Babyblått och babybisarrt

opinion & reflektion

20181110_turkos

På BB var det en läkare som sa ”Stor pojke” om Blenda. Fattade inte hur en läkare kunde ta så totalt FEL, hon var en liten flicka ju?? Efteråt har jag förstått att hon ändå var rätt stor för att vara tjej, 52 cm och 3850 g vid födseln. Fast i mina ögon var hon pytteliten, fast… eeh… ändå helt tillräckligt stor, om vi säger så.

I alla fall. Sen dess har det fortsatt hända att folk förmodar att hon är en kille. Säkert just på grund av att hon var rätt stor och dessutom gick upp i vikt snabbt de första månaderna, men antagligen också för att vi ofta klär henne i blått och folk är så himla dilliga med färger och kön och barn. De tror att blått är för pojkar och att flickor alltid ska ha åtminstone nån rosa, rysch-pyschig eller glittrig detalj på sig.

Men de av oss som inte går på varje påhitt vet dock hur det egentligen ligger till:

”Den allmänna regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa är en tydligare och starkare färg, som lämpar sig bättre för pojkar, medan blått är mera känslig och prydlig, och är sötare på flickor.”
— Earnshaw’s Infants Department, 1918

Japp, så har det alltid varit. *old school*

Förresten betyder barn ”lada” på engelska. Så HA HA.


Ok men seriöst tho. Jag ser ju mig själv som en ganska modern människa som fattat att könsnormer beror på sociala konstruktioner och inte biologiska faktum. Och även OM det skulle visa sig att jag tagit helt fel där, så förstår jag ändå att det inte spelar sån stor roll när det ändå finns väldigt mycket variation individer emellan. För individen måste såklart komma först. Det gör den i ett civiliserat, välmående samhälle.

Liksom, det är kanske inte så himla viktigt att flickor och uteslutande flickor ska leva sina flickiga liv när det också finns pojkar som gärna skulle göra det och ingen friskt funtad människa tar skada av att de pojkarna också gör det. Lev och låt leva, ni vet. Ickebinärt, förstås.

Men. Ändå så blir jag lite obekväm när det händer sig att folk förmodar att min dotter är en kille. Inte så att jag blir irriterad, men som att jag känner att vi stött på ett missförstånd. Nänänä, nu måste jag reda upp det här, liksom. Hon är ju en flicka. Hallå va. Det ska ni veta.

Men varför? För jag tycker det är riktigt jävla förbluffande BISARRT att det på nåt sätt ska vara så viktigt att allmänheten vet om en bebis är snipp- eller snoppbarn. Och ändå så verkar jag ju själv tycka det också? På nåt plan?

Känner nån igen det där? Kan ni förklara varför ni känner så? Är det bara så inrotat att tro det är viktigt? Eller är det istället för att kön/genus ÄR viktigt eftersom att det är känsligt?

Fast sen spelar det kanske ingen roll varför. Det väsentliga här är kanske istället bara det att kön/genus KÄNNS viktigt och känsligt, även när det inte gäller oss själva — så när personer som det visst gäller, och mycket personligt, uttrycker att det förståeligt nog känns och därmed är viktigt och känsligt för dem, så får man försöka minnas det. Att det ändå spelar mindre roll för en själv.

Jag menar, om vi heteronormativa cispersoner bryr oss, och det inte ens berör oss, så… ja. Ni fattar vart jag är på väg här förstås, till att det nog inte är nåt för en själv att härja om då. Dags att knipa käft och tillämpa lite medmänsklig respekt för ens nästa då bara.

Annonser

Blenda Mo, 1 år & lite till

dokumentation & situation

Så Blenda är nu nästan ett år och en månad och håller på med så mycket kul just nu, så jag tänkte att det kunde vara dags för en rapport. Mest för egen skull, det ska erkännas. Har inte heller gjort nåt enhetligt Blendainlägg på en bra tid men brukar väl smyga med en hel del info om henne här och där i övriga inlägg, så finns ändå en överhängande risk för upprepning. Men men sånt är livet sånt är livet.

20181007_slappa

Motoriskt:

  • Hon går ju! Svårt att minnas när hon blev så bra på det men hon imponerade på mig en gång på öppna dagis när hon var runt elva månader och gick några meter, det var distansrekord då.
  • Dansar gärna. Det har hon gjort flera månader och dansen har utvecklats från renodlad twerk till en mer skumpig knäböjar…twerk. ”DANSA!” brukar vi hojta och så gör hon ett par knäböj.
  • Klappar händerna. Det hörs jättetydliga klapp nu och Klappa händerna när du är riktigt glad är en favoritsång. Annat handrelaterat, fast sen flera månader tillbaka: Hon vinkar gärna och ofta, piffigt som en kunglighet. High-fivear också, men slappt som en surfer dude.
  • Har börjat försöka hoppa jämfota. Fötterna vill inte lämna marken ännu men hon vet mycket klart och tydligt vad ”hoppa” betyder.
  • Swingar sig ner från sängen och soffan utan problem. Kryper fram till kanten och vänder sig om så fötterna tar i golvet först. Började med att hasa, nu för tiden slänger hon snabbt ner benen.

20181007_finurla.jpg

Spexigt:

  • Hon är superbra på att sätta näsan mot saker?? Eller nosen, som vi alltid kallar den. (Ganska ofta får hennes händer och fötter också heta tassar, stackarn kommer vara så förvirrad längre fram i livet.) Det här är nåt Alfred lärt henne, typ man håller fram ett objekt som en penna säger ”Kan du sätta nosen mot den här?” och så lutar hon sig framåt och trycker på den med näsan.
  • Leker tittut, tar en kofta eller något annat tillgängligt tygstycke och sätter det över huvudet och drar bort det igen. Kuckuu, ropar vi, och hon gör det igen.
  • ”Var är magen?” besvaras med en klapp på magen, ibland lyfter hon också på sin tröja. Emellanåt säger hon samtidigt ”Däh”.
  • ”Kan du gapa?” besvaras med ett rejält gap, bakåtlutat huvud och nåt slags gutturalt väs. Detta är för övrigt jättebehändigt ifall att vi misstänker att hon stoppat något opassande i munnen, men mest ser det bara kul ut med ett så stort litet bejbigap.
  • Sniffar på saker på uppmaning. Alltså på blommor, mat, et.c. Djupa sniff och en hänfört förnöjd min.
  • Är förtjust i att bli härmad, då brukar hon stanna upp och brista ut i skratt. Till exempel om hon ojande håller om sitt huvud, nåt hon börjat med på sistone, och man gör samma sak.
  • ÄLSKAR att plocka ur och i lådor, samt att slänga saker omkring sig. Blir jätteivrig om hon får chansen, kastar bestämt sina kläder ur byrålådan över axeln. Men man kan också be henne sätta tillbaka grejer i lådor och ganska ofta funkar det faktiskt! Tills hon plockar ur dem igen nästa sekund då.
  • Fintar med att ge en saker. Typ att hon har fjärrkontrollen och jag frågar ”Kan jag få?” och håller ut handen, och hon sätter den i min hand MEN släpper den inte och drar bort den igen en bråkdels sekund senare. Och skrattar fräckt.
  • Står på andra sidan dörren, svingar den av och an och säger ”hej” varje gång den öppnas. (Om jag byter plats och gömmer mig där emellan och överraskar henne med att kika fram så blir det förstås extra festligt.)
  • Jagar en ibland! Om man låtsas springa undan (men mest trampar på stället alltså) kommer hon skrattande efter och kastar armarna runt ens ben.
  • Älskar (blöta) disktrasor och våtservetter?? Vill ha dem i munnen. Länge. Spelar ingen roll varifrån de kom. Kan nämna att hon har en egen disktrasa, FYI. Vill inte uppmuntra detta beteende men alltså då jag säger älskar så menar jag Ä-L-S-K-A-R. Så I may or may not ha mutat henne att hålla tyst med sådana några gånger, men ni kan inte bevisa någonting.
  • BET MIG I TÅN EN MORGON. Så uppenbart busstreck, jag skrek till och hon gaaapskrattade.

20181007_prata

Verbalt:

  • Hennes första ord (redan som fyramåning!) var som bekant ”hej”, och sen följde en lång period av många nästan-ord. Ett kurrande ”krr” för katt, ett liknande ”krra” för kråka, ”pa” för lampa. Mest bara läten alltså.
  • ”Där” var hennes andra ord. Eller snarare ”Däh”. Och ”däh, däh, däh”. Det har vi fått lyssna på väldigt mycket för det finns ju så väldigt många saker här i världen som är, tja, där.
  • ”Tack” följde sen, ungefär för ett par månader sen. Hon upprepar det ofta, ”tackatackatacka” låter det då, eller så säger hon ”tåck tåck”. Till exempel om vi uppmanar henne att säga tack, säger ”varsågod”, eller bara ger henne något. Hon bemästrar det rätt bra alltså! Häromdagen så slängde hon mat på golvet och jag sa, liksom åt diskbänken mest, att ”om du inte vill ha mera så kan du ju bara säga tack då, och så är det bra med det och ingen mat behöver hamna på golvet”, och jag hör en glad stämma bakom ryggen deklarera ”Tåck tåck!”.
  • Följande riktiga ordet var ”nä”. Nänänänä! hör man henne ofta påstå i samma tonfall som någon som precis avslöjat en lurendrejare i lösnäsa som försökt sälja en luftgitarr åt en. Ibland utfyllnadsord, men ofta i protest mot saker hon inte gillar, eller som svar på frågor och ofta verkar kroppspråket stämma överens.
  • ”Ja” följde strax därpå. Tycks kanske främst fylla nån slags konversationsmässig funktion mer än agera som ställningstagande ord, men mer och mer tycker jag att det också fungerar som det senare. Hon brukar också humma instämmande, men det är mest då hon är sömnig.
  • Hon har den senaste veckan börjat säga ”mamma” regelbundet. Fast ofta blir det ”mämmä”. Pappa tycks vara ”babba”.
  • Jag TROR att jag hört henne försöka sjunga några gånger. Hörde henne låta med i e-i-e-i-o-delarna i Old MacDonald Had a Farm en gång men det var för ett par månader sedan. Jag blev antagligen för ivrig för sen dess har hon hållit tyst. (Jag ba: SJUNG FÖR MIG MIN BLENDA, SJUUUNG FÖR MIIIG, som en besatt operafantom.) Men nu tycker jag att hon ibland igen har bidragit med lite ylande läten när jag/Alfred sjungit eller vi har lyssnat på nåt.
  • Häromdagen frågade jag henne var klockan var. Istället för att peka på den sa hon ”tick tack tick tack”. Det brukar jag säga varje gång jag pekar på klockan! Men det var säkert ett par veckor eller kanske till och med längre sen jag gjorde det sist, extremt impad att hon kom ihåg. Sen fnittrade hon.

20181007_pussa

HJÄÄÄLP så långt detta blev, hade ju tänkt att det skulle bli en koncis och nätt liten rapport. HAH! Skulle kunna fortsätta så här i evigheter, men ska inte. Har dock en sista kategori kvar, sen är jag klar.

Övrigt gulligt:

  • Svarar ibland på frågan ”Vem/var är Blenda?” med att slå händerna för bröstet. Som en gammal tant. Och så tittar hon på en lite sådär som att hon tänker ”Men kära dumsnut, det är ju jag som är Blenda som är här”.
  • ”Ska du komma hit och ge mig en kram?” kan man fråga och då kommer hon för det mesta och ger en en kram. Håller man om henne och säger KRAAAM brukar hon krama tillbaka, hårt. (En gång på öppna dagis gick hon spontant fram till en annan mamma hon träffat första gången samma dag, och gav henne en kram. Blev lite rörd.)
  • ”Kan jag få en puss?” kan man också fråga och då brukar man få en eller flera. Slängkyssar skickar hon också väldigt glatt. Överlag är hon en väldigt pussig liten gurka. Ja, ni får se själva:

View this post on Instagram

Börja varje dag så här.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

Ganska skit och extremt självisk

opinion & reflektion

20181002_hiss

Denna bild har inget att göra med något men är en jag knäppte efter att jag och Blenda hälsat på hos Elsa och Signe i eftermiddags. Tyckte jag var ganska kamouflerad i hissen.

Eller egentligen väldigt kamouflerad. Nästan så jag smalt in i väggen.

Nästan så jag hade kunnat gömma mig där för evigt, va?

Ni vet, om jag inte hade orkat gå hem. Om jag hade haft fler barn som väntat på mig där, till exempel.

Va, vad pratar jag om?

Äh, bara en grej jag hörde häromdagen, som en kul historia. Den var om en karl som jobbade så mycket övertid att hustrun misstänkte att han hade ett utomäktenskapligt förhållande. Efter en tid visade det sig att karl likväl var trogen! Det var bara det att han inte orkade åka hem direkt efter jobbet varje dag eftersom att han och frugan hade så många barn. Då var det liksom skönare att i ett par timmar hänga kvar på jobbet där toan alltid var ledig, och så vidare.

Och jag märkte jag att jag faktiskt blev rätt provocerad av den berättelsen. Alltså, av karlns beteende. Han hade väl varit med och gjort de där barnen?? Dags att ligga som han — ptja — fått ligga, kanske?

Fast det sa jag inte. Jag vill inte alltid vara den som *PrObLeMatIsErAr*, fast det får man väl inte säga i det här landet längre. (?? Vad händer? Nu raggar jag plötsligt ironiska poäng hos Livets Hårda Skolelever också??) Och nog förstår jag det lustiga i det (även om det ska medges att jag skulle ha svårt att se humorn om det var mig det hade hänt). För säg den förälder som INTE önskar att hen kunde fly fältet nu som då, det fattar jag ju redan nu med bara ett barn. Eller fan, säg den MÄNNISKA som inte drömmer om att skippa alla måsten, bara. Så igenkänning på det! Hur som helst, det hela kändes som en struntsak. Det gör det egentligen fortfarande men det hindrade inte mig från att även tänka såhär:

Tror ni att frun skulle ha mage att hänga kvar på jobbet nån timme varje kväll för att det är så jävla skönt med egen tid? Att bara hipp som happ lämna över ansvaret att ta hand om barnen åt maken? Att flera gånger i veckan resonera ”Näh, det där får nån annan fixa” och hålla sig hemifrån för att fisa och spela Candy Crush ett par timmar? Medan maken där hemma bara, ”Oj nej har hon träffat nån annan? Men shiiit BARNEN DÅ” — alltså urgh fy, det är ju hemskt egentligen. Tänk att oroa sig för sånt, det vill man inte.

Och ni tänker kanske att herregud, lilla vän, lilla lilla stumpangumman, det var bara en berättelse. Och det kanske det var! Men skulle vi dra likadana berättelser om kvinnor? Hur tror ni att allmänheten skulle reagera på en sån historia? Inte särskilt bra va. Den partnern och föräldern skulle man ju se för vad den är: Ganska skit och extremt självisk.

Vilket jag antar att vi ALLA är innerst inne men på nåt sätt verkar det som en del av oss slipper lättare undan med att inte jämt och ständigt behöva försöka dölja det. Särskilt då vi pratar föräldraskap. Oavsett får man väl konstatera att det egentligen är ganska deprimerande att en positiv twist på en illavarslande historia kan låta såhär: ”Näh, han var inte otrogen ändå, han bara såg inte frun och barnen som så värst viktiga, that’s all.”

Babypedagogik

dokumentation & situation

20181001_1315

20181001_1516

Första oktober, måndag. På söndag blir det den sjunde och Blendas födelsedag. Jag har hur länge som helst tänkt att jag, eller vi, ska välja ut en present och beställa den. I god tid. I säkert flera månader har jag tänkt det.

I lördags skickade jag äntligen in beställningen och det ska nog närmast ett mirakel till att den ska hinna fram tills födelsedagen. Inte för att det nu kanske spelar sån stor roll, allra minst för Blenda, men det hade väl varit symboliskt fint att kunna överräcka presenten på den dag hon tar klivet från nollåring till ettåring. Berätta nu inte detta åt henne men det är ett litet halssmycke, främst med tanken att hon ska kunna bära det längre fram i livet. Och tänka ”Det här fick jag på min ettårsdag”, ni vet.

Så det känns lite uselt faktiskt att liksom misslyckas en aning redan?? Men vi har köpt en leksak idag — som hon i och för sig redan sett (och känt och pussat på) så det är också lite floppigt, men vi ville vara säkra på att hon skulle gilla den — som hon i alla fall ska få på dagen D. Då blir det kalas!

De senaste åren, innan jag fick barn, så har jag alltid tänkt att jag mest ska köpa pedagogiska leksaker. Men nu stod vi där i butiken och jag höll flera gånger i ett robust pussel som (i alla fall enligt baksidan av det) utvecklar barnets motorik och organisationsförmåga, men sist och slutligen så vill man ju att barnet ska ha lite jävla SKOJ också, så det blev en skallrande påfågelfigur på hjul att knuffa framför sig via en pinne. Pusslen får nån annan fixa, jag vill vara en *KUL MAMM*. Just nu.

Alfred hade häromdan googlat ettårspresenter och snubblat över nån — för oss — helt absurd lista över vad ett barn hade fått. Det var saker som rutschkana och sandlåda och bobby car och jag frågade faktiskt nyss av Alfred ”Men är du säker på att det inte bara var en lista på saker man kan ge?”, för det var liksom en rätt luxuös sammanställning. Den bebisen hade sedermera allt, kan man förmoda.

Och hur mycket jag än gärna vill att Blenda ska ha det bästa och mesta av allt hon gillar, så märker jag att jag också är avigt inställd till tanken på att ge henne ett liv i överflöd. Mår lite illa då jag tänker på vilket frosseri mina födelsedagar och julaftnar resulterade i. Alltså jag älskade ju det då förstås, säger inte annat, men det måste väl ändå betraktas som ganska ohållbart detta millennium? Och riskabelt! Jag menar, tänk på Dudley Dursley va. Jag önskar att frossandet är ett utdöende fenomen men då hör jag också skräckhistorier om barnkalas där ÄVEN GÄSTERNA får presenter med sig hem och alltså kan vi bli mer pinsamt äckligt privilegierat ansvarslöst i-lands?

Men det jag skulle säga var att fast Blenda redan har en drös med leksaker så händer det sig titt som tätt att hon hellre leker med en tom, skrynklig plastlåda som en gång i tiden innehållit körsbärstomater. Eller så våra telefoner då. Och det tycker jag att är ett sannerligen eftersträvansvärt drag att uppmuntra: förmågan att hitta ungefär samma värdefullhet i nästan allt.

Såatt, vill nån god fé vänligen välsigna henne med den gåvan (att hålla livet ut) på söndag? Tack på förhand!

Till överlopps

opinion & reflektion

20170924_ros

Till den här dagen för ett år sen var Blenda beräknad att anlända, men hon lät oss vänta på henne i två veckor till. (Mer om den dagen D hittar ni här.) Den beräknade dagen gick vi ut på en promenad bland övermogna äpplen och utblommade rosor. Minns att jag kände mig ganska likadan. Kanske särskilt i form och massa, det vill säga rund, tung och kompakt. Men också lite såhär fem före att falla. BÅMP, skulle det låta.

Nu råder det en babyboom i min bekantskapskrets, så många som är gravida eller som nyligen fått barn. Eftersom att jag numera är en sådan som blir HELT into it när nån ska få barn så tycker jag att det är sjukt roligt. Blir liksom lite spadrig och framför allt har jag lätt för att bli störigt ”för *mig* var det så här då”. Och tänker jag alltför ingående på det kompisen har framför sig så finns det risk för viss blödighet också.

Önskar att de alla bodde i Vasa, förstås! Men nu får jag förbereda Blenda på att ha massor av brevvänner om några år istället.

Sedan min egen graviditet så aktar jag mig för att jubla när vänner och bekanta berättar att de är gravida. Eller det beror förstås lite på hur de säger det och jag försöker behärska mig och pejla läget först. Jag vill inte vara en av de som beter sig som att jubel är det enda sättet att känna, som att det är så och uteslutande så man måste känna direkt. Det gjorde ju inte jag (hör ni hur lätt jag hamnar dit? ”För *mig* var det så här då”), och jag var till och med rädd för sådana reaktioner.

Förr tänkte jag alltid ”Oj! HJÄLP. Wow! Det här måste vara kul för dem!” och sen sa jag glatt MEN ÅH GRATTIS. Sen visste jag sällan vad annat jag skulle säga. Som att det var punkt slut där, som att det var något alldeles okomplicerat och/eller omöjligt att kommentera vidare. Ibland kunde jag se en viss tveksamhet i deras blick en bråkdels sekund men jag fattade aldrig. Tänkte alltid att det berodde på mig, att jag verkade för glad, att det blev konstigt att jag skulle tycka det var så jävla härligt. Eller att de genomskådade mig, att de förstod att jag inte själv kände mig redo för att få barn, och att jag borde ha haft följdfrågor och kommentarer för att dölja detta. Att det kanske rent av var lite oartigt att inte ha? Fult att låta en sån stor händelse falla så platt, liksom. Eftersom att det är på mig som världens nav det hänger på att inget ska kännas konstigt ni vet!

Nu frågar jag alltid ”Hur känns det?”, ”Hur har du mått?” innan jag jublar. Eller jag försöker. Jag känner ju fortfarande MEN ÅH GRATTIS, och onekligen har det ju blivit svårt att dölja det. Om jag någorlunda tar mig igenom det brukar jag ivrigt berätta åt Blenda sedan, ”Blenda du ska få en till KOMPIS! Har du hört? EN NY LITEN KOMPIS!!”.

Och det fattade jag nog verkligen inte för ett år sen att det skulle bli så, men det är ju faktiskt en sak som är en mycket klar fördel med att själv ha en liten kompis där hemma. Att man har en person till att rikta sin glättiga överloppsiver åt! Delad glädje och allt det.

Lattemorsning!

opinion & reflektion

Fortsätter på lattemamma-tråden för begreppet kom på tal sist jag träffade min mammagrup då jag, Elin och Cecilia efter parkhänget strosade en stund med takeaway i handen. Vi skojade om att vi var lattemorsor, sådär käckt och självironiskt som mammor gör.

Ok nä vet inte, testar bara på ett mamma-alternativ till pappahumor. Det kunde till exempel vara skojfrisk självdistans. Eftersom krystade ordskämt tydligen redan var paxat.

Hur som helst — sen var det nån som undrade varifrån uttrycket ens kommer. Jag överraskade nästan mig själv med att fnysa ut en mening som slutade med ordet kvinnoförakt.

För nog är det väl ändå NÅT ganska märkligt med att det går så kvickt att hitta något löjeväckande i att kvinnor blir mammor och då ganska naturligt umgås med andra personer som är i samma situation, ibland mitt bland folk. (Precis som alla andra på stan.)

Så brukar ju förresten de flesta relationer ha sin start — att två personer befinner sig på samma plats på samma gång (typ föräldraförberedelsekurser som staten ordnar åt oss) och/eller knyter kontakter över ett gemensamt intresse eller erfarenhet (typ föräldraskap som ju ÄR en ganska stor grej i en persons liv).

Men ändå är det så himla typiskt mammor att träffa andra mammor. Måste vi bli så jäkla babyfixerade? Kan vi inte leva som förr? Det är som att bara för att vi blivit mammor så kan vi inte vara oss själva längre utan allt ska kretsa kring bebisen.

Vi pladdrar på som om livet bara handlade om blöjor och uppfostran och relationer. Som om vi inte visste av något annat. Äta, bajsa, sova och vaddå, dricka latte med en vän ibland?

För såklart är det latte vi dricker! Inte vanligt svart manligt outspätt kaffe utan nånting så oekonomiskt och mjäkigt som kaffe med en massa mjölk. Där är vi är ute och roar och unnar oss, utan att dra in några egentliga inkomster till hushållet till på köpet! Fruntimmer va. Så oförståndiga.

Nej hem med alla lattemorsor och ta hand om våra barn. Byta blöjor, uppfostra barnen och vårda relationerna inom familjen. Sluta drälla omkring på stan och träffa kompisar som om vi fortfarande ville leva lite som förr ibland. Det har vi ju valt bort. Haha. Nu är vi mammor och då får vi bete oss som sådana och släppa tankarna om att vi samtidigt också är ganska mycket som förr.

20180704_kaffe

Nä, ni hör ju. Latte mommies of the world unite, vill jag säga. Ska lattemorsa mig så fasen (eller som man också kunde säga: ska morsa a latte) medan jag kan.

Det var allt, thanks a latte,
mamm.

(*pappahumoristisk*)

Lattemorsor representin’

rekreation & civilisation

Nu hörni, nu har jag en lattemorsarapport här. Eller egentligen inte, men jag ville bara säga det eftersom att jag (och beb-Blenda) träffade Elsa (och beb-Signe) och drack kaffe på stan, så jag tyckte det passade. Vi skulle egentligen gå på öppna dagis men det var inte alls öppet förrän på torsdag, så då blev det att bänka sig utanför Aroma istället.

20180814_blendasigneelsa

På hemvägen pratade vi lite om kraven som finns på att vara mamma idag. Jag tycker ju då att det ruvar något extremt över området. Se nyblivna mamman Ida Wargs upplevelse som exempel, hon fick en drös med skit över sig för att hon hade mage att lämna sin bebis i två och en halv timme. Ja alltså inte ensam då eller så utan med den andra föräldern.

Folk älskar helt klart att hitta fel och brister hos andra, särskilt mammor. Mödraskapet är ett så tacksamt minfält där. Även vad det gäller att inte kritisera rakt ut, men ändå passa på att framhäva sig själv lite genom att inflika ”Nå jag skulle då aldrig”. Jaha? Nähä? Här, ta ett diplom då.

Och detta kom jag nu att tänka på främst eftersom att Blenda inte har några skor på sig på bilden ovanför. Istället står hon i bara strumpfötterna på trottaren, som dessutom ser blöt ut (det var den inte), och jag blev plötsligt rädd att nån skulle komma in hit och bara ”VILL du att ditt barn ska dra på sig lunginflammation? För jag skulle då aldrig”.

Det är lite fånigt, jag inser det. Det säger något om mig, helt klart, men nog också något om mödraskapsrollen på nätet tror jag. Eller mammadomen, eller vad vi ska kalla den.

Samtidigt så måste jag väl också ta i beaktande att det är sant att barnet ifråga gärna kunde ha något som skyddade hennes fötter från kyla och fukt. Att åtgärda den saken står numera överst på min to-do-list.

20180814_elsasigne

Hur som helst. Titta vilka trevliga typer!

Det var det jag huvudsakligen skulle säga. Sjukt nöjd med att bra folk flyttar TILL Vasa. Allt annat i detta inlägg var egentligen bara ett sidospår.

Bebisar, bebisar, bebisar

opinion & reflektion

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

Dagen som grytt och gått

dokumentation & situation

20180725_gryning

Gryningsljuset faller så magiskt i köket. Sommartid letar det sig först genom ett tjockt bladverk sammanvävt utav varierande trädarter och nu också genom den virkade duken jag hängt upp i fönstret — innan det till slut landar på köksskåpen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp. Nån timme längre också. Satt uppe och fixade det sista med en webbsajt som jag ställt i ordning för Bertills & Jung, stans fräschaste kommunikationsbyrå. Eller ännu fanns det lite småfix att göra då omvärlden sträckte på sig och jag kröp ihop, men jag gjorde det sista av vad jag kunde.

Vaknade en och en halv timme senare av att Blenda kröp omkring i sängen. Alfred tog morgonskiftet som han så ofta gör, jag sov vidare i fyra timmar. Vaknade och kollade telefonen direkt, nervös över att något skulle ha gått fel med sajten precis vid lanseringen. Men festfiilisen fortsatte i gruppchatten med Linn och Anna och jag kunde andas ut och stjälpa i mig ett par koppar kaffe.

Hade gått och lagt mig med avokadoolja i håret som inpackning. Tvättade ur den, schamponerade tre gånger. Håret kändes annorlunda att dra fingrarna genom, och det var en lättnad. Under gårdagen hade jag, efter några dagars upptrappning, till slut blivit så trött på mitt slitna, slitna hår att jag klippte bort knappa tio centimeter med darrande hand. Bara stod inte ut med det.

Det når fortfarande en bra bit förbi axlarna men i jämförelse känns det så kort, men jag känner mig inte naken som jag alltid brukade göra när jag klippte topparna mer än ett par centimeter. Det är som att håret slits extra snabbt nu för tiden, känns som att luggen som är på utväxt aldrig kommer hinna växa ut för jag måste alltid rensa i topparna. Ska försöka göra oljeinpackningar mer regelbundet. Det kan väl inte bli värre i alla fall.

Vi gick ut för att hämta ett par gardiner jag beställt från Jotex. Egentligen ett par likadana som de jag köpte på loppis till sovrummet för ett fåtal månader sen, men alltså grejen är ju att det finns två fönster i sovrummet och det är bara trevligare med två gardiner per fönster. Är van med att tvingas kompromissa med detta på grund av loppisgardiners begränsade tillgängliga upplaga, men nu var ju inte sovrumsgardinerna av den sorten. Så jag slog till när reapriset inte längre gick att motstå.

Vi fortsatte in till matmarknaden som besöker gågatan den här veckan. Blev häromdagen lite besviken att vi inte hittade den italienska pasta-vagnen som i fjol gjorde en otrolig Pasta Alfredo som rördes om i — alltså inuti — en urgröpt parmesanost. Istället blev det då pizza med rökt mozzarella, inte fy skam det heller, men inte var det någon i-parmesanost-tillredd Pasta Alfredo inte. Det ska vi inte smussla med.

Men idag var köket från en annan kontinent. Sambo Alfredo hade spanat in en pop-up restaurang med afrikansk mat, tror närmare bestämt från Senegal. Så gott. Ofta när jag äter lunch ute så blir jag lite besviken. Rätter låter så bra på listan men det är sällan de helt levererar. Nu var det långt ifrån det — befinner du dig i Vasa så ska du genast uppsöka Afrasene-ståndet, ungefär framför Hesburger.

Släntrade av hemåt med ett par stopp här och där. När vi gick över gatan hann det slå om till rött innan vi var över hela och jag skjutsade Blenda i en paraplyvagn som jag loppade för nån vecka sen. Den har så små hjul att det kan vara lite krångligt att ta sig över en del kanter så jag stannade upp för att vippa hjulen över trottoarkanten och gick vidare. Alfred som redan stod på trottoaren då flämtade till och sa att jag nästan blivit påkörd. Jag hade inte märkt någonting alls i min koncentration på att manövrera vagnen, men han sa att en bil, som ju stått och väntat på grönt, gasat förbi cirka tjugo centimeter ifrån mig bara. Vad i helvete?

Blev efterhandsförbannad och önskar fortfarande att jag hade märkt så jag hade kunnat kasta min iskaffe på den eller nåt. Vilken jävla idiot. Man kan väl vänta två sekunder till fast det slagit om till grönt för tre sekunder sen? Vad är det för en pissperson som inte aktar en annan människa som dessutom håller i en barnvagn? Hade det känts bra att köra på mig? Knuffat omkull mig och vagnen? Så att vi — en förälder och en bebis — slagit oss på asfalten och trottoarkanten? Kanske ganska illa också? Nä, tänkte väl det.

Kommer hem, kollar telefonen och i gruppchatten läser jag att sajten ser annorlunda ut. Ahhh. Jag hade lagt till en översättning innan vi gick hemifrån men inte gjort den klart utan låtit den gömma sig i bakgrunden. Trodde jag — tyvärr påverkade det själva startsidan på ett oväntat sätt så att fel sida dykt upp där. Det gick att fixa väldigt enkelt och snabbt men fy fan vad störigt, den hade säkert varit så i ett par timmar. Och just idag då så många kollar in sajten.

För några timmar sen schasade jag iväg Alfred hemifrån. Jag hade precis nattat Blenda och då jag kom ut ur sovrummet satt han i soffan och såg hängig ut. Hans kompisar skulle gå ut på en öl men han tyckte han var för trött, ”Om det bara hade varit en timme tidigare”, sa han till och med. Jag bara ”Ja äsch… tråkigt” och sen går jag in i köket där jag kastar en blick på klockan. Som var åtta? Ha! Haha! Ingenting ju!

Men det blir väl lätt sådär, att (nya) föräldrar lever enligt bebisen dygnsrytm, som jag sa åt Alfred. Helt plötsligt känns klockan tio på kvällen som mitt i natten — i princip samma tid som jag förr i världen brukade piggna till och börja söka mig utåt om helgerna.

Eller kanske inte mitt i natten, det har närmast blivit nån slags märklig icke-tid. Lite sån här att nu har vi varvat ner. Inte så att vi går omkring och smyger här hemma men sådär att, tja, man skulle gott och väl både hinna och orka starta en maskin tvätt och disk, duscha omiljövänligt länge och dammsuga köket. Men utav respekt för grannarna så gör man inte det. Men man går inte heller ut. Utan man sitter hemma och lite rullar tummarna — fast förvisso på ett väldigt sövt och mestadels förnöjt sätt — men visst ska det erkännas att ibland kan jag sakna den gamla tiden då. När natten, rent av kvällen, ännu var ung klockan tio.

Men inte ikväll! Ikväll är jag tillfreds. Nu är klockan strax tolv och jag sitter här och äter choklad som förvarats i kylskåpet för att inte smälta bort bara utav inomhustemperaturen och inte ens solljus. Och Blenda sover. Sämre kunde man ha det.

Kikna av skratt

dokumentation & situation

Tanken slog mig återigen vilken rikedom det är, särskilt för den här tiden, att blogga. Det är ju så mycket som annars skulle försvinna. Blenda kommer ju inte över huvud taget minnas dessa månder — och vem vet med oss? — men vill hon veta, så får hon och kan hon.

Tänkte på de bebisföräldrar som inte bloggar och så kändes det lite ledsamt, för deras skull. Men förstår också att det bara är mitt perspektiv och att de säkert tar till vara på tiden på andra sätt. Vill någon berätta?

Fast jag kanske är lite bloggskadad på så vis. Så sentimental från grunden och nu, efter sån lång tids bloggande, extra mån om att bevara bevara bevara i säkerhetskopia utanför det egna minnet.

När Blenda var riktigt liten, strax förbi den allra ynkligaste spädbarnstiden som var förbi så kvickt, så tänkte jag mycket på alla de där föräldrarna i tidigare generationer som inte haft något medel alls att bevara tydliga dokumentationer. Innan fotografiet uppfanns, liksom. Det känns så ledsamt att tänka på, bitterljuvt. Förstår traditionen att klippa en lock babyhår, till exempel att bevara i en berlock. Det hade jag också gjort.

20180717_ab_001

Knäppte av en liten bildserie på Alfred och Blenda och bus under en av de där varmaste dagarna, eller kvällarna, vi hade här nyligen. Blenda svettig utav hettan och skrattet. Iklädd en ärmlös body jag köpte fast den var lite för stor, så att hon skulle ha något svalare att sova i. Och sen töjde den på sig mycket under den första natten hon sov i den så den blev alldeles säckig på henne. Men  i alla fall svalare än alla andra av hennes sovplagg.

Måste såklart sätta fotoserien i minnesarkivet.

20180717_ab_002

Läste en gång en intervju, eller egentligen en läsarchatt, med Anna Walhgren. Och hennes metoder kan man ha olika åsikter om (är ärligt talat inte särskilt insatt själv), men hon sa en grej som jag tyckte att lät som ett riktigt fint och bra mål. Att barn ska kikna av skratt innan läggdags.

20180717_ab_003

Egentligen menade hon att de skulle skratta precis när de är på väg att lägga sig, på väg till sängen liksom, men här hos oss blir det oftast en stund innan. Någon enstaka dag har jag (eller vi) glömt bort det där sen jag läste det, och det känns lite som ett misslyckande då. Såklart har vi lekt och haft roligt med henne den dagen ändå, men det blev snabbt en viktig grej det där att göra en grej av det. Om ni vet vad jag menar.

Klart att barnen ska få skratta så de kiknar minst varje dag! Så det strävar vi efter.

20180717_ab_004

Och för att få till det är att mumsa i armhålorna ett ganska säkert trick.

Har ni fler?