Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?
Annonser

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

20190430_pupu_001

Jag trodde att det bara var Blendas dagis som hittat på något så festligt som Valborgsmaskerad, men under dagens lopp så visade det sig att det tydligen är en tämligen utbredd tradition i Finland. Var fanns den då jag var liten?! Den hade i alla fall inte nått Pedersöre då ännu, tyvärr. Älskar maskerad ju! Och som ni ser på bilderna i inlägget så är det inte alldeles långsökt att dottern och jag kommer ha detta gemensamt. (Även med hennes pappa. Ifall det är oklart för att ni inte sett ens en sekund av hans sketcher.)

Blenda klädde ut sig till en kär figur vars namn hon nyligen lärt sig säga: en pupu. En kanin, finskans motsvarighet till engelskans bunny. Ett gulligt låneord.

20190430_pupu_002

Kunde fixa utstyrseln själv och på ganska kort tid, vilket är ett plus i kanten. Fick göra en sån där garnbollspompom för första gången på cirka 25 år säkert, ett annat plus i kanten! Ett tredje plus var att vi redan hade de flesta beståndsdelarna till utstyrseln där hemma. Eller så trodde jag, felaktigt.

I slutändan var det bara tröjan som redan fanns i hemmet, plus ståltråden jag använde till öronen. Men byxorna tänkte vi att hon får använda i sommar hur som helst och jag fick tre par vita ankelstrumpor som jag ska försöka använda slut på, eftersom att de endast såldes i fempack. Känns lite bättre än att köpa en dräkt/ett plagg som bara används en gång ändå.

Sen tycker jag inte om den idén heller, att köpa helt färdigt istället för att fixa ihop själv. Det hade helt säkert funnits snyggare öron att köpa om en hade letat, till exempel. Men näj! Maskeradutstyrslar ska inte vara alldeles perfekta och uppenbart KÖPIS. De får gärna vara ganska nödlösningsartade och synbart heimlaga. Däri ligger charmen! Om ni frågar mig då.

Nu stör jag mig på att jag låter snobbig (fast på fattigmansvis, ahah), som att det var finare och sååå duktigt med hemgjorda utstyrslar. Ursäkta. Inte så jag menar. Fattar verkligen att folk väljer att köpa för att det inte direkt lockar att pyssla eller att hitta tid för att pyssla. Dömer inte! Finns ju en ganska (snar) gräns för hur mycket tid och energi jag tycker att är roligt eller rimligt att sätta ner på en maskeradutstyrsel också. Men ska ändå säga att jag tycker det är trist när perfekta, flawless köpeutstyrslar allt mer normaliseras, eftersom att det sätter ribban lite onödigt högt för allesammans.

Fast forward till nästa år då Blenda visar intresse för en skir Frozen-klänning eller pösig Angry Birds-kostym eller whatever det är som kidsen gillar då, och jag bara ”Jaaa självklart endast det bästa för mitt barn 😍😍😍 💸💸💸”. Oops. Kommer bli JÄKLA pinsamt att tänka på att jag nånsin skrivit det här då.

Behagligt men obehagligt

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Från det ena till det andra

20190314_flingor.jpgProcessed with VSCO with a6 preset

Så här ser det lyckligtvis inte ut genom fönstret i dag men jag råkade ha de här två bilderna färdigt uppladdade och ready to go i ett utkast. De är två-tre veckor gamla. Och nu är merparten av trottoarerna torra, dammiga och knastriga under mina nya gaseller. (Adidas Gazelles, obvi. Har plötsligt sneakers, vad hände?) Förra veckan tog jag dem och min loppade beigea kavaj i fiskbensmönstrat ylle i bruk. Känner mig väldigt Den hemliga historien-klassisk i den. Köpte kavajen tidigt i vintras, förde upp den på vinden och hann nästan glömma bort den en tid. Kände ett litet pirr i magen då jag kom att tänka på den igen när kvicksilvret sakta kröp uppåt på termometrarna.

Ah, april, april. På ett olurigt sätt. Hade lovat mig själv att jag inte skulle börja använda vårkläder innan denna månad. Fuskade med ett ynka fåtal dagar — tog ut glädjen i förskott (fick i och för sig också en förkylning, hmm) alltså — men lika glad är jag för det att april är här!

Om jag får Seinfelda till det lite — hej vad är grejen med aprilskämt nu för tiden? Hade det inte varit roligt om jag angående bokrecensionen i föregående inlägg nu bara ”lol APRIL APRIL har inte alls läst den”?

Nej. Nej det hade det ju inte. Det hade bara varit *långsam djup suck*.

Från det ena till det andra så kollade jag på första halvan av Leaving Neverland i går.

Känner att vi måste pausa lite här för det blev ett sånt abrupt hopp. Men det är väl lite så i livet ibland. Det vänder tvärt från bekymmersfritt till bedrövligt.

Så. Jag hade redan läst mycket om dokumentären och jag trodde således inte att den skulle kännas så chockerande. Den etsade sig verkligen in i en.

Jag minns för ett par år sen då en kompis sa att det är omöjligt att Jackson var skyldig till de återkommande anklagelserna. Att han typ bara hamnat i skottlinjen, i nån slags kedjereaktion utlöst av trend och girighet. Hen verkade ganska påläst om det, faktiskt, men jag var tveksam fast också väldigt oinsatt. Men jag höll inte med, magkänslan sa emot. För jag tyckte tvärtom, jag tyckte inte att Jackson verkade vara offret, jag tyckte att han antagligen var skyldig men att det är lättare att komma undan när man är så älskad, beundrad och rik.

Jag minns i och för sig inte vad jag trodde när rättegångarna pågick, men för ett par år sen när min kompis sa vad hen sa, så kände jag starkt att oavsett vad en kanske *tror* så är det så väldigt viktigt att ändå *lita* på offren. Att bara ge dem det. The benefit of the doubt, som det heter. För vi vet ju inte.

Men så tittar jag alltså på Leaving Neverland och så kommer jag på mig själv med att inte alls vilja tro på offren.
Det skulle bara vara mycket trevligare, faktiskt till allas fördel, om männen bara satt där och ljög. Rakt upp och ner. Hittade på, i jakt på pengar, kändisskap och sympatier.
Eller vem vet vad annat.
Världen skulle bara vara mycket trevligare om det var så det var.
Men nu tror jag inte att det är så och vad jag än skulle vilja så tror jag på vad männen berättar om, och den här världen är inte alls så trevlig.

Har som sagt bara sett första delen av två ännu och jag ska strax se resten bara Alfred är klar med sitt tv-spel. I går satt jag ännu och tittade när han gick och lade sig och han frågade ”Är den nå bra då?”. Ja-a. Kan man säga att en dokumentär om pedofili och våldtäkt är ”bra”? Helst gör jag inte det. Men den är viktig, det tänkte jag på sen. För det är så lätt att tänka ”Men hur kan sånt bara ske?”. Och den ger ett klart exempel på hur. Den gör det så tydligt att det handlar om grooming. Om hur barn söker en vuxens bekräftelse. Om hur barn inte kan ge sexuellt samtycke.

Och tankarna vandrar förstås till den absolut vedervärdiga pedofilhärvan som nystades upp i Finland häromveckan. Och till att det blivit dags för mig att grundligt läsa på, plugga in och prata om Stopp! Min kropp!-handbokens kloka, viktiga, trygga punkter med mitt barn. Gör det ni med.

Livet har sina babystunder

20181203_snoe_00120181203_snoe_002

Vi gick ut för att handla kritor åt Blenda. Snön föll. Drack kaffe och åt bakelser med för mycket fyllning på Görans. Tittade på vinterkappor, strosade mellan butikerna i köpcentret. Vi skuffade en tom vagn och Blenda tultade ivrigt omkring och fnittrade förtjust med mössan i sin hand. Log åt de flesta hon mötte, samlade komplimanger och uppmärksamhet. ”Ihana hymy”, säger de, ”pikkuvauva”, hör vi dem mysigt prata om henne. Hon jublade och tjoade. Det är säkert svårt att hålla sig när världen innehåller så mycket och alla människor man möter tittar så nyfiket och glatt på en.

Hon blev lite grinig när vi skulle sätta henne i vagnen igen men vi stod nedanför rulltrapporna och hon fick titta på alla som åkte ner. Då gick det bättre. Ett gäng med killar vinkade åt henne och den ena sprang tillbaka några steg till oss för att bjuda henne på spraygrädde direkt från burken. Så gulligt! (Fast vi tackade nej.)

Hon agerar ofta isbrytare i sociala miljöer numera. För mig, som annars tenderar dra mig undan, är det hälsosamt men ibland lite utmattande. När jag helst vill gå obemärkt förbi i skuggorna tar hon på sig paljettdräkten, steppskorna och de jazzigaste händerna. Hon knäpper med fingrarna och strålkastarna letar upp henne.

Den replik jag oftast använder när jag är ute med henne är ”Jasså, fick du en ny kompis, Blenda? Men så roligt”. Och nog är det alltid roligt, men ibland önskar jag att jag hade kunnat hålla mig en bit ifrån.

Hon är sällan blyg för främlingar. Att vinka och skratta på avstånd är hon alldeles trygg med. Ibland får hon syn på någon och så blir hon bara så glad, tittar så intensivt, väntar på att de ska se henne. Ler, skrattar, vinkar, ylar, vrålar ”HÄÄÄEEJ!”.

Alfred och jag har blivit typiska ”ALLA ska älska vårt barn”-föräldrar som fnyser och grimaserar missnöjt åt varandra om nån inte faller för hennes charm, knappt tittar på henne, inte förstår att vinka tillbaka. Men det är ganska sällan folk är sådana, och de är oftast bara blyga och väldigt vuxna.

Det är istället ofta som jag märker att hon ler sitt busiga flin med ihopskrynklad näsa och så följer jag blicken hennes och där står en främling och ler tillbaka.

Och jag brukar tänka att det är nog en alldeles särskild känsla det där, när ett litet främmande barn fattar tycke för en på det sättet.

(En gång var jag med om det, fast med en hund. Den bara hoppade, skuttade, gläfsade av glädje och ville följa efter mig. Under flera minuter, vi var flera meter isär hela tiden. Jag tänker så ofta på den hunden.)

Om kvällarna, när hon inte vill sova, så brukar jag berätta om alla de där människorna hon busflinat åt. Att de har kanske haft långa, tråkiga, tunga eller tomma dagar. De är kanske lite ensamma som människor så ofta är. Känner sig lite osynliga eller ospeciella för det mesta. Men så träffar de på Blenda och så muntrar hon upp för stunden, bara de märker att hon så gärna vill.

Och sen kommer de hem, och så tänker de på den där babyn de såg. De kanske berättar åt sina familjer att de råkade på en sån glad liten bebis ute på stan. Och den där babyn, den tittade på mig och skrattade, minns de. De kanske tänker på att den där lilla främmande pikkuvauva-babyn tittade rakt på dem, på just dem, och blev så glad, så glad. Vad var det den lilla babyn såg i mig, funderar de.

De tänker: tänk att den lilla babyn tyckte att jag såg så hemskt trevlig och intressant ut att den tittade så glatt på mig, just mig.
Tänk att den lilla babyn såg något i mig som gjorde den så glad, så glad.
Tänk att det finns sånt i mig. Även mig.

Då mår nog människorna lite bättre, berättar jag då. Jag är onekligen väldigt färgad* av en moders stolthet, men jag tror inte att jag är totalt förblindad ändå.

(* Där vilar förstås ett uppenbart ordskämt om att vara bländad. Men jag försöker liksom vara lite seriös här så jag får spara det till en annan gång.)

Babyblått och babybisarrt

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Blenda Mo, 1 år & lite till

Så Blenda är nu nästan ett år och en månad och håller på med så mycket kul just nu, så jag tänkte att det kunde vara dags för en rapport. Mest för egen skull, det ska erkännas. Har inte heller gjort nåt enhetligt Blendainlägg på en bra tid men brukar väl smyga med en hel del info om henne här och där i övriga inlägg, så finns ändå en överhängande risk för upprepning. Men men sånt är livet sånt är livet.

20181007_slappa

Motoriskt:

  • Hon går ju! Svårt att minnas när hon blev så bra på det men hon imponerade på mig en gång på öppna dagis när hon var runt elva månader och gick några meter, det var distansrekord då.
  • Dansar gärna. Det har hon gjort flera månader och dansen har utvecklats från renodlad twerk till en mer skumpig knäböjar…twerk. ”DANSA!” brukar vi hojta och så gör hon ett par knäböj.
  • Klappar händerna. Det hörs jättetydliga klapp nu och Klappa händerna när du är riktigt glad är en favoritsång. Annat handrelaterat, fast sen flera månader tillbaka: Hon vinkar gärna och ofta, piffigt som en kunglighet. High-fivear också, men slappt som en surfer dude.
  • Har börjat försöka hoppa jämfota. Fötterna vill inte lämna marken ännu men hon vet mycket klart och tydligt vad ”hoppa” betyder.
  • Swingar sig ner från sängen och soffan utan problem. Kryper fram till kanten och vänder sig om så fötterna tar i golvet först. Började med att hasa, nu för tiden slänger hon snabbt ner benen.

20181007_finurla.jpg

Spexigt:

  • Hon är superbra på att sätta näsan mot saker?? Eller nosen, som vi alltid kallar den. (Ganska ofta får hennes händer och fötter också heta tassar, stackarn kommer vara så förvirrad längre fram i livet.) Det här är nåt Alfred lärt henne, typ man håller fram ett objekt som en penna säger ”Kan du sätta nosen mot den här?” och så lutar hon sig framåt och trycker på den med näsan.
  • Leker tittut, tar en kofta eller något annat tillgängligt tygstycke och sätter det över huvudet och drar bort det igen. Kuckuu, ropar vi, och hon gör det igen.
  • ”Var är magen?” besvaras med en klapp på magen, ibland lyfter hon också på sin tröja. Emellanåt säger hon samtidigt ”Däh”.
  • ”Kan du gapa?” besvaras med ett rejält gap, bakåtlutat huvud och nåt slags gutturalt väs. Detta är för övrigt jättebehändigt ifall att vi misstänker att hon stoppat något opassande i munnen, men mest ser det bara kul ut med ett så stort litet bejbigap.
  • Sniffar på saker på uppmaning. Alltså på blommor, mat, et.c. Djupa sniff och en hänfört förnöjd min.
  • Är förtjust i att bli härmad, då brukar hon stanna upp och brista ut i skratt. Till exempel om hon ojande håller om sitt huvud, nåt hon börjat med på sistone, och man gör samma sak.
  • ÄLSKAR att plocka ur och i lådor, samt att slänga saker omkring sig. Blir jätteivrig om hon får chansen, kastar bestämt sina kläder ur byrålådan över axeln. Men man kan också be henne sätta tillbaka grejer i lådor och ganska ofta funkar det faktiskt! Tills hon plockar ur dem igen nästa sekund då.
  • Fintar med att ge en saker. Typ att hon har fjärrkontrollen och jag frågar ”Kan jag få?” och håller ut handen, och hon sätter den i min hand MEN släpper den inte och drar bort den igen en bråkdels sekund senare. Och skrattar fräckt.
  • Står på andra sidan dörren, svingar den av och an och säger ”hej” varje gång den öppnas. (Om jag byter plats och gömmer mig där emellan och överraskar henne med att kika fram så blir det förstås extra festligt.)
  • Jagar en ibland! Om man låtsas springa undan (men mest trampar på stället alltså) kommer hon skrattande efter och kastar armarna runt ens ben.
  • Älskar (blöta) disktrasor och våtservetter?? Vill ha dem i munnen. Länge. Spelar ingen roll varifrån de kom. Kan nämna att hon har en egen disktrasa, FYI. Vill inte uppmuntra detta beteende men alltså då jag säger älskar så menar jag Ä-L-S-K-A-R. Så I may or may not ha mutat henne att hålla tyst med sådana några gånger, men ni kan inte bevisa någonting.
  • BET MIG I TÅN EN MORGON. Så uppenbart busstreck, jag skrek till och hon gaaapskrattade.

20181007_prata

Verbalt:

  • Hennes första ord (redan som fyramåning!) var som bekant ”hej”, och sen följde en lång period av många nästan-ord. Ett kurrande ”krr” för katt, ett liknande ”krra” för kråka, ”pa” för lampa. Mest bara läten alltså.
  • ”Där” var hennes andra ord. Eller snarare ”Däh”. Och ”däh, däh, däh”. Det har vi fått lyssna på väldigt mycket för det finns ju så väldigt många saker här i världen som är, tja, där.
  • ”Tack” följde sen, ungefär för ett par månader sen. Hon upprepar det ofta, ”tackatackatacka” låter det då, eller så säger hon ”tåck tåck”. Till exempel om vi uppmanar henne att säga tack, säger ”varsågod”, eller bara ger henne något. Hon bemästrar det rätt bra alltså! Häromdagen så slängde hon mat på golvet och jag sa, liksom åt diskbänken mest, att ”om du inte vill ha mera så kan du ju bara säga tack då, och så är det bra med det och ingen mat behöver hamna på golvet”, och jag hör en glad stämma bakom ryggen deklarera ”Tåck tåck!”.
  • Följande riktiga ordet var ”nä”. Nänänänä! hör man henne ofta påstå i samma tonfall som någon som precis avslöjat en lurendrejare i lösnäsa som försökt sälja en luftgitarr åt en. Ibland utfyllnadsord, men ofta i protest mot saker hon inte gillar, eller som svar på frågor och ofta verkar kroppspråket stämma överens.
  • ”Ja” följde strax därpå. Tycks kanske främst fylla nån slags konversationsmässig funktion mer än agera som ställningstagande ord, men mer och mer tycker jag att det också fungerar som det senare. Hon brukar också humma instämmande, men det är mest då hon är sömnig.
  • Hon har den senaste veckan börjat säga ”mamma” regelbundet. Fast ofta blir det ”mämmä”. Pappa tycks vara ”babba”.
  • Jag TROR att jag hört henne försöka sjunga några gånger. Hörde henne låta med i e-i-e-i-o-delarna i Old MacDonald Had a Farm en gång men det var för ett par månader sedan. Jag blev antagligen för ivrig för sen dess har hon hållit tyst. (Jag ba: SJUNG FÖR MIG MIN BLENDA, SJUUUNG FÖR MIIIG, som en besatt operafantom.) Men nu tycker jag att hon ibland igen har bidragit med lite ylande läten när jag/Alfred sjungit eller vi har lyssnat på nåt.
  • Häromdagen frågade jag henne var klockan var. Istället för att peka på den sa hon ”tick tack tick tack”. Det brukar jag säga varje gång jag pekar på klockan! Men det var säkert ett par veckor eller kanske till och med längre sen jag gjorde det sist, extremt impad att hon kom ihåg. Sen fnittrade hon.

20181007_pussa

HJÄÄÄLP så långt detta blev, hade ju tänkt att det skulle bli en koncis och nätt liten rapport. HAH! Skulle kunna fortsätta så här i evigheter, men ska inte. Har dock en sista kategori kvar, sen är jag klar.

Övrigt gulligt:

  • Svarar ibland på frågan ”Vem/var är Blenda?” med att slå händerna för bröstet. Som en gammal tant. Och så tittar hon på en lite sådär som att hon tänker ”Men kära dumsnut, det är ju jag som är Blenda som är här”.
  • ”Ska du komma hit och ge mig en kram?” kan man fråga och då kommer hon för det mesta och ger en en kram. Håller man om henne och säger KRAAAM brukar hon krama tillbaka, hårt. (En gång på öppna dagis gick hon spontant fram till en annan mamma hon träffat första gången samma dag, och gav henne en kram. Blev lite rörd.)
  • ”Kan jag få en puss?” kan man också fråga och då brukar man få en eller flera. Slängkyssar skickar hon också väldigt glatt. Överlag är hon en väldigt pussig liten gurka. Ja, ni får se själva:

View this post on Instagram

Börja varje dag så här.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on