Esmeralda

Processed with VSCO with a6 preset

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Processed with VSCO with a6 preset

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.


Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

20191002_selmamyra(esmeralda)

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥

Annonser

hoppfullt kvinnfolk

Processed with VSCO with x1 preset

Bläddrade igenom ett gammalt fotoalbum från 1920-talet på loppis i går. Sådana äldre album är alltid fina och charmiga, men vissa fotografier är mer fängslande än andra. Denna bild på detta härliga folkdräktsklädda kvinnogäng var ett sådant, ett foto som direkt stal min blick och behöll den en stund. Jag vet inte varför men jag tyckte att bilden var så hoppingivande och jag blev så andäktigt glad av den. En perfekt millisekund av svunnen tid, liv och vänskap.

Tyckte den passade bra att dela så här på en fredagseftermiddag och vi säger adjö till månaden mars fast snö föll under natten.

Ni vet den där scenen i början av Dead Poets Society som dessvärre numera är ganska besudlad och förstörd av ”carpe diem”-tjatet? Om inte så är här en länk till klippet på Youtube. Det var lite samma känsla jag fick då jag såg bilden som vi förstår att eleverna får i scenen. Upprymd i allvaret och flyktigheten.

På tal om gamla bilder — för nån vecka sen bläddrade jag igenom ett gammalt fotoalbum som finns här på jobbet, och där på en sida fanns tre stycken bilder. De föreställde en liten flicka i femårsåldern. På två av dem låg hon i en säng, verkade vara sjuk. Blek hy som såg lite kallsvettig ut, stora glansiga ögon, mörkt hår klippt i en page. En kvinna iklädd vitt förkläde satt bredvid sängen på bägge bilder. På den tredje bilden, längst ner, samma bleka hy och mörka frisyr, men ingen glansig blick. Flickan låg med slutna ögon i en kista.

Funderar ofta på post-mortem-fotografering men kan inte minnas att jag stött på det förut, utanför internet. Det var tämligen vanligt kring sekelskiftet, men en mestadels försvunnen tradition numera. Fast för ett par år sedan hände det sig att en fotograf här på studion fick åka ut och föreviga en nyligen avliden herre, omgiven av den kvarlevande och sörjande släkten.

Det här inlägget utvecklades åt ett något annorlunda håll än vad jag förväntat mig, men strunt samma. Livet, döden, nån slags röd tråd finns ju där ändå. Gather ye rosebuds while ye may.

e-fyrklövrar åt alla

fyrkloever

Förra veckan skulle jag skriva krönika men jag kände mig helt inkapabel till att tänka på Viktiga Ämnen eller sådana som berör samhället det minsta. Funderade ett par dagar på att skriva nånting om döden och husdjur, hur att uppleva en sådan enorm förlust som jag nyss har gjort (ännu gör) i själva verket är en sån ofantlig gåva, men jag kände mig inte redo för det, kunde inte sammanfatta något. Tankarna kring det började klarna en aning först då jag fick mejl av Jim på fredagseftermiddagen och han nämnde något om detta, fast då var krönikan redan inlämnad men det blir kanske en ny gång. Den här gången valde jag att istället skriva något mycket lättsamt, en anekdot ur livet — I dag är jag er lyckas smed.

IMAG1886

Den tjugotredje mars, 2015. Här i Vasa hos mig. Jag gick hem på lunchpaus. Tog honom i min famn och en oskarp bild på kärlek.

Caspian dog i förrgår. Den trettonde juli, 2015.

Jag är i djup sorg. Jag gråter nästan hela tiden och igår när jag satt på Café de Paris på lunchen och tuggade utan att känna någon smak tittade jag ut genom fönstret och där gick folk i sina fula neonfärger men ingen nyans hade någon riktig klarhet, allt var på något vis avfärgat, saturation -50%, och jag tänkte vid något otydligt ögonblick att det berodde på min syn, mina grumliga ögon, mitt egna inre grådask. Från de senaste korta nätterna har jag inget minne av att jag skulle ha drömt något och ett kinesiskt citat jag läste för hundra år sedan dyker alltid upp i mitt huvud, något i stil med att då sorgen är stor blir sömnen inte djup nog för drömmar.

På jobbet redigerar jag bilder på konfirmander och det får mig bara att känna extra starkt hur definitivt det är att detta var slutet, för jag tror inte på någon himmel, jag tror inte på något efterliv eller reinkarnation eller att själen är odödlig. Jag tror inte att Caspian och jag kommer träffas igen, någonsin. Jag tror att han var här, i universum, och att nu är han borta.

DSCF0686

Här är den första bilden jag tog på honom, första gången vi möttes, första oktober 2004. En del av er som har hängt med här eller i mitt liv en tid vet kanske att han bara dök upp en dag, en halvvild hungrig kattungen som jamade konstant och höll sitt avstånd från oss människor. Han och Esmeralda blev direkt kompisar. Jag undrar om hon med saknar honom.

0412220008

Här är en bild från första gången jag fick hålla honom i famnen, tjugoandra december 2004. Den första tiden var jag den enda som han accepterade att höll i honom. Detta ändrades dock sen ganska snabbt och han blev möjligtvis den mest människoälskande katten av alla vi någonsin haft. Han bara njöt av att få vara med. Sitta i famnen, somna och snarka i ens knä, hänga med med tassarna på axeln då en gick runt i huset, med jämna mellanrum titta en rakt i ögonen och viska fram ett jam och direkt trycka sitt huvud mot ens ansikte, hålla det kvar, länge.

IMAG4185

Här är den sista bilden som togs på oss tillsammans, sjunde juni 2015. Jag önskar den var bättre men han trycker sitt huvud mot mitt ansikte precis så som han så ofta gjorde.

IMAG0262IMAG0263IMAG0264

Här är de tre sista bilderna jag tog på honom, den sista gången vi sågs, den femte juli 2015. Jag kunde inte välja mellan dem. Han var sjuk här men mer än jag visste. Natten innan när jag kom hem efter att jag varit ute märkte jag att han mådde dåligt och jag satt med honom en stund med mitt ansikte i hans päls och nästa dag skrek han åt mig två gånger när jag strök honom över huvudet och jag förstod inte varför, hur det kunde göra ont. Innan jag åkte tuggade han på en vänderot som jag grävt upp åt honom och Esmeralda och han verkade lyckligare, drogpåverkad, hoppas det var smärtstillande. Jag gick ut med mat åt honom på terrassen men jag minns inte om jag sa nånting, jag minns inte vad jag gjorde, om jag sa hejdå.

Jag brukade prata med honom ofta, viska saker i hans panna, att vi ska leva lika länge. Att jag kommer överleva honom men bara med lite lite för jag kan inte gå med på att han inte ska finnas där. Jag har även nu, fortfarande, så svårt att acceptera det.

Jag är hjärtekrossad.

Jag vet inte hur jag ska någonsin komma över att jag inte var där. Jag borde ha varit där.

gråsparvlingen

20150623_fagling_001

Fick syn på en liten gråsparvsunge i gränden häromkvällen. Eller jag fick syn på nånting som jag först inte förstod vad var, jag trodde den var en märklig blomma där den låg naken och lilaskiftande på gatan. Men den andandes.

20150623_fagling_002

Lyfte upp den och andades varmt på den och den tycktes piggna till. Den var så liten att den inte ens hade öppnat ögonen ännu, och väl hemma påbörjades intensiv forskning i vad som kunde göras för den. Förutsättningarna för att den skulle klara sig var minimala och jag visste att bara rörde sig om en tidsfråga, men det går inte att se på en sån här liten fågelunge, knappt ett par centimetrar längre än en tändsticksask, så hjälplös, så ynklig, så utsatt, och inte önska att den klarar sig och vilja göra vad en kan för att hjälpa den.

20150623_fagling_003

Ungefär en och en halv timme låg fåglingen i en halsduksgrotta ovanpå en värmd vetedyna innan den somnade in — kan bara hoppas att det var tillräckligt för låta den få upp kroppsvärmen så att den åtminstone inte frös, så som den säkerligen gjort och skulle ha gjort ännu mer ute på gatan.

20150623_fagling_004

Kunde ha tittat på den i evigheter, och den blev del av evigheten. Ur den ska blommor växa.

20150623_fagling_005

Det är nog nånting så sorgligt med att en så liten fågel kämpar sig ut ur ett ägg och inte länge efteråt faller ur sitt bo ner på en stengata och dör innan den ens hunnit öppna sina ögon och se världen, och ännu mindre testa sina vingar. Men livets gång, et cetera.

20150623_fagling_006

Det enda rätta var att ge den en begravning.

20150623_fagling_007

Och en gravsmyckning.

20150623_fagling_008

Fågelungen vilar nu under en syrenbuske nere på gården.

20150623_fagling_009

Tjipp tjipp, lilla gråsparv.

löjtnantshjärtan

20140903_loejtnantshjaerta

Jag vet inte hur det är med er men ibland attackeras jag av en slags retsam kreativitetslust som bara slänger sig över mig utan att ge mig idéer (eller talang, FRÄCKT!) och det skulle kunna vara trevligt och kul och peppigt men istället blir det bara sjukt frustrerande för jag inser att suget att skapa är något som jag inte kommer kunna få utlopp för, att jag kommer tvingas gå och lägga mig med samma enerverande lockande kliande i fingertopparna och kittlingar i hjärnvråerna och när jag vaknar nästa dag så kommer känslan antagligen ha passerat och jag kommer att ha missat chansen, igen, och vem vet när den kommer nästa gång och hur det kommer gå då. Idag har jag haft en sån dag, strax innan lunch började det och sen dess har den där hopplösa ivern funnits där konstant, och vad har jag förmått att göra under de nästan tolv timmarna mellan då och nu? Jo, skannat en vissen kvist löjtnantshjärta. Sen tog kapaciteten slut.

Min kompis Maria kommenterade att det ser ut som att blomman är i rymden och jag tyckte det gav det hela en helt ny dimension. Tänkte direkt på löjtnantshjärtan som ett bokstavligt begrepp och alla löjtnanter som stridit i krig och kanske då eller senare avlidit; och var deras hjärtan är nu. Jord till jord, aska till aska, stjärnstoft till stjärnstoft. Åtminstone i sinom tid slungas vi väl ut i rymden igen. All goes onward and outward, som Whitman sa.

all goes onward and outward

20140812_deatheaterdecor

Tolv dagar in i augusti och jag har oförklarligt glömt bort bloggen nästan varje av dem, andra bara inte tyckt att jag haft tid för den. Min semester är över sen en vecka tillbaka och idag tänker jag på efterlivet. Klart att spegelkistan ska förevigas då, än en gång. Det är inte bara p.g.a. Robin Williams som jag tänkt på döden döden, även om hans bortgång förstås haft sin inverkan. Sorgligt. Har tänkt mycket på fruktansvärt fina Dead Poets Society och hur inflytelserik den filmen har varit för mig, och hur jag inte en enstaka gång kunnat se på den filmen utan att gråta minst en gång, och att den nästa gång jag ser den kommer ha en helt ny dimension till scenen där elever ställer sig upp på pulpeterna. Många gånger då jag tittat har ögonen tårats och halsen klumpats samtidigt som håret har rest sig på armarna och Robin Williams John Keating har lockat fram en dikt ur Ethan Hawkes Todd Anderson, en dikt om a sweaty-toothed madman som mumlar sanning; truth like a blanket that always leaves your feet cold. You push it, stretch it, it’ll never be enough. You kick at it, beat it, it’ll never cover any of us. From the moment we enter crying to the moment we leave dying, it’ll just cover your face as you wail and cry and scream. Jag vet inte vad det är med den scenen och dikten och allt vad bägge två innehåller men den är så oerhörd överväldigande för mig och jag kan inte ens avgöra om den gör mig upprymd eller fruktansvärt nedslagen, men jag älskar det. Älskar älskar älskar. Pratar någon om favoritscener i filmer så brukar jag själv tänka på den.

ww

A sweaty toothed madman, även känd som Walt Whitman. Walt ”I sound my barbaric yawp over the roofs of the world” Whitman, Walt ”O captain! My captain!” Whitman. En lång tid har jag haft en gratisinspelning av hans diktsamling Leaves of Grass på datorn och idag kände jag att det var dags. (En av dikterna, Song of Myself, spelade stor roll i John Greens Paper Towns — en bok som jag uppskattade flera gånger mer än The Fault in our Stars, förresten — och bidrog absolut till att övertala mig att ta itu med poesisamlingen. Faktiskt så gillar jag Green mycket mer för det. Tack!)

Ångrar nästan att jag lyssnar på den på jobbet för att jag inte hänger med så bra som jag gärna skulle, borde, önskar. Den verkar fenomenal, kanske inte alltid, men ofta. Anar att jag missar massor, trots att Whitman inte lär vara särskilt symbolisk utan mer eller mindre pratar om precis det han skriver om. Men det är helt annat, och helt klart svårare, att lyssna på poesi än vad det är att lyssna på prosa. Som exempel på en rad som jag först tyckte att lät superflummig men sedan insåg att var ordagrann har vi t.ex. ”Carrying the crescent child that carries its own full mother in its belly” — och det är en månskära han skriver om. En skärva av månen, alltså en avkomma av helheten, som i sin (osynliga) mage bär sitt ursprung, sin moder, den fulla månen. Längtar redan tills att jag kommit igenom den och kan börja läsa analyser. Han skriver även om gräs, helt vanligt gräs, och han inleder med att berätta att ett barn frågade av honom ”What is the grass?”, och Whitman skriver ”How could I answer the child? I do not know what it is any more than he”. Han tar upp en del idéer (alla bra), t.ex:

Or I guess it is a uniform hieroglyphic,
And it means, Sprouting alike in broad zones and narrow zones,
Growing among black folks as among white,
Kanuck, Tuckahoe, Congressman, Cuff, I give them the same, I receive them the same.

Hieroglyfer! Om ni tycker att det är genialt (vilket det är) så ska ni hålla i er, för det blir sedan ännu mer genialt (om ni frågar mig i alla fall). Ursäkta att jag upprepar mig men jag måste för ni måste förstå att såhär skriver han alltså om gräs, helt vanligt gräs:

And now it seems to me the beautiful uncut hair of graves.

Tenderly will I use you curling grass,
It may be you transpire from the breasts of young men,
It may be if I had known them I would have loved them,
It may be you are from old people, or from offspring taken
soon out of their mothers’ laps,
And here you are the mothers’ laps.

Är helt betagen av detta. Så som jag tolkar det: Gräset kommer från avkomma tagna från sina mödrars famnar, och samtidigt är gräset mödrarnas famnar också. (Eftersom att gräs växer på gravar — i de dödas famnar.) Längre fram tar han igen upp dessa döda avkommor och deras mödrar och det blir helt makalöst och, gah, jag vet inte vad jag ska kalla det. Så innerligt evinnerligt.

I wish I could translate the hints about the dead young men and women,
And the hints about old men and mothers, and the offspring taken soon out of their laps.
What do you think has become of the young and old men?
And what do you think has become of the women and children?

They are alive and well somewhere,
The smallest sprout shows there is really no death,
And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it,
And ceas’d the moment life appear’d.

All goes onward and outward, nothing collapses,
And to die is different from what any one supposed, and luckier.

Älskar älskar älskar även detta, allt detta, kanske inklusive hela gubben Whitman. Resten av diktsamlingen lär berätta den saken för mig.