sena sommarens sista

rekreation & civilisation

20180830_044940

Många dagar är det höst men idag var det återigen, fortfarande, sensommar. Vi for ut på en cykel/springtur. Stannade på varsin glassportion i Lindparken för vem vet när vi har en sån dag igen? Nu blev det citronlakrits för mig, hallonlakrits för Alfred. Majskrokar åt Blenda.

Brukar inte vara någon glassmänniska, med innebörden att jag ätit det sällan, fast då i och för sig mycket åt gången tills tungan domnar, men den här sommaren kan jag säga att har varit glassig. En av de hetaste dagarna köpte vi varsin dubbelglass på strut och fem minuter senare slängde vi båda två glassarna utav frustration. De smälte och rann ut över våra händer innan vi ens hann smaka på dem. Inga strutar sen dess, fast avskyr egentligen att ta en plastbägare. Miljöskurkigt. Våffelbåt tack!

20180830_045343

Vi satt invid vattnet. Det är också nåt som är lite nytt för mig för i år, att jag nyttjat de här promenadvägarna längs med havet mer ofta. Eller alltså ett flertal gånger i alla fall. Lite knäppt egentligen vilka små områden jag tidigare rört mig på. Jag isolerade mig själv ganska duktigt direkt jag flyttade hit men nu växer staden, en hel massa år senare.

20180830_045541

Alfred som tagit strut till sin glass slängde en bit åt en tjusig kråka. Den hoppade skyggt fram, jämfota och sidledes. ÄLSKAR kråkor.

20180830_045535

Ett av Blendas senaste trick är att säga ”Krr” åt katterna, t.ex. om de går förbi henne eller om man pekar på en av dem och säger ”Vad är det där?”. En dag tyckte jag att hon lät likadant åt en kråka som vi passerade, och nu pekade Alfred på Lindparkskråkan och frågade ”Vad säger kråkan?” och Blenda sa ”KRRRAA”.

Ursäkta men GENI. SOLKLART GENI.

Alfred frågade sen vad hunden säger och Blenda sa ”Dää”.

20180830_050120

Det allra nyaste tricket är dock att hon ställer sig upp och står och är så förbaskat nöjd med det också. Flera sekunder åt gången, klockade säkert över tio här hemma tidigare idag. Då dansade hon lite också, eller, tja, guppade upp och ner då. Hon har också vågat sig på att ta ett steg några gånger! tack och lov så faller hon än så länge, är så inte redo för att hon ska börja GÅ den där lilla bönan.

20180830_050902

Sen trampade vi vidare. Cykla, springa, äta glass, öva på att stå. Bra sätt att avrunda sensommarens sista dagar innan kvällarna lider mot höst.

Annonser

hitch your wagon to a beb

dokumentation & situation

20180807_vagn_001

Blendushka blir tio månader i dag och jag fick syn på en gammal Briovagn då jag strosade omkring på loppis, precis innan jag skulle gå till kassan. Den fick bli en liten present dagen till ära.

Eller det hade den ju blivit hur som helst men det kändes extra passande att det råkade bli på tiomånadersdagen.

20180807_vagn_002

Och den tycks vara uppskattad! Hon gick nyss några steg med den.

Själv dras jag med en hemsk huvudvärk, den har hållit i sig ända sedan jag vaknade. Blev bara värre under tiden jag besökte loppiset men ändå var det ganska skönt att ströva omkring där för sig själv. Provade svinmånga kläder och kom hem med tre blusar, tre muggar och en (barn)keps förutom vagnen. Alltsammans för 10€.

Innan min loppistripp så gick vi och tog passfoton, hela familjen. Vi har en tid tänkt på att åka ut på en liten utlandsresa och för ett par dagar sen insåg vi att inte bara var Blenda i behov av ett pass, utan det var vi också. Båda våra hade gått ut. Men nu är det på gång igen.

Mitt passfoto blev dock det sämsta någonsin och jag ser riktigt grotesk ut på det, men när varken Alfred eller fotografen reagerade i förskräckelse eller gapflabb på att jag ser ut som absolut skit på fotot så antar jag att det är så jag verkligen ser ut. Ja ja. Vad kan man?

Nå äta en bulle till exempel, det kan man.

hav, beb och bad

rekreation & civilisation

20180802_gustavsborg_001

Värmeböljan spås sjunga på sista versen så vi passade på carpa väderdiemen och gick till stranden. Den mycket barnvänligt långgrunda Gustavsborg.

20180802_gustavsborg_002

Vi var där förra veckan också och Blenda verkade då börja fatta grejen med att ta sig ett dopp. Att man aldrig ångrar det, och sånt.

20180802_gustavsborg_008

Och denna gång trivdes hon som fisken i vattnet, så att säga. Här kröp hon av och an — först upp på stranden, sen ner i vattnet igen, och så upp på stranden igen.

20180802_gustavsborg_003

Men vi mjukstartade med att sitta i vattenbrynet och sen långsamt maka oss ut på djupare vatten. Det var där nångång som Blenda blev lite ivrigare och ville röra på sig. Exempelvis då gärna genom att ställa sig upp på två ben och sedan gå vidare i rask takt.

20180802_gustavsborg_004

Men kan hon varkendera? Näe. Det ska vi inte påstå.

20180802_gustavsborg_005

Hajbadhatten fick vi av våra snälla grannar, den är egentligen för stor för Blendinin men trevligt med nåt som skyddar mot solen. Plus att det ser lite kul ut ibland då hon knappt syns under den.

20180802_gustavsborg_006

Här ser vi den lilla havsbeben kravla upp på land. Hon plockade bestämt bort tång, vass och annat skräp som låg i hennes krypbana och slängde det bakom sig, med stort nöje.

20180802_gustavsborg_007

Hjääälp det förskräckligt lilla havsodjuret röjer undan all oreda i sin väg!!

Tror det var en bra dag att vara havsbeb.

kikna av skratt

dokumentation & situation

Tanken slog mig återigen vilken rikedom det är, särskilt för den här tiden, att blogga. Det är ju så mycket som annars skulle försvinna. Blenda kommer ju inte över huvud taget minnas dessa månder — och vem vet med oss? — men vill hon veta, så får hon och kan hon.

Tänkte på de bebisföräldrar som inte bloggar och så kändes det lite ledsamt, för deras skull. Men förstår också att det bara är mitt perspektiv och att de säkert tar till vara på tiden på andra sätt. Vill någon berätta?

Fast jag kanske är lite bloggskadad på så vis. Så sentimental från grunden och nu, efter sån lång tids bloggande, extra mån om att bevara bevara bevara i säkerhetskopia utanför det egna minnet.

När Blenda var riktigt liten, strax förbi den allra ynkligaste spädbarnstiden som var förbi så kvickt, så tänkte jag mycket på alla de där föräldrarna i tidigare generationer som inte haft något medel alls att bevara tydliga dokumentationer. Innan fotografiet uppfanns, liksom. Det känns så ledsamt att tänka på, bitterljuvt. Förstår traditionen att klippa en lock babyhår, till exempel att bevara i en berlock. Det hade jag också gjort.

20180717_ab_001

Knäppte av en liten bildserie på Alfred och Blenda och bus under en av de där varmaste dagarna, eller kvällarna, vi hade här nyligen. Blenda svettig utav hettan och skrattet. Iklädd en ärmlös body jag köpte fast den var lite för stor, så att hon skulle ha något svalare att sova i. Och sen töjde den på sig mycket under den första natten hon sov i den så den blev alldeles säckig på henne. Men  i alla fall svalare än alla andra av hennes sovplagg.

Måste såklart sätta fotoserien i minnesarkivet.

20180717_ab_002

Läste en gång en intervju, eller egentligen en läsarchatt, med Anna Walhgren. Och hennes metoder kan man ha olika åsikter om (är ärligt talat inte särskilt insatt själv), men hon sa en grej som jag tyckte att lät som ett riktigt fint och bra mål. Att barn ska kikna av skratt innan läggdags.

20180717_ab_003

Egentligen menade hon att de skulle skratta precis när de är på väg att lägga sig, på väg till sängen liksom, men här hos oss blir det oftast en stund innan. Någon enstaka dag har jag (eller vi) glömt bort det där sen jag läste det, och det känns lite som ett misslyckande då. Såklart har vi lekt och haft roligt med henne den dagen ändå, men det blev snabbt en viktig grej det där att göra en grej av det. Om ni vet vad jag menar.

Klart att barnen ska få skratta så de kiknar minst varje dag! Så det strävar vi efter.

20180717_ab_004

Och för att få till det är att mumsa i armhålorna ett ganska säkert trick.

Har ni fler?

konvalescenten

dokumentation & situation

Brukar tänka att skräcken hade ju varit att fått barn under typ medeltiden. Dålig koll på medicin, knappt ett hum om sanitet, och inget magiskt internetorakel vid fingertopparna. Hur stod folk ut?! Fy fan vad ängslig jag konstant hade gått omkring och varit.

20180619_B

Blenda har varit lite krasslig och vi trodde det berodde på tandsprickning, men så för ett par dagar sedan blev hennes andning rosslig och ansträngd. Jag konsulterade internet vartefter och när hennes överkropp började röra sig lite mer som denna stackars bebis vid andetagen, så var det helt uppenbart att det var dags att uppsöka vård. Det kan man förstås göra mycket tidigare men hon var samtidigt så pigg och glad att det hade varit lätt (för oss) att avfärda det som ingenting. Hade jag inte sett det klippet så hade jag knappast kollat på överkroppen eller förstått vad jag skulle kolla på.

Vid ett besök på hälsovårdscentralen vid tvåtiden skickades vi vidare till akuten och sedan blev klockan åtta på kvällen och vi fick veta att vi får ett rum på sjukhusets barnavdelning att övernatta i. Så hade vi inte kunnat tänka oss att det skulle bli, mest satt vi ju bara och väntade på att bli hemsjasade. Blenda verkade ju så kry!

20180619_A9

Så det kom lite som en chock att det faktiskt var så pass illa ställt att hon skulle stanna över natten. Jag hann bli temporärt irriterad på att ingen förvarnat om att det eventuellt skulle bli så under alla timmar vi väntade där, fast i efterhand känns det en aning som att det borde vi kanske ha kunnat räkna ut själva ändå. Bebisar med andningssvårigheter tas förstås på fullaste allvar, det känns självklart nu. Och tryggt!

Blenda fick astmamedicin med två-tre timmars mellanrum, vilket betyder att jag sov knappt någonting. Förutom ett par timmar på morgonen då jag vaknade av att en sköterska kom in i rummet eftersom att hon hört märkliga ljud, och det tog en tid för mig att fatta att det berodde på att Blenda kravlat över sängkanten och kilat fast sig mellan den och spjälsängen som jag lagt som hinder. Och där stod hon och frustade och gnällde medan jag bara sov?? Hmm bra modersinstinkt.

Följande eftermiddag fick vi tack och lov åka hem igen med ett par recept i handen. Utöver problemet med luftvägarna så hade hon även öroninflammation och en ny tand (tänder?) som tränger sig igenom tandköttet. Hat trick!

Så vi har fortsatt med medicineringen här hemma och allt har gått bra. Förutom att nu tycks jag istället ha blivit sjuk, menmen.

20180619_VY

Något som överraskat mig är att jag inte varit särskilt orolig. Jag är en ältare och en som ganska ofta är typ uppgivet inställd på katastrof, men egentligen sällan när det gäller sjukdom. Jag tycker det känns tryggt att googla symptom och sjukdomar och istället för att tänka ”Nej söta öde kan jag ha skörbjugg?!” så kan jag stryka det från listan. Eller tänka ungefär ”Tja, inte skulle det väl skada att äta lite mer frukt”. När det gäller andra människor är jag dessutom ganska bra på att se glaset som halvfullt. Lyckligtvis tycks Blenda tillhöra den gruppen, trots att hon såklart är väldigt nära mig.

Jag har haft SKITMYCKET att tänka på, förstås, men det är inte så att jag blivit hispig. Det är bara korta perioder som jag känt ett sting av herregud tänk om det är nåt jätteallvarligt, men sen har jag föst den rädslan åt sidan. Bestämt att det är fullständigt poänglöst att bli upprörd, att det hjälper inte ett skvatt så då är det lika bra att hålla sig sansad. (Annat hade det kanske varit om Blenda verkat jättesjuk, men nu gjorde hon inte det.) Det är bara att bita ihop och vänta på mer information och bättre tider.

Vid närmare eftertanke så var det säkert så folk tvingade sig själva att göra på medeltiden också.

tågstationer och milstolpar

rekreation & civilisation

20180616_taagstation_134944

Så lång den senaste helgen var. På fredagsförmiddagen klev vi, hela familjen minus katterna, ombord tåget som tog oss söderut. Tågdebut för Blenda! Hon hanterade det som ett proffs. Sov till och med ett par timmar, till vår lättnad. LYXBEB, var ett ord som träget yttrades oss sinsemellan.

När tåget några timmar efter start stannade i Helsingfors väntade möte på Alfreds förlag (han skriver en bok om finlandssvenskhet, kan vi summera den) och eftersom jag också har ett finger med i projektet så närvarande jag också på mötet.

Nu låter jag som en spökskrivare och den idén blev jag direkt ganska förtjust i, sååå jag avstår ifrån att kommentera saken vidare.

I alla fall, vi valde att passa på att göra en liten minisemester av det, bo en natt på hotell och se hur det går. Och bra gick det! Vi hade inte övernattat med Blenda nånstans sen hon var riktigt liten, då hade vi en helt hopplös natt en gång som resulterade i att jag och Blenda somnade först runt halv sju på morgonen. Så glad att den tiden är förbi.

Vi kom hem under tidig lördagskväll och det kändes som att vi varit borta i flera dagar. Blev förnärmad när katterna inte dansade av återföreningsglädje när vi steg in över tröskeln. Hallå? Vi var borta ju? Men det hade förstås inte gått nån nöd på dem, Alfreds mamma hade skött om dem bra.

Söndagen flöt förbi i nån slags märklig rese-bakfylle-töcken. Minns inte mycket annat än att Blenda tog sina första krypsteg — av vad vi har kunnat observera då — plus att hon börjat ställa sig upp på en massa olika platser. Plötsligt stod hon exempelvis vid bokhyllan och trummade på ett tomt hyllplan där hennes leksakslåda brukar stå. Såg också att hennes ena framtand nu trängt fram genom tandköttet, vi har tyckt att nåt sånt sett ut att vara på gång de senaste dagarna. Tand nummer fyra! Nummer ett på överkäken. Känns som att det verkligen går undan nu.

20180616_taagstation_134938

Och kanske är det dels det som gör dagarna så långa. Helt knäppt att det bara var i förrgår som de här bilderna togs på Blenda och mig, på Helsingfors järnvägsstation, innan vi tuffade iväg norrut igen. Vi gjorde förstås också annat under vår hufvudstadsvistelse men skriver mer om det en annan gång tänkte jag.

Blenda var för övrigt iklädd en klänning jag själv bar för sisådär 34 (??) år sedan.

1984_linneagroenklaenning

Tyvärr inte världens bästa foto upplösningsmässigt men klänningen syns ju ändå. Tyckte det var lite kul att jag hittade en bild. Och mysigt att den fanns kvar. Återanvändning!

Känner mig disträ ikväll. Mina föräldrar var hit på besök idag och nu under kvällen har Blenda varit superledsen (tandsprickningen eller annalkande flunssa, eller kanske både och), så det har i helhet definitivt varit en mer händelsespäckad dag än vad vi är helt vana med. Jag fick också nyheter om en gammal vän som ligger inne på sjukhus efter ett sjukdomsfall och för några dagar sedan balanserat mellan livet och döden. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är krusig i tankarna.

sjätte i sjätte

dokumentation & situation

Jag vet, jag vet, ingen märker, men jag då? JAG då! Jag märker. Jag märker att jag har varit frånvarande från bloggen. Och jag vill säga att jag verkligen måste sluta tänka att ”Åh nu ska jag blogga varje dag!”, exempelvis för att det är en ny månad och jag råkar blogga under den första dagen utav den. Det är liksom en garanti på att det kommer bajsa på sig att tänka så.

Men nog skulle det vara kul att vara mer regelbunden i detta. Fast sen undrar jag om jag någonsin varit. Kan jag? Skulle jag vara lite mer utmaningsinriktad skulle jag säkert.

Vi tar och friblajar lite på det då.

20180605_141645

Jag har utökat min spegelsamling med denna mjuka rektangel. Vill göra en spegelvägg i kontorsalkoven — det rum som skymtar bakom trägardinen — sen då vi fixar upp det rummet. Började på för en tid sedan på med att bända loss träpanelen från väggen. Kikade bakom, och vad såg jag där? Lite olika saker faktiskt men definitivt ingen väggskiva! En sån finns alltså bara på övre halvan av väggen. Tryckte med ett gulp tillbaka panelen igen.

Annat jag samlat på mig: Vagel i ögat! Det är inte så roligt. Tycker också att mina tanttårar är riktigt överfåniga i år, gråter onödigt ofta som en dåre och får rödsprängda ögon då jag vistas utomhus. Misstänker pollenallergi. Har aldrig reagerat förr, men har förstått att pollenmängdssituationen detta år är som något hämtat rakt ur Uppenbarelseboken.

20180605_155014

Har börjat måla på en tavla och är inte jättebra på det, men det känns bra att göra det ändå. Märker däremot att akryl inte är rätt medium för den, borde ha oljefärg. Men skulle inte stå med den konstanta terpentinlukten här hemma. Och egentligen passar kanske akryl (som torkar tusen gånger snabbare) bättre, då har jag orsak att måla snabbt och slarvigt. Tycker jag alltid målar lite bättre om jag exempelvis är en gnutta arg. Vågar liksom ta i då och det syns direkt på penseldragen, att det inte är nåt mjäkigt fjuttande och totalt transparenta försök att vara ”fint”.

Men nu ska jag inte måla upp (eheh) mina måleriinsikter alltför extravagant. Kan ju hända det här jag gör nu blir skitfult hur som helst. Det mesta jag målar brukar bli det! =) =) =)

20180605_161312

Jag har den senaste tiden gått och angstat upp mig över att jag inte bestämt när jag ska återvända till jobbet, och ännu mindre pratat med min arbetsgivare om saken. Det är riktigt typiskt mig att inte få såna saker gjorda — först känns de så avlägsna och obrådskande och sen finns det liksom ett pikulitet minifönster som jag borde pricka innan hjärnan säger: NEJ. Du missade. Nu har du gjort bort dig. GÅ OCH GÖM DIG. HÅLL DIG UNDAN.

Och lite så hade det ju gått denna gång. Upp med handen alla som är överraskade! Och så hugger vi av dem i luften med en vass sabel, ty det är så vi straffar lögnare. Ni visste precis hur det hade gått.

Det hjälpte förstås inte heller att all denna ledighet bara rusat förbi, som ett pulveriserat men fortfarande jävligt snabbt jetplan mellan mina fingrar.

Men nu! Nu är det bestämt att jag ska stanna hemma i ytterligare några månader. Faktiskt en enorm lättnad, lite nervöst också, men mest skönt. Vill inte vara hemifrån eller Blendifrån ännu, inte varje dag från nio till fem. Vill också GÖRA saker! Allt det där jag tänkt, eller åtminstone nåt av det.

20180605_182034

Blenda blir åtta månader imorgon och igår lärde hon sig att sätta sig upp helt själv. Både på rumpan och på knäna sitter hon nu och håller sig förnöjt sysselsatt med att inventera leksakslådan. Hon har sedan tidigare börjat ställa sig upp mot möbler (och därmed påbörjat en samling utav bulor i huvudet, får en misstänka) och ålar omkring ganska snabbt nu, men kryper inte. Och jag har FORTFARANDE inte, snart ett år efter att vi flyttade in, sorterat klart bokhyllan. Ja ja.

På tal om den hyllan: En del har varit nyfikna på den och den är ju alltså en gammal Ikea-hylla som utgått ur sortimentet. Metallstommen var silvergrå tidigare och möbeln rätt ful men jag sprejade stommen svart för nåt år sen och plötsligt fick vi flera komplimanger för helheten. Hur som helst, nu har den återvänt i nya färger → Enetri. Känner att det är min plikt att informera. Om nån ville ha! Varsågoda i så fall! I övriga fall MEN FÖRLÅT DÅ!

15724800 sekunder är 262080 minuter är 4368 timmar är 182 dagar är 26 veckor är 6 månader är 1 ögonblick är 1 evighet är ett ½ år

dokumentation & situation

20180407_halvaaring_001

Här ser ni en liten filur som blev en halvåring igår! Med risk för upprepning utifall att ni redan såg att jag skrev så här på insta, (är för lat för att hitta på nya formuleringar,) men hur som helst: Som miljarder av föräldrar innan mig får jag konstatera att månaderna gått snabbt. Hon har varit här i ett ögonblick och samtidigt en evighet, och kolla, nu ligger hon redan där och läser serietidningar vid läggdags.

20180407_halvaaring_002

Fast med viss assistans.

Vi firade milstolpen med att servera henne gröt för första gången och den var uppskattad. I dag var den ännu populärare. Om vi ville vara lite jobbiga så kunde vi säga att hon nästan var lite het på gröten. Men det vill vi förstås inte så vi avstår.

20180407_halvaaring_003

Har jag förresten berättat att hon lärt sig att åla framåt? Är stolt och skräckslagen.

en glad prick

dokumentation & situation

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

jag har närt en blimp vid min barm

dokumentation & situation

20180131_faergklick

Jag sover på höger sida av sängen och detta har börjat synas alldeles tydligt på mittfältaren Blenda som oftast ligger vänd mot mig. D.v.s. på det nu så tunna håret, som hon hade så överraskande mycket av då hon föddes. Nu har hon en växande kal fläck särskilt på högra sidan huvudet, som en diagonal halvkrans egentligen, inte utan att hon rätt ofta påminner om en galen liten vetenskapsgumma.

På onsdag blir Blenda fyra månader och i måndags var vi på tillhörande kontroll. Hon mättes till dryga 65 centimeter i längd och knappa 8,8 kilogram i vikt. Det går ingen nöd på henne, med andra ord.

I övrigt så vill hon ju helst stå upp, det trivs hon med. Men hon kan inte vända sig från mage till rygg eller tvärtom ännu, så de senaste dagarna har jag haft henne på hårdträning med att ligga på golvet. Prasselduken som Elin W. supergulligt lämnade i postlådan innan hon åkte till Berlin har blivit en klart favorit och andra gånger går det att lura Blenda att trivas på golvet lite längre med en spegel som jag lutar mot ett stolsben så hon får se sig själv i den.

Men det allra nyaste hon tagit till är att hon börjat yla eller snarare pipa väldigt höga toner. IIH och YYH i varierande kompositioner tjuter hon fram nu som då. Hon får liksom fnatt ibland och sätter igång med sitt kvitterbröl. Hälften marsvin, hälften mistlur. Och ganska helt blimp.