Tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

Annonser

17-33/52

Minns ni mitt helgkameraprojekt? D.v.s. att jag tar minst en bild varje helg med en analog kamera. Jag har hämtat ut filmrulle nummer två ifrån framkallning och på den fann jag veckoslut från vecka 17 (slutet av april) tills vecka 33 (mitten av augusti). Vi tar en titt förstås!

vecka 17

2017_v17_0012017_v17_002

Första bilden på rullen är på Myra i köksfönstret i den förra bostaden och den andra bilden är på huset mitt emot samma köksfönster. Den sista envisa snön hängde kvar i slutet av april, Valborgshelgen.

2017_v17_003

Tog den här bilden helt i misstag, men den dokumenterar ju ändå något så den får vara med här. Fortfarande i köket i gamla lägenheten med mattan som alltid låg snett för att katterna busade som galningar på och under den. Då visste vi inte ännu att vi skulle flytta ut några månader senare, istället hade vi pratat om att vi skulle bo kvar i typ ett år i alla fall, men pengarna vi varje månad satte på hyra hade rejält börjat att skava i bakhuvudet sedan jag blev gravid (hade hört att barn kostar), och jag gick ofta igenom bostadsannonser för att pejla läget och eventuellt dagdrömma lite.

vecka 18

2017_v18_001

Vi befann oss i Katternö den första helgen i maj. Snön hade försvunnit och katterna (tre på denna bild) gick på en prasslig upptäcktsfärd ute på ängen.

2017_v18_0022017_v18_003

Graviditetsmässigt befann jag mig på 20+0 här, vill jag minnas, och denna dag togs de första bilderna med avsikten att dokumentera magen, eftersom att min syster frågat efter sådana. Tyckte då att det syntes superduperbra att jag var gravid, vilket är något skrattretande om man jämför med dagens midjemått. Som är uppskattningsvis ett smärre bostadskomplex större än det förevigat ovanför.

vecka 19

2017_v19_0012017_v19_002

Det var fest hos Carla och Franks och vi var alla mycket nöjda med att ha fingrar. Är djupt tveksam till min min, uppvisar liksom en attityd som att jag tror att jag kommer vilja använda bilden på Myspace eller något. Det vill jag nog inte.

vecka 20

2017_v20_001

Plötsligt var vi på väg på lägenhetsvisning en söndag! Vi tog en genväg dit genom parken på andra sidan tågstationen. Det här är en sån underskattad dunge, har alltid blivit lite harmonisk när jag gått igenom den. Har tänkt på det ibland, att jag kommer sakna den, och antagligen tänkte jag på att jag kanske skulle komma att göra det när jag tog den här bilden. Visningen var förresten ganska floppig, mäklaren pratade inte svenska fast förstod en del, och vi — som aldrig gått på visning förut — var alltför obekväma utav situationen och språkmuren för att kunna tänka ut vilka frågor som skulle vara relevanta. Men vi gillade ju lägenheten i alla fall så vi beslöt att boka en ny visning! (Med en annan mäklare, samt att då ta med mina föräldrar.)

vecka 21

2017_v21_001

Här var det slutet av maj och maskrosorna blommade.

vecka 22

2017_v22_0012017_v22_002

Första helgen i juni och vi promenerade genom Metviken till Brändö på loppis. Hittade ett par gräsänder vars huvuden blänkte så smaragdgröna i solljuset, men nyanserna fastnade inte så bra på bild.

vecka 23

2017_v23_001

Vi åkte till Oravais för där var det loppisrace men vi stannade bara vid en handfull ställen. Tycker det är så obekvämt, vill att loppis ska vara mer anonymt. Vi besökte Tacksamviken där Alfreds syster med familj ska bo och varje dag kunna spana på denna utsikt. Strosade sedan över till grannarna som deltog i loppisförsäljningen och jag hittade en ananasformad skål i glas och en kvinna som var f.d. skolkamrat med min mor! Köpte den ena men säger inte vilken. (Ursäkta, är trött.)

vecka 24

2017_v24_001

I mitten av juni körde vi nästan 700 kilometer norrut till Äkäslompolo, som är namnet på både en tätort och denna sjö uppe i Kolari kommun. Där bodde vi i stuga från torsdag till måndag, jag hade alltså tagit tre dagar ledigt från jobbet.

2017_v24_0022017_v24_003

Den ursprungliga idén var att vi skulle ha åkt dit runt en månad tidigare, men våren var så långsam att vi fick skjuta på det. (Vi ville ju fjällvandra, inte åka skidor.) Var således något nervös att jag skulle hinna bli alldeles för, öööh, gravid helt enkelt för att klara av att vandra lika mycket som jag hoppades, och visst blev jag tvungen att ta det lite lugnare än tänkt, men nog gick det ändå helt bra även för denna otränade amatör att fjällvandra i gravidvecka 26 ungefär. Annat hade det varit om vi åkt bara två veckor senare, då började jag verkligen märka av bieffekterna av mitt tillstånd, extravikt och allt sånt. Men hur som helst: Att åka iväg på denna minisemester, bara vi två, var bland det bästa vi kunde ha gjort tror jag. Det var liksom behövligt för själen.

vecka 25

2017_v25_001

När vi återvänt till Vasa var det dags att skriva på ett köpebrev! Då vi gjort det började vi såklart besöka lägenheten rätt ofta, emellanåt tog vi med oss katterna som till en början helst satt på fönsterbrädet i köket och spanade. Glömde ställa skärpa då jag tog den här bilden men tyckte suddet gav en slags retrohemtrevlighet.

2017_v25_003

Detta var vår första helg som bostadsägare det då! Knäppte en bild på det som snart skulle bli vår nya entré.

vecka 26

2017_v26_001

Hittade två hjälpsamma huldror ute i trädgårdens kvällssol! De varelserna var Karolina och Karin som tillbringat en lördag åt talkoarbete — d.v.s. att vitmåla vårt tidigare träfärgade kök.

vecka 27

2017_v27_0012017_v27_002

Uppe i sovrummet i den gamla lägenheten och jisses så jag ser ut som en silhuett ur Mumindalen, förstår INGET av vad som händer med min kropp. Såg jag faktiskt ut såhär då? Visst var det en tid jag knappt kände igen mig själv men det måste vara något extra skumt på gång på bild här. Har i övrigt haft ett tämligen komplicerat förhållande till min kropp under graviditeten och ser mycket fram emot att börja känna mig som mig själv igen, även om jag överlag trivts bättre med min skepnad den senaste dryga månaden än jag tidigare gjort under graviditeten. Alltså, rent ytligt då. Fysiskt är det ju faktiskt helt från röven.

vecka 28

2017_v28_001

Vi hade beslutit att inte flytta in på Klemetsögatan innan min semester, och innan den började passade vi på att måla golvet i det blivande vardagsrummet så att vi åtminstone skulle ha det klart inför bosättningen.

2017_v28_002

Jag fann en häxig kvast att posera med. Alltid trevligt med matchande rekvisita.

vecka 29

2017_v29_001

Så hade min sista arbetsvecka passerat och vi flyttade in, med betydelsen att vi började övernatta i nya bostaden. Glömde den helgen helt bort att föreviga något, men mindes det på måndagsmorgonen då jag vaknade tidigt och gillade hur resterna ifrån besöket kvällen innan — då min syster och systerdotter hälsat på — såg ut i gryningsljuset på köksbordet.

vecka 30

2017_v30_0012017_v30_002

Karolina befann sig i staden och vi gick till Laituri, enda gången denna sommar för min del. Är väl egentligen också egentligen enda gången jag denna sommar kvällshängt på en uteservering, yikes. Det har dock inte så mycket att göra med graviditet som med att typ varje sommarhelg gick åt att försöka styra upp flytthelvetet, men visst, nog hade det varit mer lockande att ta semester ifrån det bestyret om det varit så att ett par vinglas och cigaretter hade kunnat agera morot.

vecka 31

2017_v31_001

Måste ha prickat den blå timmen när jag tog denna bild. Såhär ser alltså huset vi bor i ut, vitt med mörkröda fönsterspröjs. Älskar när sådana är målade i någon färg som inte är ”neutral”, lyfter vilken fasad som helst.

vecka 32

2017_v32_0012017_v32_002

Otrevligt vilken domedagsfiilis som vilar över dessa bilder, blir fundersam om det är så att batterierna håller på att ta slut i kameran. Förvisso var det ganska mulet i Nykarleby den dag jag tog bilderna, men stämningen var ändå glättig då det var prideparad!

vecka 33

2017_v33_001

Det ordnades gårdsloppis i våra nya hoods men själva orkade vi inte delta, men det är en årlig tradition så det kommer m.a.o. fler tillfällen. Vi hittade varsin grej tvärs över gatan, Alfred en seriebok och jag en termos som inte riktigt syns på bild, men den är svart med blomster på. På vår egen gård sålde våra grannar kaffe med dopp så vi slog till och slog oss ner bakom staketet till innergården, ett perfekt picknickställe på en gräsmatta som sluttar ner till en lekpark.

Och där, för ungefär en månad sedan, slutar denna rapport. Kameran är förstås laddad med en ny filmrulle så vi fortsätter ifrån vecka 34 en annan gång!

fjorton år och åtta månader

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

1-16/52

Med jämna mellanrum brukar jag fantisera om att något år ta en bild varje dag, från första januari tills trettioförsta december. Det här har jag aldrig lyckats genomföra, men däremot har jag hittills i år tagit åtminstone en bild varje veckoslut med en analog kamera som jag loppade under julhelgen.

Jag har precis hämtat ut den första filmrullen och på den rymdes de sexton första veckorna. Fann mycket sudd och mycket snett bland resultaten men vad gör det, är bara lättad över att kameran över huvud taget fungerar eftersom jag aldrig hann testköra den innan jag satte igång med detta helgprojekt. Vi tar en titt vetja!

vecka 1

2017_v1_0012017_v1_002

På ett besök till Metviken där solen sken och änder vinterbadade.

2017_v1_003

Vi åkte ut till Oma Tori-loppis i Liselund och där i närheten fanns förr ett hus som revs för ett par år sedan. På gården står fortfarande denna bil kvar, samt den gamla ladan i bakgrunden.

2017_v1_004

Vad det gäller de tre översta bilderna så var jag nervös att jag skulle ha fotat med linsskyddet på (något som senare visade sig vara omöjligt), så jag knäppte av en bild med blixt i panik här hemma innan den första helgen var förbi.

vecka 2

2017_v2_0012017_v2_002

Rastade katterna ute på gården, ett ganska vanligt helgbestyr här hos oss.

2017_v2_003

Inte för att det syns på skärmen men här jobbade jag på Aniarabilden för Klockriketeatern.

vecka 3

2017_v3_001

Åkte på revypremiär i Oravais.

vecka 4

2017_v4_001

Förevigade blommorna som Alfred gavs för regin utav revygänget. Denna vecka hade jag också fått reda på att jag var gravid, hade tagit ett test på måndag och ett till två dagar senare som rekommenderat, på onsdag. Höll således på att sluta röka, KUL!! (Inte.)

vecka 5

2017_v5_0012017_v5_002

Två mycket suddiga bilder på en helgeftermiddag under den första veckan i februari. Matlagning och katter.

vecka 6

2017_v6_001

Inte så förtjust i hur jag ser ut här men Selma ser ju desto tjusigare ut. Var på väg till Doo-Bop och kände mig obekväm men såg ändå fram emot att komma mig ut och se lite folk. Provade cirka femton olika plagg innan jag hittade något som jag kände mig okej i. Min mage hade börjat svälla — inte på grund av själva embryot i den då, utan för att mina tarmar börjat flytta på sig för att göra utrymme för ett foster (trodde en stund att jag troligtvis väntade typ femlingar innan internet informerade mig om tarmsituationen) — och jag var nervös för att gå ut och dricka alkoholfritt och dessutom vara rökfri, föreställde mig att folk skulle undra och att kanske just då skulle min mage puta typiskt avslöjande, et cetera. Sen gick det ändå riktigt smidigt alltihopa.

vecka 7

2017_v7_0012017_v7_002

Återigen ute på gården för att ge katterna en gnutta frisk luft och äventyr.

vecka 8

2017_v8_001

Tycks bara ha tagit en bild denna helg, vill minnass att dagsljuset höll på att försvinna så det fick bli ett spontant klick på Myra i klätterträdet vid fönstret.

vecka 9

2017_v9_001

Och här då? Ja, här tycks jag bara ha tagit en enda bild under den nionde helgen och den fastnade inte alls! Totalt underexponerad, buu! Fick nu lära mig en läxa, d.v.s. att alltid ta minst två bilder varje veckoslut utifall att den ena blir just såhär. Jaja. Mars hade det hur som helst blivit här.

vecka 10

2017_v10_001

Sevendays.fi bjöd generöst på en dagskryssning till Umeå för att fira sajtens tvåårsdag. På färjan fick vi bland annat besöka bryggan.

2017_v10_002

Här har vi förstås Ellen högt över havet och bort emot land. Det var evigheter sen hon och jag umgåtts lite mer ordentligt, känns som att vi mest mest bara setts typ i förbifarten det senaste året, och det satt som handsken. Mycket bra.

2017_v10_003

Väl framme i Umeå mötte jag upp med syster Cajsa med dotter och pojkvän. Mest tid tillbringade vi med att äta men här var vi på väg till Kvinnohistoriska museet. Vi hade stannat upp för att spana på folk som ginade från och till centrum över den frusna älven. Någon passade också på att bygga en snögubbe där ute på isen.

2017_v10_004

Tillbaka på färjan igen, tog en bild genom fönstret i konferensrummet där vi hängde. Vet inte om jag skrivit något alls om den här trippen, men jag var övertrött och fnittrig och hade jätteroligt! Bra stämning, bra sällskap.

vecka 11

2017_v11_001

Esmeralda solbadade ute på trappräcket.

2017_v11_002

Selma och Myra poserade duktigt. Den där vasen på bordet var ett ganska nytt fynd, jag behövde en bredare en för att rymma ordentliga blomknippen och hittade den där på loppis för ett fåtal euro. Den visade sig vara av svenska Sea Glasbruk och är en riktig 60-/70-talsklassiker formgiven av Rune Strand. Modellserien heter Blomknyte och varje handgjorda vas är formad så att den ska efterlikna en påse eller säck. (Den ska egentligen ha ett blågult sidenband som ”knyter ihop” där vid halsen, men jag föredrar den såhär.) Sen jag fattat vad formen föreställde så gillar jag vasen mycket mer än tidigare, nu är jag hemskt förtjust i den.

vecka 12

2017_v12_001

Selma i skuggorna på soffan. Den här helgen var det egentligen tänkt att jag skulle ha tagit bilder på Åland under Mariehamns litteraturdagar som Alfred gästade, hade sett mycket fram emot detta. Men sen var jag ständigt trött, folkskygg och ångestfylld och för gravid för att kunna slappna av med alkoholens hjälp, så jag klarade inte av att åka. Kändes som att jag bara skulle må sämre om jag åkte någonstans, så jag stannade hemma och vaktade katterna istället.

vecka 13

2017_v12_002

Månaden april fick sin start under en helg. Jag var igen gräsänka och verkar ha tagit en bild genom spegeln i vardagsrummet. Hade köpt ett knippe vita tulpaner så att vardagsrummet skulle se lite trevligare ut tills Alfred kom hem. Påminns här ännu en gång om att jag verkligen borde försöka rätta till den där lampskärmen, den hänger så snett.

2017_v13_001

Genom köksfönstret tog jag också en bild på huset mitt emot. Hade en ganska tråkig dag och vädret likaså, verkar det som.

vecka 14

2017_v14_001

Tog en genväg genom denna fina lilla skogsdunge bredvid tågstationen på väg till loppis.

vecka 15

2017_v15_001

Den här bilden tog jag egentligen en måndag, men det var påskannandag så jag tycker det får räknas som helg. Jag hade träffat Ida-Lina med bebis och hon hade stillat en del av mina värsta graviditets- och barnnojor. Jag tänkte att jag skulle ta en bild på henne på perrongen men så blev vi så försenade att tåget höll på att åka utan henne! Var på väg från stationen då jag kom ihåg det här med helgkameran så då tog jag en bild på tåget precis innan det försvann ur synhåll, bättre än inget.

vecka 16

2017_v16_001

Vi gick ut i blåsten och upp på stenarna i skogsdungen bredvid Minimani. Traskade omkring i området och hittade bl.a. ett par skor och en (avgnagd) hartass.

2017_v16_002

Följande dag besökte vi en större skog och fler bilder från den hittas här. Detta var alltså för bara en och en halv vecka sen.

2017_v16_0032017_v16_004

Alfred tog en bild på mig och jag en på honom, och den blev den sista på rullen. Bra tajmat!

Det har förstås blivit en del foton på katterna (är någon förvånad?) och jag har varit tråkig med att jag knappt tagit bilder på människor, men det känns ändå bra att ha en ungefärlig dokumentation av (veckosluts-)året hittills såhär. Har laddat kameran med ny film så fortsättning följer om uppskattningsvis fyra-fem månader till då!

något att se fram emot

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

jag är så [adjektiv]

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

flash fujica, 1976

20170102_flashfujica_001

Under julhelgen hann vi besöka ett par loppmarknader i Jakobstad och jag vet inte vad det är med Jeppisloppisar, men de lämnar en sällan besvikna eller tomhänta. Jag fyndade bl.a. denna kamera, och det vore en överdrift att påstå att jag var i behov av ännu en analog kamera, men när det börjat bli dags att pensionera min tidigare trotjänare Minolta Hi-Matic F från 1972 och jag hittar en Flash Fujica från några år senare som dessutom har 1) inbyggd blixt och 2) självutlösare och 3) går på vanliga AA-batterier (till skillnad från Minoltans knappbatterier), så tycker jag det är ett rimligt köp i alla fall. Att den dessutom är så fin skadar ju inte heller, är så hiskeligt svag för silvertoppar.

Har försökt hitta information om mackapären men det mesta jag finner är på japanska, och jag vet inte hur väl jag ska lita på Google Translates insatser. Det har jag i alla fall luskat ut att den lanserades i november 1976 och kan vara svår att få tag på även i ursprungslandet Japan, vilket i så fall också skulle förklara varför uppgifter på andra språk var så svåra att finna för mig. Den är ju en kompaktkamera så ganska simpel, men ändå så pass avancerad att den har en fokuseringsfunktion som anges i meter, fot eller små symboler.

20170102_flashfujica_002

Samma piktogram syns också i sökaren och det rör sig om närporträtt på 0,9m, halvporträtt på 1,5m, helporträtt på 3m och landskapsfoton på 5m-∞, men det går också att ställa in fokuset på ett par lägen där emellan. Tycker sökarvyn är så härligt GULLIG, även då Myra inte poserar i den.

Min plan är att använda den som min vapendragare för ett bilddagboksprojekt, och främst då att ha den som en helgkamera med anledning av praktikaliteter så som mer ledig tid under ljus tid. Ska försöka minnas att varje veckoslut knäppa av åtminstone ett par bilder med den. Tänker att det viktiga är i slutändan inte att ha snygga bilder, även om det så klart skulle vara en superdupernajs bonus — utan den dokumenterande aspekten, att sedan kunna blicka tillbaka på året som gått och vad som har hänt/inte hänt en helg efter en annan. Är mycket peppad inför detta! Skulle jag inte vara så jäkla flunssig skulle jag genast gå ut och leta ett fint vinterlandskap att knäppa av en bild på, men jag mår sämre i dag än jag gjorde i går och ser dessutom ut som en skållad nakenråtta i ansiktet (p.g.a. ihållande snytande), så det skulle inte vara helt sjysst att gå ut och skrämma de goda invånarna i Vöråstan. Det kunde lätt sporra en masshysteri om att pesten har återvänt, i så fall. Men senast under veckoslutet! Då smäller (läs: klickar) det.

P.S. Har du nån gammal kompaktkamera som samlar damm på hyllan? Häng på vetja!