jag har närt en blimp vid min barm

familj & fä

20180131_faergklick

Jag sover på höger sida av sängen och detta har börjat synas alldeles tydligt på mittfältaren Blenda som oftast ligger vänd mot mig. D.v.s. på det nu så tunna håret, som hon hade så överraskande mycket av då hon föddes. Nu har hon en växande kal fläck särskilt på högra sidan huvudet, som en diagonal halvkrans egentligen, inte utan att hon rätt ofta påminner om en galen liten vetenskapsgumma.

På onsdag blir Blenda fyra månader och i måndags var vi på tillhörande kontroll. Hon mättes till dryga 65 centimeter i längd och knappa 8,8 kilogram i vikt. Det går ingen nöd på henne, med andra ord.

I övrigt så vill hon ju helst stå upp, det trivs hon med. Men hon kan inte vända sig från mage till rygg eller tvärtom ännu, så de senaste dagarna har jag haft henne på hårdträning med att ligga på golvet. Prasselduken som Elin W. supergulligt lämnade i postlådan innan hon åkte till Berlin har blivit en klart favorit och andra gånger går det att lura Blenda att trivas på golvet lite längre med en spegel som jag lutar mot ett stolsben så hon får se sig själv i den.

Men det allra nyaste hon tagit till är att hon börjat yla eller snarare pipa väldigt höga toner. IIH och YYH i varierande kompositioner tjuter hon fram nu som då. Hon får liksom fnatt ibland och sätter igång med sitt kvitterbröl. Hälften marsvin, hälften mistlur. Och ganska helt blimp.

Annonser

en kulen natt natt natt

familj & fä

20180118_blendadjur

Den förtjusande bebisen på bilden ovanför har sedan bilden togs, klockan 20:15, vänt sitt smile upside down. I min sambos famn vankas hon av och an, som en liten kakofonisk speldosa som bara vevas och vevas och vevas tills hela repertoaren är förevisad. Det är allt mellan ynkliga snyftningar till ilskna protestskrik, och när man börjar hoppas att lugnet lagt sig efter en minuts tystnad så stöter hon fram vassa små hostningar — då låter hon nästan oförrättad, liksom som en liten tant som slår sig för bröstet och fumlar efter sina pärlor — och sen är stormen igång igen. Ibland med ett yl. (Plötsligt steg då ett vrål ur det ilskna lilla bebisgapet, narraterade jag en gång när vi alla tre låg i sängen. Töntigt att citera sig själv men…Welp, have we met?) Just nu låter hon som en gammal knarrig dörr som svänger av och an i vinddraget.

Eller hon lät så. Sen jag skrev så har jag pausat och vi har ammat och hon har somnat. Det låter nästan smidigt då det återberättas så här men vi har alla fått våra tålamod testade ikväll. Hon verkar ha ärvt min dygnsrytm, så verkade det vara redan då hon låg i magen. Ett nattfly. Vi fladdrar till liv om kvällarna.

Alfred har hittat på egna rörelser åt sången En kulen natt, som han gör med Blenda då, och hon tycks verkligen älska dem. Hon blir så glad och ivrig när han lyfter upp henne och sjunger de första orden innan rörelserna kommer igång, och hon tycks bara bli mer och mer så för var dag. I dag skrek hon nästan då han satte igång med dem! Så det finns ju bra skrik också.

I övrigt så är man ju sällan långsint, har jag insett. Ikväll blev jag inte irriterad men det har ju funnits stunder då gallfebern varit ett faktum och man vill typ strypa ungen på det där sättet som Homer stryper Bart ibland. (Fast inte, men ni fattar väl känslan.) Men så ler bebisen åt något och det är sällan man begriper exakt åt vad, men hon tittar en i ögonen, och så säger det typ bara poff! Så är allt förlåtet och bortglömt. Bara sådär. I samma sekund. Det är defintivt inte många gånger i mitt liv jag haft förmågan att släppa negativitet på det sättet. Det är en ynnest, verkligen.

som en gummiboll

familj & fä

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

familj & fä

20171207_blenda_001

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

20171207_blenda_00320171207_blenda_002

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

och låt det brinna

dagar & liv

20171114_lb_001

Det är väl bara en själv som märker sånt här men förra veckan hann jag inte blogga alls. Så var det ju inte tänkt att gå och nu känns det som att jag hamnat i otakt. Konstigt hur lätt det blir på det sättet bara för att man kommer av sig lite.

Hur som helst, åkte mot slutet av veckan till Katternö eftersom Alfred skulle dra standup-workshop på Kulturkarnevalen som i år hölls i Kokkola, och mina föräldrar bor bara 30 kilometer därifrån. Så vi packade bilen full med två vuxna, två katter, en bebis och en del tillbehör.

Sen återvände vi med ännu mer packning, sådär som det brukar bli. Har exempelvis gjort en del loppisbesök och -fynd, så som en tavla och två pallar. Ska skärpa mig och ta bilder nån dag att visa upp i ett inlägg! Känns som att jag ofta säger att jag gör många fina fynd men fasen om jag kommer ihåg att visa dem. Det brukar jag tänka (t.ex. varje gång Ellen gör ett alltid lika trevligt fyndinlägg) att är väldigt trist. Ty jag älskar ju loppis-haul-inlägg ju, och nästan lika mycket som jag äcklas av konsumtionshetsen som lurar i folk att helt vanliga haul-inlägg är nåt att gilla! Det är de förstås inte, de är bara blä. Men ser ni loppis, det är min akilleshäl och för-eviga-undantagstillstånd det.

20171114_lb_002

Äh. Jag kommer hela tiden av mig med detta inlägg, främst p.g.a. minimänniskan på bilderna då. Men också för att jag, alltså mitt huvud, inte… kan. Bara KAN INTE. Det har nu tagit mig två dygn att skriva detta inlägg, så wow puh vilken tur att det är så sjukt överavancerat att det ändå verkar FULLT RIMLIGT att det tagit så länge!! Bilderna är däremot från en vecka sedan. Hade precis hängt upp en ljusgardin och redan börjat få skabbkänningar av att tänka på jul.

Det har varit lite av och an med mig på sistone, har känt mig stressad och obekväm. Med barnet har jag haft riktigt bra stunder men där emellan har det varit ett jävla oflyt. Till exempel: Jag trodde de första nätterna i Katternö var krångliga men sen slog den sista alla rekord av alla nätter hittills. Blenda skrek eller grät inte så värst mycket men hon var typ konstant på gränsen och krävde ständig ompyssling för att inte börja. Vid vargtimmen stängde jag in oss två i ett annat rum och sista gången jag tittade på klockan innan vi äntligen somnade visade den 07:10. Tycker vi lämnar det på det, det säger tillräckligt.

På tal om sånt som man kommer av sig med, så har jag inte (ännu) svarat på sådant som damp in under frågestunden för en månad sedan! Har börjat på men knappt kommit nånvart. Tänker på detta med jämna mellanrum och förstår inte hur tiden hunnit russmyga iväg så sen jag gjorde det inlägget. I bara ett ögonblick har den stunden lämnat en miljard ljusår bakom en. Antar att det blir så. Men det är väl sant som de säger — den som spar (frågor), hen har (tills senare bloggstunder).

Tycker det är jävligt synd att jag slösar bort såna här fina bilder på ett sånt här pissigt inlägg, men det blir liksom inte till något i dag. Eller i går, i förrgår, i förrgårs går, och så vidare. Knappast blir det heller i morgon, i övermorgon, i övermorgons morgon, och så vidare. Jag ger alltså upp här med att göra bilderna rättvisa. Låt detta inlägg agera minnesstod för min ork. Tänd ett ljus.

som en glad snigel

familj & fä

20171104_myrablenda.jpg

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

räkna får

pyssel & hantverk

20171031_faarfilt

Sju små får pryder denna yllefilt som antagligen är världens finaste. Ett färgglatt, ett vitt och fem gråsvarta. Sju sovare.

Ungefär en månad innan Blenda föddes fick hon filten utav min kompis Karin. Tycker det är ett ganska lustigt och trevligt sammanträffande att fåren råkar vara sju stycken då det var just den sjunde som blev Blendas födelsedatum. Det är Karin själv som stickat filten och hon var också på besök idag och då med två nya fina egenhändigt gjorda presenter, sockor och vantar. Blir så bortskämd! Å barnets vägnar, men ändå.

20171031_filtblenda

Har haft en bra dag. Skulle gärna blogga mer och brodera ut om hela den, men är likväl alldeles för dåsig. Nu ligger Blenda och pipsnarkar försiktigt bredvid mig, inte helt olikt en sjusovare i dvala, och jag ska också lägga mig. Inlägget följer ett klart tema, som ni märker. Så… ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju.

en torsdag för rembrandt

dagar & liv

Jag tyckte att jag lyckades fånga ett sådant Rembrandtskt ljus på två bilder idag, sånt jag aldrig brukar få till. Kanske var det den första snön som gjorde det.

20171026_myra

Vi tog Myra till djurkliniken, det var dags att säga ajöss till hennes löpperioder för evigt. Med ”dags” menar jag egentligen ”för fan på tiden”. Vi har alla haft det lite jobbigt här hemma den senaste tiden.

Tycker inte alls om att lämna katterna precis när de fått en spruta och snart ska in på operation, är så rädd för att något ska gå fel och att jag inte ska vara där. Men man måste förstås lita på veterinärerna och låta dem göra sitt jobb ostört. Eh ja, varsågoda då, det var dagens självklarhetslektion.

Så vi åkte på kaffejakt medan vi väntade. Vände in till Mäcken på varsin dubbelespresso och kände att vi var bra nära att få trötta-spädbarnsföräldrar-bingo där. Blenda blev grinig så jag ammade under tiden vi koffeinerade oss, och då kändes det som att vi kunde kryssa i fler rutor. Hon slocknade sedan som ett ljus och vi åkte vidare till ett loppis. Provade tre par sjuttiotalsbyxor som alla var för små, och jag vet ju faktiskt inte om de någonsin kommer passa. Hur ska min kropp se ut efter graviditeten? Kommer den bli som förr? Magen har dragit ihop sig bra men huden har inte riktigt hunnit med. Lämnade byxorna där fast det tog emot, men kände mig förnuftig.

Vi åkte tillbaka till djurkliniken för att hämta Myra. Allt hade gått bra. Blenda vaknade under tiden och höll en sann gaphalskonsert nästan hela vägen hem.

20171026_blenda

Ända tills hon på en halv sekund sov som en stock igen och fortsatte slumra i tamburen. En stor dag för de små, minsann.

what’s in a name

familj & fä
20171023_blenda

En självklar Blenda Mo.

Namn! Namn är alltid kul. I frågestunden damp ett par frågor om bebisens namn in, så jag klumpar ihop dem till ett inlägg. En del vänner och bekanta har också utanför frågestunden undrat varifrån det kommer, hur vi tänkte kring det, så jag tar och svamlar lite fritt också.

LinnJag som är namngalen undrar förstås om Blenda ska få initialerna BB, eller om hon ska ha ditt efternamn?
MM: Hur kom det sig att namnen blev just Blenda?
Monica: Har eller får Blenda ett andranamn?

Blendas initialer blir BP, så alltså mitt efternamn, Portin. Ingen egentlig orsak förutom att det bara var något vi bestämde rätt tidigt — Alfred tycker att det är finare med efternamn som inte betyder något (?!) och jag gillar förutsägbart nog att det blir en matriarkal linje när det är moderns namn som används. Hade endera av våra släktnamn varit mycket ovanligt så hade vi nog valt det.

Andranamnet är Mo. (Så med det blir initialerna BMP, en liten bitmap. 🤓) En del har frågat om hela namnet Blenda Mo är tilltalsnamn, vilket jag antar att betyder vi lyckades med att hitta en kombination av för- & mellannamn som klingar bra tillsammans, hehe. Trevligt!

Så varför just de namnen då? Ursprungligen sökte jag en massa blomsterrelaterade namn, eftersom jag alltid själv gillat att dela namn med en blomma och har haft nån slags fix idé om att förlänga den linjen, eller vad jag ska säga. Vi gick igenom ett fåtal alternativ och ett av dem var nog vår klara favorit, men vartefter jag kände på det så började det kännas allt mindre passande. Svårt att förklara, men fick fel vibb, helt enkelt.

Jag har alltid gillat namnet Blenda men det hade ändå aldrig tagit sig in på min ”namnlista”. Redan i våras hade jag antecknat det, men det hade inte knipit förstaplatsen då ännu och jag hade inte ens nämnt det åt Alfred.

Men så snubblade jag över mina anteckningar igen en dag och plötsligt bara strålade det där namnet som dessutom ju var typ det bästa i världen, och jag var lite nervös när jag lade fram det som ett förslag eftersom att jag då redan hunnit bli så förtjust vid det. Alfred hade hämtat mig från jobbet och vi körde precis förbi trafikljusen då jag sa ungefär ”Jag har annars kommit på ett annat namn nu, och det är kanske lite konstigt, men… Blenda.”, och Alfred sa ”Jaa! Det tycker jag om”. Puh!

”Kvinnonamnet Blenda är ett gammalt svenskt namn. Namnet har en något oklar betydelse. En vanlig förklaring är att det skulle betyda den förbländande eller den bländande sköna men det har också föreslagits att det skulle kunna vara kopplat till sockennamnet Blädinge eller komma från det isländska ordet för listig.

En sägen berättar om kvinnan Blenda i Värend som lyckades besegra den danska fiendehären. Männen i Värend var på krigståg i Norge när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som tack fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen.”
Svenska namn

Det jag själv gillar mest med det är nog att det är så starkt och samtidigt så mjukt, så klart och ändå så dunkelt.

Så låter det för mig, i alla fall.

Sen angående mellannamn var kanske främsta prioritet att ha något som passade fonetiskt med förnamnet. Ville gärna ha något kort och enstavigt och i princip försökte jag bara pussla ihop olika bokstäver när bitarna föll på plats med Mo.

”Moskog (kangasmetsä) och lundskog (lehtometsä) är de två huvudtyperna i den finländska skogstypslära som utvecklades av A.K. Cajander. Nästan all skog i Finland räknas som moskog.”
Wikipedia

Där förvandlades det (uteblivna) blomsterrelaterade snarare till något naturrelaterat, i.o.m. moskog och jordarten mo. Gillar också att tänka att det är en kortform av mosippa, vilket ju är en blomma. Sen lär också namnet ha samma etymologiska ursprung som mitt mellannamn, Maria.

Nu väntar vi bara på att magistraten ska godkänna det i sina register. Sen är det klappat och klart!

en berättelse från ett barnbördshus

familj & fä

Har haft detta maratoninlägg på gång bland mina utkast i flera dagar och det är nog ingen direkt förlossningsberättelse, men snarare något att leta reda på om typ några år eller ett decennium och Blenda frågar ”Hur gick det till när jag föddes?”, och jag kommer vara för lat för att berätta och då kan jag istället sticka detta åt henne och bara ”Tyst unge, stör mig inte”, och sen återgå till min dagstidning.

Skoja bara, vi kommer väl ändå inte ha dagstidningar om tio år. Hur som helst, låt oss spola tillbaka till början och sedan backa lite till —

 

20171006_001

FREDAG 6/10. På morgonen åkte vi in till sjukhuset för övertidskontroll, där vi efter testerna beslöt att vänta tills följande morgon med igångsättningen. Fick en jämförelsevis mild hinnsvepning som vi hoppades att skulle sätta igång grejer naturligt. Det kändes lite mesigt att tacka nej till en ordentlig igångsättning, men jag hade verkligen ingen bra fiilis den här dagen. Dessutom hade jag sovit så dåligt, resonerade vi. Kändes klokt att skjuta på det en dag så jag fick samla mina krafter, tyckte vi. Så vi åkte hem igen.

 

20171007_001

LÖRDAG 7/10. Nå, följande natt sov jag spöktimmen, men inget mer. D.v.s. mellan tolv och ett på natten. Det kändes som en total mardröm, särskilt att tills klockan åtta på morgonen pallra sig iväg till förlossningsavdelningen. Jag var med andra ord inte jättepigg på bilden ovanför medan en maskin mätte mina sammandragningar och bebisens puls.

Efteråt skulle vi träffa en läkare, runt tio minuter skulle vi behöva vänta. Men det blev över en timme, och det är såklart sådant som kan hända, jag förstår det. Problemet var att jag började må så illa utav sömnbristen och att jag inte ätit på flera timmar. Jag var mycket olycklig och ville åka hem, men fick istället en yoghurt och då mådde jag bättre igen lagom tills att läkaren kunde ta emot oss.

Jag ville verkligen bara sova. Vi bestämde att jag skulle åka hem, ta en halv sömntablett och komma tillbaka kring fyratiden för att sätta igång förlossningen kemisk väg. Men först skulle jag få en hinnsvepning och denna var så fruktansvärd att jag ännu är lite i chock. Haltade ut från sjukhuset och satte mig kutryggig i bilen och försökte att inte jämra mig vid varje minimala gupp, sväng och inbromsning. Klockan var uppskattningsvis kring halv tolv.

Kom hem, tog sömnmedicinen och lade mig ner för att sova. Låg i ungefär en timme men min korsrygg, mage och vad jag antar att var livmodern värkte så mycket att jag inte kunde sova. Hade en så hög ”grundsmärta” att jag inte heller förstod att de stunder då smärtan intensifierades kunde bero på värkar. Jag bara flämtade och halvgrät om att det inte kan vara meningen att det ska vara på det här viset. Jag var samtidigt rädd för att åka tillbaka in till sjukhuset för jag tänkte att då blir jag ju igångsatt — allt jag ville göra var ju att sova. Sedan började vi mäta smärttopparna och de höll i sig mellan en halv till en minut och kom med en till tre minuters mellanrum. Ändå var jag osäker på vad som var på gång, så jag bad Alfred ringa BB och de sa åt oss att komma in.

Jag kände mig lugnare direkt dörrarna till förlossningsavdelningen öppnades, värkarna avtog t.o.m. lite. Nu var jag trygg bland folk som hade koll. Förlossningen hade startat och jag behövde alltså aldrig någon kemisk igångsättning. Ritva som gett mig yoghurt på förmiddagen tröstade mig och sa att jag klarar det där, fast jag inte sovit. Hon lät säker på sin sak och fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

20171007_002

Värkarna ökade igen och hann bli ganska jävliga, kunde bara ligga och blunda medan de varade för jag klarade inte av att se människor då, kan inte förklara det men det kändes som att hjärnan överbelastades. Gick sedan direkt från noll värkmedicin till epidural. Klockan var då ungefär halv tre. När anestesiläkaren gjort sitt så blev plötsligt livet inte bara uthärdligt utan faktiskt också ganska jäkla trevligt, eller så som jag skrev åt mina kompisar när jag skickade bilden ovanför åt dem för att berätta om att jag befann mig i startgroparna: ”Nåjåå ingen beeb ännu men den observanta ser att jag förlöst en rågsmöggis. Finländskt! Har fått epidural så nu vill jag inte ens kasta mig från sjukhustaket längre.

Nej, en dröm var livet sannerligen inte då innan. Tacka gudarna att vi har tillgång till bedövning och smärtlindring, de av oss som vill ha det.

Döpte f.ö. rågsmörgåsen till Råger. Vi var mycket stolta över honom.

20171007_003

Värkarna försvann inte men kändes annorlunda med epiduralen, den vassa smärtan tonades ut och kvar lämnade ett dovt, tungt tryck nånstans kring korsryggen och ändtarmen som ungefär kändes som en överdrivet massiv förstoppning. Sa vid något skede åt Alfred att det känns som att jag ska bajsa ut ett bowlingklot och han ba ”Nå… det är väl inte så långt ifrån”. Herrejävlar, tänkte jag, han hade ju inte fel. KUL!

Något som funkade för mig att ta mig förbi värkarna och allt det var att prata med mina kompisar mellan varven, rapportera om läget och flamsa. Så det gjorde jag! Min barnmorska kom och tittade till oss nu som då och tog bra hand om mig. Alfred och jag pratade en massa och jag tror att vi hade ganska roligt under den tiden som bedövningen fungerade som bäst men å andra sidan så var mitt omdöme kanske inte det mest pålitliga.

20171007_004

Tyckte t.ex. att det var otroooligt roande att grejer dinglade från ett hål i min rygg så jag bad Alfred ta bild på det. MEN! Precis då överrumplades jag av en värk!! Det ser ut som ett jäkla skådespel till höger men näppan, sådär kan en värk alltså se ut, exempelvis när epiduralen håller på att släppa. (Fick fler doser vartefter.)

Vi spolar här framåt till att jag var tio centimeter öppen och det började bli dags för krystskedet. Vad som händer då är att värkarna förändras och börjar kännas annorlunda, man pratar om krystvärkar. Med guidning utav barnmorskan Linda försökte jag krysta ett par gånger men jag förstod inte hur jag skulle göra och Linda sa i princip åt mig att lägga ner. Hon förklarade att det brukar ta en stund innan kroppen förstår vad den ska göra, och sen då den gör det så är den redo, och att tills dess kan jag bara avvakta. Jag kommer känna ett behov av att krysta, sa hon. Att det kommer vara nästan omöjligt att inte göra det.

Klockan närmade sig skiftbyte och barnmorskan gick iväg för att lämna rapport. Nå, förstås får jag under tiden en värk som känns precis sådär som hon beskrivit. För att göra en lång historia en gnutta kortare så går det så att jag har två barnmorskor vid min bädd när Blenda är på väg att födas, och jag hade en enorm tur där. Dels tror jag att jag ville ta mig i kragen och krysta som fasen för att jag redan kände ett band till Linda så jag ville gärna föda innan hon åkte hem. Sen så fungerade det suveränt för mig att jag hade två kunniga kvinnor som dessutom var överens om allt — det gjorde att jag litade på dem till tusen procent. Jag mesade ur under en krystvärk eftersom att jag noterade att ingen höll emot vid mellangården och jag hade ju hört och läst om det finska greppet och jag var svinrädd för att spricka och jag bara ”Men ska ingen hålla emot?!”, och de svarade båda två, unisont, att jooodå men det kommer senare. Jag förstod inte alls varför för jag kände ju tvärtom väldigt starkt att EEEH näe u guys det är nog nu om någonsin ni ska hålla, men i.o.m. att de var så himla ense om sin sak så knep jag käft och krystade ordentligt vid nästa värk. Så började jag svära och de hyschade mig, sa åt mig att sluta prata och krysta istället, och jag lydde. Sen sa de åt mig att sluta krysta fast det känns som att det är det enda jag vill göra och jag lyssnade och jag höll tillbaka — här var tydligen Blendas huvud halvvägs ut — och några sekunder senare halvgrät jag att jag inte vet vad jag ska göra och frågade om jag fick krysta och de sa ja, så jag krystade, och ungens huvud var ute och då direkt var lättnaden så ofantlig att… att… nä, jag vet inte ens.

Hon föddes halv tio på kvällen. Det aktiva krystskedet varade bara i åtta minuter och fy fan så jag lider med de kvinnor som uthärdar det i en timme eller mer. Medeltalet för förstföderskor är en halvtimme, läste jag. Så jag verkar ha hittat lite djävlaranamma i mig ändå, eller sisu as we call it in Finland. Men mest tror jag att jag bara hade tur. Hon låg rätt, etcetera.

20171007_005

Och så här såg det ut några stunder senare. Den initiala megachocken hade börjat lägga sig för oss båda två. Liksom VA FAN en jäkla BABY kom ut ur mig???

20171007_006

Vi förflyttades till vårt familjerum och Alfred åkte hem för att sköta om katterna men återvände sedan. Jag var jättedåsig. Gavs i uppgift att dricka massor med vätska och gå på toa och tömma blåsan ordentligt innan jag somnade men då jag försökte gick det absolut inte att kissa. Höll på att förlora förståndet av nödighet och utav att aldrig få sova, så jag bad om en kateterisering och blåsan tömdes på NIO frickin’ deciliter urin. Tyckte att ni borde veta.

Sen sov vi. Vaknade nu som då av att Blenda gnydde och grät, men jag tror att jag sov ganska djupt där emellan. Helt bisarrt hur overklig den där natten kändes och samtidigt så ”naturlig”, i brist på bättre ord.

 

20171008_001

SÖNDAG 8/10. Tiden gick både snabbt och långsamt där på BB, tycker det är jättesvårt att få något slags pålitligt grepp om den. Aldrig förr har den tett sig som så mycket av ett gummiband — minuter känns som timmar men timmar känns som sekunder.

20171008_002

Förstås passade vi den här dagen på att fråga henne saker som ”Är du född igår eller?”. #skoj

20171008_003

Här hade hon hicka och var så jäkla gullig, och jag var dessutom lite skadeglad för haa haa äntligen hade hon hicka utanför min mage. Som jag har stört mig på det där eviga spasmandet.

 

20171009_001

MÅNDAG 9/10. Vi övade på att klä på henne, till vänster. Det var inte jättelätt, om vi säger så.

Vi hade hoppats på att kunna åka hem den här dagen, eftersom att varken av oss var i akut behov av vård och eftersom vi ändå bor så nära sjukhuset så kändes det nästan fånigt att vi var kvar där. Trots att vi blev suveränt omhändertagna där så kan jag aldrig helt slappna av i dylika miljöer, platser med många olika människor och ihållande stimuli. Har också alltid haft svårt att anpassa mig enligt andras rutiner i längre perioder, vill göra saker i min egen rytm och fast det är superlyx med välbalanserade måltider som serveras flertalet gånger om dagen, till exempel, så börjar det till slut klia i skinnet på mig. Jag är nog bara en för obekväm person, tror jag, för upplägget är ju sannerligen bekvämt, säger definitivt inte annat. Det kändes väl lite som att vi/jag hade två rutinsystem att anpassa oss efter — både BBs och bebisens.

Det verkade först lovande att vi skulle kunna åka hem på måndagen, men på förmiddagen visade det sig att eftersom att jag ändå förlorat en del blod under förlossningen och Blenda hade haft en aningen förhöjd temperatur under söndagskvällen, så ville de inte släppa iväg oss. Snopet eftersom jag saknade katterna så, mest. Men det rörde sig ju faktiskt bara om en dag.

 

TISDAG 10/10. Och så kom dagen då det var dags för hemfärd! Klädde Blenda i en igelkottshoodie (till höger på bilden ovanför) och hon var nu så sabla bedårande att vi båda blev typiskt odrägligt 2000-tals-föräldriga och knäppte cirka hundra bilder var på henne.

20171010_001

Sen fick hon sätta sig i babyskyddet och där fortsatte fotosessionen för KOM IGEN, kolla poseringen. Vi gavs inte en chans ju. Pirriga stegade vi sedan ut från barnabördsavdelningen och åkte hissen ner.

20171010_002

Och vi kom hem till en höstig gårdsplan med flaggan i topp. I bilen hade vi funderat varför det flaggades, men kom sen på att det förstås berodde på att det såklart var Blendahemfärdsdag. Tänk det! Alltför vänligt Finland, vi är verkligt hedrade. Stort tack!