det där om ignorans

synpunkt & reflektion

Måste bara inflika en liten grej som besvärat mig: Att säga att något beror på ignorans betyder väl inte att man automatiskt dumförklarar någon? Så som jag ser det handlar det bara om att man inte vet, inte är medveten, inte tänkt på saken bara för att man inte är så insatt i ett visst ämne. Det är väl inte att vara dum? Det var ju ändå ett ganska specifikt och även komplicerat ämne som var på tapeten och inte självklar allmänbildning. Jag är ignorant då det kommer till många saker själv men bara för att jag vet precis noll om t.ex. de flesta sporter, rymdteknik eller möbelrestaurering så tycker jag inte att det gör mig dum. Det tycker jag att vore dumt att tro att nån är dum bara för att de har intresserat sig för andra saker än en själv. Så alltså: Tycker jag att det gör mig dum för att jag inte är insatt i sport, rymdteknik och möbelrestaurering? Nej. Men tycker jag att jag är ignorant, alltså okunnig, inom samma ämnen? Absolut.

Annonser

suveräna saker idag

synpunkt & reflektion

Känns som att något hände idag. Saker och ting nådde en vändning, och som jag har väntat på den! Så här är några suveräna saker idag:

  • Fredrik Soncks genomgång av Extrema härskartekniker. Hade själv igår börjat fila på ett litet inlägg om hur media har bemött detta ämne, och idag ser jag att Fredrik har hanterat X3Ms del i det så otroligt skarpsynt och träffsäkert som bara är möjligt. Bravo!
  • Heidi Finniläs tankar om Varför är feminister så aggressiva och humorbefriande? och många av kommentarerna! Är naturligtvis väldigt partisk till detta (känner faktiskt som att jag fått nån slags upprättelse) men oavsett skulle jag ändå tycka att det stämde. Om medier vinklar och överdriver ”nyheter” så är det lätt att man går på det. Och det gör de, ibland (kanske ofta). Även välansedda sådana. Ska själv försöka se till att tänka på det.
  • Annas talande återgivning av Vardagsengagemanget, lägg framför allt märke till just engagemanget och sen bristen på det. (Den observante som hängt med en tid här på min blogg märker kanske också att en del av responsen till Annas meddelande var nästan identisk som responsen jag fick som kommentar på ett inlägg — 1,5 år senare.) I vanliga fall skulle det här befinna sig på en ”Usla saker idag”-lista, men jag blir förstås glad att jag inte är den enda som är trött på vissa saker som kontinuerligt tillåts på den kanalen.
  • Sist och slutligen, egentligen en fortsättning på den sista meningen i den senaste punkten: Den gemensamma tanken som just nu i alla fall genomsyrar majoriteten av kommentarerna på Radio X3M beklagar kränkande uttalande — att det ingalunda rör sig om ett ynka fult uttalande utan en generell pågående taskig attityd som tillåtit många snedsteg. Även om tanken blivit uttryckt i väl grova ordalag ett flertal gånger. (Men jag antar att de flesta som kommenterar också lyssnar på X3M, så man blir väl som man umgås?) På ett fullständigt personligt plan, uppskattar jag även att en del ställer sig en aning skeptiskt till ursäkten. Skriver kanske mer om det efter Obs-debatten som ska äga rum på torsdag. (Mellan de två meningarna får man fritt associera, om man så vill.)

Är alltså jätteglad att diskussionen börjar mer och mer komma ifrån frågor som ifall om låttexten var ironisk eller ej (vilket det aldrig ens var frågan om), eller ifall feminismen är onödig eller ej (svar: nej, men mer om det även senare), ifall att feministerna har rasat eller ej (personligen skulle det vara mot mediernas inkompetens i så fall), ifall att jag attackerat någon personligen eller ej (ser man inte skillnad på sak och person kan det vara svårt att hänga med i den här diskussionen), och så vidare. Det har blivit oändligt många sidospår. Motreaktionerna tycker jag säger betydligt mer om samhället än något annat. Sånt tycker jag att definitivt är värt att diskuteras, även om man anser att en analys av ett inslag i populärkulturen är onödig. Så ni som alla uttryckt den åsikten, nu får ni snart börja engagera er med andra ordval än ”Orka va sådär”!

för mycket, för litet

synpunkt & reflektion

Det är lätt att säga att man är feminist. Och vill man inte använda den titeln så är det ändå lätt att säga att man är för jämställdhet, för samma sociala rättigheter och för ett jämlikt samhälle. Det är toppen att man säger och tycker så, jag tänker inte gnälla på att det inte räcker till, att folk gör för lite, att man måste kämpa aktivt. Man har all rätt att välja sånt själv.

Men det är konstigt hur många som säger att de är för allt detta ändå stretar emot, när någon annan försöker ta ett steg som är lite större än att säga ”Jag tycker att alla människor är lika mycket värda”. När någon tar upp exempel som berör hur folk behandlas olika, och vad ett av problemen — stort eller litet — i samhället är, och varför det vore viktigt att försöka åtgärda det, då passar många på att vrida på sig obekvämt och en annan del ilsknar till. De ryggar tillbaka och skjuter ifrån sig ämnet direkt. Det här ser man hela tiden.

Nä, nu gick du nog FÖR LÅNGT.
Nä, nu fokuserar du på nåt som är FÖR LITET.
Nä, nu du, nä.

Och jag tänker ungefär: Men skärp er.

craneium & mangoo

nöje & kultur

Här är några bilds, rätt och slätt, för jag har inget att tillägga och så var det väl dessutom det där med att en bild säger mer än tokmånga ord så jag tänker att jag kan skippa såna. Kan ändå berätta så pass mycket att bilderna är från i fredags då Craneium och Mangoo hade varsin superbra spelning på Brödfabriken. Kan också inflika åt de som missade: Definitiv miss!

20130208_00120130208_00220130208_00320130208_00420130208_00520130208_00620130208_00720130208_008

(Märks det månne att jag är ganska förtjust i den där klungan med discokulor i taket?)

ginger whisky

dagar & liv

gingerwhisky_001

Tänkte att jag skulle tipsa om min senaste absoluta favoritdrink. Hade tänkt göra det innan lördagen var över men nu blev det inte så. I alla fall, såhär ser den ut. Jag tycker om att inbilla mig att jag hittat på den helt själv och att den är otroligt revolutionerande men eftersom den innehåller exakt två ingredienser så gissar jag att jag inte är den första som testat slå ihop dem. I alla fall —

gingerwhisky_002.jpg

Du börjar med valfri whisky. Jag valde Jim Beam Devil’s Cut för jag har fått för mig att den är mildare i smaken än andra whiskysorter jag testat. (Gillar inte whisky förutom i en välgjord whisky sour eller då i den här drinken. Eller i kladdkaka, förstås.)

gingerwhisky_003

Då du hällt upp en skvätt whisky i ett glas så fyller du på med ginger ale. Tadaa! Färdigt! Tror en citronskiva skulle passa utmärkt i drinken också, både smak- och utseendemässigt, men jag hade tyvärr inga sådana tillgängliga.

Så drinken är superenkel men supergod. Sen ska man helst avnjuta den med respekt och viss återhållsamhet också, man får inte festa på såna här liksom. Då kan den förstöras, och även ginger ale (som ju, som välkänt, är världens bästa läskeblask), och det vore förstås en katastrof! Nä, man ska smutta, känna sig betydligt mera vuxen än vad man gör med t.ex. en piña colada (för sött för att vara vuxet) eller screwdriver (för billigt för att vara vuxet), och man får med fördel jobba med något som att sammanställa sin portfolio eller finslipa en artikel under tiden den avnjuts. Det är en sån drink, bara.

I tonåren brukade jag och min kompis Hanna prata om ”filmcigg” som ett alldeles självklart begrepp. Ibland då vi rökte så sa nån av oss ”Åh, filmcigg!”, och det betydde att cigaretten var precis sådär god som de alltid ser ut att vara i filmer, och ibland också att den där filmatiska stämningen infann sig då helt automatiskt. Den här drinken, den är en filmdrink.

näthat & nätkärlek

synpunkt & reflektion

I efterskalvet av #dingdonggate så har jag tillbringat mycket tid med att läsa andras analyser och tankar om själva diskussionen på deras bloggar och i mejl de skickat mig. Det är otroligt skönt att veta att det finns folk som fattar det, t.o.m. om de inte nödvändigtvis håller med till hundra procent, och att det finns folk som varit mer kritiska till hur diskussionen utspelat sig snarare än till mina personliga åsikter om en låttext. Via inkommande länkar till min blogg har jag märkt att det finns mycket fint där ute. Folk har begrundat debatten, flera har sagt sitt, en del har lyckats sammanfatta det vitala i bara en mening, andra har använt diskussionen som exempel, andra har pratat om kärnan, och andra har sagt precis det vad jag tänkt men inte vågat säga ännu, debatten har diskuterats i radio (två gånger — den första gången var inte så kul), och så vidare. Allt det här är jättefint.

Jag har fått mera pepp och stöd än dess motsatser, men ändå kände jag mig verkligt illa berörd då jag såg den där ”Män som näthatar kvinnor”-videon igår. Det gör de flesta såklart, men jag menar liksom även på ett personligt plan. Kanske för att jag råkat ut för en del påhopp också, på min blogg, på andras, och i andra former av media. Kanske för att jag gjort det där dumma och läst kommentarerna från de där hatidisslarna som hänger på nyhetssajter. Kanske för att jag var ut i helgen och det var en bekant där som kritiserade att & det jag skrivit (vilket det i sig inte är något fel i, jag blir bara förundrad över varför ändå go there just då). Kanske för att många kommentarer, även i inlägget, har varit förlöjligande och/eller avfärdande. Kanske för att personer med noll insikt i läget har valt att hävda att jag är mestadels ensam i det jag tycker (precis som att det för den delen automatiskt skulle innebära att jag hade fel, pah). Kanske för att allt detta pekar på att folk har blivit väldans uppretade på mig och det jag sagt. Kanske för att allt detta, hur en del har hanterat det, uttrycker något slags behov av att sätta mig på plats.

Jag jämför naturligtvis inte mina upplevelser med de som kvinnorna i videon har varit med om, men det kändes bara oväntat relevant. Inte nära besläktat, det ligger långt ifrån, men samtidigt är det inte speciellt långsökt ändå. Det fick mig bara att inse hur lite som krävs för att en del människor ska flippa fullständigt — redan mitt lilla inlägg vars poänger inte ens var speciellt extrema då man riktigt tänker efter så blev en del personer hemskt uppretade över. Det är läskigt då man tänker på hur pass o-radikal man egentligen skulle behöva vara för att man skulle uppfattas som en bråkstake som ”förtjänar att straffknullas”, t.ex.

Men så ledde förstås det där filmklippet (och Uppdrag Granskning) till något gott också, annat skulle ha fövånat mig, men sättet en kille tog tag i saken och startade en kampanj för nätkärlek istället för näthat förvånade mig verkligen. Bekämpa hat med kärlek, så logiskt men ändå så oväntat. Och som resultat av detta fick jag idag fick jag världens finaste mejl av min nya favoritperson som jag inte ens känner. Jag blev tårögd. Jag har blivit rörd flera gånger under detta clusterfuck till diskussion, men jag har räknat och det där var fjärde gången jag lätt kunde ha fällt en tår. Två av de tre andra gångerna var det också över positiv feedback, enda gången jag fick en klump i halsen över någonting otrevligt var när jag beklagade mig åt Jim att jag tyckte att han kunde ha varit hemma tidigare på dagen då jag fick veta saker sagts om mig på radio, för då sjönk det först in på nåt sätt. Då jag nämde det i ett inlägg var jag väl chockad ännu, men senare mådde jag jävla dåligt, darrade som ett asplöv, kände mig halvt spyfärdig, rubbet av illamående helt enkelt, och det var hemskt att vara ensam, och det var hemskt att tänka tillbaka på det. Det blev sådär ynkligt som det blir ibland när man tycker synd om sig själv över något som har hänt. I alla fall, jag har alltså inte gråtit under den här tiden, men tre av de fyra gånger jag har blivit gråtmild så har det varit p.g.a. fina saker och inte fula. Så nog finns det nätkärlek också. Om inte hade jag nog bölat och grinat flera gånger.

Jag tror ju inte att nätkärlek kommer utrota näthat förstås, men som i många fall är det inte ett avlägset slutmål som är det enda på kartan utan även vägarna som idealt kunde leda dit. Det är ett ställningstagande att stöda kampanjen och ett som jag tror att de flesta kan skriva under på — att hot och personliga angrepp är fel, lågt, och förkastligt. Jag kommer själv fundera på vem jag kunde skriva beundrarbrev åt och vad jag kunde skriva åt dem, och även om ni inte tycker att ni vill skriva mejl åt någon så tycker jag ni kan dela länken på Facebook. Så kanske någon annan skriver ett mejl, så får kanske i sin tur någon annan sitta vid sin dator och blinka bort sina tårar samtidigt som hen känner sig ganska fånig, men också obeskrivbart rörd, på ett bra sätt. Det låter lite patetiskt kanske, men jag lovar att det är helt fantastiskt angenämt.

P.S. Flera timmar efter att jag skrivit det här inlägget ser jag att jag otaliga timmar innan, nästan ett helt dygn tidigare, fått förfrågningen om jag ville prata om just detta näthat på radio. Oops. Jag vet inte hur man ska göra, om man liksom ska skicka ett meddelande då cirka tjugoen timmar senare och säga typ ”Tack men nejtack” fastän ju diskussionen redan säkert tagit rum? Och är något sådant oartigt kort eller blir det fånigt att göra längre utsvävningar? Är det mer oartigt att inte svara än vad det är fånigt att svara så långt senare? Alla alternativ känns fåniga och oartiga så jag bloggar om det istället. ¯_(ツ)_/¯

klipp och klistra

konst & bild

dakotakristen

Japp. Det är Dakota Fanning och Kristen Stewart. Jag kände mig ganska löjlig då jag gjorde det här, men jag behövde en bild på två bästisar till min Vänskap deluxe-text på Blemma.

Jag har på sistone verkligen fastnat för kollage-pysslandet, just för Blemma. Det är avslappnande och kul också att ”skapa något”, även om det förstås inte är från scratch. Sånt gör jag aldrig till min egen blogg, jag fotar ju mest då, men på Blemma så känns det dumt att posta en massa personliga fotografier. Så då brukar jag istället försöka fixa såna här kollage, och det är ganska nytt för mig att alstra något endast i illustrativt dekorationssyfte, utan att ha en tanke eller mening bakom djupare än ”det måste passa artikeln”. När jag utbildade mig till bildartesan ville våra lärare hemskt gärna att man skulle berätta något med det man gjorde, alltså, det räckte sällan att liksom måla en tulpan för att ”tulpaner är fina ju”, typ. Det där blev jag ganska trött på ett flertal gånger under tiden jag gick i den skolan men i efterhand har det hängt kvar. Jag är sällan intresserad av konst om tankearbetet bakom känns ofullbordat eller slarvigt — inte att förväxlas med enkelt, jag tycker tvärtom ofta mycket om enkla och spontana idéer. Jag uppskattar estetik förstås, och jag kan se en målning av en fin tulpan och tänka ”Wow, fin tulpanmålning!”, men där tar nog mitt engagemang slut. (Om inte tekniken är jättejättehäftig, då beundrar jag det en stund.)

I alla fall, det är skönt att släppa allt det där nu som då, att bara göra nånting och slippa alla krav på att man ska berätta något genom bilden, och även den där prestationsångesten över att den skulle behöva vara så fruktansvärt bra. Den ska inte stå själv, den ska ju bara illustrera en artikel, och då är det helt andra regler som gäller och det är hur kul som helst för mig. Plötsligt känns det helt okej ändå att klippa in bilder på tonåriga aktriser och använda en pigg och ljus färgskala, för det har liksom inget med mig att göra egentligen. Skönt!

På tal om konst och sånt här så finns en intervju med min kompis och Blemma-medarbetare Ida-Lina på Hufvudstadsbladet, läs! Och så ska man förstås läsa Blemma också, om man inte redan har. Vi är inne i en publiceringsvecka där nu, så fastän man har kikat in innan så kan det finnas nya grejer där. Jeppjepp.

gråtoner är okej

dagar & liv

bonbon_aakerkaal_001

Jag har skannat & laddat upp ett fåtal grejer till Bonbon ikväll. Tycker själv att det jättekul med heltäckande bakgrundsbilder, om ni inte redan gissat det utgående ifrån Blemmas utseende, så det kommer säkert dyka upp en hel del sådana framöver. Sen får man förstås förminska bilderna och göra precis vad man vill av dem till sina bloggar, också.

Jim har hela dagen vistats på svensexa, gänget har bl.a. åkt till Umeå och borde väl vara på väg tillbaka nu. Jag sitter här hemma och småpysslar och försöker att inte tänka på hur jobbigt jag tycker det är när folk jag känner dricker på båtar och färjor. Alltså bara för att jag själv är så värdelös på att simma så att jag inte är något större fan av att åka båt, så jag projicerar den rädslan å alla andras vägnar också. Jag är inte rädd för att åka båt nykter, men att dricka mig berusad på en båt är en tanke jag tycker är ganska obehaglig och fullständigt olockande.

Ännu en kommentar (från en anonym fegis, såklart) som hävdade att jag är ”avundsjuk” trillade in igår och jag tänker att Sanna träffade så mitt i prick när hon för några dagar sen tweetadeVi har uppnått ett nytt sorts märkligt och ohälsosamt klimat i svenskfinland om ingenting kan ifrågasättas utan att man anses missunnsam.

Igår fick jag förresten något av en utskällning, eller åtminstone en sjukt avfärdande och hånfull reprimand, för att jag är för trevlig. Inte angående den där hela grejen då. Utan bara för att jag träffat folk för första gången ett par timmar tidigare via en gemensam kompis, och jag bara, ja, jag försöker vara trevlig helt enkelt. Lyckas tydligen också. Och det var fel? Ok. Man kan inte vinna?

För en dryg månad sen pratade jag och Ellen om hur hämmad man ibland känner sig i bloggandet när man skrivit ett visst sorts inlägg. Det vanliga i de flesta bloggar är ju ändå att man håller en ganska jämn ton, som i genomsnitt skildrar flera plus än minus. Men så när man nån gång skriver om något som berör en på ett inte så lyckligt sätt, så känns det som att man helt plötsligt har nichat sig i det. I deppbloggandet, i kritikbloggandet, i sjukdomsbloggandet, o.s.v. Det där känner jag av extra starkt nu, men lite börjar det försvinna. Jag har alltid sagt själv att jag föredrar att läsa bloggar där det är en jämn balans (inte att förväxlas med en jämn linje!), liksom i ojämna vågor, men ändå känner jag mig lite inrutad i nån roll som ”negativ tyckare och bloggare” nu. Menmen. Det där är väl kanske mest i mitt eget huvud, och vad som är i andras huvud angående just det där spelar ingen roll ändå, så det ska nog gå om. Men tills vidare är det skönt att ha Blemma och Bonbon att sysselsätta sig med vid sidan om… det är lite halvlustigt det, i.o.m. att de ju i princip är nichade bloggar. Så kan det va. Jag vet, wow.

i sviterna

synpunkt & reflektion

efterkattfesten

”Festen” börjar nå sitt slut, de flesta gästerna har gått hem, och jag måste säga att det är ganska skönt. Alla är förstås välkomna att ännu hänga kvar, säga sitt eller annars bara mingla! Men det är skönt att inte tillbringa varje vaken timme av dygnet med att känna att ”nu MÅSTE jag svara på den här kommentaren innan nästa kommer in”. (För så funkar jag tydligen, har jag bl.a. lärt mig från den här erfarenheten.) Det har tyvärr blivit så att jag mest svarat på de kommentarer som inte hållit med mig, för det är ju oftast de som jag tycker att inte har verkat förstå min poäng, så då vill jag gärna förklara den. Tycker inte om den där risken att man är oöverens p.g.a. simpla missförstånd. I och med att jag främst fokuserat på att svara på den delen av kommentarerna, så har många som borde ha tusen tack, stora rosfång och en egen magisk enhörning lämnat helt utan ens något alls. Dumt.

Jag har sagt det här åt så många personer redan men det är klart värt att sägas igen — jag tycker det har varit så förbannat fint att så många människor har visat så mycket stöd och uppskattning. Jag vet att det inte egentligen handlar om mig, men likväl så blir jag rörd då jag tänker på det. Med risk att framstå som en sentimental blödig tönt, så har jag sällan känt ett sånt här starkt hopp för (med)mänskligheten som jag gör nu — att folk tagit sig tid och ro att kommentera sakligt med många insiktsfulla tankar, att folk har velat förstå det jag skrivit istället för att bara avfärda det som ”onödigt gnäll”, att folk har varit så otroligt vänliga och godhjärtade att de postat uppmuntrande kommentarer… Guld värt!

Jag tycker absolut att den klara majoriteten av de sansade kommentarerna har varit positiva eller åtminstone neutrala, så jag tycker verkligen att slutsumman är på plus. Men det är ofta lätt för mig (och säkert många andra) att haka upp mig mer på negativ kritik. Det är sånt som tenderar lämna kvar att gnaga någonstans i bakhuvudet och sen har det plötsligt grävt en gång till magen där det lagt sig som en orolig klump av sånt man själv skulle kategorisera som ”orättvist missförstånd”, och just därför har det betytt så obeskrivbart mycket för mig att folk har — bara för att de är så snälla — peppat med ett ”Heja!” eller ”Stå på dig!” eller ”Jag håller med dig!”. Sånt har dessutom den mirakulösa förmågan att alltid dimpa ner i mejlboxen i precis rätt stund. Helt otroligt faktiskt hur mycket ett par ord kan göra. (Det är en annan sak jag lärt mig, att man ska visa stöd när man kan; det kan betyda oändligt mycket för mottagaren.)

Det är klart att man inte måste hålla med mig, man måste verkligen inte ha uppfattat låttexten på samma sätt som jag gjorde. Det är bara fint om man tyckt att det varit helt självklart att den var ironisk. Bra för dig! (Nyckelordet där är ”dig”, förstås.) Det som retade upp mig med den var som välkänt den trånga kvinnorollen den skildrade, och att ingen tycktes ifrågasätta den. Så det gjorde jag. Sa i min genomtrötthet att jag inte vill att den ska gå vidare till ESC, bland annat. Då jag pratade med min kompis Julia igår kväll så insåg jag att kalabaliken inlägget resulterade i har ändrat på den saken: Den får gärna vinna! Kör hårt Krista! Sångtexten har ju diskuterats så till den extrema grad att jag inte ens kan begripa det helt och hållet. För någon, vars huvudsakliga frustration bottnade i att vissa ämnen så sällan diskuteras eller reflekteras över i Svenskfinland, så ter sig ju denna debatt som en klar framgång. Och det allra bästa är att det har ju visat sig att oavsett om man är överens om detaljerna eller inte så är ändå de flesta som deltagit i denna dialog helt eniga om den saken att: nej, det här är inte en text som vi ska låta identifiera vår syn på kvinnor. Så tänker jag i alla fall, det vore väl bara dumt att inte ta vara på de där guldkornen. Och på tal om vad jag tänker så är det vad jag alltid skildrat här på den här bloggen precis det, mina tankar. Då jag skrev inlägget hade jag förstås inte en aning om vilket rabalder som skulle skapas kring det, vilket för oss vidare till nästa punkt —

Min blogg är ju ingen stor då. Jag är varken känd (fast kanske en liten gnutta ökänd i nån dag åtminstone numera?) eller etablerad knappt ens i några kretsar alls, och inte heller min blogg. Den är en personlig blogg och jag är en privatperson. Vad jag postar här är och har alltid varit mina egna iakttagelser, tankar och dokumentationer av vad jag bara känner för. Det är en hobby, en jag tycker om. Jag har bloggat i många många år, och jag brukar för det mesta hålla det relativt ytligt men ibland skriver jag om lite seriösare ämnen. De gånger jag gjort det förut, och då har jag skrivit om minst lika ”viktiga” ämnen (i min åsikt då), så har det resulterat i… tja, vad ska vi säga, 1-5 kommentarer? (Och detta trots mitt mångåriga trägna bloggande! Sorgligt, va?) Så detta var vad jag, förstås, förväntade mig även denna senaste gång. Det blev ju några fler.

(Har sen fått förklaringar av både Ida-Lina och Petter att det nog hade något att göra med att artisten i fråga varit något av ett laddat ämne redan från innan, vilket helt och hållet hade flugit mig förbi. Tänker i efterhand att det kunde ha varit helt trevligt att ha varit synsk och på förhand vetat hur stort det här skulle bli, så att jag t.ex. inte valt att sitta uppe och skriva sent om natten efter att jag sovit alldeles för lite och sånt — tycker fortfarande att vad jag skrev var tydligt och jag håller fast vid mina punkter, förutom det där om ESC-vinsten då som jag redan nämnde, men jag tänker också att det omöjligtvis kunde ha skadat att vara riktigt ordentligt överdrivet övertydlig.)

Många kommentarer som har postats här och annorstädes har gått ut på att i diverse ordalag berätta hur oviktigt inlägget var. Att det var så oväsentligt att det är löjeväckande. Att jag inte skulle ha kunnat välja ett mer irrelevant ämne. Några blogginlägg har t.o.m. dedicerats åt samma form av yttranden — ja, då måste det vara ofantligt oviktigt! Det förstår ju vem som helst.

Trots det, så har länkar till inlägget delats på Twitter, i andra bloggar, och kanske allra flitigast på Facebook. Diskussioner har förts på så gott som varje enskild sajt också. T.o.m. ett flertal etablerade nyhetsmedier snappade upp inlägget och uppmärksammade det. Man kan förstås skylla det på nyhetstorka och vad annat, det vet jag inget om.

Ändå, när jag tittar på statistiken på min räknare så berättar den något. Min pyttelilla blogg, som på onsdagen förra veckan skrapade ihop till 65 unika besökare för att sen sjunka till ynka 35 på fredagen, den har plötsligt besökts av 1526 unika besökare i måndags, 2895 i tisdags, och under onsdagens lopp 1240. (Inatt sen klockan slog midnatt också några tiotal.) Sammanlagt under de där tre dagarna: Femtusensexhundrasextioen. Sidvisningarna strax under niotusen.

Hoppas att ni nu inte uppfattar det där som nåt slags försök på skryt (jag är inte så löjlig), för dessa uppgifter finns bara här för att illustrera en tanke: att helt oväsentligt och irrelevant kunde det ju inte ha varit ändå. Kanske nog för just dig, men inte för alla andra. Och jag tänker att det är ju sabla bra så! För att ta till ett standarduttryck som man för det mesta brukar använda om något helt annat än oväntat engagemang i diskussioner på ens blogg: Oplanerat, men välkommet! Det var en överraskning och jodå, jag är förstås jätteglad för att det blev ett samtal kring ämnet. Frustrerad och ledsen över en del saker som det lett till, men mestadels bara glad. Och det är bara tack vare stödet som så många av er gett, utan det hade jag med stor sannolikhet varit fullständigt nedbruten och söndermald som människa. Så: ett jättestort tack till er. Ville bara säga det, i vad jag tror är en avslutningsreflektion i just detta ämne.

Titta, nu blev det en textvägg igen! Kanske det är därför ingen brukar läsa min blogg 360 dagar om året, äsch då.

P.S. Om nån vill se fler animerade katter (och om jag känner er rätt, bästa internauter, så gör ni det) så kan hen klicka in sig på iheartcatgifs.tumblr.com.