från dagens fotosession

20130403_00120130403_00220130403_00320130403_004

Det blev stressig värre, men ur min och Ellens garderob fick vi till sist ihop till ett dussin utstyrslar som höll sig till temat, och så (från utanför våra klädskåp) fick vi också tag på ett dussin tjejer som ställde upp som modeller, och Nayab fotograferade dem allihopa idag! Pu to the h. Det såg jäkligt hopplöst ut en bra stund igår, verkar inte ännu ens ha lyckats begripa att det (nästan) är avklarat. Fotografierna postade här är förstås lite bakom-kulisserna-shots tagna under dagens lopp, de egentliga bilderna från fotosessionen såg superfina ut. Creds åt fotografen och modellerna!

en sån där sneak peek

20130329_klaeder

Garderobsinventerar, färgkoordinerar, stapelsorterar och kappsäckspackar, dock främst inte åt mig själv. Ska åka norrut över påsken senare idag och där ska fotosession genomföras, resultatet får ni se på Blemma nångång i april. Den observante kan kanske notera ett visst mönster i högarna och dessutom koppla ihop detta med något annat. (Hihi!)

ett fåtal bilder från i lördags

20130323_00120130323_00220130323_00320130323_004

Lite såhär såg min lördagskväll ut då, den inleddes med våffelkalas men dum som jag är tog jag inga bilder där. Fatta det! En BLOGGARE är på VÅFFELKALAS och tar INGA BILDER. Förlåt, internet. Tror förresten Jim tog alla de här, så jag blev inte direkt duktigare senare på kvällen heller. Är verkligen totaldålig på bloggandet nu för tiden. Hade redigerat och laddat upp de här bilderna för flera dagar sedan redan, men att sen posta dem också är av någon orsak ett hinder som heter duga. Det är texten, som vanligt, fortsättningsvis har jag för det mesta samma tankeverksamhet som ett plankton.

P.S. På tal om plankton, strax efter att jag postat det här inlägget såg jag att nån på FB hade länkat till denna artikel: 19-åring har utvecklat en farkost som kan plocka upp 7 250 000 ton plast ur haven. Awesome!

en djupdykning i sömn och brist på den, supermegaturbolaserspännande

Har försökt påbörja ett flertal meningar här men jag kommer ingenvart med dem. Har hållit på likadant de senaste dagarna, lyckas inte formulera något, lyckas knappt tänka något heller. Har sovit oregelbundet och på fel tid på dygnet och inte tillräckligt, min hjärna tenderar gå i nåt slags standby-läge då jag är inne i en sån period. Blir också så klumpig, trög och glömsk, allt blir en utmaning. Ett par gånger har jag glömt bort åt vilket håll man ska få kallt/varmt vatten på kranarna och jag har båda gångerna stått där och väntat på att det ska bli rätt temperatur en lång stund innan jag testat vrida kranen åt andra hållet, blev vid ett nojigt ögonblick lite bekymrad då när det hände andra gången. Sen tänkte jag att jag har läst att när man sover dåligt förnyas inte hjärncellerna, och då tänkte jag att de små grå som ansvarar för kranmanövrering tydligen har blivit tvungna att slänga in handduken, och då tänkte jag att det var ju ganska tur att det var just de som fick säga tack och adjö efter denna sömnbrist och inte, typ, de som ser till att man kan köra bil, skriva och läsa, hålla balansen när man går, eller något sådant. Alltså, ska hjärnceller uppoffras så är det förstås hellre de inom något område man lika bra kan testa sig fram som får ryka, resonerade jag. Kändes lite bättre då.

Något annat som känns lite bättre att tänka på vid sömnbrist så är att jag också har läst att man blir ful av att sova för lite, vilket förklarar mycket. Det är en sån här orättvis fulhet man drabbas av, en som inte går att sminka över, det är som att vissa muskler i ansiktet bara ger upp och lägger sig ner och dör och andra spasmar frenetiskt så man har ryckande ögonlock och rynkor djupa som Grand Canyon-fåror i pannan hela tiden. I förrgår vakade jag ett dygn för att få lite ordning på min dygnsrytm, runt tolvtiden då jag varit vaken hela natten ringde jag åt Jim och sa dramatiskt att jag ”måste ha något att leva för” (d.v.s. hålla mig vaken för), så vi gjorde planer att gå på loppis så jag hade något att se fram emot. Så då han kom hem från jobbet åkte vi och jag gick där mellan rader av hyllor och bord och kände mig som något som rest sig ur graven, både mentalt och fysiskt, men jag kände också att det är vetenskap. Det är inte mitt fel att jag både ser ut och rör mig som ett monster, ok, gott loppisfolk?

Köpte ett halsband där, tycker att det ser lite ut som en manet med en viss drömfångarvibb:

20130322_halsband_001.jpg

Idag vaknade jag tidigt, för tidigt, så nu är jag sjukt trött… igen. Har inte riktigt någon koll på vad jag skriver här. Skönt är ändå att p.g.a. vår tidiga uppstigning har vi redan hunnit handla mat och även vin till kvällens plättkalas. Jag har också redan plockat fram vad jag ska ta på mig, det brukar jag aldrig veta på förhand. Jag har även försökt färga mitt hår men det blev knappt någon skillnad, en gnutta svalare nyans bara och lite mer lyster. Ska göra ett nytt försök nån dag.

Började tidigare i veckan titta på Sabrina, the Teenage Witch i vad jag tycker om att titulera ”forskningssyfte” (m.a.o. ska vi ha magi som tema på Blemma nästa månad), och nu tror jag att jag ska transportera datorn till sovrummet, se ett fruktansvärt cheesy avsnitt (de är alla det), och sen sova en stund. För jag hinner! Hur bra som helst! En helt ny värld, det här att sova och vakna normala tider. (Fast tio före åtta på en lördagsmorgon känns onekligen inte helt normalt, men vad vet jag.)

touché…?

Helt så som det brukar vara att läsa kommentarerna till viktiga artiklar på dagstidningarna, så var det igen både nedslående och upprörande att scrolla neråt på Hbl-artikeln om medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning, men sen slog det om vid någon skede. Ungefär samtidigt som jag insåg vilken lättnad det är att jag inte behöver känna och umgås med dessa bakåtsträvare och motståndare, så sa Jim sa att det är ju tur ändå att de är så pass wacko som de är. Deras yttringar talar ju inte direkt för deras sak när de för det mesta är fullkomligt irrationella och ofta irrelevanta också. Många uttalanden var så bisarra att jag inte kunde annat än skratta åt dem (även om förstås åsikterna de uttryckte var allt annat än roande). Bland urvalet i den kategorin är min favorit följande tanke:

majoritetenavde.jpg

Ungefär min responstanke:

touchequestionmark

P.S. Inom 22½ timme hade 100000 (hundratusen!) personer skrivit under, och ännu ökar siffrorna. TOUCHÉ! Heja fina finländare!

tatueringar & autokromer från 1920/1930-tal

Har varit genomtrött på internet de senaste dagarna, vilket är ganska nytt och även aningen otäckt. Vi har stött på enorma problem med Blemma och det innebär äckligt mycket jobb. Varje gång jag sätter mig vid min dator känner jag angsten välla upp, så jag har mest använt den till att titta på tv-serier och att leta fram bilder fotograferade med autokrommetoden. Hittade på tekniskamuseet.se dessa:

FAB184_L.jpgFAB182_LFAB185_L

Medicinska fotografier av tatueringar, förevigade av E.D. Schött nångång mellan 1925–1930.

Länge sen jag har tyckt att tatueringskonst har varit så fascinerande. Önskar jag visste mer om personen/personerna på bilderna.

an extreme case of the mondays

20120802_00120120802_002

Igår kväll satt jag här och frös, saknade varmare väder, och redigerade bilder från sensommaren. Som t.ex. de här två av nån spirea-art. Trots missnöjet med årstiden så kände jag mig ändå ganska tillfreds — tidigare på kvällen hade jag Funnit Inspiration för en sak jag ska göra i vår/sommar som kanske t.o.m. kan klassas som Konst, så det får ni kanske se då. Känner mig väldigt laddad inför det, retar mig att det inte är möjligt att ta itu med det ännu, oroar mig att jag ska min vana trogen mest tycka att det är kul att planera och påbörja projekt och sen lämna dem vind för våg och utan fullbordan.

Jag hade även äntligen igår publicerat det sista inlägget till Blemma för den här månaden och det var en utomordentlig lättnad att inte behöva tänka på det igen på en stund, efter att varje dag under de senaste två veckorna varit tvungen att göra det. Vilket kanske inte låter som mycket men det känns som det för mig. Vår organiseringsförmåga på redaktionen har varit relativt försvunnen den här gången och det har blivit tungt i längden. Det har gått, men jag har varje dag vaknat och somnat med den där blä-iga känslan, och det har varit svårt att hitta det som är roligt i det, eller, det har tagit länge att komma dit. Så till och med idag då jag vaknade så mös jag lite extra över tanken att jag har Blemma-paus, änt-satans-ligen. Och så får jag veta att sajten ligger nere, så ännu måste jag tänka på det. Blir så arg och trött och less. Vill bara… ja, jag vet inte. Sova i tjugofyra timmar och vakna till att problemet magiskt har löst sig själv, typ, det skulle vara helt jättetrevligt.

Hej och välkomna till gnällbloggen. Idag är jag butter, fast jag stigit upp på den rättaste foten av vad jag gjort på länge. Men nu just, efter att jag mejlat för att försöka reda ut det, finns det inget jag kan göra ändå, vilket jag alldeles precis nu på samma gång jag skrev den meningen först fattade, så det är skönt. Det är bortom min kontroll just nu och det är därmed helt onödigt att jag sitter här och surar. Skrev mer gnäll här men det har jag raderat. Tänker att den aktionen får symbolisera vad jag även ska göra med mina tankar. Nu släpper jag det.

Ska googla på fina bilder och söta, glada djur istället. T.ex. quokkan.

så blev det den åttonde mars då

Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via ”Grattis kvinnor!”-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger ”Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!”.

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginala besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig ”pojkflicka”, jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig ”bitterfitta”, jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag ”såklart bara är avundsjuk”, jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända… så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.