ensamma mamman

opinion & reflektion

Under gårdagen var jag gräsänka från tidig morgon tills sen kväll, och under de femton-sexton timmarna så hann jag i ganska exakt tjugo minuter sitta ner för mig själv och syssla med något eget.

Då skrev jag bland annat så här: Är helt slut som människa. Och precis då vaknade Blenda på balkongen med ett yl. Det hade tagit mig ungefär fyrtiofem minuter att få henne att somna. Hon brukar inte vara krånglig med sånt, men hon har ett sinne för tajming och väljer att passa på när jag själv måste hålla fortet.

Hon hade överlag ingen grinig dag eller så igår men ändå är det tungt, att alltid behöva vara uppmärksam och tillgänglig och snabb med att reagera. Och att få näst intill noll pauser för att pusta ut och återhämta sig. Runt sex-sju-tiden igår kväll kändes det som att jag höll på att förlora förståndet. Och så tänkte jag att herregud vad jag är mjäkig. Sånt här hanterar ju andra föräldrar helt ensamma varje dag, flera dagar i sträck, rent av hela föräldraskapet igenom.

Men hur de gör det, hur ensamstående föräldrar gör det dag ut och dag in begriper jag fan inte. Eller jo, jag förstår, jag fattar att det går för att det inte finns något alternativ och för att man prioriterar så att bebisen kommer först förstås. Men hur de gör det utan att varje dag känna ååh fuck här försvinner det, nu tappar jag det, det är nog något av ett mysterium för mig. Förståndet, gulp.

20180519_apport_001

Vet inte om jag skrivit om det förr men direkt från första början, när vi kommit hem från BB, så har jag tänkt på de ensamstående föräldrarna. Det är så ofta som jag så starkt känt att det omöjligtvis kan vara meningen att en kvinna (för oftast är det ju kvinnan) ensam ska ta hand om sin nyfödda bebis och dessutom sig själv, som nyförlöst. Av vad jag har hört och gissat så föreställer jag mig att mycket handlar om att bara komma sig igenom dagen.

Här är vi båda hemma de flesta dagar och det är förstås bara möjligt eftersom att Alfred har ett sånt jobb, att han jobbar hemifrån. Och jag tog ut all föräldraledighet. Och vi tyckte att det var rimligast så, att då kunde vi båda vara hemma. Och jag har tänkt, många gånger, att alla borde få ha det så.

Men feministiskt så har det ju skavt, tittar vi statistiskt på det så ser det förstås inte så jämställt ut. Jag har aldrig för den delen tvivlat över vårt beslut att göra så, men jag har ändå känt att det varit genant. Redo att beklaga hur det ser ut, och motivera varför det funkar bäst, när det kommit på tals.

Och jag har funderat om vi hade resonerat likadant om det var jag som var frilansare och Alfred den med ett 9-till-5-kontorsjobb. Hade han tagit ut all föräldraledighet då? Eller hade han jobbat, eftersom att jag ”ändå kommer vara hemma hur som helst”. Vet ni hur jag menar?

Som detta illustrerar, från Mellan Sabb och Skogis:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Tåls ju att funderas på.

Men, oavsett, det här fungerar bra för oss. Jag vill vara hemma men jag märker också, ensamma dagar, att det hade kunnat bli jävligt prövande för mitt bräckliga lilla skitpsyke om jag hade varit själv varje dag.

20180519_apport_003

Ensamstående eller delvis ensamstående föräldraskap pratades nyligen om i en fb-grupp jag är med i, och vi var många som ville uttrycka vår respekt för de i sådana situtioner. Då var det flera föräldrar som kontrade ”Jomen jag tycker det är mycket lättare då jag är själv med barnen, då går allt på rutin, annat är det när andra föräldern också är hemma”.

Eller okej, who am I kidding, klart att det var mammor som sa så. Skulle en pappa någonsin?

Vad beror det på? Inte på att pappor är dåliga. Men kanske har det något att göra med att mammor tenderar hamna i sådana situationer där de helt enkelt måste vara så himla outhärdligt duktiga för att ta sig igenom dagarna. Eller?

20180519_apport_002

Men den här morsan kommer undan med att vara ganska halvkass och halvbra. Och nog är det märkligt, men jag är ganska övertygad om att just därför blir jag lite bättre.

Som sagt, alla borde få ha det så. I en ideal värld, och så vidare.

Ändå, förstås, kul och tur för dem som tycker att det är lättare när de är ensamma. Inte så kul att höra det för de som inte känner så, kan jag däremot tänka mig, men vad vet jag, kanske det är hoppingivande.

Bilderna i inlägget är förresten ifrån helgen då jag hälsade på min kompis Bäki och hans dotter och hund. Som den halvbra förälder jag är så lekte jag förstås apport med hunden och Blenda! Nå nej nej det är lugnt, inte är det som att jag kastar iväg beben sådär bara. Hunden hämtar ju faktiskt tillbaka henne måste ni väl förstå.

Annonser

prinsar och slott

opinion & reflektion

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess

”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

opinion & reflektion

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i klumpiga försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut ett som hennes egen son använt i samma syfte (hej i bubblan!), ett alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌

låt en kvinna leva

opinion & reflektion

20180308_gubbor_001

Innan jag fick världens märkligaste illamående huvudvärksanfall mitt mellan ögonbrynen* mitt under den internationella kvinnodagen så klädde jag och Blenda upp oss så gentlekvinnligt revolutionsredo vi bara kunde.

* (Frågan är: Nytt migränområde eller berodde det på att jag slog min telefon där JÄTTEHÅRT dagen innan så att jag fick en bula som jag kylde med en påse fryst haricot verts i cirka en halvtimme för att inte se ut som Quasimodo resten av dagen?)

Jag skrev också på ett inlägg om hur jag börjar ha fått alldeles nog utav konceptet Starka Kvinnor. Inte av vad de åstadkommer och representerar, men utav attityden runtomkring dem.

Särskilt nu i kvinnodags-tider är det mycket snack om dem. Det är de ambitiösa och dynamiska kvinnorna som tillägnas flest hälsningar och hyllningar. Kvinnor med skinn på näsan, kvinnor med huvudet på skaft, kvinnor med blicken höjd. Sådant är liksom det nya idealet, har ni märkt det?

20180308_gubbor_002

Det är inte så att jag är immun mot den Starka Kvinnans tjusningskraft. Jag kan också bli alldeles gåshudad och tårögd utav alla sorters girl power — tänker jag exempelvis på suffragetterna blir jag hastigt tjock i halsen som sväljer impulsen att ropa ut FATTAR NI HUR MYCKET DE HAR GJORT FÖR OSS??

Jag älskar ju när kvinnor är starka! Sådär som alla (friska) faktiskt verkar göra.

Men ibland tycker jag vi pratar om Starka Kvinnor som att de var en riktig grej mer än en arketyp. Som att andra kvinnor som kanske inte presterar och besegrar så värst mycket istället är svaga. Jag kan väl inte vara ensam om att känna så emellanåt, att det blir för mycket av det goda, att hajpen blir för stor. Vi skulle krossa idealen men stundom kan det kännas som att vi bara låter ett annat ta täten. Till något som vi kvinnor i min generation kan lättare säga att jag har valt det här själv, kanske? (Och jag tänker att ja, det är nog sant som det påstås, att strong is the new skinny.)

Å andra sidan pratar vi allt mer om utbrändhet och utmattningsdepression. Avigsidan av att vara en stark person som klarar allt — och majoriteten av de som drabbas är kvinnor. Det vet vi.

Och jag blir liksom lite frustrerad på hela den där vilt mixade cocktailen. Klart att många kvinnor är starka när de tvingas vara! Behandla kvinnor som totala jämlikar så ska vi se hur många som vi sedan behöver klassas som starka. Vet ni vad jag menar?

Men det är ju inte kvinnornas fel. Ifall att jag får det att låta så.

20180308_gubbor_003

Låt för allt här i världen en kvinna vara stark, förstås. Det är inte det jag säger.

Men det känns ganska typiskt patriarkatet att först nedvärdera oss för att vi är kvinnor och försöka pressa in oss i ett (trångt) kvinnofack. Sedan, när vi vägrar, så von oben-myser patriarkatet att åhåå åhåå du var då en självständig liten flicka och så limmar det istället en annan kvinnoetikett på oss: Stark.

Lite som att vi har ”Typisk Kvinna” och sen ”Typisk Kvinna 2.0″… fast nu raljerar jag väl en aning. Ändå så ser vi ju samma mönster överallt, vi har ”Tjej” och ”Inte som andra tjejer”… fast nu glider jag visst iväg från min luddiga linje.

Det är klart att kvinnor, precis som vilka människor som helst, förtjänar uppskattning och bekräftelse. Men som samhälle tror jag att vi kan gynnas av att åtminstone en dag om året påminnas om att kvinnors rättigheter, värde och frihet är oberoende av karaktärsdrag. Man måste inte prestera eller jämföras för att duga. Kvinna måste inte heller.

Så nästa års kvinnodag hoppas jag att vi kan ha den saken lite mer i åtanke, bara. Jag antar att det är det jag försöker säga.

”What is feminism? Simply the belief that women should be as free as men, however nuts, dim, deluded, badly dressed, fat, receding, lazy and smug they might be.” – Caitlin Moran

stenbumlingar & argbiggepower

opinion & reflektion

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

brister & rämnar

opinion & reflektion

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*

bara småsaker

opinion & reflektion

20170614_girlgang

I några veckor har jag sett och hört folk överlägset prata om att så mycket av #metoo-snacket är överdrivet. Att det hör väl till att män ska ge komplimanger och att kvinnor får väl lära sig säga till ordentligt då om någon man inte kan hålla fingrarna i styr. Exempelvis.

En del erfarenheter bedöms som inget att tala om. Det påstås att många klagar på ”småsaker” och att sådana berättelser bara stjäl fokus ifrån ”de riktiga problemen”. Det är de riktiga problemen vi borde åtgärda, anses det — men först måste alla få jäkligt klart för sig hur opålitlig denna kampanj är i alla sina överdrifter och förresten vad handlade den om?

Pust.

Så många kvinnor har i sina berättelser flikat in att deras är förstås knappt värda att nämnas jämfört med många andras. En självbevarelsedrift, såklart. Nästan ursäktande har de medgett att de själva varit skonade. En skyddsåtgärd för att inte verka vara en sån där förkastlig kvinna som överdriver, gudbevars.

Men okej, jag kan spela med en stund. Så vi säger att mycket är ”bara småsaker”. Vi struntar i att påminna om strukturerna, de små bäckarna som blir en stor å som flyter ut i ett världshav. Vi låtsas att småsakerna är onödigt tjafs som inte hör till sammanhanget, att de faller helt utanför the big picture. Vi tar inte med dem i den slutliga ekvationen, i det stora hela ”Vad som är fel med samhället”-kollaget. De är bara överflödiga.

Poff!

Är det inte ändå ganska sabla bra att så många berättat om dem?

För jag föreställer mig att om jag varit en av de många andra oskonade så skulle det betyda något för mig att så många andra berättar om sina erfarenheter, även om de bestod av småsaker.

För de skulle vara berättelser som jag förstod att enligt någon slags automatiskt inbyggd jämförelseskala vi har, så har de varit smärre i hemskhet jämfört med mina egna upplevelser.

För det skulle säga åt mig att trots småsaksberättelsernas småsakighet, så betraktas de ändå — av i alla fall någon, och faktiskt av ganska många ändå — som viktiga nog att tas på allvar och värda att berättas.

För att allt det kanske skulle få mig att förstå att till och med småsaker kvalificeras till att klaga på.

Jag tror att jag då lite lättare skulle känna att min egen berättelse också gör det.

Fotnot: Sen som ett litet tankeexperiment så kan man också fråga sig vem som riktigt kommit längre i sina självstudier i att klaga på småsaker — den som ”klagar på småsaker”, eller den som klagar på småsaken att andra ”klagar på småsaker”. Kan det vara den senare ändå? Bara en tanke!

att se det så

opinion & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

när det började

opinion & reflektion

Skrev i förmiddags en krönika om #metoo-grejen – Jag med, och du med. (Vet förresten inte vilka märkligheter som hänt med radbytet i den, var vänlig se förbi sånt.) Ämnet drar förstås upp saker. Jag undrar när det började, när det blev rutin och vardag att killar gick över gränserna.

Det tidigaste minnet jag har utav att jag skulle ha känt mig sexuellt ofredad är från senare delen av lågstadietiden. Det var bröst som inte ville växa och höfter som var för smala och könshår som inte fanns. Det var en känslig tid, precis i startgroparna av puberteten, eller kanske strax innan, och dagar fyllda med tankar på Kropp & Knopp-sidornas insändare i Kamratposten.

Det var också en resa från lågstadieskolan i Östensö till badparadiset Tropiclandia här i Vasa. Till skillnad från simhallen i Jakobstad så fanns där vattenrutschkana, bubbelpool, iskall vak, utomhusbad och vad annat. Även en turkisk bastu, en gemensam en fylld med tät ånga mellan pojkarnas och flickornas omklädningsrum.

Vi badade, simmade och roade oss. Hade en bra dag, tror jag. Efteråt duschade vi och bytte om, om än motvilligt. Jag tyckte det var pinsamt att stå där naken bland en massa folk, kanske t.o.m. ännu mer genant bland mina skolkamrater än det hade varit bland okända kvinnor. Men åtminstone var vi ju alla ändå kvinnor och flickor och på det viset någorlunda på samma plan. Det fanns det där outtalade mellan oss, att vi alla säkerligen kan relatera till varandra, att vi inte ser likadana ut förhindrar förstås inte att vi vet hur det kan kännas att se annorlunda ut än andra. Fast vi inte insåg det då så tror jag att vi visste det någonstans i ryggmärgen bakom våra utstickande kotor i våra taniga ryggar som framåtböjda försökte dölja bröst som endera verkade för platta eller för utåtbuktande.

I bussen på hemresan så är många av killarna fnissiga och hemlighetsfulla. Deras fniss bär ett förtecken av det där hö-hö-hö-iga hånflabbet som de ska mästra några år senare när deras moppemustaschprydda läppar med nöd och näppe döljer rejäla prillor lössnus. Jag förstår att det är något hotfullt med deras munterhet, hur de liksom gaddat ihop sig som en flock hyenor och nu cirklade kring oss tjejer med avsikt att göra oss nervösa. Det fungerade.

Det kommer fram att de har, när vi självmedvetna och ängsliga och nakna bytt om i vårt påstått trygga rum, befunnit sig i den gemensamma bastun med immiga glasdörrar. Där har de märkt att det går att putsa bort ångan från glaset och titta in, rakt in, på oss och på våra kroppar. Iaktta oss. Granska oss. Skratta åt vår utsatthet. Betygsätta oss i detalj och i våra helheter.

Och det värsta var att det fanns absolut inget vi kunde göra. Vi kunde bara vara mållösa utav förfäran, känna kinderna bränna, och sedan vända våra huvuden framåt igen och stirra blankt ut genom bussfönstren medan killarna fortsatte fnissa bakom oss. Jag kunde inte ljuga  för att skydda min nakenhet, jag kunde inte påstå ”Jamen det är inte hur vi egentligen ser ut”. De såg oss. Det var gjort, skett, och hänt. Och jag hade nog aldrig tidigare känt mig så naken och förnedrad som då.

Men vi vande oss vid den känslan. Till sist märkte vi den inte ens. Den hörde ju oftast bara till.

punkt-5-inism, avsnitt 2

opinion & reflektion

Har igen haft några feminismrelaterade tankar som jag ville lufta, så de kan ni gärna skumma igenom så länge jag bränner några behåar och fantiserar om att utrota alla män på Gudinnas gröna jord. Traditionella feministsysslor, ni vet.

wegonnastarttherevolution

  1. Raggmakten är hotfull. Det är en vanlig åsikt att kvinnor är de som besitter makten vad det gäller sex och samlevnad. Ni vet, folk säger sånt som ”I dejtingvärlden är det kvinnan som bestämmer” och ”För en kvinna är det lätt att få ragg, annat är det för en man”, m.m. Är detta skifte i maktpositionen, när den gör sig påmind, en orsak till varför en del män beter sig som kompletta svin när en kvinna inte nappar på deras agn? Menar så här: För att nobbningen påminner männen om maktlösheten de erfar i detta område och eftersom de är i övrigt vana med att ha ett överläge så kan den saken kännas som att något tas ifrån dem. Den känslan kan i sin tur upplevas som så hotfull, att kvinnan som inte besvarat intresset rent av uppfattas som något av en fiende — som att hon utgör ett hot. Därför verkar det då mer okej och befogat att hota henne i gengäld, exempelvis genom att bete sig aggressivt och kalla henne fula ord för att sätta henne på plats. Eller? Obs, menar ej medvetet.
  2. ”Kvinnor är varandras värsta fiende”, suck. Sådana repliker brukar särskilt yttras för att uppmana feminister att sluta ”skylla allt på män” och istället se sig själva i spegeln. (Fast hallå, som kvinnor kan vi naturligtvis göra både och samtidigt! BLINK BLINK.) Visst tenderar kvinnor emotta kritik för att de dömer, baktalar och motarbetar varandra — emellanåt även inom feministiska kretsar. Då brukar vi också prata om internaliserat kvinnohat, vilket alltså åsyftar att även kvinnor påverkas av patriarkala strukturer och vi lär oss att värdera det som är kvinnligt som lägre i rang än det som är manligt. Klassiska exempel: Vi skryter om att vi var ”pojkflickor” som barn, att vi ”alltid föredragit killkompisar” och att vi ”inte är som andra tjejer”. Men att avfärda sådana fenomen på att det i stort sett beror på att kvinnor är kvinnor är bara ytligt och lojt. Det är som att säga att ”magsår beror på sår i magen”, när vi ju vet att magsår är ett resultat utav något annat, exempelvis ett symptom på en sjukdom eller en bieffekt av ett läkemedel. Likadant är det väl då med internaliserat kvinnohat som resultat av patriarkala strukturer. Vad jag menar är att det tjänar precis inget till att bara säga ”kvinnor är sådana”, eftersom det är betydligt mer komplext än så och vi måste minnas analysen om vi ska komma någonvart.
  3. Misogynin lever och mår bra. Den saken ingen nyhet men ändå. Läste ni om den tyska unga kvinna som skulle tillbringa sommaren ensam i den finländska skogen, i princip Thoreau:a till det och främst överleva på sådant hon hittar i skogen, men som på nätet blev utsatt för både hat och hot om fysiskt och sexuellt våld och sist och slutligen beslöt att åka hem igen p.g.a. ”personliga skäl”? (Min gissning på dessa skäl: HAT OCH HOT OM FYSISKT OCH SEXUELLT VÅLD KANSKE?!) Det är så vansinnigt. Jag tycker det bär en kraftig stank av kvinnohat. Jag tror inte att en man hade fått utstå samma reaktioner. Folk hade säkert kunnat göra sig lustiga på hans bekostnad, men överlag hade han sluppit undan mycket eftersom det anses liksom mest bara manligt och redigt att en man s.a.s. reder sig själv. Sådan är ju i princip urfinnen, nån som bor ute i skogen och bara KLARAR SIG. Då är det respektingivande. Men ve den kvinna som vill testa på samma sak — kvinnor ska över huvud taget inte vara sådana ju, de ska väl helst omhändertas av någon manlig jägar-skogshuggar-man. Vilket fräckt sätt av den där tyska 23-åringen att inkräkta på mannens domän bara sådär! Stryk ska hon ha (och kuk, bara för att). Nä fy fan.
  4. Inte allt (inte ens häxeri!) är feministiskt. Ni känner kanske till diskussionen om att feminism är trendigt och därför är det mycket som porträtteras som feministiskt just nu. Det är mycket som får en nyansering av feminism. Detta tycker jag att märks så jäkla bra vad det gäller häxor, som även de fått ett uppsving i popularitet. Har många gånger stött på tolkningen att de som anklagades (och dömdes) för att vara häxor råkade ut för det helvetet eftersom att de i princip ansågs vara ”för feministiska” för 1600-talet — d.v.s. att de var självständiga kvinnor som vågade bryta normen och gå sina egna vägar, eller att de var kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst och särskilt inom kvinnliga ämnen så som dåtidens form av obstetrik, och att detta skrämde patriarkatet som i sin tur valde att hämnas. Ja, den idén målar ju upp en klart romantisk bild, en som populärkulturen gärna spär på eftersom att den ligger så i tiden. Men det verkar inte finnas någon forskning som tyder på att det var så! Det kan till viss mån ha varit så, men är det inte urdumt att bara förmoda att det var det när vi inte har något som tyder på det (utöver folks fantasier)? Kan vi pliis hålla isär fakta och fiktion? Jag blir så jävla STÖRD på att jag sett den här ”Jag uppfattar häxor som att de var [ladida]”-idén upprepas så tätt att den verkar ha blivit riktig för många. Jag fattar att teorin låter rimlig och tjusig, jag tycker det jag med, men det gör den inte sann. Då jag är som mest irriterad på detta så tycker jag det saboterar för feminismens trovärdighet, att vi inom en sådan forskningsfokuserad krets ändå är beredda att avfärda verklighetsförankringen bara för att en idé verkar spännande och feministiskt tilltalande…! För övrigt kan jag också tycka att är det en sak häxprocesserna borde ha lärt oss så är det väl fan att inte dra jävligt förhastade slutsatser om folk utan hållbar bevisföring. (Här kan ni föreställa er att jag vankar kutryggig omkring i min lilla stuga och muttrar över ett höjt krokigt pekfinger.) Nej, jag vet inte, jag blir riktigt frustrerad på detta fenomen. Om vi inte är noggranna med att hålla isär den verkliga historien ifrån fiktionens dito, så ger den senare lätt intrycket av att det fanns något ärofyllt och liksom ståtligt i att dö dömd som häxa. Att hålla fast vid en sådan bild bara för att den är romantisk… nä örk. Jag tycker det är futtigt. Offren dog alldeles förgäves. Inte förenade i systerskap utan ensamma i hopplöshet. Tro aldrig annat.
  5. Kroppsaktivismen gynnar alla eftersom kroppsföraktet drabbar alla. Vi har stränga regler om vad rätt sorts kropp är, är någon tjock får hen utstå medföljande förtryck (vilket många klassar som ”heeelt rätt åt dem”) och är någon smal finns det alltid nånting att mobba eller kritisera hen för ändå. Eftersom att mallen för vad som är ”okej” är så snäv så är vi väldigt fokuserade på kroppar och vi har blivit tränade till att direkt se vad som är ”fel” på en kropp. Därför är det inte konstigt att vi kommenterar kroppar så mycket, eftersom att vi är så väldigt fixerade vid dem. När vi främst ser den typen av kroppar som vi godkänt (enligt denna trånga mall) så är det ju också sådana vi jämför oss själva och andra med. Det är inte konstigt att vi, som samhälle, då blir stränga i bedömningen. Men det är ju lite knäppt när vi, som samhälle, kunde vara sjyssta istället. Åt oss själva och åt andra. Därför tänker jag att ett bra steg att ta för allas självkänsla och välmående, vore att vi tillät fler kroppar synas. Så att vi alla vande oss vid idén att det finns olika typer av kroppar, menar jag, för tydligen är den saken fortfarande så uppseendeväckande att den måste granskas och kommenteras i detalj. 🙄

Sist jag gjorde en sån här lista hade jag en bubblare att bidra med också men jag kan för guds skull inte komma på en enda denna trötta lördagsförmiddag! Kanske du har någon på lager?