felidaefamiljen

dokumentation & situation

20150325_cle

Igår togs denna bild, ikväll hämtades Caspian och Esmeralda. Ville föreviga den här tiden de bott hos mig ordentligt och högtidligt och uppställt, glad att det blev av (och att jag fick hjälp med det) — är så jäkla nöjd med bilden. Nästan direkt de åkt kändes det konstigt att de inte var här längre efter att de varit här i ungefär sex veckor. Kommer säkert ta en stund innan jag vänjer mig och kommer såklart sakna dem. Trots att jag själv bott på andra ställen än i samma hem som dem under merparten av deras liv så känner jag att de är mina, mina, mina, och har väl så gott som alltid gjort det. Ända sen de var unga i alla fall.

Esmeralda föddes i smyg, i min systers klädskåp. Hennes mamma Miranda var mycket gammal och i princip senil, tror vi, och vi hade sett att hon varit dräktig och sedan smalnat. Hon hade förut fött ungar någonstans utanför huset så vi trodde att hon gjort det igen. Men så en dag hörde min dåvarande pojkvän Mathias ett ynkligt pip ifrån min systers rum och inne i garderoben som råkat ha dörren på glänt hittade vi spräckliga Esmeralda, den enda ungen i kullen. Så som jag minns det höll hon precis på att öppna ögonen, vilket alltså betyder att hon redan var runt en vecka gammal. Miranda verkade inte komma ihåg att ta hand om sin unge så vi födde upp henne på modersmjölksersättning, baddade henne med våta näsdukar så att hon uträttade sina behov och hon sov nästan varje natt i min säng. Hon pep mycket som unge och jag googlade runt på diverse kattsidor och gav henne varma bad i handfatet som skulle hjälpa henne med gaser. Minns ännu hur ofattbart liten hon var där i badet. Hon var också mycket skelögd som unge och såg ofta hysteriskt rolig ut, gick ibland inte att se på henne utan att börja skratta, men hon växte ifrån skelandet. En gång låg hon på rygg i min famn och bet i min hand med sina små tänder då hennes huvud plötsligt bara föll långsamt bakåt och hon somnade med ett vidöppet gap.

Hon heter Esmeralda för att då hon var liten hade hon de grönaste ögon jag nånsin sett på en katt och Esmeralda betyder smaragd, vilken ju är en grön ädelsten.

Senare den hösten kom Blixa, en hankatt vi hade då, hem efter en längre utflykt. Hack i häl hade han en svart kattunge, lite mindre än Esmeralda, kanske en-två veckor yngre, och Blixa verkade ganska tafatt i situationen men var vänlig med ungen. Kattungen jamade nästan konstant men lät inte en komma nära, men följde dock efter de andra katterna och kom således in i huset där han fick mat, åt glupskt och jamade hjärtskärande mellan varje tugga. Vi förstod att han följt med Blixa från en bondgård en bit bort i byn och det var därför han var skygg, han kom inte från ett människohem. Nästan direkt efter att han anlänt hos oss blev han jättesjuk, han låg på en stolsits i ett par dagar och febern syntes i hans ögon. De dagarna tillät han att en kom nära men det berodde nog på att han var så kraftlös. Han verkade frysa så vi flyttade in honom i pannrummet och där kröp han in i hörnet tätt intill värmepannan. Han fortsatte att vara sjuk. Min mamma beslöt att det var dags att få slut på hans lidande och öppnade pannrumsdörren för att hämta honom. Den dagen hade den första snön fallit, och Caspian, så som han kom att heta, som bara legat i flera dagar, sprang glatt ut och började leka i snön. Ett par månader senare lät han mig för första gången hålla honom i famnen.

Han heter Caspian för att han kändes som en kunglig varelse som varit ut på svåra villovägar men sen hittat hem, som Caspian i C.S. Lewis böcker om Narnia.

De blir båda två elva år i år. Det har varit fan så fint att ha dem här. Min juvel, min prins.

Tl;dr: KATTER. Förstår ni? KATTER.

Annonser

försök och misstag, eller hur än ”trial and error” ska översättas

dokumentation & situation

Då vi åkte till Katternö för ett par veckor sen tog jag med mig min Fuji-direktbildskamera och tänkte att jag skulle passa på att öva på att använda den. Det går knaggligt, men eventuellt kanske också lite framåt.

20140510_instaxesmeralda
Försök #1: Esmeralda vilade i min säng. Överexponerad, för lång slutartid. Syns framför allt på tassen som är suddig i och med att hon bakade bröd då jag knäppte av. Jag trodde att det inte var tillräckligt med ljus i mitt rum så jag hade ställt in kameran att ta in mer, det borde jag inte ha gjort. Status: MISSTAG.

20140511_instaxkarin
Försök #2: Nästa dag kom Karin på besök och innan hon åkte bad jag ställa sig i en gran. Här lät jag kameran vara fri från specifika inställningar, så borde jag inte heller ha gjort. Igen blev bilden överexponerad så att stackars Karin tappade sitt ansikte. Något oskarp är den också — borde antagligen ha ställt in den på porträttfunktionen men kom jag ihåg att det fanns en sån just då? Nope. Status: MISSTAG.

20140511_instaxjimesmeralda
Försök #3: Senare den dagen släpade jag ut Jim och eftersom Esmeralda hakade på helt självmant fick hon också vara med på bild. (Tror det var meningen, planeterna måste ha varit positionerad i nån speciell linje eller något för hon brukar sällan gå med på att sitta i famnen heller, speciellt inte då en är utomhus och det finns massa saker att utforska. Försökte länge få henne att titta in i kameran med diverse uppmaningar och pipande läten, till sist jamade jag och det är uppenbarligen ett knep värt att sättas bakom örat!) Här hade jag ställt in kameran att ta in allra minst ljus, hade dessutom ställt in den på dubbelexponering men sen hann jag aldrig hitta något att fota den andra exponeringen mot så kameran spottade ut bilden (gissar att det var i samband med att den släcker av sig själv efter viss tid), och där tror jag minsann att jag hade tur i oturen! Status: LYCKLIGT MISSTAG!

Det tar sig! Bilderna ser för övrigt en gnutta mer oskarpa ut här i.o.m. att de är blivit rejält uppblåsta i skanningen. De är egentligen bara i kreditkortsstorlek och direktbildskameran jag pratar om är alltså en Fujifilm Instax Mini 90 Neo Classic. Ser mycket fram emot att fota mer med den i sommar och tycker den verkligen känns som en porträttbildskamera mer än någonting annat. Vill ta en massa porträtt av personer insvepta i grönska och blomster och fylla ett tjockt album med dessa pyttebilder på nära och kära.

fujifilm instax mini 90 neo classic

rekreation & civilisation

20131228

För exakt en vecka sedan fyllde jag år och då fick min kamerasamling en oväntad men välkomnad och kär tillökning i gåva av Jim. Den skymtas där ovanför på det foto som är det första jag tog med den — en selfie, hah, där det trekantiga objektet på huvudet naturligtvis är en sorgepartyhatt (en kvarleva från Jims trettioårskalas för några år sen, faktiskt). Den är en Fujifilm Instax Mini 90 Neo Classic och vansinnigt perfekt. En direktbildskamera med snygg retrodesign (har alltid varit ytterst svag för silvertoppar), ett flertal behändiga inställningar så som bl.a. makro-, landskaps- och partyfoto, samt förstås den spektakulärt roliga dubbelexponeringsmöjligheten.

20131228_jl

Ja! Dubbelexponering! En funktion som testades på bild #2 och #3. Har dock inte riktigt lärt mig ännu hur mycket som fastnar på bild jämfört med vad som syns i sökaren, vilket är ganska självklart om ni tittar på hur ljusslingorna på Jims foto är placerade. På fotot av mig syns ännu ganska mycket av fönsterkarmen där högst uppe, det var inte heller meningen. Men det tar sig!

20140101_raketer

Hade också med mig kameran till raketskjutningen på nyårsafton för att testa bulb-funktionen, d.v.s. manuell slutartid, på denna mackapär max tio sekunder. Tog en annan bild först men klantade till det, det syns några ljusfläckar på den men är i stort sett meningslös. Inte helt oväntat, några sådana bilder får en räkna med, tänker jag, men lite störande är det förstås ändå. Den andra fyrverkeribilden blev dock mer lyckad, det är alltså den som är här ovanför. Jag hade inget stativ och inget att ställa kameran på heller så det finns lite rörelseoskärpa där, men åtminstone syns det klart och tydligt att raketerna är raketer! (Vilket alltså är ett klart framsteg, jämfört med bilden jag tog innan.)

Bildernas storlek är ungefär som ett kreditkort och det är så sabla gulligt att jag blir lite knäpp. Ser mycket fram emot att sätta igång med att fylla ett riktigt fotoalbum med bilderna. Fick också flera filmkassetter, så ni kan säkerligen förvänta er en del skannade sådana i framtiden.

Angående att fylla trettio så kändes det helt okej, måste faktiskt säga att jag hanterade det mycket bättre än jag trodde att jag skulle. Verkade innan inte helt långsökt att jag skulle drabbas av en enorm kris och lite krisade jag nog ett par dagar innan men sen tills själva födelsedagen hade det gått om. Skönt! Hade på något vis under de senaste månaderna tänkt på det så mycket också att jag egentligen redan kände mig som 30 år innan. På morgonen efter min födelsedag trodde jag dessutom ett ögonblick jag var äldre än jag var, då jag vaknade tänkte jag dystert och självföraktande ”Detta är min första dag som 31-åring och den inleds såhär” (hade lite katzenjammer), och sen insåg jag att jag ju var ett år yngre än så. Då blev det plötsligt jättekul att vara 30!