Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged ångest

20170412_rya

För ett par timmar sedan blev jag sjukskriven i en vecka. Kände mig tveksam först sådär som människor så enkelt tycks göra — blir jävligt sur på att jag tänker ungefär ”Men mår jag verkligen tillräckligt dåligt för att vara berättigad detta?” fast jag vet vilken smörja det är, men det hjälps inte, blir ändå rädd för att jag inte egentligen ska uppfylla kriteriet (håhåjaja) – men direkt jag fick intyget i handen märkte jag vilken enorm lättnad det gav mig. Ofattbart hur mycket som kan förändras bara med en sådan sak, problemen känns inte lika övermäktiga och förbättringen inte lika avlägsen nu. Tänker att en sådan plötslig utveckling måste i sig bekräfta att ledigheten är behövlig.

Varje dag i en veckas tid nu har jag både vaknat och somnat med huvudvärk, och jag tror inte att den denna gång kommit ifrån kroppen som försökt meddela saker åt mig. Att dricka mer vatten, att röra på mig mer, att få mer sömn, ni vet. Det har istället börjat kännas som att det är psyket som försökt göra sig hört och säga åt mig att nu måste jag ge det en ordentlig chans att repa sig om jag alls ska komma någonvart.

Det är så mycket som jag känt på sistone att jag bara inte hinner med. Rent konkreta handlingar, redan simpla grejer som att tvätta kläder, har varit svåra att prioritera eller orka klämma in när det konstant känts som att jag haft sådan begränsad tid på att ”ta hand om mig själv”. Mer abstrakta processer, som att finna ro för att bearbeta saker och återhämta mig, d.v.s. just att ”ta hand om sig själv”, har i sin tur varit i princip omöjliga när så många måsten och borden konstant trängt på. De har motverkat varandra och det har inte funnit plats för allt det vid sidan av allt annat. Jag tror ärligt talat att det är mycket precis den känslan som ställt till det för mig också, att jag känt mig överrumplad och sedan hastigt meddragen i en snöbollseffekt.

Jag har bara inte hunnit med.

Innan jag gick ut ur mottagningen sa läkaren åt mig att hålla tröskeln låg. Ska inte slå tårna på länge nu.

Och nu har jag en vecka på mig att hinna ikapp en bit! Jag hinner så långt jag hinner. Alla steg är bara på plus denna vecka. Ett eller tio.

20170419_morgon.jpg

Inledde gårdagen med att gråta. Eller, egentligen inledde jag gårdagen med att vakna efter runt fyra timmars sömn och inte kunna somna om. Några timmar senare grät jag över hur trött jag var strax innan jag sprang till psykologen för den första träffen och anlände således tårögd, rödsprängd och gråtsvullen. (Foreshadowing.) Kände mig ändå hoppfull, trots (eller kanske tack vare) hur dagen börjat. Som att allt bara kunde bli bättre. Att få prata av sig åt en person som är proffs på att lyssna på personer som pratar av sig var dessutom tämligen efterlängtat vid det skedet.

Det har varit onödigt mycket strul med min terapitid, ser ni. Försökte skriva ut hela historien men den blev sjukt långrandig. Tålamodsprövande att gå igenom, urtråkig att höra/läsa om. Hur som helst så inkluderar den min egna missbedömning av mitt psykiska mående och ett samtal till en vikarierande finskspråkig barnmorska med medföljande språkmur. Missförstånden har avlöst varandra. Trodde t.ex. att jag förra onsdagen skulle i terapi men icke, det var en läkare jag träffade. Min förfrågan om att få en tidigare tid för att prata om mina mentala bekymmer hade misstolkats som att jag verkligen verkligen verkligen ville göra min gynekologiska undersökning så snabbt som möjligt. För, ni vet, det är så många som längtar efter sånt och tycker att det är mycket akut att den görs.

Så i går träffade jag äntligen en psykolog och jag känner mig besviken. Missnöjd, men det låter så argt och jag orkar inte vara arg. Hade inte förväntat mig mirakel, men nog att min generella känsla efteråt skulle vara aningen mer positiv. Tyckte inte att jag blev förstådd angående en del saker, trots mina ansträngningar. Känner att det smakar lite ödets ironi det där, att känna mig oförstådd och som att jag inte blir hörd är det absolut värsta jag vet. Det är för hastigt att säga att terapin inte funkar efter bara en träff, men fan, det är inget kul alls att lämna en terapisession och ha ännu fler saker som inte blivit som de skulle att gräma sig över. Grät förstås en del där under tiden, så på det viset var det såklart terapeutiskt i dubbel bemärkelse, att lätta på trycket… men sen när jag kom ut därifrån kändes det så hopplöst att jag bara stod och lät tårarna rinna ute på parkeringen en stund. Fast jag inte hade världens bästa fiilis så var jag också besviken över att nästa träff blev först om två veckor istället för en, p.g.a. semester. Känns som att jag lever i ett ändlöst oflyt, i en evig motvind. Kände mig villrådig och hjälplös, visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen tog jag några djupa andetag och gick till jobbet, klockan var nio. Grät ännu mer på kontoret. Såatt… ingen superb start på gårdagen inte, men den blev bättre sen.

I morse vaknade jag mer utvilad men också med huvudvärk. Den blev värre med tiden så jag klarade bara av att jobba halva dagen. Selma har problem med att urinera så jag oroar mig förstås för det, blir det inte bättre under dagens lopp så får jag boka veterinärtid. Hon har inte ett totalt urinstopp, som är jättefarligt för katter, men det kan i värsta fall bli. Trots att det är med bultande huvud så är det skönt att vara hemma så jag kan hålla henne under uppsyn. Tack och lov verkar hon i övrigt frisk och glad. Kan inte ens tänka på vad jag gör om något händer med Selma, känner gråten tränga på direkt. Klarar det gör jag inte.

Nä, det blev inte direkt ett feel good-inlägg det här. Mår ändå mycket bättre nu än jag gjorde under gårdagens morgon/förmiddag, men det tär på krafterna att ha ett huvud som försöker tortera en till döds. Har gjort sovrummet till min och Selmas sjukstuga för dagen, så jag ska följa kattens exempel och försöka tupplura mig förbi resten av den här mördarhuvudsfasen. Snipp snapp snooze.

linneaiitalien

En bokstavlig mini-jag på resa i Italien år 1985.

Är aningen överväldigad av all vänlig och stöttande respons jag har fått för det senaste inlägget. Den hjälper verkligen. Vet att mitt humör och mående likväl kommer att fortsätta pendla av och an, men just nu mår jag bättre och jag ska försöka att inte ta det så hårt när jag krisar igen. Jag känner mig långt ifrån ensam nu.

Dels känns saker mer hanterliga nu för att jag vågat börja berätta och det är skönt att lätta på hjärtat, men också tack vare att ingen hittills har pekat finger och buat. Helt tvärtom har människor istället varit så där härliga och älskvärda som goda människor är när någon visar sig svag, ängslig eller olycklig. Tack för det, det betyder massor.

Särskilt i bloggosfären och sociala medier tror jag att vi kan oroa oss för att saker ska vändas emot oss, sådär som grejer gör på nätet ibland åt de som har otur (i en värld där ingen går säker, vill jag fylla i med filmtrailerröst). Vi ängslar oss för att främlingar ska leta efter fel hos oss att vältra sig i tvärs över hela nätet, och då känns det otryggt att själva servera de felen i en prydlig bajshög på ett smutsigt silverfat. Jag antar att vad jag är rädd för är att när jag berättar vissa grejer, så ska någon säga typ ”Hur skulle du känna om din mamma hade skrivit så om dig?”. (Till min mammas försvar hade jag då sagt att jag vid det skedet var ett foster, inte en person, men ni fattar. Vill inte styras mot att känna mer skuld.)

Många har sagt att det finns inget fel sätt att känna eller må under en graviditet, att alla känslor får finnas. Samma tanke var också vad som fick mig att vilja berätta om mina erfarenheter, men tyvärr sjönk tanken inte in förrän ganska nyligen. Jag hade mycket att smälta innan jag kom så långt, tror jag. Fast jag läst att det såklart är normalt att oro, vilsenhet och splittrade känslor uppstår under en graviditet, så har ingen text sagt svart på vitt att du exempelvis kan känna grav, grav ånger även om du är en sådan som alltid velat ha barn. Eller att i.o.m. den ångern så börjar du ifrågasätta en massiv jävla bit av den framtid du alltid trott att du velat ha, och därmed en minst lika stor bit av dig själv. De har inte heller sagt att du kan känna en djup, djup ångest för att du är så rädd för att du förstört ditt liv genom att bli gravid. Eller att du i nästa sekund då kan må ännu sämre för att du bara tänker på dig själv och knappt känner någonting alls för det där embryot.

Samtidigt som jag har våndats över graviditeten i sig själv och allt vad den medför, så har jag dessutom mått dåligt för att jag mått dåligt. När min barnmorska intygade att vad jag genomgår inte är ovanligt så lättade den ångesten efter ett par dagars betänketid, och istället blev jag arg på att jag inte vetat att det kan vara så här hemskt förut. På att jag inte fattat att det inte alltid är så lätt som ”Javisst var det en omställning men sen tänkte jag på belöningen och då kändes det ändå rätt fast det var tungt”. På att kvinnor fortfarande inte pratar så värst öppet om att en graviditet kan slita på psyket på så många sätt. Tro mig, det är verkligen helt tillräckligt jobbigt att ha ångest för att ens liv kommer förändras för alltid, vi behöver verkligen inte den adderade ångesten utav att det verkar fel att känna den första ångesten.

Alla förstår att en graviditet knappast är som att trippa genom en rosenskimrande saga, men varje berättelse jag läst och hört om jobbiga graviditeter slutar med att det var värt det. Och de måste väl sluta så, (även om jag också oroat mig för att jag ska bli en sådan moder som överger sitt barn,) men just nu, när jag inte ännu är där, så blir jag bara frustrerad på sådana slut. Känner mig otålig på något vis. De sluten känns fel för det jag genomgår just nu. De sluten tar ifrån resten av historien som är just nu. Jag önskar och tror att jag kommer skriva samma sak en dag, och att det slut jag skriver den dagen kommer få allt det jag skriver nu att kännas så mycket mindre så att det är så gott som obetydligt, men just nu så är jag långt därifrån. Jag vill inte avfärda det här helvetet jag stundvis vadat genom med ”det blir värt det”. Det passar inte att knyta ihop det i ett sådant prydligt paket. Det går inte, det här är för spretigt. Det här är plågsamt och fult och jävligt och tydligen alldeles, alldeles vanligt och förekommande och normalt.

Det känns som att de som redan blivit mödrar känner till det här, hur grym en graviditet kan vara. Men jag tänker att de som verkligen borde veta är de som inte ännu blivit men kanske en dag kommer bli.

Det hade besparat mig ett fåtal månaders dubbeldos av ångest i alla fall.

P.S. Vill förresten säga att det är absolut okej att kommentera anonymt här, om någon vill det. Ibland känns det tryggare att berätta saker inkognito och den möjligheten vill jag inte ta ifrån någon.

I huvudet har jag påbörjat detta inlägg så många gånger, på olika sätt. Jag vet ännu inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, men det som känns mest rimligt är att börja där jag är nu: Jag är gravid. Om allt fortsätter likadant som det hittills gjort så blir Alfred och jag föräldrar i höst. Och med det sagt så spolar jag tillbaka en bit.

Jag kände på mig att det var så redan när bara två veckor gått. Det kändes såklart overkligt, det mest troliga var ju att mina aningar skulle visa sig vara hittepå. För hur skulle jag möjligtvis kunna känna av det då redan? Jag har aldrig förut varit gravid så det är inte som att jag hade något att jämföra med. Jag fnös och sköt det åt sidan. Sedan blev det dags för mig att få mens och den kom inte. Jag gjorde ett graviditetstest vars resultat slog luften ur mig och fick mig att känna mig vimmelkantig. Kunde nog inte riktigt ta in det. Fastän jag vet att falska positiva är ovanliga så tänkte jag att det säkert var så, ändå. Två dagar senare gjorde jag ett test till. Ingen tvekan om saken, jag var gravid.

Och då började den riktiga overklighetskänslan.

Kommer att prata mer om den känslan senare, tillsvidare kan jag säga att den inte varit särskilt positiv. Tvärtom har det för min del varit glest med glädjestunderna. Jag trodde att jag skulle vara redo, men har typ 99% av tiden känt mig som det totalt motsatta. Så jag har velat förtränga och glömma, och på det viset har det känts overkligt. De ynka 1%-gångerna då grejer känts okej och nästan hanterbara har även de känts surrealistiska, som att de (eller jag) totalt saknat verklighetsförankring, och sedan har jag vaknat upp i någonting mardrömsaktigt. Det har varit mörkt.

Innan graviditeten, sedan november ungefär, så har jag känt mig hängig p.g.a. vintern. Jag har inte varit deprimerad, men definitivt inte heller på topp. Överlag så har jag också lätt för att få ångest, oavsett årstid, men är förstås mer mottaglig för sådant när jag i grunden är generellt nedstämd, mer eller mindre. Sätt till en rejäl skvätt hormoner hormoner HORMONER i den cocktailen och så har vi i princip en emotionell Molotov.

Samtidigt som situationen varit högst påtaglig — den har förstås gjort sig konstant påmind genom mitt humör, min diet, det faktum att jag slutat röka et.c. — så har jag haft svårt att acceptera vad som är på gång. Jag har inte velat berätta åt någon att jag är gravid, främst för att det brukar förutsättas att det ska göras med glatt humör och den väntande kvinnan ska stråla av änglalik moderskärlek när hon tackar för gratulationerna. Jag känner inte direkt någon sådan ännu. Ibland kan jag känna ett uppspelt pirr då jag tänker på vad som är på gång, men tänker jag på framtiden för mycket (d.v.s. längre än i uppskattningsvis två minuter) så får jag ångest. Så därför har jag dragit mig för att berätta nyheten — jag har helt enkelt inte velat skådespela mer än jag redan gjort. Det har känts som att det varit något allvarligt fel på mig som inte känt så som jag ”borde”, och jag har inte velat bli påmind om det. Att känna mig så har upprört mig.

Det känns egentligen fortfarande otäckt att berätta, men jag har också känt starkare och starkare under de senaste veckorna att jag vill prata om det. Jag måste bara känna efter lite ännu om vad mer jag är okej med att berätta, just nu, innan jag vräker ur mig allt.

Något som är jag vet helt säkert är att jag definitivt vill prata mer om att må psykiskt dåligt under graviditeten, för det känns som att det är ganska tabubelagt. I alla fall kände jag mig själv ganska extrem och därmed avvikande i mina känslor, och förstås gav det mig ingenting annat än ökad ångest. Skäl att ha ångest, trodde jag. Jag ska försöka att inte censurera mig, men jag vill bli redo först, så vi tar det vartefter.

Så, det är vad som är på gång nu då, hur svårfattligt det än varit för mig. Lite börjar det ändå sjunka in, anar jag. Ändå känns det, just nu, då jag tänker på att publicera det här inlägget, som att jag blir osäker. Liksom så här att min spontana magkänsla är att undra om detta faktiskt är helt sant, om det inte bara är något jag drömt ändå. Men det är det förstås inte och jag har ultraljudsbilder to prove it.

Min graviditetsapp säger att fostret just nu är i ungefär samma storlek som en saltgurka. Helt jävla overkligt, det med.

20170411_saltgurka

20170410

Ville nån ha en gigantisk bild på mig? Inte? SÅ TRIST FÖR ER DÅ!

Har haft en vresig jobbig irriterad dag, men det har funnits bra delar i den också förstås. Här är tre av dem:

1. Det stillsamma regnet, ursäkta floskeln men: balsam för själen. Blåmåndagen lever upp till sitt österbottniska namn, mulen måndag, och jag klagar icke. Gillar verkligen det här vädret.

Gick iväg för att handla lunch och kände mig generellt sur, som att alla nerver låg på utsidan, och så genom de stora fönsterna i trapphuset ser och hör jag plötsligt regnet. Omgivet av tystnad. Kändes som att jag klev ut ur kaos in i harmoni. Fick stanna upp och stå och titta och lyssna en stund och kände hur nerverna sakta kröp in under huden igen. När jag gick hem från jobbet föll igen ett svagt regn och jag tyckte bara det var skönt att gå ut i det, gå igenom det. Nästan så att jag gjorde små dansanta skutt runt vattenpölarna, men avstod, vill ju inte se ut som en hur stor klyscha som helst.

2. Jeffrey Eugenides The Virgin SuicidesStorytel. Började på med den förra veckan och har inte alls kommit långt ännu, men ack den är så fin, så fin, så fin. Har sett Sofia Coppolas filmatisering av den ett par gånger men det är troligtvis långt över tio år sen jag sist såg den, men ändå snurrar Airs score till den ofta i bakhuvudet så länge jag hörslar ljudboken. Ser fram emot att se filmen igen efter att jag är klar med denna magnifika bok. Den har en sån drömsk stämning som är både sorglig och förtrollande, på något vis skir. Blev helt betagen av exempelvis detta citat:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn’t fathom them at all. We knew, finally, that the girls were really women in disguise, that they understood love and even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

3. Bokade tid för att prata med någon om det bräckliga psyket jag erfar dessa dagar. Hade egentligen redan en tidsbokning men den låg så långt framme att jag ringde och bad om en tidigare. Det fick jag. Hade en riktigt uslig dag mot slutet av förra veckan, som fick mig att inse att det kanske var värre än jag riktigt velat låtsas om eller gå med på. Mådde verkligen bajs hela dagen och på väg hem från jobbet ringde jag åt mamma och grät. Liksom, bara några meter utanför kontoret, ute på stan, på trottoaren, mitt på blanka eftermiddagskvällen eller vad fan än klockan fem motsvarar. Väl hemma satte jag mig ute på trappan och snörvlade med gråtflammig hy och rödsprängda ögon, då en gubbe med bekymrad men oförstående blick kom förbi med en leverans åt Alfred, kul. Helgen var bättre men märkte också att känsligheten är hög, jag blir lätt stressad och mycket riskerar sparka igång en ångestepisod. Så har det egentligen varit en stund men jag tror inte att jag identifierat den saken tidigare, inte på samma sätt.

Men mer om detta en annan gång. Ämnar försöka rapportera om den här emotionella berg-och-dalbanan jag (mot min vilja) åker nu för tiden, ska bara samla en gnutta mer mod först. Våga släppa det krampartade taget om vagnen och sträcka upp händerna i luften som en galning, för att fortsätta på metaforen. Varför denna sista punkt är listad som en positiv sak är kanske aningen otydligt, men alltså, känner mig bara nöjd över att jag tog tag i saken och att det gick att ordna.

Jepp jepp, det var det. Kommer inte på något vettigt slut på det här inlägget, så snipp snapp snut då.

Scan10259

I förrgår kom det negativa beskedet från Svenska Kulturfonden, precis som jag egentligen vetat att det skulle. Jag var förberedd, och ändå inte. Jag var fast besluten om att hålla mina förhoppningar på noll, men likväl bar jag ju på något slags hopp ändå. Var i princip arg redan när jag skickade in min ansökan i november för att jag visste hur surt det skulle kännas i mars.

Och visst känns det surt. Grejen är bara att i november så mådde jag på ett helt annat sätt. Den här mörka vintern eller vad det är hade inte tärt på mig lika mycket då ännu. Den hade inte nött ut mig och fått mig att känna mig alldeles urholkad vissa dagar. Jag hade lite sisu då ännu.

Det hade jag inte nu. Jag blev knäckt, faktiskt. Tog det hårdare än vad som är riktigt rimligt. Inte för att jag inte beviljades stipendiet (är säkert bortskämd men inte bortskämd) men för att en dålig nyhet blev för mycket för mig att hantera. Kände inom bara några sekunder att herregud det här klarar jag inte av just nu. Ett par minuter senare hysteriältade jag tankar om alla gånger då jag fått avslag på mina idéer och aspirationer som känts lika viktiga för mig som denna, och att det ter sig som en regel att det ska gå så. Ett obrytbart mönster. Något vars utkomst jag inte kan påverka, inte rubba en millimeter. Framför allt hakade jag upp mig på att den gemensamma nämnaren i dem alla är jag själv. Det var det som knäckte mig — att det fick mig att tvivla på mig själv, känna mig så fundamentalt urusel, plus dum som inte tidigare förstått att jag är det.

Samtidigt så var jag medveten om att tankarna slirade iväg på det sättet för att jag inte mår så bra just nu. För att det har varit tungt på sistone. För att jag till på köpet har sovit dåligt de senaste nätterna, och sånt gör mig grinig. Det kändes liksom såhär: Till att börja med detta *pekar på bajshög* och NU OCKSÅ DETTA *höjer pekfingret till avloppstank som töms precis bredvid*.

Men senare hörni, då kom det något positivt ur situationen ändå! När jag sansat mig en aning skrev jag en halvskämtsam status om avslaget. Tog emot kommentarer från vänner som också var besvikna. Det kändes fint, och så mycket bättre. Det hjälpte att medge att det kändes surt och snopet, och framför allt att andra berättade att de kände likadant. Ingen vältrade sig i självömkan (inte ens jag!), men alla var ärliga med att bakslagen träffade någonstans. Inga teflonhöljen var så hala att beskeden runnit av direkt. Inget plattitydssnack tvingades in om att vi får vara tacksamma för möjligheten att ens ansöka om sådana här kulturstipendier — vilket alla som ansökt i grund och botten säkert är, men kanske inte så värst mycket när besvikelsen precis fallit ner över en — istället för att gräma oss över att vi hade otur denna gång. Istället verkade vi överens om att det faktiskt är okej att gräma sig en stund. Det hela kändes ovanligt, som att vi bröt ett tabu där en aning. Det fanns inget fult med att känna sig besviken.

Så märkligt att det känns obekant att vi vädrar känslor som är fullkomligt mänskliga. Blir lite knäpp då jag tänker på det och jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget trots att det inte känns helt bekvämt. Jag menar inte att alla borde vräka ur sig allt missnöje de har nonstop för alltså ingen orkar med sådana människor, MEN: Om vi äntligen börjar röra oss en bit ifrån idealet att alltid verka så jävla lyckade och lyckliga hela sabla tiden (till och med i våra misslyckanden och olyckor!), så jublar i alla fall den här floppiga olycksfågeln.

Tycker att vi så länge nu har levt i ett envar-sin-egen-lyckas-smed-fluff där det ofta ansetts missunnsamt och otacksamt att yttra sitt missnöje. I denna tid då alla ska förverkliga sig själva så tycks vi vara så himla rädda för att det ska betraktas som en brist i ens personliga utveckling att vid nederlag tillåta sig själv att känna något annat än seger för att en försökte och framgång för att varje erfarenhet berikar — eller i varje fall att avslöja åt andra att en gör det. Som att erkänna att du känner dig som en flopp kan bekräfta att du är en större flopp än du trodde.

Känner ni igen det här? När blev det så?

Så ömkligt att bli besviken när ens strävan bedöms som otillräcklig.
Så skamligt att låta sumpade chanser påverka en.
Så misslyckat att känna sig misslyckad i sina misslyckanden.

Vad tror du? Har vi börjat tröttna på det nu?

(Tillräckligt för att i alla fall en del av oss ska skriva ganska obekväma blogginlägg om det? JEPP!)

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

20161208

Ida-Marie J. bloggade om psykisk ohälsa och jag läste inlägget ganska direkt efter att jag publicerat mitt senaste, och på något sätt matchade de varandra. Ida-Marie skriver bl.a. om att fokusera på de bra sidorna, och detta var ju också vad jag skrev att jag har så svårt att göra just nu.

Jag kan inte påstå att jag är deprimerad nu. Men jag har varit deprimerad i många omgångar tidigare och jag känner igen området mitt nuvarande tillstånd gränsar till — jag fattar att jag långsamt kan trilla över den linjen till depressionen. Jag är en sån som drabbas av the winter blues nästan årligen, men det är ganska länge sedan de eskalerat till något större. Jag oroar mig ändå inte, för jag vet att det är temporärt. Det är någonting jag går igenom, bara. Det är inte så att jag visionerar en ljus framtid i horisonten, men att jag förstår att detta inte är hur mitt liv alltid kommer vara, så jag är inte längre rädd för att det ska bli så. Livet måste, lyckligtvis, slänga värre saker på mig än en typisk finländsk vinter för att knäcka mig så pass mycket. (Haha vilket jävla ställe att bo på allså.) En sann depression har, enligt mina upplevelser, sällan heller en tydlig utlösare på samma sätt.

Ni vet den där klassiska porträtteringen av ens samvete med en ängel på ena axeln och en djävul på den andra? Tänk er att de föreställer något annat än samvetet. Jag menar typ humöret, kanske attityden, kanske hoppet, kanske er energi och engagemang och ork och lust. Enligt min erfarenhet så är depression lite så där som att ängeln i det skedet tagit långtidssjukledigt. Ingen vet varför. Dyker bara inte upp på jobbet. Försöker ibland ströjobba lite hemifrån men gör ärligt talat ett ganska uruselt arbete. Det är ingen större övertygelse i det jobb den sätter in. ”Det ordnar sig”, mumlar den matt från sin sjuksäng. Djävulen himlar med ögonen och spelar en hetsig marimbasamba på dina hjärnskrynklor. ”Tänk om det inte gör det? Det finns ingen lag som säger att saker ordnar sig. Allt kan bli skit också, det är fullt lika möjligt. Du tror att du mår dåligt nu men hahahaha det finns inga gränser för människans lidande vet du väl.”

Till sist så bara lyssnar du inte alls, inte på någon av dem. Du är trött på deras jävla bullshit, ängelns inkompetens och djävulens sadism. Inget spelar någon roll längre. Du kan skratta, men utrymmet där du känt glädje är tomt i nästa sekund. Du kan gråta förtvivlat, men du erfar aldrig det där utloppet, befrielsen, lättnaden som annars följer med tårar. Du känner dig maktlös och hopplös och meningslös och det få tycks fatta är att du har blivit tvingad in i depressionen för att skydda dig själv. Du valde den inte. Det gick aldrig att positivtänka bort den, det alternativet fråntogs dig. Kanske försvann det under tiden stigmatiseringen kring psykisk ohälsa var för stor för att söka hjälp. För samtidigt som en del säger att du ska ta itu med problemen innan de går för långt så finns osäkerheten där, inuti dig, en direkt återspegling av tabun i samhället. Är din psykiska ohälsa inte egentligen psykisk ohälsa? Är den en överdrift? Är den egentligen hittepå? Måste du bara skärpa dig och tänka annorlunda? Borde du ha gjort det för länge sen? Borde du bara fan skämmas för den och hur patetiskt du hanterat den? Ställa dig i skamvrån och leva där så länge du måste?

Men nu är du där var allting bara tär på dig och du vill inget hellre än att medvetslös ligga i ett vakuum tills det går över. Så det är vad du gör, inte avsiktligt, men aningslöst. Din depression blir, märkligt nog, din räddning och det som håller dig trygg. Inte varm, inte hel, men borta från det aktiva krigsfältet. Du lever istället som passiv fånge.

Så det är inte konstigt att du känner dig missförstådd, förnärmad, ledsen och frustrerad när att lyssna på den positiva ängel sätts fram som lösningen på dina oallvarlig-klassade problem. Att den möjligheten försvann är ju kanske exakt vad som var problemet. Det känns lite som att du har huvudvärk och någon förklarar åt dig att inte ha ont i huvudet.

Det är inte heller konstigt att du känner likadant när du är bekant med psykisk ohälsa och någon säger att det i många fall är en överdrift och i vissa rent av en lätt lösning till varför någon vill slippa undan vissa saker. Det känns lite som att du har endometrios och någon berättar åt dig att det är alldeles för många som påstår sig lida av det nu för tiden för att du ska kunna tas på fullaste allvar.

Det finns så mycket i det där som jag tycker att är djupt bedrövligt. Varken du eller jag är i position att avgöra huruvida en person som säger sig lida av psykisk ohälsa faktiskt gör det eller inte, såtillvida att du inte råkar vara dennes psykiatriker.

I alla fall, vad jag beskrivit är en typ av depression. Erfarenheter brukar ju variera så jag antar att det finns oändliga sorter. Tycker det är väldigt viktigt att vi håller ett öppet sinne och varken förminskar folks upplevelser utav psykiska bekymmer eller förstorar dem till något mer stigmatiserat än de borde vara. Det är ett clusterfuck till minfält att prata om sånt här, det är verkligen det. Så därför önskar jag att vi ansträngde oss till det yttersta för att vara försiktiga och eftertänksamma. Vad vi säger blir så lätt skadligt. Så jag ber er, särskilt ni som faktiskt inte har personliga erfarenheter och kanske dras med en viss skepsis gentemot fenomenet därför — reflektera ordentligt. Kan ni avgöra vems problem som är giltiga? Måste det ni tycker sägas? Kan det vara giftigt? Är er yttrandefrihet värd så mycket? Riskerar ert perspektiv befästa ett samhälleligt helvete för många människor? För är det någonting vi inte behöver så är det en kraftigare stämpel i pannan på den psykiska ohälsan. Särskilt här i landet. För ja, vi är många som drabbas av den.

20161124_jobb

Såhär kan jag se ut vid slutet av en arbetsdag. Såhär kan också mina tankar vara: Ryckiga. Det är tvära hopp emellan dem, inga stygn där emellan. Bara några ostrukturerade, olikformade, omatchande bitar som jag sticker ner i en påse och tänker att en dag ska de bli delar av ett lapptäcke, väl medveten om att kanske den dagen aldrig kommer för att jag aldrig kommer se till att den gör det.

Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med. Glömmer skriva saker, oavsett om det är längre texter eller bara att svara på mejl. Känner nästan konstant att det är svårt att formulera mig direkt åt en individ istället för så här öppet flytande (även om detta inte heller är lätt), det är en ansträngning som jag oftast inte vet hur jag ska hantera. Bokar in saker och försöker undvika dubbelbokningar men glömmer en annan sak och dubbelbokar ändå. Hoppas på klarhet i vad jag ska kunna fixa på listan men finner det för det mesta omöjligt att strukturera upp en plan för ordningsföljden. Har ofta huvudvärk, särskilt på mornarna och oftast går det om efter någon timme men i både fredags och söndags blev värken migrän och jag var fullständigt meningslös från början till slut (och ändå jobbade jag på fredagen, självplågeri). Tycker det är jäkligt svårt att hitta tråden, något som får mig att känna mig jäktad, obekväm och missnöjd.

Jag har bra saker på lager också men det är svårt att få ut dem. Det är som att tajmingen så lätt hamnar ur synk, så jag sparar på dem i väntan på att den ska hamna så som den borde vara. Lite som att jag inte vill slösa på dem, jag vill hantera dem rätt och rättvist.

Jag gillar det milda vädret, men detta mörker tär på mig. Ingen förvåning där inte. (Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.) Bara den sak att jag inte kan se de saker jag vill se i klart ljus, eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går därifrån, kan göra mig så helvetes frustrerad. Men snart är det vintersolstånd, en varje år lika efterlängtad händelse.

Om jag ska vara ärlig så är det så att just nu är jag inne i en period som är spräcklig utav av många små ångestattacker här och där och vid något skede började det kännas lite som att de är det normala, att när jag mår bra och är glad så är jag distraherad, men att jag återkommer till det dystra, går hem till mörkret. Tror det där låter mer dramatiskt än det är. Jag är helt enkelt bara så instabil i humöret just nu. Glad en sekund, apatisk i nästa. Tillfreds, frustrerad. Sprallig, besvärad. Rycker av och an, precis som mina tankar.

Nää-ä, för fasen, nu räcker det. Så på tal om ryck: Nu får jag allt ta och rycka upp mig, va?

20161109_selmamyra

Måndag morgon. Jag är vaken men vill inte vara, vill snooza länge, vill låtsas att jag har sovmorgon fast det är måndag och en arbetsdag rusar emot mig. Snart måste jag ta emot den. Myra trampar av och an på mig och lägger sig på mitt ansikte, kurrar och purrar och pratar med mig, men det är först när jag kommer att tänka på gårdagsnattens blogginlägg som jag piggnar till. Åh nej. Vad har jag nu skrivit?

Ofta blir det så när jag försöker dela med mig. När jag försöker berätta vad jag tycker och känner, om åsiktsfrågor som jag inte har konkret grund och kunskap att stå på. Jag blir osäker och orolig. Jag är bekväm med att säga vad jag tycker men när vi går in på det personliga där det inte finns några tydliga linjer mellan rätt och fel händer det här sig, att jag i efterhand blir ängslig. Så ofta blir jag rädd för att jag ska ha sagt något urkorkat, att jag ska ha missat något väsentligt, att min ton ska låta helt annorlunda än avsett, att min attityd ska ha förvrängts.

Jag knuffar bort det ur huvudet och tänker istället på att kanske är det därför som jag så ofta drar mig för att bli fullt så personlig som jag skulle vilja vara. Kanske känner jag så lätt så här på grund av den där efterskottsskammen jag tidigare nämnde, den från flera år tillbaka, då jag avslöjade saker som kanske egentligen borde ha varit privata i mina bloggar och e-dagböcker. Kanske har det lämnat sina spår. Kanske är det därifrån den härstammar, min publiceringsånger, som dyker över mig utan att jag ens minns vad jag skrivit. Som en plötslig moralångest som sköljer över dig en söndagsmorgon efter en utekväll och det finns inga egentliga skäl till den, du har inte varit en idiot eller en skitstövel eller en skam för mänskligheten kvällen innan, men du har pratat mycket och shit hjälp gulp fan helvete tänk om du sa någonting du inte borde, skulle, vill ha sagt.

Jag tänker att kanske det är mer än så, kanske det är nåt slags resterande trauma från den där gången då allt blåstes upp i enorma proportioner och mina personliga åsikter betraktades med samma kritiska sinne som om det ungefär hade varit ett paragrafförslag till landets lagbok jag författat under småtimmarna. Kanske det är mer än bara något slags generellt ångestsyndrom, kanske jag är chockskadad någonstans inuti utan att ha fattat det. Hur var jag innan det? Kunde jag erfara slängar av denna samma oro? Jag minns inte. Är det normalt att känna så här? Jag vet inte.

På väg till jobbet skummar jag igenom mitt inlägg på telefonen och inser att det inte var så farligt, inte farligt alls. Jag samlar mod till mig och delar inlägget på sociala medier och en gillning dimper in nu som då. Det är en sådan alldaglig liten grej, att klicka på gilla, men det känns aldrig litet. Vänjer mig aldrig vid det, och glad är jag för det.

Så inser jag att det har gått om. Det känns inte så illa längre, inte illa alls. Det kan till och med kännas riktigt bra. För det finns alltid folk som fattar, det finns alltid vänliga själar och det betyder alltid lika mycket för en darrig själ som min på måndagsmorgnar. Det är det som gör det värt det. Att ta vad som ibland känns som en risk att bli lite mindre omtyckt, ifall det betyder att andra kommer lära känna mig lite bättre, och jag dem, för att vi är lite likadana ibland. Det är därför jag är här. Måndag, söndag eller nånstans där emellan.


P.S. Min efterskottsmorkkis för detta inlägg kom redan fem minuter efter att jag publicerat det, men bara för att jag insåg att det lät så himla bekräftelsefiskande. Haha!! Ville snarare bara tacka, berätta och applådera bloggosfärens invånare. MEN ÄSCH. Summa summarum: Tack och ursäkta!