ihåg det här, men det är en annan historia. Poängen är att internet är precis vad det låter som, ett nätverk, ett kontaktnät, internt mellan alla de som har tillgång till det. Jag väljer att bl.a. utnyttja det socialt, som de flesta andra.

På sistone har jag uttryckt mig aningen syrligt ett par gånger om den här krassa inställningen att om man bloggar så ”låtsas man vara nån”, det har varit gammalt länge redan och ändå klänger en del personer fast vid den uttjatade nollsusningen. Såhär kommenterade en ”Vasabo i centrum” (howdy neighbor!) på Vbl.fi för några veckor sen:

Och förresten… vem bryr sig om vad nån bloggare skriver. Börjar bli irriterad på alla dessa bloggare som försöker framstå som någon sorts ”wannabe-samhällsdebattörer” utan desto mera tanke bakom sina skrivelser.

Om jag lyfter bort mig själv från situationen och struntar i hur befängt det är att jag i egenhet som personlig bloggare beskylls för det faktumet att offentliga nyhetsmedier sett nyhetsvärde i min personliga åsikt (och för att inte haft en tanke bakom mina skrivelser, jag menar, ursäkta kan du läsa?), så är det fortfarande befängt ändå. Inte bara för den delen att här har vi en anonym kommenterare på Vasabladet som tycker sig kunna avgöra vad andra personer bör och inte bör blogga om — Basse N. illustrerade f.ö. den här inställningen helt perfekt som vanligt i Internetbestämmaren — utan även för den delen att: Vi är väl alla del av samhället? Vi har väl alla rätt att diskutera det? Vem, om inte samhället, ska prata om samhället? Bloggosfären är dessutom en del av samhället. På vilken mark, i vilket sammahang, ska vi prata om samhället, om inte i samhället? Kom igen, människor! Tänk lite!

Idag tänker jag att bloggandet håller på att växa upp. Granskar man det åldersmässigt så är det väl en tonåring, men det är en brådmogen sådan. Det finns tyvärr ännu delar av internet som frenetiskt trotsåldrar, och inget ont om barn eller så men vuxna är de ju fan inte liksom. Peppe Ö. skrev igår ett klokt inlägg om att Med makt kommer ansvar när man sysslar med alla former av medier, så även bloggandet. Håller förstås med! (Som ett konkret exempel på hur stor roll bloggande faktiskt kan spela så berättade Expressen i januari att Carolina Gynning krävs på skattepengar och att det hade hon knappast gjorts om det inte var för hennes bloggande.) Med läsare kommer inflytande och med inflytande kommer makt och med makt kommer ansvar — eller, ansvar borde komma. Och jag tror fler och fler börjar inse att bloggande är inte bara nån fånig liten obetydlig grej, det kan vara det och det är okej men det behöver inte på något vis begränsat till det. Känner ingen tvivlan över att bloggandet är här för att stanna, vare sig hobbyn utövas via mikrobloggar på Twitter, personliga bloggar på Ratata, kolumnbloggar på Hbl, eller vad som helst. Det faktum att bloggande också har blivit ett yrke för många säger förstås även det mycket om dess slagkraft.

Har inte helt på klart vart jag vill komma med det här, men i alla fall, min personliga åsikt här nu bara (som alltid annars också men uppenbarligen måste man vara tydlig med det ibland), såhär tycker jag: Det är skitkorkat att underskatta internet. Det är också jättetrist att avstå från att utnjyttja potentialet som det serverar, bara för att några självutnämnda domare och jurymedlemmar med ingen makt alls tycker att man är irriterande då man i ett forum pratar om vad man vill, vilket man har rätt till. Nä, sånt går bort. Diskutera, reflektera, analysera, blogga mera, säger jag!

tant gredelin

yta & stil

Som tidigare omtalat — nu över till ytligheterna: Det är så sällan jag tar på mig en klänning att jag tänkte i lördags att det måste ändå förevigas. (Ja varsågod, internet, och tack för påhittat visat intresse!) Dock skedde förevigandet några dagar senare för det känns ganska kontraproduktivt att även dokumentera tidsbristen då man befinner sig i den, även om man också befinner sig i klänningen.

lilaloppislook

Har en svag punkt för klänningar som ser ut som något Sue Ellen Ewing hade burit om hon bara var uppskattningsvis 250% tantigare, så när jag såg denna plommonlila plisserade sak med knytkrage så kunde jag inte motstå den fast den var för stor. Jag lyfte den några centimetrar i axlarna, minskade den nån tum i sidorna, och sen hann jag inte med mer korrigering fast det inte skulle ha skadat att lyfta och minska lika mycket till. Mina skor är förresten lite coolare än vad de ser ut för de har en klumpig klack, men, ärligt talat, så är de ändå töntiga. Och tantiga, jag bestämde mig för att låtsas att det var något jag eftersträvat. Skor är alltid svårt. Får så vansinnesont i fötterna av de flesta skor som ser ut som något man faktiskt vill ha på fötterna ens.

lilaloppislyster

Check out the lyster! Bältet är ett annat loppisfynd, men sen några år tillbaka.

Sen var typ det första jag gjorde att tappa en bit potatissallad på klänningen så nu har den en mörk fettfläck på ena sidan. Duktigt.

P.S. Förr på Facebook fanns det en massa test man kunde göra, minns ni dem? Minns ni Dallas-testet? Jag blev Sue Ellen. Jim blev J.R. Sen blev vi ihop. Jeps!

riktningslös ventilering

dagar & liv

Vaknar runt klockan fyra på morgonen, inser cirka tio timmar senare att jag glömt att dricka kaffe. Förstår inte hur sånt kan hända. Amatörmässigt. Det var idag jag skulle get shit done men istället har jag sett på Arkiv X (åttonde säsongen, smågråter mycket, gillar både Doggett och Reyes tusen gånger mer än sist), fotat lördagens utstyrsel (kommer snart för jag ska gå över till att vara en sånhär irriterande modebloggar-wannabe istället ser ni), spelat Candy Crush Saga (i princip maniskt), samt förundrats över att dåsigheten aldrig ger med sig ens det minsta. Jobbar på att åtgärda det sistnämnda nu just men det är ett motsträvigt kneg.

Det har visat sig vara en stor utmaning att återfå fokus vad det gäller, eh, det där då. Hade trott att en ledig helg skulle göra gott för min koncentrationsförmåga men det gick helt tvärtom. Sen helgen har jag sovit i oregelbundna korta perioder men ändå nästan hela tiden, sen har jag vaknat, tittat på diverse tv-serier, somnat om för att vakna till eftertexterna, det där klassiska. Inatt vaknade jag av en mardröm där jag var tvungen att förklara åt nån hemsideinnehavare varför det inte är helt schysst att fotografera tjejer som tränar och sedan sexuellt objektifiera dem i ett galleri online, och jag var tvungen att göra det lugnt, sansat och ge konstruktiva förslag och tips även när jag själv blivit fotograferad då jag cyklat nånstans. Såatt. Inte ens mitt undermedvetande pausar från genusdebatterandet! Ganska knäppt.

I verkliga livet läser jag kommentarer på Hbl och rasar (faktiskt, för första gången) men jag kommenterar inte för det känns lönlöst, och vad kan jag säga? Det tär på en ibland. Det är alltid de argaste-bara-för-att-vara-argaste, mest snedvridna, minst rationella personerna som kommenterar allra mest och visst ska man strunta i dem men jag blir inte av med den här gnagande irritationen att de förstår ju fan inte(alltså de GÖR verkligen inte det, de tar upp en massa irrelevant trams hela fuckin’ tiden), och inte heller kommer jag ifrån den bedrövliga övertygelsen om att det förstås är de som uttrycker sina åsikter som även sprider sina åsikter. Beklagligt, i och med att det alltid alltid alltid är dräggen som ropar mest. Det är alltid de som hörs och syns mest som har störst inflytande på de som inte redan fattat grejen, och förstås vill jag att alla ska fatta. Jag tycker onekligen att det är mycket i debatten-om-debatten som är motbjudande fult och snedvridet. Och på andra (även sakligare) kommentarsfält och diskussionsforum ser jag också samma mönster — folk fattar inte. De fattar så lite att de inte ens fattar hur lite de fattar. (Meta!) Och jag tycker kanske att de borde skämmas lite för det. Eller jag tycker att det skulle jag ha full förståelse för ifall de gjorde.

Samtidigt så skäms jag med, jag har många bra mejl att svara på som jag skjutit upp på i några dagar nu, sen den där pausen började (och aldrig tycks ta slut helt och hållet). Istället sitter jag här och känner mig så jäkla överväldigad och översvämmad med hela debatthögen (både bra och dåligt) att jag totalt kollapsar vid tanken att tänka, jag menar faktiskt tänka, på det igen. Och ändå är tankarna här hela tiden.

Men ibland brukar det fungera att tjata av sig ut i rymden och tiden lite, utan speciell riktning. Testar på det nu, ifall ni inte märkte. Tror faktiskt det hjälpte redan.

fin, finare, janne & agnetas bröllop

dagar & liv, galej & samkväm

Lördagen gick i kärlekens tecken, tidigare på dagen fick jag höra nyheten att min bästis har förlovat sig (!!) och några timmar senare infann jag mig på bröllop. Vilket f.ö. var världens finaste.

janneagneta_001janneagneta_002janneagneta_003

Det vackra brudparet. Det var helt omöjligt för mig att bestämma mig för bara en bild så här får ni tre.

janneagneta_004janneagneta_005

Festligt folk! Bl.a. Frank vars fotograf-sense was tingling igen, fattar inte hur han gör det men han tycks alltid veta när nån riktar en kamera mot hans håll. Notera dekorationerna med hängande glödlampor och svävande ballonger, på borden var också vita rosor och levande ljus skyddade i glasburkar. Fint!

janneagneta_006janneagneta_007

Programmen var väldans lyckade — det var dans, sång och rörande tal, lite lek och mycket kul, alltigenom jättefint. Alltså, nu låter jag som nån slags bröllopsrecesent och ni hör ju själva hur fel redan det begreppet är och även om det fanns folk som sysslade med sånt vore jag definitivt inte rätt person för det jobbet över huvud taget, men det var bara så genomfint alltihopa att jag vill skryta på det lite.

janneagneta_008janneagneta_009janneagneta_010

Henrik och Ludvig i Crystal Clears stod för brudvalsen. Jag har använt så många olika varianter av ordet ”fint” i det här inlägget att jag börjar känna mig rejält upprepig och pinsamt språkligt obegåvad, men: Det var, förstås, superfint. Liksom allt annat. Är så glad att jag fick vara där.

Vilket otypiskt puttenuttigt inlägg det här blev. Men det behövs kanske såna ibland, för min skull i alla fall.