one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

Annonser

uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

mamma bloggar om snor

dokumentation & situation

Vi alla tre utav människosläktet här hemma dras med varsin förkylning. Den minsta av oss är förbaskat snuvig och blir särskilt missnöjd och mammig när hon ska sova — hon vaknar väl av att snoret rinner ner i halsen så hon börjar hosta, och det är förstås inte kul alls, det förstår man ju. Vad detta i förlängningen inneburit för mig är att mina kvällar gått åt att titt som tätt tassa in sovrummet och amma en ynklig/ledsen/förbannad bebis.

Det är lite störigt eftersom att jag är en sån uppenbar kvällsmänniska, det är alltid där kring sju-åtta-nio framtills midnatt som jag känner att OKEJ nu ska jag GÖRA GREJER. Det är också den tiden som Blenda känner att YYYH WÄÄH LÄÄÄH. Så för att kompensera för denna förlorade tid så sitter jag sedan uppe onödigt länge — men är ändå för trött för att göra annat än slösurfa. Bah. Bah bah BAH säger jag.

20180426_morgon

Då kan det kännas ganska trögt att vakna. I morse kröp både Blenda och Selma omkring på mig i väntan på att jag skulle stiga upp. Jaaa jaa mina barn.

ANNARS! En grej angående snor: Jag har ett stort obehag för snor. Jag har bevittnat en vidrig snorhistoria i min barndom som jag tror att traumatiserat mig. Eller egentligen två, kan berätta den andra, att min bordsgranne i barnträdgården snöt sig UTAN PAPPER OCH UTAN ATT ENS HÅLLA HANDEN FÖR då vi satt och åt. Vi satt på varsin sida av ett hörn också så han satt i princip vänd mot mig. Fick jag nån ny portion? NOPE. Tror inte nån riktigt fattade hur illa jag mådde och jag var för ängslig för att våga säga till eller kaskadspy. Tappar fortfarande matlusten om någon snyter sig vid matbordet, överlag så vill man ju fan inte tänka på snor då man äter och därför inte höra ljudet av det då det åker ut ur nåns näsa.

Hur som helst! Det jag skulle säga är att jag tycker inte Blendas snor är riktigt lika äckligt längre som det har varit. Och då var det från början lite mindre äckligt än alla andras snor. Tycker inte ens att snorsugen är alldeles överjävligt grotesk längre, fast vägrar fortfarande hantera den. Min point är att ifall att du är rädd för att skaffa barn för att du tänker att du kommer gå omkring med snor-äckels-kväljningar ganska ofta så kan ju det trösta dig, att det blir liiite mer som att… ja som att det är ens eget snor kanske? Obs inte helt! Men man är lite mer immun mot det.

En annan snorhistoria, fast denna från vuxen ålder: Var på ett barnkalas en gång och födelsedagsbarnet i fråga, som f.ö. inte var litet ändå, står och verkligen intensivpetar sig i näsan, typ hc-gräver med något fjärran i blicken, samtidigt som tårta, kakor och alltsammans precis dukats fram och alla typ sjunger för barnet. Och ingen reagerar på det! Ingen säger något! Förutom jag då som SKREEEK som en stucken gris-banshee, fast, ni vet, bara *internally*.

Jo men förresten, en sak säger ena föräldern. Nämligen att barnet har hjälpt till att baka. Och jag blickar ner på min assiett med en mockaruta på och känner väl ungefär som Blenda där vid nio-snåret: Yyyh wääh läääh. 😩

15724800 sekunder är 262080 minuter är 4368 timmar är 182 dagar är 26 veckor är 6 månader är 1 ögonblick är 1 evighet är ett ½ år

dokumentation & situation

20180407_halvaaring_001

Här ser ni en liten filur som blev en halvåring igår! Med risk för upprepning utifall att ni redan såg att jag skrev så här på insta, (är för lat för att hitta på nya formuleringar,) men hur som helst: Som miljarder av föräldrar innan mig får jag konstatera att månaderna gått snabbt. Hon har varit här i ett ögonblick och samtidigt en evighet, och kolla, nu ligger hon redan där och läser serietidningar vid läggdags.

20180407_halvaaring_002

Fast med viss assistans.

Vi firade milstolpen med att servera henne gröt för första gången och den var uppskattad. I dag var den ännu populärare. Om vi ville vara lite jobbiga så kunde vi säga att hon nästan var lite het på gröten. Men det vill vi förstås inte så vi avstår.

20180407_halvaaring_003

Har jag förresten berättat att hon lärt sig att åla framåt? Är stolt och skräckslagen.

prinsar och slott

opinion & reflektion

Skrev ju nyligen lite om strukturer så som uppfattningen att viss färg hänger ihop med visst kön, och sånt. Och att sådana iakttagelser lämnar med mig mer sedan jag själv fick barn, då det känns mer aktuellt att fundera på hur man presenterar sig själv, omvärlden samt olika värderingar inför den splitternya människan man plötsligt ansvarar för och helst vill att ska växa upp och bli en schysst typ. Luddigt uttryckt det där, men ni fattar. Här kommer förstås kläder in i bilden hastigt, eftersom vi bär sådana ända sedan födseln och fortsätter att uttrycka våra identiteter via dem livet ut. Ett stort kulturellt block.

Skulle säga att Blendas garderob är ganska neutral på det sättet att vi undviker det som är rejält könskodat, och tydligaste linjen är väl att vi håller oss borta ifrån det allra gullegulltjejigaste. (Typ: Skira tyger, ljusröda nyanser, ofta tajta trikåer med volanger, rosetter, rysch, pysch och sockersöta tryck.) Inte för att det är något fel på att vara en gullegulltjej, men för att det inte känns så fräscht att stöda idén om att tjejer ska vara gullegulliga — särskilt inte då det, så som världen fortsättningsvis ser ut, oftast på något vis tycks råka bli det som är allra viktigast att en tjej är. Jag vill inte backa upp den konstruktionen, varken åt Blenda eller åt andra personer (kanske då särskilt andra föräldrar) i min omgivning. För så gör vi ju, varje lilla individ, när vi kör på i samma gamla spår. Vi gör dem ännu lite djupare, skarpare och starkare.

Men häromveckan då vi alla skulle iväg på nån grej och jag plockade fram Blendas kläder, nåt som gick i grått och blått, så hann jag rent instinktivt tänka, eller snarare känna, ”Oj nej nu kanske folk kommer tro att hon är en kille”. Ganska puckat var det ju. Jag vet inte varför det plötsligt kändes viktigt för mig! Hon är ju bara en bebis, vad är det som får mig att spontant känna att jag borde klä henne så att folk hastigt kan dra en korrekt slutsats om hennes biologiska kön? Det är märkligt.

Det finns fler gånger jag har slagits av liknande tankar. Som då jag tittade på ett par blå gummistövlar med gula fåglar på och tyckte de var jättefina. Nästa sekund ser jag att där bredvid finns det likadana fast i annan färgskala, med rosa botten, och då dyker den upp, den där plötsliga osäkerheten. Ryggradsrädslan för att Göra Fel ni vet. ”Oj nej då kanske de blåa är för pojkar då”, tänker jag spontant, innan jag fnyser åt mig själv. SPELAR ROLL om de ”är” ”för” ”pojkar”, de är fasen för fötter.

Så helt immun mot de där gamla tankesätten är jag ju alltså inte, det får vi konstatera. Men jag hinner i alla fall ifrågasätta sådana impulser innan jag t.ex. beställer in en kollektion gjord på ett tyg med temat små prinsessor i behov av en prins-make och ett slott-hus.

20180404_princess

”I need a Prince & Castle”

Samma kan man inte säga om barnavdelningen på ett varuhus här i närheten.

Men så är det också år 1988 så jag antar det är okej, vad man kan förvänta sig.

Ok nej vänta jag emottar precis ett meddelande från tankeorganet som säger att jag i stundens spontanitet misstagit mig om årtalet, haha oops. Vi befinner oss tydligen 30 år längre fram i tiden?? Nä hörni då kanske det inte var så fräscht ändå. Tur man kan tänka om och ändra sig.

flickfärger, pojkjackor och häxförkläden

opinion & reflektion

Igår stod jag och chillade (läs: poserade) utanför huset där vår föräldraskapskurs tar plats varannan vecka eftersom vi för en gångs skull hunnit dit i god tid, så då gäller det att passa på att föreviga den saken tyckte Alfred. (Jag tjejgissar, jag vet inte varför han tog bilder, men bloggen tackar.)

20180327_linnea_165209

Kursen känns inte så mycket som kurs-kurs utan mer bara som återkommande träffar med en hop föräldrar, en handfull bebisar och så två kursdragare som ger oss ämnen att fundera på och små (lätta) hemläxor att göra med våra döttrar. Jag säger döttrar eftersom att alla fem bebisar på vår kurs nämligen råkar vara flickor. Ändå en brokig skara med stora variationer sinsemellan.

I min lilla bubbla ser jag sällan att folk skulle vara strikta med vad som är ”pojksaker” och ”flickfärger” et.c., men särskilt loppisgrupper på Facebook blir ofta titthålet till den andra världen. Där skriver folk annonser som ”Säljes vinterjacka pojke” och på bilden så ser man att jomen det är en helt vanlig jacka, ingen påse som dinglar där framme för snoppen. Inget flicklarm som tjuter om armar infesterade med tjejbaciller försöker dra på sig den, mig veterligen. Det är bara det att jackan är svart och, let’s be real, antagligen inte lika tajt som den hade varit om den varit ”Säljes vinterjacka flicka”. Men ändå helt duglig och passande för en flicka, både kropp och smak! Då kan jag tycka att det känns lite trist att försäljaren klantat till annonsen och begränsat antalet potentiella köpare, utöver att ha befäst gammalmodiga könsnormer.

Nu för tiden tycks jag reagera mer på sånt än tidigare. Inte så att jag rasar eller blir kränkt — eller vad än folk brukar tycka om att hånfullt titulera det i klumpiga försök på att utöva härskarteknik — men så att jag liksom sparar det någonstans i bakhuvudet, påminnelsen om att ja just det ja, folk är ju faktiskt på det här sättet. Att de tycker att en docka är en flickleksak och svart en pojkfärg. Förr, innan jag själv fick barn, var det lättare att bara fnysfnissa åt sånt och sen glömma bort det, nu tycker jag det är som att det gör mig redo för framtida utmaningar på dagis och i skolan och allt var annars. Lite som att jag svär en scoutheder varje gång, om än emellanåt lite utmattat eller skrajt. Ofta förundrat.

Särskilt en viss sådan händelse gjorde intryck, har tänkt mycket på den. En kvinna sökte ett lämpligt förkläde åt sin son som skulle gå påskhäxa. En kompis till mig hade då bjudit ut ett som hennes egen son använt i samma syfte (hej i bubblan!), ett alldeles tjusigt ett och klassiskt påskhäxigt i retrogrälla färger. Hon som postat annonsen tackade vänligt nej med motivationen att förklädet var rosa, och att det inte passar så bra åt en pojke då.

Och alltså obs obs nu ska vi snacka strukturer och ej individuella val. Jag kommer inte här med mina pekfingrar och säger att det var fel gjort av någon. Alla gör som de vill! (Fast jag tycker såklart att alla gärna kunde fundera på varför de vill så som de gör, det ska vi väl inte smussla med.) Men jag undrar förstås varför det är så, att rosa fortfarande är så exklusivt för flickor.

För jag hakar upp mig på sammanhanget. Utöver att jag såklart tycker att pojkar gärna kan få klä sig i vilka färger som helst, så förundras jag över att han ju skulle klä ut sig till påskkärring ändå…? Alltså: Är det faktiskt så himla hemskt och skamligt att associeras med flickighet att det går fetbort t.o.m. när man fan i princip ska klä ut sig till en flicka? Fan om inte det säger en hel del om samhället vi lever i.

Nu vet jag väldigt lite om hur det är att vara pojke, men jag tänker att det måste vara så jäkla snävt. Kvinnorollen är också trång på många sätt, uppenbarligen, men inte verkar det ur den aspekten vara nån picknick att vara man heller.

20180327_linnea_165212

Hälsar en påskhäxa som är flicka. Det syns på jackfärgen.

P.S. Kan på tal om sånt tipsa om den nya gruppen Genusmedvetna föräldrar i Svenskfinland som Sofia startat. 👶👌

en glad prick

dokumentation & situation

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

sen i fredags

dokumentation & situation

20180316_001

Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.

20180316_002

Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.

20180316_003

Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?

20180317_001

Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.

20180317_002

I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.

I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.

Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara . Menmen.

20180320_001

Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.

20180320_002

Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)

20180320_003

Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.

Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.

20180321_001

Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.

I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.

Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!

Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.

delar av en dag

dokumentation & situation

20180221_catwoman

Häromdagen då jag hade en sån usel dag så var den ju inte alltigenom sådan. Merparten av den kände jag mig förvisso sannerligen inte som någon Batman, Catwoman eller annan superhjälte — förutom just då jag tog den där bilden, för då sammanträffanden lustar sig sådär så känner man sig ändå ganska 💥.

Redan från morgonen så strulade den där dagen. Fast nu just kan jag inte minnas vad det var som ställde till det och det är ärligt talat ganska skönt sååå jag avstår ifrån att anstränga mig för att försöka minnas. Vad jag däremot minns är att jag hade huvudvärk och var så dåsig att jag blev klumpig och slog armbågar och knän och höfter i en massa saker. Hela ryggraden var stel och värkte så att allt var obekvämt. Nä fy fan, inga goda förutsättningar för dagen alltså.

20180221_kaffemunk

Sa åt Alfred att jag måste ha MASSOR med munkar för att dagen skulle bli någorlunda okej. Vi gick till Lidl, men en munk fick räcka. Bättre än ingen alls men likväl ett val jag ifrågasatte väl där hemma igen. EN?! Jag skulle ju ha massor. Vilken idiot jag var.

Min nyaste kaffemugg muntrar förresten alltid också upp mig, inte bara p.g.a. innehållet då men titta så fint blåspräcklig den är! Har fått dille på spräckligt och fräknigt porslin så det är sådant jag kalibrerar hökblicken enligt på loppisar nu för tiden. Trodde jag var unik i detta men så insåg jag senare att det verkar vara nån stor trend just nu, pfft. Typiskt. Precis som färgen gult som jag tyckte var min grej, MIN. Och nu är den överallt!

(Här kan vi ta en paus för att kasta en talande blick på min gulspräckliga bakgrundsgrafik.)

I alla fall, det finns ganska mycket andra-hands-spräckligt, har det visat sig, men det måste vara spräckligt på rätt sätt. Det måste ha rätt känsla. Har inte kunnat specifiera den känslan ännu men jag tror att den antagligen måste träffa nånstans på skalan mellan rustik och boho. Får gärna föra tankarna till bastant äggskal, då vet man med säkerhet att det är 👌.

20180221_blendamo

Och Blenda var glad efter vår tur utomhus! Hon är oftast på gott humör nu för tiden, egentligen. Stunderna då hon är helt tillfreds med tillvaron utan att vi måste anstränga oss särskilt mycket blir bara längre och längre. (Precis då jag skrev detta började hon yla utifrån balkongen, hehe. Sinne för tajming.) Hon har börjat skratta ljudligt mer ofta, ler mer och jollrar mer. Ni som följer mig på instagram såg kanske att hon en kväll för ett par veckor sen plötsligt på skötbordet låg och sa HEJ mellan sina sprattel?!

Jag menar hur ska man inte bli på bra humör av sånt? Klart att det hela är värt det och mycket mer — fast det är jävligt svårt ibland — som om det ens behöver sägas.

Häromdagen då jag blev så frustrerad på avbrott (katterna turades också om med att kräva uppmärksamhet) så kändes det bara som att jag i stort sett blivit tvungen att sätta mitt eget liv på paus. Och det kan man väl säkert räkna med att ska hända då man får barn men jag har inte lärt mig hantera det ännu. Samtidigt så har jag ju faktiskt lyxen med att ha en sambo som mest jobbar hemifrån, så vi är alltså två som kan turas om med att avlasta varandra. Ändå så är det så svårt för mig att få det där lugn-och-roet som jag så suktar efter. Jag kan inte dra iväg någonstans för att skriva och jobba eftersom att jag måste göra sådant för mig själv — omvärlden stör koncentrationen och jag blir, om möjligt, bara ännu vresigare. Lösningen för mig, under jobbiga dagar, har varit att bestämma mig för att okej, idag har jag inget eget liv. Om jag accepterat det så har det mestadels gått riktigt bra! Kanske är det dels därför jag blir så frustrerad när jag inte kan ”lösa ut” egen tid som jag avstått ifrån att ta ut då, typ. Alltså inte att jag tänker så medvetet, men att jag bär på nån slags ojämn orättvis okänsla.

Alltså, jag är för det mesta glad och jag mår bättre nu än jag gjort på ganska länge. Jämför vi med hur jag mådde för ett år sen så är ju skillnaden helt absurt gigantisk. Men ibland känns det som att jag går omkring här hemma och får inget gjort medan tiden bara rinner mig ur händerna. Som att jag seriöst inte VET hur man gör något av tiden. Det här faktumet att jag inte hinner med något förlamar mig och gör allt ännu svårare att ta itu med och färdigställa. Varje lilla projekt jag tar mig an stannar av, antagligen för att jag inte kan hantera så många avbrott. Jag saknar det där att bli fullkomligt uppslukad av något, vet ni. Månader har passerat i ett nafs och all denna ”lediga” tid som jag skulle göra så mycket av har jag gjort knappt något alls av. Jag skulle ju skriva en bok! Eller påbörja den i alla fall. Istället går jag konstant omkring med denna känsla vad det gäller så gott som allt: Sen.

Men så kan man inte alltid tänka, det vet jag, och det stressar mig som fan. Vid något sedan så är det för sent.

Äh, jag vet inte. Låter så dyster då jag egentligen denna dag är på gott humör. Tycker inte att något av det jag här försökt beskriva väger lika tungt som det gjorde för ett par dagar sen. Det var väl dags att tömma bägaren, bara.

kära uppgivna dagbok

dokumentation & situation

Har ni någonsin den där känslan av att ni måste nollställa er själva innan ni kan fortsätta? Sådär som att starta om datorn då den börjat hänga upp sig, liksom. Eller öppna upp alla knappar i blusen då man knäppt halt. Och så får man ta det från början sen och då kommer det gå bättre.

Lite så känns det för mig nu. Som att jag hamnat snett, jag haltar efter och hänger inte med, och jag måste bara skriva det här inlägget för att sedan kunna ta en ny start. Pappret är redan nedsmutsat och det får jag helt enkelt bara stå ut med — nästa papper är blankt och fläckfritt. Det måste det vara.

Har en motvindsdag. Avbrotten haglar extremt tätt i dag och fy fan vad det gjort mig på dåligt humör. Sådana dagar tillhör väl inte ovanligheterna direkt, men det har verkligen varit något alldeles i särklass i dag. Börjar så småningom bli så frustrerad att jag vill primalvråla rakt in i en kudde… men den frustrationen har förstås byggts på under en längre tid. En längre tid då jag inte haft särskilt mycket egen, ostörd tid.

Jag längtar efter att kunna och få sitta uppe för mig själv sent om kvällarna och göra sånt jag vill göra — skriva, planera, skapa, organisera, reflektera, pyssla — och jag blir så satans SUR av att inte ha lugn och ro till det. Kikade nyss i min utkastmapp och verkligen hatade att se hur mycket som fanns där. Kära dagbok, jag får så ofta bara ge upp med det jag tänkt. Jag hoppas det förändras snart.

Det måste ju finnas nåt knep, jag kan väl inte vara den enda som inte får det att fungera. Är full av hetsig, avundsjuk beundran för de som gjort det. Är inte missunnsamm men kommer börja gripa tag i kragar och hota med spö här snart om ingen delar med sig av Hemligheten. Huuur?!

20180221_snofall

Den här bilden tog jag i förmiddags. Det var så galet fint då snöflingor singlade ner och blänkte som silverstoft och kattguld i solskenet, men sen redigerade jag bilden i evigheter (mycket p.g.a. återkommande avbrott) och blev ändå aldrig nöjd. Tycker den ser så smutsig ut då det i verkligheten såg sådär rent ut som bara snö kan göra. Störigt.

Men det hör väl till, avbrottens tid är säkert också kompromissernas tid. Så här får vi kanske lära oss hålla till godo med lite mer smuts än man skulle önska, mellan varven och raderna och blöjbytena.

Egentligen så trivs jag ändå bättre i smutsvitt, får jag försöka trösta mig med.