Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged finland

Choose another tag?

20170423_001

Nu när det (typ) blivit vår (de dagar det inte sadistsnöar) och Alfred och jag dessutom har en riktig vandringstur i fjällen att öva inför — ledigheten är fixad och stugan är bokad! — så har vi äntligen fått en början på en långtida plan: Att besöka vandringslederna som finns här i närheten.

20170423_00220170423_003

Några kilometer söder om Vasa hittas Öjens naturstig. Den är 4,5 km lång och beskrivs som ”lätt att gå eftersom terrängen bara är svagt kuperad”. Allt det lät som en bra kombination, tyckte vi, så den tog vi.

20170423_004

Något annat som lockade med Öjens naturstig var denna info på utinaturen.fi/ojen:

”Öjens gammelskog är ett för Västra Finland exceptionellt stort gammelskogsområde. Största delen av skogen består av gammal grandominerad barrskog, som ställvis är försumpad. På området finns en markerad naturstig med informationstavlor som berättar om områdets natur, läkeväxter och folktro.”

20170423_00520170423_006

Ljuset föll så fint mellan trädkronorna och på sina tätaste, skuggigaste fläckar i skogen hade snön och isen inte ännu smält bort.

20170423_00820170423_007

Annan kul grej med att vandra i skogen i ett par timmar är att det gav mig en orsak att inviga min nygamla ryggsäck.

20170423_009

Vi nådde rastplatsen där en eld fortfarande brann efter tidigare pausare. Istället för att grilla korv värmde vi varsin croissant för varför inte, c’est bon. (På tal om bakverk så lär fosterbullen förresten vara i ungefärlig croissant-storlek den här veckan. Detta tänkte jag på när vi grillade våra fosterbullar, ursäkta, smördegsbröd.)

20170423_010

Jag har köpt gymnastikskor för första gången på drygt femton år. Hittade dem på loppis för fyra euro och det tyckte jag var ett rimligt pris för ett par s.g.s. oanvända lenkkare. I övrigt har jag bestämt att växa ut min lugg för fy fan alltså så jag hatar den där skiten. Jaja. Det var kul de två, tre dagarna jag var okej med den!

20170423_011

Här gick vi över en myr där mylingar gråter om nätterna. På ett fåtal ställen var spångarna i ganska dåligt skick och/eller just nu under denna årstid översvämmade, och t.ex. här hade gummistövlar varit behändiga även om det gick att balansera och skutta utan att bli genomblöt om fötterna.

20170423_012

Jag är lite besviken på mig själv för jag aldrig lyckades fånga det på bild, men jag ser ofta så tydligt att såna här stigar i skogar vill locka in en dit till det dolda bakom träden, till det undangömda bortom världens blick. Ungefär på samma sätt som de där ”Kom, kom”-underjordiska i Ronja Rövardotter, men inte kusligt.

20170423_013

Till sist kan jag berätta, eftersom det är till ett sådant evinnerligt stort intresse för alla, att jag upptäckt att jag fortfarande är barnsligt förtjust i att gå på spångar. Varför? Ingen aning! Men jag var ett fan av dem då jag var liten och det visar sig att jag är det ännu.

Jovars! Sämre söndagseftermiddagar har jag varit med om.

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

20161117_finland100naanting_001

I går fick Alfred ett provexemplar av sin humoristiska historiebok Finland hundranånting på posten, och jag har fått lov att visa små tjuvtittar ur den. Denna historik börjar året Finland blev självständigt (1917) — humorn redan i förordet — och det finns ett uppslag för varje årtal fram tills 2017. Här ovanför ser ni år 1954, exempelvis med kommunisttest, kafferansoneringsslut, byggmaterialet Eternit och en Ekblad.

20161117_finland100naanting_002

För varje nytt årtionde har jag gjort ett kollage som ramar in en vers som går att sjunga till en välkänd melodi här i landet. Ovanför ser vi 1970-talet, och uppe i vänstra hörnet ser ni en massa björkar och det beror på att det var under detta decennium som någon smart finländare insåg att xylitol (d.v.s. björksocker) ju är jättebra för tänderna. Just den bilden är för övrigt en av två jag använt som är mina egna, tagen på min hemgård, ut mot skogen utanför mitt sovrumsfönster. Smög jag alltså med lite Katternö i boken? O, ja.

20161117_finland100naanting_003

Bläddrar vi vidare, exempelvis till mitt födelseår 1983, så ser vi att formgivningen förändrats. Det sker faktiskt små förändringar för varje årtionde för att matcha det. Åttiotalet är absolut mest överdrivet, alltså helt i enlighet med det egentliga årtiondet.

För övrigt doftar den nytryckta boken jättegott och doften påminner mig om barndomens skolstarter då läraren delade ut nya läroböcker som knastrade i ryggarna. Hade mina historieböcker faktiskt varit så här underhållande och lätta att ta till sig, så hade jag antagligen inte varit lika totalskit som jag dessvärre är på ämnet i dag. För ja — det här är en historiebok, allt är sant, förutom sånt som är på skoj, för den är en humoristisk sådan. Fattar ni inte hur det fungerar så får ni helt enkelt ta reda på det själva! (Blink, blink.)

Fredagskvällen den 2:a december blir det förresten boksläpp på Ritz här i Vasa, är ni i nejden då får ni gärna komma dit! Där finns såklart möjlighet att köpa en egen kopia av denna bok (som för övrigt också är en SUPERBRA JULKLAPP!) om ni så vill, och mer info om den tillställningen hittar ni på evenemangets FB-sida.

P.S. Inlägget är inte i samarbete med någon, förutom kanske Finlands mö.

wpid-12107588_1652959821642120_1693848193_n.jpg

Utmanade sjukdomsödet och åkte till Helsingfors igår. Anlände sömnig, snuvig och hostig, och sade adjö i ungefär samma stadie. Knäppte ett vykort genom hotellrumsfönstret i morse, för nån typ av turistlig dokumentation hör ändå till, tycker jag.

Nu är jag hemma igen och försöker sortera gårdagen. Det är ju alltid skönt med något slags uppbrott i rutinen och vardagen men det är nog verkligen något märkligt och nästan chockerande med att först ligga hemma i tre, fyra dagar, däckad av en förkylning, vakna alldeles för tidigt av en hostattack och inte kunna somna om, stiga upp, och sen när energin verkligen börjar ta slut och en allra helst vill gå och lägga sig igen istället packa sina saker och kliva på ett tåg till Helsingfors och förbereda sig på att socialisera och mingla ganska direkt efter att en kommit fram. Skarp kontrast mellan vardag och fest där. När jag åker iväg nånstans har dessutom mitt mentala välbefinnande börjat glida iväg åt ett jobbigt håll, jag har blivit en sån som mer och mer börjat ängsla sig över att spisen ska stå på och sånt. Nu, när jag dessutom lämnade två stycken katter här hemma ensamma i ett dygn (det är okej, jag har kollat på nätet, men längre än ett dygn är ett nej-nej) så drabbades jag av både den där vanliga ”Shit, tänk om jag glömde att…”-nojigheten spetsad med ännu flertalet ytterligare kattrelaterade möjligheter samt en dos separationsångest och dåligt samvete över hur ensamma de skulle vara. Oroade mig ganska rejält nu som då på tåget ner, jag vet att mina föreställda eventualitetsscenarier inte är det minsta troliga men de lämnar mig inte alltid i fred för det. Det var en tudelad tågfärd på det viset, å ena sidan så var jag glad och peppad men å den andra ängslig och nojig. Med facit i hand så inser jag precis nu att resten av kvällen skulle följa samma mönster.

(Och ifall nån undrade så kan jag meddela att här hemma hade förstås allt gått bra. Katterna hade inte ens ätit upp all mat jag lämnat, eller druckit allt vatten, eller använt något annat som toalett än sandlådan, eller tuggat på någon kabel så att den orsakat nån typ av livshotande kortslutning, eller hoppat ut genom något fönster som oförklarligt lämnat öppet/öppnats efter att jag lämnat hemmet, et cetera. Allt var bara kattens mjau.)

Väl framme i Helsingfors hann jag slöa på hotellrummet en stund, försökte sova men utan framgång. Gick ut på stan för att leta ett öppet café men även detta utan framgång, gick till slut till Burger King av alla ställen och köpte kaffe som dracks ute på gatan p.g.a. en hemskt övertydlig stank av kött där inne. Axel och Louise joinade och jag var övertrött och babblig, vilket egentligen är att föredra framför min andra typ av övertrötthet: knäpptyst och totalt jävla distanserad från verkligheten. Gick in till DTM där Alfred skulle spexa på Regnbågshelgens kvällsfest. Och just där nångång började jag känna mig så märkligt malplacerad, liksom överflödig på något sätt. Det var egentligen bara en sån liten sak som att någon hälsade med handskak och allt på alla i sällskapet förutom mig som lade grunden, och jag kände mig bara som en sån jäkla NOLLA då jag reflekterade över det sekunderna efteråt. Men så verkade också personen bekant med resten (till skillnad från med mig då) så jag fattar, men, ja. Hur som helst så fick det mig att spinna vidare på den tråden och den hoppade av och an från vad gör jag här, vem är jag egentligen (ingen!), till typ vad gör jag här som straight, varför ska jag ta det så jävla för givet att jag kan gå på alla fester i min normativa läggning, et cetera et cetera. Ja, ni hör ju, pinsamt fullständigt självfixerad där en stund. Jag får det kanske att låta som att jag på något vis kände mig ovälkommen men det gjorde jag definitivt inte alls, så det jag en stund där stod och tankevirrade omkring i var nog bara nån sån där typiskt självupptagen ängslighet mixad med nåt patetiskt uttryck av hetero guilt, eller fan vet vad. Tankarna var aldrig plågsamma heller, bara tveksamma. Så jag beslöt att skärpa mig och då gick det bättre och det blev verkligen en rolig kväll, även om det under loppet av den hände ett par till småsaker som fick mig att känna mig ganska… ja… obetydlig, helt enkelt. Någon ytlig e-bekantskap som inte kände igen mig då jag försökte vara trevlig och hälsa och gärna småprata, utan istället tappade intresset kvickt, och jag kände mig bara dum, och sånt.

Det största problemet med att befinna mig i en sådan sömnbrist som jag gjorde igår och ändå hamna in i sociala situationer är att jag blir så himla känslig, inte så att jag surar just där och då men så att jag efteråt känner mig så förbannat ynklig och misslyckad. Igår natt när jag sen var tillbaka på hotellrummet så fick jag den sedvanliga sociala-ångesten-i-retrospekt, d.v.s., jag har pratat mycket med personer jag inte pratar med särskilt regelbundet och jag blir övertygad om att jag är en fullständig idiot utan att riiiiktigt kunna säga varför, men jag är säker på att jag varit störande på ett sånt där sätt som en del människor bara är ibland med sina sätt. Morkkis utan att ha varit full, alltså. Men innan allt det så var jag mestadels på supergott humör igår. Jag tittade och lyssnade på uppträdanden och gillade väldigt mycket, ibland applåderar en ju mest utav artighet men igår var det alltid utav genuin uppskattning, gissade rätt om vem som skulle vinna årets Guldanka, blev glad av bekanta låtar, skrattade mycket, skojade mycket, baaaaabblade mycket, och jag antar att på samma sätt som min övertrötthet lätt kan få mig att känna mig plötsligt jämmerlig så kan den också få mig att känna mig spontant upprymd av småsaker, så det jämnar kanske ut sig på så vis. Vi lämnade ändå festen ganska tidigt, övervägde en stund att gå på karaoke men tröttheten tog kommando, så Louise och Axel tog med Alfred och mig till Fafa’s på nattmatspita (falafel-halloumi!) och det hade nog inte gått att avsluta den kvällen på bättre sätt, tror jag. Både mat-, sällskap- och rent stämningsmässigt. Sen drömde jag mardrömmar hela natten och vaknade med jämna mellanrum, vaknade även innan väckningssignalen ringde i morse så jag är, om möjligt, tröttare idag än jag var igår. Så det är skönt att vara hemma. Katterna verkar hålla med.

Ja, var vad det jag sa om övertrötthet? Den gör mig vissa gånger babblig. Vilket sen kommer att resultera i den där ångerbaksmällan, men jag antar att det blir den senare kvällens bekymmer?! Tummen upp!!

Har sett ett antal bilder där 1940-talets finska krigsbarn jämförs med samtidens flyktingar, och i en blåögd sekund trodde jag faktiskt att de var en illustration över hur tiderna utvecklas. En kort stund kände jag mig positivt överraskad över att vi gått vidare, men sen uppfattade jag attityderna runtomkring och insåg att vi satt fast på samma skitställe.

Insinuationen ligger i den ytliga kontrasten. Det är näpna flickebarn i yngre skolålder med lappade kläder i grovt ylletyg, armodet och orättvisan klart framträdande i det svartvita bleka fotografiet. Så ser en människa ut som behöver hjälp. Inte som den på bilden bredvid, där ser vi en ung man, vältränad och iklädd trendriktiga och påkostade kläder, kanske med en smartphone i fickan och antagligen med ett gymkort och bankkonto kvar där hemma.

Att jämföra offer ur två olika tider med sjuttio tillväxande år där emellan och ställa dem emot varandra på så sätt är så absurt att jag knappt ens förstår vad det är tänkt att vi ska dra för slutsats av det. Att vi inte lever på 40-talet längre? Att stora delar av världen har utvecklats sen dess men att även nutidsländer kan drabbas av krig och elände? Ja, såklart, och jag ser inte hur det skulle innebära att dåtidens krigsbarn var mera berättigade omvärldens hjälp än vad de människor i nöd i samtiden är. Även moderna länder drabbas av krig, svält och elände. Även moderna människor tvingas fatta beslutet att fly. När dessa människor flyr, så flyr de en nutida plats, inte en forna tid.

För att göra det riktigt tydligt slog jag upp ”flykting” på ne.se och såhär lyder definitionen:

Flykting kallas en person som flyr från sitt land, det vill säga tvingas lämna det mot sin vilja.

Märker ni? Inte ett skvatt om tidsepok eller socioekonomisk bakgrund. Nej, sannerligen verkar kärnan ligga i den påtvingade flykten. Är inte den nog för att se att en person är i nödläge?

För de som likväl är missunnsamma nog för att anse att innehavandet av en smarttelefon utgör ett oöverkomligt hinder för att se dagens flyktingar som lika mycket i behov av hjälp som historiens dito, så har jag ett länktips i vilken flyktingkrisen tar sig ett uttryck som deras empatiska förmåga kanske bättre kan uppfatta: Där barnen sover, ett fotoreportage om nutidens syriska krigsbarn.

För exakt en månad sen, den 17:e maj, befann jag mig till skogs på vandring på en led med ett så spännande namn som Arbetsplatsbergets vandringsled. Det hittas i Kållby, Pedersöre, och jag hade inte hört talas om det förrän kvällen innan då en kompis rekommenderade det och flera andra (tack Stifo!). Tre kilometer kändes lämpligt för en sömnig, halvruggig söndag, så då valdes det tipset.

20150517_00120150517_002

Där fanns ett utkikstorn. Såg långt. Typ till Schaumans (som det ännu heter i folkmun, UPM-Kymmene alltså) och Kokkola eller nåt, jag vet inte.

20150517_00320150517_00420150517_00520150517_006

Då jag var liten, alltså riktigt liten, hade knappt börjat skolan tror jag, så var jag en gång med min kompis och granne och hennes föräldrar ut till någon skog — jag vet inte var skogen låg eller varför vi skulle dit men vi måste åka dit med bil och jag minns att min kompis visade att det gick att stänga och öppna fönstren genom att trycka på en knapp, det var första gången jag såg något så högelektroniskt. Väl framme i skogen så blev jag paff och sen extatisk över att marken och alla stenar var täckta i vit, fluffig men fnasig lav och hela skogen såg ut som att den växte på moln eller en gigantisk fårrygg. Sen hoppade vi av och an där på laven och det var också första gången jag kan minnas att jag skulle ha sett något liknande och jag har nog aldrig sett det sen dess heller men den här skogen kom ganska nära. Efter att vi skuttat på laven som kossor som nyss sluppit ut på vårens första grönbete visade min kompis mor ett partytrick där hon satte sig i en myrstack och ingen av dem bet henne, min kompis var väldigt stolt över detta och jag tyckte hon var så med all rätt för jag var verkligen mäkta imponerad och minns att jag brukade berätta om detta bevittnande åt olika personer efteråt. En fråga: Varför låter det alltid som att jag är född under sent 1800-tal varje gång jag pratar om min barndom? Anyhoo —

20150517_00720150517_008

Videkissor blommade och ett träd hade klart och tydligt en tass med klor.

20150517_009

Det började duggregna strax innan jag tog den här bilden och vad ni ser ovanför är egentligen en djup inzoomning av det hela fotografiet. Jag märkte det inte då, att regndropparna hade fastnat på bild, eftersom de var så pyttesmå, och de syntes knappt heller på en förminskad version av den hela bilden. Jag tyckte att de såklart måste synas. Tycker det ser ganska magiskt ut.

20150517_010

Sista biten av vandringsleden var väg.

20150517_01120150517_012

Sen gick vi förbi en gruskross, eller vad de heter, och det fanns t.o.m. sandstrand där och jag antar att bybor kan finnas plaskande där om somrarna.

20150517_01320150517_014

Och där drippade och droppade regnet i bakgrunden igen och vandringsleden nådde igen sitt början — eller för oss, sitt slut.

20150501_00120150501_002

Första maj hade jag blivit bjuden till en villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, då), vilken omgiven av tallar och granar blickade ut över Oravaisfjärden.

20150501_003

Vad jag kan minnas var detta första gången jag på riktigt besökt Oravais, det vill säga med avsikt att se något av stället också och inte bara stanna på ABC på väg till/från Vasa från/till Katternö. (I och för sig befann jag mig också där i vintras för att titta på Byarevyn, men är osäker på om det kan räknas som riktigt turistande trots att det helt klart passade in i kategorin kulturupplevelse.)

20150501_004

Ena värden, Alfred, på väg ner för trappstegen som (via en bastubyggnad) gick ner till vattnet.

20150501_00820150501_00520150501_006

GANSKA FINT VAR DET DÄR.

20150501_00720150501_00920150501_010

Ja, på väg upp tillbaka då. (Ursäkta att bildtexterna tycks bli så oinspirerade ikväll, mitt huvud har formuleringsproblem och jag är lite stressad över att jag borde gå och lägga mig också. Men en bild säger mer än tusen ord, va? Floskeln håller än, väl?)

20150501_01120150501_012

Den andra värden Luzilla startade grillen vilken sedan kröntes med bl.a. små champinjoner fyllda med fetaost och creme bonjour med gräslökssmak. Brukar vara något skeptisk till svamp ibland (Vad är de ens? Inte djur, inte växt. Uppenbarligen onaturliga.) men verkligen inte denna gång — succésvamp! I folieknyttena fanns förkokt sötpotatis i bitar med lite smör och creme bonjour, har bara gjort sådana med potatis förr men den söta bataten passade kanske ännu bättre med salt halloumi. Och på tal om ny mat: tidigare på dagen presenterade Luzilla mig för vegetarisk rom, d.v.s. tångkaviar, något jag aldrig testat förr och inte visste att fanns. Jag som förut när jag ännu åt djur aldrig blev något riktigt fan av fisk-/havssmaken tyckte nu att det var riktigt gott och dessutom roligt att uppleva den smaken igen! Det var några år sen sist.

20150501_013

Min vana trogen tassade jag omkring och knäppte bilder medan andra jobbade. Faktiskt tog jag så många bilder den här dagen att jag ska dela upp det i flera inlägg, så det får bli paus här! Nästa inlägg kommer innehålla ganska många DJUR.

(Ifall du också anser att det där är en mycket duglig och fungerande cliffhanger är jag säker på att vi endera är eller kunde bli goda vänner du och jag.)

Detta kommer knappast som någon överraskning för någon av er som brukar läsa min blogg, men valet i söndags lämnade mig med en jävligt obra känsla. Till exempel då för att sannfinländare som blev invalda i riksdagen blev till antalet trettioåtta. Trettioåtta. Många av dem har tidigare blivit uppmärksammade i medierna. Ett urval:

Juho Eerola gav ett tips efter knivhuggningen vid statsbiblioteket i Jyväskylä som tog plats då en presentation av en bok om extremhögern i Finland hölls. Eerolas tips riktade sig till gärningsmännen och lydde ungefär så att nästa gång de ska försöka slippa in på ett evenemang så ska de inte klä sig som ‘patrioter’, utan istället försöka smälta in bland alla andra besökare. [källa]

Teuvo Hakkarainen har föreslagit att bögar, lesbiska och somalier skulle omplaceras på Åland och så får vi ”se vilken typ av modellsamhälle det då byggs”. [källa] En annan idé var att mörkhyade (även om han inte uttryckte sig i sådana ord) borde sättas på jobb i skogar. [källa] Han tycker att äktenskap är mellan man och kvinna, ”Aatami ja Eeva, ei Aatami ja Eero” [källa], och angående samkönade adoptioner har han gett kommentaren att om två homosexuella personer skaffar barn så blir barnet ”dubbelhomo”. [källa]

Olli Immonen vill tillåta hets mot folkgrupp och anser att islam är intolerant och väldigt primitivt, samt hävdar att muslimer hänger homosexuella, förtrycker och gängvåldtar kvinnor, förföljer judar och älskar Adolf Hitlers Mein Kampf. Inför 2011-års riksdagsval blev han förresten personligt rekommenderad av Jussi Halla-Aho. [källa]

Mika Niikko skrev ett blogginlägg i vilket han låtsades skriva ett brev från immigranten ”Ibrahim” till någon som inte bor i Finland, i vilket hans alter ego skryter om hur han som invandrare utnyttjar finländarna och deras system. [källa + bekräftelse]

Jussi Niinistö citerade med en parafrasering 30-talets nazister i parlamentet. Ni har kanske hört uttrycket ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver”? Det härstammar från en pro-nazi-pjäs med namnet Schlageter (vilken f.ö. uppfördes för första gången som en födelsedagspresent till Hitler), men vad Niinistö istället uppgav att får honom att göra sig redo att avfyra sitt vapen var ordet ”parlamentarism”. [källa]

Pentti Oinonen bojkottade presidentbalen för att homosexuella personer också var inbjudna, och sa att om han blir president så ska inga homon dansa på hans fest. [källa]

Maria Tolppanen gjorde nyligen en riksdagskandidatintervju för Vaasan Ikkuna där den sista frågan undrade vad som skulle få henne att jubla på Vasa torg. ”Om där fanns färre invandrare”, är hur hon svarar på den. [källa]

Dessa personer plus 31 andra i samma parti — ett parti som uppenbarligen tillåter gott om plats för den typen av förkastliga åsikter och uttalanden — samlade så många röster att partiet för stunden klassas som Finlands näst största.

Vi nämner ofta nolltolerans då vi pratar om rasism, homofobi, sexism, islamofobi och andra former av förtryck, och jag tänker mer och mer att ”nolltolerans” är inte en påhittad gräns vi har lagt upp för oss själva, utan att det bara är så att det finns en gräns och den går precis vid noll. Endera säger en emot och tar ställning ifrån, eller så gör en ingenting och det är att tolerera. Att tolerera förtrycket är att, om än passivt, ställa sig på dess sida. Nolltoleransgräns överskriden. Eller så gör en något mycket värre: stöttar, berikar och främjar förtrycket, t.ex. genom ens röst i ett val. Det är att aktivt ställa sig på dess sida.

Nolltoleransgräns överskriden.

Det spelar ingen roll om det finns åsikter och ageranden inom den sannfinländska skaran som även jag eventuellt skulle kunna tänkas hålla med om eller rent av uppskatta (som då sannfinländska riksdagsledamoten Arja Juvonen röstade för en könsneutral äktenskapslag), inte när allt tas i beaktande och det bör det väl göras. Min personliga övertygelse är att det går inte att stöda ett parti som Sannfinländarna utan att per automatik sympatisera med hat, fördom och förtryck. Hur skulle någon som är intresserad av att vara en godhjärtad medmänniska ens kunna överväga att understödja ett parti som inkluderar så mycket ondska? Hur mycket säger inte redan det att någon väljer att affiliera sig med dem? Förklara gärna och berätta hur det inte överskrider nolltoleransgränsen också.

Med tanke på att så många av Sannfinländarna tycks hänvisa till yttrandefriheten som argument för att få tala nedvärderande om den ena eller den andra gruppen människor, så måste jag förmoda att de bistår mig samma rätt att tala om dem på liknande sätt, i icke-positiva ordalag. Om inte, så kan jag väl avklara det följande steget på förhand: Kanske det bara är på skoj!

Processed with VSCOcam with g3 preset

Finlands självständighetsdag och dagen samt vårt statsvapen det finska lejonet till ära har mitt hår passat på att göra sitt bästa för att efterlikna en (finländsk) lejonman.

I övrigt tycker jag att det är något halvläbbigt med flödet i sociala medier som fylls med blåvita bilder idag. Jag har så svårt att förstå patriotism på det planet, att känna någon typ av personlig stolthet för det land en råkar vara född/uppvuxen/bosatt i. Gränsen mellan det och nationalism och i sin tur chauvinism samt vidare bortåt verkar så tunn i sådana fall. Detta brukar jag försöka formulera emellanåt men det brukar aldrig gå särskilt bra, men jag antar att min poäng är ungefärligen att det är enorm skillnad på tacksamhet och stolthet, d.v.s. enorm skillnad på att vara medveten om sina privilegier och inse hur bra en & ens folk har det, istället för att vara medveten om sina privilegier och anse att de beror på hur bra en & ens folk är.

Pratade om detta med en kille på krogen för något år sen, på sin arm hade han en tatuering föreställande ett finskt lejon och han sa att den hade han skaffat för att visa uppskattning för sina far- och morföräldrar som stred och kämpade för att den finländska framtiden skulle vara tryggare än forntiden. Javisst, det kan jag väl förstå, men samtidigt råkade det sig så att killen angående ett annat ämne sa att han inte tyckte om invandring, för att han exempelvis inte gillar att invandrare ”kommer hit och tar våra jobb”, bland annat fördoms- och rädslobaserat babbel. Det är lustigt, men inte på ett ha-ha-sätt, att de två känslorna — fosterlandskärlek och främlingsfientlighet — så ofta tycks gå tätt intill sida vid sida, hårt hållna hand i hand. Det är förstås det som orsakar olustigheten och olusten.

(Om den inte gjorde det innan, så kändes åtminstone då killens angivna skäl till sin tatuering väldans påklistrad och oövertygande. Det är en enorm skillnad på affektion och affektation också.)

Kanske (och i min vänkrets antagligen) är det så att alla som postar bilder på finländska flaggor, lejon och övriga ikoner idag nog verkligen känner tacksam uppskattning framför kaxig stolthet. Det är bara det att jag inte tycker att det alltid märks och jag grimaserar ibland obekvämt då jag tänker på det. Dagens generella finländska högtidliga tanke: Vi har det bra här. Min generella bonusåsikt: Ju fler desto bättre.

Det var allt. Avsåg inte att vara en partypooper så ursäkta för sådan eventualitet. Var god återgå till firandet. Party on, Finland! Ja sama suomeksi.

P.S. Strax efter att jag publicerat detta gick jag ut på balkongen och där hördes det sång, och nere på gården stod fyra killar, till synes nyktra, som sjöng Modersmålets sång. Det var onekligen ganska mysigt och fint.

Hade ännu några bilder från senaste utflykten som jag inte postat, så här kommer de —

20140413_027
Förrförra söndagen sa vi hejdå åt Charlotta och åkte ut till hamnen.

Där hände något oväntat — vi satt och väntade på att min kompis Anders skulle dyka upp då jag plötsligt hör någon säga mitt namn och fattar varken från vilket håll rösten kom eller varför Anders inte lät det minsta som sig själv, och till på köpet mycket förvånad. Jag tittar förvirrat omkring mig och jag hör mitt namn sägas igen, då jag plötsligt ser Ellen! Som skulle åka med samma färja utan att nån av oss fattat det.

20140413_028
Och några minuter senare dök också Anders upp! (Och lät som sig själv.)

20140413_029
Väl ombord gick vi ut på däck. Sa hejdå åt det svenska riket.

20140414_001
Nästa morgon ute på däck igen, sa hej åt det finländska vattnet. (Nickade diskret och lagom asocialt åt riket, som sig bör.)

20140414_003
20140414_002
Jim och jag var bjudna på frukost hemma hos Karin & Niki i Åbo, men enligt något som jag misstänker att kan utvecklas till tradition åkte jag och Jim fel i Åbo. Ahhh jag fattar inte. IGEN. Istället för att åka raka vägen till deras lägenhet så åkte vi ungefär på en oplanerad sightseeing-tripp och då vi väl kom fram till rätt ställe var frukosten snarare brunch. (Och jag överexponerade bilderna, buu.) Men sällskapet var förtjusande, även det enligt traditionen!

20140414_004
Och sen, ett par timmar senare, befann vi oss på tåget och landskapet började se ut som jag var van med. Platt och skogtäckt. Tecken på att en är tvättäkta österbottning: Jag får typ alltid lock för öronen då jag åker ner till södra delar av Finland? Lol ÅH NEJ HÖJDSKILLNADER I TERRÄNGEN.

CAM00056-horz

Köpte en bok på färjan hem för jag hade på känn att jag inte kunde sova (mycket riktigt, fick dessutom en släng av dödsångest och låg där och våndades en bra bit in på natten), vilken jag sedan läste ut på tåget upp. Dålig karma av David Safier. Fjantbok. Att den var lättläst är ungefär det mest positiva jag kan komma på att säga om den. Min spontana reaktion när jag läst ut boken var att himla med ögonen. Så näe, köp den inte för 9€, inte ens om du åker färja och utbudet är begränsat. Det är bara dumt.