Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged 90-tal

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

20150919_selma

Åkte norrut i helgen och Selma ogillar gnällande att åka bil då hon är inne i sin låda men verkar älska att sitta/ligga och titta ut genom fönstret och somna efter en stund, så jag misstänker att det inte alls är bilåkandet i sig som hon ogillar men det att vara instängd och åtskild. Ja, det är ju rätt självklart då en tänker efter. Ingen gillar de känslorna.

De av er som fick Sevendays-tidningen på posten idag har kanske noterat att jag hade en krönika med där. De av er som inte fått tidningen vill kanske läsa den på webben istället. Det är förvisso inget jättenytt numera att jag skriver krönikor för Sevendays, men det var likväl första gången som någon av mina texter publicerats sådär offentligt och till papperstidningspappers. (De som var resultaten av att göra prao på Jakobstads Tidning på nian räknas nog inte.) Så det firar jag med en skvätt Bruja Bella på is! Innan det med att rengöra Selmas toalett, vilket var en annan typ av vardagsglamour. En med inte allt för stark betoning på glamour-delen, faktiskt.

20150924_brujabella

Funderar på att klippa håret liiite lite för surprise surprise så avskyr jag ju oftast frisyren efter klippningen. Funderar också på att försöka mig på någon typ av PERMANENT för jag har aldrig haft en sådan och efter tre decennier av rakt och platt hår som lockar och volym vägrar hållas i börjar jag känna att jag testat på det helt ordentligt. Skulle vara trevligt att hitta någon längd/frisyr som jag är okej med ens 50% av tiden och ändå kunde fortsätta på samma lata bana i vilken jag vägrar orka styla ens det minsta till vardags utav lättjeprincip. Menmen. Skönhetsbloggare, hjälp mig.

I övrig träffade jag min forever friend Anna i helgen, det var därför jag färdades norrut eftersom hon var hem-hemma på besök med sin oförskämt söta bebis Elliot. Senare på kvällen bläddrade jag i gamla foton och hittade detta:

Det är alltså jag och Anna på skolfoto från sexan. Vi borde egentligen ha haft våra föräldrars underskrift eller något sådant på att få ta kompisfoto och vi hade aldrig pratat om att göra det, men då stunden var kommen insåg vi att det är en absolut självklarhet att vi ska ha en kompisbild. Vi gnällfrågade så snällövertygande att fick föreviga vår spontana impuls. Tack fotografen och läraren! Vi övernattade ganska ofta över hos varandra runt den tiden och en gång då jag sov över hos hennes och vi låg i hennes breda säng och pratade på kvällen så beslöt vi att vi skulle bli modelejon. Det var bokstavligen den termen vi använde. Så, så som på bilden ovanför såg två modelejon ut skolåret 1995-1996. Tänkte skriva ”för x år sen” men det lät för groteskt.

Plötsligt inser jag att det jag skrev här tidigare om att idag var första gången en av mina texter publicerats till papperstidningspappers var ju bara lögn. Under femman, kanske en bit in på sexan också, drev jag och Anna en tidning som hette Gladis och vi hade ungefär en eller två handfullar med prenumeranter. Vi gjorde tidningarna på min fars dator och skrev ut dem på hans skrivare, sen sålde vi dem och gud vet vad vi gjorde av pengarna. Köpte godis? Nagellack? Hembränt? (Nä nä skojar.) I alla fall, jag har ju blivit papperspublicerad minst tiotals gånger förut! Pinsam glömskhetsmiss.

paintbrushselfportrait

Ett porträtt som jag trodde att varit försvunnet (förutom kanske på nån omärkt och svårhittad — och nu för tiden: svårläst — diskett nånstans) hade dykt upp här hem-hemma. Det gjorde jag på en PC pappa hade lånat hem, alltså innan vi hade en egen dator här hemma, som han skulle jobba på men som jag också lekte på och bland annat gjorde ett självporträtt av mitt framtida jag. I Paintbrush såklart, vad annat! (För nostalgiska nördar: På typ en 386:a med Windows 3.0, antagligen, eller däromkring.) Nu ser jag ju inte riktigt ut så som visionerat men den bleka hyn och den några nyanser mörkare håret stämmer ju finfint. Samt förstås att ögonen är på något olika höjd. Visst inger denna bild er mer stort förtroende för mig inom min yrkesroll som porträttbildsredigerare? Jepp jepp, jag skulle tro det.

Varje vår då det drar ihop sig till påsk så blir jag mer än vanligt inne på häxor och allehanda häxiga attribut. Det härstammar förstås från påskhäxetraditionen vi har i landet, och kombinerat med min tendens att kontinuerligt vara allmänt svag för sådant som andas häxkonster, så blir jag ganska… tja… into it, som de säger, den här tiden på året. Så därför har jag t.ex. lyssnat på den något pinsamma trilogin Hex Hall av Rachel Hawkins samt letat fram ett par andra bokserier med trollkonetema som jag kanske ska ta mig an också. Av samma orsak har jag också samlat på mig en hög med bilder föreställande sådant som jag i år tycker att känns stilmässigt rätt, och de har jag också sammanställt till några bildkollage jag tänkte visa och babbla lite om. Till skillnad från tidigare år är jag nu in på sådant som påminner om decennier längre tillbaka i tiden, främst 40- och 50-talen, men uttryckt på ett modernt — eller tidlöst — sätt. Ja, ni märker ju, let’s sätt igång, alla beskrivningar börjar från den övre vänstra bilden och går sedan medurs genom varje bildkollage:

vaarsierska_001

1. Tjejer utanför fängelset i Salem, Massachusetts, där de anklagade för häxkraft hölls fångna under sena 1600-talet, förevigade av B. Anthony Stewart för National Geographic år 1945. Läste förresten att vattnet i Salem lär ha varit förorenat med en svampart som LSD utvinns från och att en teori för masshysterin och rapporterade anfall ”beyond the power of Epileptic Fits or natural disease” är att alla i stan var ungefär lika höga som the Chrysler Building.   2. Alexa Chungs fantastiska onda ögat-manikyr, häxig både i tanke och estetik!   3. Fotografen Natalie Neal gjorde en serie kallad Sweater Girl, ”a Bye Bye Birdie-era Ann Margret and the ideal world of a 1950’s teenager”, och det är i princip omöjligt att inte gilla stickade koftor med smala bälten och rullade luggar.   4. Doe Deere taggade denna bild på Instagram som #thecluelesswitch och jag tänker JA! 90-tals-kultfilmsinfluenser + häxiga attribut = succé! Att sminkningen och det rutiga dessutom ger looken en retrovibb är såklart en bonus.

vaarsierska_002

5. Har noll aning om vilken klädskaparen modellen går catwalk för men jag gillar förstås hårsnurret och pösigheten.   6. Bethany Cosentino (känd från bandet Best Coast) gjorde en klädkollektion med Urban Outfitters för ett par år sedan, och jag gillar verkligen stylingen på en del av bilderna, som den ovanför. Modellen ser ut som en grungig 90-tals-goth men på 40-talet. (Är också mycket svag för i princip allt svart och långt och semitransparent, förstås.)   7. Vet inte vem tjejen på bilden är men hon bär en outfit inte helt olik en jag själv har burit, men så mycket bättre.   8. Josh Farria fotograferar sina vänner och jag älskar polotröjan med superglansigt hår och mörka läppar.

vaarsierska_003

9. Ruby Rogers från The Black Belles och Adia Victoria är löjligt snygga i sina luggar och hattar och ansikten.   10. Modeskaparen Ulyana Sergeenko har en förnäm och perfekt dos tantig retrostil som hon lyckas bära mycket avslappnat. Ganska ofta har hon också en trollpackig utstrålning — typ som att hon lätt kunde vara ordförande i nån magirelaterad hemlig styrelse.   11. Chicmuse gjorde år 2011 en silhuett jag ännu är svag för trots att den nu, några år senare, börjar kännas väl förutsägbar. Transparenta material + slokhatt. Ser också nu att hon har utsvängda jeans med, snyggt!   12. Detalj från Ulyana Sergeenkos Haute Couture F/W 2013-visning, modellen är Maria Borges. Är svag för den tunna, luftiga polon och älskar hårpyntet. (Och TÅRARNA!)

vaarsierska_004

13. Marc Jacobs Fall 2013-visning hade bra hår.   14. Andrew GN prickade just där (i F/W 2012) rätt i det där jag innan pratat om, d.v.s. mormonvibben, men också en slags western twang som jag tänker att passar bra tills sommaren.   15. Bättre bild på Bethany Cosentinos + UOs hårstyling — har försökt bära lite olika luggswooshar på sistone, har dock inte ännu fått till en lika swooshig som modellens. Hoppas att övning ska ge färdighet.   16. T-skjortan tycks vara från en sajt som inte längre finns, alla länkar är döda, men skitsamma, SLOGAN ju. Attitydmässigt då. Screw lads, marry hags, et.c.

Kom helt plötsligt att tänka på denna akronym som en nostalgiblixt från 90-talets The Craft-influerade ungdom eller något: W.I.T.C.H. – Woman In Total Control of Herself, bahaha. As if.

laurapalmerslittlesister

Bläddrade igenom gamla bilder igår då det närmade sig dagen formerly known as just ‘torsdag’ men i folkmun numera titulerad tillbakablickstorsdag, throwback thursday, hashtag-tee-bee-tee, eller vad ni än vill kalla den. Råkade på den här, där jag är ungefär… shit, jag vet inte, åtta, nio år kanske? (Baserar denna uppskattning på en jämförelse med hur jag, enligt min reminiscens, såg ut på mina enskilda skolfoton i lågstadiet, de där små klistermärkena med rundade hörn som byttes med kompisarna. Så uppskattningen är inte helt pålitlig. Men ni vet. Ungefär. Sak samma.) Råkade sätta på det kontrastrika svartvita filtret av en händelse och skrattade gott åt hur dramatisk bilden blev och vilket excentriskt litet weirdo jag ser ut som.

Det var ett lustigt sammanträffande att jag stötte på just en sån här bild bland mina arkiv för vi har nyligen pratat lite om relationerna vi har till smink här i kommentarerna, där jag nämnde att jag verkligen romantiserade idén på makeovers i yngre dar. Då menade jag under tonåren och tänkte inte ens på vilken makeover-FANATIKER jag var under barndomen. Älskade makeovers. Främst att själv få dem.

Det finns faktiskt en del fotografier på mig där jag fått en helt ny look, och det syns på dem att jag tycker det är festligt och spännande. Värt att dokumenteras. Bilden ovanför är en av de få från den tiden där jag villigt ställt mig framför kameran, det var en tid som jag avskydde att bli fotograferad och jag minns inte längre varför det var så, men något som framstår ganska tydligt i.o.m. fotot ovanför är ju detta: Att med smink på var det annorlunda. Men varför? Ja, säg det. Här kan jag bara spekulera planlöst. För att det var nervpirrigt och kul? Eller för att med smink på var jag tillräckligt presentabel för att förevigas? Eller projicerar jag bara misstankar på något som endast var en tillfällighet med såna tankegångar? Vem vet. Det var så länge sen. Menar hur som helst inte att det vore varken sorgligt eller något jag upprörs över eller så, men definitivt intressant. Är inte kritisk till kosmetika, faktum är att vi har en mycket förtrolig relation och håller innerligt av varandra. Vill absolut inte tala illa om min vän Sminket alltså. Men onekligen har vår vänskap varit mycket inflytelserikt i mitt liv, ingen vits att smussla med det, och det… äsch, det är vad det är bara.

Ah, smink. Minns min första ögonskugga, en av mammas gamla hon inte använde — inte en jag använde till vardags då men som jag fick leka med — och den var förpackad i en blekt mintgrön ask, två skuggor i pärlemorskimrande violnyanser, en ljusare och en mörkare, med en spegel inuti locket och skuggan doftade sådär dammigt och pudrigt som ögonskuggor gjorde då på tiden, och jag minns att jag en gång satt på en stor sten inne i en skog med mina kusiner, jag var väl runt samma ålder som jag är på makeover-fotot, och medand de lekte så satt jag där i någon slags halvtrans och målade på mer och mer, nästan maniskt lade jag på lager på lager, det var på något sätt så att ju mer skugga jag lade på desto mer oemotståndligt blev det att applicera mer, och jag tyckte att jag blev så otroligt döcool och snygg på ett imponerande vuxet sätt. Haha. Japp, most likely.

Ständigt denna trötthet. Har inte vant mig med att jobba ännu, är bara pigg ungefär där mellan tio på förmiddagarna och tre på eftermiddagarna och före och efter det befinner jag mig i ett sömnigt vakuum. Trots att jag för det mesta sover tillräckligt känner jag mig ändå utmattad tills helgerna och då sover jag lite mer, men inte på något vis för mycket, vilket ändå bara resulterar i att jag är huvudvärkig och dåsig och trött. Och missnöjd. Framför allt missnöjd. Det här är inte ett klagomål på jobbet, förresten, utan på hur illa min kropp hanterar situationen. Tror jag lider av järnbrist, insåg jag nyss, och känner mig dum för att jag inte fattat det tidigare. Jag bär de karaktäristiskt fysiska symptomen, blek och hålögd, men det avslöjar ytterst lite i.o.m. att så kunde jag i princip alltid beskrivas. (En gubbe på fest för ett par månader sen sa ”Jag har sett dig [under kvällens lopp] och funderat att hur kan man vara så mörk under ögonen?”, blev väldans irriterad på det här att kommentera någons utseende över huvud taget och på att jag reagerade som en typisk ”ung flicka” (alltså ”lilla gumman”-ish) så som äldre personer verkar tendera se mig, jag betedde mig så patetiskt att jag rabblade fram en ursäkt, ”Jag har bara sovit fyra timmar och varit vaken sen klockan fem i morse!”, m.a.o. typ ”Förlåt för att du måste se på mig! Jag vet att jag inte borde få synas bland folk!”, jag kände mig generad, kände mig ful, kände mig misslyckad, kände mig oändligt bortgjord, och sen var ögonblicket förbi och det tog ca tre sekunder men en evighet för länge för mig att inse hur dåligt det hela var och pafft kände jag bara MEN VA FAN?! Menmen. Sådär är det ibland.)

I alla fall, jag ska bli pigg lagom tills hösten då jag ändå inte kommer vilja göra annat än isolera mig inomhus p.g.a. rå, elak kyla som brukar härja här i Österbotten den årstiden. Kände av samma kyla igår, för övrigt, en sådan som griper tag om märgen och kyler ner den så att man känner sig som de där vattenpottarna ute på grusvägar kalla höstmorgonar, frusen på ytan, fast helt tvärtom, som att kölden kommer inifrån och att den sakta kommer sprida sig, varje natt kommer isen bli lite tjockare och sen en morgon när man ska trampa igenom isskorpan så håller den.

Så jag har börjat klä mig i tjocka yllekoftor, fluffiga angoratröjor och blivit sams med faktumet att hösten redan är på god väg, medan en stor portion av resten av stan tycks gå ut i t-shirt, men det tycker jag verkar vansinnigt. Även om också lite skönt, att inte behöva ångra det valet under huttring och tandhackning, vilket jag skulle. Fantiserar redan om att få börja använda stickade sockor.

#muntergök

Har ju varit ganska inne på 90-talsmodet en tid nu och nu har det också börjat innefatta just den här förkastliga stilen: stora, bylsiga tröjor som är alldeles för korta för att användas med leggings/treggings, men det gör jag likväl, främst p.g.a. bekvämlighet men också så har jag, ganska förvånat, noterat att jag börjat tänka att kanske det inte är så illa ändå. Funderar att kanske funkar det, kanske blir det coolt igen, kanske kommer alla den här hösten plötsligt att vilja se ut som en average soccer mom på skidsemester under tidigt 90-tal. Vem vet!

Det blir bara svårare och svårare att kategorisera dessa inlägg och svårare lär det bli för jag tänker att enda chansen jag har att upprätthålla nån form av bloggande är att röra mig längre bort ifrån bloggandet och mer mot dagboksantecknandet. I och för sig, varje gång jag skriver ner någon plan jag har angående bloggen (skittöntigt i sig) så brukar det gå helt tvärtom eller inte alls så jag borde inte men fan något måste jag ju skriva annars skulle det ju bli inget alls innan det blev inget alls. (Fast vid närmare eftertanke tänker jag att det hade varit lika bra, men YOLO!! Som ungdomarna säger.)

97tile

Det är cirka 1997 och en helt vanlig skoldag, förutom att det är sent på våren och sent på dagen och jag känner den där lättheten i både fotsteg och hjärtslag som bara inträffar då, strax innan sommaren och strax innan skoldagens slut. Jag ser att han tittar på mig och t.o.m. ler, alltså åt mig, jag blir såklart förvånad över uppmärksamheten och en millisekund senare tokglad. Jag slår ner blicken och i efterhand inser jag att jag säkert måste ha sett fullständigt idiotisk ut där jag gick och ivrigt försökte att hålla pokerface, se cool ut, se snygg ut, tvinga tårna utåt istället för att låta dem peka lite inåt så som de oftast gör, och se hundraprocentigt avslappnad och naturlig ut under hela tiden samtidigt som jag blev fruktansvärt självmedveten om saker jag inte kunde göra något åt, som min vandrande-pinne-liknande kroppsform och mina tjocka äppelkinder. När jag ska gå förbi vågar jag knappt titta på honom men jag ser i ögonvrån att han tittar på mig, och han ser fortfarande vänlig ut, eller inte i alla fall elaksinnad, utan neutral men liksom road, då han säger ”Du är ful”.

Och jag tänker att jag borde ha förstått det och jag känner mig skamsen och generad över att jag missförstått så rejält. Med ett ansiktsuttryck som jag inte vet om beror på stöddighet, retsamhet eller något annat, så väntar han på min reaktion. Och jag har redan insett att det är nu det gäller, det är nu jag inte får visa mig svag. Jag måste stå på mig och jag får inte visa mig ledsen av elakheter. Jag får inte avslöja att jag blir ängslig och olycklig.

”Och du är förstås Mister Universum”, svarar jag så sarkastiskt jag kan och försöker att lyfta på ett ögonbryn så nonchalant jag kan, men jag smygflinar lite strax efteråt, jag smygflirtar lite strax innan jag vänder mig om, för jag vet att jag får inte verka för upprörd för då är jag sån, jag får inte verka arg för då är jag bitchig, jag får inte verka ledsen för då är jag barnslig, och jag får inte heller vara för ovänlig för då har jag ju ingen chans alls. Nånsin. För jag ljög lite, jag tycker ju han är snygg, alla gör det. Jag tänker att om jag bara hanterar det här rätt nu så kanske kanske kanske får jag lite uppmärksamhet igen och kanske kanske kanske är den inte riktigt lika elak då. Kanske kanske kanske är det här kärlek som börjar med bråk och inte mobbning, för han hör ju inte till mobbarna ändå. Jag tänker att jag ska vara glad att jag ens noterats, och det är galna är, att det är jag på sätt och vis också ännu efter och trots att han sa det han sa. Så jag går vidare utan att ha stannat upp och utan att ha blottat allt det jag kände och en kort liten sekund känner jag triumf över att ha låtsats så bra, men den sekunden går över snabbt och jag önskar länge efteråt att den förbannade dagen kunde göra det med.

Cirka ett år plus ett par månader senare konfirmeras vi och vi byter konfirmationskort, det hör till. Han har aldrig sagt ett ord om den där dagen och det har inte jag heller, jag har inte låtsats om det alls, för jag vill ju inte vara jobbig ändå. Efteråt, utanför kyrkan, är det bara jag och en annan tjej kvar där som väntar på skjuts och hon kommer fram till mig och frågar om jag har bytt kort med honom. ”För jag är så hopplöst kär i honom och jag vågade aldrig fråga av honom om han ville byta kort med mig och nu kommer jag inte se honom förrän i augusti”, erkänner hon, fast hon och jag inte är kompisar ens. Och jag skruvar obekvämt på mig och ger inte henne kortet, fast hennes mod mer än väl hade gjort henne förtjänt av det. Så äckligt självisk är jag att jag vill behålla det själv. Så fjäskigt ursäktande är jag att jag har sett bytet av varsitt kort tryckta med våra namn och blombukett som en symbolisk handling, som att jag äntligen Benådats Hans Acceptans. Så självrespektlöst osäker är jag att jag tycker att jag behöver den. Så patetiskt desperat efter hans bekräftelse är jag även när vårt enda egentliga meningsutbyte under tre års tid gick ut på att han sa att jag var ful. Så pinsamt trånande är jag efter killars uppskattning att när någon varit elak åt mig så hittar jag själv på ursäkterna och värderar dem dessutom.

Så skev är jag.

Och jag är inte ensam om det. Och jag undrar varför.