kattsömn & flugsyn

dokumentation & situation

Har börjat misstänka att katterna smittade mig med slummerbacillusken (ej att förväxlas med sömnsjukeparasiten) förra helgen när jag var hem-hemma en sväng, för den här veckan har jag sovit åtminstone nio timmar så gott som varje natt och det märks ingenstans. Är t.ex. ändå så insjunken i ögonhålorna att jag ibland blir lite rädd då jag går förbi en spegel i.o.m. att jag vid min första anblick tror att jag själv är Döden som har kommit för att hämta mig.

Har fått en rolig lins- & filtermojäng på posten tidigare i veckan, men det har varit så mulet varje dag — åtminstone lagom tills att jag kommit hem från jobbet — att jag inte ännu känt mig alltför manad att leka med det ordentligt. Kanske en vacker dag.

Och nu är nog min kaffepaus slut. Lite surt för jag är rastlös och inte på fotoredigerings-humör. Trösten är att det åtminstone är fredag!

Annonser

harry potter and the deathly shallow

rekreation & civilisation

PA050013_cb

Ellen hade födelsekalas med Harry Potter-tema i lördags och hon har postat flera bilder i sin blogg så accio länken! Själv hade jag storslagna planer på att ta massor av magiska och stämningsfulla bilder med kort skärpedjup men det är något jäkligt obekvämt med att ta bilder bland många människor en inte riktigt känner. Det går aningen bättre med en kompaktkamera för det känns lite mindre suspekt på nåt vis, men att ta fram en DSLR-kamera känns av någon orsak väldigt inkräktande och påträngande. Så den fick mest ligga i väskan, trist men antagligen lika så bra eftersom det fåtal bilder jag tog med den blev ändå suddiga i.o.m. att jag inte ville rikta den mot nån för länge, hah.

wpid-IMG_20131009_195552

Och här ser vi del av presenten jag gav Ellen ty jag var så löjligt nöjd över min punnighet att jag inte kan motstå att visa det åt internet. Hade köpt ett par tesorter från Indiska som båda två innehöll ingefära, så jag knackade ut egna och nya tilläggsetiketter på Olympian — ”Weasley’s exquisite gingers”. Hihi. Höhö. Hoo hoo. (Som en uggla.)

Förresten så skaffade jag ett nytt konto på Pottermore inför det här kalaset för att komma i stämning och jag hamnade i huset Slytherin. Wat. Jag blev ganska paff. Passar fint med mina ormsmycken dock.

kalaspinglor & pangbrudar

rekreation & civilisation

Retrolåtar och -vibbar! En playlist att tupera håret till, t.ex. Själv lyssnar jag på den och försöker städa garderoben, vilket känns lite semiironiskt, med tanke på att det kunde klassas som hushållsarbete och det endast är kvinnliga vokalister på låtarna, menmen. Det känns piggt i alla fall!

P.S. Om ni har tips på fler artister/låtar som skulle passa in, i synnerhet gärna kontemporära, let me know!

septembersymptom

dokumentation & situation

wpid-eyeemfiltered1380046532440wpid-eyeemfiltered1380121521522

Septembersymptom, som jag först bara diagnosticerade den gulnande naturen med men vilket jag nu inser att även jag antagligen är drabbad av. Septembersymptom, som jag inte vet vad exakt går ut på men jag tror att det har något att göra med rastlöshet och håglöshet, uppsluppenhet och nedstämdhet, inspiration och… vad är motsatsen till inspiration? Kan vi bestämma att vi börjar använda exspiration även på det sättet hädanefter? Inspiration och exspiration. Inhalering, exhalering.

Har snubblat in på en del bloggar på sistone fyllda med dagboksanteckningar. Jag menar riktiga sådana, om än inte så avslöjande som privata dagböcker förstås, så ändå ärliga och okonstlade och tillförlitliga. Att läsa såna bloggar känns som att spionera på en person dold bakom en tunn slöja, förstås med tillåtelse men ändå är personen avslappnad och sig själv. Det här började nu låta betydligt mer voyeuristiskt än jag hade avsett det, men nåja, min poäng är att det är intressant och att jag gillar det. Kan ibland känna mig avundsjuk på de som bloggar på det viset, jag låter som en trasig grammofonskiva nu men själv känner jag ofta att jag inte har något att säga. Alls. Tänker att jag ska försöka att skriva mer och tänka mindre på att jag inte egentligen har något att skriva om och se vart det leder, men å andra sidan, liknande uttalanden har jag kommit med förr. Det tenderar kännas retsamt nostalgiskt också, när jag läser dessa otillgjorda bloggar, de påminner mig om en tid innan blogg-boomen, innan vissa formspråk inom bloggandet egentligen uppstod, när folk mest experimenterade inom uttrycket och det de uttryckte var av större vikt än hur det uttrycktes. Allt gick liksom på känsla, och fast det fanns trender även då, så kändes det mesta mindre formgjutet. Fast, jag vet inte, det kanske bara är själva nostalgin som får mig att tänka att det var så. Det var kanske inte lika otämjt som jag vill minnas att det var, men jag tror ändå det var mindre bundet än det är nu.

Också mitt eget. Jag har fastnat i en blähig rutin och jag återanvänder samma uttryck hela tiden. Blir väldigt trött på mitt språk ibland. ”Blir väldigt trött på mitt språk ibland”, det där är så jävla typiskt mig att skriva. Blir alltså igen väldigt trött på mitt språk. ”Ibland” är just nu just nu.

På tal om skrivande så har jag börjat göra anteckningar till inte bara en utan två (2!) fiktiva böcker/berättelser/något-ditåt, hör och häpna. Den oförklarligt vidskepliga sidan av mig räds för att nämna något om det för det känns som att jag i samma veva sätter en förbannelse på projekten, menmen. Det är ju ändå en sån där vardaglig sak som jag kunde berätta om. Än så länge har jag bara försökt strukturera någon slags idé, jag började på den första för ett par veckor sen och idag har jag gjort anteckningar till den andra, som egentligen är den första, om vi ska vara riktigt kronologiskt korrekta, i.o.m. att grunden till den dök upp för flera år sedan. Den kom till mig i en dröm, säger jag som värsta Stephanie Meyer, men drömmen var ingen hormonstinn vampyrhistoria utan snarare en fabel. Skulle gärna illustrera något till den men jag kan inte teckna, är mycket sur på detta. Den andra berättelsen är svårare, den känns betydligt mer diffus. Vet liksom inte alls vilken riktning jag vill att den ska ta eller vad den ska säga. Nåjo, skit samma, än så länge känns det mest bara roligt att hitta på fiktiva händelser åt fiktiva personer (och djur), något som jag mycket sällan gör. Har inte ens kunnat göra det på flera år när jag har försökt, så hittills har det i jämförelse gått häpnadsväckande bra, måste jag säga! Ja, jag får väl återkomma om några år med en uppdatering om huruvida jag ens lyckats fullborda dessa projekt. Jag brukar inte vara så bra på den delen, faktiskt så dålig att det mer eller mindre känns oundvikligt att processen ska stagnera, något som också känns trist att tänka på, men jag försöker att inte tänka så långt, fast jag såklart inte har en susning om hur långt borta eller nära till ”så långt” ligger.

Och ännu mera ”på tal om”: På tal om skrivandestagnation och det här att inte ha något att säga så försökte jag blogga i lördags. Under ett flertal timmar försökte jag komma på något att skriva om och hur jag skulle skriva om det. Jag kom såhär långt:

slirpslirp

Gifen är från i förmiddags, men allt är sig likt. Jag är lite mörkare under ögonen efter att ha tillbringat några timmar med att gå på loppis och mitt hår är risigare efter att av och an ha dragit några plagg över huvudet, men jag sitter igen på samma plats och med samma mugg framför mig.

Happ. Där var det totalstopp hur jag än försökte. Förbannat givande det där och den där jag.

Tänker att det bekräftar septembersymptomet jag babblade om ganska så bra, beskriver det också. Jag vill, men kan inte. Jag skulle så gärna, men klarar inte av det. Jag önskar, men kan ej uppfylla. Ja! Men strax därpå nej. En djup inhalering tills lungorna inte kan rymma mer syre, sen en långsam och uttömmande exhalering tills lungorna är platta och ynkliga som ett brunt löv på blöt asfalt. Knepet vore väl kanske att pricka inhaleringarna om en vill lyckas få något gjort. Och under exhaleringarna kan en exempelvis titta på Homeland eller annan bra tv-serie, som jag ska nu.

höstdagjämning

dokumentation & situation

20130922_01

Caspian och Couscous.

20130922_02

Mörklila blommor som är ljusare på bilden än vad de egentligen är.

20130922_0420130922_03

Jag skulle ta bild på äpplena då linslusen Esmeralda bestämde att hon också skulle vara med.

20130922_0520130922_06

Övermogna äpplen.

20130922_07

Trolliusfrökapslar.

20130922_08

Nypon.

20130922_09

Vet inte vad den här blomman heter men den har fina, vaxartade blad.

20130922_1020130922_1120130922_12

Esmeralda, som ofta hänger med då jag går omkring på gården, linslusade lite mer.

Har en hjärngrötig och fåordig dag. Önskar att den inte var sådan. Skulle gärna Göra Något men det känns omöjligt. Söndagigaste söndagen på länge. Skulle det finnas en sport som hette extreme sundaying så skulle jag alltså slå alla rekord idag.

äppelträd

dokumentation & situation

Gick förbi äppelträden tidigare idag och fick ett vagt minne av att jag visst tagit några bilder där ifjol. Och jo, mycket riktigt, det hade jag.

20120824_00120120824_00220120824_003

Ja-a. Där står jag och bär frukt då. Minns inte riktigt vad tanken ens var längre men jag förmodar att resultatet inte helt och hållet matchat den, i.o.m. att bilderna aldrig postats förut. Men jag är på ett höstligt humör inatt så de får va med till slut.

Något jag däremot minns är att jag avskydde hur det där nagellacket såg ut på bild mot mina aningen rödfrusna fingrar. Gör det fortfarande också.

caspfjantn

dokumentation & situation

20130920_lc

Jag och Jim kattvaktar i helgen, Caspian kom och mötte oss ute på gården då vi anlände. Han ville absolut inte vara för sig själv och det var ett kärt återseende som vi båda kände att borde förevigas i en överdriven mängd pussgifar:

20130920_lc_01 20130920_lc_02 20130920_lc_03 20130920_lc_04

Caspian vill hemskt gärna sätta sin nos mot ens mun (i synnerhet om denna mun är plutad, faktiskt, det finns flera knep också) och han vill också gärna trycka sitt huvud under ens haka eller bara nånstans mot ens generella huvudområde.

Just det där beteendet att katter trycker/stryker översidan av sitt huvud mot något/någon på ett kärleksfullt sätt — har det något ord på högsvenska? På min dialekt pratar vi alltid om att katterna ”pukar”/”pokar”, med ett mjukt vokalljud som är nånstans mellan u och o. (Ett läte typiskt för Jakobstadsnejden, vi uttalar många u-ljud mer som o, men det är lognt.) Jag tycker att det borde finnas. Inget språk är komplett om det inte kan, utan omskrivningar, beskriva en katt och dess beteende till punkt och pricka.

to kill a mockingbird, 1960 & 1962

opinion & reflektion

mockingbird_01

I fredags lyssnade jag klart på Harper Lees To Kill a Mockingbird, en av de där böckerna som jag länge velat och tänkt att jag borde läsa, men som förblivit oläst ändå. Det är så med väldigt många must-reads, tycker ibland det är pinsamt hur få klassiker jag har läst. Det positiva är att såna böcker tycks vara lätta att hitta som ljudböcker, så nu verkar det bli ändring på den saken, sakta men relativt säkert. (Lyssnade t.ex. äntligen på George Orwells Animal Farm också, även det i fredags.) Jag har förresten skaffat ett Goodreadskonto mest för dokumentations skull, försöker också att samla citat jag gillat på ett vis eller annat, samt betygsätta böckerna för att få tips som passar mig sen då jag fått ihop till 20 böcker, men det är ack så svårt. Fem stjärnor är för få, så jag velar konstant av och an mellan hur många stjärnor jag ska ge de flesta böckerna. Tycker också att fem-stjärniga ”it was amazing” är klantigt uttryckt, ibland tokgillar en ju saker som inte för den delen är ‘amazing’.

Angående To Kill a Mockingbird olästa status så blev det alltså med assistens av Sissy Spacek äntligen ändring på den saken (fast om vi ska vara riktigt noggranna, så har jag ju inte ännu heller läst den-läst den). Och den gav jag fem stjärnor.

mockingbird_03mockingbird_02

”Mockingbirds don’t do one thing but make music for us to enjoy. They don’t eat up people’s gardens, don’t nest in corncribs, they don’t do one thing but sing their hearts out for us. That’s why it’s a sin to kill a mockingbird.” – Harper Lee

Boken kom ut 1960 och två år senare en filmatisering av den, som jag tittade på igår. Absolut sevärd, men i jämförelse med boken kändes den förstås mer som en kvick sammanfattning, typ sådana som brukar tryckas på baksidan av böcker, än den kändes som en ordentlig skildring. Så som det av förståeliga skäl ofta brukar vara med böcker som blivit film, alltså, men jag saknade ändå vissa delar.

mockingbird_04

Berättelsen skildras utifrån Jean Louise ‘Scout’ Finchs perspektiv, hon blickar tillbaka på sin barndom under den stora depressionen på 1930-talet i den fiktiva småstaden Maycomb, i Djupa Söderns Alabama. Hennes pappa, Atticus (i filmen spelad av Gregory Peck), är änkling, advokat och en sån underbar och beundransvärd karaktär att jag, aningen pinsamt, tenderar bli gråtmild då jag tänker på det.

mockingbird_05mockingbird_06

Scout har en äldre bror, Jem, som hon beskriver med orden ”Jem was a born hero”. De träffar Dill, en kille som tillbringar somrarna i Maycomb, och Scout accepterar honom först efter att hon märker att Jem har accepterat honom. Jem både vill och är på många vis ledaren men tillsammans med fantasifulle Dill så uppstår en ny dynamik och de blir näst-intill besatta med mystiken som omger deras grannar, familjen Radley. Närmare bestämt med sonen, Boo, som aldrig syns till men som de vet att finns inne i huset. Sinsemellan målar de upp en mycket kuslig bild av honom.

mockingbird_07

Symboliken är tät i To Kill a Mockingbird och speciellt intressant tycker jag att Tim Johnson är. Händelsen i sig agerar också som en slags brytpunkt, där barnen får se Atticus i ett nytt ljus; vilket jag tänker att blir desto mer symboliskt ju mer övertygad jag blir om att Tim Johnson symboliserar fördomar av diverse slag. Och att Atticus, så som familjen Finchs granne miss Maudie säger om honom, ”there are some men in this world who were born to do our unpleasant jobs for us” — och därför står han ensam men självsäkert på gatan, lika som han säkerligen fått göra under merparten av Scouts berättelse, p.g.a. fallet han blivit tilldelad. Medan resten av Maycomb gömmer sig i tryggheten, bakom stängda dörrar, bakom inskränkta vanor, bakom majoritetens beskydd.

mockingbird_09mockingbird_08

Fler och fler märkliga händelser inträffar i Maycomb. Jem tycks ha sina aningar men han avslöjar inget åt Scout.

mockingbird_11mockingbird_10

Miss Maudie säger tidigt i boken att ”Atticus Finch is the same in his house as he is on the public streets.” — Scout förstår antagligen inte helt vad det innebär men med tiden får hon se det med egna ögon ett flertal gånger. En mer framstående moralisk hjälte kan jag inte komma på. Atticus är gjord av empati, insikt och ödmjukhet, och känns trots det aldrig konstlad eller overklig. Miss Maudie har rätt.

mockingbird_12mockingbird_13mockingbird_14mockingbird_15

Mycket av filmen kretsar kring fallet som försvarsadvokaten Atticus är involverad i, där mörkhyade Tom Robinson står anklagad för våldtäkt av ljushyade Mayella Ewell. I boken är denna händelse också en ytterst vital beståndsdel men mest pågår det i periferin — det är inte del av Scouts centrala tankar, det har förvisso en stor inverkan på hennes liv men hon är för ung och framför allt så tycker alla andra att hon är för ung för att förstå hur situationen ser ut. Det är främst under rättegången som allt kommer fram, men mera än Scout så är det Jem och Dill som reagerar på situationen. De bär båda äldre än Scout och… tja… utan att bli alldeles för spoiler-ig: så som det framkommer tidigt så är det en synd att ta livet av härmtrastar (mockingbirds), och jag tänker att fågeln symboliserar oskuld och skuldlöshet, av alla slag, även barndomens blåögdhet.

N-ordet förekommer 48 gånger i boken, något den hårt kritiserats för, och i filmen har de tonat ner det avsevärt. Lika så bra, tycker jag, men jag är också en av de som tycker att användandet av ordet, vilket jag annars starkt bestrider, nog tjänar sitt syfte i boken. Det framhäver klart och tydligt vilket förtryck ordet utövar, hur satans ful rasism är och hur den infekterar hela samhällen. Jag tänker att ifall någon läser den här boken och tror att det är okej att använda det ordet så är den personen en ytterst ömklig och motbjudande amöbalort.

Boken behandlar för övrigt inte bara rasism utan även till stor del klassism, lite feminism (eller åtminstone könsroller), fördomar och rädsla för sånt som är annorlunda, och främst av allt medkänsla och mod, tydligt exemplifierat i det Atticus säger till Scout:

”You never really understand a person until you consider things from his point of view — until you climb around in his skin and walk around in it”

och till Jem:

”I wanted you to see what real courage is, instead of getting the idea that courage is a man with a gun in his hand. It’s when you know you’re licked before you begin but you begin anyway and you see it through no matter what.”

mockingbird_16mockingbird_17

Om en kväll i oktober berättar Scout ”This night my mind was filled with Halloween — there was to be a pageant representing our county’s agricultural products; I was to be a ham.” — så det förklarar Scouts outfit i dessa bilder. Hon beskriver också kvällen som den längsta resan hon tagit med Jem, men jag ska förstås inte avslöja varför.

mockingbird_18mockingbird_19

Robert Duvall gjorde sin filmdebut i To Kill a Mockingbird! Han var egentligen bara med några minuter men fick mig likväl att gråta lite. Inget ovanligt vad det gäller den här berättelsen, jag halvgrät ett flertal gånger medan jag lyssnade på boken och höll endast tillbaka tårarna i.o.m. att jag befann mig på jobbet. Någon enstaka gång blev jag tårögd över det fruktansvärt fula, men oftast över det vansinnigt fina. Snyft snyft.

tills kärlek, nyss så blyg, blir djerf och ser, att trogen kärleks fröjd var idel oskuld

dokumentation & situation

(Kommer sätta jantelagen lite åt sidan i det här inlägget, något som jag nog känner mig lite skuldmedvetet skamsen för, men om jag inte gör det så blir det inget inlägg! Så —) Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på då jag gick i högstadiet, endera åttan eller nian, och vi fick som uppgift att skriva en fri uppsats som sedan skulle läsas inför klassen och sen skulle vi genom röstning utse en vinnare. Är faktiskt inte helt säker på att det var hela klassen heller som tog del av detta, det känns som att vi var en mindre grupp, men jag kan för brinnkära livet inte förstå hur och varför det skulle ha varit så att vi inte var alla. Fullstor klass eller inte så låter ju ändå upplägget som mardrömsmaterial för en typisk tonåring, men min högstadieklass var i allmänhet förhållandevis snäll, och fast det såklart var pinsamt och jobbigt så kunde det ändå ha varit mycket värre, och jag tror jag insåg det redan då. Ändå förvånas jag i efterhand av den uppsatsen jag skrev, eller möjligtvis hade skrivit innan för skojs skull (brukade ibland skriva små historier som jag publicerade på min hemsida) och valde att återanvända för min modersmålsuppgift, jag minns inte helt säkert hur det gick till, men åtminstone blev det så att jag läste en berättelse som hette Julia & Julia och den var, precis som det låter, en tragisk historia om a pair of star-cross’d lovers.

Föga förvånande var min dåtida favoritfilm Romeo + Juliet, som jag sett två gånger på bio. Åtminstone andra gången såg jag den själv, något jag aldrig skulle göra nu, och fast jag var osäker och skygg även på den tiden så visar det att mina sociala oförmågor inte var riktigt lika utsträckta… äh, jag vet inte, det är bara märkligt att tänka på, jag avskyr att vara på allmänna platser för mig själv nu för tiden och det är helt enkelt bara något jag inte gärna utsätter mig själv för — det går lite i vågor och varierar från situation till situation, men att gå på något slags evenemang över huvud taget helt själv nu för tiden… njäe. Inte troligt. Inte ens bio tror jag. Nåja, det där var en bagatell egentligen. Då, när jag för andra gången såg min favoritfilm på bio, satt några tjejer i min ålder bakom mig vilka mot slutet av filmen roade sig med att lova varandra 2mk (två MARK, jösses) för att våga ropa olika saker. ”De kommer att dö!” ropade bl.a. en av dem, vilket förstås inte kunde räknas som en spoiler för någon för eh Shakespeares Romeo och Julia liksom, men jag blev ändå så jäkla förbannad. Mest på att de på flit saboterade allas upplevelse bara för skojs skull. (Kanske det var då min biografotur började, cirka 1997.) När filmen var slut ställde jag mig upp, svängde mig om och skällde ut dem, innan jag gick iväg, darrig och hög på adrenalin. Fattar inte ännu hur jag vågade det, det känns också märkligt att blicka tillbaka på. De var ett gäng med obekanta, kaxiga tjejer som jag var säker på att var från stan, i kontrast till mitt ensamma, töntiga lantisvarande. Jag befann mig helt klart i underläge på alla sociala plan, alltså, men jag var nog tuffare förr, misstänker jag.

Men tillbaka till modersmålslektionen — jag minns detaljer av den, delar av andras berättelser och delar av att jag läste min egen. (Minns också att alla, eftersom vi var en sån snäll klass, satt tysta, och att jag tyckte det var skönt för då spelade det ingen roll att de var där, efter att jag läst en stund.) Jag var själv väldigt nöjd med min uppsats och jag minns att jag verkligen ville vinna, även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Jag är i allmänhet sällan stolt, men jag var det då, och de gånger när jag är stolt över något känner jag sällan att jag får bekräftelse för att jag har något att vara stolt över (haha, det här låter så mycket mera surt och tragiskt än vad det var tänkt), men jag fick det då. Jag vann alltså vår lilla tävling, och levde på det hur länge som helst. Jag var glad, förvånad, och så jäkla nöjd. Det är jag ännu fast händelsen i sin helhet förstås har bleknat, men det som numera mest har samma glada förvåningsinverkan på mig i uppsatshistorien är två andra saker: Det första att jag mer eller mindre mitt under puberteten, eller åtminstone känsliga tonåren, vågade berätta en historia om två lebsiska tjejer som utstötta av samhället p.g.a. sin lesbianism tog sina liv. (Eller den ena av dem i alla fall, vill minnas att den första omkom olyckligt i en isvak, och den andra, som inte hade något att leva för i.o.m. att hon hade förlorat sin kärlek och inte hade en enda allierad kvar, dränkte sig i samma vak.) Jag måste ha varit tuffare förr! Tuffare än vad jag fått för mig att jag var i alla fall. Det andra att just en sådan berättelse fick flest röster, ute på landsbygden mitt i bibelbältet under senare delen av nittiotalet i Svenskfinland. Alltså rent generellt kanske inte världens mest progressiva plats eller tid. Det är ganska jäkla coolt, kan jag tycka. Kan inte minnas att någon gjorde nån grej av att mina karaktärer var två tjejer som älskade varandra och bodde tillsammans, ens. Känner en sån vördnad inför den där gruppen med tonåringar då jag tänker på det. Jag tycker de här båda tilläggsaspekterna känns väldigt mycket som vinster de med.

Angående Baz Luhrmanns Romeo + Juliet så tittade jag på den ganska nyligen, den var fortfarande absolut sevärd men mycket av det som jag tyckte att var häftigt och läckert då tyckte jag nu att stundom kändes överdrivet. Samtidigt så älskar jag tolkningen, att den är fylld med små fyndiga översättningar till modern tid. T.ex. att ”Queen Mab”, som Mercutio beskriver som en fédrottning som ger en drömmar (och mardrömmar), ”Ej större till gestalt än en agat / I vördig åldermannens fingerring”, förstås är en hallucinogen drog. Förstås! Och fortfarande så kändes mitt hjärta ytterst bräckligt i den scenen då tjejerna bakom mig hade ropat ”De kommer att dö!”. Nog har han det än, gamle Shakespeare.