Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged barndom

Choose another tag?

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

barndombaat

Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

makeover-jpg

Ett par lösryckta tankar om att med åren åldras som det fina vin vi människor är:

  1. Minns att när jag var runt 20 så kunde jag bli smått irriterad på att kassapersonal bad mig visa ID vid alkohol- eller cigarettinköp, men det var också innan alla de här infolapparna om att när någon ser ut att vara under 25 eller 30 eller vad det är som ID efterfrågas hade dykt upp — men hur som helst, jag tyckte då att det var aningen förolämpande att eventuellt se ut som en sjuttonåring max. Nu blir jag snarare snopen när kassapersonal inte frågar ID, d.v.s., när jag ser ut att vara över tjugofem eller trettio. Vilket jag är. Det är väl ganska välkänt att när en blir glad över att ombes visa ID, då har en på något plan tagit steget från ungdomen över till vuxendomen. Bland de bästa vardagliga guldkantsdetaljerna jag vet av numera är när personen som efterfrågat identifikation börjar fnittra när hen läser födelseåret, det gör mig SÅ GLAD. Definitivt på god väg att bli vuxen nu, även om jag tror att det är något av en myt att på riktigt känna sig som en. Är i alla fall på god väg att bli gammal, om det fortsätter i samma anda.
  • Parentes: Tidigare i höstas när stan precis hade börjat fyllas av personer iklädda studiehalare och jag sicksackade mellan dem på gågatan och butiken med den smått märkliga känslan av att de antagligen var i blöjor medans jag var i högstadiet och här har de hunnit växa och ta studentexamen och köpa en obehaglig overall* på den tiden som jag bara… varit, mer eller mindre, så frågade en kassörska av mig om jag hade studiekort då jag handlade lunch. Naturligtvis kan folk mycket väl studera i min ålder och äldre, men i.o.m. att det är ungefär tio år sedan jag själv studerade, et cetera, så kändes konceptet väldigt ungdomligt. Jag blev, såklart, DÅRAKTIG LYCKLIG och ville skriva ett tacktal att läsa upp inför någon kommitté.

    * Har aldrig varit del av något studieliv och har ärligt talat alltid tyckt att det verkat jäkligt jobbigt att utstå och ännu värre att vara en av dem, men likväl kan jag ibland lite känna ett sting av saknad för något jag aldrig egentligen saknat — min chans att vara en tröttsam gemenskaplig snapsvisesitzare har passerat och det känns ibland lite trist, ändå, att jag inte tilltalats av sådant som för andra verkar så kontaktknytande och kul.

  1. Under merparten av mitt liv har jag tänkt på mig själv som en ”tjej”. Att titulera mig själv ”kvinna” har länge känts avlägset, så vuxet, så pondusigt (vi låtsas att det är ett ord), så… det är svårt att beskriva, men så ordentligt på något sätt. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli kvinna när jag fick mens men haha nej (på tal om det — det är tämligen läbbigt att sådana idéer fortsätter spridas i samhället, könsmogenhet är inte samma sak som vuxenhet*), eller när sex kom med i bilden eller jag flyttade hemifrån eller började arbeta heltid, till exempel, men inte kom Kvinna-identifieringen på köpet med nån av de händelserna heller. Ett skede var jag ganska övertygad om att det aldrig skulle göra entré. Jag vet inte när det hände att jag började tänka på mig själv som en kvinna, men insikten om det slog mig bara för några veckor sedan. Helt plötsligt skulle det kännas som ett skådespel att referera till mig själv som ”en tjej”. Jag är såklart okej med att kallas ”tjej” men det skulle kännas fjompigt att själv beskriva mig som en. Vet ni vad jag menar? Hur som helst, i mina tidiga trettio-nåntingar blev jag kvinna, verkar det som.

    * Inte heller förvandlar militärtjänstgöring killar till män, men det är väl en annan historia.

  • Följdfråga: När började du känna dig som en Kvinna eller Man med versaliserade begynnelsebokstäver? Om det har hänt.

20160706

På grund av ihållande regnväder så skuffades mina helgplaner om, och nu lutar det mot att bege sig till Jakobstad under morgondagen, staden som antagligen alltid kommer vara ”stan” för mig, trots att jag aldrig bott i den. Är uppväxt elva kilometer utanför den och jag minns besök på Sokos när det fortfarande fanns där, Tenna och senare Valintatalo där Lidl är nu, den lilla skogsdungen som skövlades för McDonalds skull, de smala gångarna mellan hyllor med rullar och åter rullar med tyg i  tygbutiken i det gula trähuset som stod där Citymarket finns nu, och att jag en gång när jag skulle till just den affären antagligen åt min första Pätkis som snurrades upp i ändorna. Fiskar i golvet på pizzerian, Sun Ice-glass på torget, när de nya stenarna sattes i gågatan, texten ”scool sucks” [sic!] som i många år var sprejad på Stadshotellet vägg.

Jag har bott i Vasa i cirka sex år nu och innan dess bodde jag också i Nykarleby i lika många år, men ändå är det Jeppis Jakobstad Jeetown [yeahtown] som förblir den huvudsakliga staden, grundstaden, ursprungsstaden. Stan.

Den 22:a november år 1999 skulle jag snart fylla sexton år och jag minns nervositeten kring millenniebuggen, promenader i stadsdelen Skata med pappas systemkamera över axeln, dekorationsportarna över gågatan krönta med siffran ”2000” i glittrig silver både utav färg och stundvis utav frost. Helger nere i dataklubbens källare i centrum eller på datacaféet där ovanför, kaffe med påtår på Calles Conditori på Storgatan som jag försökte återbesöka i somras och blev sorgset paff över att se att var borta. Arkiv X och Millennium på tv, cigaretter som fortfarande gjorden en snurrig mellan fingrarna och en billig parfymkopia på Davidoffs Cool Water Woman på halsen, köpt på Halppis. En hemsida som hette ”Reflektioner”, nätter med mycket HTML och litet sömn, modemanslutningar som lät, tjöt och sprakade när en kopplade upp sig. Blöt cykelbana till gymnasiet jag skolkade mycket från och sedan hoppade av, sörjiga rännstenar men mestadels torra trottoarer inne i stan. Eller, jag tror att jag minns detta. Det känns som att jag minns detta, för det känns som att jag är där och då, när jag lyssnar på första avsnittet av Knapphandlarens hämnd. Hade staden hängt upp tro, hopp och kärlek över Storgatan redan då? Exploderade bomben där under, en bit ifrån tron och beskrivande avlägsen hoppet och ännu längre ifrån kärleken?

Jag var inte i stan den dagen, jag var hemma, och det var nån som ringde åt mig. Det kan ha varit mamma, men jag tror det var Mathias, min pojkvän då på tiden (numera humppametalstjärna), som sa att han stod utanför Halpa-Halli och att gatan var avspärrad och att något hade exploderat. Det är konstigt att det skulle visa sig att jag ändå minns det här så otydligt, när jag direkt efter att ha lyssnat på första avsnittet igår delade det på FB och skrev att efter den där explosionen i Jeppis har jag aldrig träffat någon från de trakterna som inte minns var de var den dagen när de hörde explosionen eller fick höra om den. Antar att jag inte tog mig själv i beaktande, riktigt. Jag minns däremot många diskussioner den följande tiden efteråt, obehagligheter, detaljer, delar. Människor som hade öppnat dörrar och tittat ner på trappan, poliser som inspekterat innergårdar ett kvarter bort, åskådare som sett ett sista djupt andetag. Alla har liksom haft en berättelse, även om jag själv minns dem något luddigt numera. Men ingen av de jag pratat med har haft något klart svar på vad det var som egentligen hände. Och liksom Ann-Catrin Granroth som är den som ligger bakom denna förstklassiga poddserie så har jag också alltid undrat.

Så. Via Granroths suveräna reportage och skildring åkte jag direkt tillbaka i tiden till den där blöta vintern strax innan Y2K men efter bomben. Oerhört spännande men också på så många punkter så ofantligt tragisk. Serien är säkerligen extra fängslande för sådana som jag som befann i sig i nejden då det hände, men alltså nä-ä, den är så bra. Den är för alla. Den är det. Hörde de två första avsnitten igår och de två sista idag, och enda jag har att beklaga mig över är att den tog slut. Hade gärna velat ha minst lika mycket till. Lyssna!

Vill tillägga ännu en sak. Under många år har gärningsmannen för mig varit en man som förlorat förståndet, mer eller mindre. Någon som kanske alltid hade varit ”galen”, en riktig arketyp av vad vi ser i filmer och serier. Visst har jag funderat på honom och vad som driver någon till ett agerande som hans, men det har likväl förblivit väldans ytligt. Genom den här podden så framstår han mycket mer som en riktig människa för mig. På många plan ett offer, han med. Någon jag kan empatisera med, även om inte förstå hur det hände, men nog förstå att han var en person med lika många goda sidor som du eller jag, som kanske hamnat ut för komplicerade händelser och känslor som han inte kunnat hantera. Att det är betydligt mer komplext än vad jag kan sätta i ord. Podden öppnade f.ö. empatikanalerna för alla involverade och nära. Jag läste en kommentar om att det var ”okänsligt att använda detta som underhållande poddserie”, men jag håller inte med. Dels utav det jag nyss berättade, men också bara p.g.a. journalistik i sig, vad dess roll är, varför det ens finns, hur den i så fall skulle te sig om den skulle begränsas utgående ifrån yttre faktorer så som vilken inverkan vanlig mänsklig nyfikenhet kan ha på reportaget i fråga (!); och i all synnerhet har jag svårt att hålla med då det gäller välundersökt, nyanserad journalistik som hjälper oss att förstå, och det ur flera aspekter, och som f.ö. avstår från att använda sig av de närmaste ståendes namn trots att de tidigare publicerats i medier… nej, sådant kan jag faktiskt inte ställa mig emot.

De senaste dagarna har jag befunnit mig ute på vift, Vasa → Katternö → Bennäs → Helsingfors → Tallinn → Riga → Tallinn → Helsingfors → Bennäs → Katternö → Vasa. Resan började i torsdags med att bila till Katternö för att lämna av Selma hos mina föräldrar och efteråt klev vi på tåget från Bennäs station som bara ligger några kilometer därifrån, och i går kväll var vi hemma i Vasa igen. Har vandrat som en… en… eh, en vandrare…? En turist? En fotgängare utan särskilda mål, planer eller förståelse för stadsmiljöns kollektivtrafikssystem? Och min tankeverksamhet är inte riktigt up to speed ännu efter denna plötsliga ansträngning. Kändes nästan kränkande att tvingas stiga upp och bege sig på jobb i dag. Så reserapport får bli en annan dag, här är däremot eeeeeeen — trumvirvel — förberedelserappoooooort!

Gud så jag säljer detta inlägg. Jag förstår att ni dregeljublar av spänning.

20160505_packning

Ungefär så här såg min packning ut. Det slog mig först då jag tittade på den här bilden hur gammalt så mycket av det på den är, läderväskan uppe till vänster köpte jag på loppis när jag var kanske sjutton eller aderton. Den rymmer precis mina nödvändigheter och är behändig på det sättet för den tvingar mig att tänka efter vad jag riktigt behöver, så går jag inte och släpar på en massa krafs i onödan. Den svarta lädernecessären uppe till höger är min mammas gamla, om jag inte misstar mig köpte hon den på bröllopsresa till Kanarieöarna under tidigt 70-tal.

Polaroid-solglasögonen har jag också köpt på loppis, men det är nog bara ett par år sen fast de har funnits sen 70-talet, men själv har jag inte använt dem innan nu. Har onödigt många solglasögon, eftersom det är nästan omöjligt att hitta ett par som sitter okej på min näsrygg. Alla halkar ner så att jag likväl får solen i ögonen, eller så klämmer de åt så hårt att det gör ont. Brukar alltid tvingas röra i mina glasögon hela fanens tiden, men de här hölls faktiskt på plats, och detta utan att orsaka smärta t.o.m. Sånt gör mig så jäkla NÖJD för det är myyycket sällan det händer. Min näsrygg är ytterst korkad.

Vad annat är gammalt? Yashican är från tidigt 80-tal (precis som jag ✨), även om den fann sig i min ägo först för några år sen. Fjällräven-ryggsäcken från sent 90-tal, den köpte mamma åt mig då jag gick i högstadiet och jag tyckte att logon var så färgglad att jag lackade över den med nagellack. Det var nog också då på den tiden nån gång som jag tyckte det var en bra idé att rita stjärnor på fickan i silvertusch, minns att jag också hade en silverhalvmåne som dinglade från dragkedjan till fickan. Det var så vi 80-talister tvingades vara goth och försöka uttrycka vår mysteriösa djupsinnighet i ungdomen, vi hade inga Tumblrs vi. H&M hade ingen gothavdelning heller, för den delen. Jag försökte fan FÄRGA plagg svarta. Och på tal om kläder så är flera plagg också begagnade men, äsch, orka babbla mer om detta. Vi gör som tiden och går vidare istället.

20160505_bil

Såhär reser Selma helst om hon får välja. Och för att vara helt ärliga, kanske jag med.

Separationsångesten var ett faktum då vi lämnade Selma hos mina föräldrar och åkte iväg utan henne. Varje dag sa endera jag eller Alfred ”Vad tror du Selma gör nu?”, oftast flera gånger om dagen. Mamma skickade en rapport redan första kvällen men vi kunde inte likväl hålla oss från att sms:a och fråga hur det gick för katten nån dag senare. Alfred menade att vi har anlag för att bli bra föräldrar i.o.m. att vi känner ett sånt ansvar o.dyl. för en katt men jag fnysskrattade ett HA och meddelade att vi inte kommer bry oss lika mycket i nån unge.

Jag tar min roll som galen tantkatt ganska seriöst.

20160505_faerja

Här befann vi oss på en sen färja från Helsingfors till Tallinn, anlände i hamnen under spöktimmen och traskade in till gamla stan där vi hade bokat ett rum på ett ganska sunkigt hostell. Redan nästa förmiddag åkte vi vidare till Riga så vi hann inte ta in så mycket av Tallinn under den genomfarten, men på hemvägen hade vi mer tid på oss. Mer om detta en annan gång dock.

Den observante noterade kanske att jag hade med mig två böcker, en att läsa från och en att skriva i. Hann läsa ingenting, och hann anteckna ingenting. Ogillar att göra anteckningar på telefon/surfplatta, blir bara frustrerad på hur obekvämt det är och blir på dåligt humör som resultat av detta, men jag hade ändå någon romantisk idé om att jag skulle skriva ner många betraktelser under resan. Jo, visst. Fördrev istället den mesta dötiden med att spela Trivia Crack på surfplattan. Det är tydligen så det är att resa nu för tiden. Det måste vara ganska mycket lättare att resa med barn nu för tiden än det var förr. Jag minns bilsemestrar med familjen då jag var liten, vi var t.ex. körandes till Danmark två gånger, och allt som fanns att göra på vägen var ju ungefär att sova, stirra ut genom fönstret eller sprätta med benen tills någon blev irriterad på det. Tror att jag kanske läste en del också men det kan jag inte längre i bilar, får huvudvärk och blir illamående numera, och undrar om det inte var lite så då jag var barn också. Minns däremot att det vita taket i bilen hade små små svarta prickar och att om jag lutade huvudet bakåt och ofokuserade blicken, så att jag liksom stirrade igenom taket, så gav det illusionen av att prickarna sakta kröp närmare mig tills de bara var nån centimeter ifrån. Detta roade mig. Underhållningsmöjligheterna under långa bilfärder var på riktigt på den nivån. Det var tider det.

(Helt plötsligt slog det mig att jag uttrycker mig som att jag skrev ett brev till mina framtida barnbarn eller nåt? Liksom ni var väl antagligen också med på den tiden och minns det här lika bra som jag gör? Ah ja. Som sagt: Tankeverksamheten. Inte helt synkroniserad än.)

danmarkdiabild_001danmarkdiabild_002danmarkdiabild_003

I morse kom min mor förbi och lämnade av bland annat en katt och en hop med negativ och positiv. Skannade några positiv ikväll men hade inställningarna helt fel till att börja med, men jag gillade den här kalla drömmigheten i bilderna som felskannades. Som om de var tagna under den blå timmen. Jag vet inte om de var det. Kan inte ens minnas att jag skulle ha sett dem förut. Däremot vet jag att de blev tagna i Danmark och gissningsvis var året ungefär 1989, att döma av min frisyr.

I övrigt är jag lite i en blå timme just nu också. Känner mig vemodig och plågad, som att åt vilket håll jag än riktar tanken så smyger ångesten på där, kutryggad, långnaglad och kroktandad. Det är nog för att jag är så trött, vilket jag förstås ofta är med tanke på hur jäkla ofta jag tjatar om att jag är det i den här bloggen, men ni vet, det finns olika sätt att vara trött på. Oftast är den ju bara avtrubbande, den där tröttheten, och det är mest bara tråkigt men okej bara jag inte tänker på hur ofta jag är så trött för det gör mig vresig (slöseri med liv!). Ibland blir jag positiv och fnittrig av sömnbrist, vilket är kul. Andra gånger blir jag deppig och glåmig både till det yttre och det inre. Det här är en av de sistnämnda gångerna och nä, det är inte fullt lika tokroligt.

Skönt med fredag, i alla fall. Alfred torde komma hem från mötet för revyn han regisserar vilken minut som helst och då blir det pizza! Helt usligt är det alltså icke!

20160215_alfred20160215_selma

Det har alltså äntligen börjat hända (märkbara) saker här i hemmet, inredningsmässigt. Knäppte av en hög med bilder ikväll som jag tänkt göra ett inlägg av men klockan blev för mycket och jaget blev för sömnigt, så det får bli en annan gång. Men som ni ser på bilden överst så har galleriväggen påbörjats. Gles, än så länge, men vi har mer på kommande.

Här i Gulnaden har vi alla druckit/lapat smoothie och lyssnat på Radio Nostalgia så länge vi pysslat på med vårt i vardagsrummet. (Selmas pyssel är att sova.) Har lyssnat mycket på den kanalen de senaste kvällarna, den är ungefär den enda jag inte får spader av. Repertoaren påminner mig ofta om då jag var barn och vi så gott som varje dag lyssnade på holländska Sky Radio (yesterday’s hits and today’s favorite songs) där hemma och pappa och jag brukade spela kort vid det stora vardagsrumsbordet vi hade då. Överlag är det ofta jag hör låtar jag lärt mig från Skyradio och direkt åker jag tillbaka till tidigt 90-tal med musik från cirka 70-tal. Kvällar med Spader dam och Stress mitt emot en skrattande pappa, en mamma som smådansar förbi och nynnar med i musiken, och eftermiddagar ensam hemma och radion på hög volym och sång utan att kunna texten helt och riktigt hänga med, och sånt. Dit åker jag bara för att radiokanal spelar samma musik som en annan radiokanal en gång i tiden gjorde — och det är inte samma sak om jag väljer att lyssna på låten själv, det känns mer rätt på radio. Att bli glad över just den låten. Att känna att nu spelas den för mig.

Och de påstår att det inte är möjligt att resa i tiden. Pah! Tydligen har de aldrig lyssnat på rätt typ av radiokanal, det är allt.

jesuschrist

”Skriv aldrig om politik eller religion på internet” var en regel jag hörde ofta när nätet var nytt för oss i allmänheten. Det har ju gått rätt många år sen dess och jag har skrivit otaliga gånger om politiska ämnen men det är en smärre evighet sen jag skrev om religiösa. Jag älskade att prata om religion i mina tonår, och trots att jag fortfarande tycker att det kan vara mycket intressant så gör det mig ofta så matt. Likväl, här är min religionshistoria —

Jakobstad med omnejd brukar ofta beskrivas som bibelbältets mitt i Finland. I en av de närliggande kommunerna, Pedersöre, har jag mina rötter och min uppväxt. Jag döptes in i den luthersk-evangeliska kyrkan som spädbarn, men i mitt hem pratade vi så gott som aldrig om religion. Mina äldre systrar gick i söndagsskolan och jag tyckte att detta lät så spännande och gnällde om att också få fara. Så jag gick, men jag hade nog inte förstått att det var en religiöst betonad träff. Trots att jag inte kunde formulera det då så kände jag mig besviken, jag trodde att vi skulle lära oss saker där, istället pratades det bara om Jesus. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på fadern, sonen och den heliga anden, så jag fann experimentet med söndagsskolan hemskt ointressant och satt mest bara och väntade på att gå hem. Jag gick aldrig fler gånger än den där första, jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig malplacerad. Mycket av detta kan förstås bero på att jag inte direkt såg till några jämnåriga kamrater där, det hade nog gjort upplevelsen roligare.

I dagklubben, barnträdgården och skolan sjöng vi många psalmer och sånger om de kristna idolerna. Berättelser ur bibeln lades regelbundet fram som historisk fakta, porträtterade på ett tillgängligt sätt för barns uppfattningsförmåga. Till mig överförde detta det som jag antar att brukar kallas barnatro, vuxna säger något och barnet ärver åsikten. Utan att reflektera desto djupare än ”Bor de i ett slott bland molnen?” så blev Gud och Jesus begrepp som jag betraktade med ungefär samma säkerhet men också totala ointresse som jag gjorde sportevenemang. De är där nånstans i periferin, men orka bry sig. Den här ganska nonchalanta attityden höll i sig i lågstadiet och trots att en av mina favoritlektioner var religionstimmarna (främst för att vi en tid hade en lärare som läste så hiskeligt bra ur bibeln) så ägnade jag sällan en tanke åt Gud, förutom de nätter då jag låg sömnlös med ångest inför ett prov nästa dag.

Jag minns inte när jag fick nys om att det gick att ifrågasätta idén, när jag förstod att det kallas ”tro” och ”att tro på Gud” för att det inte är vetenskapliga fakta och att människor kan tro på olika saker, att det handlar om att göra val, och att jag också kan välja vad jag vill tro. Däremot minns jag att det var någon gång under slutet av femman eller början av sexan som jag stötte på begreppet ”agnostiker”, och att när jag läste definitionen insåg jag direkt att detta är ju jag. Det här är vad jag är. Jag är något! Vad jag kan minnas hade jag aldrig känt mig plågad utav min religiösa ovisshet, men det var ändå en lättnad att hitta en del av min identitet och en tillhörighet. Jag ville hålla ett ”öppet sinne” inför alla möjligheter, deklarerade jag självgott. Jag ”väntade på vetenskapen” i många år.

Någon gång under högstadiet började jag bli trött på hur vi frekvent påtvingades religionen. Började ifrågasätta dess plats i skolan. Hela högstadiet hade gemensamma morgonsamlingar en gång i veckan och dels utav kronisk försening, dels utav blygsel att gå in i ett rum där hela skolan redan är samlad, dels utav lättja, dels utav rebelliskhet, dels utav att jag inte tyckte att samlingarna var för mig som inte var troende, så skolkade jag från rätt många av dem. En morgon satt jag utanför följande lektions klassrum och väntade på att samlingen skulle vara över när en lärare gick patrull för att få tag i skolkare. Där satt också en person som tillhörde en annan kyrka än den luthersk-evangeliska och var därmed befriad, så läraren kom direkt fram till mig. Jag förklarade att jag inte var på morgonsamlingen för att jag blivit försenad och att jag dessutom inte tror på gud och verkligen inte ville gå. Läraren fnös, tyckte att jag nog inte hade något val. Jag försökte reda ut hur jag skulle gå tillväga för att bli befriad även jag. Det mesta i skolväg blev en ju befriad från genom en lapp från en förälder så jag frågade om jag borde skaffa något sådant intyg. Läraren snörpte på munnen och sa med den hånfullaste rösten jag nånsin hört ”Det är nog inte riktigt så lätt”. Jag kände mig ganska liten just då men jag frågade ändå ”Vad ska jag göra då?”. Läraren svarade inte ens utan bara vände sig om och gick. (Gillade aldrig den läraren — en ömsesidighet, antagligen vår enda.) Det tog länge innan jag förstod att jag hade behövt skriva ut mig ur kyrkan.

Jag hade inte tänkt gå i skriftskola men blev lovad en kamera om jag gick, vilket jag mycket gärna ville ha. Så jag gick. Först på plågsamt många tråkiga möten, ett par gudstjänster i kyrkan eller vad annars som kan höras till. Ett kort stämplades varje gång tills jag hade tillräckligt för att anses konfirmationsvärdig. Åkte på skriftskoleläger, hade roligt men tog allt som hörde till undervisningen med en rejäl nypa salt. En del saker var verkligen totalt psykotiska, som att vissa cd-skivor var besatta av satan och bör brännas upp omedelbart. Blev konfirmerad. (Fick den utlovade kameran, höll på att börja gråta.) Hade en rätt obrydd inställning till det efteråt, tänker på de bilder som togs på mig iklädd en vit alba, sittande på en sten utanför vårt hus, och hur det kändes som att jag spelade en roll just då men också hur det inte spelade någon roll. Själva innebörden med konfirmationen hade ingen betydelse för mig. Ett par år senare blev jag mycket skeptisk till själva konfirmationstraditionen, närmare bestämt att den tar plats i den åldern då alla är vilsna och alla kämpar med att finna sina platser och sig själva. Det är nog inget sammanträffande. Jag kan inte beskriva det med något annat ord än manipulativt.

Under senare hälften av tonåren försökte kristna människor ofta frälsa mig. Under skoldagen, under helgerna när vi satt i parken eller gick på stan. Nyfrälsta människor anslöt sig till skaran och ville ”rädda oss”. Ibland välkomnade jag samtalet och gillade att debattera på ett klyshigt och patetiskt tonårsvis, men andra gånger blev det extremt tröttsamt, tämligen motbjudande och emellanåt rent av kränkande. Hyser däremot inga tvivel om att jag själv också var tröttsam, motbjudande och kränkande, så det jämnar väl ut sig i slutändan. Har sällan mått så illa som den gång som då jag och en jämnårig kamrat tillbringade en håltimme i gymnasiet med att prata om Jesus. Hon ”kände honom inom sig”, sa hon flämtande och saligt leende med händerna tryckta mot bröstet, och därför ”vet hon” att han finns, och skrattade nästintill maniskt men samtidigt skrämt efteråt, som någon som håller på att tappa kontrollen. Det är svårt att sätta ord på det men jag tyckte att det var uppriktigt obehagligt och hade jag inte blivit så provocerad av att hon ideligen försökte övertala mig om att ta emot Jesus i mitt hjärta så hade jag nog varit mycket orolig för henne. Bland annat såna här räddningsförsök fostrade nog ett ganska starkt avog gentemot kristendomen hos mig. I brist på andra sätt att beskriva det, så känns den ibland som unken luft i ett kvavt rum för mig. Jag vet att den känns som frisk bergsluft för en del andra men där är vi och sådana är vi, olika personer på olika platser.

Min inställning till kristendomen pendlar av och an mycket. Jag tycker inte om att den genomsyrar så mycket i vårt samhälle, att den får ta så mycket plats. Jag retar mig som fan på att folk talar om ”kristna värderingar” då de egentligen syftar på rent medmänskliga sådana styrda av moral och empati. Samtidigt så kan jag se trons fina sidor även ur ett utomstående perspektiv — jag ser och förstår att den hjälper många, och när exempelvis missbrukare finner tron på sig själva genom tron på en gud och dennes guds tro på dem, så ser jag nånting mycket fint i det. Har svårt att begripa mig på religiösa övertygelser överlag, men tycker inte att det är samma sak att någon som jag kritiserar kristendomen som att någon som jag kritiserar t.ex. islam — om vi förbiser det faktum att det oftast görs på helt olika sätt (kristna anklagas aldrig för att vara terrorister hela bunten), så är det också en fråga om makt- och privilegieposition. Ena är, så som det ser ut nu och här, att sparka uppåt eller åtminstone rakt ut åt sidan. Andra neråt.

Jag identifierar mig själv numera som agnostisk ateist, d.v.s. jag tror inte på gudomligheters existens men tror inte heller att det går att bevisa deras icke-existens. Jag skrev ut mig ur kyrkan för många år sedan. Jag har ibland, när jag var yngre, kunnat känna ett litet sting av att mitt liv kanske saknar den djupare mening och den trygghet som andra tycks få genom sitt tillit att de är del av en skapares plan. Det som har varit mest utmanade att vara okej med som ateist är att bristen på en tro har fått livet att kännas så temporärt — vilket det förstås är, det existerar inte innan vi föds och det existerar inte efteråt heller — precis som många andra människor tycker även jag att det skulle vara mycket trevligt att på något vis level up när det här livet är över. Träda in i ett efterliv, återfödas i en reinkarnation, vad som helst känns bättre än tanken på att bara inte finnas över huvud taget. Men idén att endera verkligen skulle hända, däremot, är befängd för mig.

Liksom i de flesta dialoger om religion så kommer nog inte någon slutsats att nås i denna monolog heller. Har ingen poäng, bara att jag tror ju att religion för de flesta till stor del handlar om trygghet — oavsett hur en finner den eller kanske alltid haft en — så även för mig.

Jag är inte del av någon plan, men jag är del av något som jag tycker att är större än så. I mig pågår en evighet. Jag är uråldrigt stjärnstoft smidd till en person, jag vet min härkomst. Jag är framtida maskföda och blomstergödsel, jag är inte förgäves. Jag ser en trygghet och en mening i de båda. Energi försvinner aldrig, den omvandlas. Det är vetenskap, det är faktum, och det är verkligen mer än jag någonsin hade drömt om att få veta. Jag behöver inte mer.

Vad behöver ni?