Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged fauna

Choose another tag?

Vi besökte en liten djurpark här i Äkäslompolo i går, Konijänkän Kotieläinpiha. Alltid en aning tudelat att gå på djurpark även om klimatet är lämpligt för arterna och djuren ser ut att ha det okej. Kul att träffa djur men mindre kul att tänka på vilka slags liv de i slutändan lever, i fångenskap. Känns i alla fall som en liten tröst att tänka att inträdet man betalar för att besöka dem går till att de ska ha det så bra som möjligt.

Hur som helst, några bilder på det då!

20170616_konijanka_001

Fick nån slags kontakt med denna gås och ville gärna ta hem hen. På bilden ovanför försökte jag tala dess språk med den, det lät ungefär påpp-påpp-påpp.

20170616_konijanka_002

Den bodde i en ganska stor bur med flera andra fågelarter (påfågel, höns, anka, t.ex.), men den var den enda av sin art där och verkade liksom ensam. Syns inte på bilderna men den hade ljust himmelsblåa ögon. Den hör nog hemma där, i den fria skyn.

20170616_konijanka_003

Ett annat djur jag fann något slags samförstånd med var denna get. Jag matade honom med gräs och sen lät han mig klia och klappa honom.

20170616_konijanka_004

Smekte och kliade honom på kinderna och han liksom tryckte sitt huvud mot min hand så där som en katt gör när de vill styra var man kliar dem. Stod bara och blundade och njöt, var inte det minsta stångig sådär som jag hört att getter lär vara. Ville förstås gärna ta hem denna varelse också.

20170616_konijanka_005

Dessa alpackor verkade tro att jag var där för att ta bilder för omslaget till deras kommande skiva de snart ska släppa.

20170616_konijanka_006

Alfred fick en liten hästkompis.

20170616_konijanka_007

Samtidigt som Alfred hälsade på hästarna bekantade jag mig med en kamel i hagen bredvid. Fick många försiktiga pussar på fingrarna när jag matade den med gräs.

20170616_konijanka_008

Det fanns f.ö. betydligt fler djur än de som figurerar på bild här, t.ex. grisar, åsnor, kossor, hundar, råttor, marsvin, undulater och vaktlar… och av alla djur där var det förstås katten som var regent.

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.

P

Hittade möjligtvis djurvärldens bästa bok på loppis för några veckor sen, som jag inte kunde motstå eftersom den 1) är fin, 2) handlar om djur och 3) kostade 1,50€. Den utkom 1965 och innehåller texter av flera skribenter. När vi kom hem hade jag högläsning åt Alfred, en text om näbbmöss och en om kråkor, och båda två var så spektakulärt förtjusande att vi båda bara satt och fnissade. Både Världens värsta vilddjur (näbbmusen) och Vår fullfjädrade fiende (kråkan) är skrivna av Alan Devoe, som eventuellt kan vara min nya favoritförfattare.

”Den är orädd som få. När jag var pojke släppte jag en gång in en näbbmus i samma bur som en vit råtta. Jag tänkte bara låta den vara där ett litet tag medan jag gjorde i ordning dess egen bur. Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger. Skräckslagen tryckte den stora motståndaren i en hörna, medan näbbmusen utan en sekunds tvekan pilade tvärs över buren, högg råttan i strupen och tycktes vara överallt omkring den på en gång. Det slutade med att näbbmusen slök råttan med hull och hår.”

Ifall ni missade: ”Men det lilla fjuniga pyret reste sig ögonblickligen på bakbenen, visade tänder och lät höra ett gällt, kvittrande skrik av raseri och hunger”!! Alltså om ni inte älskar den meningen så är det dags att ni kontaktar era läkare för ni är fasen inte friska.

”Om kråkorna har någorlunda gott om föda och inte alltför överlägsna fiender blir de omkring 20 år och har faktiskt råd att offra åtskilligt av sin tid på lekar och upptåg. Till de mest omtyckta bovstrecken hör leken ‘väcka dom som sover’. När det är som hetast mitt på dagen flyger kråkorna gärna under tystnad över den fridfulla nejden, för att så helt plötsligt slå ner på en slumrande hare eller kanin och hacka honom hårt i skallen. Eller också landar de tyst på ryggen av något fredligt idisslande kreatur och stämmer plötsligt upp en fruktansvärd skränkonsert. En annan sport är kurragömma. En ung kråka gömmer sig i ett ihåligt träd och kraxar den ordinarie nödsignalen. Flocken lystrar, letar förgäves och flaxar bort. Detta kan upprepas ett dussintal gånger, tills den unga kråkan slutligen kryper fram ur sitt gömställe och skrattar ut kamraterna. Varpå flocken, långt ifrån att bli förargad, brister ut i ett allmänt förtjust kraxande.”

Och ifall ni inte älskar kråkor också så är ni bara jäkligt tråkiga. Vet ej om det finns botemedel. Utöver att, eh, tänka om.

Trevliga bilder i härlig matt kvalitet och hög färgmättnad hittas också i boken, exempelvis på fladdermöss (Fladdermusen har inbyggd radar) och delfiner (Havets upptågsmakare).

Även tvättbjörnar tilldelas ett kapitel (Intelligent och fingerfärdig) och boken rymmer också några uppslag, så som Fjärilar från hela världen. Bra köp!

20160831_guldiptyk

Postade dessa två bilder efter varandra på Instagram och tyckte att de matchade så bra bredvid varandra. Till vänster har vi morgonens Myra som inte är någon arbetsmyra och därför slipper undan med att bara se på när andra skyndar iväg för att dra sina strån till stacken. Till höger har vi söndagens artikel om Kulturvis i tidningen, i vilken ni för övrigt inte ska tro på allt vad ni ser, exempelvis att jag skulle kunna använda en Mac. Sen intervjun kom på tal har jag blivit mycket glättig av det faktum att det är såhär: Kulturjournalist skriver grej om blogg, ett kulturmedium, i vilken skribenter skriver grejer om kultur. Meta! Mycket kultur- och tidsenligt popp.

Tämligen otippat har gult under det senaste halvåret klättrat högt upp på listan över mina favoritinteriörsfärger. På webben har den länge varit en favoritaccentfärg, har använt den i mina bloggar sen säkert tio år tillbaka, och med det i åtanke så har jag väl varit ganska trög med att fatta att den kan ha samma tjusiga effekt även i hemmet. Lite som att någon har hoppat upp till skyn och roffat åt sig en näve sol och pressat ut den i fönstret, som med gardinerna bakom Myra. Eller lite som att någon har grävt ett hål i berget och hittat en guldklimp som de sedan knådat med händerna tills den blivit mjuk som en deg och kavlat ut den på bordet, som med duken under tidningen. Loppade de tunna tyllgardinerna för några veckor sen för ett par ynka slantar. Den vävda duken/löparen med synliga trådar fyndade jag i våras nångång, för en ännu mindre slant.

Får visst ta och göra ett ordentligt bildreportage på gula saker i hemmet istället för att blaja vidare om det just nu och här. Tror inlägget skulle vara aningen mer givande då.

(Och i väntan på det inlägget kan ni förresten gärna långläsa en text jag skrivit om populär pöbelkultur för Kulturvis!)

20160808_faar_004

Hösten har varit i luften några dagar och sådär som människor brukar säga när de blir äldre och åren går snabbare, så förstår jag inte vart den här sommaren tagit vägen. Nog vissa delar av den, men många saknas. När jag tänker på den så är det som att spola förbi en VHS-kassett en bit i taget. Klick-vzzz-klick där firar vi midsommar klick-vzzz-klick där har vi feministträff i parken klick-vzzz-klick där är Jakobsdagarhelgen och jag får semester klick-vzzz-klick där är jag på filminspelning i Maxmo och strax därefter hos får i Vassor klick-vzzz-klick där blir luften annorlunda, semestern tar slut och jag är tillbaka på jobbet i fredags.

Men jag börjar komma överens med det, att sommaren känns så hastad. Tog på mig min höstkappa och kände ett höstpirr. Såg ljusslingesladden dingla bredvid eluttaget och kände ett höstpirr. Funderade på att den här årstiden ofta medför en slags mental pånyttfödelsekick och kände ett höstpirr. Saker är liksom laddade nu, elektriska och sprakande. Knastrande precis i konturerna och det känns ibland som att jag ska få en stöt av dem, en nanosekundskvick puls av vibrerande energi. Jag vill organisera här hemma, slänga ut halva min garderob, fördjupa mig i vad jag än gör och utveckla tunnelseende tills det är gjort. Observera, skapa, absorberas. Det känns varje år som att det är sådant hösten är till för.

Hoppas ändå på att sommaren ännu ska göra en återkomst, men om inte, så är det också okej.

20160811_myraalfred_001

Efter en lång tid av smått splittrad övervägning, och en kortare tids av extremt splittrad beslutsångest, så skaffade vi i förrgår tillökning i familjen.

20160811_myraalfred_002

Här är hon, Myra! 🐜 Ännu pytteliten men redan jättetillgiven.

20160811_selmamyra_001

Har funderat att Selma skulle kunna må bra av att ha en kattkompis. Har ändå varit ängslig för att hon skulle förändras utav kattsällskap, bli mindre förtjust i oss människor och eventuellt bli olycklig och känna sig bortglömd, förnärmad, rent av förrådd. Sedan såg jag en bild på Myra på Findit och kände att den här krabaten måste vi ändå kolla om fortfarande söker ett hem, fast annonsen var över en vecka gammal.

20160811_myra_001

Blev så nervös att jag inte ens klarade av att ringa samtalet så Alfred fick sköta den delen. Det här var i tisdags. Sen dess har jag intensivnojjat över olika kommande situationer ifall att vi tar en till katt, vilket val som är rätt, om det blir bra eller dåligt, et.c. I torsdags körde vi till Malax och där fick vi bekanta oss med kattungen och hennes syskon. Hon började spinna direkt jag höll i henne och gjorde inga försök på att fly från min hand, hon är dessutom så liten att hon ryms i en hand bara. Det var onekligen ganska omöjligt att säga ”Njä, tack men nej tack”. Hon är bara tio veckor gammal och vi fick ta henne redan för att hennes mamma varit försvunnen ett par veckor.

20160811_selma_001

Selma har varit både nyfiken och mycket sur, men hon verkar börja återhämta sig. Vi har egentligen gjort helt fel med att få dem att vänja sig vid varandra, enligt kattexperter på internet, för egentligen ska en hålla katterna åtskilda till en början och alla möten ska ske gradvist och långsamt. Vi har istället resonerat att katterna är ännu så unga att de borde ha lättare för att bli okej med varandra, och mer kört på det här att uppfostra dem till att acceptera samexistensen. Vi har t.ex. stängt in dem båda i sovrummet med oss när vi ska sova. Första natten växlade Myra mellan att sova på mitt ansikte och Alfreds, medan Selma hela natten låg och surade under sängen. Men förra natten så sov Myra mellan oss, nära huvudänden, och fast Selma inledde natten och morgonen med att undersängsura, så har hon ändå vågat sig upp i fotänden under natten där jag sett och känt att hon sovit som hon brukar. Såg henne till och med vända sig på rygg och sträcka på sig, förnöjt och bekymmersfritt, trots den hotfulla lilla kattklimpen som låg en meter ifrån. Det tar sig! Är så jävla lättad.

20160811_myralinnea_001

Kolla in nosfräknarna! I övrigt har hon vita strumpor på varje tass, ljus mage och ett gult reservbakben som hon uppenbarligen lånat av en annan katt. Ja, ni ska få se. Mer om detta en annan gång!

I måndags var det den internationella kattdagen och vi firade detta, på väg från Katternö till Vasa, genom att stanna i Vassor för att ta Selma på zoo. Eller, till en fårhage. Och det var kanske främst vi människor som ville träffa fåren.

20160808_faar_002

Denna modiga charmör var den enda som vågade sig fram till stängslet efter att vi hade stått och bräkt en tid. Vi överöste honom med gräs och kärlek. Selma var skygg och skraj men Carl (som Alfred döpte honom) som annars var nyfiken och social var så försiktig och from med Selma. Han stod helt stilla och lät henne nosa på honom, men när hon gick iväg följde han lugnt och vänt efter längs med stängslet för att snusa på henne igen. Helt klart utåtriktat fundersam över vem/vad denna lilla katt var för en typ.

20160808_faar

Det slog mig vilka kloka djur får är ändå. De är vänliga nog att söka vänner och förståndiga nog att vara försiktiga med de som är mindre än dem. ”Fårskalle” borde betyda någonting helt annat.

20160808_faar_001

När vi skulle gå iväg grät Carl efter oss och det var både gulligt och ledsamt. Fick vända om och ge honom en rödklöverblomma som han glatt mumsade i sig.

Som vanligt efter att jag träffat på djur av den här typen så är jag totalt splittrad — å ena sidan harmonisk och tacksam (no pun intended) utav upplevelsen, för det är helt utan ljug mycket terapeutiskt att klappa ett får. Å den andra sidan är jag så äcklad av och förbannad på skitmänniskan som äter de här härliga varelserna — eller då särskilt att de föds upp för den orsaken. Ugh, vidriga köttproduktion alltså. Vill helst inte tänka på saken men tycker att alla som äter kött gärna kunde göra det mer. *räcker värdinneligt fram ett serveringsfat moralkakor*

Det var allt, tackor och bockar.

20160518_katthatttrio

Katt blev hatt.

Har inte så mycket att säga, ville bara posta en hög med bilder som Alfred tog då jag kom hem från jobbet idag. Det var faktiskt ungefär på samma sätt som på bild som Selma försökte tvinga mig att stiga upp i morse, först gick hon omkring och kurrade och purrade som vanligt efter att mitt alarm ringt, sen då inte det hjälpte och jag likväl låg kvar och snoozade började hon försiktigt att klappa mig i ansiktet med sina tassar, och då jag fortsättningsvis låg kvar så tycktes hon bestämma att det var lika bra att hon satte igång med morgonbestyren så att nu nån i alla fall får nånting gjort, och satte sig således och började slicka mitt hår rent. Sen gick hon vidare till Alfreds kalufs. Med andra ord: Katt fick fnatt.

20160518_katthattduo

Summa summarum: Katt är en skatt.

Berätta en katthistoria vetja! Den måste inte gå på rim. Men du får naturligtvis en guldstjärna då… simsalabim! *proffs*

20160208_selma_00120160208_selma_002

Sitter nedhasad i soffan med en spinnande katt på magen/över mina armar, vilket inte gör det särskilt lätt för mig att skriva men vad gör det. Har sagt det förr och jag säger det igen: Hon är nog hemskt trevlig den här Selma.

För övrigt så skulle vi egentligen ha släppt ett poddavsnitt i måndags, men så blev det icke. Vi har helt enkelt varit för upptagna på sistone, med exempelvis vad kan ni se här.

20160125_00120160125_002

I fredags hade Selma en tidsbokning hos veterinären för att steriliseras. På väg dit i bilen så var hon som vanligt ynklig och gnällig då hon var inne i sin bur. Jag tog upp henne i famnen en stund, det var alltså inte jag som körde, och hon blev direkt mindre ängslig då hon fick ”vara med”. Hon stod en stund med framtassarna mot passagerarfönsterrutan och tittade nyfiket omkring sig då vi stannade vid trafikljusen. I filen till höger om oss, snett bakom, såg jag precis när vi började köra iväg en cirka femtioårig man i sin bil, han tittade förtjust och log så varmt och godhjärtat åt Selma, tittade på mig och skrattade till, jag log tillbaka och sånt händer sällan i Finland, det är sällan vi delar nånting med främlingar. Och jag kände bara att det här är det bästa jag har varit med om på jag vet inte hur länge, att den där vuxna mannen blev så glad av att se lilla Selma genom ett bilfönster, blir nästan rörd då jag tänker på det.

Men sen är jag också förkyld, fortfarande, och helt flummig i både kropp och knopp. Var det i fredags också. Men ändå. Ändå.

Operationen gick förresten bra. Men fy helvete så ängslig jag hann bli under tiden. Hon sov när vi hämtade henne, sov ännu några timmar efter att vi kommit hem. När hon vaknade var hon supergroggy och vinglig. Men nånting alldeles bedårande var att hon sökte efter mig, när jag lämnade rummet försökte hon följa mig på sina olydiga kraftlösa ben. När jag satte mig ner på golvet bredvid henne klättrade hon upp i mitt knä och lade sig ner för att sova. När jag lämnade henne med Alfred en stund började hon sprattla direkt hon hörde min röst då jag kom tillbaka in i rummet, skulle iväg till mig. Fick faktiskt ta och försöka knyta nån slags bärsele att ha henne i så att hon skulle få vara nära mig vart jag än gick. Alfred blev nästan sur, sa han, på att det bara var jag som dög. I vanliga fall hade jag blivit jäkla mallig men det var nånting så ynkligt med hela situationen att den känslan försvann. Men sen följande kväll, när hon inte längre var drogpåverkad, så var det tvärtom hans famn som tycktes favoriseras, och då var det istället jag som blev aningen förnärmad, så det jämnar väl ut sig.

Det var det senaste ur Selmarapporten det då. För i alla fall i hennes liv händer det grejer, ser ni.