Tagg: blogg

Här kommer natten

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

5 kommentarer

Mellan hägg och syren

20190606_syrenerna

Hittills varje dag denna månad har jag bestämt tänkt att jag ska blogga. SKA. Har haft innerligt storslagna planer om att skriva om sånt som sannerligen är småsaker. Det kan ju inte vara så svårt, eller hur? Men det är ju ett återkommande fenomen, det där, ett som det sällan blir nåt av. De första fem dagarna i månaden så kom jag mig inte ens för att börja, inte ett ynka ord knackade jag ner. Hur uselt? Men på den sjätte smäller det! Fast ganska knaggligt.

Jag har märkt att jag ofta kommer av mig i mina inlägg för att jag nosar på ämnen som jag tycker att kunde bli egna inlägg. ”Det där sparar jag tills imorgon”, tänker jag. ”Då kan jag fixa bilder, tänka igenom det och bara utföra det bättre”, intalar jag mig själv som en jävla lättlurad pajas. Sen kommer jag ju aldrig så långt på grund av omständigheter och personlighet och plötsligt har det gått för lång tid och allt det gamla, redan förberedda känns irrelevant. Lite som kokt potatis som man sparar för att steka nästa dag och så hamnar de bakom en stor burk yoghurt i kylen och där ligger de då och kallsvettas i en vecka. Ja ja, det där var väl inget nytt egentligen, det är bara det att det har hänt så ofta att det finns i huvudet mitt nu och ville inte lämna mig ifred.

Med det sagt så vill jag ändå berätta, eller mer nämna i förbifarten, att vi börjat riva inredningen i det lilla rummet invid köket som i bostadsannonsen kallades för pigrummet. Det ska bli Blendas rum och bakom möblerna vi skruvade ner hittade vi spår från forna inneboende. Ett fysikprov, ett punk/hardcore/nåt-ditåt-zine, och ett litet skolfoto till exempel. Bara ÄLSKAR det faktum att det är en 80/90-talets tonårspunkare som bott i det rummet förr.

Mer om rummet och mina ~inredningsplaner~ får bli i ett annat inlägg. JaaaaAAAAaaaa, jag vet hur osäkert det låter. Men jag ska försöka.

I övrigt är det typ tropiskt hett här nu och golvfläkten surrar och snurrar. Skickade precis in en beställning på takfläkt till sovrummet. Köpte en begagnad i värmeslagsframmanad panik förra sommaren och 1) den var lite vind och kändes därför osäker att ha på, 2) har små klockformade glaskupor och jag gillar inte formen på dem, och 3) saknade dessutom delen som man fäster i taket och hänger den på, fast det märkte jag först efteråt. Njä, inte världens bästa köp. Nu förstår jag ju att jag hade gett upp och bara tog det som fanns, även om det kändes som en framgång då att faktiskt få tag på en när alla var sålda eller slutsålda redan. Fan jag hoppas det inte är det som är på gång med den nya. Som dessutom kostade dubbelt mera. Håll tummarna för den! Åtminstone ser den snygg och ovinglig ut på bild.

Ser fram emot helgen, både på grund av det utlovade åskvädret och på grund av ledigheten. Eller det sistnämnda har ju redan börjat egentligen. Jobbade halv dag i dag och nu är jag ledig. Känns som länge sen som jag inte haft program för helgen och ser nu fram emot att bara vara. Fast helst på ett ganska produktivt sätt, är så många grejer och projekt jag skulle vilja ta itu med eller komma lite längre på. Vi får se. Ska börja med steg ett: Jaga barnrumsinspiration på Pinterest. Lämpligt arbetslass en kväll som denna!

4 kommentarer

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?

Mellan mysli och myror

20190502_mysli

Kära dagbok, de senare dagarna har jag allt mer ofta tänkt på att jag saknar bloggen, bloggandet och bloggosfären så som den tog uttryck för 10-15 år sedan. Framför allt hur den såg ut innan Instagram blivit allt mer mainstream och tagit över en stor andel av bilddagboks-mikrobloggandet. Och innan Twitter blivit mainstream också. Minns ni hur det var då?

Jag tyckte då på tiden att det kunde bli ganska störigt när folk skrev femton inlägg om dagen och varje ett bestod av en till fem meningar. Men nu kan jag sakna spontaniteten! (Aldrig är jag väl nöjd, förutom om jag får något mellanting då.) Mest min egen, antar jag. Allt var inte i närheten av genomtänkt. Allt behövde inte över huvud taget ens begripas av någon. Allt måste inte ha en poäng. Tänkte säga ”då”, men det gör det fortfarande inte.

20190502_myra

I år, faktiskt i april eller maj, så är det tjugo år sedan ordet ”blog” myntades. (Från weblog, web-log, till we blog.) Kan vi inte fira det genom att spontanblogga mer? Dela med oss av lösryckta tankar, om det så då bara rör sig om ett fåtal meningar. Låta saker vara riktningslösa, utan att absolut peta in dem i ett större sammanhang. Och inkludera en bild eller två som inte fyller något större syfte annat än att man vill minnas den där trevliga stunden under kvällen innan, efter att barnet somnat, efter att man duschat (ensam! Utan barn!), tagit på sig morgonrocken, kastat sig i soffan, och man äter en skål mysli och sen får en Myra i famnen. Till exempel.

Är ni med? Jag ska i alla fall försöka vara det.

8 kommentarer

Grödemånad

20190425_krokusar

Grödemånad och visst spricker det. Allt verkar vilja förnyas och ta itu med färska tag — till och med min blogg som fått en liten minimakeover. Den gick egentligen bara ut på att jag bytte ut färgschemat. Har blivit väldigt trött på att var och varannan blogg använt nyanser av gyllengult som accentfärg, så efter många år kastar jag in handduken och säger: Okej! Ni får ta den! Jag vet förstås att färgen inte är min att dela ut, men det låtsas vi inte om för det känns bra att tänka lite frikostigt hehe.

Nu blev brygden brun. Knappast ett färgschema jag skulle spå att vinner stort genomslag. (Å andra sidan, sjuttiotalet ÄR väl fortfarande rätt hett?) Alfred som tidigare häcklat mig för att jag använt mig av så mycket palmoljestänk i min grafiska profil (hehe) tyckte att det var trevligt att ta till kaffe istället. Det är mycket som är brunt förutom kaffe som också vinner pluspoäng i min bok. Trä. Jord. Choklad. Fönsterkarmar mot vita väggar. Spräcklor, fräknar och små gropar i ljust porslin. Glimrade fläckar i Selmas brokigt svarta päls. Sånt tänker jag på.

20190425_krokus

I ugnen står en banankaka sötad med äppelmos (tack för tipset Karin!) som jag väntar på att ska ta över, doftmässigt. Det luktar nämligen svagt av kål här inne hos oss just nu. Det sipprar in genom väggarna, vet inte från vilken granne. Det stör inte mig så värst men visst skulle banankaka vara en mer angenäm doft. Vi ska ta med kakan när vi åker till Alfreds syster med familj senare i eftermiddag för att grilla. Vi har skaffat champinjoner, sparris och halloumi. Det blir årets grillinvigning för vår del!

Och igår var jag på årets uteserveringsinvigning! Alfred hade varit på teater med Carla och en ny bekant Lisa, och sen kom han hem och sa att jag skulle gå ut på en öl med kvinnorna. Jag protesterade inte och cyklade iväg till Strampen där vi satt och huttrade under filtar tills att vi begav oss vidare till D.O.M. Forna stammisstället! I ett annat liv, och så vidare. Gud så länge sen. Det var fint och kul, men i natt låg jag ändå vaken och oroade mig för att jag sagt ogenomtänkta saker, avslöjat tankar och känslor jag inte ens vet om faktiskt stämmer till 100% eller om de bara gjorde det då, men så är det väl? Att man känner på ett vis i nån stund och sen när man tänker på det igen så tänker man eh va.

Det var sen antagligen också koffeinet som höll mig vaken. Jag hade druckit en Spanish coffee för värmens skull. Jag drack inte mycket igår, men nog märks det verkligen direkt för mig nu för tiden att alkohol är ångestframkallande, ingen fråga om saken. Men nu börjar jag vara ute på andra sidan. Mår ändå bra i dag! Ska bli kul att komma sig ut!

En kommentar

Från en cyberstad nära dig

I tisdags befann jag mig i Katternö ett par timmar och där i garaget fanns lådor med mina gamla pappersblock, rithäften, några skolböcker och allt möjligt sådant. Hann inte gå igenom dem men jag fick i alla fall syn på denna lilla teckning.

20180918_linscybercity

Lin’s Cyber City. Så som min hemsida hette cirka år 1996, efter att den allra först hetat ungefär Linnea’s Homepage, och innan den expanderade till Lin’s Virtual World.

Klistermärket har fastnat där i misstag i efterskott, efter att jag skannat in illustrationen och låtit den pryda sajten högst uppe. Så låt inte glasstrutarna vilseleda er, det var en högst seriös design. Eller alltså inte ironisk i alla fall.

Man skulle inte tro det när man såg på den där bilden, men faktum var att jag den där tiden fick en del förfrågningar på att göra grafik till andra tjejers hemsidor. Det var liksom de med tillgång till en skanner som fick göra sånt, bara. Framför allt var alla mycket ivriga till att ha något eget att det inte spelade sån stor roll om det var snyggt eller inte. Unikt var ändå lite coolt fast det var fult som stryk.

Minns exempelvis att jag gjorde en bakgrund med en bård till vänster (det var mycket sånt på nätet under 90-talet) med en gris på sig. Som jag tecknat med färgpennor. På det där typiska sättet med några cirklar inuti varandra ni vet. Tryne, huvud, kropp. Knorr överst.

Ja, vad ska vi säga? Det var simplare tider på den grafiska avdelningen.

Och jag tänkte nästan nostalgisera över tiden då man gjorde grejer för hand. Jobbade analogt, digitaliserade det sen. Men så kom jag att tänka på ett tvådagarsprojekt jag ägnade mig åt år 2015, som vid ett skede av processen såg ut såhär:

20150627_blomster

Det vill säga, min nuvarande header! Här har vi b, r, y och g.

En gång cybercitybo, alltid cybercitybo. Fast inser att min sajt antagligen borde ha hetat Lin’s Cyber Countryside istället. Being i slutändan a lantis and uppenbar naturtönt and all.

Förresten, är det bara jag som är gammalmodig som inte förstår grejen med att döpa bloggen efter sig själv? Alltså för det finns ju redan något med mitt namn som spelar en ganska avgörande roll i mitt liv, så att säga. Jag tycker det skulle kännas svinkonstigt att den här bloggen hette Linnea Portin. Det är ju jag? Och nån kvinna i Uppsala som jag hittat på FB. Är HON min blogg? Kan hon bli? Linnea Portin (fast den andra i Uppsala) skulle den i så fall heta. Lite frestad ändå.

Det goda inflytandet

Handen upp alla som fnyst åt influencers en gång eller fyrtiosju. Jag kan börja. *räcker upp samtliga extremiteter*

Bara ordet stör mig. Det vore skitlätt att direktöversätta men ingen vågar för tänk om det skulle få oss att låta omoderna och mindre kosmopolitiska!! Det vore ju sjukt genant att vi gick omkring och pratade som att vi inte förstod engelska, OH THE HORROR VA.

Och sen konceptet. Först verkade det bara konstigt att en del bloggare skulle få en ny titel. Nu förstår jag skillnaden mellan bloggare — som lilla jag — och influencers — som STORA bloggare med många avlönade samarbeten. Och ingen borde väl heller tituleras influencer om de inte försörjer sig till stor del via sociala medier och/eller har väldigt många följare.

Eller tja, är osäker på vilka regler som gäller men så tycker jag då. Reagerar så gott som alltid med skepsis när någon presenterar sig själv som influencer. Kanske för att jag nästan aldrig då hört talas om dem. Brukar undra: Vet personen att en influencer typ är folkvald? Det går inte att självutnämna sig till en, liksom. Eller okej, man KAN, men jag tappar ju förtroendet för den personen direkt vilket gör hens jobb ganska floppigt för hela poängen med en influencers uppgift är ju det motsatta.

clueless
Like hello? As if.

Nåväl.

Det är egentligen ett jättespännande fenomen, att ett yrke går ut på att personifiera olika koncept och produkter. Alltså lite obehagligt också, men ändå, alla väljer ju själva vad de vill stå för och ur det perspektivet är det väl inget märkligt med det. Likväl är det inte så konstigt att det uppstår konflikter i och runtomkring ett sånt fält. Och jag håller också med om att mycket av det influencers gör (joojoooo, #inteallainfluencers) inte är så nyttigt för vare sig andra personers eller planetens välmående. Jag förstår den kritiken.

Det finns förstås ändå, utan tvekan, värre saker att göra än att agera reklampelare för ett visst företag eller en viss livsstil — men visst påverkar det oss. Visst för det med sig en drös med ideal för ohållbara levnadsstandarder. (Ni måste inte vara snygga hela tiden. Ni kan inte vara lyckliga dygnet om, livet ut. Ni fasen får inte längre flyga så mycket som ni gör.)

Och visst tycker jag således att en influencer har ett större ansvar. Inte som privatpersonlig förebild, men nog i att grundligt tänka igenom vilka ideal och val hen vill ställa sig bakom. Influencers jobbar ju med att influera andra. Det minsta hen kan göra är väl att varje arbetsdag ställa sig frågan: På vilket sätt vill jag det? Egentligen tycker jag att det är enda sättet att genomföra jobbet — är man inte samvetsgrann och pålitlig så riskerar man ju förlora det som satt en i branschen: sitt inflytande.

Men jag vet inte, all denna kritik ändå. Ibland känns den faktiskt riktigt onödig. Jag reagerar särskilt på den när den kommer från personer som överlägset deklarerar att de inte bloggar själva eller läser andras bloggar, inte över huvud taget är så brydda i sociala medier heller, faktiskt inte följer med trender eller populärkultur särskilt mycket alls… MEN hen råkar ändå veta att influencers är si och så och det är aldrig positivt.

Hur kan någon med så lite koll möjligen veta vad det handlar om?

Ganska ofta får jag känslan av att orsaken till att kritiken uttrycks ligger i att en influencer är ett så himla lätt byte. För det mesta en ung, attraktiv kvinna som tjänar sin inkomst via företagen hon associerar sig med (istället för att ägna sig åt dem enbart för nöjes skull som många andra). Jag tror att det är lätt hänt att folk (ytligt) förmodar att yta också är allt dessa influencers har att erbjuda.

Sen måste en inte heller leta jättelänge för att hitta paralleller som kunde dras till att ”sälja sig själv” och historisk syn på det. Alltså, jag blir frustrerad då jag tänker på det. Vi erbjuder de här kvinnorna en position som vi sedan bannar dem för att de antagit. Bara det är ju störigt. Och en 🎶 tale as old as time… 🎶

Faktum är ju att om det faktiskt bekymrar en hur folk förvaltar sina inflytanden — och inte bara hur unga kvinnor gör det — så finns det fler håll man kan rikta sin kritik åt. Jag säger inte att man inte får problematisera kring influencers, självklart får man det, men jag säger att det finns andra inflytanden där ute också. Alla har ett, inte bara de som jobbar med det. En del personer som inte jobbar med det har ett större inflytande än många som gör. Så vi kan variera det där lite, det är det jag menar.

Och som den inbitna tjatfeminist jag är så vill jag därför påminna om att det också går att ifrågasätta en man med stort följarantal om han någonsin funderar på sitt carbon footprint och hur han kan rättfärdiga sin slösaktiga livsstil när världen drunknar i vår skit, eller hur han kan stå ut med att vara ifrån sin familj ute på jobb så ofta och så sällan finnas där för att vara en god förebild och närvarande förälder åt sina barn, eller hur det känns att vara en sådan galjonsfigur för kapitalism, materalism, kommersialism och allt som är åt fanders i vårt samhälle, eller om han över huvud taget brukar tänka på vilket meddelande han sprider åt sina fans, eller alla unga killar, eller hela omvärlden, när han så ofta visar upp sig från sina bästa, starkaste sidor och nästan aldrig sina svaga, och hur kan han stå ut med sig själv när folk mår dåligt utav det?

Eller förresten, säg inte så, var lite snällare istället. Åt kvinnorna också.

Jag tror inte att det skulle göra någons goda inflytande mindre.

Med fem ord

För nästan exakt sex år sedan, 2 augusti 2012, hade jag fyllt i en lista. Vi gör den igen!

BESKRIV MED FEM ORD…

Din personlighet:
2012 – Självsaboterande, lättirriterad, men mycket empatisk.
2018 – Tänk så här: Sparkling whine.

Haha, att beskriva sig själv som ”mycket empatisk” låter som sån bullshit! Minns ändå att jag kände mig lite gutsy då jag skrev så, för jag brukar inte säga sånt om mig själv. Nu tycker jag det bara låter osympatiskt men o welp.

Dina intressen:
2012 – Kretsar främst kring det konstnärliga.
2018 – Kanske särskilt former av självuttryck.

Din förhoppning om livet:
2012 – Att finna balans mellan allt.
2018 – Att min stig leder hem.

Din framtid om fem år:
2012 – Förhoppningsvis inte på samma ställe.
2018 – Alldeles hisnande att tänka på!

Fem år efter 2012 års svar så var jag inte på samma ställe heller. Jag var förvisso ledig men inte arbetslös, jag hade precis flyttat in i en nylägenhet som jag & min sambo faktiskt äger, och nu menar jag inte att låta krass men sambon var inte heller densamma, efter att i många år saknat husdjur hade jag två katter, och — sist men inte minst — så var jag dessutom höggravid. Grejer hinner hända på fem år, det vet jag nu.

Din största rädsla:
2012 – Att dö ensam och ångerfylld.
2018 – Att förlora Blenda/hon mig.

Dina politiska åsikter:
2012 – Samma rättigheter för alla människor.
2018 – Och mer stöd åt utsatta.

Din religiösa åskådning:
2012 – Agnostisk ateism. Vetenskap väger mer.
2018 – Fortfarande agnostisk ateist. Fred & kärlek.

Din vardag:
2012 – För det mesta tämligen händelselös.
2018 – Hemma, ganska kreativ, med sällskap.

Ditt favoritställe:
2012 – Ute i skogen bakom huset.
2018 – Faktiskt här hemma tror jag.

Skog är fortfarande en favoritmiljö men har inte riktigt nån favoritskogsställe längre på samma sätt. Trivs mycket bra här hemma, trots stöket och halvklarheten.

Dina stundande planer:
2012 – Imorgon lunch, loppis och samtal.
2018 – Duscha, äta och senare jobba.

Dina mardrömmar:
2012 – Psykologisk skrämselparanoia och oroväckande våldsamma.
2018 – Överdimensionerade gräl med mina nära.

Häromnatten drömde jag att vi bodde i en studielägenhet och Alfred skulle resa bort en tid och då skulle jag få en ny rumskamrat som hette Clemence. Alfred blev jävligt vresig för att jag ville flytta på några krokar så länge han var borta och då vi grälade om det fräste han ”Ska du gå in med skorna på då Clemence bor här va?” och jag blev FULLKOMLIGT triggered?? Sen bara vrålade vi åt varandra tills jag vaknade. Friskt.

Din kost:
2012 – Vegetarisk med för lite grönt.
2018 – Vissa saker tycks inte förändras.

Din stil:
2012 – Kvasiockultist med inslag av motorcykelhippie…?!
2018 – Nostalgisk, mer avskalad, mycket vintage.

Ditt drömyrke:
2012 – Kreativt, inspirerande OCH förstås välbetalt!
2018 – Samma! Plus sex timmars arbetsdag.

Din dag hittills:
2012 – Tillbakalutad och lågmält givande, typ.
2018 – Trögstartad men glad. Lite rastlös.

En par jämförelsebilder på det då? För att granska ålderdomens förfall? Jamen jovisst det låter kul.

Augusti 2012 –

20120807_linnea

Överskarpa bryn och rekordlångt hår.

I dag –

20180805_linnea

XOXO,
er nya Hannibal Lecter.

👷‍♀️ Under konstruktion 🚧

20180616_vrvessa

Lite WEIRD egentligen med vessaselfies tagna på språng som den här, alltså på en allmän toalett, just denna på tåget. För inte uppsöker man ju dem för att ta bilder på sig själv i spegeln, men det passar man på med ändå, och nu tänker jag att det blir som en besynnerligt stolt (?) dokumentation utav JAG KISSADE NYSS HÄR. Som det nya klottret, det digitala, istället för att gräva fram en kulspetspenna och plita ner ”Linnea was here” på dörren. Men det ska ni veta, e-världen, att jag var där.

Nyss som jag skrev detta fick jag en avisering från WordPress.com som gratulerade mig på min årsdag med dem. Denna dag för tolv år sedan registrerade jag mitt konto här, ändå känns det som att det var ganska nyligen. Nu har jag ju inte använt detta konto så länge, annars hade jag ju haft en massa gammalt bloggmaterial kvar. Både tråkigt och rätt skönt. Vem fasen var jag för tolv år sedan? För att inte säga tjugotvå, då det började.

Fick för en tid sedan svara på några frågor för Ratata och nu har intervjun publicerats, under rubriken ”Tack vare en datanördig pappa så har vi haft internetuppkoppling där hemma sedan 1996”. Kan eventuellt ha varit ett år tidigare men är i alla fall ganska säker på att 96 var året då jag gjorde min första riktiga hemsida med någon slags aspiration att göra den bra, den hette f.ö. Lin’s Cyber City. HUR kan det vara så länge sen? Och samtidigt: HUR kan det ha varit jag?

Jag undrar vem jag var, utöver en person som fallit pladask för internet. En som läste Kamratposten och syrrans Seventeen. Ägde väl en enda CD vad jag kan minnas (Aerosmiths Big Ones) och allt annat lyssnade jag på på kassett. Höll föredrag inför klassen på sexan om hur en dator fungerar men minns ju inte ett skvatt nu mera. Började sjuan, kände mig töntig och rädd. Såg Clueless, The Birdcage och Romeo + Juliet på bio. Kanske också Independence Day? Pyntade hemsidan med mina egna färgpennsteckningar som jag skannat, fyllde upp varje tomrum med blinkande ”under construction”-gifs. Men allt är alltid under konstruktion, lilla vän. Det är så livet fungerar.

I intervjun pratar jag lite internetnostalgi — det är liksom svårt att inte — men också livet efter bebis och då var jag bland annat inne på sånt som jag skrev om i mitt förra inlägg, det vill säga miljöångesten ur föräldraperspektiv. Tyckte det var givande frågor att tänka på. Önskar jag hade haft fler kulturtips att komma med men i ärlighetens namn så latmaskar jag rejält på den sidan just nu. Får återkomma med några här i bloggen istället då jag samlat på mig en lämplig skock.

Annat jag gör i intervjun är att spå i bloggarnas framtid! Fattar i efterhand att frågan kanske egentligen åsyftade vad jag tror att kommer hända med *min* blogg i framtiden, men äh. Ska man plocka fram spåkulan är det väl lika bra att passa på att kika lite runtomkring också!

Har på tal om det bara under den senaste månaden hört två personer anse — vid helt skilda tillfällen — att bloggen är ett dött/döende medium. Jag vet inte om det hör till saken att bägge personer var av manligt kön. Känns som att det ändå kan finnas en viss korrelation där. Bloggarna ÄR ju fortfarande och har väl alltid varit, kvinnans domän. Och blogg är inte så trendigt längre — nyhetens behag har lagt sig, folk har testat och tröttnat. Kanske var det inte som man föreställt sig. Kanske kändes det lite trångt bland alla kvinns, krångligt att hitta sitt gäng/publik, svårt att känna sig som hemma. Kanske intresserar man sig inte för det så mycket då längre. Kanske verkar det därför som något utdöende.

Och det kan jag väl förstå. Jag är likadan vad det gäller sport och idrott. Glömmer liksom bort att det existerar tills att det plötsligt tränger igenom till min bubbla. Och då bara: Oj  jahaja. Jomen just det, det där är ju en grej det. Det där gör folk.

Så nä-ä då! Bloggosfären lever och mår bra, skulle jag säga. Om än ständigt under konstruktion, precis som det ska va.

2 kommentarer

Hej / Hej

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.

2 kommentarer