Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged esmeralda

Choose another tag?

20160624_alfred_00120160624_alfred_002

En flaska mousserande rosévin korkades upp till midsommarmiddagen. Hade egentligen sökt mousserande rödvin men fann inget på Alko, så det blev en ny sort. Jag är verkligen ingen sommelière, vet knappt ett skvatt förutom att jag — fulkulturellt nog — föredrar syltiga och söta viner framför torra, men om ni vill ha något som smakar som en läskeblask för vuxna (mindre sötma, mer alkohol) så kan jag rekommendera J.C. Le Roux la Fleurette Rosé. Vi gillade den. Det tar emot att kalla den ”somrig och fräsch” för det är typ hur alla ska beskriva precis allting de förtär sommartid, men… tyckte den var somrig och fräsch.

20160624_linnea_001

Provsmakningen. En halv sekund efteråt kom jag på att vi inte skålat och jag började vifta omkring mig för att gestikulera fram att vi borde skåla åtminstone innan jag svalde. På mig har jag förresten min mors blus som hon sytt själv och som det visade sig att firat midsommar förr. På Oravais danspaviljong år 1968 eller 1969, för att vara mer exakt. Verkligen på tiden att den fick vara med igen, om det gått 48 år sen sist. Ska inte låta den vänta lika länge tills nästa gång och ska också den gången befria den från skrynklor.

20160624_mat_00120160624_mat_002

På menyn fanns standarder så som halloumi och majskolvar förstås, samt champinjoner fyllda med fetaost, crème cuisine och gräslök. Vi testade en knyttevariant med flera ingredienser i år och detta var en succé. Nypotatis, batat, paprika, tomat, champinjon, smör, crème cuisine, feta och gräslök hade vi i dem.

20160624_alfredlinnea_001

Sen försökte vi rigga kameran på en blomkruka så att vi båda två skulle vara med. De lila glasen är mina egna, köpte dem för herrans många år sen. Alltså vi snackar tonåren här nu. De finns fortfarande där i Katternö men ska nog nappa dem med mig till Vasa nån dag. Tycker fortfarande att de är hemskt fina, skira och vagt mönstrade.

20160624_alfredlinnea_00220160624_alfredlinnea_00320160624_alfredlinnea_004

Hade sessionsfotofunktionen på och hade tänkt sätta ihop dessa till en gif men blev sen för lat. Ni får scrolla förbi snabbt, eller något. Försökte f.ö. blinka åt kameran på sista bilden men hann ej helt.

20160624_lek_00120160624_lek_002

Efter maten blev det lekstund. En midsommarkatts jakt, så som det också heter. Missa för övrigt inte Selmas kroppsposition på den övre bilden — har ni nånsin sett nånting så fjantigt?

20160624_lek_003

Vänskaplig vilopaus.

20160624_hej_00120160624_hej_002

Esmeralda som hållit sig i närheten av matbordet medans vi åt, med förhoppningar om att vi skulle erbjuda henne något som skulle tilltala hennes kattliga smaklökar, sökte sig ut på ängen när de andra började leka och härja. Hon tycktes uppskatta att få sällskap.

Sen satt vi kvar och snaskade på en påse Fazers Bästa tills myggorna blev för svultna och för många, gick in och tittade på A Midsummer Night’s Dream, som jag skrev om tidigare. Det var en lång midsommarafton, tidigare på dagen hade vi bl.a. cyklat en bit, suttit på en brygga invid en å, simmat i havet, och till på köpet allt detta dagen efter att vi varit på fest med kompisar och den där bra känslan efter en rolig kväll höll i sig. Inte illa. Inte illa alls.

201511222_se_001201511222_se_002

Ett fåtal gånger hände det sig att Esmeralda gick med på att Selma låg så här nära henne. Men det krävdes att hon redan skulle halvsova förnöjt då sällskapet närmade sig, annars blev det oförrättade och vresiga protester. Esmeralda åkte hem för en vecka och två dagar sen och enligt rapporteringar så låter hon uppskattningsvis 500% gladare där ute på landet — hon kan gå ut när hon vill (här i Vasa var hon bara rädd för utsidan) och det är inget nytt störande objekt i form av en ung kattunge som tränger sig på med sin sociala attityd där. Lite synd att de två inte blev bättre kompisar, Esmeralda tillät det bara inte, men å andra sidan är det lika så bra i.o.m. att deras samboende bara var temporärt.

I övrigt har jag haft en allmänt bajsig dag idag, en sån här typisk en efter en lång period av stress och sömnbrist då huden känns så tunn, så tunn. Ögonbrynen vill automatiskt bedröva ihop sig och läppen vill ynka. Inget går som jag vill, jag känner mig misslyckad, jag får ångest, nästan allt känns meningslöst. Men nu är jag hemma, har en kärvänlig katt i famnen, och snart kommer Alfred hit med bullar. Och då blir det andra bullar! Puh.

20151104_001

För ett par dagar sen slog det mig att Esmeralda varit här i tre veckor och jag har knappt alls tagit någon vettig bild på henne, särskilt inte med systemkameran. Passade på att ge det ett försök när hon satt i en prydlig men kaxig pose på fönsterbrädet. Den vita gardinen med bruna växter bakom henne har jag kanske berättat om förr, men jag vill göra det igen ändå. Jag tog den och dess tvilling från marken utanför ett gammalt, obebott hus som skulle tömmas. Allt skulle slängas. Sen gav jag den ena delen åt min vän Karin som också fattat tycke för gardinerna och var i behov av en enkelgardin. Min har ett ganska stort hål i sig men det syns inte när gardinen är veckad, och oavsett så gillar jag att den hänger med. Brukar tänka att de två bortslängda delarna blev som en slags vänskapsgardin som förenar oss. En människas skräp, en annan människas skarv.

20151104_002

Under fotosessionen blev Selma nyfiken på vad som hände och ville vara med. Den där träskivan ska förresten bli en tavla, Alfred fiskade upp den ur en container åt mig för flera månader sen, men jag har bara inte kunnat bestämma mig för vad jag ska måla på den. Tror jag börjar ha något hum om saken dock och ska antagligen satsa på nånting abstrakt, och skulle helst börja på med den typ igår men tror jag ska vänta med det tills efter flytten så jag kan måla den i ett rum som ingen klottbenägen katt har tillträde till. Det har stått så många containrar med renoveringsmaterial på stan i vår, sommar och höst och alla kasserade träskivor i dem har fått mina fingrar att klia av iver och saknad av att hålla i en pensel. En människas skräp, en annan människas skaparglädje.

20151104_003

Nog är hon ju alltid tjusig fastän hon ofta låter tungan vila utanför munnen den där Esmeralda, men lite kan det väl emellanåt se ut som att… tja… lampan är på men ingen är hemma, så att säga. Min senaste fredagskrönika som publicerades idag handlar på tal om det dels om lampor — Varde belysning. Och lampan på bilden ovanför, skrivbordslampan med gräddvit plåtskärm, är jag mycket förtjust i. Märket är Asko och jag gissar att den kan dateras till 1950-tal. Hittade den i källarförvaringsutrymmet tillhörande en lägenhet jag bodde i förr i tiden, högt uppe på en hylla stod den kvarlämnad och bortglömd. Och den var så perfekt i mina ögon, att skärmen har sina små bulor och revor gör bara att jag gillar den ännu mer. Jag babblar om det här ofta, men  jag tycker om när saker synbarligen har en historia. Älskar spåren av tidens gång och allt vad den kunnat medföra. En människas skräp, en annan människas skatt — precis som talesättet säger.

20151105_madamesmeralda

Jag vaknade innan väckarklockan och hörde hissen åka av och an, tänkte att klockan var strax innan åtta, tittade, såg siffrorna 05:35. Steg ändå upp, drack tre koppar kaffe här hemma och skrev en krönika innan jag gick vidare till jobbet. Måste ännu korrekturläsa ett varv men har varit så trött hela dagen att jag inte litat på mig själv när jag försökt. Jag har många bollar i luften just nu, och det är kanske dumt att jag dessutom plockade fram en till att jonglera med idag — d.v.s. den här nya bloggadressen. Som jag är mycket exalterad över! Är fortfarande förtjust i omstarter, som detta känns som trots att jag importerat hela mitt gamla arkiv hit. Har ofta tänkt på att e-flytta på sistone, på Blemma, på hur jag börjat vantrivas där på den adressen då den gång på gång i sitt blotta namn påmint mig om ett projekt som jag bara inte hittat tid eller ork till längre, trots att det har gett mig mycket glädje under de perioder som jag kunnat engagerat mig i det. Det var ju främst då jag var arbetslös, det. Men nog om det. Det är dags att gå vidare, bara.

Dags att gå vidare, ja. Som jag också kommer nämna i morgondagens krönika så ska jag flytta snart, alltså även i min icke-virtuella existens. (!!) Men mer om det en annan gång, har inte ens meddelat min nuvarande hyresvärd ännu… som jag verkligen innerligt betvivlar att läser min blogg, men ifall om: jag ringer dig snart!

Ja, jag vet inte. Det är mycket annat på gång just nu också, mitt liv följer det här sedvanliga spydiga mönstret att i evighetslånga perioder har jag absolut ingenting på mitt schema och sen kolliderar massor med saker helt plötsligt på en gång. (Möjlig grädde på moset: Bihåleinflammation? Än så länge bara misstänkt, men ändå.) Jag hade tänkt dravla mer om de sakerna men det blev så onödigt gnälligt då jag försökte, trots att det inte är mycket att gnälla över. Tror det beror på tröttheten. Så det är dags att gå vidare här med.

20150919_aepplen

Har på Instagram sett att en del konstnärliga typer håller på med inktober just nu, d.v.s. ritar nånting i tusch eller bläck för varje dag hela denna månad. Själv försöker jag mig på ett annat tema den här månaden och har således börjat tänka på den som bloktober eller blogtober eller bloggtoker. Mhmm, gissa temat! Bloggandet gick trögt i början men sen tyckte jag det började löpa på bättre, men just ikväll känns det oerhört motsträvigt. Detta jag skrivit hittills är ett typiskt exempel på sådant som annars bara skulle lämna i utkastmappen för att jag skulle tycka att det var så meningslöst, med all rätt, men fördelen med detta ett-inlägg-per-dag-prestationskrav är att övriga prestationskrav bleknar rejält i jämförelse. Ändå önskar jag såklart att jag hade något att dela med mig av men tyvärr kan jag inte få allt jag önskar mig.

Mina föräldrar var hit igår eftermiddags och lämnade av Esmeralda, som har visat sig vara mycket upprörd över Selmas existens. Hon har tillbringat merparten av sin tid här med att fräsa, morra och gömma sig i hörn. Selma tar besöket med ro varvat med vad som verkar vara glad nyfikenhet, men visar sig ibland vara förståeligt skrämd utav Esmeraldas vresiga utstrålning. Det är prövande tider för den gamla damen.

Ja, det var dagens kattnytt det. Jag kunde också berätta om deras toalettvanor och hur Esmeralda avskyr att bajsa inför obekanta katter och hur Selma älskar att närgånget iaktta allt Esmeralda gör, men jag måste ju spara något bloggmaterial för imorgon också. Stay tuned!!

Åkte hem till Katternö i förrgår, vaknade på söndagsförmiddagen och mor berättade att min mosters make hade visat henne ett område i skogen bakom vårt hus där alla träd hade gått av. I och med att jag tillbringade torsdagskvällen med att se på de första avsnitten av Arkiv X så tänkte jag att detta måste undersökas, och så som en bör så tog jag med mig min partner, Esmeralda. Från Feline Bureau of Investigation. Ah ha ha ha. Ursäkta, är trött. Fick ingen bra bild på trädmassakern men på denna bild tittar vi i alla fall på det området. Nu är jag tillbaka i Vasa och min rapport om vilka mystigheter som verkligen utspelat sig där i skogen är ganska futtig. Arkiverar detta under X.

Om Esmeralda kan jag däremot rapportera att hon kan vara en krävande partner ibland. T.ex. då det gäller skjuts.

20150325_cle

Igår togs denna bild, ikväll hämtades Caspian och Esmeralda. Ville föreviga den här tiden de bott hos mig ordentligt och högtidligt och uppställt, glad att det blev av (och att jag fick hjälp med det) — är så jäkla nöjd med bilden. Nästan direkt de åkt kändes det konstigt att de inte var här längre efter att de varit här i ungefär sex veckor. Kommer säkert ta en stund innan jag vänjer mig och kommer såklart sakna dem. Trots att jag själv bott på andra ställen än i samma hem som dem under merparten av deras liv så känner jag att de är mina, mina, mina, och har väl så gott som alltid gjort det. Ända sen de var unga i alla fall.

Esmeralda föddes i smyg, i min systers klädskåp. Hennes mamma Miranda var mycket gammal och i princip senil, tror vi, och vi hade sett att hon varit dräktig och sedan smalnat. Hon hade förut fött ungar någonstans utanför huset så vi trodde att hon gjort det igen. Men så en dag hörde min dåvarande pojkvän Mathias ett ynkligt pip ifrån min systers rum och inne i garderoben som råkat ha dörren på glänt hittade vi spräckliga Esmeralda, den enda ungen i kullen. Så som jag minns det höll hon precis på att öppna ögonen, vilket alltså betyder att hon redan var runt en vecka gammal. Miranda verkade inte komma ihåg att ta hand om sin unge så vi födde upp henne på modersmjölksersättning, baddade henne med våta näsdukar så att hon uträttade sina behov och hon sov nästan varje natt i min säng. Hon pep mycket som unge och jag googlade runt på diverse kattsidor och gav henne varma bad i handfatet som skulle hjälpa henne med gaser. Minns ännu hur ofattbart liten hon var där i badet. Hon var också mycket skelögd som unge och såg ofta hysteriskt rolig ut, gick ibland inte att se på henne utan att börja skratta, men hon växte ifrån skelandet. En gång låg hon på rygg i min famn och bet i min hand med sina små tänder då hennes huvud plötsligt bara föll långsamt bakåt och hon somnade med ett vidöppet gap.

Hon heter Esmeralda för att då hon var liten hade hon de grönaste ögon jag nånsin sett på en katt och Esmeralda betyder smaragd, vilken ju är en grön ädelsten.

Senare den hösten kom Blixa, en hankatt vi hade då, hem efter en längre utflykt. Hack i häl hade han en svart kattunge, lite mindre än Esmeralda, kanske en-två veckor yngre, och Blixa verkade ganska tafatt i situationen men var vänlig med ungen. Kattungen jamade nästan konstant men lät inte en komma nära, men följde dock efter de andra katterna och kom således in i huset där han fick mat, åt glupskt och jamade hjärtskärande mellan varje tugga. Vi förstod att han följt med Blixa från en bondgård en bit bort i byn och det var därför han var skygg, han kom inte från ett människohem. Nästan direkt efter att han anlänt hos oss blev han jättesjuk, han låg på en stolsits i ett par dagar och febern syntes i hans ögon. De dagarna tillät han att en kom nära men det berodde nog på att han var så kraftlös. Han verkade frysa så vi flyttade in honom i pannrummet och där kröp han in i hörnet tätt intill värmepannan. Han fortsatte att vara sjuk. Min mamma beslöt att det var dags att få slut på hans lidande och öppnade pannrumsdörren för att hämta honom. Den dagen hade den första snön fallit, och Caspian, så som han kom att heta, som bara legat i flera dagar, sprang glatt ut och började leka i snön. Ett par månader senare lät han mig för första gången hålla honom i famnen.

Han heter Caspian för att han kändes som en kunglig varelse som varit ut på svåra villovägar men sen hittat hem, som Caspian i C.S. Lewis böcker om Narnia.

De blir båda två elva år i år. Det har varit fan så fint att ha dem här. Min juvel, min prins.

Tl;dr: KATTER. Förstår ni? KATTER.

2015mars8

Njä, det här med tipsmånad går inte särskilt bra nu, den senaste veckan har jag knappt läst någon text alls på nätet. Det påståendet är förstås inte det minsta sanningsenligt men så känns det, har varit disträ. Ett litet men självklart tips har jag dock och det är att på Internationella kvinnodagen startade vi igen om Blemma, men den här gången känns det mer som experiment snarare än projekt. Vilket är helt okej.

Mestadels av åttonde mars gick alltså i blemmandets tecken och i.o.m. att jag drack några glas vin kvällen innan så var jag tämligen sliten och åstadkom inte så mycket mer än det (och att arrangera tygblommor i en Venussymbol), knappt något alls faktiskt, men detta var dels också för att jag vaknade alldeles för tidigt och var sådär hopplöst förslöad i hjärnan på grund av även sömnbristen. Kände mig oerhört plågad av detta, ville så gärna tänka nånting någorlunda smart och förmedla det också, förstås angående dagen, men det gick bara inte.

Vad jag istället gjorde var exempelvis att ta det piano med min dam Esmeralda i sängen på morgonen. Direkt då jag vaknat skuttade hon glatt upp och var extra kärvänlig och rar, eventuellt dagen till ära.


Ett par timmar senare hängde jag fortfarande i sängen och då var det Caspian som gjorde mig sällskap. Han är inte världens mest optikmedgörliga katt, men det är alltså han som är den svarta högen i bilden nedanför. Vilken för övrigt håller min morgonrock bestämt stängd med sin tass. Gentlemanligt, prins C! Liiiite väl patriarkalt kanske att han ska bestämma när jag får blotta mig eller inte, men jag kan inte klandra honom för det. Han är ju bara katt och förstår inte så mycket. (Han har t.ex. ganska nyligen fattat att nyttja sandlådan då han uträttar sina toalettbehov, men dock inte att krafsa sand över när han är klar, så jag tror att snacket om könsroller och strukturer än så länge får vänta.)

Fick på kvällen en bukett tulpaner. JA. JAG FICK BLOMMOR PÅ KVINNODAGEN.

Tog emot den något osäkert men sen följde en sån fin förklaring vilken jag inte kan återge utan att skryta lite men mest skryter jag väl ändå på han som gav mig buketten, så låt gå. Jag hade tydligen vid något skede pratat om det där att folk uppvaktar kvinnor på Internationella Kvinnodagen för att kvinnorna är kvinnor (och att detta förstås är helt i disharmoni med dagens egentliga innebörd bla bla bla, ni känner till allt det här), men att ska nån verkligen uppvaktas den dagen så borde det vara de som bidrar och gör bra saker för feminismen. !! Detta var alltså orsaken, för då tyckte han att jag (!) skulle ha en bukett! Dubbel-!! Detta hade han tagit fasta på, nåt jag knappt ens minns att jag sagt. Trippel-!!! Blev såklart glad. Inte ett skvatt förnärmad faktiskt.

Gick senare till Subway och medan jag stod där tänkte jag på att här jobbar en kvinna, egentligen var två kvinnor i tjänst just då men jag tänkte på den jag hade kontakt med. Jag tänkte att där bakom disken står en kvinna och gör min mat och serverar mig den, att det är ett yrke som vilket som helst och att det är helt naturligt och helt vanligt och helt självklart, förstås förstås förstås, men att hur det för inte ändå jättelängesen hade ansetts orimligt eller opassande eller ovanligt. Det är i nuet och i samtiden en sån absurd liten sak att tänka på men den växte på något vis just då, och fick mig att känna mig oanat upplyft och nästan lite rörd. Krapulakänslig, såklart, men likväl. Sen tänkte jag inte ens på det men jag betalade, för två. För mig själv och för en karl.

Tittade på Buffy resten av kvällen. Det blev alltså ganska många bitar som passade bra in i kvinnodagspusslet, ändå.

20150219_catscan

Blev med skanner igår och kan rapportera att den fungerar finfint för att skanna katt med. Även Esmeralda tycktes idag förstå förtjusningen i ett sådant test, efter att under gårdagen ha uppvisat viss skepsis, och poserade helt blickstilla som ett catscanproffs.

Är löjligt lycklig över att ha en sån här pryl tillgänglig igen, fy kattsingen så här ska skannas bara jag klurar ut vad. Är ganska sur på Caspian för tillfället (jag trodde att han hade pottränats klart, men han drabbades av återfall), annars vore förstås nästa inskanningsobjekt givet. Nå, kanske nån annan dag då han inte först duktigt kissat i lådan för att en sekund senare springa iväg till sin egen sovplats byggd av kuddar och SABLA ODUKTIGT diarrébajsa där. Ack.

20150211_linesm

Igår anlände de rurala byborna Esmeralda och Caspian ända från Katternö för att lajva urbant hippt stadsliv, också känt som instängt, här i Vasa en tid. Det har gått ganska fint, de verkar inte superduperängsliga men nog ganska uttråkade och förbryllade. Någon av dem bajsade i soffan inatt så jag fick börja morgonen med att tvätta möblemangkuddar och sedermera försena mig till jobbet. Jag antar de är vana med annorlunda omständigheter så som 1) att toaletten ska vara i storlek med, typ, världen, och inte en ungefärlig skrivbordslåda, och detta innebär förstås att friheten var gravt begränsad helt plötsligt, samt 2) att toaletten ska vara typ jordig i både färg och textur, ej kristalligt vit med slumpartade blå stänk i hagelliknande formationer. Så jag har förståelse, det har jag. Jag är inte ens själv särskilt förtjust i den där soffan. Men roligare överraskningar har jag fått.

En av dem är t.ex. att dagsljuset har återvänt, alltså märkbart. Det blixtrar inte bara förbi nångång där mitt på dagen genom att grått molnfilter. Det är ljust då jag går till jobbet och skymmer då jag går hem. Nyss var det mörker mörker mörker (kvasiljus) mörker mörker mörker varje dygn och jag må då förvisso vara ett dunklets barn men nog är denna nya celestiala tillställning också ganska trevlig ändå. Omväxling förnöjer.