Från det ena till det andra

dokumentation & situation

20190314_flingor.jpgProcessed with VSCO with a6 preset

Så här ser det lyckligtvis inte ut genom fönstret i dag men jag råkade ha de här två bilderna färdigt uppladdade och ready to go i ett utkast. De är två-tre veckor gamla. Och nu är merparten av trottoarerna torra, dammiga och knastriga under mina nya gaseller. (Adidas Gazelles, obvi. Har plötsligt sneakers, vad hände?) Förra veckan tog jag dem och min loppade beigea kavaj i fiskbensmönstrat ylle i bruk. Känner mig väldigt Den hemliga historien-klassisk i den. Köpte kavajen tidigt i vintras, förde upp den på vinden och hann nästan glömma bort den en tid. Kände ett litet pirr i magen då jag kom att tänka på den igen när kvicksilvret sakta kröp uppåt på termometrarna.

Ah, april, april. På ett olurigt sätt. Hade lovat mig själv att jag inte skulle börja använda vårkläder innan denna månad. Fuskade med ett ynka fåtal dagar — tog ut glädjen i förskott (fick i och för sig också en förkylning, hmm) alltså — men lika glad är jag för det att april är här!

Om jag får Seinfelda till det lite — hej vad är grejen med aprilskämt nu för tiden? Hade det inte varit roligt om jag angående bokrecensionen i föregående inlägg nu bara ”lol APRIL APRIL har inte alls läst den”?

Nej. Nej det hade det ju inte. Det hade bara varit *långsam djup suck*.

Från det ena till det andra så kollade jag på första halvan av Leaving Neverland i går.

Känner att vi måste pausa lite här för det blev ett sånt abrupt hopp. Men det är väl lite så i livet ibland. Det vänder tvärt från bekymmersfritt till bedrövligt.

Så. Jag hade redan läst mycket om dokumentären och jag trodde således inte att den skulle kännas så chockerande. Den etsade sig verkligen in i en.

Jag minns för ett par år sen då en kompis sa att det är omöjligt att Jackson var skyldig till de återkommande anklagelserna. Att han typ bara hamnat i skottlinjen, i nån slags kedjereaktion utlöst av trend och girighet. Hen verkade ganska påläst om det, faktiskt, men jag var tveksam fast också väldigt oinsatt. Men jag höll inte med, magkänslan sa emot. För jag tyckte tvärtom, jag tyckte inte att Jackson verkade vara offret, jag tyckte att han antagligen var skyldig men att det är lättare att komma undan när man är så älskad, beundrad och rik.

Jag minns i och för sig inte vad jag trodde när rättegångarna pågick, men för ett par år sen när min kompis sa vad hen sa, så kände jag starkt att oavsett vad en kanske *tror* så är det så väldigt viktigt att ändå *lita* på offren. Att bara ge dem det. The benefit of the doubt, som det heter. För vi vet ju inte.

Men så tittar jag alltså på Leaving Neverland och så kommer jag på mig själv med att inte alls vilja tro på offren.
Det skulle bara vara mycket trevligare, faktiskt till allas fördel, om männen bara satt där och ljög. Rakt upp och ner. Hittade på, i jakt på pengar, kändisskap och sympatier.
Eller vem vet vad annat.
Världen skulle bara vara mycket trevligare om det var så det var.
Men nu tror jag inte att det är så och vad jag än skulle vilja så tror jag på vad männen berättar om, och den här världen är inte alls så trevlig.

Har som sagt bara sett första delen av två ännu och jag ska strax se resten bara Alfred är klar med sitt tv-spel. I går satt jag ännu och tittade när han gick och lade sig och han frågade ”Är den nå bra då?”. Ja-a. Kan man säga att en dokumentär om pedofili och våldtäkt är ”bra”? Helst gör jag inte det. Men den är viktig, det tänkte jag på sen. För det är så lätt att tänka ”Men hur kan sånt bara ske?”. Och den ger ett klart exempel på hur. Den gör det så tydligt att det handlar om grooming. Om hur barn söker en vuxens bekräftelse. Om hur barn inte kan ge sexuellt samtycke.

Och tankarna vandrar förstås till den absolut vedervärdiga pedofilhärvan som nystades upp i Finland häromveckan. Och till att det blivit dags för mig att grundligt läsa på, plugga in och prata om Stopp! Min kropp!-handbokens kloka, viktiga, trygga punkter med mitt barn. Gör det ni med.

Annonser

Fem bilder på k

dokumentation & situation

Tittade på bilderna jag ströknäppt under dagens lopp och upptäckte en röd tråd. K står för…

20181129_konst

Konst. I går spontanmöblerade jag om i tamburen och då fick jag på köpet en liten inspirationsboost att även möblera om i galleriväggen, som jag ju länge tänkt. Vill ha tavlorna tätare. Tycker det framkommer ännu tydligare, sen möblemanget förändrades, att de hänger FÖR glest. Glest var ju avsikten men inte SÅHÄR glest. Hela konstellationen ser så torftig ut nu? Nåja, det ska åtgärdas!

Knäppte den sneda bilden för att kunna klippa ut och flytta om på datorn, skissa lite ni vet. Började på lite IRL också men som vanligt är det knepigt. Det kunde k:et också stå för.

20181129_kaek

Käk. Det händer rätt ofta att jag vid lunchtid går omkring och kikar in i diverse köksskåp och improviserar ihop någon maträtt åt Blenda. Är dålig på att planera och borde bli bättre på det, men det är också rätt skönt att märka att det antagligen ordnar sig. Hittills har det alltid det. (Om inte får vi väl svälta då och ABSOLUT INTE gå till affären.) I dag blev det en slags plätt som faktiskt inte blev illa alls, smakade liksom lite rustikt. Sen ser den ju också godare ut serverad på en assiett och inte i barnets sedvanliga plastskål.

Började med att vispa ner lite mjöl i en skvätt mjölk så att det inte fanns några klumpar kvar. Knäckte två ägg i blandningen och vispade vidare. Rörde ner lite havregryn. Smeten blev trög, fyllde på med mjölk. Tillsatte en nypa salt och en nypa vaniljsocker. Öppnade frysen, hittade några få blåbär som fick göra smeten sällskap. Avslutade med en slurk matolja. Det blev en stor plätt som jag stekte på låg värme. Under tiden första sidan stektes sniffade jag och Blenda på kryddor och då kom jag på att kanel säkert skulle vara gott, så jag strödde lite ovanpå innan jag vände den. Blenda åt halva plätten och en halv klementin.

20181129_kapprum

Kapprum. Eller tambur, så som jag kallar det. Har alltid gillat det ordet, fast lärde mig nyligen att det är en finlandism och att det får en att låta pretty much medeltida i svenskars öron. Som vi österifrån ju tenderar göra.

En gång på café i Stockholm skulle jag köpa nåt att äta och jag pekade i disken och frågade om det vegetariska utbudet bland smörgåsarna. Vilket ju känns helt normalt för mig, men stackarn som tog emot mitt spörsmål blev helt rund i blicken i nån sekund innan hon sansade sig. Hon var förstås van med moderna stockholmare som beställer mackor och frallor. Det syntes bara så tydligt på henne att hon förväntade sig att jag skulle trolla fram en luta från min rygg och plinka iväg, som nån slags Bellmanvariant på att bli Rickrolled.

I alla fall. Halvlåg i den ommöblerade tamburen, på bänken och blickade ut över platsen där bänken tidigare stod. ”Möblera om” betydde i princip byta plats på två grejer, ja. Ska försöka hitta en låg skänk att byta ut den lilla byrån med. En med mer förvaring, bredare och djupare lådor, så att inte papper behöver sticka fram ur lådorna. Till exempel.

20181129_kids

Kids. Vi bor mitt emot änden av en gata som är mestadels otrafikerad, så det händer sig att folk cyklar mitt på den, inte sällan i bredd. Ofta är det ungar i 10-14-års-åldern. Får alltid sån Steven Spielberg/Stephen King-fiilis av det och tycker det är URMYSIGT.

20181129_kaerl

Kärl. Var ute på fruktskålsjakt. Har spanat på skålen till höger i flera veckor men har tyckt att den varit för dyr som loppispryl. 6,50€, lol. Fatet till vänster var bara 2€ och jag gillade det också mycket, men det kändes samtidigt trist att inte istället ta det jag tittat på så länge. Men jag fick beslutsångest och tog den här bilden för att skicka åt Alfred. Men det gjorde jag sen aldrig heller för då jag såg kärlen på bilden så tänkte jag såhär: Åh okej YUP ska ha båda.

Har förstås gjort lite research på fatet till höger efter att jag kommit hem, det är tillverkat i Finland av Kupittaan Savi och torde vara handmålat av en designer som hette Maire Aarnio. Stämpeln pekar på att det rör sig om 1930-tal, fast det KAN också vara så nytt som 50-tal, är ingen expert ju. Mest troligt tycker jag ändå är att vi landar mitt emellan, för här hittade jag en skål i samma modell, med liknande signatur och måleristil, som är daterad till 40-tal. Ganska coolt va?


Vi har förresten börjat titta på C.B. Strike, miniserien baserad på Robert Galbraiths a.k.a. J. K. Rowlings Cormoran Strike-böcker. De har jag också läst, men det var så länge sen att jag glömt hur plottarna var tvistade. Hur som helst, jag blir alltid ganska inspirerad av privatdetektivberättelser. Det hänger väl ihop med att ha plöjt igenom en del Kittyböcker som barn och vidare därifrån. Veronica Mars-serien måste också nämnas, fan så jag vill snoka skandaler då jag tittat på den. C.B. Strike har liknande effekt. Vill bara REDA UT SAKER och vara lite noir.

Så häromkvällen sa jag åt Alfred att jag skulle vilja vara privatdetektiv och han sa förbluffat ”VARFÖR?”, och jag ba men ååh gillar att snoka tycker det är kul, skitbra på att googla, tycker om att leta fram uppgifter på nätet, tycker det kunde va lite spännande att skruva teleobjektivet på kameran och gå ut och fota hotellfönstren. Han hummade, mest utav artighet tror jag, inte så mycket av förståelse.

Ikväll, efter att jag berättat åt honom om min research om skålen som jag inte ens visste märket på när jag kom hem med den (och kan verkligen överlag ingenting om keramik), så blev han impad av hur mycket jag luskat fram. Jag berättade hur jag gått till väga, och ursäkta för skryt här men jag tycker faktiskt jag kan vara rätt slug med sånt, och sen sa han ”Det där skulle du ju kunna jobba med, att ta fram information”. Och jag ba: ?? P.I. !! Sa ju det. Så jag kanske öppnar en liten private investigations bureau nu snart. Blev så mallig.

att se det så

opinion & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

rymden, den sista utposten

opinion & reflektion

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

stilleben

dokumentation & situation

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

before the flood, 2016

opinion & reflektion

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

kuckeliku, klockan är nästan sju

dokumentation & situation

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

inspelningsdag två

rekreation & civilisation

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

scener ur ett soffskap

dokumentation & situation

Har tagit över @sevendays.fi-instakontot denna vecka och postar en del om feminism där, inte supermegamycket men i alla fall så mycket att jag glömt bort att jag ju har en blogg också. Men det går ju alltid att snatta ett par bilder därifrån hit, men för ursprunglig bildtext och mycket, mycket mer får ni allt klicka er in på IG.

20160727_soffamedselma

Jag och Selma fann oss i matchande tassposition när vi tupplurade i soffan häromdagen. Som vanligt är min hy så osolbränd (solblekt?) att den i princip är fluorescerande. Jag skulle middagssova lite för att jag vaknade halv sju på morgonen och jag förstår verkligen inte varför. Mitt under semestern, vilket jäkla sätt. Och den där katten lade sig nyss ner på skrivbordet, över mina händer och tangentbord, också ett sätt det. #bloggpaus?

20160728_soffamedmanus

Ikväll har jag hängt i soffan med ett manus istället för en katt. Det är Film i Österbotten som har hand om detta projekt och Alfred är manusbearbetare samt regissör, så då fick jag också hjälpa till att revidera. Har egentligen inte jobbat med manus förr men kände att det här kunde jag nog lätt lära mig ha koll på. Kanske inte det där att komponera ett från början till slut, men just att granska och fylla i, komma med förslag, alternativ, olika lösningar och exempel på vad jag tycker att kunde bidra till helheten. Det tillåter mig vara både kritisk och kreativ och det råkar vara en kombination jag finner både kalas och kanon, så det var kul. I alla fall, sen när filmen är filmad, klippt och allt annat sådant för att den ska bli klar, då ska den visas på den årliga October Filmfest i Vasa i höst. Ni kommer väl? Ja-a då, det gör ni.

lord, what fools these mortals be

inspiration & kreation

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.