Abort mission

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Annonser

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset

Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga

Ursäkta, vad talade vi om?

M’lady 🌹

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Babyblått och babybisarrt

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Ganska skit och extremt självisk

20181002_hiss

Denna bild har inget att göra med något men är en jag knäppte efter att jag och Blenda hälsat på hos Elsa och Signe i eftermiddags. Tyckte jag var ganska kamouflerad i hissen.

Eller egentligen väldigt kamouflerad. Nästan så jag smalt in i väggen.

Nästan så jag hade kunnat gömma mig där för evigt, va?

Ni vet, om jag inte hade orkat gå hem. Om jag hade haft fler barn som väntat på mig där, till exempel.

Va, vad pratar jag om?

Äh, bara en grej jag hörde häromdagen, som en kul historia. Den var om en karl som jobbade så mycket övertid att hustrun misstänkte att han hade ett utomäktenskapligt förhållande. Efter en tid visade det sig att karl likväl var trogen! Det var bara det att han inte orkade åka hem direkt efter jobbet varje dag eftersom att han och frugan hade så många barn. Då var det liksom skönare att i ett par timmar hänga kvar på jobbet där toan alltid var ledig, och så vidare.

Och jag märkte jag att jag faktiskt blev rätt provocerad av den berättelsen. Alltså, av karlns beteende. Han hade väl varit med och gjort de där barnen?? Dags att ligga som han — ptja — fått ligga, kanske?

Fast det sa jag inte. Jag vill inte alltid vara den som *PrObLeMatIsErAr*, fast det får man väl inte säga i det här landet längre. (?? Vad händer? Nu raggar jag plötsligt ironiska poäng hos Livets Hårda Skolelever också??) Och nog förstår jag det lustiga i det (även om det ska medges att jag skulle ha svårt att se humorn om det var mig det hade hänt). För säg den förälder som INTE önskar att hen kunde fly fältet nu som då, det fattar jag ju redan nu med bara ett barn. Eller fan, säg den MÄNNISKA som inte drömmer om att skippa alla måsten, bara. Så igenkänning på det! Hur som helst, det hela kändes som en struntsak. Det gör det egentligen fortfarande men det hindrade inte mig från att även tänka såhär:

Tror ni att frun skulle ha mage att hänga kvar på jobbet nån timme varje kväll för att det är så jävla skönt med egen tid? Att bara hipp som happ lämna över ansvaret att ta hand om barnen åt maken? Att flera gånger i veckan resonera ”Näh, det där får nån annan fixa” och hålla sig hemifrån för att fisa och spela Candy Crush ett par timmar? Medan maken där hemma bara, ”Oj nej har hon träffat nån annan? Men shiiit BARNEN DÅ” — alltså urgh fy, det är ju hemskt egentligen. Tänk att oroa sig för sånt, det vill man inte.

Och ni tänker kanske att herregud, lilla vän, lilla lilla stumpangumman, det var bara en berättelse. Och det kanske det var! Men skulle vi dra likadana berättelser om kvinnor? Hur tror ni att allmänheten skulle reagera på en sån historia? Inte särskilt bra va. Den partnern och föräldern skulle man ju se för vad den är: Ganska skit och extremt självisk.

Vilket jag antar att vi ALLA är innerst inne men på nåt sätt verkar det som en del av oss slipper lättare undan med att inte jämt och ständigt behöva försöka dölja det. Särskilt då vi pratar föräldraskap. Oavsett får man väl konstatera att det egentligen är ganska deprimerande att en positiv twist på en illavarslande historia kan låta såhär: ”Näh, han var inte otrogen ändå, han bara såg inte frun och barnen som så värst viktiga, that’s all.”

Woman flu

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.