vykort från skogsmulle

rekreation & civilisation

20140323_001
Klockan halv elva på förmiddagen i söndags befann jag mig här, d.v.s. en bit bakom huset. Fattar inte att jag var uppe och på gång och utomhus så tidigt, det är mycket olikt mig. Jag är egentligen en nattuggla och sjusovare och även om jag av okänd orsak råkar att fysiskt vakna innan tolvslaget under mina lediga dagar, så brukar jag definitivt inte hänga med psykiskt. I alla fall, sen gick jag rakt fram i bilden och in i barrskogen lite till höger.

20140323_002
Såna här pölar finns det gott av där i skogarna. Jag har ett svagt och dimmigt minne av att vi, familjen, eller åtminstone barnen, har skrinnat på dem nån vinter då jag var mycket liten. Det känns numera så fantastiskt att jag nästan börjar ifrågasätta ifall att minnet ens är verkligt, men jodå, jag tror det är det. Det var inte heller ovanligt att det skrinnades på ett brett dike i byn, så varför inte också sammanlänkade pölar i skogen?

20140323_003
Den här synen fick mig att haja till ordentligt. Ser inte roten ut som en hukande människa på knä? Endera med huvudet väldigt långt nerböjt eller helt nån annanstans. Trodde ett ögonblick att jag upptäckt en möjligtvis ritualistisk brottsscen men näe, det var bara ett träd. En vanlig missuppfattning!

20140323_004
Så många träd hade blivit huggna att jag inte helt och hållet kände igen mig, inte hundraprocentigt, inte med den där rätta välbekanta känslan. En bit gammal skog hade genomgått en fullständig förvandling till kalhygge. Tyckte det kändes ganska tråkigt, men det var säkert behövligt, säger de som vet.

Annonser

fånga några zetan

dokumentation & situation

WIN_20140323_171354_WIN_20140323_171358_

Har befunnit mig lite längre norrut över helgen, jag hade inte varit hemma i Katternö sen i julas och kattabstinensen var plågsam. Försökte ta kompisfoto med Esmeralda i förrgår, hon var exakt motsatsen till förtjust i idén. (Skam den som ger sig, dock.) I övrigt var det en helg som kom och gick snabbare än allmänhetens intresse för Google Glass. Har loppat, har kaffat (fikat), har pajat (klappat) katterna, har traskat ut i skogen bakom huset. Har inte kunnat sova ordentligt men har egentligen inte kunnat det på ett par veckor nu — kunde helt relatera till det Matthew McConaugheys karaktär i True Detective sa: ”I don’t sleep. I just dream”; hade innan tänkt exakt samma tanke, att jag varje natt bara drömmer och drömmer och drömmer och att jag aldrig tycks få någon djupsömn. (Har i och för sig hört att det bara är myt att vi inte drömmer under djupsömnen också, men ändå, då hjärnan verkar att från början till slut under sömnen ha varit sysselsatt med att drömma känns sömnstadiet sällan speciellt utvilande.)

Från natten till igår minns jag tydligast att jag på loppis hittade en underbar elektrisk skrivmaskin i metallic-skimrande mörkblått, en kombination av 40-tals-retro och modern, och genom fingerlätta små tryck på tangenterna knackade den ut bokstäver i ett ljuvligt typsnitt med en lite för hög dos svärta så att texten gav ett extra maffigt och läckert intryck, och jag var så lycklig för jag visste att denna maskin var, ja, i princip ALLT. Precis vad jag behövde. Vägen till både prestation och inspiration. Min musa. Min ständige sekreterare. Och så vidare. Just då, när allt detta mirakulösa framtidsskimmer uppenbarade sig för mig, vaknade jag såklart. Med lyckan fortfarande ekande nånstans i bröstet, men snabbt inpå kolliderande med den där besvikelsen som alltid kommer emot en efter en trevlig dröm förstås… men tanken på maskinen stannade med mig hela dagen och fungerade överraskande upplyftande av någon orsak. Känner av ett litet köpsug och habegär ännu idag faktiskt. Om jag nånsin skulle råka på en elskrivmaskin ens hälften så fulländad som den i drömmen under mina loppisexkursioner (i vaket tillstånd), så måste jag nog slå till. Tycker det är lite lustigt att jag inte egentligen visste att jag ville ha en elektrisk skrivmaskin innan jag drömde om en.

Ah, allt jag pratar om är att sova. Jag är ännu ganska trött för det mesta, eller, jag är sällan pigg och energin räcker aldrig långt. Hoppas för inatt på en sömn så djup att den liksom är komprimerad, dubbelverkande, som ett sömnextrakt, outspädd, extra effektiv. Det är vad jag drömmer om nu.

nästan idag fast inte alls

dokumentation & situation

Det har under årens lopp blivit en hel del bilder tagna, efter att jag fick min första digitalkamera julen 1999. Har också, utöver digitalkameror, avverkat några datorer, så bilderna är utspridda lite här och där — en del av dem säkerligen försvunnit men jag har nyligen äntligen köpt en extern hårddisk för att göra arkivdykningarna lite smidigare. Det första ungefärliga året med digikamera sorterade jag mina bilder enligt plats och händelse, superkorkat, men senare enligt datum, helt klart smartare. Mycket trevligt att valfri dag (men speciellt tillbakablickstorsdagar, obviously) tänka ”Hmm, undrar vad jag gjorde detta datum fast år 2002?” och med ganska hög sannolikhet få svar på det också, eller åtminstone vad jag gjorde inom de närmaste par dagarna.

Och den frågan trodde jag att jag kunde besvara, men jag märkte precis nu att bilden jag letat reda på var från tjugonde april, inte mars. Äsch. (Det skulle underlätta att hålla koll på sorteringen om en förstod sig på almanackan.) Låt mig omformulera —

Hmm, undrar vad jag gjorde den här dagen fast om en månad och för tolv år sedan?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Svar: Jag var på pub med Anna! Åh. Önskar jag var det nu också.

en försenad dagens

inspiration & kreation

Peppe lade för ett par veckor sen fram förslaget att bloggare skulle återinföra dagens outfit och som ett fan av både garderobsspionage och stilmässiga självgestaltningar så understöder jag detta bigtime. Jag vill se vad ni har på er! Jag brukar ibland blogga sånt själv men inte ens i närheten som så ofta som jag brukar tänka att jag ska blogga sånt. Idéerna brukar oftast lämna i det teoretiska skedet, ofta tycker jag inte att jag har tid, eller så är det för mörkt, eller så börjar jag känna mig för fånig, eller så tycker jag att jag ser för jävlig ut på alla bilder, eller så börjar jag tänka sådär typiskt jantelagiskt som balanserar nånstans mellan självförakt och paranoid självmedvetenhet, att va fan, vad håller jag på med, jag är pinsam ju, alla tycker mina kläder är fula, jag har ingen smak. Och så vidare. Men så i fredags tog jag på mig det som avbildats på bilden nedanför och då jag senare på kvällen träffar en kostymör som säger att hon noterat mig under kvällens lopp för att hon tyckt att jag är så stiligt klädd, då jag tänker jag först SQUEE HIHI och sen tänker jag, precis som vilken plötsligt peppad någorlunda klädintresserad bloggare som helst, förstås: OOTD-post! Så i söndags drog jag på mig samma plagg igen. Sen poserade jag något oavslappnat fast mycket sömnigt.

IMAG0481_sv

Har blivit mer och mer insnöad på utsvängda och/eller vida byxor och framför allt sådana med hög midja, men tills nyligen hade jag bara ett par som är alldeles för tunna för denna årstid, men den som söker hen finner och för ett par veckor sen snubblade jag över detta year-round-dugliga par. Pris: 1€. Tack, loppis!

Något som sedan länge sen passerat insnöad-gränsen över till besatthet är tantiga finblusar — speciellt tunnare sådana i halvtransparent chiffong och polyesterblandningar, med rosetter som ska knytas, gnistrande knappar, plisseringar, veck och övriga små detaljer. Blusen ovanför är en av de nyaste tillskotten och med juvelslipade knappar längs med axlarna och upp till kragen som kantas med krås samt sydda veck i en våd framtill, så uppfyller den många av de kriterier som jag speciellt efterlyst. Pris: 0€. Tack, gratiskorg!

Nästan så det är pinsamt hur billigt klädd jag är (ha ha ha).

Har haft det här inlägget i mina utkast i flera dagar nu, som sagt så blir det ofta så att sånt som handlar om stil stannar där. Ska skärpa mig. Har tänkt mer än vanligt på kläder på sistone, det har nog något att göra med nästan-vårvädret som kikade förbi förra veckan och påminde mig om att det finns ett liv utanför denna invirade kokongtillvaro av lager-på-lager av tjocka, varma plagg under tunga, täta ytterplagg. Det har sin charm det med, men fan, det varar alltid för länge, även denna milda vinter.

Har förresten en fråga åt er: Vad fasiken är det för skor som det är tänkt att ska användas med vida byxben egentligen? Allt jag provade förutom platåskor såg så himla märkligt ut men orka gå omkring i höga klackar hela tiden. Förslag? Allt sportigt eller tåspetsigt är uteslutet men utöver sådant, berätta!

helgen, teatern, vädret

dokumentation & situation

Jag gick faktiskt på det, jag trodde att semivårvädret skulle hålla i sig tills slutet av april och då skulle det övergå till riktig vår. Men igår sa vädret LOL AS IF och våren sa SEE YA LATER SUCKERS. Då vi gick på teater igår var det snöfritt och då vi kom ut såg det ut som det gör i filmklippet ovanför. I vilket jag igen glömde att ljud kommer med (varför är det så svårt att minnas?) så den är ganska tyst av sig förutom något slutarljud från telefonen i Jims hand, som dokumenterade att jag dokumenterade.

CAM00034_sv
IMAG0445_sv

Vi har haft en bra och kul och lyckad helg som har innehållit mycket, jag tror faktiskt att det beror på det vårartade vädret vi hade haft den senaste tiden, allt har börjat kännas lite lättare och roligare och det har varit mer lockande att göra andra saker förutom att gå i ide. Vi har sett två teaterpjäser, både tragedi och komedi fast i omsvängd ordning. I fredags småsprang vi till teatern för premiären för Askungen – aska och fjädrar av Pipsa Lonka efter bröderna Grimm. Där medverkade många av våra kompisar från regissör till maskör till skådespelare, och jag är igen impad av hur begåvade människor är. Sätt namnet Agneta Lindroos bakom örat, världen! Har nu sett tre pjäser enligt hennes regi och kan konstatera att hon är min favoritregissör.

Efter föreställningen stannade vi ute, gick över till Café Ernst som teaterbesökare bör, råkade på Jims producent och så som det automatiskt tenderar bli då två musiker möts så blev ämnet främst musik, åt vad som kan ha varit den godaste omeletten jag nånsin ätit, joinade teatermänniskorna på fest och hade så trevligt att vi stannade där så länge att vi missade The Rogues som spelade på O’Malleys, gick ändå dit senare för att träffa kompisar, gick hem vid tretiden, åt popcorn, somnade. Vaknade sent på förmiddagen och fick en plötslig ingivelse att besöka ett antikvariat, fantiserade (förgäves) om att jag skulle hitta en massa esoteriska böcker att välja och vraka mellan, Jim köpte en samling brev skrivna av Elmer Diktonius, sniffade på och köpte ett par rumsdofter på Indiska, sniffade och provade men köpte sen ingen parfym på Kicks, gick till Subway och köpte varsin smöggis, köpte vitaminvatten på R-kiosken, gick hem, åt maten vars jalopeñaskivor var bisarrt och plågsamt starka. Var missnöjd. Blev sömnig. Hade inte tid att tupplura och fick sen som en upprepning av dagen innan småspringa till teatern ännu en gång för att hinna i tid, men den gången för Henrik Ibsens John Gabriel Borkman. Var bedrövligt trött under första akten men piggnade till under andra då jag hade fått i mig en skvätt kaffe i pausen. Gick efteråt till D.O.M. där vi träffade en kompis på ett par, p.g.a. snöovädret föll kalasalternativet på andra sidan av stan bort, på puben träffade vi ena skådisen ur pjäsen och han berättade att föreställningen blivit ganska annorlunda än övriga i.o.m. att den ena skådespelaren hade skadat sig och att det gjorde att en del av konceptet föll bort. Trist, men känner mest bara empati för skådisen som ju måste ha haft jäkla ont. Hade en trevlig kväll, pratade bl.a. dialekter och korruption, gick hem runt ett-tiden efter att vi aningen ovilligt accepterat att vi var alldeles för trötta för något annat, gjorde misstaget att gå till Hesburger p.g.a samma urusla matplanering som sträckt sig genom hela helgen, åt en falafelburgare som gav mig magknip (misstänker det var brödets fel — äter bara fullkorn nu för tiden och magen är möjligtvis ovan med något annat) och somnade till Frasier.

Är ännu supertrött fast jag fick ganska många timmar sömn inatt. Därav denna oinspirerade uppräkning av ”först gjorde vi si och sen gjorde vi så”. Hade tänkt mig ett betydligt roligare inlägg än det här men nu halvligger jag här djupt nersjunkt i soffan, hemskt oergonomiskt positionerad faktiskt, och all ork har sipprat ur mig i en stadig strömning sen jag påbörjade inlägget och nu är jag nästan tom. Men ändå, hade det här varit för en månad sen så är jag ganska säker på att efter fredagens teaterbesök så hade jag inte orkat gå ut, jag hade gått hem och kollapsat på samma plats där jag är nu. Och hade jag trotsat orken och ändå gått ut, så skulle jag definitivt inte orkat gå ut på stan nästa eftermiddag. Och så vidare. Så tack för den energiboosten, semivåren. Kom tillbaka snart.

om hoppet

dokumentation & situation

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.

out on the wily, windy moors

opinion & reflektion

Där runt månadsskiftet mellan januari och februari kändes min vintriga omvärld extra trist så jag pluggade i mina hörlurar och vandrade ut på de Yorkshireska hedarna genom två riktiga klassiker.

emilybronte_wutheringheights

Den första var Wuthering Heights av Emily Brontë, publicerad år 1847. Jag har i cirka tio år ägt denna som pocketbok och har vid ett par skeden försökt läsa den. Har aldrig kommit längre än ett tiotal sidor och har aldrig riktigt fattat eller orkat bry mig i vad som är på gång i boken. Men skam den som ger sig! Som ljudbok gick det betydligt lättare men eh, glad att äntligen ha det över men ett återbesök lär inte hända.

Som centralfigurer i berättelsen har vi Catherine Earnshaw och hennes fosterbror Heathcliff. När Catherines far dör ställer Catherins bror Hindley till det på det viset att Heathcliff tror att hans kärlek till Catherine inte är besvarad, så han gör det som vilket mogen man som helst skulle göra vilket är EN JÄKLA BIG DEAL AV DET I SMYG, och lämnar gården, utan att säga hejdå såklart. Många år senare återvänder han och ska förstås hämnas eftersom han är en pissråtta och håller Hindley skyldig för sina egna kommunikativa brister och underutvecklade känslospektrum. Folk är elaka, olyckliga, störande och själviska. Snipp snapp snut.

Jag förstår att det är en bok som litteraturvetare älskar, då den är en som skulle gå att analysera ut i det oändliga och faktum är att sånt gillar jag med — dessvärre var det också ungefär det enda jag gillade med den. Jag tyckte den var klumpig i sättet historien berättas av en utomstående betraktare till en tredje (fjärde?) part som har absolut noll anknytning till något förutom via ett hyresavtal, det gjorde att allt kändes distanserat och opersonligt. Den presenterar väldigt många personer för väldigt lite handling, plus att generationerna spinner på och på och alla liknar varandras mödrar eller fäder fast inte riktigt eller så bara till ansiktsdrag men tvärtom till kroppsspråk eller hårfärg och det blir både förbryllande och gnatigt. Jag kunde ha gillat den, och det stör mig så att jag märker att jag lockas av vissa detaljer men ändå blir allt bara så fel. Och Heathcliff måste för övrigt vara litteraturhistoriens mest överskattade ”romantiska hjälte”, alltså sorry tjejer och killar men om han på riktigt är er drömkarl så måste ni fan SKÄRPA ER. Skaffa lite självrespekt GENAST, spelar ingen roll hur, bara GÖR DET. Jag blir OROLIG ju. Liksom ÄR DU GIFT MED EN DÖMD MÖRDARE ÄNNU ELLER KOMMER DET FÖRST SENARE I LIVET?

Näe, kan inte påstå att jag blev ett fan av den här boken. Jag gled bort i andra tankar ganska ofta då jag lyssnade på den och brydde mig för det mesta inte tillräckligt för att spola tillbaka då jag märkte att jag missat nån minut. Mitt förslag är att du håller dig till Kate Bush låt Wuthering Heights istället, den berättar en ungefärlig andemening i väldigt stora svepande drag och mycket bättre. Men om du känner dig (tål)modig så kan du ge boken ett försök, förhoppningsvis har min bedömning fått ner dina förväntningar en aning. Och jag menar, det finns säkert något i den och massor med människor har älskat och hyllat och läst den i snart 170 år… det är bara det att jag inte lyckades hitta detta något.

”I cannot express it; but surely you and everybody have a notion that there is or should be an existence of yours beyond you. What were the use of my creation, if I were entirely contained here? My great miseries in this world have been Heathcliff’s miseries, and I watched and felt each from the beginning: my great thought in living is himself. If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger: I should not seem a part of it. My love for Linton is like the foliage in the woods: time will change it, I’m well aware, as winter changes the trees. My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff! He’s always, always in my mind: not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being.”

franceshodgsonburnett_thesecretgarden

Jag kände ändå att jag inte fått nog av de brittiska hedarna riktigt ännu så då gick jag vidare till en annan klassiker, denna gång en barndomsfavorit som jag främst lyssnade på för att få något nostalgiskt och lättsmält som plåster på min besvikelse från den föregående boken. Jag pratar alltså om The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett, publicerad år 1911.

Trilska, taniga Mary bor i Indien då hennes föräldrar avlider och hon flyttar till sin morbrors gård i England. Mary är först sitt vanliga otrevliga jag men med tiden gaskar hon upp sig, lär sig att vara vänskaplig med andra människor, finner ett intresse för naturen, och snubblar över två mystiska saker — en berättelse om att nånstans ute på gården finns en övergiven trädgård vars grind alltid är låst, och gråt som hörs från ett av herrgårdens många rum om nätterna.

Jag har något minne av att då jag läste den här under barndomen så låg uppe och sträckläste den en natt för den var då så spännande och äventyrlig, så lätt att leva sig in i och otrolig. I vuxen ålder ställer jag mig en aning tudelad — å ena sidan tycker jag fortfarande att den verkligen har sin charm, men den kändes också pinsam emellanåt, t.ex. med denna ändlösa romantisering av the Yorkshire moors och vilka underverk det kan göra att andas dess hälsosamma luft, eller utdragna prisande av det de kallar ”magic” — men som egentligen bara är, öh, ni vet, biologi; frön som spricker, muskler som stärks — och hur fanatiskt de hänger sig åt tron på denna magi. Den flippar framför allt ur mot slutet men innan det gillade jag verkligen att lyssna på berättelsen, det kändes helt enkelt trevligt, vilket inte ska underskattas. Framför allt så väckte den en längtan att ha en egen trädgård och det har jag egentligen inte känt innan, inte sen jag som barn läste boken sist och önskade att jag skulle snubbla på en egen hemlig trädgård. Så söker du inspiration för vårplanteringarna är The Secret Garden ett boktips för att komma på rätt humör!

Men mest handlar boken inte om trädgårdar utan faktiskt om terapi, både fysisk och psykisk sådan, och om att växa som person i takt med vårlökarna och att sen blomstra som rosorna i en hemlig trädgård, kanske.

”One of the new things people began to find out in the last century was that thoughts—just mere thoughts—are as powerful as electric batteries—as good for one as sunlight is, or as bad for one as poison. To let a sad thought or a bad one get into your mind is as dangerous as letting a scarlet fever germ get into your body. If you let it stay there after it has got in you may never get over it as long as you live… surprising things can happen to any one who, when a disagreeable or discouraged thought comes into his mind, just has the sense to remember in time and push it out by putting in an agreeable determinedly courageous one. Two things cannot be in one place.”

ta plats men sitt vackert

opinion & reflektion

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

lights so low and glare in your eyes

rekreation & civilisation

widowspeak

Tänkte att musiktips kunde vara något, i.o.m. att jag själv är på jakt efter för-mig-ny musik så kanske nån annan är det också. Efterlyste musiktips på Facebook förra veckan, fick in en del tips som jag tänker att jag kan gilla men har inte kommit mig för att kolla upp om det är så ännu. Har istället lyssnat på en hel del Widowspeak på sistone, igår var de så gott som konstant på repeat, om inte på Spotify så åtminstone i mitt huvud. Nu tror ni kanske att det skulle vara tillräckligt? Men nej, har fortsatt lyssna på dem även idag. Ni har kanske hört deras cover på Chris Isaaks Wicked Game och eventuellt noterat nån av deras låtar i American Horror Story, Revenge, Catfish, Witches of East End, Awkward., The Secret Circle, ja, ni märker ju trenden. De gör uppenbarligen nånting rätt.

Deras drömska, westernvibbade shoegazeartade indierock skulle egentligen vara mer lämplig för varma sommarnätter, men det är åtminstone ganska lätt att låtsas så med Widowspeak i öronen.

Igen: Spotifylänken!

hokus pokus

dokumentation & situation

stwcauldron

Helt plötsligt hade det gått tre veckor sen senaste blogginlägget; mars är här nu, dagarna har börjat bli märkbart ljusare, fågelsång hörs från trädtopparna, hissen luktar ofta blöt hundpäls, på innergårdarna sicksackas det mellan vattenpottarna, och för att uttrycka det så som vi gör varje år runt den här tiden: våren är runt hörnet. Jag har försökt skriva ett inlägg i ganska exakt en veckas tid men jag är fortfarande generellt orkeslös, försoffad, lättdistraherad, okoncentrerad, resignerad, irritabel och benägen att kasta in handduken. (Obs! Skittråkigt att vara sån, rekommenderas ej.) Men jag knaprar i mig vitaminer och mineraler och tänker att bara jorden kommer lite längre i sin omloppsbana så måste det bli bra.

Drack för en stund sen min femte smoothie den här veckan, denna med granatäpple, passionsfrukt, banan, persika, kokosmjölk, mandelmjölk, yoghurt, kiwi-guava-juice, ingerfära och honung. Samt linfröolja för omega 3, 6 och 9. Igår blev det en på buskblåbär och grönkål, bl.a., kryddad med ingerfära och kanel. Det är möjligt att mina återkommande vitaminbomber redan har börjat ge resultat, kände mig piggare i morse och inte lika manglad ikväll. Häxbrygder! Vars verkan tyvärr har tynat vid det här laget, men jag tar vad jag får och klagar icke. För en gångs skull, #blinkblink.