Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged film

Choose another tag?

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

Har tagit över @sevendays.fi-instakontot denna vecka och postar en del om feminism där, inte supermegamycket men i alla fall så mycket att jag glömt bort att jag ju har en blogg också. Men det går ju alltid att snatta ett par bilder därifrån hit, men för ursprunglig bildtext och mycket, mycket mer får ni allt klicka er in på IG.

20160727_soffamedselma

Jag och Selma fann oss i matchande tassposition när vi tupplurade i soffan häromdagen. Som vanligt är min hy så osolbränd (solblekt?) att den i princip är fluorescerande. Jag skulle middagssova lite för att jag vaknade halv sju på morgonen och jag förstår verkligen inte varför. Mitt under semestern, vilket jäkla sätt. Och den där katten lade sig nyss ner på skrivbordet, över mina händer och tangentbord, också ett sätt det. #bloggpaus?

20160728_soffamedmanus

Ikväll har jag hängt i soffan med ett manus istället för en katt. Det är Film i Österbotten som har hand om detta projekt och Alfred är manusbearbetare samt regissör, så då fick jag också hjälpa till att revidera. Har egentligen inte jobbat med manus förr men kände att det här kunde jag nog lätt lära mig ha koll på. Kanske inte det där att komponera ett från början till slut, men just att granska och fylla i, komma med förslag, alternativ, olika lösningar och exempel på vad jag tycker att kunde bidra till helheten. Det tillåter mig vara både kritisk och kreativ och det råkar vara en kombination jag finner både kalas och kanon, så det var kul. I alla fall, sen när filmen är filmad, klippt och allt annat sådant för att den ska bli klar, då ska den visas på den årliga October Filmfest i Vasa i höst. Ni kommer väl? Ja-a då, det gör ni.

I går kväll tittade vi på She’s Beautiful When She’s Angry, en dokumentärfilm om den andra vågens feminism och olika organisationer och grupper som uppstod inom den under åren mellan 1966 och 1971. I dokumentären intervjuas kvinnor som var aktiva inom rörelsen och låter dem berätta hur det var då det begav sig, samtidigt som produktionen använder sig av mycket arkivmaterial, både på anhängare, motståndare och inte alltid så opartiska nyhetsrapporter. På filmens sajt står det så här:

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY is a film about activists, made to inspire women and men to work for feminism and human rights.”

Och visst gör den det. När dokumentären berättar om olika konstprojekt, tidningar och annat kreativt som grupperna skapade så kliar det också i mina fingrar. Ett feministiskt zine, tänker jag, inte första gången jag tänkt det, och kanske. Kanske! Egentligen har jag känt mig frestad att starta upp en kollektiv popkulturblogg men måhända är det ett feministiskt zine, typ Blemma 2.0, som jag borde försöka organisera istället. Efter att ha sett den här dokumentären så känns liksom inget sådant alltför avlägset eller omöjligt.

”SHE’S BEAUTIFUL does not try to romanticize the early movement, but dramatizes it in its exhilarating, quarrelsome, sometimes heart-wrenching glory.”

När den första kvinnan berättar att hon läste Betty Friedans Den feminina mystiken, och att hon kunde gråta över det än idag, för att den öppnade hennes ögon och lät henne se att det inte var henne det var fel på, det var inte honom det var fel på, det var samhället — då kände jag också en klump i halsen, bara för att det måste ha varit så stort. Tänk att erfara det, en sådan feministisk uppvakning, när så mycket i världen fortfarande var så antifeministiskt skevt och fult, och nästan ingen insåg det. Vi tycker att det är illa nu, men fan, föreställ er hur det var för 50 år sedan. Problemen hade nyss börjat uttalas, efter att kvinnor tog rösträtten (ja, tog, inte fick) hade det varit ganska tyst. Problemet var ju åtgärdat. Män och kvinnor var ju jämställda. I teorin.

Yrkesmässig diskriminering, traditionell sexism, frånvaron av aborträtt, et cetera — allt sådant var fullkomligt naturligt och normalt och i grunden oifrågasättbart. Det var hur det var, hur det alltid varit och hur det alltid skulle vara.

Och ändå ville en del kvinnor förändra världen.

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY captures the spirit of the time — thrilling, scandalous, and often hilarious.”

Dokumentären porträtterar ett viktigt ämne och historia på ett underhållande sätt. Den är både arg och glad samtidigt, förbannad och festlig. Precis som feminismen är. Som vanligt så önskar jag att den hade gått lite mer in på djupet — alltid när jag hittar en dokumentär eller artikel om något som intresserar mig så vill jag ha mer, mer, mer, men nåjo, det finns ju internet för vidare forskning.

Här är en trailer:

 

Hela dokumentären kan ni se på Netflix.

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.

20141002_negativ

Förra veckan tänkte jag mycket på negativitet men jag kom aldrig så långt att jag skrev ner mina tankar och nu minns jag inte längre vilka de var. Förutom den ena, det bloggrelaterade negativa experimentresultatet: Misslyckades med min septemberutmaning! Har inte alls bloggat varje udda dag och skrivit kommentarer varje jämna. Halvvägs gick det bra men sen tappade jag självdisciplinen. Ja, kände mig bara tvungen att erkänna detta, det är allt. Men den här veckan tänker jag mera på motsatser.

Helena skrev nyligen om att göra saker en är rädd för. Sådana tankegångar är så främmande för mig, inga som påträffas i mitt huvud av sig självt. Jag gör så gott som aldrig något jag tycker känns skrämmande, jag reagerar på situationer som kan medföra obehagligheter genom att fly fly fly och oftast utan att ens tankemässigt utmana denna instinkt, och jag känner både beundran och avundsjuka inför de som tvärtom vågar trots rädslan. Lite bitterhet också, men den är inte riktad åt dem, mest bara… universums nycker, typ. (Har jag sagt att jag vägrar gå med på att jag själv ansvarar till 100% för hur/vem jag är? Jag vägrar alltså.) Har funderat på det här, samtidigt som jag förstås föraktat min hopplösa oförmåga att bara göra saker, men så kom jag på att jag gjorde ju visst en skitläskig grej här nyligen — d.v.s., att medverka i Alfreds podcast. Hade jag inte varit lite bekant med honom från tidigare hade jag nog mesat ur, som från så mycket annat. Jag skulle gärna skriva mycket utförligt och självfördömande om hur ovan och disträ jag var i den situationen, och hur det hade motsatsen till en bra inverkan på min tanke- och talförmåga, men… [djup suck] ska avstå. Men gud, så jag har våndats. Haha. Det är inte friskt. Det känns (tack och lov) mer okej nu än det gjorde innan.

Ja jösses, det här att socialisera överlag tenderar vara svårt. Känns som ett trick jag titt som tätt glömmer bort. Jag tillbringar så mycket av min tid för mig själv, på ett sätt eller annat, att sen när jag ska rikta mig utåt istället för inåt så blir det så tafatt och klumpigt, fåordigt och trevande. Men jag vill ändå träffa människor, så jag går på fest, hälsar på, möter bekanta här och där, råkar på dem nu som då, och jag stannar upp, jag småpratar, jag pratar, men det kan varje gång gå precis hur som helst. Helt okej, hur bra som helst, eller enligt den obarmhärtiga motsatsen att jag väl hemma igen kniper fast ögonen hårt och muttrar svordomar mellan plågade suckar. Har ännu inte hittat någon logik eller något mönster i resultaten, tyvärr, trots att detta har pågått störande länge redan. Jag vet att jag bloggat om det förr, flera gånger antagligen.

Andra semimotsatser jag har tänkt på är hur människor beskriver filmer. En del återberättar historien, hur händelseförloppet ser ut, vilken punkt som leder till nästa, men utöver det så sägs det inte så mycket mer om filmen förutom att den var endera uppskattad eller inte. Själv är jag intresserad av att höra om stämningen i den, kanske vilka andra filmer den påminner om, eller nån rolig trivia om den, vem som gjorde rollerna och hur prestationerna var, om den var snygg och i så fall på vilket vis, och så vidare, och kanske allra mest: varför den var uppskattad eller inte. Tror sådana som jag kan vara ganska jobbiga att prata film med om en mera tillhör den förstnämnda gruppen. (Dels för att jag tenderar tjata på med såna frågor.) Tänker också att det här antagligen är betydligt mera omfattande än bara film.

Jag har förresten pubquizzat för första gången på många många år, ingen vinst men dock en tredjeplats — bättre än förväntat — men mest triumferande känns vårt teamwork då vi nästan lyckades luska ut vad polyandry betydde. Vår gissning var manligt månggifte, svaret var månggifte där kvinnan har många makar, istället för det mera vanliga upplägget karl med många fruar. Ganska bra ändå va, från att ha haft verkligen noll aning? Är motsatsen till missnöjd.

gillianflynn

Om vi applicerar en dos fri fantasi till denna bild så kan författaren Gillian Flynn se ut att sucka en aning, och jag suckar med henne. Definitivt inte åt Gone Girl, tro inte det, vad vi suckar åt är istället det som jag faktiskt tror att (i-länders) människor mest återkommande suckar åt dessa dagar: Kommentarer på internet.

Såg Gone Girl igår och som jag ganska ofta brukar göra efter att jag sett en film så kollade jag upp lite vad tittare har tyckt om den, i hopp om intressanta analyser. Bland det första jag stötte på var en kommentar med rubriken ”Quit trying to push feminist views”. Vad skribenten i fråga syftade på var det välkända, s.k. cool girl-talet, ett begrepp som varit på tapeten den senaste tiden och i Flynns roman Gone Girl beskrivs såhär —

“Men always say that as the defining compliment, don’t they? She’s a cool girl. Being the Cool Girl means I am a hot, brilliant, funny woman who adores football, poker, dirty jokes, and burping, who plays video games, drinks cheap beer, loves threesomes and anal sex, and jams hot dogs and hamburgers into her mouth like she’s hosting the world’s biggest culinary gang bang while somehow maintaining a size 2, because Cool Girls are above all hot. Hot and understanding. Cool Girls never get angry; they only smile in a chagrined, loving manner and let their men do whatever they want. Go ahead, shit on me, I don’t mind, I’m the Cool Girl.

Men actually think this girl exists. Maybe they’re fooled because so many women are willing to pretend to be this girl. For a long time Cool Girl offended me. I used to see men – friends, coworkers, strangers – giddy over these awful pretender women, and I’d want to sit these men down and calmly say: You are not dating a woman, you are dating a woman who has watched too many movies written by socially awkward men who’d like to believe that this kind of woman exists and might kiss them. I’d want to grab the poor guy by his lapels or messenger bag and say: The bitch doesn’t really love chili dogs that much – no one loves chili dogs that much! And the Cool Girls are even more pathetic: They’re not even pretending to be the woman they want to be, they’re pretending to be the woman a man wants them to be. Oh, and if you’re not a Cool Girl, I beg you not to believe that your man doesn’t want the Cool Girl. It may be a slightly different version – maybe he’s a vegetarian, so Cool Girl loves seitan and is great with dogs; or maybe he’s a hipster artist, so Cool Girl is a tattooed, bespectacled nerd who loves comics. There are variations to the window dressing, but believe me, he wants Cool Girl, who is basically the girl who likes every fucking thing he likes and doesn’t ever complain.”

Beskrivningen var nedskuren i filmen och det kan väl hända att det därför blev aningen otydligt att karaktären som yttrar sig såhär hyser förakt både till män och kvinnor som stöder Cool Girl-syndromet, d.v.s. att det inte nödvändigtvis handlar om ett Krig Mellan Könen, men hur som helst så säger kommentarsskribenten att han himlade med ögonen åt det och ställer frågan om ”de försöker få kvinnor att sluta tilltala sina män”, samt avslutar med att tillförandet av feministiska synsätt i filmer måste upphöra.

Att ett ”feministiskt synsätt” gestaltas hos en karaktär är något som jag tycker att är sjukt underligt att beklaga sig över. Vi godkänner vanligtvis tusentals differentierande karaktärsdrag, en stor del av dem uppriktigt vidriga t.o.m., och vi kanske inte sympatiserar med dem men vi accepterar att karaktären är sådan, och för det mesta utan att ifrågasätta det skulle jag tro. Men när en aspekt som kunde klassas som ”feministisk” dyker upp, har det däremot gått för långt enligt en del. Exempelvis då enligt den ena användaren på IMDbs forum, eftersom två tjejer i biopubliken kände igen cool girl-ismen och pratade om att gå på dejt iklädda mjukisbyxor. Ve och fasa.

I kontrast skildras mängder och åter mängder av antifeministiska — rent av misogyna — synsätt i återkommande filmer, och absolut kritiseras en del av dem, men när misogynin bidrar till berättelsen eller känns som en motiverad beståndsdel på annat sätt så går de flesta med på att den finns där. Vad som istället brukar ogillas är tendensen att filmer skildrar ett kvinnoförakt som tycks vara oavsiktligt, d.v.s. där det inte ifrågasätts, kritiseras eller problematiseras varken rakt ut eller mellan raderna, där kvinnoföraktet inte heller är något som ens driver någon karaktär framåt, utan där det bara finns nånstans under ytan och sällan får vi veta varför eller vem det är som bestämt att det är så. Kortfattat är det de filmer i vilka det är svårt att avgöra om det är karaktärerna eller filmskaparna som inte är intresserade av att tänka på kvinnor som, tja, människor, som brukar kritiseras.

Det tycks fortfarande vara så att i film tillskrivs kvinnorollerna ofta mindre roller, helt enkelt, både personlighetsmässigt och oftast även filmtidsmässigt. De tenderar vara simplifierade, kvinnor verkar sällan få lika många nyanser och bakgrundshistorier som deras manliga rollmotståndare, och inte heller är det sällsynt att de dyker upp som något som närmast liknar personifierad rekvisita. Att någon ens har hittat på det vi känner till som Bechdeltestet säger väl sitt, att det dessutom fått spridning och blivit till en verklig grej är rätt talande det med, och att så få filmer även i dagens läge klarar testet säger kanske mest.

Det är plumpt och vanvettigt att kritisera ett verk som Gone Girl för att vara negativt feministiskt, eller vad vi ska kalla det. Det finns mängder av detaljer som lätt kunde tolkas som feministiska i den, och om filmen väcker kritik för att den påstås uppmuntra kvinnor till att ”sluta tilltala sina män”, av alla saker, och utan att det samtidigt tas i beaktande hur mycket (film)männen försökt tilltala sina kvinnor eller andra grundläggande spörsmål då en trots allt diskuterar jämlikhet, då tycker jag att det definitivt finns goda skäl till att fortsätta producera flera sådana filmer. Låt inte feminismen eller flickorna försummas och försvinna (igen).

Har funderat hur filmen skulle te sig ifall karaktärerna var av motsatt kön och där tyckte jag ett imponerande och underliggande feministiskt perspektiv kom fram, då en inser hur förbannat typisk berättelsen i många situationer då vore.

Pyttesmå spoilers i följande stycke!

Typisk hur? T.ex. genom den manliga Detective Boney som är kompetent och tuff, och hans kvinnliga kollega Officer Gilpin som verkar mera känslomässigt styrd och rent av en aning inkompetent och osäker. Eller med den hopplöst förälskade/besatta romantiker/fanatikern fröken Collings, som njuter av att vårda och vara behövd, som vill älska långsamt, antagligen upphängd på någon skillnad mellan ”making love” och ”fucking”. Eller FBI-kvinnan som näst intill moderligt tröstar och sen skyddar offret från den okänslige Detective Boney. Eller fru Elliott, som är den som gråter och kramas medan herr Elliott är mera pragmatisk och distanserad (dessa karaktärsdrag skildrades dock inte särskilt tydligt i filmen). Killen Andie som hellre vill ha sex än höra kärleksintyganden. Brorsan Go som drar vågade skämt och överlag uttrycker sig ganska stereotypt ”grabbigt”. Killen som övertalar tjejen att begå ett brott, hur fullkomligt oöverraskande det vore, hur fullkomligt oöverraskande allt jag har listat här vore.

(Slut på spoilers.)

Jag säger inte att någondera av dragen hos karaktärerna är mera kvinnliga än manliga, eller vice versa, bara att oftast ser vi dem porträtterade som endera och att det känns för det mesta bara platt och typiskt. Alla könsstereotyper i Gone Girl är absolut inte omvända, men nog en stor del av dem, och jag tycker det är fantastiskt. Att karaktärerna är skrivna och sedan filmatiserade på sådant vis att de har hämtat personlighetsdrag fritt från spektrumet ger automatiskt mera djup och trovärdighet till alla personligheter. Karaktärer är de, ej kön.

Så visst märks det feministiska perspektivet om en vill lägga märka till det. Svårt att missa, å andra sidan, trots den korta kameratiden, var ju att vi fick se en snopp också. Female gaze! Det är inte ofta hänt. Men jag betvivlar att det sjungs en sång om det på Oscarsgalan.

Rent generellt om filmen så har jag ännu inte bestämt mig för hur mycket jag gillade den. Inte en dålig film alls, men som vanligt är ju boken bättre.

20140812_deatheaterdecor

Tolv dagar in i augusti och jag har oförklarligt glömt bort bloggen nästan varje av dem, andra bara inte tyckt att jag haft tid för den. Min semester är över sen en vecka tillbaka och idag tänker jag på efterlivet. Klart att spegelkistan ska förevigas då, än en gång. Det är inte bara p.g.a. Robin Williams som jag tänkt på döden döden, även om hans bortgång förstås haft sin inverkan. Sorgligt. Har tänkt mycket på fruktansvärt fina Dead Poets Society och hur inflytelserik den filmen har varit för mig, och hur jag inte en enstaka gång kunnat se på den filmen utan att gråta minst en gång, och att den nästa gång jag ser den kommer ha en helt ny dimension till scenen där elever ställer sig upp på pulpeterna. Många gånger då jag tittat har ögonen tårats och halsen klumpats samtidigt som håret har rest sig på armarna och Robin Williams John Keating har lockat fram en dikt ur Ethan Hawkes Todd Anderson, en dikt om a sweaty-toothed madman som mumlar sanning; truth like a blanket that always leaves your feet cold. You push it, stretch it, it’ll never be enough. You kick at it, beat it, it’ll never cover any of us. From the moment we enter crying to the moment we leave dying, it’ll just cover your face as you wail and cry and scream. Jag vet inte vad det är med den scenen och dikten och allt vad bägge två innehåller men den är så oerhörd överväldigande för mig och jag kan inte ens avgöra om den gör mig upprymd eller fruktansvärt nedslagen, men jag älskar det. Älskar älskar älskar. Pratar någon om favoritscener i filmer så brukar jag själv tänka på den.

ww

A sweaty toothed madman, även känd som Walt Whitman. Walt ”I sound my barbaric yawp over the roofs of the world” Whitman, Walt ”O captain! My captain!” Whitman. En lång tid har jag haft en gratisinspelning av hans diktsamling Leaves of Grass på datorn och idag kände jag att det var dags. (En av dikterna, Song of Myself, spelade stor roll i John Greens Paper Towns — en bok som jag uppskattade flera gånger mer än The Fault in our Stars, förresten — och bidrog absolut till att övertala mig att ta itu med poesisamlingen. Faktiskt så gillar jag Green mycket mer för det. Tack!)

Ångrar nästan att jag lyssnar på den på jobbet för att jag inte hänger med så bra som jag gärna skulle, borde, önskar. Den verkar fenomenal, kanske inte alltid, men ofta. Anar att jag missar massor, trots att Whitman inte lär vara särskilt symbolisk utan mer eller mindre pratar om precis det han skriver om. Men det är helt annat, och helt klart svårare, att lyssna på poesi än vad det är att lyssna på prosa. Som exempel på en rad som jag först tyckte att lät superflummig men sedan insåg att var ordagrann har vi t.ex. ”Carrying the crescent child that carries its own full mother in its belly” — och det är en månskära han skriver om. En skärva av månen, alltså en avkomma av helheten, som i sin (osynliga) mage bär sitt ursprung, sin moder, den fulla månen. Längtar redan tills att jag kommit igenom den och kan börja läsa analyser. Han skriver även om gräs, helt vanligt gräs, och han inleder med att berätta att ett barn frågade av honom ”What is the grass?”, och Whitman skriver ”How could I answer the child? I do not know what it is any more than he”. Han tar upp en del idéer (alla bra), t.ex:

Or I guess it is a uniform hieroglyphic,
And it means, Sprouting alike in broad zones and narrow zones,
Growing among black folks as among white,
Kanuck, Tuckahoe, Congressman, Cuff, I give them the same, I receive them the same.

Hieroglyfer! Om ni tycker att det är genialt (vilket det är) så ska ni hålla i er, för det blir sedan ännu mer genialt (om ni frågar mig i alla fall). Ursäkta att jag upprepar mig men jag måste för ni måste förstå att såhär skriver han alltså om gräs, helt vanligt gräs:

And now it seems to me the beautiful uncut hair of graves.

Tenderly will I use you curling grass,
It may be you transpire from the breasts of young men,
It may be if I had known them I would have loved them,
It may be you are from old people, or from offspring taken
soon out of their mothers’ laps,
And here you are the mothers’ laps.

Är helt betagen av detta. Så som jag tolkar det: Gräset kommer från avkomma tagna från sina mödrars famnar, och samtidigt är gräset mödrarnas famnar också. (Eftersom att gräs växer på gravar — i de dödas famnar.) Längre fram tar han igen upp dessa döda avkommor och deras mödrar och det blir helt makalöst och, gah, jag vet inte vad jag ska kalla det. Så innerligt evinnerligt.

I wish I could translate the hints about the dead young men and women,
And the hints about old men and mothers, and the offspring taken soon out of their laps.
What do you think has become of the young and old men?
And what do you think has become of the women and children?

They are alive and well somewhere,
The smallest sprout shows there is really no death,
And if ever there was it led forward life, and does not wait at the end to arrest it,
And ceas’d the moment life appear’d.

All goes onward and outward, nothing collapses,
And to die is different from what any one supposed, and luckier.

Älskar älskar älskar även detta, allt detta, kanske inklusive hela gubben Whitman. Resten av diktsamlingen lär berätta den saken för mig.