Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged citat

20170410

Ville nån ha en gigantisk bild på mig? Inte? SÅ TRIST FÖR ER DÅ!

Har haft en vresig jobbig irriterad dag, men det har funnits bra delar i den också förstås. Här är tre av dem:

1. Det stillsamma regnet, ursäkta floskeln men: balsam för själen. Blåmåndagen lever upp till sitt österbottniska namn, mulen måndag, och jag klagar icke. Gillar verkligen det här vädret.

Gick iväg för att handla lunch och kände mig generellt sur, som att alla nerver låg på utsidan, och så genom de stora fönsterna i trapphuset ser och hör jag plötsligt regnet. Omgivet av tystnad. Kändes som att jag klev ut ur kaos in i harmoni. Fick stanna upp och stå och titta och lyssna en stund och kände hur nerverna sakta kröp in under huden igen. När jag gick hem från jobbet föll igen ett svagt regn och jag tyckte bara det var skönt att gå ut i det, gå igenom det. Nästan så att jag gjorde små dansanta skutt runt vattenpölarna, men avstod, vill ju inte se ut som en hur stor klyscha som helst.

2. Jeffrey Eugenides The Virgin SuicidesStorytel. Började på med den förra veckan och har inte alls kommit långt ännu, men ack den är så fin, så fin, så fin. Har sett Sofia Coppolas filmatisering av den ett par gånger men det är troligtvis långt över tio år sen jag sist såg den, men ändå snurrar Airs score till den ofta i bakhuvudet så länge jag hörslar ljudboken. Ser fram emot att se filmen igen efter att jag är klar med denna magnifika bok. Den har en sån drömsk stämning som är både sorglig och förtrollande, på något vis skir. Blev helt betagen av exempelvis detta citat:

“We could never understand why the girls cared so much about being mature, or why they felt compelled to compliment each other, but sometimes, after one of us had read a long portion of the diary out loud, we had to fight back the urge to hug one another or tell each other how pretty we were. We felt the imprisonment of being a girl, the way it made your mind active and dreamy, and how you ended up knowing which colors went together. We knew that the girls were our twins, that we all existed in space like animals with identical skins, and that they knew everything about us though we couldn’t fathom them at all. We knew, finally, that the girls were really women in disguise, that they understood love and even death, and that our job was merely to create the noise that seemed to fascinate them.”

3. Bokade tid för att prata med någon om det bräckliga psyket jag erfar dessa dagar. Hade egentligen redan en tidsbokning men den låg så långt framme att jag ringde och bad om en tidigare. Det fick jag. Hade en riktigt uslig dag mot slutet av förra veckan, som fick mig att inse att det kanske var värre än jag riktigt velat låtsas om eller gå med på. Mådde verkligen bajs hela dagen och på väg hem från jobbet ringde jag åt mamma och grät. Liksom, bara några meter utanför kontoret, ute på stan, på trottoaren, mitt på blanka eftermiddagskvällen eller vad fan än klockan fem motsvarar. Väl hemma satte jag mig ute på trappan och snörvlade med gråtflammig hy och rödsprängda ögon, då en gubbe med bekymrad men oförstående blick kom förbi med en leverans åt Alfred, kul. Helgen var bättre men märkte också att känsligheten är hög, jag blir lätt stressad och mycket riskerar sparka igång en ångestepisod. Så har det egentligen varit en stund men jag tror inte att jag identifierat den saken tidigare, inte på samma sätt.

Men mer om detta en annan gång. Ämnar försöka rapportera om den här emotionella berg-och-dalbanan jag (mot min vilja) åker nu för tiden, ska bara samla en gnutta mer mod först. Våga släppa det krampartade taget om vagnen och sträcka upp händerna i luften som en galning, för att fortsätta på metaforen. Varför denna sista punkt är listad som en positiv sak är kanske aningen otydligt, men alltså, känner mig bara nöjd över att jag tog tag i saken och att det gick att ordna.

Jepp jepp, det var det. Kommer inte på något vettigt slut på det här inlägget, så snipp snapp snut då.

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/

P

Hittade möjligtvis djurvärldens bästa bok på loppis för några veckor sen, som jag inte kunde motstå eftersom den 1) är fin, 2) handlar om djur och 3) kostade 1,50€. Den utkom 1965 och innehåller texter av flera skribenter. När vi kom hem hade jag högläsning åt Alfred, en text om näbbmöss och en om kråkor, och båda två var så spektakulärt förtjusande att vi båda bara satt och fnissade. Både Världens värsta vilddjur (näbbmusen) och Vår fullfjädrade fiende (kråkan) är skrivna av Alan Devoe, som eventuellt kan vara min nya favoritförfattare.

”Den är orädd som få. När jag var pojke släppte jag en gång in en näbbmus i samma bur som en vit råtta. Jag tänkte bara låta den vara där ett litet tag medan jag gjorde i ordning dess egen bur. Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger. Skräckslagen tryckte den stora motståndaren i en hörna, medan näbbmusen utan en sekunds tvekan pilade tvärs över buren, högg råttan i strupen och tycktes vara överallt omkring den på en gång. Det slutade med att näbbmusen slök råttan med hull och hår.”

Ifall ni missade: ”Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger”!! Alltså om ni inte älskar den meningen så är det dags att ni kontaktar era läkare för ni är fasen inte friska.

”Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ‘väcka dom som sover’. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.”

Och ifall ni inte älskar kråkor också så är ni bara jäkligt tråkiga. Vet ej om det finns botemedel. Utöver att, eh, tänka om.

Trevliga bilder i härlig matt kvalitet och hög färgmättnad hittas också i boken, exempelvis på fladdermöss (Fladdermusen har inbyggd radar) och delfiner (Havets upptågsmakare).

Även tvättbjörnar tilldelas ett kapitel (Intelligent och fingerfärdig) och boken rymmer också några uppslag, så som Fjärilar från hela världen. Bra köp!

20160902_vidrommersamycket

Har tryckt upp ett fåtal tygkassar med Tove Jansson-citatet ”Här händer så lite och vi drömmer så mycket” på, efter tipset av min Kulturviskollega Mikaela. Suveränt citat, eller hur? Hade aldrig hittat något lika perfekt själv. Ska lotta ut kassarna via vår Facebooksida så där kan ni anmäla er för att delta i lotteriet!

I går kväll gick vi ut för att ta några ”produktbilder” för utlottningen, men använde sen dem sist och slutligen inte för ändamålet. Är likväl så förtjust i den här bilden som Alfred tog, i den gigantiska växten till vänster, de låga rönnbärsklasarna, allt blad- och lövverk, det magnifika kvällsljuset. Tycker den känns väldigt Tove Janssonig, faktiskt.

Hyser höga men lågmälda förhoppningar för veckoslutet. Har dragits med feberkänningar hela veckan men inget har brutit ut ordentligt, så jag har jobbat på som vanligt. Det har gått, men det märks framför allt nu, när jag är ledig, hur utmattad det gjort mig. Han jag bor med har tidigare i dag åkt till Stockholm för att spexa för österbottningar som bor där, och själv hoppas jag på att kreativitetsknäpparna och produktivitetspangerna ska avlösa varandra resten av helgen. Känner mig pysslig. Har t.ex. planer på att sy om några plagg och plantera om några växter, men vi får se. Känner mig dessvärre också sömnig, mina nio timmars sömn och tre kaffekoppars styrka till trots. Ska börja med att traska till affären för att jaga krukor och uppiggande luft på vägen. Okej, hejdå dagboken.

20160826_loversandmadmen_001

Här är det senaste pysslet, tryckte ett Shakespearecitat på en tygkasse. Det här var främst en testkörning men blev så förtjust i resultatet att jag kanske gör fler av samma.

20160826_loversandmadmen_002

Och trollerier; galningar och kära
Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ,
Att vida flera saker de förnimma,
Än något kallt förnuft förmår begripa.

Har jonglerat många bollar på sistone. Har fått en rolig och samtidigt skrämmande förfrågning som jag inte vill prata om ännu men ska ge ett försök, har gjort en liten intervju för Vasabladet idag (borde dyka upp på söndag) angående Kulturvis, har ströjobbat mycket med nämnda projekt, har skrivit en text om serien Stranger Things med titeln Främmande saker, bekanta detaljer för samma sajt (har förresten tidigare också presenterat mig där genom ett kulturfrågeformulär som alla gärna får kopiera och fylla i), har skrivit en kvinnochauvinistisk krönika om dubbelmoral med rubriken Skönt för oss kvinnor och är jäkla glatt paff över all positiv respons jag fått på den, (och på tal om krönikor — för en tid sen skrev jag också en om fina internauter vilken jag inte tror att jag länkat till förut, Så som på internet, så ock i världen,) har kaaanske kanske kaaaaanske en till grej en knapp hundradedel på gång som jag nu nämner på ett störande (men oavsiktligt) hemlighetsfullt sätt, samt funderar titt som tätt på den där fabeln jag ska skriva nån gång.

Tänker ofta att jag borde läsa mer, lära mig mer, hänga med mer, skaffa mig mer bildning, utvidga mitt ordförråd, ha bättre koll, bli mer sansad, lugna ner mig, öva mig på att vara cool, bjuda till mer, öppna mig själv mer, bli mer bekväm med att vara varm, rikta mig utåt mer med nyfikenhet, rikta mig inåt mer med eftertanke, övertyga mig själv och andra om att jag är… ja, jag vet inte. En sån person som jag skulle vilja vara, antar jag. Och det känns inte som en jättedeprimerande insikt eller som jättekrävande tankar, för en gångs skull.

Där emellan pysslar jag alltså med textiltryck och har (i samarbete med Alfred) äntligen bytt lampa i köket till den jag hittade i en container utanför jobbet i fjol våras, har (snett) fållat upp gardinerna i sovrummet, hängt upp en trädgren jag hittade på trottoaren med två bitar rep och två krokar i sovrummet att hänga kläder på, kastar ofta en längtansfull blick på den stora spånskivan som står i tamburen och väntar på att bli påmålad, har tvättat massor med kläder, reparerat torkställningen, städat, plockat, sorterat, fortsatt med den oändliga historien som går under arbetsnamnet Organisera Mera och förmodligen kommer att fortsätta göra så under resten av livet.

Det är mycket, det är roligt, men det krävs också så förbannat litet för att jag ska känna mig som en enorm flopp, som bara gör meningslösheter, som är korkad som tror att jag kan komma ifrån den jag är, ett misslyckande, ett misslyckande som blir extra misslyckat i.o.m. att det emellanåt glömmer bort sitt misslyckade status quo.

Så vältrar jag mig i det i några sekunder eller minuter och så vänder det utan att jag märker det och så går tankarna över till något roligare, som jag engageras mer kreativt i, som ger mig mening, även om den bara är påhittad, och jag känner mig… faktiskt ganska okej. Liksom inte som att jag mår okej, fast visst det också, men som att jag är en helt okej person. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre, smartare eller dummare, roligare eller tråkigare, snabbare eller långsammare, än någon annan. Stundom underskattad och stundom överskattad, ibland intressant och ibland tröttsam, emellanåt förtjusande och emellanåt frustrerande. Precis som alla andra.

Hela dagen har jag gått omkring och tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Och det är första gången på mina åtta månader som trettiotvååring som det inte fått mig att känna mig så jävla hopplös. För jag har också tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Det är så länge det kan ta. Det kan ta trettiotvå år och det måste inte vara för sent för det. Du kan bli trettiotvå år och du kan ändå kanske hinna med. Inte hinna med allt, men inte heller hinna med inget, och på det sättet bara hinna hinna med.

Inte för att jag ännu har klurat ut vad jag ska bli då jag blir stor eller nåt sånt, men jag har haft en sån förunderlig känsla på sistone, särskilt i dag, för första gången i livet, som att jag kanske faktiskt kommer kunna lösa det mysteriet innan jag ligger på min dödsbädd.

Men nu ska vi hålla oss realistiska här. Jag kan ju också dö imorgon.

Men först ska jag sova. Och eventuellt skaffa mig en mindre svärtad uppfattning om vad som är ”humor”. Samt försöka komma ihåg att DRICKA MYCKET VATTEN OCH HÅLLA MIG HYDRERAD FÖR DEN TENDERAR JU DESSUTOM OCKSÅ BLI GANSKA TORR. *mic drop*

fisvfeminsta

I början av denna månad fick jag äran att bli administratör för FB-gruppen Finlandssvenska feminister jämte systrarna Hanna P. och Lina E., hemskt roligt! Gillar ju att pyssla med saker och har ett par små spretiga idéer för vad som kanske komma skall. En sak har jag fått i ordning under förra veckan, då det slog mig att vi såklart måste ha ett gemensamt instagramkonto där vi växlar innehavare vecka för vecka. Så följ gärna med på instagram.com/fi.sv.fem! Vad som helst kan dyka upp där, den röda tråden blir förstås feminism och finlandssvenskhet/Svenskfinland, men hur pass påtaglig den tråden blir är upp till var och en som har hand om kontot för stunden.

Det är från och med idag som vi kör igång på riktigt, d.v.s. med de individuella veckorna, och jag kommer själv att hålla i tyglarna där om ett par veckor men denna vecka är det Hanna som har hand om kontot. Tog mig dock friheten att fylla ut slutet av förra veckan (a.k.a. väntetiden) med ett fåtal (feministiska, finländska) citat:

fisvfemmiinafisvfemedithfisvfemtove

Psst, bilderna är länkade till instagramposterna och där hittar ni lite mer info om citaten!

Det var dagens skamlösa reklam. Helt skamlös faktiskt. Följ oss! @fi.sv.fem ✌

feminismardenradikalaidenattkvinnorarmanniskor

”Feminism is the radical notion that women are people.” — citatklassiker av Marie Shear, 1986.

Av vad jag har kunnat iaktta så blir få aktuella ideologier bemötta med samma aversion som feminismen. Nånting som regelbundet stör mig är tendensen att tycka att rörelsen torde vara homogen. När en uttalad feminist säger någonting, då tycks det tala för alla andra uttalade feminister också. Sen anklagas vi 1) för att tycka så, och 2) för att inte vara överens. Inte inom någon annan grupp förväntar vi oss samma sak. När ex. påven uttrycker sin åsikt om något förstår vi att alla medlemmar av den katolska kyrkan inte nödvändigtvis håller med.

Jag undrar om detta hänger ihop med en generell kvinnosyn som genomsyrar samhället — trots att det allmänna medvetandet VET att det finns ändlösa variationer kvinnor emellan så förväntar det sig ändå att kvinnor ska vara på ett visst sätt, enhetliga. Att kvinnor har (individuell) frihet är, trots allt, en jäkligt ny idé. Män har t.ex. kunnat engagera sig politiskt hur länge som helst, för oss kvinnor är det bara snäppet över hundra år sedan vi kunde börja rösta och ställa upp i val. Hur länge tar det att förändra en hel (dessutom s.g.s. världsomspännande) kultur? Längre än ett sekel, tror jag.

Andrea Dworkin om kvinnohat & antifeminism:

”Feminismen är hatad för att kvinnor är hatade. Anti-feminism är ett direkt uttryck av kvinnohat: det är ett politiskt försvar av kvinnohatet.”

För andra aversioner gentemot feminism bottnar naturligtvis i annat än relativt omedvetna och tämligen passiva ärvda normer och traditioner. Skippar djupdykningar i det för det kan ändå bara resultera i konstaterandet att en del människor är bortom mitt förstånd.

Lämnar er istället med ett mer peppande citat:

”Om feminismen inte var så kraftfull, om feminismen inte hade så mycket inflytande, skulle folk inte ägna så mycket tid åt att nedvärdera den.” – Jessica Valenti

Förbli radikala, människor! Det leder oss framåt. 💪

Ursprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

P.S. Har på tal om att vara radikal också skrivit om det en krönika här.

rebeccawestcitat

”I myself have never been able to find out what feminism is; I only know that people call me a feminist whenever I express sentiments that differentiate me from a doormat or a prostitute.”

Så skrev Rebecca West år 1913 och ännu år 2015 stöter vi ofta på citatet. Detta för att West satte för 102 år sedan fingret på en attityd som än idag är igenkännbar.

Fast ofta saknas den sista snutten, ”or a prostitute”. Jag tror att detta har att göra med att vi inte vill tala nedsättande om kvinnors sexuella aktivitet. Men när vi slopar den sista delen av citatet så undrar jag om vi inte avslöjar oss — vi förkortar citatet eftersom vi uppfattar ”a prostitute” som en nedvärdering, men att vi läser in något sådant beror antagligen mer på oss än på Wests ordval. Vad jag tror att West syftade på i sin formulering är själva akten att behaga män, hur än en sådan akt ser ut i praktiken. Oberoende av huruvida kvinnan beter sig som en dörrmatta eller en prostituerad, så agerar hon utgående ifrån motivet att vara mannen till lags. Något som helt definitivt var en stark norm vid 1900-talets början, och som det finns spår kvar av än idag. Annars hade kanske citatet blivit ganska bortglömt redan, vem vet!

Rebecca West (1892-1983) var f.ö. en brittisk framstående journalist, författare och kritiker. Och jodå, även feminist!

Usprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

gloriesteinemkollage

Gloria Steinem är ett namn som ofta brukar dyka upp i diskussioner kring feminism och titt som tätt beskrivs hon som en ikon för rörelsen, men trots detta så har jag vetat väldigt litet om henne. Detta ska det bli ändring på, tänkte jag, och därför är Steinem, född i Ohio den 25:e mars år 1934, lucka nummer tre i feministkalendern.

“A feminist is anyone who recognizes the equality and full humanity of women and men.”

En kvick titt på artikeln om henne på Wikipedia gör det tydligt varför hon klassas som ikonmaterial — hennes åstadkommanden och engagemang är många och listan på priser från jämställdhetsorienterade föreningar är lång. Det här är en kvinna som helt klart tar itu med saker och får dem gjorda. När jag slår upp citat av henne blir det desto mer tydligt varför hon har haft ett sådant dynamiskt inflytande. Hon har förmågan att uttrycka sig i djärvt självsäkra, rent av kaxiga, ordalag som bildar meningar som mer liknar slagord, sådana som liksom tigger om att tryckas på otaliga t-shirts, som:

“The truth will set you free, but first it will piss you off.”

Där emellan framstår hon bara som en sån vis, insiktsfull varelse som omedelbart nästlar sig in i mitt underdogromantiska hjärta. Hon har sagt sådana saker som direkt jag läser dem känns så självklara att… ja, vad ska jag säga ens? Typ som att de i sin tur tycks tigga om att sprayas på diverse betongväggar, som:

“I believe that change comes from the bottom, not the top.”

Jag spolar förbi hennes barndom och skolgång och hoppar direkt till år 1962 då hon, då 28 år, skrev en artikel för Esquire om hur kvinnor tvingas välja mellan karriär och äktenskap. Den publicerades året innan boken The Feminine Mystique av Betty Friedan, som jag tog upp i förra feministkalenderinlägget. 1963 jobbade Steinem som en s.k. ”Playboy Bunny” på the New York Playboy Club, samtidigt som hon arbetade på en artikel i vilken hon berättade hur kvinnorna behandlades på de klubbarna. En dag år 1969 besökte hon ett öppet samtal om abort som hölls i en kyrkokällare, för att rapportera om det för New York Magazine där hon jobbade som kolumnist. Steinem, numera känd för sitt stöd för aborträtten, hade själv gjort en abort vid 22-års-ålder, något hon berättat att hon aldrig kunde känna skuld för, inte ens trots att hon ibland försökte. Hon har beskrivit det som att hon kände ett ”stort klick” då, där i källaren, och har sagt att det var den dagen hon blev en aktiv feminist. Samma år publicerades hennes artikel ”After Black Power, Women’s Liberation”, den text som gjorde henne känd i USA som en feministisk ledare. År 1971 var hon en av grundarna till det feministiska magasinet Ms., vilket till att börja med utkom som en bilaga av New York Magazine men har från och med 1972 varit en självständig tidskrift.

“I think if women are visible in the media, truly visible, in an empowered role, it empowers us to be more visible in any area of our lives.”

Det stör mig något enormt att jag satte igång med denna del i feministkalendern så sent, jag har hela månaden väntat på att en dag ska öppna sig för att tillåta den ordentliga djupdykning som jag känt att Gloria Steinem krävt och framför allt förtjänat. Jag har på känn att det är helt tvärtom från vad Steinem själv skulle göra, hon skulle nog snarare bara ta sig tid. Själv sitter jag här i sista minuten och våndas över hur spretiga mina tankar är utav all information jag försöker ta in men som jag inte riktigt lyckas med. Jag antar att det får vara min självutmaning för marsluckan, att läsa på betydligt bättre om Steinem. Det finns en dokumentär om henne som jag är särskilt nyfiken på men inte ännu lyckats få tag på, Gloria: In Her Own Words från år 2011. Hon togs även upp i dokumentärserien Makers: Women Who Make America (2013), har skrivit ett flertal böcker och figurerat som motiv i ett par biografier… så nog lär jag kunna lära känna henne. Och tur det, för det är något jag är övertygad om att jag hemskt gärna vill! Mitt intresse väcktes definitivt, inte bara utav hur smart hon verkar utan även hur kul.

“If women are supposed to be less rational and more emotional at the beginning of our menstrual cycle when the female hormone is at its lowest level, then why isn’t it logical to say that, in those few days, women behave the most like the way men behave all month long?”

Spännande! Hon fyllde 71 år i år, 2015 (i skrivande stund för bara några dagar sen), och fortsätter att vara aktiv, feminist och inspirerande. Länge leve Gloria Steinem!

“If you are not a feminist in love, you fail to recognise someone who does not love you. Feminism makes love easier. Otherwise, there is the danger of feeling romantically drawn to someone who does not see you as an equal.”