stenbumlingar & argbiggepower

synpunkt & reflektion

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

Annonser

brister & rämnar

synpunkt & reflektion

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*

bara småsaker

synpunkt & reflektion

20170614_girlgang

I några veckor har jag sett och hört folk överlägset prata om att så mycket av #metoo-snacket är överdrivet. Att det hör väl till att män ska ge komplimanger och att kvinnor får väl lära sig säga till ordentligt då om någon man inte kan hålla fingrarna i styr. Exempelvis.

En del erfarenheter bedöms som inget att tala om. Det påstås att många klagar på ”småsaker” och att sådana berättelser bara stjäl fokus ifrån ”de riktiga problemen”. Det är de riktiga problemen vi borde åtgärda, anses det — men först måste alla få jäkligt klart för sig hur opålitlig denna kampanj är i alla sina överdrifter och förresten vad handlade den om?

Pust.

Så många kvinnor har i sina berättelser flikat in att deras är förstås knappt värda att nämnas jämfört med många andras. En självbevarelsedrift, såklart. Nästan ursäktande har de medgett att de själva varit skonade. En skyddsåtgärd för att inte verka vara en sån där förkastlig kvinna som överdriver, gudbevars.

Men okej, jag kan spela med en stund. Så vi säger att mycket är ”bara småsaker”. Vi struntar i att påminna om strukturerna, de små bäckarna som blir en stor å som flyter ut i ett världshav. Vi låtsas att småsakerna är onödigt tjafs som inte hör till sammanhanget, att de faller helt utanför the big picture. Vi tar inte med dem i den slutliga ekvationen, i det stora hela ”Vad som är fel med samhället”-kollaget. De är bara överflödiga.

Poff!

Är det inte ändå ganska sabla bra att så många berättat om dem?

För jag föreställer mig att om jag varit en av de många andra oskonade så skulle det betyda något för mig att så många andra berättar om sina erfarenheter, även om de bestod av småsaker.

För de skulle vara berättelser som jag förstod att enligt någon slags automatiskt inbyggd jämförelseskala vi har, så har de varit smärre i hemskhet jämfört med mina egna upplevelser.

För det skulle säga åt mig att trots småsaksberättelsernas småsakighet, så betraktas de ändå — av i alla fall någon, och faktiskt av ganska många ändå — som viktiga nog att tas på allvar och värda att berättas.

För att allt det kanske skulle få mig att förstå att till och med småsaker kvalificeras till att klaga på.

Jag tror att jag då lite lättare skulle känna att min egen berättelse också gör det.

Fotnot: Sen som ett litet tankeexperiment så kan man också fråga sig vem som riktigt kommit längre i sina självstudier i att klaga på småsaker — den som ”klagar på småsaker”, eller den som klagar på småsaken att andra ”klagar på småsaker”. Kan det vara den senare ändå? Bara en tanke!

att se det så

synpunkt & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

när det började

synpunkt & reflektion

Skrev i förmiddags en krönika om #metoo-grejen – Jag med, och du med. (Vet förresten inte vilka märkligheter som hänt med radbytet i den, var vänlig se förbi sånt.) Ämnet drar förstås upp saker. Jag undrar när det började, när det blev rutin och vardag att killar gick över gränserna.

Det tidigaste minnet jag har utav att jag skulle ha känt mig sexuellt ofredad är från senare delen av lågstadietiden. Det var bröst som inte ville växa och höfter som var för smala och könshår som inte fanns. Det var en känslig tid, precis i startgroparna av puberteten, eller kanske strax innan, och dagar fyllda med tankar på Kropp & Knopp-sidornas insändare i Kamratposten.

Det var också en resa från lågstadieskolan i Östensö till badparadiset Tropiclandia här i Vasa. Till skillnad från simhallen i Jakobstad så fanns där vattenrutschkana, bubbelpool, iskall vak, utomhusbad och vad annat. Även en turkisk bastu, en gemensam en fylld med tät ånga mellan pojkarnas och flickornas omklädningsrum.

Vi badade, simmade och roade oss. Hade en bra dag, tror jag. Efteråt duschade vi och bytte om, om än motvilligt. Jag tyckte det var pinsamt att stå där naken bland en massa folk, kanske t.o.m. ännu mer genant bland mina skolkamrater än det hade varit bland okända kvinnor. Men åtminstone var vi ju alla ändå kvinnor och flickor och på det viset någorlunda på samma plan. Det fanns det där outtalade mellan oss, att vi alla säkerligen kan relatera till varandra, att vi inte ser likadana ut förhindrar förstås inte att vi vet hur det kan kännas att se annorlunda ut än andra. Fast vi inte insåg det då så tror jag att vi visste det någonstans i ryggmärgen bakom våra utstickande kotor i våra taniga ryggar som framåtböjda försökte dölja bröst som endera verkade för platta eller för utåtbuktande.

I bussen på hemresan så är många av killarna fnissiga och hemlighetsfulla. Deras fniss bär ett förtecken av det där hö-hö-hö-iga hånflabbet som de ska mästra några år senare när deras moppemustaschprydda läppar med nöd och näppe döljer rejäla prillor lössnus. Jag förstår att det är något hotfullt med deras munterhet, hur de liksom gaddat ihop sig som en flock hyenor och nu cirklade kring oss tjejer med avsikt att göra oss nervösa. Det fungerade.

Det kommer fram att de har, när vi självmedvetna och ängsliga och nakna bytt om i vårt påstått trygga rum, befunnit sig i den gemensamma bastun med immiga glasdörrar. Där har de märkt att det går att putsa bort ångan från glaset och titta in, rakt in, på oss och på våra kroppar. Iaktta oss. Granska oss. Skratta åt vår utsatthet. Betygsätta oss i detalj och i våra helheter.

Och det värsta var att det fanns absolut inget vi kunde göra. Vi kunde bara vara mållösa utav förfäran, känna kinderna bränna, och sedan vända våra huvuden framåt igen och stirra blankt ut genom bussfönstren medan killarna fortsatte fnissa bakom oss. Jag kunde inte ljuga  för att skydda min nakenhet, jag kunde inte påstå ”Jamen det är inte hur vi egentligen ser ut”. De såg oss. Det var gjort, skett, och hänt. Och jag hade nog aldrig tidigare känt mig så naken och förnedrad som då.

Men vi vande oss vid den känslan. Till sist märkte vi den inte ens. Den hörde ju oftast bara till.

punkt-5-inism, avsnitt 2

synpunkt & reflektion

Har igen haft några feminismrelaterade tankar som jag ville lufta, så de kan ni gärna skumma igenom så länge jag bränner några behåar och fantiserar om att utrota alla män på Gudinnas gröna jord. Traditionella feministsysslor, ni vet.

wegonnastarttherevolution

  1. Raggmakten är hotfull. Det är en vanlig åsikt att kvinnor är de som besitter makten vad det gäller sex och samlevnad. Ni vet, folk säger sånt som ”I dejtingvärlden är det kvinnan som bestämmer” och ”För en kvinna är det lätt att få ragg, annat är det för en man”, m.m. Är detta skifte i maktpositionen, när den gör sig påmind, en orsak till varför en del män beter sig som kompletta svin när en kvinna inte nappar på deras agn? Menar så här: För att nobbningen påminner männen om maktlösheten de erfar i detta område och eftersom de är i övrigt vana med att ha ett överläge så kan den saken kännas som att något tas ifrån dem. Den känslan kan i sin tur upplevas som så hotfull, att kvinnan som inte besvarat intresset rent av uppfattas som något av en fiende — som att hon utgör ett hot. Därför verkar det då mer okej och befogat att hota henne i gengäld, exempelvis genom att bete sig aggressivt och kalla henne fula ord för att sätta henne på plats. Eller? Obs, menar ej medvetet.
  2. ”Kvinnor är varandras värsta fiende”, suck. Sådana repliker brukar särskilt yttras för att uppmana feminister att sluta ”skylla allt på män” och istället se sig själva i spegeln. (Fast hallå, som kvinnor kan vi naturligtvis göra både och samtidigt! BLINK BLINK.) Visst tenderar kvinnor emotta kritik för att de dömer, baktalar och motarbetar varandra — emellanåt även inom feministiska kretsar. Då brukar vi också prata om internaliserat kvinnohat, vilket alltså åsyftar att även kvinnor påverkas av patriarkala strukturer och vi lär oss att värdera det som är kvinnligt som lägre i rang än det som är manligt. Klassiska exempel: Vi skryter om att vi var ”pojkflickor” som barn, att vi ”alltid föredragit killkompisar” och att vi ”inte är som andra tjejer”. Men att avfärda sådana fenomen på att det i stort sett beror på att kvinnor är kvinnor är bara ytligt och lojt. Det är som att säga att ”magsår beror på sår i magen”, när vi ju vet att magsår är ett resultat utav något annat, exempelvis ett symptom på en sjukdom eller en bieffekt av ett läkemedel. Likadant är det väl då med internaliserat kvinnohat som resultat av patriarkala strukturer. Vad jag menar är att det tjänar precis inget till att bara säga ”kvinnor är sådana”, eftersom det är betydligt mer komplext än så och vi måste minnas analysen om vi ska komma någonvart.
  3. Misogynin lever och mår bra. Den saken ingen nyhet men ändå. Läste ni om den tyska unga kvinna som skulle tillbringa sommaren ensam i den finländska skogen, i princip Thoreau:a till det och främst överleva på sådant hon hittar i skogen, men som på nätet blev utsatt för både hat och hot om fysiskt och sexuellt våld och sist och slutligen beslöt att åka hem igen p.g.a. ”personliga skäl”? (Min gissning på dessa skäl: HAT OCH HOT OM FYSISKT OCH SEXUELLT VÅLD KANSKE?!) Det är så vansinnigt. Jag tycker det bär en kraftig stank av kvinnohat. Jag tror inte att en man hade fått utstå samma reaktioner. Folk hade säkert kunnat göra sig lustiga på hans bekostnad, men överlag hade han sluppit undan mycket eftersom det anses liksom mest bara manligt och redigt att en man s.a.s. reder sig själv. Sådan är ju i princip urfinnen, nån som bor ute i skogen och bara KLARAR SIG. Då är det respektingivande. Men ve den kvinna som vill testa på samma sak — kvinnor ska över huvud taget inte vara sådana ju, de ska väl helst omhändertas av någon manlig jägar-skogshuggar-man. Vilket fräckt sätt av den där tyska 23-åringen att inkräkta på mannens domän bara sådär! Stryk ska hon ha (och kuk, bara för att). Nä fy fan.
  4. Inte allt (inte ens häxeri!) är feministiskt. Ni känner kanske till diskussionen om att feminism är trendigt och därför är det mycket som porträtteras som feministiskt just nu. Det är mycket som får en nyansering av feminism. Detta tycker jag att märks så jäkla bra vad det gäller häxor, som även de fått ett uppsving i popularitet. Har många gånger stött på tolkningen att de som anklagades (och dömdes) för att vara häxor råkade ut för det helvetet eftersom att de i princip ansågs vara ”för feministiska” för 1600-talet — d.v.s. att de var självständiga kvinnor som vågade bryta normen och gå sina egna vägar, eller att de var kvinnor som var kunniga inom naturläkekonst och särskilt inom kvinnliga ämnen så som dåtidens form av obstetrik, och att detta skrämde patriarkatet som i sin tur valde att hämnas. Ja, den idén målar ju upp en klart romantisk bild, en som populärkulturen gärna spär på eftersom att den ligger så i tiden. Men det verkar inte finnas någon forskning som tyder på att det var så! Det kan till viss mån ha varit så, men är det inte urdumt att bara förmoda att det var det när vi inte har något som tyder på det (utöver folks fantasier)? Kan vi pliis hålla isär fakta och fiktion? Jag blir så jävla STÖRD på att jag sett den här ”Jag uppfattar häxor som att de var [ladida]”-idén upprepas så tätt att den verkar ha blivit riktig för många. Jag fattar att teorin låter rimlig och tjusig, jag tycker det jag med, men det gör den inte sann. Då jag är som mest irriterad på detta så tycker jag det saboterar för feminismens trovärdighet, att vi inom en sådan forskningsfokuserad krets ändå är beredda att avfärda verklighetsförankringen bara för att en idé verkar spännande och feministiskt tilltalande…! För övrigt kan jag också tycka att är det en sak häxprocesserna borde ha lärt oss så är det väl fan att inte dra jävligt förhastade slutsatser om folk utan hållbar bevisföring. (Här kan ni föreställa er att jag vankar kutryggig omkring i min lilla stuga och muttrar över ett höjt krokigt pekfinger.) Nej, jag vet inte, jag blir riktigt frustrerad på detta fenomen. Om vi inte är noggranna med att hålla isär den verkliga historien ifrån fiktionens dito, så ger den senare lätt intrycket av att det fanns något ärofyllt och liksom ståtligt i att dö dömd som häxa. Att hålla fast vid en sådan bild bara för att den är romantisk… nä örk. Jag tycker det är futtigt. Offren dog alldeles förgäves. Inte förenade i systerskap utan ensamma i hopplöshet. Tro aldrig annat.
  5. Kroppsaktivismen gynnar alla eftersom kroppsföraktet drabbar alla. Vi har stränga regler om vad rätt sorts kropp är, är någon tjock får hen utstå medföljande förtryck (vilket många klassar som ”heeelt rätt åt dem”) och är någon smal finns det alltid nånting att mobba eller kritisera hen för ändå. Eftersom att mallen för vad som är ”okej” är så snäv så är vi väldigt fokuserade på kroppar och vi har blivit tränade till att direkt se vad som är ”fel” på en kropp. Därför är det inte konstigt att vi kommenterar kroppar så mycket, eftersom att vi är så väldigt fixerade vid dem. När vi främst ser den typen av kroppar som vi godkänt (enligt denna trånga mall) så är det ju också sådana vi jämför oss själva och andra med. Det är inte konstigt att vi, som samhälle, då blir stränga i bedömningen. Men det är ju lite knäppt när vi, som samhälle, kunde vara sjyssta istället. Åt oss själva och åt andra. Därför tänker jag att ett bra steg att ta för allas självkänsla och välmående, vore att vi tillät fler kroppar synas. Så att vi alla vande oss vid idén att det finns olika typer av kroppar, menar jag, för tydligen är den saken fortfarande så uppseendeväckande att den måste granskas och kommenteras i detalj. 🙄

Sist jag gjorde en sån här lista hade jag en bubblare att bidra med också men jag kan för guds skull inte komma på en enda denna trötta lördagsförmiddag! Kanske du har någon på lager?

tur för dig, tur för dig

nöje & kultur
Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

punkt-5-inism

synpunkt & reflektion

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

klädkollektion & kroppsbild

yta & stil

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

inte mer, inte mindre

synpunkt & reflektion

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.