Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged feminism

Choose another tag?

Har igen haft några feminismrelaterade tankar som jag ville lufta, så de kan ni gärna skumma igenom så länge jag bränner några behåar och fantiserar om att utrota alla män på Gudinnas gröna jord. Traditionella feministsysslor, ni vet.

wegonnastarttherevolution

  1. Raggmakten är hotfull. Det är en vanlig åsikt att kvinnor är de som besitter makten vad det gäller sex och samlevnad. Ni vet, folk säger sånt som ”I dejtingvärlden är det kvinnan som bestämmer” och ”För en kvinna är det lätt att få ragg, annat är det för en man”, m.m. Är detta skifte i maktpositionen, när den gör sig påmind, en orsak till varför en del män beter sig som kompletta svin när en kvinna inte nappar på deras agn? Menar så här: För att nobbningen påminner männen om maktlösheten de erfar i detta område och eftersom de är i övrigt vana med att ha ett överläge så kan den saken kännas som att något tas ifrån dem. Den känslan kan i sin tur upplevas som så hotfull, att kvinnan som inte besvarat intresset rent av uppfattas som något av en fiende — som att hon utgör ett hot. Därför verkar det då mer okej och befogat att hota henne i gengäld, exempelvis genom att bete sig aggressivt och kalla henne fula ord för att sätta henne på plats. Eller? Obs, menar ej medvetet.
  2. ”Kvinnor är varandras värsta fiende”, suck. Sådana repliker brukar särskilt yttras för att uppmana feminister att sluta ”skylla allt på män” och istället se sig själva i spegeln. (Fast hallå, som kvinnor kan vi naturligtvis göra både och samtidigt! BLINK BLINK.) Visst tenderar kvinnor emotta kritik för att de dömer, baktalar och motarbetar varandra — emellanåt även inom feministiska kretsar. Då brukar vi också prata om internaliserat kvinnohat, vilket alltså åsyftar att även kvinnor påverkas av patriarkala strukturer och vi lär oss att värdera det som är kvinnligt som lägre i rang än det som är manligt. Klassiska exempel: Vi skryter om att vi var ”pojkflickor” som barn, att vi ”alltid föredragit killkompisar” och att vi ”inte är som andra tjejer”. Men att avfärda sådana fenomen på att det i stort sett beror på att kvinnor är kvinnor är bara ytligt och lojt. Det är som att säga att ”magsår beror på sår i magen”, när vi ju vet att magsår är ett resultat utav något annat, exempelvis ett symptom på en sjukdom eller en bieffekt av ett läkemedel. Likadant är det väl då med internaliserat kvinnohat som resultat av patriarkala strukturer. Vad jag menar är att det tjänar precis inget till att bara säga ”kvinnor är sådana”, eftersom det är betydligt mer komplext än så och vi måste minnas analysen om vi ska komma någonvart.
  3. Misogynin lever och mår bra. Den saken ingen nyhet men ändå. Läste ni om den tyska unga kvinna som skulle tillbringa sommaren ensam i den finländska skogen, i princip Thoreau:a till det och främst överleva på sådant hon hittar i skogen, men som på nätet blev utsatt för både hat och hot om fysiskt och sexuellt våld och sist och slutligen beslöt att åka hem igen p.g.a. ”personliga skäl”? (Min gissning på dessa skäl: HAT OCH HOT OM FYSISKT OCH SEXUELLT VÅLD KANSKE?!) Det är så vansinnigt. Jag tycker det bär en kraftig stank av kvinnohat. Jag tror inte att en man hade fått utstå samma reaktioner. Folk hade säkert kunnat göra sig lustiga på hans bekostnad, men överlag hade han sluppit undan mycket eftersom det anses liksom mest bara manligt och redigt att en man s.a.s. reder sig själv. Sådan är ju i princip urfinnen, nån som bor ute i skogen och bara KLARAR SIG. Då är det respektingivande. Men ve den kvinna som vill testa på samma sak — kvinnor ska över huvud taget inte vara sådana ju, de ska väl helst omhändertas av någon manlig jägar-skogshuggar-man. Vilket fräckt sätt av den där tyska 23-åringen att inkräkta på mannens domän bara sådär! Stryk ska hon ha (och kuk, bara för att). Nä fy fan.
  4. Inte allt (inte ens häxeri!) är feministiskt. Ni känner kanske till diskussionen om att feminism är trendigt och därför är det mycket som porträtteras som feministiskt just nu. Det är mycket som får en nyansering av feminism. Detta tycker jag att märks så jäkla bra vad det gäller häxor, som även de fått ett uppsving i popularitet. Har många gånger stött på tolkningen att de som anklagades (och dömdes) för att vara häxor råkade ut för det helvetet eftersom att de i princip ansågs vara ”för feministiska” för 1600-talet — d.v.s. att de var självständiga kvinnor som vågade bryta normen och gå sina egna vägar, eller att de var kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst och särskilt inom kvinnliga ämnen så som dåtidens form av obstetrik, och att detta skrämde patriarkatet som i sin tur valde att hämnas. Ja, den idén målar ju upp en klart romantisk bild, en som populärkulturen gärna spär på eftersom att den ligger så i tiden. Men det verkar inte finnas någon forskning som tyder på att det var så! Det kan till viss mån ha varit så, men är det inte urdumt att bara förmoda att det var det när vi inte har något som tyder på det (utöver folks fantasier)? Kan vi pliis hålla isär fakta och fiktion? Jag blir så jävla STÖRD på att jag sett den här ”Jag uppfattar häxor som att de var [ladida]”-idén upprepas så tätt att den verkar ha blivit riktig för många. Jag fattar att teorin låter rimlig och tjusig, jag tycker det jag med, men det gör den inte sann. Då jag är som mest irriterad på detta så tycker jag det saboterar för feminismens trovärdighet, att vi inom en sådan forskningsfokuserad krets ändå är beredda att avfärda verklighetsförankringen bara för att en idé verkar spännande och feministiskt tilltalande…! För övrigt kan jag också tycka att är det en sak häxprocesserna borde ha lärt oss så är det väl fan att inte dra jävligt förhastade slutsatser om folk utan hållbar bevisföring. (Här kan ni föreställa er att jag vankar kutryggig omkring i min lilla stuga och muttrar över ett höjt krokigt pekfinger.) Nej, jag vet inte, jag blir riktigt frustrerad på detta fenomen. Om vi inte är noggranna med att hålla isär den verkliga historien ifrån fiktionens dito, så ger den senare lätt intrycket av att det fanns något ärofyllt och liksom ståtligt i att dö dömd som häxa. Att hålla fast vid en sådan bild bara för att den är romantisk… nä örk. Jag tycker det är futtigt. Offren dog alldeles förgäves. Inte förenade i systerskap utan ensamma i hopplöshet. Tro aldrig annat.
  5. Kroppsaktivismen gynnar alla eftersom kroppsföraktet drabbar alla. Vi har stränga regler om vad rätt sorts kropp är, är någon tjock får hen utstå medföljande förtryck (vilket många klassar som ”heeelt rätt åt dem”) och är någon smal finns det alltid nånting att mobba eller kritisera hen för ändå. Eftersom att mallen för vad som är ”okej” är så snäv så är vi väldigt fokuserade på kroppar och vi har blivit tränade till att direkt se vad som är ”fel” på en kropp. Därför är det inte konstigt att vi kommenterar kroppar så mycket, eftersom att vi är så väldigt fixerade vid dem. När vi främst ser den typen av kroppar som vi godkänt (enligt denna trånga mall) så är det ju också sådana vi jämför oss själva och andra med. Det är inte konstigt att vi, som samhälle, då blir stränga i bedömningen. Men det är ju lite knäppt när vi, som samhälle, kunde vara sjyssta istället. Åt oss själva och åt andra. Därför tänker jag att ett bra steg att ta för allas självkänsla och välmående, vore att vi tillät fler kroppar synas. Så att vi alla vande oss vid idén att det finns olika typer av kroppar, menar jag, för tydligen är den saken fortfarande så uppseendeväckande att den måste granskas och kommenteras i detalj. 🙄

Sist jag gjorde en sån här lista hade jag en bubblare att bidra med också men jag kan för guds skull inte komma på en enda denna trötta lördagsförmiddag! Kanske du har någon på lager?

Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.

IMG_20170304_110007_655

Tanken slog mig häromdagen att vi är många tjejer här i huset just nu, ifall att katterna räknas — vilket de förstås gör om ni frågar mig. *rättar till mina papiljotter och smuttar vin ur min kattformade kopp* På ett sånt där oförklarligt och totalt ologiskt sätt så kände jag mig lite nöjd över det, som att jag har ett eget tjejgäng här, särskilt nu när Esmeralda är här på besök igen.

Detta kom jag att tänka på för att jag tidigare idag läste det Peppe skrivit om myten att killkompisar gör en tjej coolare, och jag känner förstås igen det fenomenet. Tyvärr bland annat i mig själv. Som jag också kommenterade där så ville jag förut gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

Jag tror dock att tiderna förändrats och framför allt att ungdomen gjort det, tror alltså att det i dag är mindre vanligt att unga kvinnor känner det där samma bekräftelsebehovet som min generation verkar ha gjort. Men va fan vet jag. Det där baserar jag främst bara på fenomen som ”squad goals” och att begrepp som ”girl gang” är något som tycks idealiseras just nu. Ovaries before brovaries och allt sånt.

I alla fall, sen jag blev kvitt den där sunkiga vanföreställningen (tack feminismen!) så har jag förstås noterat samma attityd runtomkring mig i omvärlden, ibland hos kvinnliga bekantskaper. Och här vacklar jag, dels förstår jag ju helt vad det är som får vettiga kvinnor att sitta och förnöjt säga saker som att ”nejmen killar är så mycket lättare att komma överens med bara”, och jag älskar när vi kvinnor som gjort sådant i efterhand kan relatera med varandra genom det och riktigt häxkackla åt vårt forna larv. Men samtidigt är fenomenet frustrerande, redan bara som samhällsstruktur förstås, och så känner jag mig obekväm för den andras skull och djupt generad för att jag varit sådan själv. Skam kryper in någonstans där, jag tror det är för att jag inte kan använda mig av försvarstekniken att medge (och håna) mina brister, när den andra parten uppenbarligen inte håller med om att det är en brist. Jag har antagligen ingen rätt att bli överlägsen men det hjälps inte, jag vill ändå bara hånfnysa och sprida några extra snorpartiklar över den redan så slemmiga strukturen.

Senare började jag fundera på att trots att jag en tid tyckte att det var snäppet coolare att umgås med killar så har jag ändå alltid, innerst inne, verkat föredra tjejkompisar. Allt från när jag i lågstadieåldern annonserade efter brevkamrater till att jag letade medskribenter till Blemma så var det alltid tjejer och gemenskapen tjejer emellan som lockade. Antar det har grund i någon slags romantiserad variant av ”systerskap”. Jag tror inte att jag någonsin sökt manlig vänskap på samma sätt. Funnit och värdesatt, absolut, men inte på samma sätt drömt om eller längtat efter. Och ändå är det killgängens acceptans jag tyckt att varit så viktig att andra ska känna till att jag försökt skryta om den lite sådär casually i förbifarten nu som då, när det är tjejgängens vänskap som betytt mest för mig och som jag helt enkelt bara behövt allra mest. Nä-ä hörni. Vilken nonsenssmörja det här patriarkatet är.

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

20170116_femlitt

Känner ni till instakontot @fi.sv.fem? Så som jag brukar tjata om ibland så finns det alltså ett sånt och det är jag som bakom kulisserna håller i tyglarna där. Den här veckan blev det en förändring i schemat, och istället för att börja ragga runt och hitta någon som kunde ta över, så körde jag tämligen spontant igång en fotoutmaning där. Varje dag denna vecka ska det komma en ny uppgift, ni har väl säkert sett såna där månatliga fotoutmaningslistor som brukar cirkulera ibland, och detta är alltså i princip en sådan. I dag har jag uppmanat folk att ta bild på feministisk litteratur som de har i sina bokhyllor, och jag deltar förstås själv. Skulle förstås vara superduperkul om nån annan (än bara jag) hakade på också! Heheh.

Bland de saker jag uppskattar främst med feminismen är att det är så lätt att finna gemenskap i den. Att mingla bland feminister gör utgångsläget för att hitta likasinnat folk som en kommer överens med så mycket stadigare, enklare och bättre. Det är nog därför som jag så gärna vill dra igång såna här kollektiva grejer som vi gör i grupp, har ju t.ex. arrangerat ett par snigelpostbyten (vykort och liten julklapp) inom Finlandssvenska feministergruppen på FB, just för att framhäva den här idén att vi är allierade. Vet sen inte om det alls lyckas, ifall att någon annan känner likadant, men jag hoppas i alla fall att jag inte är den enda, och tror inte heller att jag är det, som tycker att Instagram är ett utmärkt ställe att mingla! Det finns så många personer i min bekantskapskrets eller en bit utanför den som jag tack vare bildflödet har insett att är hiskeligt intressanta, fiffiga och roliga. Ja, det är ju inte så att jag nödvändigtvis har trott motsatsen om dem heller, det har väl varit sådana situationer att jag aldrig lärt känna dem riktigt och därför aldrig haft ett egentligt hum om vilka personer de är… och så visar det sig att den här personen förstår jag ju mig faktiskt , och det jag inte förstår så fascineras jag av och vill veta mer om. Ibland känner jag att folk tvärtom från fasaderna visar upp nånting mer inre i sociala medier så som IG. Det visuella säger väldigt mycket, kan jag ofta tycka, och särskilt i kombination med de typer av bildtexter som vi ofta ser där, där folk liksom kommer till kärnan väldigt konkret och tydligt. Oavsett om det då är ett ordvitsigt skämt eller en poetisk beskrivning av ett barndomsminne, till exempel. De känns sällan konstlade. Peppe skrev förresten fint om Instagramflödet, läs!

Hur som helst — gillar du kombinationen Instagram, feminism och mingel? Och kanske litelite utmaning och/eller förslag på vad du kan knäppa bilder på? Passa på då!

20161217_venusvykort

För ganska många månader sen slog tanken mig att det finns ju knappt några vykort med feministiskt tema — eller ja, inte häromkring i alla fall — och att det var något som jag saknade. I och med att jag är så långsam med att ta tag i mina planer på allvar så dröjde det tills förra veckan innan jag sände iväg en beställning på en hög med vykort prydda med mina egna venussymbolsdesigner. Igår hittade jag dem i brevlådan och så här ser de ut!

Nu vet jag bara inte helt säkert vad nästa steg är. Göra fler versioner och varianter, i alla fall, kanske sätta igång en liten webbshop ifall efterfrågan finns. Klura ut ett rimligt pris och — gulp — bekanta mig med byråkratiska lagstadgade affärsmässiga grejer för att inte fucka upp ordentligt. Känns som att jag borde ha en stödgrupp för den saken för fy farao alltså så jag avskyr sånt, blir obekväm och stingslig bara utav att tänka på det.

Men hur som helst, till poängen med detta inlägg:

Utlottning!

Jag lottar ut fem stycken set med tre vykort i varje, ett ljust och två mörka, så kommentera ifall ni vill delta i den utlottningen. (Ett simpelt ”Hepp!” räcker för det.) Dubbelkolla epostadressen så att jag säkert kan kontakta dig. Jag skickar förstås vykorten i ett kuvert så att ni, om ni vill, kan posta dem vidare åt nån kompis som ni tänker att kan behöva/uppskatta lite girl power-pepp.

(Och om nån är tveksam att delta för att de befinner sig långt borta från Finland: Jag står förstås för postkostnaderna och de blir definitivt inte höga för ett sånt litet & lätt kuvert, så hakuna matata. Alla får va med! Feminismen borde vara världsomspännande och tack och lov är ju redan postsystemet det, hih hih.)

Anmälningen är öppen tills måndagskvällen den 19:e december stängd!

2016_minoltahimaticf_vardagsrum2016_minoltahimaticf_koeksbord

En gång på en föreläsning var det en åhörare som avbröt föreläsaren mitt i, då hon pratade om assumptions, för att inflika ”If you assume you make an ass of ‘u’ and ‘me'”. Jag tyckte att hen som avbröt lite gjorde ett ass av sig själv där genom att avbryta (oförskämt!), och hela salen var tyst en sekund innan föreläsaren nickade och fortsatte prata.

Jag har numera väldigt kort tålamod med att folk förmodar saker om mig. Inget alls, kunde vi säga. Det var annorlunda för några år sen, då brukade jag åtminstone orka låtsas att jag var okej med det. En utekväll var det en bekant som frågade om han fick titta på min digitala systemkamera. Jovisst, sa jag, och räckte över den. Han tyckte då att mina inställningar var helt fel och började ”rätta till” dem. Han knäppte en provbild för att demonstrera (den var förresten helt underexponerad) och räckte tillbaka kameran. Jag sa artigt att jahaja, men alltså jag föredrar att fota så som jag hade inställningarna, och han undrade skrattande varför då, vitbalansen var ju t.ex. fel. Mycket riktigt hade jag ställt in den ett par steg mot det blågröna hållet. Jag sa att jag gillade nyanserna och han berättade att sånt ska en ju ändra på datorn, och jag sa att jag tycker om att ha ett bra utgångsläge bara, något som verkade roa honom. Vi pratade helt vänligt om detta en stund tills han erbjöd sig sätta tillbaka inställningarna så som de var och räckte sig efter min kamera igen. ”Har redan gjort det!” sa jag glatt, eftersom jag fixat dem under vårt samtal, och då först verkade han inse att jag kanske var bekant med min systemkameras tekniska finesser ändå. Att det inte bara var i nåt slags omedvetet misstag som alla inställningar uppkommit.

Trots att jag inte låtsades om något just då så blev jag ganska förnärmad av dessa antaganden om min inkompetens. Jag menar, jag förstår att han dels försökte hjälpa, men det förändrar inte att jag kände mig dumförklarad och ärligt talat ganska nedvärderad utav hans förmodanden. Mest av allt är det extremt tröttsamt. Jag är inte sur på personen längre, men själva fenomenet — som jag fick namn på först flera år senare, d.v.s. mansplaining — har jag inte mycket till övers för.

Och det är klart att även kvinnor gör sig skyldiga till sådana förmodanden. Det är bara det att det så ofta är män som står för dem, eller i alla fall har mage att uttrycka dem öppet. Som t.ex. tidigare i dag då jag bad vänner om tips på varifrån jag kan beställa fotoframkallning utav en supermatt kvalitet, och en bekant tyckte då att det var tillfälle att göra sig överlägset lustig över att jag inte istället förstått att kontakta en fotostudio med kunnig personal. Det är en sådan liten grej men mitt tålamod sa bara ZAP där, för som sagt så har jag så jäkla lite av det till att börja med nu för tiden. Samtidigt är det naturligtvis inte så att jag tycker att alla torde veta att jag själv jobbar i en fotostudio och därmed är tämligen insatt, har tidigare beställt flertalet så-kallade ‘matta’ bilder från andra företag aldrig hittat en tillräckligt matt kvalitet, med mera — ingen är väl synsk heller. Men att direkt anta att jag har absolut noll koll och sedan uttrycka sig på ett sätt som åtminstone verkar hånfullt om mitt förmodade oförnuft… nej, det tycker jag inte om.

Det är väl säkert inte heller så jättesjysst av mig att skriva om samtalet här, och det var knappast avsiktligt att jag skulle ta så illa upp som jag gjorde, men samtidigt så känner jag lite att okej då, jag kan också skruva upp mitt filter en aning. Jag menar jag vill inte trampa någon på tårna men jag känner just nu så här att andra saker kanske är viktigare för mig, och att just i detta fall har jag rätt att prioritera så. Grejen är att fenomenet är så bekant, försöker alltså rikta kritiken mot det, och inte någon person. (På samma efterlysning fick jag förresten också bra och hjälpsamma tips av män, så nej, inte alla män et.c.)

Hur som helst, vad jag försöker säga är att jag bara inte orkar låtsas som ingenting längre. Vad i helsike vinner vi (oavsett kön) på att låtsas att vi är okej med att underskattas? Även om det bara rör sig om småsaker så känner jag ofta att det är lika stötande — det är ju sådana som vem som helst rimligtvis begriper. Varför känner vi så ofta att det är vår uppgift, som den som blivit förnärmad, att tona ned och släta över? Att vara en cool typ är i slutändan inte så himla viktigt för mig. Att jag blir störd på sånt har inte heller så mycket att göra med att personen i fråga råkade vara man, tvärtom är det fullt möjligt att jag blir mer frustrerad när kvinnor gör så. (Inte så jämställt av mig. Har väl att göra med något spretigt som att jag inte är van med det samt spontant förväntar mig att kvinnor ska vara vänligare och ödmjukare, et.c.)

I dag är det den internationella mansdagen, slog det mig, och nu känns det nästan fult att prata om mansplaining denna dag. Men eftersom jag i allmänhet gillar män och vill det bästa för dem, så fortsätter jag. För en av de grejer som jag är övertygad om att skulle göra livet bättre för många män är att krossa den saken som leder till fenomen så som mansplaining — d.v.s. patriarkatet. Ofta beskylls ju feminismen för att hitta på dylika koncept och problem, men vad feminismen gör att sätta namn på sådant samhället åstadkommit. Det är patriarkatet som säger att män är mer trovärdiga och kunniga än kvinnor. Det är också patriarkala strukturer och machokulturen som säger att det finns en sådan sak som ”oriktiga män” i kontrast till ”riktiga män”, ett begrepp som t.ex. betyder att göra militärtjänstgöring, att göra karriär samtidigt som det är töntigt att vara bra i skolan, att till stor del själv försörja hela familjen, att vara stoisk och sammanbiten, att uthärda, att inte visa sig svag, att inte gråta, att inte ha intressen som är kodade som ”kvinnliga”, att inte känna attraktion till andra män, att inte vara oskuld förbi viss (ung) ålder, att känna ett omättligt behov utav ytliga sexuella förbindelser, och så vidare. Till och med sådana små futtigheter som att dricka öl eller whisky på krogen och inte fruktiga drinkar lägger sig mansrollen i.

Jag hoppas verkligen att fler och fler män tar sig friheten att prata om sina könsroller, att känna efter och reflektera, och förstå att det är okej att som man känna sig lika trängd av dem av som en kvinna kan göra av sina. Alla har rätt till sina känslor. Alla har rätt till att vara vem de är, ni vet, så länge det inte är en total skitstövel. Det är också okej att i misstag mansplaina någon gång, det är inte en dödssynd, men det är också okej att bli sur och stött utav att en utsätts för det någon gång eller gång på gång på gång.

Men det är förstås inte egentligen min plats att berätta om hur mansrollerna påverkar män. Jag har såklart inte personligen sådan insikt, så jag sätter punkt här. Vill ju inte womansplaina heller.