Liten svart

dokumentation & situation

Vill lajva riktig mammabloggare och transkribera ett samtal jag och Blenda hade vid matbordet en helt vanlig dag tidigare i veckan.

Blenda: Har du en säl, mamma?
Jag: En säl? Nej, jag har nog ingen säl.
Blenda: Har du inte en säl, mamma?
Jag: Säger du säl?
Blenda: Ja.
Jag: Nej, jag har ingen.
Blenda: Du har en liten svart säl.
Jag: … säger du SJÄL?
Blenda: Ja.

20190616_fram

Vi två i somras. Kan hända att detta foto fångat min lilla svarta säl men jag kan inte vara säker.

Haha! Och det märkliga tog inte slut där ens. För:

Litet senare…
Blenda: Kan titta i den, sidu.

??

Strålande och inte-så-

dokumentation & situation

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Måndag tisdag spöke trots

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a8 preset

Måndagsspöket skyndar surt över kyrkogården kl 08:04. Grr. Ovanligt val av bild att ladda upp kanske men hade inte riktigt några alternativ plus är lite trött på mina vanliga mönster bara.

Tisdagsspöket kom i alla fall i tid till jobbet. Det förde inte heller någon till dagis så det var enklare då. Det verkar som att vi tagit klivet in i trotsåldern nu. Innan nån skrockar ”Åh vänta bara” så vill jag bara klargöra att det är den floppigaste och mest förutsägbara saken man kan säga. AVSKYR den jargongen bland föräldrar. Skäms för den! Skäms!

Nu sitter jag på tidigare nämnda plats (jobbet, ej dagis, trots min egna trotsiga ton) och mumsar i mig det sista av min lunch. Och tänker på SPÖKEN.

För Blenda gör en URGULLIG GREJ som dessutom är så förvånande, blev helt paff första gången jag såg företeelsen. Hon plockar spöken (”pökeh” ofc)  ur tomma luften i sin nypa och SEN STOPPAR HON IN SPÖKET I MUNNEN. Så får spöket va där en sekund innan hon plockar ut spöket igen och då flyger det upp i taket, där det för övrigt gärna lägger pussel. Whaaat!!! Är detta nåt barn gör? Kanske nåt som leks på dagis? Eller har hon improviserat fram det själv? Djupt imponerad i så fall! Hon påminner typ om nån slags liten spexande illusionist då hon framför denna show, som nån gammelvärldens loppcirkusdirektör. Så sjukt kul!

Kan känna mig så splittrad när jag berättar sånt. Jag vill å ena sidan det, såklart, men så kan jag efteråt ändå känna mig lite hotad av det. För det är ju VÅR grej och jag blir typ rädd att nån ska komma och ta det ifrån oss. Många måste väl ha varit med om det — att man berättat om en speciell grej åt en person som inte har något med saken att göra egentligen, men man ville bara dela med sig, och då märker man att den personen likväl känner sig delaktig, som att hen kan bidra till/höra till grejen man berättat om, fast det KAN hen inte och det var inte DÄRFÖR man berättade om det, så det blir bara fel och typ besudlat och förstört. Yikes okej så hårda ord här men typ så kan det faktiskt kännas. (Fick just lite panikkramp i hjärnan över att jag kanske också gör/gjort så, ber om ursäkt i så fall. Vänligen SÄG TILL om jag gör det igen!)

Ja ja men nu vet ni i alla fall det: Plocka spöken är vår grej! Om det inte visar sig att ALLA ungar leker så på dagis. Jag antar att i så fall måste de väl få ha det de också. Fast helst för sig själva, inte med oss. Bu. ✌

Genom rosa glasögon

rekreation & civilisation

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Champinjonhjärtat

inspiration & kreation

20191004_maala

Min civilstatus är gräsänka, den har varit så sen i förrgår morse och är det tills i kväll. Blenda har varit förkyld med snuva och riktigt hög feber (40 grader!), men hon har hanterat det som en sann champion. Eller champinjon, som jag tycker att man borde säga på svenska. (Vem är med mig?)

Själv har jag däremot varit helt slutkörd, i synnerhet om kvällarna. Sjuklingens tupplurer har inte varit långvariga och jag har hunnit med cirka ingenting om dagarna. Vi har tittat på massor av tv, det har i princip varit enda sättet att få henne att faktiskt vila. Nu har hennes feber äntligen gått ner och det är en lättnad både för henne, för mig och faktiskt för er också, för annars skulle jag kanske snart bli tvungen att blogga något om att det känns oroligt i ”mammahjärtat” (urk), som folk tycker om att säga.

Jag tror jag förstår hur folk menar att det känns men jag avskyr hur det uttrycket låter. Som att man måste klargöra att MITT hjärta känner EXTRA mycket av detta jobbiga eftersom det är ett sånt där speciellt MAMMAhjärta och just därför är det också ett sånt GODHJÄRTAT hjärta, bless my heart.

Och med det sagt så går vi vidare till ett annat typiskt och inte alls himla-med-ögonen-framkallande föräldrafenomen och pratar om hur BEGÅÅÅVAD ens barn verkar vara!

😎😎😎

20191004_maalningar

Ping närmsta konstgalleri?? De här gjorde hon i fredags och jag tycker de är så fina. Jag imponeras konstant av hur mycket hon lär sig och upptäcker just nu, och visar oss. Som färgskalorna hon valde! Och de upprepade formerna! Och allt! Har hon så där bra öga för sånt eller råkade det sig bara?

Häromdagen spelade hon på sitt lilla ryska leksakspiano och i princip allt låter vackert som kommer ur det, men hon spelade då något som nästan var en återkommande melodi. Eller det kändes liksom som att hon hade koll på vad hon höll på med. Och man undrar, är hon musikalisk? Är hon konstnärlig? Ja, det är spännande att se hur hennes identitet liksom tycks veckla ut sig framför en.

20191004_blenda

Lillkonstnären mitt i det kreativa flödet. Här ser hon ju ganska frisk ut ändå, snorfri under näsan och allt, men ATT skenet bedrar. Här döljer sig en feber på 39 grader och lite till. O ja — helt klart ett champinjonhjärta i den här tultan.

Som för övrigt just i dag har sin sista dag som ettåring! Känns sentimentalt i mammahjärtat, hörni. Bless her heart.

Höstmånad (hästmånad?)

dokumentation & situation

20190831_apple

”Titta”, säger hon och stryker Pupu på magen. ”Ja titta, Blenda pajar Pupu på magen”, säger jag. Hon nickar. ”Titta”, säger hon och stryker Kia på magen. ”Mm titta, Blenda pajar Kia på magen också”, säger jag. Hon nickar. ”Ska mamma paja Blenda på magen?”, frågar jag. I halvdunklet ser jag hennes blick ändras, som att framtiden ljusnat för henne, och jag antar att mitt ansiktsuttryck också ser minst lika hoppfullt ut. Hon nickar, och så gick det till när Blenda visade oss hur hon vill bli nattad.

Så jag pajar, Blenda fnissar och myser tills att hon blir sömnig och blinkningarna långsammare. När jag frågar om hon vill blunda svarar hon ändå rappt och tydligt ”Nä”, men när jag säger att jag stannar tills hon somnat slappnar hon av och vänder sig snart på sidan för att tumla ner i sömnen.

Det här var särskilt hjälpsamt för min del. Det tycks alltid ha varit svårare för henne och mig att lyckas med nattningen än det varit för henne och hennes pappa. Mig blir hon så frustrerad och besviken på när jag säger ”sova”. Men undan för undan blir det ett tryggare ord för även oss två sinsemellan.

Där ute gnistrade fyrverkerier i den mörkblåa himlen, fast mest hörde jag bara knallarna utan att se effekterna, och jag låg kvar på soffan förbi midnatt och läste några sidor i Vi på Saltkråkan tills att ögonen blev för grumliga när vi glidit in i September. På ön Saltkråkan har familjen Melkerson precis anlänt till sin hyrda sommarstuga, och här hos oss i närheten av en annan ostligare skärgård kring samma vattensamling, firades villaavslutning. Tveksam tajming, men det kändes likväl passande.


Jag läste i dag om Second Hand September, en kampanj i vilken man lovar att säga nej till nya kläder under månadens gång. Så sjukt då man tänker på det. Hur ofta köper vi nya kläder, riktigt? Jag famlade förfärat efter mitt icke-existerande pärlhalsband att greppa tag i när jag hörde om vad löftet gick ut på. Att köpa nya kläder varje månad lät så extremt i mina öron, eller rättare sagt: att det ska krävas en kampanj (med chans att vinna priser!) för att övertyga folk att inte shoppa så mycket, kändes extremt.

Å andra sidan… jag köper ju redan det mesta i andrahand men visst köper jag också kläder ofta. I helgen köpte jag en jacka och en kofta, till exempel. Köpte jag inte en blus i början av veckan också? Jo, visst var det väl så. Tar man bort den detaljen om begagnat vs. färskt från fabriken så är jag också smittad av samma ovana som så många andra. Min höga moralhäst säckade ihop ganska snabbt.

”Men tänk om jag kommer på att jag verkligen BEHÖVER något?”, hann jag också tänka. Och redan bara den högst spekulativa diffusa idén var tillräcklig för mig för att tveka och nästan stänga ner fliken. Knycka på axlarna och bara ”Näh, det där var inte för mig, jag kan ju faktiskt behöva nåt, och jag sköter ju det där så bra annars ändå”. Ursäkta, va? Varför var jag så snabb med att vilja nappa på den sköra tråden? Varför känns det så otryggt att avsäga sig tillåtelsen att Unna Sig Något Nytt — inte ens för en speciellt lång tid utan för något så begränsat som en månad? Där har vi ju verkligen problem. Det ska inte vara svårt att avstå från att köpa nytt under en månads tid. Det ska SÄRSKILT inte vara svårt om man ändå får plocka fritt från loppis.

HERREGUD nu sitter jag här och greppar mina hittepåpärlor igen, JAG ÄR PRECIS EN SÅN SOM BEHÖVER DEN HÄR KAMPANJEN!! Inser jag precis som jag skriver det här. Moralisk häst är nu helt platt. RIP, Sir Dearmount Sparkle Fizzy Knees, eller vad nu än moralhästar brukar heta.

Hur som helst, löftet blev avlagt. Jag skrev under. Men jag undrar om det inte också var lite för att jag lockades av idén att shoppa på loppis, hashtagga det, vara ~del av något~ och känna mig bra och duktig, samtidigt som jag rättfärdigas att göra en av de saker jag gör allra helst: konsumerar.

Nej, jag undrar inte, jag vet ju att det är så. Men jag orkar inte riktigt be om ursäkt för det heller. Liten brist är mindre än större brist, i alla fall.

Förälder på nätet

dokumentation & situation

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset

Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga

Ursäkta, vad talade vi om?

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

inspiration & kreation

20190430_pupu_001

Jag trodde att det bara var Blendas dagis som hittat på något så festligt som Valborgsmaskerad, men under dagens lopp så visade det sig att det tydligen är en tämligen utbredd tradition i Finland. Var fanns den då jag var liten?! Den hade i alla fall inte nått Pedersöre då ännu, tyvärr. Älskar maskerad ju! Och som ni ser på bilderna i inlägget så är det inte alldeles långsökt att dottern och jag kommer ha detta gemensamt. (Även med hennes pappa. Ifall det är oklart för att ni inte sett ens en sekund av hans sketcher.)

Blenda klädde ut sig till en kär figur vars namn hon nyligen lärt sig säga: en pupu. En kanin, finskans motsvarighet till engelskans bunny. Ett gulligt låneord.

20190430_pupu_002

Kunde fixa utstyrseln själv och på ganska kort tid, vilket är ett plus i kanten. Fick göra en sån där garnbollspompom för första gången på cirka 25 år säkert, ett annat plus i kanten! Ett tredje plus var att vi redan hade de flesta beståndsdelarna till utstyrseln där hemma. Eller så trodde jag, felaktigt.

I slutändan var det bara tröjan som redan fanns i hemmet, plus ståltråden jag använde till öronen. Men byxorna tänkte vi att hon får använda i sommar hur som helst och jag fick tre par vita ankelstrumpor som jag ska försöka använda slut på, eftersom att de endast såldes i fempack. Känns lite bättre än att köpa en dräkt/ett plagg som bara används en gång ändå.

Sen tycker jag inte om den idén heller, att köpa helt färdigt istället för att fixa ihop själv. Det hade helt säkert funnits snyggare öron att köpa om en hade letat, till exempel. Men näj! Maskeradutstyrslar ska inte vara alldeles perfekta och uppenbart KÖPIS. De får gärna vara ganska nödlösningsartade och synbart heimlaga. Däri ligger charmen! Om ni frågar mig då.

Nu stör jag mig på att jag låter snobbig (fast på fattigmansvis, ahah), som att det var finare och sååå duktigt med hemgjorda utstyrslar. Ursäkta. Inte så jag menar. Fattar verkligen att folk väljer att köpa för att det inte direkt lockar att pyssla eller att hitta tid för att pyssla. Dömer inte! Finns ju en ganska (snar) gräns för hur mycket tid och energi jag tycker att är roligt eller rimligt att sätta ner på en maskeradutstyrsel också. Men ska ändå säga att jag tycker det är trist när perfekta, flawless köpeutstyrslar allt mer normaliseras, eftersom att det sätter ribban lite onödigt högt för allesammans.

Fast forward till nästa år då Blenda visar intresse för en skir Frozen-klänning eller pösig Angry Birds-kostym eller whatever det är som kidsen gillar då, och jag bara ”Jaaa självklart endast det bästa för mitt barn 😍😍😍 💸💸💸”. Oops. Kommer bli JÄKLA pinsamt att tänka på att jag nånsin skrivit det här då.

Två års marginal

dokumentation & situation

I går var det exakt två år sedan jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt. Tog en bild på testet, placerat på den tvättmaskin som numera agerar skötbord. Det känns både som tio år sen och som typ bara förrförra veckan som det var den 23:e januari år 2017.

Känns också som att i nåt parallellt universum sitter jag fortfarande där och stirrar, alldeles oförmögen att ta in det. Varje gång det kändes som att det kanske skulle sjunka in en aning så bara kastades det upp i luften igen som en besynnerligt sprattlig pannkaka. Märkligt att det ska kännas så overkligt att bli gravid. Det har ju människor blivit sedan mänsklighetens begynnelse. Det torde inte vara särdeles chockerande att det händer, är vad jag menar.

Processed with VSCO with b1 preset

Fast jag verkligen känt på mig att jag var gravid så tyckte jag också att det verkade mycket, myyycket mer troligt att jag bara inbillat mig. Det logiska var att det skulle visa sig varit blott en tankelek, en jävligt ängslig och nervös sådan, men samtidigt upprymd och spännande. Jag hade förväntat mig att det skulle gå såhär: resultatet negativt, känslorna överraskande starkt besvikna på detta, och tvivlen jag kände därmed upplösta tills nästa gång. Hade inte det varit väldigt rimligt att det skulle ha gått så? Liksom, det hade varit en sån historia som fått folk att tänka: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Så jag blev nog väldigt paff ändå, när två mörkröda streck uppenbarade sig och röt ”positiv”. Det var liksom ingen frågan om saken, egentligen, men ändå var det svårt att tro det var sant. Och de där tvivlen jag kände blev ännu starkare för att jag inte blev exalterad, så som folk alltid blir på film och gulliga hemmavideor. Fast allt det har jag ju skrivit om förr. Ska inte vältra mig i det förflutnas existentiella kris, men ville bara sammanfatta det lite för att sen spola två år framåt och konstatera: Blev inte så jävla piss ändå!

Processed with VSCO with b1 preset

Nu har vi denna femton-snart-sexton-måning här hos oss, med snart tolv tänder och hår som lockar sig i nacken då det blir fuktigt. Hon vinkar och kastar slängkyssar åt mig över axeln på Alfred när han bär iväg med henne för att nattas och tuppluras. Hon kramar mjuka saker och gnyr ”mmm”, som att det blir lite för svårt att hantera att den mjuka saken bara är lite för gullig.

Ibland tittar jag på henne och blickar tillbaka på den där graviditeten jag hade — låga stunder som höga — och tänker, tänk att det var just hon som var där inne! Det där lilla hallonet som blev en saltgurka som blev en aubergine som blev en cantaloup, eller vad det var som min graviditetsapp jämförde henne med.

Så här säger förstås alla föräldrar, men jag är glad att det blev just henne, att det blev just då. Det känns ju så här: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Bläddrade lite i arkivet och hittade en annan bild tagen samma datum, fast i fjol. Då var ju Blenda bara runt 3,5 månader gammal. (Ändå bar hon samma kofta som hon faktiskt hade på sig tidigare idag, heh.) Men titta:

Processed with VSCO with b1 preset

Ganska långt samma min ändå va? Samma datum, olika år, samma person. Samma Blenda Mo.

Livet har sina babystunder

opinion & reflektion

20181203_snoe_00120181203_snoe_002

Vi gick ut för att handla kritor åt Blenda. Snön föll. Drack kaffe och åt bakelser med för mycket fyllning på Görans. Tittade på vinterkappor, strosade mellan butikerna i köpcentret. Vi skuffade en tom vagn och Blenda tultade ivrigt omkring och fnittrade förtjust med mössan i sin hand. Log åt de flesta hon mötte, samlade komplimanger och uppmärksamhet. ”Ihana hymy”, säger de, ”pikkuvauva”, hör vi dem mysigt prata om henne. Hon jublade och tjoade. Det är säkert svårt att hålla sig när världen innehåller så mycket och alla människor man möter tittar så nyfiket och glatt på en.

Hon blev lite grinig när vi skulle sätta henne i vagnen igen men vi stod nedanför rulltrapporna och hon fick titta på alla som åkte ner. Då gick det bättre. Ett gäng med killar vinkade åt henne och den ena sprang tillbaka några steg till oss för att bjuda henne på spraygrädde direkt från burken. Så gulligt! (Fast vi tackade nej.)

Hon agerar ofta isbrytare i sociala miljöer numera. För mig, som annars tenderar dra mig undan, är det hälsosamt men ibland lite utmattande. När jag helst vill gå obemärkt förbi i skuggorna tar hon på sig paljettdräkten, steppskorna och de jazzigaste händerna. Hon knäpper med fingrarna och strålkastarna letar upp henne.

Den replik jag oftast använder när jag är ute med henne är ”Jasså, fick du en ny kompis, Blenda? Men så roligt”. Och nog är det alltid roligt, men ibland önskar jag att jag hade kunnat hålla mig en bit ifrån.

Hon är sällan blyg för främlingar. Att vinka och skratta på avstånd är hon alldeles trygg med. Ibland får hon syn på någon och så blir hon bara så glad, tittar så intensivt, väntar på att de ska se henne. Ler, skrattar, vinkar, ylar, vrålar ”HÄÄÄEEJ!”.

Alfred och jag har blivit typiska ”ALLA ska älska vårt barn”-föräldrar som fnyser och grimaserar missnöjt åt varandra om nån inte faller för hennes charm, knappt tittar på henne, inte förstår att vinka tillbaka. Men det är ganska sällan folk är sådana, och de är oftast bara blyga och väldigt vuxna.

Det är istället ofta som jag märker att hon ler sitt busiga flin med ihopskrynklad näsa och så följer jag blicken hennes och där står en främling och ler tillbaka.

Och jag brukar tänka att det är nog en alldeles särskild känsla det där, när ett litet främmande barn fattar tycke för en på det sättet.

(En gång var jag med om det, fast med en hund. Den bara hoppade, skuttade, gläfsade av glädje och ville följa efter mig. Under flera minuter, vi var flera meter isär hela tiden. Jag tänker så ofta på den hunden.)

Om kvällarna, när hon inte vill sova, så brukar jag berätta om alla de där människorna hon busflinat åt. Att de har kanske haft långa, tråkiga, tunga eller tomma dagar. De är kanske lite ensamma som människor så ofta är. Känner sig lite osynliga eller ospeciella för det mesta. Men så träffar de på Blenda och så muntrar hon upp för stunden, bara de märker att hon så gärna vill.

Och sen kommer de hem, och så tänker de på den där babyn de såg. De kanske berättar åt sina familjer att de råkade på en sån glad liten bebis ute på stan. Och den där babyn, den tittade på mig och skrattade, minns de. De kanske tänker på att den där lilla främmande pikkuvauva-babyn tittade rakt på dem, på just dem, och blev så glad, så glad. Vad var det den lilla babyn såg i mig, funderar de.

De tänker: tänk att den lilla babyn tyckte att jag såg så hemskt trevlig och intressant ut att den tittade så glatt på mig, just mig.
Tänk att den lilla babyn såg något i mig som gjorde den så glad, så glad.
Tänk att det finns sånt i mig. Även mig.

Då mår nog människorna lite bättre, berättar jag då. Jag är onekligen väldigt färgad* av en moders stolthet, men jag tror inte att jag är totalt förblindad ändå.

(* Där vilar förstås ett uppenbart ordskämt om att vara bländad. Men jag försöker liksom vara lite seriös här så jag får spara det till en annan gång.)