trendspaning: nog

yta & stil

Nog är det besynnerligt hur länge människan kan blunda bara för att hon vill, fast hon vet att saker och ting inte försvinner utan snarare förvärras utav det. Förra veckan såg jag The True Cost på Netflix. Även jag har skjutit dokumentären en armlängd ifrån mig utav de vanliga, förutsägbara och smusslande orsakerna — att jag gillar att handla på exempelvis H&M, fast jag vet att det är fuffens. Inte händer det så ofta, men visst ändå tämligen regelbundet. Van med (och kanske fördärvad av) loppispriser så blickar jag sällan utanför lågbudgetskedjorna. Tyvärr.

Jag försöker hålla inköpen genomtänkta eller som en slags sista utväg för sådant jag inte hittar i andrahand (byxor kan ju t.ex. vara svårt), men andra gånger blir det mer spontant. Emellanåt tvekar jag men köper ändå, för att jag har råd och är rädd för att ångra att jag inte köpte. Det blir ju dock allt mer utmanande att berättiga sådant beteende.

Och nog är det svårt att hitta helt godtagbara orsaker när man sätter ens egna situation, d.v.s. ens ”behov” av nya kläder, i jämförelse med den tillhörande 23-åriga Shima Akhter som jobbar i en av textilindustrins fabriker i Bangladesh för mindre än $3 om dagen i lön. Med det ska hon också försörja sin sexåriga dotter och förhoppningsvis spara en del så att dottern ska kunna få en utbildning och därigenom en framtid utanför klädfabrikens golv.

I hopp om förbättring startade Shima en arbetstagarförening som flera av hennes kollegor gick med i. Genom den satte de fram krav åt arbetsledarna om en mer human arbetsmiljö. Då låste ledarna dörrarna om dem, och sedan misshandlades arbetarna. Med stolar, saxar och vad annat som fanns där.

Nog känner man sig ganska skit när Shima säger ”I believe these clothes are produced by our blood”. Alltså, hon har ju inte fel.

Inte är det så smickrande att så tydligt se dubbelmoralen i exempelvis H&Ms arsenal med t-skjortor med tryck a la ”The future is female”. Att sådana plagg kan säljas för några enstaka mynt är en bidragande orsak till varför framtiden inte är särskilt pro-kvinna för många.

Och nog blir man ganska förfärad när dokumentären berättar att den andra största miljöboven, efter oljeindustrin, är klädindustrin. Andra största! Jag hade faktiskt missat det, att det var jäkla äckligt.

Ohållbart är verkligen ordet på så många plan.

20151014_blus

Loppis — helt enkelt lite mindre fult.

Jag påstår inte att jag aldrig kommer handla på lågbudgetskedjor igen — tvärtom vet jag ju att jag kommer göra det för jag känner mig själv och jag är bara inte så ädel och duktig, tyvärr — men jag vet att det kommer bli mycket svårare för mig. Kanske följer en besk eftersmak med och kanske är det lika så bra det. Kanske blir det så för oss flesta vartefter.

Och jag tycker ju att vi verkar röra oss mer och mer åt det hållet. Fler och fler sätter ner foten och protesterar emot alldeles för låga priser. Får känslan av att vi vaknar upp efter nån slags utdragen, dekadent, frossande, backanalisk efterfest och den där obarmhärtiga morkkisen slår till då vi förstår att de där kläderna som vi trott att är så billiga egentligen är svindyra. Dags att samla ihop tomflaskorna, öppna vädringsluckorna och styra upp skiten, eller vad säger ni?

Kanske får det äntligen börja vara nog.

    Några tips:

  1. Peppe Öhman påminde oss om att plaggen inte tar slut. ”Försvinner ett plagg jag är lite sugen på dyker det garanterat upp ett minst lika bra under nästa rea”, skrev hon och det är nog bra att minnas. Samma sak gäller förstås också utanför reatider, men det är ju lättare att dras med i hetsköpandet då prislapparna är röda.
  2. Amanda Audas-Kass var för en tid sen inne på samma tema som jag är nu och hon tog även upp Wish och dylika sajter som folk envisas med att slentrianshoppa ifrån eftersom att det är så väldigt billigt. Har känt ett växande obehag inför de sajterna. Läs Amandas inlägg och vet hut.
  3. Michelle Blomqvist som sedan länge har bloggat om mode har på sistone nischat in sig på hållbart mode, och även lanserat en ny blogg om det, Lasting Closet. Den ska jag surfa vidare till nu!
Annonser

i fåraskinn

yta & stil

Gick ut på stan i går och där var det trångt och pyntat. Uppfriskande att komma sig ut bland folk, men också trevligt att dra sig undan massorna igen. Jag har så framgångsrikt isolerat mig från omvärlden att jag nästan blir förvånad över att julrushen pågår där ute. Istället har vi ”julat” på betydligt gemytligare sätt — t.ex. genom att gå på vintergrötshäng med vänner hos Frank & Carlas för nån helg sen och sedan totalstjäla deras koncept och själva koka risgrynsgröt på vår egen vedspis i förrgår när Anna, Thomas och Elliot kom på besök på resvägen.

20171215_faaraskinn_001

Det har blivit så att de små doser jul jag fått i år har främst haft en klar retrovibb. Gröt som puttrar på spisen, ved som knastrar i kakelugnen, kryddnejlikor som trycks in i apelsiner. Väldigt många pepparkakor, med blåmögel och brie. Särskilt idylliskt var att på luciadagen hade en massa människor samlats i backen utanför vårt köksfönster för att åka pulka. Det såg så pittoreskt charmigt ut att jag inte ens hatade att så många människor i princip inkräktade på vår gård. Tenderar vanligen bli som en vresig, stereotypt territorial hund i sådana fall, ser ni, men inte nu. Ett julmirakel!

Kände mig just i går särskilt oldschool-julbockig där jag gick i mitt gamla fåraskinn bland tindrande ljusslingor, men också lite såhär:

belsnickel_dwight

Hmm. IMPISH OR ADMIRABLE? Den ständiga frågan.

Och på tal om utklädnader: Har tagit tillfället i akt att distansruva på ”min stil” under tiden jag var gravid och således haft en väldigt begränsad garderob. Det har varit givande! Har t.o.m. medfört viss utveckling. Det här kommer låta fånigt för alla som inte har en svartklädd gothhistoria, men: Fatta att jag inte längre känner mig utklädd i blå jeans med beige rock?? Det hade jag inte trott de senaste tjugo åren att någonsin skulle hända.

20171215_faaraskinn_002

Påbörjade ju i somras en ordentlig garderobsrensning, som pausades vid flytten och höggraviditeten. Nu har jag äntligen börjat gå igenom mina kläder igen och det är både hjälpsamt och motsatsen till det att min kropp inte ännu helt återgått till sitt vanliga jag. Vet liksom inte om allt kommer att någonsin passa igen. Men jag gör vad jag kan och under tiden läsfrossar jag i instruktioner och inspirationspepp för hur man förvandlar sig själv till minimalist samt skapar en kapselgarderob, med skräckblandad förtjusning. Ibland med mer förtjusning än skräck, men ofta tvärtom.

Tycker det låter som en dröm som plötsligt blir en mardröm. Som att först är man helt saligt hög på ruset och flyger omkring och skryter om ens plötsliga kvalitet-framför-kvantitets-livsstil, men så kommer man att tänka på den där ena blusen som man hade på sig den dääär kvällen och som skulle passa med aaallt annat och som skulle rädda så många fester och vardagar och som fan kanske Blenda skulle vilja ärva då hon blir äldre? Jag menar vem vet?! Jag ville alltid ha min mammas gamla kläder som jag såg på bilder men de fanns så gott som aldrig kvar. Och så då flyger man inte längre utan då håller man istället på att störta hårt ner på den numera blottade vad-har-jag-gjort-asfalten i bottnen av garderoben — förstås blottad eftersom att man idiotiskt nog tagit bort alla kläder som tidigare vadderat den — och då är det inte alls så värst drömmigt längre. Typ! Ni fattar.

Så att ja: Impish or admirable, jag sa ju det.

tant gör läderfynd

yta & stil

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

från det ena (spräckliga skjortor) till det andra (totalitära dystopier)

dagar & liv

20170301_spraecklig

På sistone då? Tja, jag har äntligen sytt om en skjorta jag loppade för antagligen över ett år sedan. Gillar denna typ av spräckliga mönsterspektakel som framför allt ses på tidstypiska nittiotalsskjortor men det är sällan jag hittar dem i rätt färgsskala och typ aldrig i kvinnomodell. Har övertygat Alfred om att köpa ett par skjortor i samma stil och min avundsjuka blev väl till sist för stor så jag köpte denna lila herrskjorta som jag sedan undvikit att titta på i garderoben eftersom den en bra tid kändes som ett dumt köp, men nu har jag äntligen sytt in den lite i sidorna och tagit bort ganska många centimetrar från axlarna. Därför är ärmarna inte heller hellånga, men det gillar jag egentligen. Sprättade också bort en bröstficka som satt för lågt och det känns så fruktansvärt bra att äntligen ha gjort det dumma köpet till ett absolut dubbelplusbra.

Dubbelplusbra, ja. Det ligger väl i tiden att fundera på dystopier och förslaget att ”politikerna ska bestämma om Yle” fick mig osökt att löpa en skräcklinje ut till nyspråk, d.v.s. det som talas i George Orwells 1984. Kortfattat går det ut på att synonymer försvinner, så att nyanseringar i språk försvinner, så att det ska vara lätt att uppfatta huruvida en person är för eller emot en idé. (Exempelvis, säg, totaliseringen av ett samhälle, som i 1984.) Istället för att beskriva något som ”förstklassig”, ”gynnsam” eller ”ansenlig” så beskrivs det som ”bra”. En del motsatsord tas också bort eftersom kommunikationen då blir mer exakt. ”Obra” är överlag tydligare än exempelvis ”ofördelaktig”, ”klandervärd” och ”undermålig”. Som förstärkelseprefix används ”plus”, eller ”dubbelplus”. Och kortfattat så kan vi väl säga att jag tycker att idén att politisera rundradion är dubbeplusobra.

På tal om obehagligheter i den samhälliga utvecklingen så hörslade jag i veckan klart Dave Eggers teknikdystopi The Circle. I likhet med 1984 beskriver den också en värld där allt vi gör iakttas, men i The Circle är det invånarna själva som efterfrågar och pushar på den utvecklingen. Det är egentligen inte så långt ifrån hur det ser ut idag — via sociala medier så vill människor synas och dokumenteras i jakt på kändisskap och/eller hågkomst medan de tävlar i popularitet endera mot andra eller sig själva — men förstås drivs det till sin spets i boken där det är ett enda företag som besitter s.g.s. all makt, och det är naturligtvis aldrig ett särskilt bra tecken.

Jag kände förstås igen mycket av det som beskrivs under berättelsens gång, t.ex. det här att folk mer och mer lever inte bara med men också genom internet och sociala medier. Det här tror jag inte att nödvändigtvis är en dålig sak, för en introvert och stundom folkskygg ynkrygg som mig så är det tvärtom väldigt tacksamt och skönt att finna att det äntligen finns en värld som passar även mig, men visst kan jag se en poäng i att det knappast har en jättegod effekt på anknytandet människor emellan när så mycket av vår kommunikation nu sker via att klicka ”gilla” istället för att skriva ”Jag gillar det här för att…”. Vi reagerar mer, men relaterar mindre, kunde vi kanske säga ganska förenklat. (Fast jag har kanske fel om detta?) Ja, boken innehåller mycket mer än detta, såklart. I kontrast till dystopin får vi också en skymt av det motsatta perspektivet, utopin, en idealistisk hägring där politikers fulla transparens genom konstant offentlig livestreaming omöjliggör korruption, eller där samhällets täckande videoövervakning avsevärt reducerar eller totalt eliminerar viss brottslighet, et cetera.

Hur som helst, under tiden jag lyssnade på porträtteringen utav detta upptrissade SoMe-samhälle där personernas åsikter om allt konstant ska förmedlas genom reaktioner så som smile eller frown så kände jag föraktet krypa i mig, men märkligt nog inte gentemot de personer som är superduperaktiva på sociala medier, gillar och delar och kommenterar hit och dit, postar tjugo bilder på IG varje dag för att synas uppmärksammas finnas och postar statusar på FB i stil med ”Jag tar en paus från Facebook nu, vi syns om några timmar” (har seriöst själv bevittnat detta och då kände jag väl lite att okeeej gulp du kanske borde ta en längre paus om du måste meddela om en sådan sak) — men däremot ett förakt gentemot de som delar såna där typiska SoMe-kritiska illustrationer på exempelvis Facebook. Ni vet typen, där människorna (eller mer specifikt: Facebookanvändarna) jämförs med viljelösa drönare som utnyttjas av maskinen. Och så är det typ tretusen delningar och sjuhundratusen gillningar på en sådan bild och jag känner bara såhär: FÖR HELVETE? Är detta ert sätt att bevisa för er själva och andra att ni inte är slavar för teknologin?? Åh wow, jag känner mig så jävla insiktslös och förlorad nu som inte lajkat den där bilden!!

Det var egentligen bara det jag ville härja lite om. Men kan också tillägga att det var någon på Goodreads som helt genialt beskrev The Circle som ”basically a campfire tale for introverts”, hihi. Det kan jag skriva under på. Blev inte rädd för sociala medier, men kände definitivt av obehaget för superextraversion… och såklart för totalitarism, men det är väl inget nytt.

halvylle

dagar & liv

20160927_001

Har tagit min tweedkavaj i bruk som höstjacka men hann bara bära den i två dagar innan det började kännas för kyligt. Äsch, och jag som hade börjat stortrivas med att gå omkring och se ut som en vilsen ryttare som tappat bort sin häst. Det blev liksom turbohöst i kväll. Nu sitter jag inomhus och huttrar, den här råa fukten nästlar sig in överallt, gamla dragiga hus med över hundra år på nacken är för den knappt en utmaning ens.

Trodde mig nästan ha hittat någon slags bloggrytm men så passerade plötsligt en vecka och lite till. Har tagit till mitt gamla, trogna knep när bloggandet känns trögt: ny layout! Inga stora förändringar, men ville ha något mer simpelt och nedskalat än den förra. Inga gratislayouter dög längre så jag bet i det sura äpplet — som egentligen smakar rätt sött och färskt — och köpte en som jag tyckte verkade behändig, och nu sitter jag här och knåpar med den så att den ska bli rätt. Har alltså lagt både tid och pengar på att förenkla layouten. Men jag klagar inte, älskar den här delen av bloggandet ju, att få koda lite emellanåt.

De flesta kvällarna sedan jag sist skrev har gått åt att knäppa bilder på mat, men mer om detta på lördag. Då ska ni, eller den som vill ha, få lite hjälp på traven med Lihaton Lokakuu.

I helgen gick jag på teater (skrev om pjäsen på Kulturvis) med Mikaela, Johanna och Alfred och hade en sån suverän kväll. Efter föreställningen fick vi sällskap av Carla och Jakob och så satt vi där och smuttade rödvin och diskuterade pjäsen. Utifrån sett kan sådant te sig fruktansvärt klichéartat och trivialt, men i situationen och så är det bara roligt och alldeles sprudlande intressant, det blaserade yttre intrycket till trots. Har alltid gillat att prata igenom kulturupplevelser i efterhand, men har nog aldrig förut gjort det så där i grupp direkt. Så oerhört givande, helt enkelt.

Nåjo, har inget av större vikt än så att komma med. Ska återgå till pysslandet, men ser så sträng ut på den första bilden så här är en fjäskigare som avslutning.

20160927_002

Det var allt för detta inlägg. Tack och… gnägg. /galopperar iväg

stupränner omkring

galej & samkväm

20160721_linnea_001

Befinner mig just nu i en stuga i Katternö, där jag sovit de två senaste nätterna, även om den senaste natten är den första natten på hela den här veckan som jag faktiskt känner att jag sovit. Åkte norrut efter jobbet i onsdags och tog semester, även om det var först sent under gårdagskvällen med popcorn i en stor skål och Stranger Things på Netflix (måste förresten prata mer om den serien nångång) som jag kände av att jag började varva ner. Vi firade min mammas 70-årsdag igår, en knapp månad i efterskott, på Katternö Byagård.

20160721_linnea_003

Alfred, som tog de här bilderna bakom byagårdsknuten, tyckte att jag såg ut som en president på dem. Själv känner jag mig alltid något som en sjöfarare i den där gulddubbelknäppta klänningen.

20160721_linnea_00220160721_linnea_004

Äh va fasen, två bilder till på det då. Med tanke på hur slutkörd jag var och hur mycket jag sprungit omkring den dagen så kändes det i efterhand mycket passande att det var vid en stupränna jag råkade stå.

Vi har nyss varit ut och filmat Jean-Michel Backlund för en hemlig specialbeställning som jag inte vet om någonsin blir offentlig. (Det är ju f.ö. inte jag som är hans egentliga kameraman, men jag fick hoppa in som vikarie den här gången.) Ikväll ska vi ut och äta med en hop kompisar till Pavis och imorgon tänkte vi försöka oss på gammaldags torg om vi orkar, och senare på en skvätt traditionellt Skolparkshäng på kvällen. Ah, Jakobs Dagar. Det är trångt och långa köer överallt, men jag gillar det. Har ännu inte hunnit åka in till stan sen vi anlände till nejden, så det ser jag fram emot.

20160722_naeckrosor

Hittade massor med näckrosor då vi var ute och filmade, så en bild på dem får avsluta rapporten. Kan för övrigt meddela att Selma sover med oss i stugan och springer omkring utomhus resten av dygnet. När jag lockar på henne kommer hon mer eller mindre galopperande över gräsmattan, lite som en ko som släppts ut på grönbete, men ivrigt och målmedvetet. Ganska otroligt vilken bra katt hon är. Lycklig och lyckad.

skogsblommigt

yta & stil

20160718_puderskog

Går omkring och släpar på en säck med fånig ångest idag som resultat av urusel sömn. Hela natten har jag bara halvslumrat till nu som då och en gång då jag vaknade mot morgonen hade jag så jäkla ont i min rygg och det visade sig vara för att jag låg i en omöjlig ställning och spände mig, fick kura ihop mig till en boll och ligga så en bra tid för att få nån ordning på ryggen igen. Har drömt en massa krångligheter, inte direkt mardrömmar men stressdrömmar, främst om saker som i drömmarna måste ordnas och bestämmas, men också att jag är en meningslös och påfrestande börda för alla i min närhet men utan att kunna göra nånting åt saken, et cetera.

Allt det där spökar hos mig fortfarande och jag har en obekväm känsla som jag inte ännu har lyckats skaka av mig. Med ganska jämna mellanrum så har något attackdykt över mig och så har det bara varit… ja, jävla jobbigt ärligt talat. Sådär som små ångestepisoder är, fastän en fattar att det i princip är obetydliga petitesser att härja upp sig över. (Eller ”härja ner”, vore väl bättre beskrivande.) Så det har inte varit min favoritdag idag.

Men nånting som är lite lustigt är att mina kläder idag faktiskt får mig att må bättre. Jag tänker på begreppet ”power suit”, d.v.s. sådana som exempelvis special agent Dana Scully ofta bar, men också på vad det egentligen betyder och vilka varianter det kan finnas av sånt. På sistone har jag fått dille på färgkombinationen puder-/gammaldagsrosa plus mörkt skogsgrönt, vilket jag har på mig idag. Och jag är så förtjust i färgkombinationen att jag har blivit riktigt glad av att skymta min reflektion i speglar eller butiksfönster. Det har piggat upp, helt enkelt. En annan bra sak dagar som denna är att ha ett par enorma solglasögon att känna sig lite anonym bakom. Jag inser att brills av denna överdrivna storlek egentligen medför det totalt motsatta till anonymitet, men det känns likväl tryggt.

I alla fall, ganska häftigt att kläder kan ha sådan inverkan på en ändå, och åt det glada hållet. Blir överdrivet obekväm då jag inte trivs i mina kläder, det gör mig hemskt missnöjd. Minns med retrospektivt obehag ett par mörklila utsvängda byxor i fejkläder som jag sytt själv (bör klargöras att detta var under tidigt 00-tal, så döm mig inte alltför hårt) som töjde sig och tappade formen efter en timmes användning — jag kände mig så bedrövligt ful i dem en utekväll och ville helst bara sitta ner igenom hela kvällen för att dölja dem. Min födelsedag var det dessutom, fy fan. Och fast jag numera oftast trivs i mina kläder så tycks det ändå vara ganska sällan som de har en sån här avgörande effekt, en sån kraft i sig. Vet ni vad jag menar? Har ni nån ”power suit” just nu?

Och extra roligt tyckte jag det var att tänka på denna dags färgskala och allt det då jag dessutom tog det som illustreras på bilden nedanför i beaktande.

20160625_linneor

Jag är en klyscha. På ett jäkligt långsökt sätt, förvisso, men ändå en klyscha.

Och nu är jag hemma i soffan och mår bättre. Alfred har i morse cyklat iväg till Åbo (ca 340 kilometer) för att han inte stod ut med mig längre (nånej, skoja ba, förhoppningsvis är det bara för att han hatar sig själv), och råkade videosamtalsringa mig i misstag för en stund sedan så jag fick se på då han cyklade. Kände ungefär att OKEJ DET KUNDE VA VÄRRE. Hehe hehe. Så det muntrade också upp!

Äh, känner mig tvungen att ändå förklara att det där med att cykla till Åbo är något Alfred alltså gör för skojs skull. På något förbannat vrickat sätt, är jag säker på, men likväl for fun.

rumpberättelser från en onsdagsnatt

synpunkt & reflektion

Jag vill börja med att visa vad jag hade på mig i onsdags, när jag gick ut på en nattklubb jag inte oftast går till, och jag står där och talar, skojar och skrattar med mina vänner, då en främling går förbi och klämmer mig på rumpan.

20160702_tweed_001

Det här. Detta. Ett par ganska lösa byxor. En överlag proper skjorta. Och så det som, av nån orsak, gör mig allra mest perplex: En freakin’ tweedkavaj?!

Han stannar inte ens upp utan bara tafsar i förbifarten, sådär lättsamt och vardagligt som en tydligen gör med okänt folk. Jag tittar bakom mig men mannen ser inte mot mitt håll innan han satt sig på en stol på motsatt sida av rummet och då vågar han först titta på mig, med en blick som växer sig utmanande. Och jag tror mig veta varför han verkar smått generad och osäker först — för att han visste att jag kunde bli arg. Men jag blev inte arg, så jag såg inte arg ut, och då tror han att han kan vara på rätt väg. Därför har han gått vidare till steg två, ögonkontakt. Att kvinnor kan tänkas bli arga på honom för steg ett, tafsning, det är inget hinder för honom att ge det ett försök.

Så då han sitter där och stirrar så känns det lite som att han har gjort sitt move i parningsleken och det har således blivit min tur. För det där ska funka, antar jag? Alltså vilken tölp. Önskar att David Attenborough med sitt filmteam hade varit där för det hade blivit en utmärkt naturdokumentär faktiskt. Alas, the clumsy male fails at his gruff attempts to woo the female.

20160702_tweed_002

Jag och mina vänner söker oss vidare till dansgolvet, där jag återigen mest bara står, så länge andra dansar. Jag har hängt min tweedkavaj över armen. Då får jag plötsligt ett par klappar på rumpan och jag känner bara att är detta på riktigt? Är det sant? Igen? Inom loppet av typ tjugo minuter? Vad är det här för ett jävla ställe? Vilka är de här sabla männen och varför finns kvinnor kvar här över huvud taget? Vad är det för en kultur som florerar här?

Jag är återigen mest bara perplex än arg eller upprörd. Att folk gör så här? Att de får ut nånting av det? Men den här gången vill jag ändå säga något så jag vänder mig om och en kille som nyss gått förbi mig tittar på mig över axeln, så jag antar att det är han som tafsat. ”SERIÖST?!” ropar jag, han bryter ögonkontakt och går vidare. Den gången verkade det inte ens som något i närheten av ett raggningsförsök, utan bara som… ja, jag vet inte. Som att det är väl självklart att han ska kunna klappa kvinnor på rumpan när de ändå har en rumpa och när nu han ändå råkar gå förbi dessa kvinnorumpor emellanåt. Fattar verkligen inte grejen, hur tänker såna riktigt där?

Jag kan inte helt veta att det var han som tafsade. Det var mycket folk där, men han var också enda som ens såg åt mitt håll. Om det var han, så fortsatte han kvällen med att dansa med en del av mina kompisar i.o.m. att han tydligen kände dem, alltså i princip bredvid mig, men utan att säga ett ord åt mig. För jag verkade ju kanske i mitt utbristande ha blivit arg, ni vet. Och när jag inte visar intresse, eller inte verkar ha blivit smickrad, så då tycks allt liksom ha blivit nollställt. Som att det aldrig hände. Det här känner jag igen från så jävla många gånger. Ingenting innan det räknas, förutom om jag mot förmodan skulle nappa.

20160702_tweed_003

Alltså. Det finns tyvärr värre saker att utsättas för, ingen fråga om den saken. Jag tycker inte att det är okej att någon okänd karl klämmer eller klappar mig på rumpan — tvärtom är det är ganska motbjudande och patetiskt och respektlöst — men jag hinner inte bli arg sådana gånger ändå. Det är över så snabbt och jag blir som många gånger konstaterat mer konfys än upprörd. Förbluffad av att det fortfarande finns personer som tror att det är okej att göra sånt för att initiera kontakt, eller för skojs skull, eller för uttråknings skull, eller bara för att bara för att.

Men någon dag senare läser jag om den anmälda våldtäkten under Zara Larssons konsert på Bråvalla, och reaktionerna hennes ilska utlöste (som Peppe skrev om här), och… ni inser att det här är samma struktur, va? Det här är en länk i samma jävla kedja. Det här är samma förbannade resonemang, uppfattning, attityd. Män får och ska ta för sig. Det hör till manligheten. Boys will be boys. Det är så vi uppfostrar dem.

Att tafsa är heeelt okej. Att någon kvinna inte uppskattar det är iiinga problem. Det är bara att gå vidare. För det är ju inte hela världen att ha tafsat lite. Vare sig kvinnan hade velat det eller inte. Nä, bäst att tafsa först och få reda på det sen, resonerar en del män.

Men ve den kvinna som blir arg på att män tar sig friheter med hennes kropp eller andras. Det är plötsligt bara hennes problem, eller snarare: Hon som har problem.

Eller kan vi tänka oss att problemet kanske är större än så, ändå, går djupare, likväl? Att roten kanske finns hos sjukdomen och inte symptomen? Kanske inte felet sitter hos de som reagerar på att folk gör fel? Kanske det inte borde vara värt det att någon kan bli arg, skrämd eller ledsen om du tafsar på dem? Kanske du bara borde försöka respektera deras rätt till deras egna kroppar?

Ärligt talat besvärar det mig att jag inte ens själv blir arg på att män tafsat på mig. Jag skulle verkligen ha all rätt. För att det är min kropp. Min.

För övrigt är det naturligtvis inte okej att kvinnor oinbjudet tafsar på män heller. Men använd det fan inte som nåt slags motargument till varför det är okej att män tafsar. Det motbevisar inte heller feminism, trots populär missuppfattning, det påvisar ännu en struktur som feminister överlag inte är okej med och vill få bort.

Och då vi ändå håller på så kan vi ju verkligen släppa det här med att det spelar någon roll vad någon har på sig. För fan, en tweedkavaj! Jag kan inte komma över den grejen, det känns så absurt. Jag kände mig liksom värdig och respektabel i den, på nåt sätt, men haha nope. Det spelar verkligen ingen roll. Jag gör inte det. Bara att jag har en kropp.

Men inte att den är min.

P.S. För mer läsning om nattklubbstafskulturen i Vasa/Finland/världen så rekommenderar jag Chevelles inlägg från tidigare i sommar.

giftvas & mockakjol

yta & stil

20160611_giftmocka_001

När jag var på jobbet igår så frågade Alfred av mig om jag vill åka på loppis för andra dagen i rad. Han var på jakt efter klädsel för sitt spexeri i Åbo ikväll, och jag är annars bara fanatisk vad det gäller loppisar och därför jublade jag naturligtvis ett ja till svar. Så direkt efter att gårdagens arbetsdag var över så åkte vi iväg, och jäkligt nöjd är jag med det, för jag gjorde bland annat dessa två fynd. Eller jag vill säga att jag gjorde särskilt dessa två fynd.

20160611_giftmocka_002

Fynd #1: En kort a-linje-kjol i sliten chokladbrun mocka, gissar att den har runt 50 år på nacken. Den tycks sakna en knapp längst ner men det märkte jag först när jag såg de här bilderna. Men hur som helst, och som ni kanske vet, så har jag inga problem med att det syns på gamla saker att de är gamla, så kjolens ruggiga textur var inget hinder för mig att slå till. Skulle antagligen helt tvärtom känt mig mindre dragen till den om den hade sett splitterny ut. 5€ gav jag för den.

20160611_giftmocka_003

Fynd #2: En femkantig medicinburksbrun glasflaska med texten ”gift” på. Vi har nu som då funnit oss i behov av en större vas, och denna tyckte jag att var alldeles förtjusande och perfekt för ändamålet. Har ingen aning om ålder på den, mina googlingar misslyckas. Kan säkert också vara nytillverkad. Tvekade lite inför priset som var 7€ men insåg, efter Alfreds påpekan, att ifall den hade funnits i en vanlig affär istället för på loppis så skulle ju sju euro vara helt okej.

20160611_giftmocka_004

Köpte på hemvägen en blombukett att inviga vasen med. Det är många år sedan jag burit en minikjol, tycker att de inte riktigt har känts som min stil, men då har jag inte heller haft någon som den här. Ser ni förresten den där långa skråman längs med min högra underarm? Den, och många små där runtomkring, är en souvenir från Selmas möte med två hundar här ute på gården. Hon var inte överförtjust i deras närmanden.

20160611_giftmocka_005

Men jag blev inte sur på henne. Hon är snäll egentligen.

la vie en rose

yta & stil

20160529_rosa

För några år sen köpte jag ett gammaldagsrosa nattlinne. Det var där som det skära letade sig in i min (nuvarande) garderob, och till mina dagplagg via en diskret pudrig nyans i form av en blus. Sen dess har jag utökat min vispgrötstonade samling med tre andra plagg — ett par oanvända, vida och högmidjade byxor anno 70-tal, 2€. En skjorta med smalt knytband vid kragen, gissningsvis 80-tal, 0,50€. En ärmlös topp i stadig trikå, antagligen 00-tal, 2,50€. Jag vet att jag ofta babblar om hur fantastiskt loppis är, men det måste sägas att även här har vi ju en fördel — det kan vara så förmånligt att testa på något som känns osäkert och otypiskt ens trogna, trygga stil.

Då jag var liten utvecklade jag plötsligt en stark aversion gentemot rosa som höll i sig en antagligen ganska kort men intensiv tid, sa att jag tyckte färgen var ful. Det tror jag att jag aldrig egentligen tyckte, utan troligen var det mer nån slags rebellisk protest mot att vara ”typisk”, för redan då är ju alla barn medvetna om att rosa är en ”typisk flickfärg”. Jag vet inte om min avsmak alls var förknippad med själva flickigheten, men inte verkar det alltför långsökt att tänka sig att jag hade just en sådan inställning även jag — d.v.s. att det är något pinsamt och larvigt och omyndigt med att vara alltför ”flickig”. Det känns ju inte obekant direkt.

Det är nog hemskt intressant det här hur laddad färgen är, även om jag har använt rosa i många perioder av mitt liv har jag s.g.s. alltid varit kräsen med vilka nyanser som jag varit okej med eller känt den minsta dragning till att klä mig i. Cerise, lax, hallon och numera gammaldags. Det är så lätt att förknippa de rosa nyanserna med olika egenskaper, dra paralleller till olika identiteter.

Känns som att jag borde komma fram till något i det här inlägget men… eeeh nä. (Tror för övrigt att Nanó har bättre koll på rosakodningen!) Försöker mest bara hitta något slags strå att gripa tag i i detta plötsligt halmiga bloggprojekt, har så kommit av mig den senaste veckan att jag knappt ens kommit ihåg att jag har en blogg. Är rysligt tafatt och fumlig. Men äh, detta har hänt och blivit sagt tusen gånger förut! Kan bli lite förundrad över att det fortfarande är så lätt hänt för mig att glömma hur bloggandet fungerar för mig, efter alla dessa år, men det är väl sådan jag är bara. C’EST LA VIE EN ROSE för att sammanfatta detta någorlunda prydligt fast mest långsökt. Men ändå.