Tagg: feminism

Babyblått och babybisarrt

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Ganska skit och extremt självisk

20181002_hiss

Denna bild har inget att göra med något men är en jag knäppte efter att jag och Blenda hälsat på hos Elsa och Signe i eftermiddags. Tyckte jag var ganska kamouflerad i hissen.

Eller egentligen väldigt kamouflerad. Nästan så jag smalt in i väggen.

Nästan så jag hade kunnat gömma mig där för evigt, va?

Ni vet, om jag inte hade orkat gå hem. Om jag hade haft fler barn som väntat på mig där, till exempel.

Va, vad pratar jag om?

Äh, bara en grej jag hörde häromdagen, som en kul historia. Den var om en karl som jobbade så mycket övertid att hustrun misstänkte att han hade ett utomäktenskapligt förhållande. Efter en tid visade det sig att karl likväl var trogen! Det var bara det att han inte orkade åka hem direkt efter jobbet varje dag eftersom att han och frugan hade så många barn. Då var det liksom skönare att i ett par timmar hänga kvar på jobbet där toan alltid var ledig, och så vidare.

Och jag märkte jag att jag faktiskt blev rätt provocerad av den berättelsen. Alltså, av karlns beteende. Han hade väl varit med och gjort de där barnen?? Dags att ligga som han — ptja — fått ligga, kanske?

Fast det sa jag inte. Jag vill inte alltid vara den som *PrObLeMatIsErAr*, fast det får man väl inte säga i det här landet längre. (?? Vad händer? Nu raggar jag plötsligt ironiska poäng hos Livets Hårda Skolelever också??) Och nog förstår jag det lustiga i det (även om det ska medges att jag skulle ha svårt att se humorn om det var mig det hade hänt). För säg den förälder som INTE önskar att hen kunde fly fältet nu som då, det fattar jag ju redan nu med bara ett barn. Eller fan, säg den MÄNNISKA som inte drömmer om att skippa alla måsten, bara. Så igenkänning på det! Hur som helst, det hela kändes som en struntsak. Det gör det egentligen fortfarande men det hindrade inte mig från att även tänka såhär:

Tror ni att frun skulle ha mage att hänga kvar på jobbet nån timme varje kväll för att det är så jävla skönt med egen tid? Att bara hipp som happ lämna över ansvaret att ta hand om barnen åt maken? Att flera gånger i veckan resonera ”Näh, det där får nån annan fixa” och hålla sig hemifrån för att fisa och spela Candy Crush ett par timmar? Medan maken där hemma bara, ”Oj nej har hon träffat nån annan? Men shiiit BARNEN DÅ” — alltså urgh fy, det är ju hemskt egentligen. Tänk att oroa sig för sånt, det vill man inte.

Och ni tänker kanske att herregud, lilla vän, lilla lilla stumpangumman, det var bara en berättelse. Och det kanske det var! Men skulle vi dra likadana berättelser om kvinnor? Hur tror ni att allmänheten skulle reagera på en sån historia? Inte särskilt bra va. Den partnern och föräldern skulle man ju se för vad den är: Ganska skit och extremt självisk.

Vilket jag antar att vi ALLA är innerst inne men på nåt sätt verkar det som en del av oss slipper lättare undan med att inte jämt och ständigt behöva försöka dölja det. Särskilt då vi pratar föräldraskap. Oavsett får man väl konstatera att det egentligen är ganska deprimerande att en positiv twist på en illavarslande historia kan låta såhär: ”Näh, han var inte otrogen ändå, han bara såg inte frun och barnen som så värst viktiga, that’s all.”

Woman flu

Inomhusdagarna fortsätter. Vi har alla tre blivit förkylda nu. Eller Alfred håller visst på att tillfriskna. Tack och lov har Blenda hittills sluppit lindrigast undan. Hon tycks inte ta det så hårt att snoret rinner ibland. Själv får jag fortfarande snyta mig var tionde minut samt att jag tillbringade natten med 39,3 graders feber, så det var spännande.

20180915_rosorhammare

Har ni tänkt på att begreppet ”man flu” har gått från något lite tongue-in-cheek till något mer aningen mer seriöst? Till att ”ha en man flu” betyder att den med förkylningen är REJÄLT förkyld, snarare än att hen har en helt vanlig förkylning men är mycket ynklig och tycker det är alldeles överjävligt.

Säger inte att den förra definitionen var så värst schysst, när man tänker på det, men känns det inte ganska typiskt att det ändå förvandlas så att vi har ännu ett begrepp som associerar manlighet med kraft, styrka, uthållighet och dylikt?

Liksom, ingen skulle säga ”Öff fy fan jag har en sån jävla kvinnoförkylning”, och tycka att det lät tufft. Eller kanske nån skulle, men väldigt få av de som hörde det skulle ju tänka såhär: ÅH WOW. HEN MÅSTE HA VARIT VÄLDIGT VÄLDIGT SJUK ALLTSÅ. STRONGT.

Häromdagen såg jag att Katarina Wennstam bett sina följare att ge förslag på ord och uttryck som vi borde fundera lite över. Här är några (utav många!) jag läste där som jag minns nu:

  • oskuld (så att ha/haft sex drabbar en med skuld?)
  • kärlek börjar alltid med bråk (fast det säger man aldrig om en kille varit dum åt en annan kille, men nog om han varit dum åt en tjej)
  • blygdläpp (blygd betyder skam eller vanära, visste inte det från tidigare och nu känns det såhär: äh men va fan, FÖRSTÅS)
  • utvidgat självmord (som när en man tar livet av hela sin familj innan sig själv — familjen valde fan inte att begå självmord, det är flera mord och ett självmord)
  • att ha skinn på näsan (används så gott som uteslutande om kvinnor, för ni vet, kvinnor i regel är ju annars rätt mjäkiga, till skillnad från män då)

Har ni nåt ord/uttryck som får er att dra öronen till er?

Jag blir alltid en gnutta tveksam när en man, på engelska, refererar till kvinnor som females. För bitonen finns ju där, som att vi kvinnor var honor för honom. Som att han var nån sinnesförvillad pseudoantropolog som tror sig göra sin fältforskning på nätet och nu ska han briljera med sin samlade kunskap som han hämtat från diverse kommentarsfält. Alltså, det fungerar lite som en förvarning om att det verkligen kan gå åt vilket håll som helst.

Eller förstår ni alls vad jag menar? Fattar ni klangen? Om inte får jag väl skylla på min woman flu. It’s not you, it’s me sickness.

4 kommentarer

Det goda inflytandet

Handen upp alla som fnyst åt influencers en gång eller fyrtiosju. Jag kan börja. *räcker upp samtliga extremiteter*

Bara ordet stör mig. Det vore skitlätt att direktöversätta men ingen vågar för tänk om det skulle få oss att låta omoderna och mindre kosmopolitiska!! Det vore ju sjukt genant att vi gick omkring och pratade som att vi inte förstod engelska, OH THE HORROR VA.

Och sen konceptet. Först verkade det bara konstigt att en del bloggare skulle få en ny titel. Nu förstår jag skillnaden mellan bloggare — som lilla jag — och influencers — som STORA bloggare med många avlönade samarbeten. Och ingen borde väl heller tituleras influencer om de inte försörjer sig till stor del via sociala medier och/eller har väldigt många följare.

Eller tja, är osäker på vilka regler som gäller men så tycker jag då. Reagerar så gott som alltid med skepsis när någon presenterar sig själv som influencer. Kanske för att jag nästan aldrig då hört talas om dem. Brukar undra: Vet personen att en influencer typ är folkvald? Det går inte att självutnämna sig till en, liksom. Eller okej, man KAN, men jag tappar ju förtroendet för den personen direkt vilket gör hens jobb ganska floppigt för hela poängen med en influencers uppgift är ju det motsatta.

clueless
Like hello? As if.

Nåväl.

Det är egentligen ett jättespännande fenomen, att ett yrke går ut på att personifiera olika koncept och produkter. Alltså lite obehagligt också, men ändå, alla väljer ju själva vad de vill stå för och ur det perspektivet är det väl inget märkligt med det. Likväl är det inte så konstigt att det uppstår konflikter i och runtomkring ett sånt fält. Och jag håller också med om att mycket av det influencers gör (joojoooo, #inteallainfluencers) inte är så nyttigt för vare sig andra personers eller planetens välmående. Jag förstår den kritiken.

Det finns förstås ändå, utan tvekan, värre saker att göra än att agera reklampelare för ett visst företag eller en viss livsstil — men visst påverkar det oss. Visst för det med sig en drös med ideal för ohållbara levnadsstandarder. (Ni måste inte vara snygga hela tiden. Ni kan inte vara lyckliga dygnet om, livet ut. Ni fasen får inte längre flyga så mycket som ni gör.)

Och visst tycker jag således att en influencer har ett större ansvar. Inte som privatpersonlig förebild, men nog i att grundligt tänka igenom vilka ideal och val hen vill ställa sig bakom. Influencers jobbar ju med att influera andra. Det minsta hen kan göra är väl att varje arbetsdag ställa sig frågan: På vilket sätt vill jag det? Egentligen tycker jag att det är enda sättet att genomföra jobbet — är man inte samvetsgrann och pålitlig så riskerar man ju förlora det som satt en i branschen: sitt inflytande.

Men jag vet inte, all denna kritik ändå. Ibland känns den faktiskt riktigt onödig. Jag reagerar särskilt på den när den kommer från personer som överlägset deklarerar att de inte bloggar själva eller läser andras bloggar, inte över huvud taget är så brydda i sociala medier heller, faktiskt inte följer med trender eller populärkultur särskilt mycket alls… MEN hen råkar ändå veta att influencers är si och så och det är aldrig positivt.

Hur kan någon med så lite koll möjligen veta vad det handlar om?

Ganska ofta får jag känslan av att orsaken till att kritiken uttrycks ligger i att en influencer är ett så himla lätt byte. För det mesta en ung, attraktiv kvinna som tjänar sin inkomst via företagen hon associerar sig med (istället för att ägna sig åt dem enbart för nöjes skull som många andra). Jag tror att det är lätt hänt att folk (ytligt) förmodar att yta också är allt dessa influencers har att erbjuda.

Sen måste en inte heller leta jättelänge för att hitta paralleller som kunde dras till att ”sälja sig själv” och historisk syn på det. Alltså, jag blir frustrerad då jag tänker på det. Vi erbjuder de här kvinnorna en position som vi sedan bannar dem för att de antagit. Bara det är ju störigt. Och en 🎶 tale as old as time… 🎶

Faktum är ju att om det faktiskt bekymrar en hur folk förvaltar sina inflytanden — och inte bara hur unga kvinnor gör det — så finns det fler håll man kan rikta sin kritik åt. Jag säger inte att man inte får problematisera kring influencers, självklart får man det, men jag säger att det finns andra inflytanden där ute också. Alla har ett, inte bara de som jobbar med det. En del personer som inte jobbar med det har ett större inflytande än många som gör. Så vi kan variera det där lite, det är det jag menar.

Och som den inbitna tjatfeminist jag är så vill jag därför påminna om att det också går att ifrågasätta en man med stort följarantal om han någonsin funderar på sitt carbon footprint och hur han kan rättfärdiga sin slösaktiga livsstil när världen drunknar i vår skit, eller hur han kan stå ut med att vara ifrån sin familj ute på jobb så ofta och så sällan finnas där för att vara en god förebild och närvarande förälder åt sina barn, eller hur det känns att vara en sådan galjonsfigur för kapitalism, materalism, kommersialism och allt som är åt fanders i vårt samhälle, eller om han över huvud taget brukar tänka på vilket meddelande han sprider åt sina fans, eller alla unga killar, eller hela omvärlden, när han så ofta visar upp sig från sina bästa, starkaste sidor och nästan aldrig sina svaga, och hur kan han stå ut med sig själv när folk mår dåligt utav det?

Eller förresten, säg inte så, var lite snällare istället. Åt kvinnorna också.

Jag tror inte att det skulle göra någons goda inflytande mindre.

Jungfru jungfru jungfru jungfru skär

20180818_jupiterjungfrutur

Blenda har fått en egen cykelsits och hjälm och det betydde att det var dags för jungfrutur. Så vi cyklade till Brändö på loppis.

20180818_uteoch

Eller jag cyklade, Alfred sprang. Blenda satt på. Blåsten ven.

Jag lever väl i en ganska tydlig blomsterhattig PK-bubbla för jag blir liksom förbryllad när jag inte hittar neutrala alternativ på grejer för bebisar. Bebishjälmarna som fanns att välja mellan var endera rosa med katter, blommor, nyckelpigor och fjärilar på eller blå med raketer, flygplan, långtradare och bilar på. Och jag typ tar det för givet att det ska finnas en gul med lejon, giraffer, flodhästar och zebror på och tycker det är nåt som inte stämmer när den inte finns.

Nu säger jag inte att det är något fel på endera den rosa eller blåa, bara att det märks ganska tydligt hur de tänkt där angående vilka produkterna riktas åt. Och fast någon förälder då råkar vara på jakt efter en hjälm åt en pojkbebis så betyder det ju inte att hen MÅSTE välja den blåa med raketer på, förstås — men det är ju så lätt att falla in i mönster som vi är vana med.

Och det måste förstås inte i sin tur vara skadligt eller så för barnet, men samtidigt — skulle det vara skadligt med fler alternativ? Större variationer? Inte en lika spikrak påhittad ”POJKSAKER”/”FLICKSAKER”-linje mitt emellan olika färger och intressen?

Det är förstås inget nytt. Hoppar vi hundra år tillbaka i tiden fanns också en stark association mellan kön och färg — blått med flickor och rosa med pojkar. Det är egentligen först under 1950-talet som det blev ”självklart” att rosa är en ”flickfärg”. Ändå fanns ju likadana begräsningar som vi ser nu även då, det är bara det att de var helt tvärtom från senare.

Nu valde vi hur som helst den rosa hjälmen. Eller egentligen lät vi Blenda välja och hon pekade på den. Vi är såklart mycket stolta över hennes bedrift! Tänk att hon redan förstår det som räknas här i världen och valde den som var rätt. Den med katter på.

Lattemorsning!

Fortsätter på lattemamma-tråden för begreppet kom på tal sist jag träffade min mammagrup då jag, Elin och Cecilia efter parkhänget strosade en stund med takeaway i handen. Vi skojade om att vi var lattemorsor, sådär käckt och självironiskt som mammor gör.

Ok nä vet inte, testar bara på ett mamma-alternativ till pappahumor. Det kunde till exempel vara skojfrisk självdistans. Eftersom krystade ordskämt tydligen redan var paxat.

Hur som helst — sen var det nån som undrade varifrån uttrycket ens kommer. Jag överraskade nästan mig själv med att fnysa ut en mening som slutade med ordet kvinnoförakt.

För nog är det väl ändå NÅT ganska märkligt med att det går så kvickt att hitta något löjeväckande i att kvinnor blir mammor och då ganska naturligt umgås med andra personer som är i samma situation, ibland mitt bland folk. (Precis som alla andra på stan.)

Så brukar ju förresten de flesta relationer ha sin start — att två personer befinner sig på samma plats på samma gång (typ föräldraförberedelsekurser som staten ordnar åt oss) och/eller knyter kontakter över ett gemensamt intresse eller erfarenhet (typ föräldraskap som ju ÄR en ganska stor grej i en persons liv).

Men ändå är det så himla typiskt mammor att träffa andra mammor. Måste vi bli så jäkla babyfixerade? Kan vi inte leva som förr? Det är som att bara för att vi blivit mammor så kan vi inte vara oss själva längre utan allt ska kretsa kring bebisen.

Vi pladdrar på som om livet bara handlade om blöjor och uppfostran och relationer. Som om vi inte visste av något annat. Äta, bajsa, sova och vaddå, dricka latte med en vän ibland?

För såklart är det latte vi dricker! Inte vanligt svart manligt outspätt kaffe utan nånting så oekonomiskt och mjäkigt som kaffe med en massa mjölk. Där är vi är ute och roar och unnar oss, utan att dra in några egentliga inkomster till hushållet till på köpet! Fruntimmer va. Så oförståndiga.

Nej hem med alla lattemorsor och ta hand om våra barn. Byta blöjor, uppfostra barnen och vårda relationerna inom familjen. Sluta drälla omkring på stan och träffa kompisar som om vi fortfarande ville leva lite som förr ibland. Det har vi ju valt bort. Haha. Nu är vi mammor och då får vi bete oss som sådana och släppa tankarna om att vi samtidigt också är ganska mycket som förr.

20180704_kaffe

Nä, ni hör ju. Latte mommies of the world unite, vill jag säga. Ska lattemorsa mig så fasen (eller som man också kunde säga: ska morsa a latte) medan jag kan.

Det var allt, thanks a latte,
mamm.

(*pappahumoristisk*)

Bebisar, bebisar, bebisar

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

Ensamma mamman

Under gårdagen var jag gräsänka från tidig morgon tills sen kväll, och under de femton-sexton timmarna så hann jag i ganska exakt tjugo minuter sitta ner för mig själv och syssla med något eget.

Då skrev jag bland annat så här: Är helt slut som människa. Och precis då vaknade Blenda på balkongen med ett yl. Det hade tagit mig ungefär fyrtiofem minuter att få henne att somna. Hon brukar inte vara krånglig med sånt, men hon har ett sinne för tajming och väljer att passa på när jag själv måste hålla fortet.

Hon hade överlag ingen grinig dag eller så igår men ändå är det tungt, att alltid behöva vara uppmärksam och tillgänglig och snabb med att reagera. Och att få näst intill noll pauser för att pusta ut och återhämta sig. Runt sex-sju-tiden igår kväll kändes det som att jag höll på att förlora förståndet. Och så tänkte jag att herregud vad jag är mjäkig. Sånt här hanterar ju andra föräldrar helt ensamma varje dag, flera dagar i sträck, rent av hela föräldraskapet igenom.

Men hur de gör det, hur ensamstående föräldrar gör det dag ut och dag in begriper jag fan inte. Eller jo, jag förstår, jag fattar att det går för att det inte finns något alternativ och för att man prioriterar så att bebisen kommer först förstås. Men hur de gör det utan att varje dag känna ååh fuck här försvinner det, nu tappar jag det, det är nog något av ett mysterium för mig. Förståndet, gulp.

20180519_apport_001

Vet inte om jag skrivit om det förr men direkt från första början, när vi kommit hem från BB, så har jag tänkt på de ensamstående föräldrarna. Det är så ofta som jag så starkt känt att det omöjligtvis kan vara meningen att en kvinna (för oftast är det ju kvinnan) ensam ska ta hand om sin nyfödda bebis och dessutom sig själv, som nyförlöst. Av vad jag har hört och gissat så föreställer jag mig att mycket handlar om att bara komma sig igenom dagen.

Här är vi båda hemma de flesta dagar och det är förstås bara möjligt eftersom att Alfred har ett sånt jobb, att han jobbar hemifrån. Och jag tog ut all föräldraledighet. Och vi tyckte att det var rimligast så, att då kunde vi båda vara hemma. Och jag har tänkt, många gånger, att alla borde få ha det så.

Men feministiskt så har det ju skavt, tittar vi statistiskt på det så ser det förstås inte så jämställt ut. Jag har aldrig för den delen tvivlat över vårt beslut att göra så, men jag har ändå känt att det varit genant. Redo att beklaga hur det ser ut, och motivera varför det funkar bäst, när det kommit på tals.

Och jag har funderat om vi hade resonerat likadant om det var jag som var frilansare och Alfred den med ett 9-till-5-kontorsjobb. Hade han tagit ut all föräldraledighet då? Eller hade han jobbat, eftersom att jag ”ändå kommer vara hemma hur som helst”. Vet ni hur jag menar?

Som detta illustrerar, från Mellan Sabb och Skogis:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Tåls ju att funderas på.

Men, oavsett, det här fungerar bra för oss. Jag vill vara hemma men jag märker också, ensamma dagar, att det hade kunnat bli jävligt prövande för mitt bräckliga lilla skitpsyke om jag hade varit själv varje dag.

20180519_apport_003

Ensamstående eller delvis ensamstående föräldraskap pratades nyligen om i en fb-grupp jag är med i, och vi var många som ville uttrycka vår respekt för de i sådana situtioner. Då var det flera föräldrar som kontrade ”Jomen jag tycker det är mycket lättare då jag är själv med barnen, då går allt på rutin, annat är det när andra föräldern också är hemma”.

Eller okej, who am I kidding, klart att det var mammor som sa så. Skulle en pappa någonsin?

Vad beror det på? Inte på att pappor är dåliga. Men kanske har det något att göra med att mammor tenderar hamna i sådana situationer där de helt enkelt måste vara så himla outhärdligt duktiga för att ta sig igenom dagarna. Eller?

20180519_apport_002

Men den här morsan kommer undan med att vara ganska halvkass och halvbra. Och nog är det märkligt, men jag är ganska övertygad om att just därför blir jag lite bättre.

Som sagt, alla borde få ha det så. I en ideal värld, och så vidare.

Ändå, förstås, kul och tur för dem som tycker att det är lättare när de är ensamma. Inte så kul att höra det för de som inte känner så, kan jag däremot tänka mig, men vad vet jag, kanske det är hoppingivande.

Bilderna i inlägget är förresten ifrån helgen då jag hälsade på min kompis Bäki och hans dotter och hund. Som den halvbra förälder jag är så lekte jag förstås apport med hunden och Blenda! Nå nej nej det är lugnt, inte är det som att jag kastar iväg beben sådär bara. Hunden hämtar ju faktiskt tillbaka henne måste ni väl förstå.

Prinsar och slott

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess
”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

Flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i (ganska klumpiga, lbr) försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då. Men min kompis egna son hade använt förklädet i samma påskhäxesyfte (hej i bubblan!), så visst hade det passat. Säkert hur bra som helst.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌