valerie a týden divu, 1970

rekreation & civilisation

Jag har tittat på Tjeckoslovakiska Valerie and Her Week of Wonders och jag måste erkänna att jag inte direkt fattade mycket av vad som hände, hur det hände, och oftast inte heller varför. Trots det var den fascinerande, fullspäckad med symbolik och mystik och med bl.a. religion och sexualitet som huvudteman. Kan inte avgöra om det mesta ens var vaken verklighet eller skildringen av en dröm — huvudpersonen Valerie somnar ofta i filmen men jag vet inte om det bara är tänkt att markera att vi härnäst ser en ny dag, eller om något annat.

valerie_001

Ett exempel på ofta återkommande symbolik är vita blommor, som då traditionellt symboliserar oskuld och renhet. I början av filmen tar Valerie ett bad omgiven av prästkragar och senare när hon går hem får hon sin första mens och märker att blodet droppar på prästkragarna — symboliken i det ni! Hon plockar en av dem och går hem, till sitt vita, rena (& obesudlade) flickrum, och somnar med den i sin hand. Blod spelar också en viktig roll i filmen, redan första mensen i sig och vad den symboliserar (steget in i vuxenlivet) men det är inte bara mensblod som är avgörande utan även blod i sig, d.v.s. livet. Ännu angående de vita blommorna, så påminner de även om att de vitklädda oskulderna ännu är ”oplockade”. Det är mycket sånt i filmen, tror det skulle gå att hitta massor av detaljer att försöka tolka och tyda om en så ville.

Språket som pratas är tjeckiska, men den innehåller ytterst lite dialog. En ska nog kanske inte se den som en underhållningsfilm, utan snarare konstfilm. Tror det är större chans att uppskatta den här filmen om en gillar och intresseras av sånt. Framför allt är den också väldigt estetiskt tilltalande. Skitsnygg, tycker jag. Czech(oslovakia) it out:

Tips: den finns att skådas på Vimeo med engelska undertexter.

Varning för spoiler här (känns ju lite korkat att utfärda spoilervarning på en 43 år gammal film, men hellre en varning för mycket än för lite ändå): Jag tänker att naturen symboliserar vildhet och otämjdhet, (well duh,) i synnerhet sexuell sådan då; där lever människorna borta från kyrkan och fria från restriktioner. I slutet av filmen står Valeries säng inte längre i sitt vita rena flickrum och jag tänker att det betyder att Valerie är inte längre ett barn, lika som hon berättar åt sin mormor när hon fått sin mens, men efter sin undervecka är det inte längre något hon bara säger utan det är något hon också känner. Funderar om inte hela filmen går ut på just det, och att allt som händer förutom första mensen är en (mar)dröm och Valeries undermedvetna sätt att processera sin utveckling från flicka till kvinna med all tillhörande rädsla, förhoppning, tabu, lust och allt vad annat. Ja, jag vet inte. Ska gå och läsa vad IMDb tycker.

Annonser

varning för sjukdom

dokumentation & situation
20130427

Här är en bild från helgen, då var jag frisk (fast jag ser kanske sjuk ut p.g.a. exempelvis spegelvändhet). Det var tider, det.

Har blivit förkyld, lagom tills den glada vappen och den första av månaden maj. Tillbringade dagen med att sova, så jag är vaken inatt istället. Definitivt inte avsiktligt, men dessvärre verkar det vara oundvikligt. Högt uppe i min näsa har jag så infernaliskt ont, det svider och sticker och bränner ända rakt in till hjärnan och det lättar i cirka tre minuter om jag snyter mig, då gör det mera ont kring näsan istället. Igår hade jag migrän hela dagen, och liksom SJUKT I HUVUDET sjukt i huvudet (bästa finlandismen), alltid i vänstra sidan och alltid strax ovanför ögonbrynet och ut mot tinningen och alltid med fantasier om en sjörövarlapp. Igår strålade det dessutom utåt och neråt och inåt, migränfältet var helt sadistiskt omfattande och mot natten var jag så uppgiven att jag nästan grät. Tidigare ikväll infann sig migränen igen — antagligen dels eftersom jag sovit hela dagen och då missat mitt behövda koffeinintag — jag låg på soffan och försökte se på tv men jag somnade hela tiden, när jag sedan vaknade och flyttade min hand under min vänstra tinning så kände jag pulsen slå där, hårt och ilsket och tungt. En satans förbannad blodådra som pulserade som en sticka djupt in under nageln eller ett getingstick mitt under lilltån (har varit med om det, det är inte kul). Sen steg jag upp och för varje steg jag försiktigt drog mig iväg över golvet så kändes det som om mitt kranie var sju meter högt och att nån släppte nån min hjärna från högst uppe i skallen och att den small ner i bottnen av mitt cementhårda kranie samtidigt som min fot rörde vid golvet. Tillbaka i soffan tvingade jag mig att sitta upprätt, och innan koffeinet började att långsamt uträtta sitt mirakel satt jag där och tyckte synd om mig själv och tänkte om och om igen Hur kan det va meningen att man ska ha så här ont? Hur är det möjligt? Varifrån kommer ens denna smärta? Vad vill du ha av mig, huvud? (ditt satans skithuvud) och jag fattar faktiskt inte hur folk gör det, de med migrän ofta, jag kan liksom inte låta bli att lite undra hur fan desperationen inte tar över till sist och då konstaterar man bara ”Jahapp okej fuck it detta är inte värt det längre” och så springer man hårt in i betongväggen som en tjur. Typ. Alltså, finns det nåt som helt enkelt måste driva folk till vansinne, så är det ändå intensiva, återkommande migränepisoder.

Nä usch, det har varit en jobbig dag och gårdag. Är hellre förkyld än har migrän, helt klart, så jag borde väl vara förhållandevis nöjd men det känns ganska ordentligt överjävligt pissråttigt att man ska drabbas av båda samtidigt eller så att de avlöser varandra. Något som roat mig är att jag kunnat dramatisera till samvaron då Jim pussat mig hejdå och godnatt. ”Akta sjukdomen” har jag varnat bistert och det har jag tyckt att varit så otroooligt livat att jag inte bara bloggar om det utan jag har även tweetat om det innan. Jodå, jag är en riktig festprisse jag. Ifall att det här inlägget inte redan fick er att fatta galoppen om vilken sann muntergök som gömmer sig bakom denna skärm, menar jag.

evighetsblomster

inspiration & kreation

En tid har jag letat tygblommor i en inte-för-stor storlek, i en varken för-pastellig eller för-neonig nyans, och helst inte heller i en allt-för-dyr prisklass förstås — summa summarum: inte-alls-lättfixat. Har länge väntat på att få testa på ett visst pyssel i några månader, så omöjligt har det visat sig att få tag på en handfull med lämpliga blommor. Men skam, som de säger (med märklig grammatisk meningsbyggnad), den som ger sig.

20130424_evighetsblomster_001

Blomsterrabatt

Jag hittade äntligen en lämplig bukett med en del av dess eternellliknande blommor i en hallonrosa nyans, vilka jag rensade bort ur buketten för att använda dem till något annat.

20130424_evighetsblomster_002

Blomsterkrona

Jag hade nämligen redan ett tunt och intetsägande metalldiadem som jag sett fram emot att få pynta så att det för evigt ska blomma. Och nu gör det så! Med hjälp av nål och tråd och till sist några klickar lim för att försegla hela alltihopa.

angående förändringar

dokumentation & situation

Övervägde att säga något om detta i förra inlägget, då jag ändå var inne på förändringar, men jag är så jäkla trött på hela grejen att jag avstod. Men ännu hittar alltså en del besökare in på min blogg för att läsa om genus i en viss schlagerlåt, och idag ser jag att nya blogginlägg ännu skrivs angående det hela. Och aldrig med insikten att JA det är skillnad på åsikter man framför som privatperson i en personlig blogg och attityder man medvetet eller ej framför i en sång som ska representera landet och som till på köpet skrivits för att vara i just den situationen att den ska analyseras, i.o.m. att den är ett tävlingsbidrag. Och så vidare. Det börjar kännas gammalt det där. I alla fall, då ämnet ändå ännu tycks vara på tapeten —

Nyligen förstod jag att teamet bakom Finlands bidrag hittat ett motto att fläta in i låten, nämligen att stöda en jämlik äktenskapslag. Och det är ju bra! Såklart. Jag är fortsättningsvis inte ett fan av lyriken men förhoppningsvis övertygar PR-jobbet så att låten som helhet förvandlas till att symbolisera något som jag absolut understöder. Efter hela den där ding-dong-rambambulan har jag varit fullkomligt ointresserad av hela ESC, har tänkt att den som vinner må nu vinna, det blev i alla fall en diskussion och det är jag i stort sett nöjd med. Om låten numera uppmuntrar folk att engagera sig i att få till ett mera jämlikt samhälle så är det onekligen helt suveränt, hatten av för det och heja heja. Sen vet jag inte om jag kanske är en aning cyniskt eller allmänt syrligt lagd i vissa fall, men hur jag kan inte undgå att fundera lite på hur, när och varför det utvecklades till det här (obs, varken menar eller tror att det beror på internetdramat), men i slutändan är väl allt sådant irrelevant ändå. Så bra så.

Sen tycker jag att det ger ett ganska patetiskt intryck att nån fortsättningsvis försöker angripa feminismen, alltså hela rörelsen, utgående från en persons åsikter om en låttext. Är nån verkligen så desperat? Är verkligen feminismen sååå hotfull? Beklagligt beteende det där. Fast, det roar mig lite att försöka föreställa mig hur världen skulle se ut om den alltid följde sådana regler. En dag har man till exempel fått en bok publicerad och dagstidningens kulturrecensent utlåter ”Den här boken på 1028 sidor är PUR DYNGA och inte värd din tid och inte min heller TY PÅ SID 962 SA DEN NÅGOT JAG INTE HÖLL MED OM!!! Annars var den helt ok.”

mestadels stillastående

dokumentation & situation

20130423_001

Stiltje på bloggfronten, stiltje i det mesta annat också, förutom i Vasa stad där det är blåsigt som vanligt. Har tänkt en del på förändring men inte vågat mig på att skriva om det för jag vet att jag endera skulle gegga ner i mig i en negativ sörja, alternativt, för att undvika pessimistträsket, slå helt bakut och istället fastna i något flamsigt dravel om våååren, sooolen och hur skööönt det är att det blir vår på riktigt nu snart. Vet inte vilket som skulle vara mer deprimerande. Det kom som något av en liten chock, vårvädret alltså, eller snarare tecknen på annalkande vårväder. Jag var inte alls förberedd, känns som att vintern varat så länge att vid något skede hade jag undermedvetet gett upp hoppet om andra årstider och accepterat vintern som den ständiga standarden.

Hade inte ens ännu fattat hur långt på väg våren var — och ursäkta nu men här blir det en skopa vårfåneri ändå — men så i förmiddags gick jag ut på ett ärende och bland tallarna doftade det barrträd så som det bara gör när ekorrar är i farten. På vägen hem sjöng bofinkar i trädgrenarna invid dikesrenen. Jag tyckte att jag hörde ringduvor hoa från Frälsningsarméns bakgård. Vid biblioteket hade en kråka börjat bygga ett bo i trädet vars grenar sträcker sig nästan ända mitt framför. När jag gick på Biblioteksgränden flög två svanar norrut, längs med Sandögatan. Måsarna skrek lite här och där, såklart. (Jösses jag är en sån LANTIS.) I tamburen mötte jag en ung tjej som tycktes ivrigt skynda ut och när jag klev in i hissen doftade den starkt av parfym, och jag svär att det var en exakt kopia på nån av 90-talets Date-parfymer. (Den gröna? Den rosa? Kanske den röda?) Fast det var mulet och fast jag var inomhus i en liten dunkel hiss och fast det var tisdag förmiddag kändes det som att det var en solig fredag eftermiddag cirka nittonhundranittiofem och att jag i hemlighet lite saknade att hoppa gummibands-twist när gruset knastrar under skorna så som det bara gör om vårarna. Som att cykelbanan plötsligt blivit helt torr och jag hade cyklat hem från skolan i medvind, jättesnabbt och jättelätt. Som att jag hade en ny minikjol och väntade på att nästa dag få ta den på mig och gå på party, så som det helt oironiskt hette då.

Sen då man åkt upp åtta våningar och gått in kändes det lite deppigt att titta ut genom fönstren in i halvrugget. Nu är det grått där ute, gråare än innan, ooooch nu ska jag strax sluta VÄDERBLOGGA (usch), jag lovar. Men såhär ser det ut idag ungefär:

20130423_00220130423_003

Helt trevligt, faktiskt. Mul går inte nödvändigtvis i moll.

dirty girls, 1996

dokumentation & situation

Se den här fina dokumentärfilmen om ni inte redan gjort det, den är 18 minuter lång och efteråt kan ni om ni vill läsa ett par intervjuer, med Michael som gjorde filmen och Amber som är en av stjärnorna i den (och i, ni vet, LIVET I ALLMÄNHET), på sickchirpse.com/dirty-girls. En annan intervju med Amber plus hennes inspirerande syster Harper, (som i filmen är så on point i princip hela tiden,) hittas på vice.com/read/i-talked-to-the-dirty-girls-seventeen-years-later.

Önskar jag hade haft en sån här grupp tjejer att umgås med och lära mig ett och annat i mina tonår. Önskar jag hade gjort zines! Önskar jag hade känt till vad feminism och riot grrrl verkligen innebar. Jag var också en ”freak” i högstadiet, men gudars skymning jag var SÅ inte ens i närheten av att vara sådär cool, klipsk och sansad.

I synnerhet intressant var det att se de andra tonåringarnas reaktioner på the dirty girls zine, och hur fruktansvärt hotade de kände sig av det; zinet kan lätt symbolisera vad som helst som är annorlunda, ifrågasättande och kritiserande av och jämfört med samhällets normer. Jag antar att det blev extra tydligt i.o.m. att personerna var så unga och inte lika starkt kände av det där behovet att Vara Vuxna Sansade Individer så som de flesta gör när de blir lite äldre, och så som det också poängteras i den där ena intervjun jag länkade till så var förstås även skolkamraterna tonåringar och försökte även de klura ut sig själva då på den tiden. Ändå känner man igen de där reaktionerna även i vuxna människor, såklart. Den där hetsen att förlöjliga och ta något — ursäkta klyschan — riktigt och göra narr av det tills det blir ett skämt, att tillsammans skratta åt det. Det där flockbeteendet, och tryggheten i att befinna sig i majoriteten. Det att direkt försöka oskadliggöra och avväpna nya idéer utan att ens veta varför man gör så.

Mest roande i zinekritiken var tjejen som sittande på marken bläddrar igenom zinet, och jag får liksom känslan av att hon egentligen är lite imponerad och i hemlighet har lust att sluka varje sida av det, men eftersom hon är äldre och ska visa sig i överläge så sätter hon på ett krasst fejkat kulturexpertstonläge och säger ”It’s like, not — it’s nothing new”, och strax efteråt när hon inte heller har något nytt att komma med, upprepar hon ”it is like, it’s nothing new”. (Haha!) Då panerar kameran uppåt till hennes kompis som håller på och avbryter med orden ”[…] it’s not creative at all…”, under tiden hon stirrar ner mot zinet, ”it’s like… like…”, fortsätter hon långsamt, planlöst och poänglöst med brist på något kreativt att säga själv, då en tredje kompis utbrister ”God they’re thirteen years old!”. Sen över till en kille som är cool på riktigt, en som är öppet imponerad. ”I said I think it’s brilliant”, säger han åt kameran med beundran i rösten och vänder sig tillbaka till zinet, ”this is absolutely wonderful, it’s like this marxist critique of the world”. Den tredje kompisen av tjejerna i klippet innan undrar roat ”How can that be marxist critique of the world?”, och killen harklar sig och letar reda på en mening ”Ahem, aah, ‘because I truly believe that capitalism is the most evil force in the world’ — that’s a perfect statement right there”.

Något annat ganska talande i filmen tyckte jag att var de olika förklaringarna som ges på varför the dirty girls är som de är; att de kommer inte från goda hemförhållanden, att de såklart har psykiska problem, att de rebellerar bara för att rebellera, et.c., men ingen av de här ”förklaringarna” förklarar ju ens något om the dirty girls. Ingen av personerna verkar ha pratat med the dirty girls, de kan i alla fall inte ha lyssnat speciellt noggrant. The dirty girls försöker uttrycka ett budskap men allt folk fokuserar på är utseende och rykten. Ingen av de där förklaringarna säger ”Därför kan det omöjligtvis ligga något i det the dirty girls säger”, för det finns ingen sån förklaring. Ingen har ett konkret argument mot deras åsikter och vad de står för, de som är emot parerar genom att avleda. Tyckte faktiskt att det var skönt att se det så klart och tydligt. Ännu skönare var det att se att the dirty girls är fullt medvetna om det här, och att de tar det med ro, att de vet att det säger ingenting om dem utan bara om de andra. Coola tjejer!

dressing

dokumentation & situation

Jag stannar ofta upp vid diverse klänningar av olika färg och form på loppisar, men nu för tiden tvingar jag mig för det mesta motvilligt till att lämna dem där de är. För i garderoben hänger redan några för många (för min del) oanvända kreationer, i (för min del) ovanligt varierande färgskala, de flesta inhandlade för något år sen då det fick mig att känna mig spontan och fräsch att köpa unika plagg som inte var Typiskt Linnea — d.v.s., innan jag insåg fakta: Att det är ingen vits att jag köper de där fina, roliga, speciella klänningarna om de inte är: 1) svarta, eller 2) i stort sett begravningsdugliga, eftersom de högst antagligen inte kommer till användning om de inte prickar endera av de två alternativen. So much for being oförutsägbar. Detta inpräntade klädmässiga (och tämligen dystra) beteendemönster har exempelvis resulterat i att den tomatröda klänningen jag köpte för säkert sex år sedan ännu väntar, medan den mintgröna jag köpte för lika länge sedan har gett upp hoppet och blivit nerpackad i en förvaringslåda. (Vet inte vad jag tänkte då jag köpte den senare, jag såg ut som Voldemort på 80-talsdisco i den.)

Ett annat användningshinder, förutom färgen, är såklart festlighetsgraden, och att jag tycker att det tenderar bli så märkligt högtidligt med klänning. Förstår inte varför jag, som ofta klär mig i långkjol, så lätt känner mig himla uppställd och tillgjord i klänning. Jag avundas de människor som kan bära klänning med samma naturlighet som de bär jeans och t-shirt. (Läste en gång att om man ska bära hatt så ska man ta på sig den där hemma några timmar innan man går ut så man vänjer sig vid det och sen kan se avslappnad och naturlig ut med hatten på bland folk. Gäller något liknande för klänning, kanske?)

Men! Jag har vägrat ge upp hoppet och har dessutom fått något av en fix idé med att lära mig att använda klänningar. Istället för att skippa dem har jag tillämpat strikta regler för vad jag får och inte får införskaffa i klänningsväg, och letandet har därmed utvecklat sig till en förtjusande utmaning. Reglerna är: Är den Atypiskt Linnea, så går den bort. Den får kännas ny, i betydelsen förnyande, men definitivt inte avvikande. Och det har lönat sig! Numera känns det som en spännande skattjakt att bläddra mellan klädhängarna på loppisarna i jakten på klänningen som ska kännas rätt. Under det senaste året har jag hittat ungefär en handfull klänningar som jag känner att ger eller åtminstone känner att kommer ge mer till min garderob än det utrymme de tar upp. Senaste tillökningen var två s.k. vardagsklänningar, här är favoriten:

20130417_klaenning_001

Utställd i våder med skimrande knappar, av märket Body Touch.

Problemet är att konceptet ”klänning till vardags” har väckt ett monster inom mig som gapar efter fler och fler och FLER klänningar, men monstret är tack och lov åtminstone dresserat att vara strikt och kräset. Endast begravningsklädsel, please! Endast plagg inspirerade av Mårran och Magica de Hex, kindly! Endast sånt jag kan ha på mig om jag går med i en sekt, thank you!

är inte lika vresig som jag låter eller ser ut

dokumentation & situation

20130415_grumpySkönt och inte alls småjobbigt att läsa igenom saker man skrivit när man känt sig helt road och lättsam, och plötsligt inser man: Jag framstår som den mänskliga motsvarigheten till Grumpy Cat.

Försökte just impa på Jim med min imitation. Han blev inte imponerad. Infoga samma bild som här ovanför igen men här nedanför för att illustrera hur jag kände inför den saken.

must be the season of the witch

dokumentation & situation

Har nångång tänkt på att berätta varför min blogg heter så som den gör men det har aldrig blivit av. För en tid sen var det någon som ifrågasatte bloggtiteln Häxbrygd, och trots att det var ett uttalande som jag inte kunde ta helt och hållet på allvar, så resulterade det ändå i att jag återigen tänkt på titeln lite mer än annars. Och nu känns det ju som ett ypperligt tillfälle att förklara den, direkt i omstarten (bloggflytten) alltså!

I och med att personen funderade att det var förlegat och eventuellt nedvärderande mot kvinnor att ha ordet ”häx-” i titeln, så kommer här lite kuriosa angående ”häxa” som beskrivning på en människa av kvinnlig kön — det är såklart allra vanligast att det är så man associerar, men de som klassades som häxor var inte en grupp uteslutande bestående av kvinnor. I Finland var det vanligt att även män förföljdes under häxprocesserna, i synnerhet i de östra delarna av landet. Under 1500-talets slut var den typiska finländska häxan en man, ofta s.k. kloka gubbar vars sjukdomsbotande trollkonster i övrigt uppskattades, men när de misslyckades med sina läkande krafter kunde samhällets tacksamhet lätt svänga och resultera i en saftig anklagelse om att de kloka gubbarna idkat häxeri. När häxjakten sedan bredde ut sig från Sverige så blev det mer vanligt att kvinnor anklagades. Värst drabbat av häxprocesserna var Österbotten (där jag bor), där brändes två män och minst tjugo kvinnor på bål. Även inom andra kulturer förekommer manliga häxor. Så håller man fast vid att min bloggtitel är både förlegad och nedvärderande, så bör man åtminstone veta att den är så gentemot både män och kvinnor, historiskt sett! #höhö

Min egen första kontakt med häxeri fick jag genom biblioteket. Då jag var liten var jag helt besatt med Camilla Mickwitz fenomenala böcker om Mimosa, en häxa som bor på ett barnhem och flyger på sin kvast om nätterna genom rummen i hemmet. Tack var dem tyckte jag att det verkade spännande och supertufft att vara häxa, utöver de övernaturliga bonusarna som Mimosa förfogade över så uppskattade jag också att det var okej att vara generellt annorlunda, t.o.m. beundransvärt. Även i vuxen ålder förknippar jag häxor främst med något positivt — även om det har utvecklats till ett mera jordnära koncept, förstås.

mimosa_huhtikuu

Camilla Mickwitz Mimosa-illustration för månaden april, via lastenkirjainstituutti.fi.

Under högstadiet klädde jag mig i mestadels svarta kläder, använde en hel del svart kajal, och det var tillräckligt för att då, på det sena 90-talet, och där, mitt i bibelbältets centrum i Finland, klassas som avvikande och därmed anses förtjäna en del glåpord. Ett av de mest återkommande var ”häxa”, i synnerhet när jag upptäckte hur bekvämt och snyggt jag tyckte det var med långkjol till vardags. Min stil och min estetiska smak överlag fortsatte att utvecklas åt det häxiga hållet, och det som en gång var en förolämpning har nu blivit en komplimang.

Så det är alltså sånt som jag flirtar lite med i titeln Häxbrygd. Ordet i sig själv betyder ju inte bara bokstavligen en illgrön, rykande, puttrande brygd som en kutryggad, vårttäckt, trollkunnig gumma kokar i en kittel, utan även mera bildligt ungefär en salig blandning — vilket ju min blogg (och de flesta andra bloggar) är. Man kunde kanske säga att jag tar tillbaka ordet, naturligtvis inte som en politisk reappropriering, men för mig själv och för min egen underhållnings skull. Och angående idén att det skulle vara nervärderande för kvinnor (eller någon människa överlag) att jag använder ordet ”häx” i min bloggtitel så råkar det sig ju så att detta är min personliga blogg som jag har hand om i en endaste roll: som privatperson. Den enda jag representerar är mig själv och den enda jag i så fall uttrycker mig nervärderande om är mig själv; bloggen är min brygd, och därmed är jag själv naturligtvis häxan.

Skönt med en omstart, som vanligt. Det är egentligen bara ett experiment än så länge men det är lätt att förvilla och förivra sig i alla oändliga möjligheter, inspirerande förändringar och allt det där. Nybloggslöfte: Ska bli en duktigare bloggare och ska försöka att inte bloggflytta omkring lika mycket som jag gjort på sistone.

/skrattar mitt gällaste häxskratt

P.S. Passande nog har vi denna månad magi-tema på Blemma och Helena skrev om häxprocesserna här, läs gärna!

hej

dokumentation & situation

Jag genomgår någon slags uttråkningskris och jag är skittrött på mig själv och nästan allt annat också. Jag är så tråkig att jag tråkar ut mig själv. Det där är inte ett pinsamt uruselt försök på standup-komik, det är blott en bister sanning. Har laddat ner ett dagboksprogram för att skriva på datorn utan prestationspress, för att samla tankarna et.c., (skriver jag för hand blir jag bara irriterad på hur slarvig min handstil blivit) men jag har hittills bara klagat. Igår skulle jag skriva om något positivt och sen blev det bara ”Så går det inte till. Så händer det inte. Inte i mitt liv. I mitt liv är de stora ögonblickena de jag missar.” — happ. Fjortis much?

Men de säger att man ska ta tillvara på småsakerna för det är de som gör helheten, och idag blev jag helt patetiskt och överdrivet och obefogat JÄTTEmallig över det faktumet att vår buskdracena ska blomma igen för tredje gången. Buskdracenan! Busk-”almost never flowers as houseplants”-dracenan, som jag köpte åt Jim då när vi nyligen blivit ett par, och som nu ska blomma för tredje gången, med blomma nummer TRE, FYRA, FEM OCH SEX. Fyra knoppar!* Jag vet inte hur det har gått till men tydligen trivs den otroligt bra där den står.

20130411_dracaenasurculosa_001

20130411_dracaenasurculosa_002

Jånä. Här frodas det.

* FEM KNOPPAR! Hittade ännu en till nästa dag gömd under ett blad.