Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged bloggande

Choose another tag?

AF_sidhuvud

Kikar bara blixtsnabbt förbi för att dela nyheten att Alfred har startat en (ny) blogg som han gett namnet Alfrednativa fakta. Den kan ni gärna besöka! Jag tyckte (liksom de flesta gör, antar jag?) att ett sådant bloggnamn lät som titeln på en måttligt vansinnig och sensationalistisk foliehattstidning, så då gjorde jag ett sidhuvud åt honom inspirerad av det och Daily Prophet-sidorna i Harry Potter-filmerna. Någon dag kan jag kanske avslöja vilket maniskt Hänt Extra-blaj artikeltexterna innehåller, eller så låter vi Alfred göra det. Vem vet! Ni får helt enkelt hålla utkik på bägge sajter.

sevendays.fi/alfred

brygdblock

Här har det hänt grejer mitt i natten. Inga jättestora, men tillräckligt för att det här stället ska kännas en gnutta nytt för mig igen och jag ska känna av den där vårliga förnyelsekänslan även här. Har gjort något jag tänkt på att göra en tid: Skippat häx-epitetet i mitt bloggnamn. Det som hindrat mig ifrån att göra det tidigare har varit att jag tyckt att Ä-bokstaven varit tveklöst och med hästlängder snyggast av alla blomstertbokstäver, med sina maffiga rödklövers-ä-prickar. Men kill your darlings va!

Min blogg fick namnet Häxbrygd år 2011 och mycket har hänt sedan dess. En av de grejerna var t.ex. att min expojkvän sedan flera år tidigare släppte en framgångsrik humppametallåt som bar samma namn som min blogg, och tja, det var väl kul men lite halvmärkligt att veta att folk som googlar efter min blogg istället hittar mitt ex. Nu kommer de istället att hitta ölsorter, förmodar jag. Mer än så har förstås hänt men det är svårt att precisera såhär bara.

Har förresten alltid misstänkt att den låten handlar om mig, eftersom jag också känner sångtextförfattaren. Låt mig presentera bevismaterial A, denna beskrivning ur textrad 2:

”en ilsken kärring i en kylig mörk grotta”

Vilket ju är typ precis hur mitt liv skulle sammanfattas av en lyriker som känner mig? Såatt… GANSKA transparent tycker jag.

Men åter till saken. En grynig tillbakablick för att få ett hum om tiden som gått då? Javisst!

haexbrygdlinnea_2011

2011 var mitt hår rekordlångt, blir förvånad själv när jag ser bilder. Minns inte så mycket av året, förutom att jag mådde uruselt under början av det och då var min blogg för stunden en fotoblogg eftersom jag inte klarade av att skriva mer än ett fåtal ord åt gången. Det gick sen om när ljuset återvände. När jag började skriva mer text igen skapade jag en ny blogg på ratata.fi som gick igenom ett par olika testtitlar (exempelvis Nulla dies sine Linnea, WUDDUP LATINNÖRDAR) tills jag landade på Häxbrygd som jag gillade p.g.a. 1) häxigt och 2) betyder ‘blandning’, min favoritgrej med bloggandet. Gillade också att det kändes starkt och reclaimigt (kallades ofta häxa då jag var yngre, och inte på ett smickrande sätt). Sedan något år tillbaka hade jag hängt mycket på ett forum där jag lärt mig mer om feminism och nu började jag att själv skriva om sånt på min blogg nu som då. I övrigt var bilder från året svåra att hitta eftersom de flesta bara finns sparade på en gammal hårddisk, alltså en som sitter fast i en stationär datalåda. Den ovanför tror jag inte att jag publicerat någonstans förut, så på det viset är den nästan splitterny!

haexbrygdlinnea_2012

2012 såg jag bistrare ut än jag var, som vanligt. Bilden ovanför togs mitt i natten, under spöktimmen, precis när vi sökte oss ut (#vampyrliv) och det var en av de varmaste och skönaste sommarnätterna jag kan minnas. Har använt den här bilden och andra tagna samtidigt mycket flitigt, och fortfarande är den en av mina favoriter. Min dygnsrytm blev under året mer och mer åt skogen tills att jag seriöst brukade sitta uppe hela natten tills att min sambo åkte till jobbet, och då gå och lägga mig och stiga upp när han kom hem. Whaaat. Inte konstigt att jag kände mig ganska meningslös. Inte direkt deprimerad eller särskilt olycklig, vad jag kan minnas, bara så jävla poänglös och överflödig. Lite sådär som att det går an helt bra, ända tills att du börjar tänka på det och då känner du blodet lämna huvudet och sen känner du paniksvetten tränga på i hårfästet. Men sen går det om och så går det bra igen att fortsätta likadant.

haexbrygdlinnea_2013

2013 hände grejer. Jag skrev ett inlägg som gjorde mig temporärt ökänd som en RASANDE FEMINIST i stora delar av Svenskfinland, jag klippte av mig håret och började jobba efter flera års arbetslöshet, jag upptäckte ljudböcker samt att jag hade möjlighet att lyssna på jobbet, jag fick vid något skede en identitets- och ålderskris och färgade håret lila som om jag var femton igen och dessutom en hipster, och vid slutet av året fyllde jag 30 och krisen som jag trodde att skulle bli megastor uteblev så gott som helt. Hade tydligen haft den tidigare. Egentligen tror jag att den pågått sen jag var cirka 27, tills att jag då var 29¾ ungefär. Flyttade också detta år min blogg att bo på blemma.net, som ej längre finns. Där fanns ett kollektivt bloggasin samt ett fåtal personliga bloggar, bl.a. Bff-Ellen.

haexbrygdlinnea_2014

2014 förde med sig förändringar, särskilt mot hösten och slutet av året. Jag började försiktigt och trevande tacka ja till sådana grejer som jag tidigare hade tackat nej till. Förhållandet jag var i tog slut efter fem år. Jag gick i samma veva och p.g.a. förkylning ner många kilo på en kort tid, men det var först efter att bilden ovanför togs (f.ö. av samma f.d., Jim), vilket var ohälsosamt men jag var i hemlighet ganska glad över det för jag hade också gått upp en del under året och trivdes inte alls med mig själv då en del byxor inte längre passade, och sånt. Började umgås mycket med Alfred. Minns att jag var aningen irriterad på att jag inte ännu kände mig redo att blogga om sånt, att berätta att jag träffat någon, et.c. Ville så gärna men kändes inte som rätt tidpunkt.

haexbrygdlinnea_2015

2015 bestod främst av mobilbilder men här är ett DSLR-undantag, på det viset rätt unik i sitt slag. Tyvärr var jag både trött, sjaskig och bakfull då den togs, men äppelblomstren bakom mammas och pappas hus var ju desto fräschare. Det här året flyttade jag också min blogg till min egna domän, d.v.s. hit till brygd.net. Kändes lite som att komma hem, hur klyschigt det än må låta. Har sedan -97 ungefär önskat mig en egen domän men aldrig haft någon som varit bara min förrän denna. (Blemma.net var förvisso min men den delade jag ju med andra, och det var fint på ett annat sätt.) Flyttade också på mig själv mot slutet av året, både Alfred och jag bytte bostäder till en gemensam.

haexbrygdlinnea_2016

2016 var ju så nyligen så jag tror jag avstår ifrån att försöka summera eller säga något beskrivande om det. Men ser ni på bilden? Märker ni att den kvinnan helt klart är mera Brygd än Häxbrygd? Lade ni märke till att år 2011 var helt tvärtom? Det var egentligen det jag ville komma till med den här återblicken. Så jodå, det var på tiden att titelbytet trädde i kraft! Helt uppenbart att det egentligen redan hänt, ju.

Som välkänt inom bloggosfären anses det vara en faux-pas att som bloggare inte svara på kommentarer, i alla fall så länge du inte är en s.k. storbloggare och tar emot hundratals kommentarer per inlägg. Trots att min kommentarsmängd är låg kan jag vara jäääkligt sen med att komma till skott, men planen är i alla fall alltid att svara. Klen ursäkt. Jag låtsas att regeln som gäller är ”bättre sent än aldrig”, men fattar ändå att min ovana är sjukt störande. Det är nonchalant att vänta för lång tid, även om det är oavsiktligt, och jag ogillar verkligen att jag är så slö med sånt. Ska försöka bättra mig. När en tar sig tid att plita ner en liten trudelutt så är det helt förståeligt att vilja ha en gnutta bekräftelse för den saken, något som i princip säger ”Jag uppskattar att du tog dig tid att kommunicera med mig”. Inget avancerat, bara artighet eller vänlighet. Är i alla fall sådan själv.

Det är just detta som är problemet! När någon bidragit med en lite längre eller mer eftertänksam eller bara en så klok, trevlig eller snäll kommentar så vill jag också att mitt svar ska reflektera hur mycket det uppskattas, men utan att det blir överdrivet, för då verkar jag endera töntig eller självgod. Jag vill kompensera, liksom. Sen lyckas jag aldrig med detta i slutändan, istället får jag bara prestationsångest från början och det dröjer en viss tid innan jag är redo att säga JAJASKITSAMMA och bara svara ändå. Därför kan jag också förstå att jag inte själv får svar snabbt, eller att det rent av glöms bort helt. Vet hur lätt sånt kan hända när en inte svarar på momangen.

Men så har vi Facebook. Där ser jag ibland att bloggare enbart klickar ‘gilla’ på kommentarer som inläggsdelningarna fått. Jag låter antagligen som en förnärmad 1800-talsdam här men ibland har jag förväntat mig mer än så, bara, särskilt då jag inte känt personen och det har alltså varit vårt ‘första intryck’-ögonblick som skett och jag dessutom har bjudit till mer i kommentaren och varit extra vänlig och så vidare. Åh, det här låter så fjantigt. Jag menar jag fattar att alla inte har intresse, tid eller ork att svara utförligt, samt att alla inte kanske bryr sig i vad jag säger och berättar, men håhå så slokörad en kan bli de stunder den vetskapen gör sig påmind, haha. Känns sådär som när folk försöker få tyst på en jobbig, gnatig FB-bekanting men utan att helt iskallt ignorera personen, vet ni? OCH JAG ÄR DEN PERSONEN!

Sådant beteende kan knappast klassas som ett tvättäkta faux-pas, men snopet kan det kännas i alla fall. Jag vill ju bonda (med å-ljud) liksom, relatera och anknyta. Men tji får jag ibland!

Vilka faux-pas i bloggosfären har ni svårare med än andra? Eller är det bara lumpet att haka upp sig på sånt för alla gör vi ändå nånting som är minst lika störande? *blängsneglar på sig själv*

20170120_004

Massvis med gånger, är mitt svar på frågan hur ofta det har hänt sig att jag inte uppdaterat bloggen på en vecka eller längre tid. Ingen ställde den frågan, men istället frågar jag er, kära läsare (i singular, a.k.a. mamma), om det inte är en bloggares fria rättighet att arrogant fabricera ett allmänintresse för bloggarens liv och leverne, så vad är fan vitsen med att blogga då? Hur som helst, faktiskt är sådana oregelbundenheter så pass regelbundna att det numera känns larvigt och tjatigt och alla kombinationer av de två att uppmärksamma det desto vidare. (Ändå gör jag det gång på gång p.g.a. är grömt frissam.)

De flesta gånger, när jag varit borta en stund, så brukar jag känna en viss press att knåpa ihop ett inlägg som endera 1) inte är helt charmlöst eller 2) tvärtom är fullständigt jäkla aptråkigt. Fördelaktigast så sövande att det i vätskeform lätt skulle fälla en skock med koffeinettriga piggsvin (#fyndigt) om du hällde ut det flytande inlägget i deras vattenhål, t.ex., varför nu än någon sjuk jävel skulle vilja göra sånt, och poängen med denna eftersträvade träsmak är alltså att sänka ribban så lågt det bara går och således undfly prestationsångesten en stund efteråt. De flesta gånger brukar jag ändock mesa ur och istället invänta det tillfälle som jag faktiskt är kapabel till att få till ett inlägg av typ 1 snarare än 2. Kan faktiskt erkänna att samtliga bloggpauser här beror på att jag tappat förmågan att skriva bloggtexter som innehåller det minsta uns av intresse, och istället har jag blivit en expertlig framställare av sömnmedicin och ilsket, ilsket självförakt.

Ett fåtal gånger, när jag väl bloggat efter ett sådant uppehåll, så har det hänt sig att någon har reagerat på vad jag inte-helt-charmlöst skrivit med vad jag gissar är förskräckt avsmak. Troligen har de hasplat ur sig ett BLÄ eller kanske ett BLÖRK, helt spontant som något de inte kunnat hålla tillbaka, lite sådär som en plötslig rapning som överrumplat efter en lång och stor klunk kolsyrad dryck, eller många små svalda tätt inpå varandra. Och för att komma fram till det jag försöker foxtrotta fram till: Sedan har de klickat på avföljningsknappen på Bloglovin’.

Jag låter Selma illustrera detta reaktionsförlopp —

20170120_002

Jasså jasså, Linnea har försökt blogga. *klickar överlägset på länk*

20170120_001

BLÖRK. *klickar äcklat på avföljningsknapp*

Alltså, det här kan jag inte klandra någon för. Det måste kännas tråkigt att följa en blogg som knappt uppdateras och då den gör det så levererar den bara inte, håller inte måttet, lever inte upp till ens förväntningar. Det har jag full förståelse för och jag kan bara beklaga. Ändå, ändå känner jag lite så här: NU?? Ni får nog av mig nu när jag precis visat er så mycket hänsyn genom att inte blogga? SALIGA ÄRO DE OMEDVETNA för alltså den här bloggen kunde vara så mycket sämre och mer störig. TRO MIG, jag har potential!!

I övrigt så har det så kallade vardagsbloggandet känts extra omöjligt på sistone, istället verkar det som att jag borde ha ett tema för varje inlägg för att det ska bli av. De få idéer jag har hinner likväl inte utvecklas innan de känns blasé, avbrott händer ideligen och livet är en snöbollseffekt. Jaja. Denna blogg kan säkerligen beskrivas som många saker, men en av dem är fasen inte ”spammig” i alla fall. Det är väl alltid nåt, ändå.

20161218_brygdoeverblick

Såg att folk listat sina mest lästa inlägg under årets lopp och tänkte ganska exakt att detta kan OCH SKA jag stjäla! Så här är mina topp tio inlägg enligt bedömningsskalan flest visningar:

  1. Det där som varar (längst) ✶ 21 november
    Är egentligen något (men glatt!) förvånad över att detta inlägg fick så många visningar att det klättrade upp hit, för det var mest bara en slags ström av medvetande. Inget särskilt genomtänkt eller strukturerat alltså, men den röda tråden var att öppna sig och dela med sig.
  2. Skruvar upp söndagsfrustrationsventilen ✶ 15 maj
    Här samlade jag några förargelser i eftersviterna av en debatt i bloggosfären (se punkt 7), men alla var inte särskilt nya. De två första var jag tvärtom mycket bekant med från tidigare, de irritationerna brukar göra sig påminda med jämna mellanrum.
  3. Om du känner dig utanför ✶ 2 november
    När finalisterna till bloggalan presenterades kom en nackdel med tävlingar fram — nämligen att sådana alltid resulterar i förlorare, eller att en del känner sig som sådana. Tycker att det är mycket mänskligt och måste inte vara en stor grej. Det är helt okej att känna sig snopen.
  4. Thinsplainin’, faaan ✶ 12 maj
    Personer med övervikt skrev om kroppsacceptans och jag blev ganska störd på sättet smala personer gjorde det till sin grej utan att ta hänsyn till att våra erfarenheter och situationer är annorlunda, särskilt i det sociala bemötandet. En del smala ansåg att eftersom de också kan dras med komplex så spelas deras kroppsacceptansmatch på samma plan, med samma regler, domare och publik som en tjock person. Det håller jag inte med om. Som det ofta tycks göra handlar det säkert mycket om tajming och just denna gång tyckte jag den gick totalsnett när de smala personerna bedömde tillfället som ett lyckat sådant att berätta ungefär att ”skönhet kommer inifrån hörni”, ”så strunta i vad andra tycker” ”och förresten här är en bild på mig i bikini”. 🙄
  5. Galenskapen ✶ 20 oktober
    Pratade om det här med bloggala och hur det inte riktigt är min grej, och jag tycker inte att det är så farligt eller fientligt att vara lagd åt det hållet. Var även trött på svenskfinland/bloggosfären och att det inte ska gå att säga ”njä, inte min tekopp” utan att nån ska börja häva ur sig överlägsna anklagelser om avundsjuka, missunnsamhet, bitterhet, och så vidare.
  6. Rumpberättelser från en onsdagsnatt ✶ 2 juli
    Gick ut en onsdag och blev påtafsad inte bara en utan två gånger. Båda gångerna av främmande karlar som jag utbytt sammanlagt NOLL ord med. Zero! Zilch! Nil! Som den jobbiga feminist jag är så tänkte jag förstås vidare på dessa strukturer, sådana som säger att det är okej att tafsa på okända människor, och vad sådana utmynnar i.
  7. Träningsbloggandet har gått för långt ✶ 10 mars
    I bloggosfären ökade klagomålen om att folk är trötta på att läsa om det ena och det andra, med kommentarer och inlägg i stil med ”Orkar inte med den här debatten”, ”Kan ni bara sluta prata om det där?” och ”Ganska fjantigt att alla bloggar om samma sak”. Ja, det är förstås hemskt fräckt av personer att ha andra intressen och engagemang än en själv har, så jag svarade på det enda sätt som var rimligt: Likadant! (✨SATIR✨)
  8. Calm your fabulous tits ✶ 27 januari
    Minns ni skönhetsoperationsdebatten i början av förra året? Hade nästan glömt den själv men nu mindes jag den och hur galen den var. Det var ett känsligt ämne, förstås, och säkerligen särskilt för de som själva har gjort/ville göra skönhetsoperationer. I USA år 2015 var ungefär 90% av de personer som gjort skönhetsingrepp kvinnor — runt samma siffra både för kirurgiska ingrepp och icke-kirurgiska (injektioner, t.ex.) — och det här säger väl något rätt tydligt, egentligen. Inte att kvinnor är ytligare men att de bedöms strängare utgående ifrån ytan. När det för varje man som tycker att han inte ”duger som han är” (i brist på bättre uttryck) går nio kvinnor som tycker precis likadant om sig själva så har jag svårt att tro att alla de här komplexen och lösningarna bara har med en själv att göra. (Tror för den delen inte heller att det är så simpelt för männen.) Det löns att granska djupare, grundligare. Att ifrågasätta strukturer är inte samma sak som att kritisera individer.
  9. Sordin ✶ 8 december
    Om psykisk ohälsa, som ju var ännu ett samtalsämne som blossade upp rejält under det finlandssvenska bloggosfäråret 2016. Jag försökte förklara hur det exempelvis kan vara att bli/vara deprimerad, för de som inte har egna erfarenheter av saken och kanske tänker att tankekraft är något som kan rädda en ur den gropen. Det blir säkert inte sämre av att försöka tänka positivt, men det är inte riktigt så simpelt.
  10. Låt mig dra upp nånting gammalt, så kan andra skrocka om hur typiskt kvinnor det är att göra sånt ✶ 14 januari
    Den klara förstaplaceringen med nästan dubbelt så många visningar som andraplatsaren. En återblick till början av år 2013 och hur det påverkade mig att i radio omnämnas som någon som skrivit ett kritiskt blogginlägg för att jag 1) har mens och 2) har använt en kaktus som tampong, och hela faderullan som följde efteråt. Hade inte vågat berätta om det tidigare, utav rädsla för att jag skulle uppfattas som pinsamt uppmärksamhetssökande och sånt, men så var det (som det brukar vara) en pågående diskussion som sporrade mig att ta tag i det.

Gudars, detta var verkligen metainläggens metainlägg. Hoppas på att jag ska komma med snäppet fler unika ämnen detta år. Jag skulle vara helt med på att ha en blogg som faktiskt också mejkade sens åt personer som inte hängde med i varje debatt i den finlandssvenska bloggosfären. Ja, vi kan nästan titulera det en dröm tror jag. Kan väl drömma om det i alla fall.

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

20161109_selmamyra

Måndag morgon. Jag är vaken men vill inte vara, vill snooza länge, vill låtsas att jag har sovmorgon fast det är måndag och en arbetsdag rusar emot mig. Snart måste jag ta emot den. Myra trampar av och an på mig och lägger sig på mitt ansikte, kurrar och purrar och pratar med mig, men det är först när jag kommer att tänka på gårdagsnattens blogginlägg som jag piggnar till. Åh nej. Vad har jag nu skrivit?

Ofta blir det så när jag försöker dela med mig. När jag försöker berätta vad jag tycker och känner, om åsiktsfrågor som jag inte har konkret grund och kunskap att stå på. Jag blir osäker och orolig. Jag är bekväm med att säga vad jag tycker men när vi går in på det personliga där det inte finns några tydliga linjer mellan rätt och fel händer det här sig, att jag i efterhand blir ängslig. Så ofta blir jag rädd för att jag ska ha sagt något urkorkat, att jag ska ha missat något väsentligt, att min ton ska låta helt annorlunda än avsett, att min attityd ska ha förvrängts.

Jag knuffar bort det ur huvudet och tänker istället på att kanske är det därför som jag så ofta drar mig för att bli fullt så personlig som jag skulle vilja vara. Kanske känner jag så lätt så här på grund av den där efterskottsskammen jag tidigare nämnde, den från flera år tillbaka, då jag avslöjade saker som kanske egentligen borde ha varit privata i mina bloggar och e-dagböcker. Kanske har det lämnat sina spår. Kanske är det därifrån den härstammar, min publiceringsånger, som dyker över mig utan att jag ens minns vad jag skrivit. Som en plötslig moralångest som sköljer över dig en söndagsmorgon efter en utekväll och det finns inga egentliga skäl till den, du har inte varit en idiot eller en skitstövel eller en skam för mänskligheten kvällen innan, men du har pratat mycket och shit hjälp gulp fan helvete tänk om du sa någonting du inte borde, skulle, vill ha sagt.

Jag tänker att kanske det är mer än så, kanske det är nåt slags resterande trauma från den där gången då allt blåstes upp i enorma proportioner och mina personliga åsikter betraktades med samma kritiska sinne som om det ungefär hade varit ett paragrafförslag till landets lagbok jag författat under småtimmarna. Kanske det är mer än bara något slags generellt ångestsyndrom, kanske jag är chockskadad någonstans inuti utan att ha fattat det. Hur var jag innan det? Kunde jag erfara slängar av denna samma oro? Jag minns inte. Är det normalt att känna så här? Jag vet inte.

På väg till jobbet skummar jag igenom mitt inlägg på telefonen och inser att det inte var så farligt, inte farligt alls. Jag samlar mod till mig och delar inlägget på sociala medier och en gillning dimper in nu som då. Det är en sådan alldaglig liten grej, att klicka på gilla, men det känns aldrig litet. Vänjer mig aldrig vid det, och glad är jag för det.

Så inser jag att det har gått om. Det känns inte så illa längre, inte illa alls. Det kan till och med kännas riktigt bra. För det finns alltid folk som fattar, det finns alltid vänliga själar och det betyder alltid lika mycket för en darrig själ som min på måndagsmorgnar. Det är det som gör det värt det. Att ta vad som ibland känns som en risk att bli lite mindre omtyckt, ifall det betyder att andra kommer lära känna mig lite bättre, och jag dem, för att vi är lite likadana ibland. Det är därför jag är här. Måndag, söndag eller nånstans där emellan.


P.S. Min efterskottsmorkkis för detta inlägg kom redan fem minuter efter att jag publicerat det, men bara för att jag insåg att det lät så himla bekräftelsefiskande. Haha!! Ville snarare bara tacka, berätta och applådera bloggosfärens invånare. MEN ÄSCH. Summa summarum: Tack och ursäkta!

20161119_linnea

I går kväll höll jag plötsligt en utläggning om varför jag blir så provocerad — ja faktiskt, provocerad — av att personligt bloggande används som ett verktyg för att stiga i popularitet, med denna popularitet som självändamål. Tyvärr (eller lyckligtvis) har jag glömt det mesta av det så jag kan inte recitera. Men som vanligt handlade det om vad bloggande är för mig och att jag tycker det är något väldigt genuint, eller borde vara, för att blogg är dagbok är självutttryck är personligt, och jag har stora jävla problem med konceptet att tävla i personlighet. Samtidigt så inser jag ju att blogg är mycket annat för många andra, men självuttryck och genuinitet är det viktigaste för mig och alltid vad jag försöker hitta både i det jag skriver själv och läser utav andra. En sådan blogg jag läser är förstås Ellens och därför blev jag jäkligt glad av hennes Årets Blogg-seger! Missa för guds skull inte hennes tacktalsinlägg. Hög igenkänning i mycket där.

Ingen bal på slottet för min del, men duttade på maskara och läppstift och trädde i ett par glittra örhängen ändå och begav mig ut i lördagsnatten. Mötte upp med Malin och vi hade förstås många möjligheter och orsaker att prata bloggosfär. Den ÄR ju en sån stor del av ens liv, så det är inte konstigt att den engagerar en så. Då vi satt där och pratade om vad vi tycker att bloggosfären borde vara, så blev det ganska självklart ännu en tusende gång att vad jag ofta saknar är substans — liksom, jag vill ha ett djupare djup, jag vill gå ett lager längre in, jag vill relatera och förstå och beröras. Av såväl stora saker som små. Jag vill lika mycket att jag själv också ska lyckas med detta och jag känner lika ofta att jag inte gör det. Det är svårt.

Tidigare i veckan så tänkte jag på att berätta om en morgon då alarmet ringde här hemma och jag hade sovit uselt, vaknat ett flertal gånger under natten, och en okänd tid innan alarmet ringt vaknat av att katten förde oväsen. Då hon äntligen slutade klev Alfred upp och jag tyckte då att han istället förde onödigt mycket oväsen på väg ut ur rummet och sen in tillbaka igen och sen hann jag inte somna om innan det var dags att stiga upp. Jag var på dåligt humör, var sådär buttert självömkande som en bara kan vara på trötta morgnar, och sa nånting om att kliva upp och väcka andra och hux flux fräste vi båda saker åt varandra och jag gick surt ner för trappan medan Alfred fortsatte sova och jag tänkte på detta och blev ännu surare, att det är det som är grejen, att sover jag dåligt så är redan bara tio minuter guld värda för mig för jag kan inte eller får inte somna om sen. Så surade jag i några minuter och sen slutade jag sura och ville gå upp och säga förlåt för att jag varit så sur. Var på väg, men hindrade mig, för jag tänkte att han kanske somnat om, och då skulle det ju vara ganska själviskt och oinsiktsfullt av mig att bara klampa in och väcka honom. Så jag lämnade det, men senare den dagen visade det sig att Alfred somnat om och drömt att jag kommit upp och att vi hade blivit sams igen. Han hade drömt det jag tänkt, alltså. Ganska bra flyt för oss, va?

Det här tyckte jag var en sån fin liten anekdot, i all sin simpelhet, men ändå delade jag aldrig med mig av den. Jag kan inte avgöra helt säkert varför. Dels var det nog för att jag var rädd för att den skulle bli för snuttig och fjantig, men också för att det känns som att en inte egentligen ska berätta om små fnurror även om de faktiskt bara är pyttesmå och reds upp snabbt. Det har liksom en stämpel av ”opassande”, som att det här på något vis skulle säga för mycket om vår relation. Men också som att det var något att undanhålla att alla par blir lite (eller jävligt) sura på varandra ibland. Som om det var någon hemlighet. Som om inte faktiskt 100% av jordens (vuxna) befolkning visste det.

Det är så ofta när folk delar med sig som de beskrivs som ”modiga”. Inte bara i bloggosfären. Jag höll på att få totalspader på alla välmenande och vänliga människor som beskrev Alfred som modig när han sommarpratat om förlust och sorg. Det här är krångligt att förklara men ungefär så här: Till och med när ämnet är en sådan oerhört mänsklig sak, en del av livet, så tycks det ligga en tabu kring det. Alla människor kommer förlora någon de älskar och alla människor kommer sörja sina förluster, och det är alldeles överjävligt att det är så, men det är så. Min mening är alltså inte att förringa någons sorg, men att problematisera kring hur vi genom våra uttryck befäster tabun som tydligen finns kring att tala om den. Det tar emot att tänka att vi gör det svårare att prata om sorg när det omtalas som att det är något en människa behöver mod för att göra. Förstår ni hur jag menar?

När någon delar med sig av något personligt så är min spontana tanke ändå ofta att det är modigt av dem. Om jag bara kommer ihåg det så brukar jag likväl inte säga det — jag brukar istället tacka för att de delar med sig, eller säga att vad de berättar är värdefullt och uppskattat. Jag vill inte vara en av de som i misstag stöder idén att ärlighet, öppenhet och genuinitet är något som det krävs mer än ens medfödda mänsklighet för att kunna uttrycka. (Önskelista: Mer mänsklighet åt folket och mer mänsklighet med folket.)

Förr i tiden brukade jag vara så öppen, alldeles för. Dumdristig snarare än modig. Ni kunde läsa mig som en öppen bok (jaja, i bloggformat) och jag begriper inte nu, många många år senare, hur jag kunde vara bekväm med att dela med mig av så mycket. Mycket efterhandsskam från den tiden, samtidigt som jag gärna skulle vilja röra mig lite mer åt det hållet igen. Så kanske jag får försöka jobba på att inte sitta och svamla så mycket om vad jag tycker att bloggosfären och bloggar borde vara och istället göra nånting åt det där jag kan — i min egen. Får se hur det går.

För ett par dagar sen fick jag för mig att det var dags att hitta på någon slags kortfattad beskrivning av bloggen och det jag landade på var ”grädden på moset och regnet på paraden”. Tycker dels att det summerar ganska bra men också att det inte riktigt säger någonting. Som jag sa åt Alfred så känns det lite som att jag är så här: ORD???? (Vilket i och för sig också summerar mig/bloggen ganska bra så whatevs.)

20161103_kittel_001

Senare den kvällen så passade jag också på att försöka fixa någon bloggorienterad profilbild, så jag tände dagsljuslampan och poserade med min kittel (såklart). Har en ful efterhästsvansfjång i håret men alltså är det något jag mer och mer börjat ge upp med så är att det att ha hår jag är okej med.

Typ 9 av 10 bilder jag tog var suddiga för att jag inte lyckades sätta på slutarljudet så jag visste aldrig när bilden togs utan rörde mig för mycket. Här nedanför har jag t.ex. dubbel högerarm. Syns på min jävligt uppstyltade axelposition att jag höll på att försöka hitta något bekvämare samt att jag har ingen aning om jag ska bete mig naturligt framför en kamera, men jag låtsas att dubbelexponeringen är en häxig effekt och inte en teknisk felfunktion.

20161103_kittel_002

De tjusiga sockorna är såklart de som Karin stickat och jag fick! Sitter vid min sminkhörna som befinner sig mitt emot min datahörna, kameran står på skrivbordet. Är tyvärr väldigt dålig på att minnas att jag har denna sminkhörna och använder mig oftast av badrummet.

I övrigt så nyser jag nästan konstant i dag så vi ska se hur denna helg blir. Både jag och Alfred är i alla fall helt lediga, hans bok har gått i tryck och jag blir själv lite knäpp då jag tänker på all ledig tid jag plötsligt har framför mig. Har jobbat varje dag de senaste två veckorna + lite till så det känns väldigt ovant att bara ha fritid. Kom precis in efter att ha varit ute på gården med katterna, och innan det hämtade vi ut ett nytt grönskande påslakanset som vi inte kunde motstå så härnäst tänkte jag städa sovrummet, plantera om den stora zamiakallan som vi hämtade från Katternö för en tid sen och ställde i sovrummet, öppna fönstren och  vädra länge, samt såklart ta det nya lakanet i bruk. Jovars, har en bra dag på gång här!

Jag tror det här får vara sista metainlägget jag skriver om bloggosfären på en lång tid, ska hämta inspiration från Malin och göra mitt bästa för att försöka nonchalera jakten på ”vem som har rätt och vem som har fel”, hur störande den än är. Min åsikt är ju då att alla har rätt i bloggaladiskussionen. ALLA! Alla nominerade är de rätta personerna (folket har talat!), alla förtjänar sina nomineringar (alla är mycket uppskattade!), alla åsikter är sanna (galan är super! den är också inte allas grej!), alla känslor är berättigade (glad/snopen/innanför/utanför/tacksam/överflödig), och så vidare. Jag tror också att alla är fullt kapabla till att känna på flera sätt än bara ett, för den delen.

Jag skulle egentligen kunna sätta punkt för detta inlägg där, antar jag. Men eftersom jag inte förstår bättre gör jag inte det. Ty innan jag tar denna ämnespaus har jag SAKER ATT SKRIVA. *trumpetar fanfar*

kittencomputer

Ibland känns det som att bloggosfären (eller kanske alla sfärer?) delas in i svart och vitt och att det är jätteviktigt att befinna sig på ena sidan. Nej, stryk det där, det är inte ”jätteviktigt”. Det verkar istället ibland vara fan i mig OMÖJLIGT att inte skuffas iväg till endera, för min del oftast den svarta. Måste hänga ihop med min glädjestrålande personlighet!!

Förstås är bloggalan ett ytterst levande exempel på detta just nu. Har läst en del kommentarer spridda här och där efter mina inlägg om ämnet, och… eeh. Att förtydliga är kanske förgäves, men ökad förståelse vore önskvärd så jag ska likväl ge det ett försök.

För det är så att jag ser mycket tjusning i bloggalan, kanske främst ur andras perspektiv men oavsett så ser jag den, så det betyder att det är mycket vitt i min hink. Där har vi grunden då. Men personligen är jag inte så intresserad eller engagerad. Vi sätter i nån skopa harmlöst mellangrått. Men jag ser också några få tråkigheter, så det betyder att vi skvätter i lite svart. Å andra sidan så tycker jag att tråkigheterna är fullkomligt mänskliga och naturliga. Exempelvis tycker jag att det är helt förståeligt att en känsla av impopularitet kan följa med då vi rangordnar någonting så personligt som personliga bloggar (vilka för många är en förlängning av våra personer). Sådant kan lätt tas personligt, även om det inte avses så utav någon alls. Och i och med att det just är så mänskligt att känna så, så är den svarta färgen inte nattsvart syndasvart kolsvart, utan en ganska svag nyans av svart. En inte så pigmenterad, utan en ganska genomskinlig, sådär som ett billigt nagellack du måste måla i flera lager för att det ska bli heltäckande svart. Några droppar av det, då. Rör ihop denna färgblandning. Sist och slutligen är allt ganska helt okej och en ickehotfull nyans av snärttigt ljusgrått.

Ursäkta för denna hiskeliga metafor, förresten. Visste inte bara hur jag skulle förklara det på annat sätt.

Jag har stött på flertalet tankar om att det skulle vara bäst om alla kunde från första början skippa att jämföra sig med andra, strunta i eventuell negativitet, istället känna sig självsäkra och trygga, erfara att de får vad de behöver/önskar ifrån bloggupplevelsen, och så vidare. Naturligtvis. Absolut. Självfallet. Det skulle såklart på alla sätt vara fördelaktigt. Men är detta faktiskt en nyhet för nån? Eller faktiskt givande information för nån? Detta är säkert igen en sak jag borde be om ursäkt för, men återigen vet jag bara inte hur annars jag ska säga det. För alltså ni gör saker lite väl simpla då ni säger sådant. Och samtidigt så svåra.

Min poäng med det här med utanförskap/innanförskap var att det är fullkomligt mänskligt att känna ett sting när en lämnar utanför. Det handlar inte ens om specifikt bloggalan, utan bara den här känslan av att dras med i något och sedan likväl inte rymmas med. En tusendel av en sådan känsla du kan ha när dina kompisar går på fest men ingen har frågat om du vill komma med eller när ingen sätter sig med dig i skolmatsalen. Ni fattar. Sånt vi kan stöta på här och där i våra liv. Utanförskap, om än bara en gnutta.

Och jag tror banne mig att det är helt okej att känna sig snopen eller ledsen, om än så bara i en kort sekund så som jag gjorde, eller fast en hel dag eller längre. Vi har alla olika bakgrunder och erfarenheter, och saker kan lika bra träffa mitt i prick som vid sidan om. Det betyder inte att det alltid finns skäliga välgrundade orsaker till att känna på ett vis eller annat, men alltså vi pratar ju för fasen om spontana känslor och inte genomtänkt logik.

Så vad jag menar är att det är frågan om ifall att det är så lätt, eller ens möjligt, att uppnå målet att inte bry sig alls. Är det ärligt talat ens någorlunda värt det att fortsätta sätta teflonhöljet som ideal, när det ändå är så naturligt att nu som då känna sig utanför? Jag tvivlar innerligt på den saken. Och jag känner lite att när folk nu fortsätter att indirekt tillrättavisa känslor som innehåller en viss mängd misslyckande, så blir det ju liksom ännu ett bidrag till misslyckandenivån. Vet ni vad jag menar? När jag är som mest frustrerad på detta så känner jag så här: Kan vi bara pliiiz få berätta om misslyckade känslor utan att nån kommer in och säger neppneppneppneppnepp så ska du inte känna/reagera för att vara en lyckad individ hörrödu…?

Men nu känner jag mig ganska axelknyckig och vill sammanfatta det så här: Det skulle som välkänt vara härligt att ingen någonsin kände ett sting av något slag över huvud taget. För mig personligen skulle det också vara ungefär lika härligt att folk alltid förstod precis vad jag menade varje gång jag försökte säga något, meeen det är inte riktigt så det ligger till här nu va? ¯\_(ツ)_/¯