barocka ideal

rubenshull

För några dagar sen hade jag tänkt att denna veckas krönika skulle handla om The Dad Body, men det gäller att vara snabb i e-vändningarna om inte andra ska hinna före en och säga allt och dessutom mycket bättre! Så istället blev det mest lite babbel om ideal överlag och 1600-tal – Du duger som du är, gubben.

Det kom ett förslag från Sevendays, sajten jag skriver för, att krönikorna gärna får hållas under en teckengräns på 3600, inte ett krav men något jag också ser nyttan i. Tänkte att det kunde vara bra övning för mig som annars skriver ganska långrandigt. Mina tidigare texter har i medeltal landat på ungefär 5000 tecken och då försökte jag ändå hålla dem så korta jag bara var okej med, så för mig känns det som att det medför en rejäl förkortning, men dagens text klarade testet efter många om och men. Jag kan förstås inte linda in språket så värst mycket som jag annars försöker göra, och det tror jag att medförde en annan bra övning som jag inte hade förutsett, nämligen att jag blir tvungen att säga vad jag tycker och våga stå för det trots att jag inte hissar upp förebyggande skyddsväggar åt alla håll och kanter som jag bara kan se. Jag är mest bara djupt förvånad över att jag tar emot allt detta så positivt för mycket kan en säkert säga om mig men en vän till utmaningar är INTE något jag tror en endaste människa skulle komma att tänka på att kalla mig. Vem fasiken är jag? Mina cirklar är rubbade.

Annonser

strike a pose (urk, pinsamt dålig rubrik, förlåt)

Processed with VSCOcam with m3 preset

För några veckor sen bloggade Linn J. om att (en del av) bloggläsarna med jämna mellanrum vill se bilder på blogginnehavaren. Detta har jag tänkt på nästan varje gång jag sen dess kommit igång med ett nytt inlägg här, men jag har nog mycket svårt med att klämma in nån bild på mig om jag inte hittar någon slags relevans till dem i vad jag skrivit. Själv är jag definitivt så pass nyfiken att jag gärna vill se personen på andra sidan skärmen, med relevans till inlägg eller ej, så jag hör utan tvekan till den skaran som gillar när andra bloggare publicerar bilder på sig själva. Ibland blir jag faktiskt lite abnormt förtjust tror jag nästan, jag vet inte, det är bara något så sjukt fascinerande med att se på bilder på andra människor ibland, i synnerhet sådana som de själva väljer ut för att låta bidra till andras bild av dem. Vet inte om jag alltid varit sådan eller om det är någon kvarleva från den tiden då ingen hade digitalkameror och få hade tillgång till en skanner men vi lärde känna varandra på internet via gästböckerna på våra hemsidor och sen, några månader senare, kommer ett meddelande på ICQ där det står ”I got some photos scanned today!” och så surfar en till deras sajt eller så skickar de en fil och det är så sjukt sjukt spännande medan den laddas ner och sen så ÄR den där personen plötsligt där bara och upplösningen är aldrig högre än typ 200×300 pixlar för allt annat skulle ta aaaalldeles för länge att ladda med våra 28,8Kb-modem, men ändå, personen är DÄR och det är fantastiskt.

Då jag igår tog bilden som är överst i detta inlägg tänkte jag sedan mycket på självisar, tar ganska ofta sådana men majoriteten av dem ses aldrig någonsin av någon annan än mig själv. Bilder likt den ovanför har jag särskilt många av, eller åtminstone sådana tagna på samma plats, i och med att den oftast erbjuder naturligt ljus som brukar falla in på ett ganska trevligt sätt plus en yta som är telefonbalanseringsvänlig, och att jag oftast går förbi där några gånger om dagen gör förstås också sitt för att öka sannolikheten. Ibland när inga människor syns till i trapphuset tar jag tillfället i akt och knäpper ett självporträtt, (kan ALDRIG ta självporträtt om folk ser på,) och det är väl nog ett beteende som är ganska typiskt mig: planlöst.

Emellanåt kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag aldrig ”satsar” på mina porträtt längre, det finns liksom sällan någon tanke bakom dem utan det är nog mer bara i vardagligt dokumentativt syfte — vilket är en stor förändring från hur självporträttering hanterades i mina tonår, då skulle jag ha mängder med (oftast fult) smink och uttänkta (oftast fula) utstyrslar och inte sällan helt poänglös rekvisita, gärna något som matchade läppstiftet eller ögonskuggan [paus för att himla med ögonen], men som jag ändå tyckte att gav fotosessionen nån slags ~tanke~, utan att det förstås egentligen gav den så. Såhär i efterhand önskar jag likväl — d.v.s. helt tvärtom från vad jag ibland kan önska att jag gjorde nu för tiden, hah — att jag ändå tagit lite fler otillställda vardagsbilder. För jag ser helt makalöst tillgjord ut på alla gamla bilder där jag försöker ”se snygg ut” och det är ärligt talat lite äckligt att se, och liksom deprimerande, dels 1) bara själva floppigheten i dem alla, och 2) att jag aldrig tyckte att jag såg tillräckligt intressant ut som jag var, alltså utan att göra mig till. Då på tiden handlade väl den här tillgjordheten i och för sig också mycket om självuttryck, att experimentera med att hitta sin individualitet och allt sånt, men nog tror jag också att det absolut fanns en hel del komplex inbakade där.

Men men. Har ingenstans jag riktigt vill komma med det här men jag sitter för en gångs skull vid en dator vid ett skrivbord så jag tänkte jag skulle passa på att e-babbla lite. Att jag befinner mig på en sådan plats är värt att uppmärksammas ty det är evigheter sen jag sist gjorde det, förutom nio till fem varje vardag då men det kan inte räknas för då är jag på jobb och det känns helt annorlunda. Jag har kanske sagt det förr men jag behöver verkligen ett skrivbord för att kunna få saker gjorda. T.ex. feministkalendern, vars aprillucka jag missade! Så det får bli dubbla i maj istället. Men det blir en annan gång.

ja sama suomeksi

Tidigare i veckan delade jag länken till mitt inlägg ”Sant eller falskt” i Facebookgruppen Finlandssvenska bloggare och fick suveränt fin feedback. (Tack!) En person var så fantastisk att hon frågade om hon fick översätta inlägget till finska, vilket jag förstås tyckte att lät helt galet toppen. Ikväll har hon publicerat inlägget ”Totta vai tarua?” på sin blogg. GILLAR DETTA MASSOR.

tottavaitarua
→ yae.blogg.se/2015/april/totta-vai-tarua-2.html

Tack Janina!

öghängeslottdragningen

20150426_utlottning_00120150426_utlottning_002

Idag drog jag lott om vem som skulle vinna örhängena jag bloggade om förra veckan. Så roligt att så många var med ändå, hade förväntat mig typ tre-fem personer men fler än så blev det ju. Känns på så sätt ganska trist att jag inte hade fler par att lotta ut, då så många blev utan, men om jag händelsevis skulle råka snubbla över likadana örhängen igen så får jag väl helt enkelt slå till och fortsätta med lottdragningen, heh.

20150426_utlottning_003

Kitteln fick komma till användning. Och vinnaren är…

20150426_utlottning_004

Sofia! Som jag ska sända iväg ett mejl åt nu.

Tror jag ska försöka göra mer sånt här. Det var kul, va? Jag tyckte i alla fall det!

återanvänt + begagnat + stillistat

20150425_manchestersammetsbyxor

För cirka tretton år sen köpte jag dessa utsvängda byxor i manchestersammet från H&M och då på tiden använde jag dem nästan jämt. De låg sen hemma i garderoben i Katternö i många år utan att användas, men för ett par år sen letade jag reda på dem och nu verkar det som att historian håller på att upprepa sig igen. Hade på mig dem idag och gick faktiskt till samma H&M där jag virrade in på en avdelning som jag antar att var gothavdelningen. Nu för tiden då 90-talets mode gjort en comeback tänker jag ofta att jag stilmässigt rört mig i en cirkel, återvänt till mina rötter till då min svartkläddhet fick sin start där runt 1997, men det är nog mer en spiral för inte ville jag likväl ha något av vad som fanns där på gothsidan, tyckte allt var så klyshigt och förutsägbart och uttjatat. För tretton år sen hade jag säkerligen sett på det helt tvärtom. För aderton år sen hade jag antagligen svimmat av blotta åsynen av så många svarta kläder på ett och samma ställe. Minns ni det, ni som var med då, att det fanns ju knappt svarta kläder? Så jäkla märkligt.

20150425_ostensoskolplanscher

Igår var det auktion på min gamla lågstadieskola, Östensö skola. Jag var själv inte där men min mamma var och hon köpte två stycken skolplanscher åt mig som hon sedan skickade bilder på. Jag hade särskilt efterfrågat ormar och mycket riktigt är det en orm som spanar på en mus på det översta scenariot på den ena tavlan, tillsammans andra typer av reptiler på den undre. Och eftersom min mor klart och tydligt har stenkoll på vilken mörkrets varelse jag sannerligen är så köpte hon också en med fladdermöss på! Ser mycket fram emot att få pryda mina väggar med de här finingarna.

Nu då jag var inne på saker som tangerar både klädsel och inredning så kom jag att tänka på den där stillistan som cirkulerade för ett år sedan, men jag aldrig fyllde i. (Alltså den som Linn J. och Nadia B. drog igång!) Känner att nu är det således dags —

Min stil i tre ord: Svart, second-hand, koftorienterat. (Har alltid kofta. Har jag inte en på mig finns den 99% av gångerna i väskan.)

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: Caprileggings, skor med superspetsiga tår och/eller taxklack, vad som helst som är kamouflagemönstrat, korta slitna jeanskjolar, cargobyxor, dunjackor, småmönstrade bohoromantiska tunikor/klänningar/kjolar med volanger och ryschpysch (jag tittar på er, Odd Molly), plagg med Ed Hardy-tryck och de flesta t-shirts med tryck överlag. Mycket av detta sådant som de flesta säkert listat på denna punkt, antar jag (men som vi ändå hade i våra garderober för x antal år sen). Sen är jag inte heller förtjust i randigt, prickigt eller rutigt på mig själv men på andra tycker jag det ofta är snyggt. Och så bör det kanske tilläggas att jag har ju nog då likväl burit de flesta av de exemplen jag listade vid något (svagt, förblindat) skede… Ber till gudarna, gamla och nya, att jag vet bättre nu.

Just nu har jag på mig: Plommonlila lösa byxor i velour (loppis), gammal grå t-shirt med ett ljusgrått träsnittsartat tryck jag ännu inte avskyr men nog bara använder hemma likväl (Halpa-Halli, troligtvis), grå tjock mysig lurvig stickad kofta med glittriga trådar i (loppis) samt strumpor plus yllesockor som mor hade tvättat för varmt så att de krympte och då fick jag dem, extratajta och kompakta = varma och trygga på fötterna som är kalla typ elva månader om året. Helheten? #Stylish.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Äsch, den överst i inlägget får illustrera denna punkt. Den en bit nedanför också. Bekväm i bägge två.

Det här är en bild på mig för länge sedan: Latmaskade och scrollade bara tillbaka på Instagram till den första bilden jag postat där vad jag har på mig faktiskt syns, så värst länge sen är detta inte men nästan tre år i alla fall. Juni 2012:

Fortsättningsvis något jag skulle klä mig i. Alla plagg finns kvar i garderoben.

Jag känner mig allra snyggast i: Förutsatt att jag inte har en magpösig dag så gillar jag något med hög midja eller som markerar midjan. Är alltid nöjd då jag kombinerat texturer och former så att utstyrseln ser intressant ut fastän den är helsvart. Överlag gillar jag bara då jag inte ser tråkig ut, känner jag att jag ser tråkig ut känner jag mig inte snygg. Gillar även kjolar av längre modell.

Mitt favoritplagg just nu: Tror det är vårjackan. Det är så jäkla härligt att kunna byta ut vinterjackor av varierande tjockhet mot en riktig vårjacka utan att frysa. Min vårjacka är den jag har på mig på bilden högst uppe i inlägget, i mocka och läder och med uppkavlade ärmar. Inte alls en prydlig sak men jag gillar den, köpte den på loppis såklart.

Min stil hemma med tre ord: Begagnat, kvasibohoartat, i-konstant-behov-av-städning.

Jag skulle aldrig inreda med: Ikeatavlor, glasbord eller -hyllor, nytillverkat shabby chic-grejs, väggdekaler och i synnerhet inga föreställande nån snuttig text typ ”Glädje” eller ”Love” (kunde eventuellt vara okej med ”Vägg” i ett par månader dock). Mycket pråliga och/eller superrobusta möbler är jag inget fan av och ser sällan heller charmen i läder eller plast — det kan vara snyggt, men det är inte för mig. Helvita möbler känns också avlägset.

Pryl jag suktar efter: Har i ett par år tänkt att en ny soffa och bokhylla skulle vara toppen, men nu då jag bor själv vet jag inte hur länge jag ska bo kvar här och ifall det bara är korkat att fortsätta försöka spana efter nya möbler, särskilt stora, innan jag vet det. Soffa och hylla åsido, så suktar jag främst efter en pryl som jag inte vet om finns, jag skulle vilja ha en vägglampa till sovrummet föreställande ett öga, helst i trä. Jag vet inte egentligen hur denna skulle se ut men jag har en viss förnimmelse och kan inte släppa tanken, har t.o.m. funderat på att försöka tillverka en själv.

Mitt bästa stylingtips: Grönväxter är alltid fräscha, så länge en kommer ihåg att vattna dem. Ett hem blir trevligare med en växt. Större är bättre men små funkar också.

I julas hade jag t.ex. fixat julgran för första gången. En sån glädje den spred där den stod så ståtligt grön och grann!

Min favoritplats hemma: Det måste nog vara datahörnan. Är den och närliggande miljö i relativt bra ordning mår jag som en prins här. Min stol är farfars gamla och den har jag haft sen jag var barn, tog med den från Katternö då jag flyttade för många många år sedan. Angående de andra platserna i hemmet, så visst är det trevligt att kura ihop i soffan eller krypa ner i sängen men det känns alltid som att de närliggande områdena är under konstruktion — det är så mycket som ännu borde sorteras och omorganiseras och allt är liksom på hälft. Men kanske jag får nån ordning på det också en vacker dag då jag har fyllt femtiosju.

Mitt problemhörn hemma: Hahaha. Alla. Förutom kanske datahörnan då, så länge jag inte låter den bli för stökig. Men alla hörn har ju potential att bli problemhörn, om vi säger så.

existerandet

20150422_00120150422_002

Existerandet underlättas med 1) en datahörna och 2) lite dagsljus. Så här är de båda i kombination med mitt existerande då. Jag verkar att omedvetet ha försökt mig på en djup tänkarmin på det andra fotot men ser mest bara trögtänkt ut, men det är ju en tänkarmin det också. Det där var i förrgår men det är också var jag satt igår och erfor en på-gränsen-till-panikartad prestationsvånda medan jag funderade att skrivkramp är en eufemism för tänkkramp. Egentlig skrivkramp torde väl handla om att det är svårt att sätta ord på ens tankar, och visst kan det vara krångligt att formulera sig också men nästan alltid då jag tycker att jag har ”skrivkramp” så handlar det istället om att jag inte lyckas alstra en endaste beaktansvärd reflektion.

Några timmar senare gav jag upp och gick och lade mig, ställde alarmet på väckning klockan sex för att tvinga mig upp, sätta mig på samma plats igen och skriva. Det gjorde jag. Men jag var jättejättetrött och har fortsatt att vara jättejättetrött hela dagen. Skrev klart det sista under lunchen och jag vet inte varför det var så svårt för mig att få ihop en krönika denna gång men det var det. Kändes inte alls bra att skicka in den så snabbt efter att den blivit klar, jag vill gärna bearbeta den i bakhuvudet i ett par timmar åtminstone, eller snarare först ta paus i ett par timmar och sen blicka igenom den, även om jag inte ändrar på något vill jag bara bli bekväm med att sätta ut texten i världen och till dess obarmhärtiga beskådan, men det hanns helt enkelt inte med nu eftersom min hjärna är så dum. Men mamma sa att hon gillade den, i alla fall! Det blir inte bra är titeln, ty fredagsdepp är det nya. (Näh, det är egentligen inte så illa som titeln får det att låta.)

Jag blev förresten mycket nervös vid ett skede för att jag skulle låta som att jag hackade ner på alla de där intressena jag listade i krönikan. Ville en tid hitta ett smidigt sätt att fläta in ”Jag säger inte att det är något fel på att vara intresserad av någondera saker”, men sen tänkte jag nu får jag fan gubba till mig lite och bara säga vad jag vill säga och lägga av med att försöka be om ursäkt för något jag inte ens har sagt.

I övrigt då? Jag har några dagar matat småfåglarna nere på gården innan jag gått till jobbet på mornarna och jag är nu övertygad om att åtminstone den ena känner igen mig. Han flyger fram till mig då jag kommer ut. Ibland har han liksom staljat lite och halvcirklat runt mig då han kommit fram till mig, som någon förälskad moppepojke. Idag var fåglarna inte där i busken då jag kom ut, jag tittade omkring mig men såg inga så jag gick vidare några meter och börjar då höra ett gällt och högljutt fågelskrik. Jag vänder mig om, och fågeln som jag tror är samma som brukar göra närmanden kommer flygande jättesnabbt rakt mot mig och landar en bit ifrån mig, inte ens en meter, och tittar rakt på mig. Det var hans turdag för jag hade färskt bröd i fickan! Tre andra dök också upp strax därefter. Då blev det fest ända tills en partypooper (valfri människa) uppenbarade sig på gården.

Och ni tror att jag inte idkar något socialt umgänge. Ha!

sant eller falskt

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!