att se det så

opinion & reflektion

Det känns inte helt okej att reagera olika beroende på, men det gör jag. Ibland, när de män som pekas ut råkar vara män som jag associerat med att Stå För En God Sak, på ett vis eller annat, så blir jag mer beklämd än annars. Det är väl ett slags privilegium det med, att över huvud taget kunna se det så. Att liksom i övrigt inte behöva beröras mycket ändå, inte jämförelsevis.

Tidigare i höstas maratontittade jag igenom hela serien Girls på ett par veckor och jag hade således American Bitch (säsong 6, avsnitt 3) ganska färskt i minnet när Weinsteinskandalen uppmärksammades. I det besöker Hannah en känd författare hon tidigare beundrat, eftersom att han vill prata med henne om en text hon skrivit. Vi förstår att den har sin grund i ett flertal rykten om sexuella övertramp som hon hört om honom. ”[…] I read something about you that troubled me, that troubled me greatly. Namely that you were using your power and your influence to involve yourself sexually with college students on your book tour”, som Hannah själv sammanfattar.

girls_americanbitch

Avsnittet skildrar så skickligt komplikationerna i hela maktpositionsgrejen. Det är så svårt att definiera, och för den delen identifiera. Under tiden jag tittar så velar jag, och Hannah tycks erfara samma osäkerhet — författaren verkar ju så mänsklig, ofta rent av sympatisk. Inget monster, ingen aggressiv skitstövel och inte heller sliskigt inställsam. Han är bara en man med en egen upplevelse av situationerna, och vartefter de samtalar så verkar det allt mer troligt som att allt nog går att avskriva som missförstånd.

Ända tills att han gör närmanden och vi inser att nu är det Hannah som blivit manipulerad. Antagligen för att han vill bevisa åt henne att det är hon själv som gör det aktiva valet, så som han menar att de andra unga kvinnorna har gjort. Att han är oskyldig och att ingen är ett offer. Och jo, visst, hon tillåter sig närmas och sen tar hon själv ett steg ännu närmare. Men effekten är ju att vi som tittare förstår att Hannah är i ett klart underläge p.g.a. att hon är en ung, fattig, aspirerande författare som träffar en av sina förebilder, som till skillnad från henne är äldre, rik, etablerad och överlag omtyckt. Har någon ett sådant överläge så har de ofta ett mycket, mycket smidigare och bättre utgångsläge för att manipulera. Och även om man inte medvetet använder en sådant övertag, så betyder det inte att det inte finns där eller att man inte drar nytta av det. Att inte se det är oansvarigt.

Slutscenen är särskilt talande. Hannah lämnar författarens hem, hon verkar trött och matt när hon vänder ut på gatan och går emot kameran. Hon möter ett flertal kvinnor som går i grupp, fast ensamma, som en efter en vänder uppför trappan som Hannah just lämnade, in mot författarens lägenhet. Var och en för sig är de individer som tar de stegen utav egen vilja. Men tillsammans illustrerar de ett mönster. En strukturell upprepning.

Alltså, har ni inte sett avsnittet är det m.a.o. dags att ni gör det nu.

”Men kvinnorna gick ju med på det”, sa många om Weinsteinanklagelserna. Ja, det gjorde de säkert. Men hade de gjort det om Harvey bara var mannen på gatan, baren eller för den delen Tinder? Det vill säga ingen som kvinnorna kände sig särskilt manade att vara till lags, mer än andra män? Det är ju det som gjort allt detta så svårt. Hur ska man till exempel anmäla någon som betett sig opassande men vars beteende man ändå accepterat? Men ja ja, gamla nyheter det där.

I alla fall, jag tänkte på avsnittet igen i går kväll när jag läste Louis C.K.s uttalande där han möter anklagelserna om honom, och bekräftar dem som sanna. Han säger att han vet nu att kvinnorna knappast hade sagt ja om det inte varit för hans position över dem. Jag tror att det är viktigt att den medvetenheten sprids, så att han sa så kan jag i alla fall uppskatta, om jag ser på det separat ifrån allt annat i situationen.

Men så har jag också ett sådant privilegium, att jag ens kan se det så.

Annonser

rymden, den sista utposten

opinion & reflektion

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

stilleben

dokumentation & situation

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

before the flood, 2016

opinion & reflektion

I söndags tittade vi på dokumentären Before the Flood, i vilken vi följer med Leonardo DiCaprio under tre års tid så länge han söker kunskap om klimatförändring och lösningar för hur vi kan stävja global uppvärmning. Den hade premiär i slutet av oktober och i och med att det är National Geographic som står för spridningen av den så finns den att ses gratis på deras YouTube. (Älskar den saken, budskapet står tydligt — miljö är viktigare än pengar. *)

 

 

Snubblade förresten över en flaska palmolja i affären nyligen och blev sur. Den var uppenbart formgiven för att se ekologiskt grön ut, vilket i verkligheten väldigt lite av oljan är. Även om den specifika produkten var framställd på ett hållbart sätt så kändes det verkligen som att palmolja definitivt inte, i nuläget, är en produkt vi borde övertygas om att heja på, vet ni. Vet ni? Vet jag? Äh, borde läsa på om detta men hinner inte nu. Hur som helst, mer om den absolut omiljövänliga produktionen, och mycket annat, i dokumentären!

* Fast ett par dagar senare är filmen inte offentlig längre. Kanske den inte var gratis för evigt, äsch.

kuckeliku, klockan är nästan sju

dokumentation & situation

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isadora Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

inspelningsdag två

rekreation & civilisation

20160803_ivankallan_001

Regin är igång. Inspelningarna för filmen som Alfred regisserar har inletts i går/förrgår och i morse åkte jag med ut till Österö där jag lekte regiassistent, coachade en kvinna som gjorde skådespelardebut, knäppte bilder och senare såg en trollslända äta en levande humla och det var fullständigt uppfuckat och jag är fortfarande traumatiserad av knastret.

20160803_ivankallan_002

Såg också en SUPERGULLIG båt.

20160803_ivankallan_003

Men åter till filminspelningen, där kameramannen fick nog och rodde iväg. Så det blir ingen film.

ELLER så blir den trickfilmad! Så kan vi säga.

20160803_ivankallan_004

Tillbaka på filmbasecampet, någon ungdomslokal, med en del av det glada gänget.

Jag har återvänt till Vasa och det var fruktansvärt att köra hem över en lång bro där färjor gick förr. Tyckte det var en aning obehagligt att sitta på när vi körde över den andra vägen i morse, men fy blä örk att köra själv och det medan jag är så trött som jag är. Vet inte om jag har berättat om det förr i bloggriket, men alltså jag har en återkommande mardröm där jag kör bil på en lång jävla bro och vattenytan är så hög att den ibland flyter över bron som f.ö. sällan har en reling ens och long dröm short: dödsångesten är ett faktum. Jag brukar däremot alltid vakna innan jag drunknar, vilket kanske skulle betyda något ifall att den där bron inte skulle vara evigt ändlös. Skulle alltså kunna tillbringa resten av mitt liv med att köra på den, ifall jag hamnar i koma som låter mig drömma eller utvecklar en slags sömnsjuka där jag aldrig vaknar igen. I alla fall, blev ganska hispig i bilen idag men lugnade ner mig genom att påminna mig själv om att det inte är min mardröm jag genomlever, utan detta är verkliga livet, där det t.ex. går att bromsa och backa och vända om och parkera och lägga sig i fosterställning och panikpipa i baksätet ifall att bron plötsligt skulle råka hamna under vattenytan framför en.

Efter tre-fyra timmars sömn är jag ganska dimmig i huvudet, som ni kanske förstår. Åskvädret som härjat av och an i tre dagar verkar ha nått sitt crescendo inatt. Låg vaken och försökte att inte bländas av alla blixtar som trängde in genom mörka gardiner och lyste upp rummet. Gillar ovädret, men mer de nätter då jag inte ska vara uppe med tuppen följande morgon. Åskan har varje gång under dessa dagar kommit så plötsligt — ena minuten är det fint väder, klarblå himmel och gassande solsken, och den andra är det plötsligt mörkvioletta moln, regn, hagel och muller överalltifrån. Alltså bokstavligen, det har skiftat supertvärt, inom ett par minuter är det som att leva i en helt annan värld än den en bebodde för två klunkar kaffe sen. Spännande tider minsann. Säger en som pratar om vädret, eeh.

scener ur ett soffskap

dokumentation & situation

Har tagit över @sevendays.fi-instakontot denna vecka och postar en del om feminism där, inte supermegamycket men i alla fall så mycket att jag glömt bort att jag ju har en blogg också. Men det går ju alltid att snatta ett par bilder därifrån hit, men för ursprunglig bildtext och mycket, mycket mer får ni allt klicka er in på IG.

20160727_soffamedselma

Jag och Selma fann oss i matchande tassposition när vi tupplurade i soffan häromdagen. Som vanligt är min hy så osolbränd (solblekt?) att den i princip är fluorescerande. Jag skulle middagssova lite för att jag vaknade halv sju på morgonen och jag förstår verkligen inte varför. Mitt under semestern, vilket jäkla sätt. Och den där katten lade sig nyss ner på skrivbordet, över mina händer och tangentbord, också ett sätt det. #bloggpaus?

20160728_soffamedmanus

Ikväll har jag hängt i soffan med ett manus istället för en katt. Det är Film i Österbotten som har hand om detta projekt och Alfred är manusbearbetare samt regissör, så då fick jag också hjälpa till att revidera. Har egentligen inte jobbat med manus förr men kände att det här kunde jag nog lätt lära mig ha koll på. Kanske inte det där att komponera ett från början till slut, men just att granska och fylla i, komma med förslag, alternativ, olika lösningar och exempel på vad jag tycker att kunde bidra till helheten. Det tillåter mig vara både kritisk och kreativ och det råkar vara en kombination jag finner både kalas och kanon, så det var kul. I alla fall, sen när filmen är filmad, klippt och allt annat sådant för att den ska bli klar, då ska den visas på den årliga October Filmfest i Vasa i höst. Ni kommer väl? Ja-a då, det gör ni.

lord, what fools these mortals be

inspiration & kreation

20160624_selmalinnea_001

BAAAAHHHH SEEEMMMLAAAA MIDSOMMARSEBABABABAAAAH kan ni med fördel ropa i ert huvud Lejonkungen-style för att göra denna bild komplett.

20160624_selmalinnea_002

Det togs alltså några bilder på mig och Selma igår kväll, men hon var aningen motsträvigt inställd till att faktiskt ha tid med sånt fjanteri.

Senare tittade vi på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream och jag blev positivt överraskad. I ärlighetens namn både av filmen och av pjäsen. Har aldrig sett en Shakespeare-pjäs eller läst ett komplett manus till en, har däremot sett ett par filmatiseringar tidigare av andra pjäser men hade inga höga förväntningar för just denna. I efterhand kan jag konstatera att den kan faktiskt vara min favorit hittills. Den är häpnadsväckande meta och dessutom förbannat fyndig, skildrar en problemspäckad situation som lätt kunde utmynna i tragedi men gör det så komiskt att en likväl roas. Pjäsen inuti pjäsen är en tragedi och där skrattar åskådarna åt samma sak — att det framförs komiskt — och då befinner sig pjäsens huvudpersoner, och pjäsen inuti pjäsens huvudpersoner, i liknande situationer. Så jäkla häftigt när en börjar fundera på vad detta kan tänkas betyda och vad Shakespeare ville säga.

20160624_selmalinnea_003

Lovers and madmen have such seething brains,
Such shaping fantasies, that apprehend
More than cool reason ever comprehends.

Annan fördel med den här filmen vi såg var att den lyckades med att förtydliga andemeningarna i språket. Det har ofta varit krångligt för mig att helt förstå vad Shakespeare syftar på, och inte var allt ännu hundra procent kristallklart, men jag tyckte skådisarna levererade sina repliker på sådana sätt som kändes moderna och som något jag kunde relatera till — istället för nånting arkaiskt främmande och fördolt högtravande som det känns som att jag borde haft en manual och ordbok för att förstå mig på.

20160624_selmalinnea_004

And though she be but little, she is fierce.

Så sades om Hermia, men kunde passa Selma lika bra. Särskilt i.o.m. att vi alldeles nyss hörde morrande från terrassen och då vi går och tittar vad som står på, så står Selma där med en främmande katt. Den andra katten är större än Selma men hon jagar likväl iväg den från gården och hotar med stryk flertalet gånger. Jovars, liten men morsk.

20160624_selmalinnea_005

If we shadows have offended,
Think but this, and all is mended,
That you have but slumber’d here
While these visions did appear.

Tack vare den här pjäsen/filmen börjar jag äntligen förstå folks evinnerliga fascination vid Shakespeare. Alltså som jag har väntat! Om dagen är mulen och duggig där ni befinner er också, så är mitt förslag att ni letar reda på en filmatisering av A Midsummer Night’s Dream, föreslagsvis den från år 1999 som vi såg igår. Filmtittarväder + midsommartider = ganska självklart val, egentligen. Särskilt om ni också adderar en nyfikenhet på Shakespeare till ekvationen.

she’s beautiful when she’s angry, 2014

rekreation & civilisation

I går kväll tittade vi på She’s Beautiful When She’s Angry, en dokumentärfilm om den andra vågens feminism och olika organisationer och grupper som uppstod inom den under åren mellan 1966 och 1971. I dokumentären intervjuas kvinnor som var aktiva inom rörelsen och låter dem berätta hur det var då det begav sig, samtidigt som produktionen använder sig av mycket arkivmaterial, både på anhängare, motståndare och inte alltid så opartiska nyhetsrapporter. På filmens sajt står det så här:

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY is a film about activists, made to inspire women and men to work for feminism and human rights.”

Och visst gör den det. När dokumentären berättar om olika konstprojekt, tidningar och annat kreativt som grupperna skapade så kliar det också i mina fingrar. Ett feministiskt zine, tänker jag, inte första gången jag tänkt det, och kanske. Kanske! Egentligen har jag känt mig frestad att starta upp en kollektiv popkulturblogg men måhända är det ett feministiskt zine, typ Blemma 2.0, som jag borde försöka organisera istället. Efter att ha sett den här dokumentären så känns liksom inget sådant alltför avlägset eller omöjligt.

”SHE’S BEAUTIFUL does not try to romanticize the early movement, but dramatizes it in its exhilarating, quarrelsome, sometimes heart-wrenching glory.”

När den första kvinnan berättar att hon läste Betty Friedans Den feminina mystiken, och att hon kunde gråta över det än idag, för att den öppnade hennes ögon och lät henne se att det inte var henne det var fel på, det var inte honom det var fel på, det var samhället — då kände jag också en klump i halsen, bara för att det måste ha varit så stort. Tänk att erfara det, en sådan feministisk uppvakning, när så mycket i världen fortfarande var så antifeministiskt skevt och fult, och nästan ingen insåg det. Vi tycker att det är illa nu, men fan, föreställ er hur det var för 50 år sedan. Problemen hade nyss börjat uttalas, efter att kvinnor tog rösträtten (ja, tog, inte fick) hade det varit ganska tyst. Problemet var ju åtgärdat. Män och kvinnor var ju jämställda. I teorin.

Yrkesmässig diskriminering, traditionell sexism, frånvaron av aborträtt, et cetera — allt sådant var fullkomligt naturligt och normalt och i grunden oifrågasättbart. Det var hur det var, hur det alltid varit och hur det alltid skulle vara.

Och ändå ville en del kvinnor förändra världen.

”SHE’S BEAUTIFUL WHEN SHE’S ANGRY captures the spirit of the time — thrilling, scandalous, and often hilarious.”

Dokumentären porträtterar ett viktigt ämne och historia på ett underhållande sätt. Den är både arg och glad samtidigt, förbannad och festlig. Precis som feminismen är. Som vanligt så önskar jag att den hade gått lite mer in på djupet — alltid när jag hittar en dokumentär eller artikel om något som intresserar mig så vill jag ha mer, mer, mer, men nåjo, det finns ju internet för vidare forskning.

Här är en trailer:

 

Hela dokumentären kan ni se på Netflix.

påskerad

rekreation & civilisation

20160326_thelmalouise_00120160326_thelmalouise_002

Blev inget påskhäxande i år heller, det var ju förvisso över tjugo år sen sist så inga överraskningar där, men att klä ut mig fick jag ändå en orsak till i.o.m. en maskerad på påsklördagen! (Tänker att påskerad borde bli en tradition.) Min kompis Karolina ställde till med fest där alla skulle klä ut sig till en karaktär ur en film eller tv-serie och Alfred och jag valde Thelma och Louise. Mia Wallace, Stone Cold Steve Austin, Million Dollar Baby-boxaren, Pretty Woman-fnasket m.fl. var också där! Trevligt tema, oändliga möjligheter, massor med skoj.

I övrigt har jag tappat bloggnistan ännu en tusende gång så jag ska försöka mig på korta rapporter utan krav på eftertanke eller poäng, och se vad som händer. Detta betyder alltså bland annat att jag får blogga utan att komma fram till något och/eller utan att försöka leda fram till någon slags fyndighetsaspirerande slutknorr. Såatt… adjö då.