Tagg: familj

limpa hjärta semla

20150907_semlalimpa_001

Kommer hem till den här lilla som sover i soffan, sträcker på sig med lurviga små raka ben, svajar yrvaket på soffdynan, svansen så glad att den nästan ligger längs med ryggen, gäspar och klipper med ögonen, sätter sig ner och väntar på mig med blicken fäst på mig, stryker sitt näpna ansikte ivrigt mot min hand, rör sig i små tafatta piruetter, trampar av och an med olikfärgade tassar som ännu verkar oproportionerligt gulligt stora för resten av kroppen som om hon hade på sig tassformade inomhustofflor, klättrar med katters typiska självklarhet upp i min famn och spinner så högljutt att jag igen förundras över hur mycket ljud en sådan pyttevarelse kan alstra.

20150907_semlalimpa_00220150907_semlalimpa_00320150907_semlalimpa_004

Lyfter upp henne för att posera med mig för bilder men hon tappar tålamodet efter en stund och vill inte sitta still men busa och leka. Så då gör vi det istället. Till natten söker hon sig till sängen, lägger sig ner och sover där tills jag stiger upp. Hon är så bra. Så bra så bra så bra.

8 kommentarer

välkommen selma

20150906_selma_001

För en och en halv vecka sedan tog jag tag i något jag länge velat göra och ringde på en annons. Den var en om tre stycken kattungar som alla letade nya hem, och jag kunde inte välja utan bad bara annonsören att spara en av dem åt mig. Efteråt märkte jag att jag likväl kände mest dragning till den ena av dem, den spräckligaste av dem. Ångrade lite att jag inte reserverade just henne, men beslöt att hålla fast vid att ödet eller slumpen fick avgöra.

20150906_selma_002

I fredags åkte jag för att hämta kattungen. Våndades på vägen dit om vilken jag skulle ta ifall att flera ännu var lediga och mycket riktigt var två stycken var fortfarande kvar. En av dem var hon som jag redan fäst mig vid och då blev valet ganska lätt ändå. Jag tror inte egentligen på ödet men ibland sköljer den över mig den här känslan ändå, den att saker och ting, eller slumpen, var menad. Så kände jag då och fortsättningsvis känner jag likadant. Det kunde inte ha blivit mera rätt.

20150906_selma_003

Så nu är hon min katt, detta ljuvliga glimriga lilla gruskorn, Selma. Eller så som det egentligen ligger till: Jag är hennes människa.

6 kommentarer

IMAG1886

Den tjugotredje mars, 2015. Här i Vasa hos mig. Jag gick hem på lunchpaus. Tog honom i min famn och en oskarp bild på kärlek.

Caspian dog i förrgår. Den trettonde juli, 2015.

Jag är i djup sorg. Jag gråter nästan hela tiden och igår när jag satt på Café de Paris på lunchen och tuggade utan att känna någon smak tittade jag ut genom fönstret och där gick folk i sina fula neonfärger men ingen nyans hade någon riktig klarhet, allt var på något vis avfärgat, saturation -50%, och jag tänkte vid något otydligt ögonblick att det berodde på min syn, mina grumliga ögon, mitt egna inre grådask. Från de senaste korta nätterna har jag inget minne av att jag skulle ha drömt något och ett kinesiskt citat jag läste för hundra år sedan dyker alltid upp i mitt huvud, något i stil med att då sorgen är stor blir sömnen inte djup nog för drömmar.

På jobbet redigerar jag bilder på konfirmander och det får mig bara att känna extra starkt hur definitivt det är att detta var slutet, för jag tror inte på någon himmel, jag tror inte på något efterliv eller reinkarnation eller att själen är odödlig. Jag tror inte att Caspian och jag kommer träffas igen, någonsin. Jag tror att han var här, i universum, och att nu är han borta.

DSCF0686

Här är den första bilden jag tog på honom, första gången vi möttes, första oktober 2004. En del av er som har hängt med här eller i mitt liv en tid vet kanske att han bara dök upp en dag, en halvvild hungrig kattungen som jamade konstant och höll sitt avstånd från oss människor. Han och Esmeralda blev direkt kompisar. Jag undrar om hon med saknar honom.

0412220008

Här är en bild från första gången jag fick hålla honom i famnen, tjugoandra december 2004. Den första tiden var jag den enda som han accepterade att höll i honom. Detta ändrades dock sen ganska snabbt och han blev möjligtvis den mest människoälskande katten av alla vi någonsin haft. Han bara njöt av att få vara med. Sitta i famnen, somna och snarka i ens knä, hänga med med tassarna på axeln då en gick runt i huset, med jämna mellanrum titta en rakt i ögonen och viska fram ett jam och direkt trycka sitt huvud mot ens ansikte, hålla det kvar, länge.

IMAG4185

Här är den sista bilden som togs på oss tillsammans, sjunde juni 2015. Jag önskar den var bättre men han trycker sitt huvud mot mitt ansikte precis så som han så ofta gjorde.

IMAG0262IMAG0263IMAG0264

Här är de tre sista bilderna jag tog på honom, den sista gången vi sågs, den femte juli 2015. Jag kunde inte välja mellan dem. Han var sjuk här men mer än jag visste. Natten innan när jag kom hem efter att jag varit ute märkte jag att han mådde dåligt och jag satt med honom en stund med mitt ansikte i hans päls och nästa dag skrek han åt mig två gånger när jag strök honom över huvudet och jag förstod inte varför, hur det kunde göra ont. Innan jag åkte tuggade han på en vänderot som jag grävt upp åt honom och Esmeralda och han verkade lyckligare, drogpåverkad, hoppas det var smärtstillande. Jag gick ut med mat åt honom på terrassen men jag minns inte om jag sa nånting, jag minns inte vad jag gjorde, om jag sa hejdå.

Jag brukade prata med honom ofta, viska saker i hans panna, att vi ska leva lika länge. Att jag kommer överleva honom men bara med lite lite för jag kan inte gå med på att han inte ska finnas där. Jag har även nu, fortfarande, så svårt att acceptera det.

Jag är hjärtekrossad.

Jag vet inte hur jag ska någonsin komma över att jag inte var där. Jag borde ha varit där.

24 kommentarer

skogsrapport

Åkte hem till Katternö i förrgår, vaknade på söndagsförmiddagen och mor berättade att min mosters make hade visat henne ett område i skogen bakom vårt hus där alla träd hade gått av. I och med att jag tillbringade torsdagskvällen med att se på de första avsnitten av Arkiv X så tänkte jag att detta måste undersökas, och så som en bör så tog jag med mig min partner, Esmeralda. Från Feline Bureau of Investigation. Ah ha ha ha. Ursäkta, är trött. Fick ingen bra bild på trädmassakern men på denna bild tittar vi i alla fall på det området. Nu är jag tillbaka i Vasa och min rapport om vilka mystigheter som verkligen utspelat sig där i skogen är ganska futtig. Arkiverar detta under X.

Om Esmeralda kan jag däremot rapportera att hon kan vara en krävande partner ibland. T.ex. då det gäller skjuts.

Inga kommentarer

felidaefamiljen

20150325_cle

Igår togs denna bild, ikväll hämtades Caspian och Esmeralda. Ville föreviga den här tiden de bott hos mig ordentligt och högtidligt och uppställt, glad att det blev av (och att jag fick hjälp med det) — är så jäkla nöjd med bilden. Nästan direkt de åkt kändes det konstigt att de inte var här längre efter att de varit här i ungefär sex veckor. Kommer säkert ta en stund innan jag vänjer mig och kommer såklart sakna dem. Trots att jag själv bott på andra ställen än i samma hem som dem under merparten av deras liv så känner jag att de är mina, mina, mina, och har väl så gott som alltid gjort det. Ända sen de var unga i alla fall.

Esmeralda föddes i smyg, i min systers klädskåp. Hennes mamma Miranda var mycket gammal och i princip senil, tror vi, och vi hade sett att hon varit dräktig och sedan smalnat. Hon hade förut fött ungar någonstans utanför huset så vi trodde att hon gjort det igen. Men så en dag hörde min dåvarande pojkvän Mathias ett ynkligt pip ifrån min systers rum och inne i garderoben som råkat ha dörren på glänt hittade vi spräckliga Esmeralda, den enda ungen i kullen. Så som jag minns det höll hon precis på att öppna ögonen, vilket alltså betyder att hon redan var runt en vecka gammal. Miranda verkade inte komma ihåg att ta hand om sin unge så vi födde upp henne på modersmjölksersättning, baddade henne med våta näsdukar så att hon uträttade sina behov och hon sov nästan varje natt i min säng. Hon pep mycket som unge och jag googlade runt på diverse kattsidor och gav henne varma bad i handfatet som skulle hjälpa henne med gaser. Minns ännu hur ofattbart liten hon var där i badet. Hon var också mycket skelögd som unge och såg ofta hysteriskt rolig ut, gick ibland inte att se på henne utan att börja skratta, men hon växte ifrån skelandet. En gång låg hon på rygg i min famn och bet i min hand med sina små tänder då hennes huvud plötsligt bara föll långsamt bakåt och hon somnade med ett vidöppet gap.

Hon heter Esmeralda för att då hon var liten hade hon de grönaste ögon jag nånsin sett på en katt och Esmeralda betyder smaragd, vilken ju är en grön ädelsten.

Senare den hösten kom Blixa, en hankatt vi hade då, hem efter en längre utflykt. Hack i häl hade han en svart kattunge, lite mindre än Esmeralda, kanske en-två veckor yngre, och Blixa verkade ganska tafatt i situationen men var vänlig med ungen. Kattungen jamade nästan konstant men lät inte en komma nära, men följde dock efter de andra katterna och kom således in i huset där han fick mat, åt glupskt och jamade hjärtskärande mellan varje tugga. Vi förstod att han följt med Blixa från en bondgård en bit bort i byn och det var därför han var skygg, han kom inte från ett människohem. Nästan direkt efter att han anlänt hos oss blev han jättesjuk, han låg på en stolsits i ett par dagar och febern syntes i hans ögon. De dagarna tillät han att en kom nära men det berodde nog på att han var så kraftlös. Han verkade frysa så vi flyttade in honom i pannrummet och där kröp han in i hörnet tätt intill värmepannan. Han fortsatte att vara sjuk. Min mamma beslöt att det var dags att få slut på hans lidande och öppnade pannrumsdörren för att hämta honom. Den dagen hade den första snön fallit, och Caspian, så som han kom att heta, som bara legat i flera dagar, sprang glatt ut och började leka i snön. Ett par månader senare lät han mig för första gången hålla honom i famnen.

Han heter Caspian för att han kändes som en kunglig varelse som varit ut på svåra villovägar men sen hittat hem, som Caspian i C.S. Lewis böcker om Narnia.

De blir båda två elva år i år. Det har varit fan så fint att ha dem här. Min juvel, min prins.

Tl;dr: KATTER. Förstår ni? KATTER.

fars dag

Image0314

Tycker det har varit så fint att scrolla igenom Facebook- samt Instagramflödet idag och se alla gamla bilder på alla fäder. Min mamma brukar ibland mejla negativ och positiv hon skannat åt mig och jag visste att jag måste ha något foto där lämpligt dagen till ära. Hittade detta under rubriken ”pappa och flickorna”.

Igår pratade jag ganska länge med mitt faderskap i telefon och efteråt tänkte jag igen på hur mycket jag ärvt av honom. Jag har inte bara ungefär exakt hans ansikte, utan till stor del också samma kritiska sinne där vi sällan håller tillbaka när saker diskuteras, samma temperament och överlag samma sinnelag skulle jag tro, samma intresse för analys, samma värdesättande av att kunna uttrycka sig tydligt och samma vilja att alliera sig med den som befinner sig i underläge. Därtill har jag också ärvt en viss datanördighet, även om den i mitt fall är betydligt mindre avancerad, ett tycke för kameror och foto, med mera. Min pappa blandar lättsamma halvt-på-skoj-halvt-på-allvar-uttryck som ”Om int man vill så måst man int!”, med att t.ex. cyniskt och fränt kalla någon en ”en hänsynslös utsugare”. (Gårdagens favorit, så jag fnittrade!) Och min pappa säger sällan bara ”hej” när vi hörs eller ses, istället sätts ett a till där på slutet av hälsningen.

Under den där dingdonghärvan engagerade min pappa sig och var osvikligt på min sida, det var aldrig fråga om att jag skulle ha gjort bort mig eller ens något ditåt. Han var ofta mitt bollplank och vi har tillbringat timtal med att analysera och ventilera situationen. Det var en tid där som jag blev hånad från höger och vänster av varierande grad, och då mejlade han mig ett citat av Gandhi.

”First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win.”

Såklart det är heja han säger.

Jag grattade honom i förskott igår och han tackade och tillade att han nog inte var så brydd i dagen i all dess kommersialism. Men grattis ändå pappa, vet ju att du läser. Och grattis alla pappor överlag.

6 kommentarer

igår på kvällsäppelkvisten

20140531_apel_00420140531_apel_005

Äppelträden står i blom och de bakom mammas och pappas hus var magnifika i år igen. Jag var där igår och kunde inte heller detta år motstå att ta massor med bilder på dem, och passade också på att ta ett par smygbilder på syster Charlotta.

20140531_apel_00120140531_apel_00220140531_apel_003

Nytt för årets äppelblomsterfotografier är att min systemkamera kan ta kvadratiska bilder på momangen så jag testade denna funktion, men jag är något ovan och jag märker att kompositionerna lätt hamnar lite för långt åt ena sidan eller den andra, oftast aningen för långt åt höger. 1:1-formatet kräver också att jag fotograferar via skärmens live view, även det något jag inte är van med då det gäller DSLR och knappt har använt alls förut. Kvadrater tycks vara kinkigare än rektanglar. Jag beskär sällan mina bilder i efterhand, men det borde jag kanske ha gjort här. Börjar bli mer och mer förtjust i mitt relativt nya 40mm pancake-objektiv med maxbländare på 2.8, det har förstås alltid haft uppenbara fördelar så som att det är praktiskt platt till storleken samt inte kräver att jag backar fullt lika mycket för att ta en bild som 50mm-objektivet gjorde, men utöver det så jag varit lite tveksam till skärpedjupet vilket har känts tämligen ytligt i jämförelse med gamla objektivets maxbländare på 1.8. Nu har jag blivit mer förtjust i den, den känns mer retro, mer analog — antagligen bara för att jag har ett par gamla kameror med bländare på ungefär samma mått, men likväl är det något jag gillar och gillar att påminnas om. Ja, det skulle måhända inte vara helt oskäligt att variera inställningarna på bländaren nu som då och inte alltid bara öppna den maximalt, ähum.

höstdagjämning

20130922_01

Caspian och Couscous.

20130922_02

Mörklila blommor som är ljusare på bilden än vad de egentligen är.

20130922_0420130922_03

Jag skulle ta bild på äpplena då linslusen Esmeralda bestämde att hon också skulle vara med.

20130922_0520130922_06

Övermogna äpplen.

20130922_07

Trolliusfrökapslar.

20130922_08

Nypon.

20130922_09

Vet inte vad den här blomman heter men den har fina, vaxartade blad.

20130922_1020130922_1120130922_12

Esmeralda, som ofta hänger med då jag går omkring på gården, linslusade lite mer.

Har en hjärngrötig och fåordig dag. Önskar att den inte var sådan. Skulle gärna Göra Något men det känns omöjligt. Söndagigaste söndagen på länge. Skulle det finnas en sport som hette extreme sundaying så skulle jag alltså slå alla rekord idag.

caspfjantn

20130920_lc

Jag och Jim kattvaktar i helgen, Caspian kom och mötte oss ute på gården då vi anlände. Han ville absolut inte vara för sig själv och det var ett kärt återseende som vi båda kände att borde förevigas i en överdriven mängd pussgifar:

20130920_lc_01 20130920_lc_02 20130920_lc_03 20130920_lc_04

Caspian vill hemskt gärna sätta sin nos mot ens mun (i synnerhet om denna mun är plutad, faktiskt, det finns flera knep också) och han vill också gärna trycka sitt huvud under ens haka eller bara nånstans mot ens generella huvudområde.

Just det där beteendet att katter trycker/stryker översidan av sitt huvud mot något/någon på ett kärleksfullt sätt — har det något ord på högsvenska? På min dialekt pratar vi alltid om att katterna ”pukar”/”pokar”, med ett mjukt vokalljud som är nånstans mellan u och o. (Ett läte typiskt för Jakobstadsnejden, vi uttalar många u-ljud mer som o, men det är lognt.) Jag tycker att det borde finnas. Inget språk är komplett om det inte kan, utan omskrivningar, beskriva en katt och dess beteende till punkt och pricka.

Inga kommentarer