lattemorsning!

opinion & reflektion

Fortsätter på lattemamma-tråden för begreppet kom på tal sist jag träffade min mammagrup då jag, Elin och Cecilia efter parkhänget strosade en stund med takeaway i handen. Vi skojade om att vi var lattemorsor, sådär käckt och självironiskt som mammor gör.

Ok nä vet inte, testar bara på ett mamma-alternativ till pappahumor. Det kunde till exempel vara skojfrisk självdistans. Eftersom krystade ordskämt tydligen redan var paxat.

Hur som helst — sen var det nån som undrade varifrån uttrycket ens kommer. Jag överraskade nästan mig själv med att fnysa ut en mening som slutade med ordet kvinnoförakt.

För nog är det väl ändå NÅT ganska märkligt med att det går så kvickt att hitta något löjeväckande i att kvinnor blir mammor och då ganska naturligt umgås med andra personer som är i samma situation, ibland mitt bland folk. (Precis som alla andra på stan.)

Så brukar ju förresten de flesta relationer ha sin start — att två personer befinner sig på samma plats på samma gång (typ föräldraförberedelsekurser som staten ordnar åt oss) och/eller knyter kontakter över ett gemensamt intresse eller erfarenhet (typ föräldraskap som ju ÄR en ganska stor grej i en persons liv).

Men ändå är det så himla typiskt mammor att träffa andra mammor. Måste vi bli så jäkla babyfixerade? Kan vi inte leva som förr? Det är som att bara för att vi blivit mammor så kan vi inte vara oss själva längre utan allt ska kretsa kring bebisen.

Vi pladdrar på som om livet bara handlade om blöjor och uppfostran och relationer. Som om vi inte visste av något annat. Äta, bajsa, sova och vaddå, dricka latte med en vän ibland?

För såklart är det latte vi dricker! Inte vanligt svart manligt outspätt kaffe utan nånting så oekonomiskt och mjäkigt som kaffe med en massa mjölk. Där är vi är ute och roar och unnar oss, utan att dra in några egentliga inkomster till hushållet till på köpet! Fruntimmer va. Så oförståndiga.

Nej hem med alla lattemorsor och ta hand om våra barn. Byta blöjor, uppfostra barnen och vårda relationerna inom familjen. Sluta drälla omkring på stan och träffa kompisar som om vi fortfarande ville leva lite som förr ibland. Det har vi ju valt bort. Haha. Nu är vi mammor och då får vi bete oss som sådana och släppa tankarna om att vi samtidigt också är ganska mycket som förr.

20180704_kaffe

Nä, ni hör ju. Latte mommies of the world unite, vill jag säga. Ska lattemorsa mig så fasen (eller som man också kunde säga: ska morsa a latte) medan jag kan.

Det var allt, thanks a latte,
mamm.

(*pappahumoristisk*)

Annonser

lattemorsor representin’

rekreation & civilisation

Nu hörni, nu har jag en lattemorsarapport här. Eller egentligen inte, men jag ville bara säga det eftersom att jag (och beb-Blenda) träffade Elsa (och beb-Signe) och drack kaffe på stan, så jag tyckte det passade. Vi skulle egentligen gå på öppna dagis men det var inte alls öppet förrän på torsdag, så då blev det att bänka sig utanför Aroma istället.

20180814_blendasigneelsa

På hemvägen pratade vi lite om kraven som finns på att vara mamma idag. Jag tycker ju då att det ruvar något extremt över området. Se nyblivna mamman Ida Wargs upplevelse som exempel, hon fick en drös med skit över sig för att hon hade mage att lämna sin bebis i två och en halv timme. Ja alltså inte ensam då eller så utan med den andra föräldern.

Folk älskar helt klart att hitta fel och brister hos andra, särskilt mammor. Mödraskapet är ett så tacksamt minfält där. Även vad det gäller att inte kritisera rakt ut, men ändå passa på att framhäva sig själv lite genom att inflika ”Nå jag skulle då aldrig”. Jaha? Nähä? Här, ta ett diplom då.

Och detta kom jag nu att tänka på främst eftersom att Blenda inte har några skor på sig på bilden ovanför. Istället står hon i bara strumpfötterna på trottaren, som dessutom ser blöt ut (det var den inte), och jag blev plötsligt rädd att nån skulle komma in hit och bara ”VILL du att ditt barn ska dra på sig lunginflammation? För jag skulle då aldrig”.

Det är lite fånigt, jag inser det. Det säger något om mig, helt klart, men nog också något om mödraskapsrollen på nätet tror jag. Eller mammadomen, eller vad vi ska kalla den.

Samtidigt så måste jag väl också ta i beaktande att det är sant att barnet ifråga gärna kunde ha något som skyddade hennes fötter från kyla och fukt. Att åtgärda den saken står numera överst på min to-do-list.

20180814_elsasigne

Hur som helst. Titta vilka trevliga typer!

Det var det jag huvudsakligen skulle säga. Sjukt nöjd med att bra folk flyttar TILL Vasa. Allt annat i detta inlägg var egentligen bara ett sidospår.

bebisar, bebisar, bebisar

opinion & reflektion

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

dagen som grytt och gått

dokumentation & situation

20180725_gryning

Gryningsljuset faller så magiskt i köket. Sommartid letar det sig först genom ett tjockt bladverk sammanvävt utav varierande trädarter och nu också genom den virkade duken jag hängt upp i fönstret — innan det till slut landar på köksskåpen.

Jag var fortfarande vaken när solen gick upp. Nån timme längre också. Satt uppe och fixade det sista med en webbsajt som jag ställt i ordning för Bertills & Jung, stans fräschaste kommunikationsbyrå. Eller ännu fanns det lite småfix att göra då omvärlden sträckte på sig och jag kröp ihop, men jag gjorde det sista av vad jag kunde.

Vaknade en och en halv timme senare av att Blenda kröp omkring i sängen. Alfred tog morgonskiftet som han så ofta gör, jag sov vidare i fyra timmar. Vaknade och kollade telefonen direkt, nervös över att något skulle ha gått fel med sajten precis vid lanseringen. Men festfiilisen fortsatte i gruppchatten med Linn och Anna och jag kunde andas ut och stjälpa i mig ett par koppar kaffe.

Hade gått och lagt mig med avokadoolja i håret som inpackning. Tvättade ur den, schamponerade tre gånger. Håret kändes annorlunda att dra fingrarna genom, och det var en lättnad. Under gårdagen hade jag, efter några dagars upptrappning, till slut blivit så trött på mitt slitna, slitna hår att jag klippte bort knappa tio centimeter med darrande hand. Bara stod inte ut med det.

Det når fortfarande en bra bit förbi axlarna men i jämförelse känns det så kort, men jag känner mig inte naken som jag alltid brukade göra när jag klippte topparna mer än ett par centimeter. Det är som att håret slits extra snabbt nu för tiden, känns som att luggen som är på utväxt aldrig kommer hinna växa ut för jag måste alltid rensa i topparna. Ska försöka göra oljeinpackningar mer regelbundet. Det kan väl inte bli värre i alla fall.

Vi gick ut för att hämta ett par gardiner jag beställt från Jotex. Egentligen ett par likadana som de jag köpte på loppis till sovrummet för ett fåtal månader sen, men alltså grejen är ju att det finns två fönster i sovrummet och det är bara trevligare med två gardiner per fönster. Är van med att tvingas kompromissa med detta på grund av loppisgardiners begränsade tillgängliga upplaga, men nu var ju inte sovrumsgardinerna av den sorten. Så jag slog till när reapriset inte längre gick att motstå.

Vi fortsatte in till matmarknaden som besöker gågatan den här veckan. Blev häromdagen lite besviken att vi inte hittade den italienska pasta-vagnen som i fjol gjorde en otrolig Pasta Alfredo som rördes om i — alltså inuti — en urgröpt parmesanost. Istället blev det då pizza med rökt mozzarella, inte fy skam det heller, men inte var det någon i-parmesanost-tillredd Pasta Alfredo inte. Det ska vi inte smussla med.

Men idag var köket från en annan kontinent. Sambo Alfredo hade spanat in en pop-up restaurang med afrikansk mat, tror närmare bestämt från Senegal. Så gott. Ofta när jag äter lunch ute så blir jag lite besviken. Rätter låter så bra på listan men det är sällan de helt levererar. Nu var det långt ifrån det — befinner du dig i Vasa så ska du genast uppsöka Afrasene-ståndet, ungefär framför Hesburger.

Släntrade av hemåt med ett par stopp här och där. När vi gick över gatan hann det slå om till rött innan vi var över hela och jag skjutsade Blenda i en paraplyvagn som jag loppade för nån vecka sen. Den har så små hjul att det kan vara lite krångligt att ta sig över en del kanter så jag stannade upp för att vippa hjulen över trottoarkanten och gick vidare. Alfred som redan stod på trottoaren då flämtade till och sa att jag nästan blivit påkörd. Jag hade inte märkt någonting alls i min koncentration på att manövrera vagnen, men han sa att en bil, som ju stått och väntat på grönt, gasat förbi cirka tjugo centimeter ifrån mig bara. Vad i helvete?

Blev efterhandsförbannad och önskar fortfarande att jag hade märkt så jag hade kunnat kasta min iskaffe på den eller nåt. Vilken jävla idiot. Man kan väl vänta två sekunder till fast det slagit om till grönt för tre sekunder sen? Vad är det för en pissperson som inte aktar en annan människa som dessutom håller i en barnvagn? Hade det känts bra att köra på mig? Knuffat omkull mig och vagnen? Så att vi — en förälder och en bebis — slagit oss på asfalten och trottoarkanten? Kanske ganska illa också? Nä, tänkte väl det.

Kommer hem, kollar telefonen och i gruppchatten läser jag att sajten ser annorlunda ut. Ahhh. Jag hade lagt till en översättning innan vi gick hemifrån men inte gjort den klart utan låtit den gömma sig i bakgrunden. Trodde jag — tyvärr påverkade det själva startsidan på ett oväntat sätt så att fel sida dykt upp där. Det gick att fixa väldigt enkelt och snabbt men fy fan vad störigt, den hade säkert varit så i ett par timmar. Och just idag då så många kollar in sajten.

För några timmar sen schasade jag iväg Alfred hemifrån. Jag hade precis nattat Blenda och då jag kom ut ur sovrummet satt han i soffan och såg hängig ut. Hans kompisar skulle gå ut på en öl men han tyckte han var för trött, ”Om det bara hade varit en timme tidigare”, sa han till och med. Jag bara ”Ja äsch… tråkigt” och sen går jag in i köket där jag kastar en blick på klockan. Som var åtta? Ha! Haha! Ingenting ju!

Men det blir väl lätt sådär, att (nya) föräldrar lever enligt bebisen dygnsrytm, som jag sa åt Alfred. Helt plötsligt känns klockan tio på kvällen som mitt i natten — i princip samma tid som jag förr i världen brukade piggna till och börja söka mig utåt om helgerna.

Eller kanske inte mitt i natten, det har närmast blivit nån slags märklig icke-tid. Lite sån här att nu har vi varvat ner. Inte så att vi går omkring och smyger här hemma men sådär att, tja, man skulle gott och väl både hinna och orka starta en maskin tvätt och disk, duscha omiljövänligt länge och dammsuga köket. Men utav respekt för grannarna så gör man inte det. Men man går inte heller ut. Utan man sitter hemma och lite rullar tummarna — fast förvisso på ett väldigt sövt och mestadels förnöjt sätt — men visst ska det erkännas att ibland kan jag sakna den gamla tiden då. När natten, rent av kvällen, ännu var ung klockan tio.

Men inte ikväll! Ikväll är jag tillfreds. Nu är klockan strax tolv och jag sitter här och äter choklad som förvarats i kylskåpet för att inte smälta bort bara utav inomhustemperaturen och inte ens solljus. Och Blenda sover. Sämre kunde man ha det.

kikna av skratt

dokumentation & situation

Tanken slog mig återigen vilken rikedom det är, särskilt för den här tiden, att blogga. Det är ju så mycket som annars skulle försvinna. Blenda kommer ju inte över huvud taget minnas dessa månder — och vem vet med oss? — men vill hon veta, så får hon och kan hon.

Tänkte på de bebisföräldrar som inte bloggar och så kändes det lite ledsamt, för deras skull. Men förstår också att det bara är mitt perspektiv och att de säkert tar till vara på tiden på andra sätt. Vill någon berätta?

Fast jag kanske är lite bloggskadad på så vis. Så sentimental från grunden och nu, efter sån lång tids bloggande, extra mån om att bevara bevara bevara i säkerhetskopia utanför det egna minnet.

När Blenda var riktigt liten, strax förbi den allra ynkligaste spädbarnstiden som var förbi så kvickt, så tänkte jag mycket på alla de där föräldrarna i tidigare generationer som inte haft något medel alls att bevara tydliga dokumentationer. Innan fotografiet uppfanns, liksom. Det känns så ledsamt att tänka på, bitterljuvt. Förstår traditionen att klippa en lock babyhår, till exempel att bevara i en berlock. Det hade jag också gjort.

20180717_ab_001

Knäppte av en liten bildserie på Alfred och Blenda och bus under en av de där varmaste dagarna, eller kvällarna, vi hade här nyligen. Blenda svettig utav hettan och skrattet. Iklädd en ärmlös body jag köpte fast den var lite för stor, så att hon skulle ha något svalare att sova i. Och sen töjde den på sig mycket under den första natten hon sov i den så den blev alldeles säckig på henne. Men  i alla fall svalare än alla andra av hennes sovplagg.

Måste såklart sätta fotoserien i minnesarkivet.

20180717_ab_002

Läste en gång en intervju, eller egentligen en läsarchatt, med Anna Walhgren. Och hennes metoder kan man ha olika åsikter om (är ärligt talat inte särskilt insatt själv), men hon sa en grej som jag tyckte att lät som ett riktigt fint och bra mål. Att barn ska kikna av skratt innan läggdags.

20180717_ab_003

Egentligen menade hon att de skulle skratta precis när de är på väg att lägga sig, på väg till sängen liksom, men här hos oss blir det oftast en stund innan. Någon enstaka dag har jag (eller vi) glömt bort det där sen jag läste det, och det känns lite som ett misslyckande då. Såklart har vi lekt och haft roligt med henne den dagen ändå, men det blev snabbt en viktig grej det där att göra en grej av det. Om ni vet vad jag menar.

Klart att barnen ska få skratta så de kiknar minst varje dag! Så det strävar vi efter.

20180717_ab_004

Och för att få till det är att mumsa i armhålorna ett ganska säkert trick.

Har ni fler?

ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

opinion & reflektion

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.

magenta mauve måndag

dokumentation & situation

Idag var det tänkt att Alfred och Blenda skulle åka och hälsa på faffa men på grund av biltrubbel åkte de ingenstans. Snopet, men samtidigt så blev jag lite lättad på ett purt själviskt litet plan, bara för att jag tydligen är så pass förutsägbart mammig att jag numera tycker det är aningen otäckt att vara ifrån Blenda för länge.

Eller nej, egentligen är det inte tiden som avgör utan det är avståndet. Jag vill helst inte vara för långt ifrån. Jag målar upp skräckscenarier. Men det får jag förstås bara lära mig stå ut med att vara ändå — fast en gång när hon var lite sjuk så klarade jag inte av att vara långt ifrån henne några timmar. Det gick bara emot varje instinkt.

20180528_blommor_110258

Men om jag är mammig så är det ändå inget mot vad Blenda är just nu. Antar att det är separationsångestfasen som kickat in hos (även) henne.

Dag som natt ylar hon när jag går ut ur rummet och försöker ibland åla efter mig. Hon sover färre och kortare stunder om dagen. Tidigare har hon kunnat somna i sin egen säng några gånger då vi försökt, men detta är omöjligt dessa kvällar. Hon är uppe sent. Om nätterna vaknar hon med en till två timmars mellanrum för att kolla att jag är där och ibland börjar hon förvirrat och ropande vältra sig omkring tills att jag tar tag i henne och hon ammar sig till sömns igen.

Jag stör mig inte på något av det, egentligen. Inte ännu, i alla fall. Är det något jag förstår mig på är så är det väl ändå ångest.

20180528_blommor_110225

Testar en ny fotoapp (Huji) som ska göra så att bilderna ser ut att vara tagna för tjugo år sedan, och faktiskt är jag ganska säker på att jag tagit nästan exakt en sådan här syrenbild år 1998. Med min första egna kamera som jag fick den sommaren, och som jag aldrig lyckades lära mig ställa in fokus med. Hur det kan ha varit så svårt på en kompaktkamera förstår jag fortfarande inte. Endera av oss måste ha varit ganska korkad på det området.

20180528_blommor_110411

Nä men nu måste jag nog sätta igång med att få något annat gjort. Typ tvätta håret. Äta lunch. Mata Blenda. Kanske smita iväg en sväng till loppis? Ikväll ska vi gå ut och äta på Strampen. Blir kul!

ensamma mamman

opinion & reflektion

Under gårdagen var jag gräsänka från tidig morgon tills sen kväll, och under de femton-sexton timmarna så hann jag i ganska exakt tjugo minuter sitta ner för mig själv och syssla med något eget.

Då skrev jag bland annat så här: Är helt slut som människa. Och precis då vaknade Blenda på balkongen med ett yl. Det hade tagit mig ungefär fyrtiofem minuter att få henne att somna. Hon brukar inte vara krånglig med sånt, men hon har ett sinne för tajming och väljer att passa på när jag själv måste hålla fortet.

Hon hade överlag ingen grinig dag eller så igår men ändå är det tungt, att alltid behöva vara uppmärksam och tillgänglig och snabb med att reagera. Och att få näst intill noll pauser för att pusta ut och återhämta sig. Runt sex-sju-tiden igår kväll kändes det som att jag höll på att förlora förståndet. Och så tänkte jag att herregud vad jag är mjäkig. Sånt här hanterar ju andra föräldrar helt ensamma varje dag, flera dagar i sträck, rent av hela föräldraskapet igenom.

Men hur de gör det, hur ensamstående föräldrar gör det dag ut och dag in begriper jag fan inte. Eller jo, jag förstår, jag fattar att det går för att det inte finns något alternativ och för att man prioriterar så att bebisen kommer först förstås. Men hur de gör det utan att varje dag känna ååh fuck här försvinner det, nu tappar jag det, det är nog något av ett mysterium för mig. Förståndet, gulp.

20180519_apport_001

Vet inte om jag skrivit om det förr men direkt från första början, när vi kommit hem från BB, så har jag tänkt på de ensamstående föräldrarna. Det är så ofta som jag så starkt känt att det omöjligtvis kan vara meningen att en kvinna (för oftast är det ju kvinnan) ensam ska ta hand om sin nyfödda bebis och dessutom sig själv, som nyförlöst. Av vad jag har hört och gissat så föreställer jag mig att mycket handlar om att bara komma sig igenom dagen.

Här är vi båda hemma de flesta dagar och det är förstås bara möjligt eftersom att Alfred har ett sånt jobb, att han jobbar hemifrån. Och jag tog ut all föräldraledighet. Och vi tyckte att det var rimligast så, att då kunde vi båda vara hemma. Och jag har tänkt, många gånger, att alla borde få ha det så.

Men feministiskt så har det ju skavt, tittar vi statistiskt på det så ser det förstås inte så jämställt ut. Jag har aldrig för den delen tvivlat över vårt beslut att göra så, men jag har ändå känt att det varit genant. Redo att beklaga hur det ser ut, och motivera varför det funkar bäst, när det kommit på tals.

Och jag har funderat om vi hade resonerat likadant om det var jag som var frilansare och Alfred den med ett 9-till-5-kontorsjobb. Hade han tagit ut all föräldraledighet då? Eller hade han jobbat, eftersom att jag ”ändå kommer vara hemma hur som helst”. Vet ni hur jag menar?

Som detta illustrerar, från Mellan Sabb och Skogis:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Tåls ju att funderas på.

Men, oavsett, det här fungerar bra för oss. Jag vill vara hemma men jag märker också, ensamma dagar, att det hade kunnat bli jävligt prövande för mitt bräckliga lilla skitpsyke om jag hade varit själv varje dag.

20180519_apport_003

Ensamstående eller delvis ensamstående föräldraskap pratades nyligen om i en fb-grupp jag är med i, och vi var många som ville uttrycka vår respekt för de i sådana situtioner. Då var det flera föräldrar som kontrade ”Jomen jag tycker det är mycket lättare då jag är själv med barnen, då går allt på rutin, annat är det när andra föräldern också är hemma”.

Eller okej, who am I kidding, klart att det var mammor som sa så. Skulle en pappa någonsin?

Vad beror det på? Inte på att pappor är dåliga. Men kanske har det något att göra med att mammor tenderar hamna i sådana situationer där de helt enkelt måste vara så himla outhärdligt duktiga för att ta sig igenom dagarna. Eller?

20180519_apport_002

Men den här morsan kommer undan med att vara ganska halvkass och halvbra. Och nog är det märkligt, men jag är ganska övertygad om att just därför blir jag lite bättre.

Som sagt, alla borde få ha det så. I en ideal värld, och så vidare.

Ändå, förstås, kul och tur för dem som tycker att det är lättare när de är ensamma. Inte så kul att höra det för de som inte känner så, kan jag däremot tänka mig, men vad vet jag, kanske det är hoppingivande.

Bilderna i inlägget är förresten ifrån helgen då jag hälsade på min kompis Bäki och hans dotter och hund. Som den halvbra förälder jag är så lekte jag förstås apport med hunden och Blenda! Nå nej nej det är lugnt, inte är det som att jag kastar iväg beben sådär bara. Hunden hämtar ju faktiskt tillbaka henne måste ni väl förstå.

one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.