Pys som en ventil

opinion & reflektion

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Annonser

Kakor & blommor

dokumentation & situation

20181005_kakor_001

Gissa om det doftar gott i köket, skulle jag skriva sent igår kväll, men just då satte beben käppar i blogghjulet. Det var redan natt egentligen och efter att jag sövt henne igen kände jag mig själv för dåsig och lat för att göra något annat än äta rostat bröd, dricka en skvätt te och titta på nåt avsnitt Sex and the City.

Har aldrig sett serien i sin helhet förr och det finns mycket som inte åldrats jättebra, men vänskapen kvinnorna emellan strålar starkt. Sexet, skorna och sökandet efter kärleken har jag näst intill noll intresse för. Det är systerskapet jag tittar för.

Men ja, jag hade alltså bakat ett par kakor igår. När jag förra veckan också bakade ett par kakor, fast då till Alfreds boksläpp, märkte jag att jag plötsligt igen tycker att det är så kul att baka! Först ut igår var en apelsinchokladkaka som fortfarande väntar på ett lager mascarponeglasyr, och sen utav bara farten så blev det också ett banana bread som trots namnet är mer kaka än bröd. Men det beror kanske på vem man frågar.

20181005_kakor_003

Och just nu gräddas ännu en kaka i ugnen. För vad är ett ettårskalas utan bebvänlig födelsedagstårta? Den har alltså inte trettio liter socker i sig, till skillnad från de andra. Däremot en hel del banan och kardemumma.

Jag inser att jag beter mig som en besatt hemmafru men det känns riktigt okej, rent av roligt. Önskar ärligt talat att jag var MER hemmafruig så att det där att städa upp efter sig skulle gå lika dansant.

Men jovars jovars. Det börjar verka kalasdags, banne mig. Häromdagen plockade jag ett fång renfana och baldersbrå vid pappersbron, och höstastrarna mamma hade med sig förra helgen håller fortfarande formen. Imorgon får de agera födelsedagsblommor!

Hade tänkt att jag skulle bjuda på något att tugga på i detta inlägg också men det går inte. Min hjärna är fylld med pösigt vispade ägg och fluffig vispgrädde. Nytt försök en ny gång, och då har jag varit mamma i ett år. Nog är det lite konstigt att tänka på, särskilt eftersom att det samtidigt känns så alldeles självklart? Svårt att förklara, svårt att definiera. Hur som helst, på återseende!

Sambaj-baj

rekreation & civilisation

20180809_200734

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

20180809_200735

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

20180809_200737

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

Ett tu kalas

rekreation & civilisation

För ett par dagar sedan kalasade vi i Tacksamviken och sen dess har det här inlägget hängt här i en flik i webbläsaren. Vafalls? Är home alone och jobbar egentligen men passar på att knyta ihop säcken, eller kalaspåsen, nu.

20180717_kalas_001

Förrgårdagens färska tvååring, Elis, testade en av sina presenter, färgpennor. Det blev ett porträtt på familjen när verket var klart.

Den här bilden (som Alfred tog) påminner mig om en teckning jag ofta återkommer till. Det var i lågstadiet, jag gick på ettan och vi delade klassrum med tvåorna. Det ordnades någon slags tävling, alla skulle teckna en bild som senare skulle skickas till en jury och vinnaren skulle pryda en kalender eller något dylikt. Temat var inte fritt utan vi fick i uppgift att teckna vår favorithobby. Det vi tycker om att göra på fritiden, förklarade läraren.

Jag fick tecknekramp, förstås. Inte har jag någonsin varit hobby-typen, inte hade jag något självklart. Det blev nån nödlösning att jag tecknade mig själv då jag gick ute på en äng och plockade blommor, helt sanningsenligt så var det också något jag tyckte om att göra — jag gillade att gå omkring där och skapa något fint och samtidigt drömma mig bort — men jag minns ännu lärarens blick då jag förklarade vad teckningen föreställde. Så oförstående, så överlägsen. Så rund. Förstod att jag var supertöntig och en enorm flopp. Minns också att hon sa, något irriterat, att om jag tittar ut genom fönstret så inte ser det någon gång ut så att gräset växer där nere och himmeln breder ut sig där uppe med ett tomrum emellan. Hon hade rätt förstås, och inte tecknade jag vyer på det sättet någonsin igen utan att veta att det inte stämde överens med verkligheten, men fan vad dum jag kände mig.

I alla fall! Den som vann tävlingen, vilket f.ö. var rätt prestigefyllt eftersom jag tror det var alla lågstadieskolor i min hemkommun som deltog, gick på tvåan och hette Sofia. Hon var tydligen ett geni eller något för hon hade tecknat sig själv, ovanifrån, då hon satt vid ett bord (kanske till och med en pulpet?) och ritade!! Tänker på det här med jämna mellanrum. Så smart och så snyggt det måste ha varit. Helt sjukt vad imponerade juryn måste ha varit.

20180717_kalas_002

Men åter till nutiden och kalaset. Alfred smög omkring med kameran och fångade ett så dramatiskt ljus. Svepte in allt i ett tidlöst skimmer… eller kanske det är huset, inredningen. Inte kan vi väl ändå ge all creds åt naturen då människan också haft många fingrar med i spelet.

20180717_kalas_003

Med undantag för ett möte med fingerfärg hade vi inte introducerat Blenda för konsten ännu, men på kalaset passade vi på. Luzilla plockade fram färgkritor och jag försökte visa åt Blenda att poängen är att det kommer färg ur dem, inte smak. Gick sådär.

Å andra sidan är kanske inte det tydligaste sättet att illustrera den saken att teckna karameller.

20180717_kalas_004

Nog är det tur att jag gått i konstskola så att jag lärt mig rita en sån förträfflig blomklönt.

Till och med Blenda vet att den är skit. Kolla nu på hennes fejs.

Ändå bättre pokerfejs än min forna lågstadielärare, det måste jag ge henne.

20180717_kalas_005

Känner att det blev lite väl många bilder på mig själv här, väl dags att märka det efter att jag redan laddat upp dem, meeen jag får väl stå för det. Det är så sällan jag fastnar på bild då jag inte är medveten om att bilden tas, men här är nu en utav undantagen. Hatar den inte ens! Oftast gör man ju det.

Eller lite reserverad var jag kanske, jag anade väl att det fanns risk för bild. Hade jag inte det hade jag suttit krokig som en sliten gam och haft nån jävla min som Jim Carrey som Grinchen. Fast med ojämnare complexion.

Tyckte det var kul att Luzilla och Blenda tydligen snackat ihop sig och matchade varandra med grönt och rosa. OCH gullighet! Fast nu syns ej Bs strumpor som var rosa, men fotografen har istället kompletterat färgkompositionen med vårt rosa presentpapper i bakgrunden.

20180717_kalas_006

Vet inte om Blenda förstod sig på konceptet kalas men jag är ganska säker på att hon kände att det var superkalasigt. Särskilt den här manicken med en massa knappar som spelade olika trudelutter förhöjde stämningen hos de små färgklickarna Blenda, Elis och Emil. Mackapären erbjöd också lite spänning då det stundvis blev oklart vem som fick röra dem och huruvida det var lämpligt att vända på den upp-och-ner, och så vidare.

Det börjar märkas på B att hon ser upp till sin kusin E-vitamin. Nyligen så bara gapade hon av förtjust häpnad då Elis var så bra på att trumma på en låda. Härmade efter och verkade stolt över att hon också fick vara med. Så kul att se! Och Elis var supersolidarisk på kalaset, Blenda grät till över något och då sympatigrät också Elis en skvätt. Kanske inte så kul (det skulle va ganska oempatiskt att påstå) — men fint att se.

20180717_kalas_007

Här gör Blenda sin kaffetantsmin. Den gjorde entre i minspektrumet tidigt, försvann sedan till vår besvikelse, men har sedermera gjort revansch. JUBEL!

Iaktta minen och föreställ er detta: En inkilad sockerbit mellan läpparna. Ett kaffefat balanserade på knubbiga fingerspetsar. Eventuellt ett huckle knytet kring huvudet because why not, all in. En sörplande liten gumma. Jånä hörni. *smack smack* Kaffi tå.

i alla sina dagar

rekreation & civilisation

20170610_puss

I går var vi bjudna på bröllopsfest. Miika och Annichen gifte sig i höstas och nu när sommaren äntligen anlänt blev det dags att fira detta ordentligt.

20170610_konfetti

Bland annat med konfetti, kolla kolla så fint!

20170610_linnea

Min förändrade varmluftsballongartade kroppshydda medförde en utmaning för garderoben. Till sist var det en klänning jag fått av Anna som räddade situationen, efter att jag höjt midjan med några stygn så att den befann sig under bysten istället. (Fast så svällde mina fotleder så att jag ändå såg ut som en stoppad korv, ja ja.)

20170610_haegg

Häggarna står i full blom häromkring och jag snubblade nyligen över en poetisk beskrivning av fenomenet i ett uppslagsverk. Citatet jämför häggens blomstring med en brudslöja och det känns verkligen precis rätt. Mycket passande!

”[…] och liksom genom ett trollslag står häggens svällande och doftande blomsterskrud färdig, frigjord från vinterknopparnas fängsel, ett mästerverk av naturens slösaktiga alstringskraft, ty ingen skönare brudslöja kan den unga Flora ikläda sig vid vårsolens möte.” – Bilder ur Nordens Flora, Carl Lindman

20170610_jimmaja

Många vänner till brudparet uppträdde, bland annat Jim och Maja som framförde en fin duett med denna låt.

20170610_miikaannichen

Senare dansade brudparet och jag hoppas de fortsätter dansa likadant genom livet, livet igenom. Med lätta fotsteg, lätta leenden och lätta hjärtan, och med en kärlek med tyngd i lyckan.

20170610_dans

Precis så här.

party animal

opinion & reflektion

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

påskerad

rekreation & civilisation

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.

kalas för en cool jord på 2016 snurr

rekreation & civilisation

20151231_001

20151231_002

Nästa gång jag är festvärdinna ska jag montera en kamera på axeln som tar en bild var femte minut. Då Alfred tog bilden på Jakob, Selma och mig var det ännu rätt lugnt här hemma men senare blev det liv i stugan. Merparten av kvällen yrde jag omkring och minglade med människor och det var suveränt roligt att så många kunde komma men nog började det till sist kännas något trist att alltid säga hejdå och inse att fan, vi har ju knappt alls hunnit prata, och känna sig skyldig över det. Skulle så gärna ha hunnit prata mer med allihopa! Räknade nyss att sammanlagt under kvällen var vi femtio personer här, så inte är det underligt att jag irrade omkring en hel del.

Hoppas, tror och tyckte själv att det blev en lyckad fest, förutom mot slutet av kvällen då tålamodet nådde sin ände gentemot en person varken jag eller Alfred träffat förut. Ursäkta mig men jag måste bara få ventilera detta en smula. Det är nu bara så här att är en gäst nånstans så tycker jag att det hör till att lite försöka uppföra sig. Att ta en vindruvsklase istället för att plocka åt sig några vindruvor för att sedan nonchalant slänga den på golvet över axeln, att ta en hatt som hänger på väggen för att senare ligga och brottas på den, att välta stolar, att gå och surt smälla i köksskåpen i jakt på ett glas då plastglas står framme, att sparka i dörren upprepade gånger för att en inte fattar att använda dörrhandtaget, att direkt bli defensiv och kaxig där jag säger att hej försök nu visa lite hänsyn och lägg av med att sparka i dörrar — och att dessutom göra allt detta som en total främling som 1) inte var inbjuden utan bara hakade på med någon, och 2) inte ens bemödar sig med att försöka presentera sig för de vars hem han är gäst i, det är inte okej och jag har inget intresse av att ha kvar en sådan person som gäst. Nää huhhuh. Det kändes lite som att vi bodde i nån slags ungdomsgård en tid och jag bara… det här är vårt hem i vilket vi har ordnat en privat fest för våra vänner och alla av oss är vuxna människor??? Hade jag missförstått den saken?

Meeeeen. Strunt samma. Kul hade jag ändå! Tog ett fåtal mobilbilder av uslig kvalitet, den första på Anna med sprakasticko (tomtebloss) strax efter tolvslaget och de andra senare då festen tunnats ut och jag hann sitta ner en stund. Detta innebar förstås att endast en bråkdel av gästerna förevigades. Som sagt, nästa gång en automatiserad kamera fäst på axeln.

20151231_00320151231_00420151231_00520151231_00620151231_00720151231_008

tillbakablickshalloween

rekreation & civilisation

Linnea_death

Olycksfågeln år 2010. Foto taget av Frank.

Jag har alltid varit förtjust i maskerader och utklädnader, samt fascinerad av det obskyra och det skrämmande. Halloween har jag därför förstås gillat så länge jag har vetat att något sådant existerat i vissa delar av världen. Var en av de som mycket gärna såg att traditionen spred sig till även vår del och ordnade min första Halloweenfest som fjortonåring år 1998, mycket försiktigt utklädd till älva (tror jag hade typ en tiara och ljusblå topp på mig?) men från och med det så blev det något av en tradition i mitt tonårskompisgäng att ställa till med fest den trettioförsta oktober till ära, och för varje år började vi också att mer och mer inkorporera begreppet maskerad i den årliga festen. Kan hända att jag faktiskt klätt ut mig varje år sen dess, sedan tonåren alltså.

Pinsammaste maskeradutstyrseln så här i efterhand är nån slags goth-playboybunny. Alltså jag önskar att jag skojade men nä, detta var tidigt 00-tal och det verkade som en helt okej idé att gå klädd som så. Visst fanns det en släng av självironi i det för jag tyckte nog mig befinna mig ganska långt ifrån bunnytypen både utseende- och personlighetsmässigt, men jag skulle ljuga om jag inte också medgav att det var för att det samtidigt kändes lite spännande att slut it up. Jag menar inte att det är något illa med det, men ändå. Ändå. Jag blir faktiskt lite frustrerad på mig själv för att jag i efterhand tycker det är skämmigt — ska jag inte vara mer progressiv än så? Nu då jag vet vad slut shaming och allt sånt är, begrepp som jag knappast ens hört talas om då? Det är väl kanske det som stör mig, att det VAR så himla omedvetet. Äh, får visst tänka mer på det här någon annan gång om jag orkar.

Mest typiska utstyrseln var en död sjuksyster i beige skjortklänning, komplett med massor av blodskvätt i såväl ansikte som på förkläde. Det blev stor efterfest hemma hos någon som negligerat att berätta att hens föräldrar också bodde där och var hemma, och föga förvånande vaknade de av festen och när frun i huset fick syn på mig frågade hon upprört och anklagande ”VARFÖR HAR DU SÅ MYCKET BLOD PÅ DIG?”. Tyckte synd om henne men kunde inte heller sluta skratta, det var så groteskt och absurt.

Roligaste utstyrslarna har varit Mästerkatten i stövlar, förstås med kattmun och morrhår, samt hatt, plastvärja nerstucken i bältet plus förstås höga mockastövlar med rejäla spännen; Medusa med plastormar i håret och svärta från tinning till tinning; en dryad med tygväxter i håret och grön panna (hmm, märker vi ett tema här?); och förstås olycksfågeln ni ser där ovanför, hade sytt fast fjädrar på en blus och hade också försökt fixa en pappersnäbb men fick den aldrig att hållas på plats så jag målade min näsa svart istället. Det har varit SÅ KUL att planera och ställa i ordning för alla de fyra, det är ju oftast det som är det roligaste med alltihopa. Den kreativa processen, inte slutresultatet alltså, förutom att se andras såklart.

Fortfarande känner jag dragningen till att spöka ut mig så här års, men märker också att den eventuellt börjar ebba ut en aning. I fjol målade jag bara ett tredje allseende öga i pannan och tog på mig kläder som jag annars har på mig, gick ut som synsk. I år känner jag mer att jag vill klä upp mig snarare än klä ut, har en 60-talig sammetsklänning som börjat viska åt mig ur garderoben om att komma till användning. Vill gärna ta den på mig och känna mig som en gammal dam som besöker en seans. Men det är klart, om någon kompis ordnar en riktig Halloweenfest, så visst fasen har jag mer på lager. vuxen kommer jag nog knappast bli, hur gammal jag än blir, att maskerad förlorar sin charm.

Finns ju f.ö. inte tråkigare människor än de som inte klär ut sig på maskerad. ”Jag är utklädd till mig själv”, stön. Skärpning. Ta nu ens på er ett par bunnyöron för fasen, det är inte så himla svårt.

torsdagstips från sjuksängen

opinion & reflektion

20141022_sjukling

Jag har blivit sjuk och det är bedrövligt synd om mig, som ni ser. SNYFT. Bilderna är dock från igår, innan min feber steg till 39 sabla grader. Vaknade med halsont och en sån där sjudande stegringskänslan men beslöt att vägra vara sjuk, att det alltid är värst på mornarna, så det går nog om, jag har inget fysiskt krävande jobb ändå, och så vidare. Gick till jobbet men då jag gick hem på lunch så besegrade sjukdomen över förnekandets kraft. Bäddade ner mig och kände mig ytterst ynklig, har befunnit mig på samma plats sen dess. Blev sjuk på riktigt riktigt denna gång. Förra veckans feber var bara en föraning, antar jag.

Utöver det och mer självömkan har jag själv inte så mycket att komma med så det blir några tips istället!

  • My Sound of Silence, ett umeånskt band bestående av två stycken coola katter. Hörde dem på Art Boat-färjan till Umeå i lördags och tyckte de var väldigt bra. Stämningen blev lite magisk där en stund på morgonen.
  • Finland är långt ifrån jämställt”, en intervju med Peppe i Vasabladet, i vilken hon som vanligt är vältalig, klarsynt och skarpsinnad, och dessutom en härlig person.
  • Twitterkontot @NoToFeminism som ger absurda orsaker till varför feminism inte behövs, alltså sarkastiskt, men ändå skymtas ofta något välbekant i de flesta tweet. ”I don’t need femisis they are all so uptight and angry!! They should chill out like the grown men sending death threats over video games”, med mera. Jag fick tipset av Julia och mitt Twitterflöde är helt enkelt bara BÄTTRE sen dess, så följ följ!
  • Alfreds blogginlägg ”Vem får man driva med nuförtiden?” som var så fantastiskt roligt cyniskt perfekt att jag direkt läste om det igen efter att jag läst det första gången.
  • Angela på Nöjesguiden listar ”7 rasistiska nidbilder du verkligen inte ska klä ut dig till på Halloween” — värt att kolla in! Att efterapa utsatta folkgruppers kulturella attribut som ett sPeXiGt PaRtYtRiCk har aldrig varit och kommer aldrig vara fräscht. När en person tillhörande en etnisk minoritet klär sig i sin kulturs traditionella plagg tycker vita människan att det är något att håna dem för — något som pågått i hundratals år, om inte mer. När en vit person klär sig i samma utstyrsel så tycker vita människan att det plötsligt istället är coolt/roligt/charmigt/snyggt och delar av den hamnar ofta på trendlistorna. (Exempel: bindi, fjäderskrud, dreads.) Det är vitt privilegium det och det är långt ifrån jämställt, rättvist eller respektfullt. Så, ni vet, det minsta ni kan göra är att hålla er borta från sådana attribut i form av en tokrolig maskeraddräkt. Det är någons identitet ni driver med.
  • På tal om Halloween, för att komma i den kusliga andan brukar forumen /r/nosleep och /r/letsnotmeet på Reddit kunna leverera. Den förstnämnda främst, åtminstone till en stor del, bestående av fiktion, den andra berättelser om riktiga möten och händelser.
  • Håller just nu på med George Orwells 1984 (bättre sent än aldrig…) och mina tankar strömmar där emellan till hans Animal Farm och hur obeskrivbart magnifik den är. En satirisk fabel som är en allegori till den ryska revolutionen, samtidigt som den kritiskt beskriver människan, och detta både begripligt och gripande. Jag lyssnade på den som ljudbok berättad av Timothy West, vilken även hittas på Youtube. Lyssna!/Läs!
  • Denna tweet av @LouisPeitzman som jag tyckte summerade Renée Zellweger-situationen väldigt dynamiskt. Sjuka jävla skitsamhälle.

Det var allt jag hade på lager för denna gång. Adjö!