Tagg: familj

ett par farsdagskort

Första gången vi tre firar Fars dag. Läste att högtiden dök upp i den finländska kalendern år 1987, alltså är den lika gammal som pappan själv är i detta hushåll.

20171112_farsdagskort

Längst ner på gårdagens shoppinglista antecknade jag ”farsdagskaka” som jag sedan pekade på i affären. Alfred valde då ut en drömtårta och efter att vi i morse ätit varsin bit av den och druckit varsin kopp kaffe så bakade jag fröscones som vi åt med våra andra kaffekoppar. Dukade då också brickan med smör, rökt ost och aprikosmarmelad.

20171023_blendaalfred

Blenda är dessvärre ännu för liten för att kunna göra något kort — ja jag vet, stoppa pressarna va — men däremot har hon ju hunnit figurera på en del! Häromveckan skickade jag in en beställning till Ifolor och då smög jag med ett fåtal fotografier jag tog på Alfred och henne i slutet av oktober, som alltså fick bli farsdagskort. Som det ovanför.

Och nu ska jag ta och ringa min egen far! Moffa, som han också benämns.

som en glad snigel

20171104_myrablenda.jpg

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

en torsdag för rembrandt

Jag tyckte att jag lyckades fånga ett sådant Rembrandtskt ljus på två bilder idag, sånt jag aldrig brukar få till. Kanske var det den första snön som gjorde det.

20171026_myra

Vi tog Myra till djurkliniken, det var dags att säga ajöss till hennes löpperioder för evigt. Med ”dags” menar jag egentligen ”för fan på tiden”. Vi har alla haft det lite jobbigt här hemma den senaste tiden.

Tycker inte alls om att lämna katterna precis när de fått en spruta och snart ska in på operation, är så rädd för att något ska gå fel och att jag inte ska vara där. Men man måste förstås lita på veterinärerna och låta dem göra sitt jobb ostört. Eh ja, varsågoda då, det var dagens självklarhetslektion.

Så vi åkte på kaffejakt medan vi väntade. Vände in till Mäcken på varsin dubbelespresso och kände att vi var bra nära att få trötta-spädbarnsföräldrar-bingo där. Blenda blev grinig så jag ammade under tiden vi koffeinerade oss, och då kändes det som att vi kunde kryssa i fler rutor. Hon slocknade sedan som ett ljus och vi åkte vidare till ett loppis. Provade tre par sjuttiotalsbyxor som alla var för små, och jag vet ju faktiskt inte om de någonsin kommer passa. Hur ska min kropp se ut efter graviditeten? Kommer den bli som förr? Magen har dragit ihop sig bra men huden har inte riktigt hunnit med. Lämnade byxorna där fast det tog emot, men kände mig förnuftig.

Vi åkte tillbaka till djurkliniken för att hämta Myra. Allt hade gått bra. Blenda vaknade under tiden och höll en sann gaphalskonsert nästan hela vägen hem.

20171026_blenda

Ända tills hon på en halv sekund sov som en stock igen och fortsatte slumra i tamburen. En stor dag för de små, minsann.

what’s in a name

20171023_blenda
En självklar Blenda Mo.

Namn! Namn är alltid kul. I frågestunden damp ett par frågor om bebisens namn in, så jag klumpar ihop dem till ett inlägg. En del vänner och bekanta har också utanför frågestunden undrat varifrån det kommer, hur vi tänkte kring det, så jag tar och svamlar lite fritt också.

LinnJag som är namngalen undrar förstås om Blenda ska få initialerna BB, eller om hon ska ha ditt efternamn?
MM: Hur kom det sig att namnen blev just Blenda?
Monica: Har eller får Blenda ett andranamn?

Blendas initialer blir BP, så alltså mitt efternamn, Portin. Ingen egentlig orsak förutom att det bara var något vi bestämde rätt tidigt — Alfred tycker att det är finare med efternamn som inte betyder något (?!) och jag gillar förutsägbart nog att det blir en matriarkal linje när det är moderns namn som används. Hade endera av våra släktnamn varit mycket ovanligt så hade vi nog valt det.

Andranamnet är Mo. (Så med det blir initialerna BMP, en liten bitmap. 🤓) En del har frågat om hela namnet Blenda Mo är tilltalsnamn, vilket jag antar att betyder vi lyckades med att hitta en kombination av för- & mellannamn som klingar bra tillsammans, hehe. Trevligt!

Så varför just de namnen då? Ursprungligen sökte jag en massa blomsterrelaterade namn, eftersom jag alltid själv gillat att dela namn med en blomma och har haft nån slags fix idé om att förlänga den linjen, eller vad jag ska säga. Vi gick igenom ett fåtal alternativ och ett av dem var nog vår klara favorit, men vartefter jag kände på det så började det kännas allt mindre passande. Svårt att förklara, men fick fel vibb, helt enkelt.

Jag har alltid gillat namnet Blenda men det hade ändå aldrig tagit sig in på min ”namnlista”. Redan i våras hade jag antecknat det, men det hade inte knipit förstaplatsen då ännu och jag hade inte ens nämnt det åt Alfred.

Men så snubblade jag över mina anteckningar igen en dag och plötsligt bara strålade det där namnet som dessutom ju var typ det bästa i världen, och jag var lite nervös när jag lade fram det som ett förslag eftersom att jag då redan hunnit bli så förtjust vid det. Alfred hade hämtat mig från jobbet och vi körde precis förbi trafikljusen då jag sa ungefär ”Jag har annars kommit på ett annat namn nu, och det är kanske lite konstigt, men… Blenda.”, och Alfred sa ”Jaa! Det tycker jag om”. Puh!

”Kvinnonamnet Blenda är ett gammalt svenskt namn. Namnet har en något oklar betydelse. En vanlig förklaring är att det skulle betyda den förbländande eller den bländande sköna men det har också föreslagits att det skulle kunna vara kopplat till sockennamnet Blädinge eller komma från det isländska ordet för listig.

En sägen berättar om kvinnan Blenda i Värend som lyckades besegra den danska fiendehären. Männen i Värend var på krigståg i Norge när danskarna anföll. Värends kvinnor bjöd in danskarna på gästabud och när dessa var berusade blev de nedstuckna och dödade. Som tack fick Värends kvinnor lika arvsrätt som männen.”
Svenska namn

Det jag själv gillar mest med det är nog att det är så starkt och samtidigt så mjukt, så klart och ändå så dunkelt.

Så låter det för mig, i alla fall.

Sen angående mellannamn var kanske främsta prioritet att ha något som passade fonetiskt med förnamnet. Ville gärna ha något kort och enstavigt och i princip försökte jag bara pussla ihop olika bokstäver när bitarna föll på plats med Mo.

”Moskog (kangasmetsä) och lundskog (lehtometsä) är de två huvudtyperna i den finländska skogstypslära som utvecklades av A.K. Cajander. Nästan all skog i Finland räknas som moskog.”
Wikipedia

Där förvandlades det (uteblivna) blomsterrelaterade snarare till något naturrelaterat, i.o.m. moskog och jordarten mo. Gillar också att tänka att det är en kortform av mosippa, vilket ju är en blomma. Sen lär också namnet ha samma etymologiska ursprung som mitt mellannamn, Maria.

Nu väntar vi bara på att magistraten ska godkänna det i sina register. Sen är det klappat och klart!

en berättelse från ett barnbördshus

Har haft detta maratoninlägg på gång bland mina utkast i flera dagar och det är nog ingen direkt förlossningsberättelse, men snarare något att leta reda på om typ några år eller ett decennium och Blenda frågar ”Hur gick det till när jag föddes?”, och jag kommer vara för lat för att berätta och då kan jag istället sticka detta åt henne och bara ”Tyst unge, stör mig inte”, och sen återgå till min dagstidning.

Skoja bara, vi kommer väl ändå inte ha dagstidningar om tio år. Hur som helst, låt oss spola tillbaka till början och sedan backa lite till —


20171006_001

FREDAG 6/10. På morgonen åkte vi in till sjukhuset för övertidskontroll, där vi efter testerna beslöt att vänta tills följande morgon med igångsättningen. Fick en jämförelsevis mild hinnsvepning som vi hoppades att skulle sätta igång grejer naturligt. Det kändes lite mesigt att tacka nej till en ordentlig igångsättning, men jag hade verkligen ingen bra fiilis den här dagen. Dessutom hade jag sovit så dåligt, resonerade vi. Kändes klokt att skjuta på det en dag så jag fick samla mina krafter, tyckte vi. Så vi åkte hem igen.


20171007_001

LÖRDAG 7/10. Nå, följande natt sov jag spöktimmen, men inget mer. D.v.s. mellan tolv och ett på natten. Det kändes som en total mardröm, särskilt att tills klockan åtta på morgonen pallra sig iväg till förlossningsavdelningen. Jag var med andra ord inte jättepigg på bilden ovanför medan en maskin mätte mina sammandragningar och bebisens puls.

Efteråt skulle vi träffa en läkare, runt tio minuter skulle vi behöva vänta. Men det blev över en timme, och det är såklart sådant som kan hända, jag förstår det. Problemet var att jag började må så illa utav sömnbristen och att jag inte ätit på flera timmar. Jag var mycket olycklig och ville åka hem, men fick istället en yoghurt och då mådde jag bättre igen lagom tills att läkaren kunde ta emot oss.

Jag ville verkligen bara sova. Vi bestämde att jag skulle åka hem, ta en halv sömntablett och komma tillbaka kring fyratiden för att sätta igång förlossningen kemisk väg. Men först skulle jag få en hinnsvepning och denna var så fruktansvärd att jag ännu är lite i chock. Haltade ut från sjukhuset och satte mig kutryggig i bilen och försökte att inte jämra mig vid varje minimala gupp, sväng och inbromsning. Klockan var uppskattningsvis kring halv tolv.

Kom hem, tog sömnmedicinen och lade mig ner för att sova. Låg i ungefär en timme men min korsrygg, mage och vad jag antar att var livmodern värkte så mycket att jag inte kunde sova. Hade en så hög ”grundsmärta” att jag inte heller förstod att de stunder då smärtan intensifierades kunde bero på värkar. Jag bara flämtade och halvgrät om att det inte kan vara meningen att det ska vara på det här viset. Jag var samtidigt rädd för att åka tillbaka in till sjukhuset för jag tänkte att då blir jag ju igångsatt — allt jag ville göra var ju att sova. Sedan började vi mäta smärttopparna och de höll i sig mellan en halv till en minut och kom med en till tre minuters mellanrum. Ändå var jag osäker på vad som var på gång, så jag bad Alfred ringa BB och de sa åt oss att komma in.

Jag kände mig lugnare direkt dörrarna till förlossningsavdelningen öppnades, värkarna avtog t.o.m. lite. Nu var jag trygg bland folk som hade koll. Förlossningen hade startat och jag behövde alltså aldrig någon kemisk igångsättning. Ritva som gett mig yoghurt på förmiddagen tröstade mig och sa att jag klarar det där, fast jag inte sovit. Hon lät säker på sin sak och fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

20171007_002

Värkarna ökade igen och hann bli ganska jävliga, kunde bara ligga och blunda medan de varade för jag klarade inte av att se människor då, kan inte förklara det men det kändes som att hjärnan överbelastades. Gick sedan direkt från noll värkmedicin till epidural. Klockan var då ungefär halv tre. När anestesiläkaren gjort sitt så blev plötsligt livet inte bara uthärdligt utan faktiskt också ganska jäkla trevligt, eller så som jag skrev åt mina kompisar när jag skickade bilden ovanför åt dem för att berätta om att jag befann mig i startgroparna: ”Nåjåå ingen beeb ännu men den observanta ser att jag förlöst en rågsmöggis. Finländskt! Har fått epidural så nu vill jag inte ens kasta mig från sjukhustaket längre.

Nej, en dröm var livet sannerligen inte då innan. Tacka gudarna att vi har tillgång till bedövning och smärtlindring, de av oss som vill ha det.

Döpte f.ö. rågsmörgåsen till Råger. Vi var mycket stolta över honom.

20171007_003

Värkarna försvann inte men kändes annorlunda med epiduralen, den vassa smärtan tonades ut och kvar lämnade ett dovt, tungt tryck nånstans kring korsryggen och ändtarmen som ungefär kändes som en överdrivet massiv förstoppning. Sa vid något skede åt Alfred att det känns som att jag ska bajsa ut ett bowlingklot och han ba ”Nå… det är väl inte så långt ifrån”. Herrejävlar, tänkte jag, han hade ju inte fel. KUL!

Något som funkade för mig att ta mig förbi värkarna och allt det var att prata med mina kompisar mellan varven, rapportera om läget och flamsa. Så det gjorde jag! Min barnmorska kom och tittade till oss nu som då och tog bra hand om mig. Alfred och jag pratade en massa och jag tror att vi hade ganska roligt under den tiden som bedövningen fungerade som bäst men å andra sidan så var mitt omdöme kanske inte det mest pålitliga.

20171007_004

Tyckte t.ex. att det var otroooligt roande att grejer dinglade från ett hål i min rygg så jag bad Alfred ta bild på det. MEN! Precis då överrumplades jag av en värk!! Det ser ut som ett jäkla skådespel till höger men näppan, sådär kan en värk alltså se ut, exempelvis när epiduralen håller på att släppa. (Fick fler doser vartefter.)

Vi spolar här framåt till att jag var tio centimeter öppen och det började bli dags för krystskedet. Vad som händer då är att värkarna förändras och börjar kännas annorlunda, man pratar om krystvärkar. Med guidning utav barnmorskan Linda försökte jag krysta ett par gånger men jag förstod inte hur jag skulle göra och Linda sa i princip åt mig att lägga ner. Hon förklarade att det brukar ta en stund innan kroppen förstår vad den ska göra, och sen då den gör det så är den redo, och att tills dess kan jag bara avvakta. Jag kommer känna ett behov av att krysta, sa hon. Att det kommer vara nästan omöjligt att inte göra det.

Klockan närmade sig skiftbyte och barnmorskan gick iväg för att lämna rapport. Nå, förstås får jag under tiden en värk som känns precis sådär som hon beskrivit. För att göra en lång historia en gnutta kortare så går det så att jag har två barnmorskor vid min bädd när Blenda är på väg att födas, och jag hade en enorm tur där. Dels tror jag att jag ville ta mig i kragen och krysta som fasen för att jag redan kände ett band till Linda så jag ville gärna föda innan hon åkte hem. Sen så fungerade det suveränt för mig att jag hade två kunniga kvinnor som dessutom var överens om allt — det gjorde att jag litade på dem till tusen procent. Jag mesade ur under en krystvärk eftersom att jag noterade att ingen höll emot vid mellangården och jag hade ju hört och läst om det finska greppet och jag var svinrädd för att spricka och jag bara ”Men ska ingen hålla emot?!”, och de svarade båda två, unisont, att jooodå men det kommer senare. Jag förstod inte alls varför för jag kände ju tvärtom väldigt starkt att EEEH näe u guys det är nog nu om någonsin ni ska hålla, men i.o.m. att de var så himla ense om sin sak så knep jag käft och krystade ordentligt vid nästa värk. Så började jag svära och de hyschade mig, sa åt mig att sluta prata och krysta istället, och jag lydde. Sen sa de åt mig att sluta krysta fast det känns som att det är det enda jag vill göra och jag lyssnade och jag höll tillbaka — här var tydligen Blendas huvud halvvägs ut — och några sekunder senare halvgrät jag att jag inte vet vad jag ska göra och frågade om jag fick krysta och de sa ja, så jag krystade, och ungens huvud var ute och då direkt var lättnaden så ofantlig att… att… nä, jag vet inte ens.

Hon föddes halv tio på kvällen. Det aktiva krystskedet varade bara i åtta minuter och fy fan så jag lider med de kvinnor som uthärdar det i en timme eller mer. Medeltalet för förstföderskor är en halvtimme, läste jag. Så jag verkar ha hittat lite djävlaranamma i mig ändå, eller sisu as we call it in Finland. Men mest tror jag att jag bara hade tur. Hon låg rätt, etcetera.

20171007_005

Och så här såg det ut några stunder senare. Den initiala megachocken hade börjat lägga sig för oss båda två. Liksom VA FAN en jäkla BABY kom ut ur mig???

20171007_006

Vi förflyttades till vårt familjerum och Alfred åkte hem för att sköta om katterna men återvände sedan. Jag var jättedåsig. Gavs i uppgift att dricka massor med vätska och gå på toa och tömma blåsan ordentligt innan jag somnade men då jag försökte gick det absolut inte att kissa. Höll på att förlora förståndet av nödighet och utav att aldrig få sova, så jag bad om en kateterisering och blåsan tömdes på NIO frickin’ deciliter urin. Tyckte att ni borde veta.

Sen sov vi. Vaknade nu som då av att Blenda gnydde och grät, men jag tror att jag sov ganska djupt där emellan. Helt bisarrt hur overklig den där natten kändes och samtidigt så ”naturlig”, i brist på bättre ord.


20171008_001

SÖNDAG 8/10. Tiden gick både snabbt och långsamt där på BB, tycker det är jättesvårt att få något slags pålitligt grepp om den. Aldrig förr har den tett sig som så mycket av ett gummiband — minuter känns som timmar men timmar känns som sekunder.

20171008_002

Förstås passade vi den här dagen på att fråga henne saker som ”Är du född igår eller?”. #skoj

20171008_003

Här hade hon hicka och var så jäkla gullig, och jag var dessutom lite skadeglad för haa haa äntligen hade hon hicka utanför min mage. Som jag har stört mig på det där eviga spasmandet.


20171009_001

MÅNDAG 9/10. Vi övade på att klä på henne, till vänster. Det var inte jättelätt, om vi säger så.

Vi hade hoppats på att kunna åka hem den här dagen, eftersom att varken av oss var i akut behov av vård och eftersom vi ändå bor så nära sjukhuset så kändes det nästan fånigt att vi var kvar där. Trots att vi blev suveränt omhändertagna där så kan jag aldrig helt slappna av i dylika miljöer, platser med många olika människor och ihållande stimuli. Har också alltid haft svårt att anpassa mig enligt andras rutiner i längre perioder, vill göra saker i min egen rytm och fast det är superlyx med välbalanserade måltider som serveras flertalet gånger om dagen, till exempel, så börjar det till slut klia i skinnet på mig. Jag är nog bara en för obekväm person, tror jag, för upplägget är ju sannerligen bekvämt, säger definitivt inte annat. Det kändes väl lite som att vi/jag hade två rutinsystem att anpassa oss efter — både BBs och bebisens.

Det verkade först lovande att vi skulle kunna åka hem på måndagen, men på förmiddagen visade det sig att eftersom att jag ändå förlorat en del blod under förlossningen och Blenda hade haft en aningen förhöjd temperatur under söndagskvällen, så ville de inte släppa iväg oss. Snopet eftersom jag saknade katterna så, mest. Men det rörde sig ju faktiskt bara om en dag.


TISDAG 10/10. Och så kom dagen då det var dags för hemfärd! Klädde Blenda i en igelkottshoodie (till höger på bilden ovanför) och hon var nu så sabla bedårande att vi båda blev typiskt odrägligt 2000-tals-föräldriga och knäppte cirka hundra bilder var på henne.

20171010_001

Sen fick hon sätta sig i babyskyddet och där fortsatte fotosessionen för KOM IGEN, kolla poseringen. Vi gavs inte en chans ju. Pirriga stegade vi sedan ut från barnabördsavdelningen och åkte hissen ner.

20171010_002

Och vi kom hem till en höstig gårdsplan med flaggan i topp. I bilen hade vi funderat varför det flaggades, men kom sen på att det förstås berodde på att det såklart var Blendahemfärdsdag. Tänk det! Alltför vänligt Finland, vi är verkligt hedrade. Stort tack!

bebisbubblan spräckt

20171013_promenad.jpg

Promenadpremiär idag. Vi gick nerför gatan till Röda Korset-loppiset och sedan till K-Supermarket i samma byggnad. Med undantag för färden hem från BB i tisdags så var detta första gången jag och Blenda vistades utomhus sen i lördags. Eller, ja, någonsin för Blendas del förstås. Det var skönt och även fullständigt utmattande, fick sätta mig ner och pausa titt som tätt. Har varit lite svag sedan förlossningen, förlorade runt 8 dl blod vilket håller sig inom ramarna för vad som är ”normalt”, fast stöter nästan mot dessa ramars övre kant. Men vi kan prata mer om sådant förlossningsrelaterat en annan gång.

Annat nytt för denna fredagen den trettonde var att vi tog emot vårt första besök, d.v.s. vår barnmorska och en praktikant som vi också träffade på det senaste rådgivningsbesöket. Allt var i skick, bebin fortsätter att må bra.

Hittills har allt gått mycket bättre än förväntat, för det mesta sover Blenda, eller äter. Sista natten på BB var riktigt drömmig, då sov hon fem timmar i sträck en gång, men mer vanligt är nog att hon tupplurar 2-3 timmar åt gången. Alfred har skött det mesta blöjbytandet och vi börjar ha ganska bra koll på vad hon vill eller vad det beror på när hon gnäller eller gråter. Det finns liksom inte så många alternativ, heller, det cirkulerar i princip mellan hunger i magen, gaser i magen och bajs i blöjan. Har max två-tre gånger gripits av en såndär vad-är-det-du-viiill?-hysteri som man alltid känner när en annan persons bebis börjar skrika i ens famn/närhet, men det har gått om snabbt. Jag är då för övrigt inte bra med bebisar och har aldrig varit det, är en sådan som egentligen är rädd för dem och ibland rent av känner ett obehag gentemot dem, men vet ni… det här är inte så farligt. När hon är min egen så känner jag också att jag har råd att vara lite tafatt och klumpig, eftersom jag kommer ha tid att rätta till sådant då jag fattar hur jag ska göra, och det gör mig automatiskt aningen mindre av båda tror jag. Alltså redan från första början, och särskilt sedan vi kom hem från BB, då jag t.ex. undsluppit sånt där larv som att bli nervös av att ett proffs iakttar vad jag gör.

Jag hade trott att jag skulle vara totalt upp-och-ner och jag var också förberedd på att drabbas av en förlossningsdepression, för jag verkar ju onekligen tillhöra riskgruppen. Men än så länge så har allt bara börjat känna mer och mer självklart och mindre och mindre panikslaget. Och då menar jag allt med situationen — trodde t.ex. att jag skulle tycka det var jobbigt att träffa människor så här snart efter att vi kommit hem (jag är ibland något av en enstöring), men tvärtom tyckte jag bara att det var trevligt. Vi inspirerades av att ta emot gäster så imorgon kikar några familjemedlemmar in. Trött är jag förstås, men inte på det sättet att jag bara vill isolera mig själv och hetsgråta, vilket ungefär är hur jag föreställt mig att vissa stunder skulle vara denna första vecka.

Ja, denna första vecka! Tänk det. Imorgon lördag har det gått en vecka sedan jag tillbringade dagen med att föda ett barn. Helgalet ju.

Har blivit typ mållöst överväldigad av all den vänliga & härliga respons jag fick på det förra inlägget. Vill verkligen inte göra en svepande, generell tack-till-er-fotnot som detta stycke säkert framstår som, för varje kommentar betyder verkligen mycket mer än så för mig än att det skulle kännas rätt, men jag vill ändå passa på att säga här och nu att… ja, att jag uppskattar er. Vill bolla ihop er allihopa till en stor mjuk degklimp och bara krama om!!

blenda mo

20171008_blendamo

Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.

Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.

Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.

Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.

…på den sjätte smäller det? kanske? eller?

20171004_tjenalimpan

Det känns tjatigt att återigen säga samma sak men det tycks hur som helst ändå vara det huvudsakliga temat för de flesta andra jag har kontakt med dessa dagar (också), så låt gå då: Nej, ingen bebis ännu. Fast det är förhoppningsvis sista gången jag säger den saken, ganska definitivt är det i alla fall sista gången jag bloggar det. Imorgon ska jag in till sjukhuset på övertidsgranskning och eventuellt därefter igångsättning, lite beroende på hur situationen är på BB och sådant — men många dagar till av väntan blir det oavsett inte.

Jag har känt mig snopen över att kroppen inte självmant satt igång förlossningen (ännu, i alla fall). Jag hade hoppats att jag skulle kunna förlita mig på den, eller vad jag ska säga, och jag hade faktiskt inte trott att den skulle dra ut på tiden så här pass mycket att igångsättning verkar sannolikt. På något vis har jag varit mer förberedd på att det kan sätta igång när som helst och i en månads tid har jag tänkt på att en sådan kalldusch kan överrumpla mig när som helst. Om jag går och handlar, kommer vattnet gå på butiksgolvet? Om jag går och lägger mig, kommer jag väckas utav värkar? Sådana semi-förväntade överraskningar har jag halvt förberett mig för. Märkligt nog känns det inte alls likadant att nu veta att det antagligen blir igångsättning imorgon, det känns istället som en betydligt mer markant chock att smälta. Den faktiska innebörden av det hela slog mig under gårdagsnattens småtimmar och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes naturligt, väntat eller lugnt. Istället var det mer en sån här MEN HERREGUD VA FAN?!?-känsla som snabbt dränerade huvudet på blod. Under dagens lopp har det väl nu som då sjunkit in lite och typ under den senaste timmen har det väl ändå börjat kännas ganska hanterbart, fast det är absurt och ändå så reellt. Liksom så verkligt att det blir overkligt.

Hoppas på att få ordentligt med sömn i natt. Fast med tanke på hur nätterna de senaste veckorna varit, och på morgondagens planer, så känns det inte riktigt troligt. Har inte hunnit bli nervös ännu men misstänker att det nog kommer kännas lite mer än lagom pirrigt att lägga sig och därmed bädda för imorgon… oooch eventuellt typ resten av livet då, ni vet.

Ja-a, gott folk. Hur ska jag avsluta ett sådant här inlägg då så mycket tycks hänga i luften? Vi får höras vidare va.

nattsuddigt medvetandeflöde med temat normer, bebisar och neuroser

20170802_nattvy

Sitter vid köksbordet och blickar ut över en dramatisk natthimmel. Katterna sitter på bordet och spanar efter insekter som kanske ska irra sig in genom fönstret som står på glänt, så som små flygfän kan göra ibland. Alfred har gått och lagt sig och ska stiga upp under de sena småtimmarna för att hinna med ett tidigt tåg, själv sov jag rekordlänge i dag (hurra!) och känner mig inte redo att ta natt ännu. Kämpar istället mot halsbränna och tänker att det kunde vara nyttigt att ta vara på tillfället med mörkret, lugnet och ensamheten att plita ner ett sånt där medvetandeflödesinlägg. Rensa huvudet och tömma skallen, som det heter.

Gick på en informationsträff med andra blivande föräldrar och kom på mig själv med att säga ”moderskapsförpackning”, precis som jag tänkt att jag aldrig skulle kalla den. Vår anlände förra veckan och jag vet att ni alla vet hur sjukt bra den är, men alltså… vet ni hur sjukt bra den är? Fatta vilken förmån att få en sådan! Det var sådär typiskt vanligt heteronormativt och könsstereotypt där på träffen och det var kanske därför jag störde mig så mycket på att jag inte sa ”babylåda” eller ”föräldraskapsförpackning”. Fast obs, då jag säger att det var si och så så menar jag inte att någon skulle ha verkat bakåtsträvande, trångsynt eller hur jag kan få det att framstå — menar bara att jag tänkte på situationer där det kanske inte är mamman och pappan som får en bebis, eller att det kanske inte alls är så självklart för alla att det är mamman som stannar hemma medan pappa går till jobbet, et cetera… och det får mig såklart att undra hur sådant språk kan inverka både på samhället och individen, rent överlag.

Det är intressant att iaktta sådana här normer som jag är säker på att inte är sammankopplade med någon värdering — liksom, det var ganska uppenbart en judgement free zone där det exempelvis markerades tydligt att det är helt upp till var och en och fullständigt deras ensak om de väljer att amma o.dyl. — istället beror det säkert på invanda språkliga grejer. Att vi är så vana med att prata om en del saker på ett visst sätt eller annat. Sådär som ordet ”moderskapsförpackning” som slinker ur mig när jag egentligen tycker att den borde heta någonting annat för att framhäva att den inte endast är till för modern, alltså.

På tal om normer: Fick nyligen reda på att den förra ägaren till lägenheten, för övrigt en person som är verksam inom kyrkan, lever i ett samkönat partnerskap och jag känner mig urdum för jag vet att jag refererat till dennes partner på ett heteronormativt sätt, bara för att jag förmodat att det är så utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle kunna vara annorlunda. Bah. Och jag som undviker att referera till Alfred som ”min pojkvän” och istället väljer begrepp som ”partner” eller ”sambo” för att beskriva relationen, just bara för att litelitelite försöka undvika att befästa den här heteronormen som jag ju likväl är del av. Om det mejkar nån sens. Nä-ä hörni, inte är det så bara inte. Det gäller nog att fortsätta granska alla ens antaganden för att lära sig att ens känna igen dem.

Oooch på tal om språkbruk: Har på sistone hajat till när jag hört gifta kvinnor referera till sina makar som ”min man”. Dels för att jag inte kan undvika att jämföra det med att en gift man skulle prata om ”sin kvinna”. Det låter ju hemskt och förminskande. Men jag vet också att det inte är samma sak och inte jämförbart, vilket dessvärre snarare är där skon egentligen klämmer. En man är alltid en man, både före och efter att han ingått äktenskap. Han står oförändrad, en herre då och sen, medan en kvinna är en fröken som blir en fru. ”Man” betyder både ”karl” och ”make” — ingen distinktion har varit nödvändig däremellan för att han har haft den rollen i äktenskapet som han haft. Den som bär byxorna, d.v.s. (Sidospår: Och vad säger det egentligen att vi har ett sådant uttryck och att vi över huvud taget förstår vad det åsyftar?) Hans rättsliga relationer till kvinnor är ur den aspekten i stort sett irrelevanta och påverkar inte hur vi titulerar/beskriver honom… äääh jag kan inte sätta vettiga ord på detta nu. Men ni förstår säkert hur jag menar?

Ännu en sak jag tänker på är hur obehagliga jag tyckte de små naturtrogna bebisdockorna på träffen var. Kände vid något skede att okej, det här har definitivt potential att eskalera till en panikattack om jag inte är på min vakt. Bad Alfred vara den aktiva föräldern och testade själv bara ett par enstaka grepp. Ville inte röra vid dockan, tyckte det kändes onaturligt och otäckt. Jag hoppas på att det dels hade att göra med att jag alltid tyckt att bebisdockor varit motbjudande — hade en då jag var liten som jag i stort sett avskydde, minns att jag kunde bli så provocerad av den men förstår inte riktigt hur (EN DOCKA?!) — men är också rädd att det beror på att jag inte alls är redo för sådant ännu och ärligt talat mår illa av att bli så konkret påmind om bebisar. Förhoppningsvis har jag kommit längre om ett par månader men tidigare i dag så kändes det olustigt och läbbigt att jag inte har minst ett halvår på mig att vänja mig vid tanken ännu. Folk säger gärna att sen när det är ens egen bebis så kommer det kännas annorlunda, och det är också ungefär så mycket jag klarar av att höra… men det är sällan punkt där. Sen berättar de att allt man kommer vilja göra är typ att gosa, sova och umgås med bebisen och att allt allt allt kommer kretsa kring den och att allt det kommer kännas så självklart och naturligt och Som Det Ska Vara… och alltså nej fy fan, då vill jag bara fly. Eller spy. Kan aldrig avgöra vilket helt säkert. Jag finner hur som helst ingen trygghet i tanken på att bli sån. Jag vill höra max detta: Du kommer bli cool med det.

Samtidigt var det ett givande och lärorikt möte att ta del av och i det stora hela känner jag mig en gnutta mer förberedd och mindre skiträdd. Alla andra där verkade förstås betydligt mindre neurotiska än vad jag känner mig, men samtidigt så känner jag också att äh, jag har ganska bra koll ändå, och det mesta jag inte har koll på ännu så är jag fullt kapabel till att ta reda på och luska ut vartefter. Så förutom det där att jag väldigt ogärna vill beblanda mig med bebisar (eller dockor föreställande bebisar), så känner jag att jag ändå kom ett par steg på vägen i riktningen cool.

Fast en del av mig förväntar sig förstås ännu att någon ska, typ när jag anländer till BB, utbrista ungefär ”Men har ni inte skaffat en BEBISRÖRLIGHETSHÄNGVALLARE ännu?! Hur har ni tänkt att ni ska klara er utan en sådan??? HALLÅ DAGS ATT VAKNA VA ERA SKAMLIGA JÄVLA ÄRKEPUCKON TILL FLOPPFÖRÄLDRAR”. Och Alfred ska svimma utav blotta förskräckelse och jag ska gallskrika i panik tills jag spräcker bägge trumhinnor och VARJE blodkärl i ögonen och skammen ska för evigt vara ett faktum. Vi ska bli de där som det pratas om i sjukhusets korridorer, först tisslande och tasslande och med chockerad förfäran, ”Har du hört? Är det inte makalöst? Hur kan någon vara så aningslös?!”, och efter några år är vi det avskräckande klantexemplet som det skojas om på mödrarådgivningen, ”Ja nu verkar ni ju inte alls leva under en sten, men sen vi hade ett par här som ännu när de åkte in till BB inte hade beställt en bebisrörlighetshängvallare så brukar vi se till att säkert påminna om det under första trimestern för att vara på den säkra sidan”, och de blivande föräldrarna ska utbyta roade blickar och bara hihi åh hopplösa blir vi i alla fall ändå aldrig älskling. Jaja okej varsågoda då, vi bjuder på den egoboosten då antar jag. Satan.

Och med den mardrömstanken på att jag inte vet vad en bebisrörlighetshängvallare är så tar jag natt! Berätta för all del gärna vad en sådan är om de finns och vi faktiskt måste ha en, eller i alla fall verkligen verkligen booorde. Gulp. Tack på förhand!

drygt 70%

20170702_linnea

Tredje trimestern. Fortfarande känner jag skräcken ibland, än så länge mindre inför förlossningen än vad jag trott att jag skulle men istället mer inför det där att sen faktiskt ha en bebis att ta hand om, vilket fortsättningsvis känns totalsjukt nästan jämnt och ibland så omvälvande att det blir obehagligt. Det är så mycket av det som hör till den tiden som jag känner absolut noll dragning till. Alla säger, inte sällan med ett visst bitterljuvt nostalgiskt tonläge, att bebistiden kommer att rusa förbi, och jag känner ungefär såhär: Lovar ni?

Läser kommentarer i vilka föräldrar berättar om vad det är som är så givande med att ha barn, vad det är som gör att det är så Värt Det samtidigt som det låter så jäkla jobbigt, och det här med att vara så behövd dyker upp, att vara så villkorslöst beundrad och viktig för en annan varelse. Föräldrarna rapporterar saligt om detta och en sekund tycker jag mig förstå hur smickrande det måste vara för egot, men sedan känner jag blodet lämna huvudet för herregud det låter ju samtidigt som en jävla mardröm. Egot kan dra åt helvete, what about ORKEN?! Mitt behov av att få vara ifred? Det är ju därför jag t.ex. är en kattmänniska och aldrig har kunnat tänka mig att skaffa hund, för att jag tycker att de verkar kräva, be och vara i behov av så mycket. Ja ja, fattar att det inte sedan är samma sak eller säkert ens jämförbart, men ändå, bara för att någorlunda illustrera tanke-/känslobanorna här.

Jag förstår också att detta är sådant som kommer ordna sig så som det gör för de flesta. Även om jag aldrig blir totalfrälst och pladaskförälskad i småbarnsföräldraskapet så fattar jag att jag säkerligen hittar ett sätt att hantera det och tycka att det mestadels fungerar och är Värt Det. Jag måste ju det. Men när jag läser tankar kring graviditeter så är det alltid så himla mycket längtan. Sådan kan-knappt-vänta-iver som jag inte riktigt kan relatera till. Visst kan jag också känna mig nyfiken på vad det är för en typ som gömmer sig bakom naveln, tycka att det är spännande på ett tryggt sätt när hen sätter igång och sparkar som en galning, eller bli orolig för att något ska hända med bebisen och så vidare, men mina känslor är ganska brett spridda över hela spektrumet och håller sig definitivt inte endast inom den rosaskimrande sektorn. Tyvärr.

Förhoppningsvis har jag ännu lite mer än en fjärdedel av den hela graviditetstiden på mig att ta den skarpaste udden av allt sådant som känns läskigt, obekvämt och svårt. Första halvan av graviditeten gick så snabbt att jag i panik började gripa blint omkring mig i jakt på en nödbroms, och jag kände mig också vimmelkantig när jag insåg att två-tredjedelar-sträcket passerats. Det som låtit mig andas ut en aning är det faktum att tiden ändå tycks gå ner i tempo vartefter. Det bästa som kunde hända är att den saktar ner så mycket att jag blir otålig och ivrig innan det är dags för förlossning. Jag vill så väldigt gärna uppleva det, bara en liten snutt oavbruten tid av okomplicerad längtan och glädje. Hoppas att jag hinner.

Det är tröttsamt att befinna sig i detta skede av graviditeten. Jag blir andfådd utav ingenting, jag kan inte gå lika snabbt som jag skulle vilja, jag får ont i ryggen när jag sitter och ont i fötterna när jag står, jag har halsbränna varje dag, jag är alltid spänd i vaderna och får lätt sendrag i dem, jag sover ryckigt och ytligt, jag är känslig och trött och generellt instabil, jag svettas mer än vanligt och känner mig alltid mer eller mindre äcklig, jag får kämpa med att utföra rörelser som att sätta mig upp ur liggande läge i soffan eller att böja mig ner och knyta skorna, jag blir lätt lite yr eller illamående och överlag så är det mesta bara så mycket tyngre än vad det brukade vara och jag har så väldigt svårt med att hitta ork och tålamod för oerhört mycket. Men nej, jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar.