Två års marginal

I går var det exakt två år sedan jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt. Tog en bild på testet, placerat på den tvättmaskin som numera agerar skötbord. Det känns både som tio år sen och som typ bara förrförra veckan som det var den 23:e januari år 2017.

Känns också som att i nåt parallellt universum sitter jag fortfarande där och stirrar, alldeles oförmögen att ta in det. Varje gång det kändes som att det kanske skulle sjunka in en aning så bara kastades det upp i luften igen som en besynnerligt sprattlig pannkaka. Märkligt att det ska kännas så overkligt att bli gravid. Det har ju människor blivit sedan mänsklighetens begynnelse. Det torde inte vara särdeles chockerande att det händer, är vad jag menar.

Processed with VSCO with b1 preset

Fast jag verkligen känt på mig att jag var gravid så tyckte jag också att det verkade mycket, myyycket mer troligt att jag bara inbillat mig. Det logiska var att det skulle visa sig varit blott en tankelek, en jävligt ängslig och nervös sådan, men samtidigt upprymd och spännande. Jag hade förväntat mig att det skulle gå såhär: resultatet negativt, känslorna överraskande starkt besvikna på detta, och tvivlen jag kände därmed upplösta tills nästa gång. Hade inte det varit väldigt rimligt att det skulle ha gått så? Liksom, det hade varit en sån historia som fått folk att tänka: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Så jag blev nog väldigt paff ändå, när två mörkröda streck uppenbarade sig och röt ”positiv”. Det var liksom ingen frågan om saken, egentligen, men ändå var det svårt att tro det var sant. Och de där tvivlen jag kände blev ännu starkare för att jag inte blev exalterad, så som folk alltid blir på film och gulliga hemmavideor. Fast allt det har jag ju skrivit om förr. Ska inte vältra mig i det förflutnas existentiella kris, men ville bara sammanfatta det lite för att sen spola två år framåt och konstatera: Blev inte så jävla piss ändå!

Processed with VSCO with b1 preset

Nu har vi denna femton-snart-sexton-måning här hos oss, med snart tolv tänder och hår som lockar sig i nacken då det blir fuktigt. Hon vinkar och kastar slängkyssar åt mig över axeln på Alfred när han bär iväg med henne för att nattas och tuppluras. Hon kramar mjuka saker och gnyr ”mmm”, som att det blir lite för svårt att hantera att den mjuka saken bara är lite för gullig.

Ibland tittar jag på henne och blickar tillbaka på den där graviditeten jag hade — låga stunder som höga — och tänker, tänk att det var just hon som var där inne! Det där lilla hallonet som blev en saltgurka som blev en aubergine som blev en cantaloup, eller vad det var som min graviditetsapp jämförde henne med.

Så här säger förstås alla föräldrar, men jag är glad att det blev just henne, att det blev just då. Det känns ju så här: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Bläddrade lite i arkivet och hittade en annan bild tagen samma datum, fast i fjol. Då var ju Blenda bara runt 3,5 månader gammal. (Ändå bar hon samma kofta som hon faktiskt hade på sig tidigare idag, heh.) Men titta:

Processed with VSCO with b1 preset

Ganska långt samma min ändå va? Samma datum, olika år, samma person. Samma Blenda Mo.

Annonser

Till överlopps

20170924_ros

Till den här dagen för ett år sen var Blenda beräknad att anlända, men hon lät oss vänta på henne i två veckor till. (Mer om den dagen D hittar ni här.) Den beräknade dagen gick vi ut på en promenad bland övermogna äpplen och utblommade rosor. Minns att jag kände mig ganska likadan. Kanske särskilt i form och massa, det vill säga rund, tung och kompakt. Men också lite såhär fem före att falla. BÅMP, skulle det låta.

Nu råder det en babyboom i min bekantskapskrets, så många som är gravida eller som nyligen fått barn. Eftersom att jag numera är en sådan som blir HELT into it när nån ska få barn så tycker jag att det är sjukt roligt. Blir liksom lite spadrig och framför allt har jag lätt för att bli störigt ”för *mig* var det så här då”. Och tänker jag alltför ingående på det kompisen har framför sig så finns det risk för viss blödighet också.

Önskar att de alla bodde i Vasa, förstås! Men nu får jag förbereda Blenda på att ha massor av brevvänner om några år istället.

Sedan min egen graviditet så aktar jag mig för att jubla när vänner och bekanta berättar att de är gravida. Eller det beror förstås lite på hur de säger det och jag försöker behärska mig och pejla läget först. Jag vill inte vara en av de som beter sig som att jubel är det enda sättet att känna, som att det är så och uteslutande så man måste känna direkt. Det gjorde ju inte jag (hör ni hur lätt jag hamnar dit? ”För *mig* var det så här då”), och jag var till och med rädd för sådana reaktioner.

Förr tänkte jag alltid ”Oj! HJÄLP. Wow! Det här måste vara kul för dem!” och sen sa jag glatt MEN ÅH GRATTIS. Sen visste jag sällan vad annat jag skulle säga. Som att det var punkt slut där, som att det var något alldeles okomplicerat och/eller omöjligt att kommentera vidare. Ibland kunde jag se en viss tveksamhet i deras blick en bråkdels sekund men jag fattade aldrig. Tänkte alltid att det berodde på mig, att jag verkade för glad, att det blev konstigt att jag skulle tycka det var så jävla härligt. Eller att de genomskådade mig, att de förstod att jag inte själv kände mig redo för att få barn, och att jag borde ha haft följdfrågor och kommentarer för att dölja detta. Att det kanske rent av var lite oartigt att inte ha? Fult att låta en sån stor händelse falla så platt, liksom. Eftersom att det är på mig som världens nav det hänger på att inget ska kännas konstigt ni vet!

Nu frågar jag alltid ”Hur känns det?”, ”Hur har du mått?” innan jag jublar. Eller jag försöker. Jag känner ju fortfarande MEN ÅH GRATTIS, och onekligen har det ju blivit svårt att dölja det. Om jag någorlunda tar mig igenom det brukar jag ivrigt berätta åt Blenda sedan, ”Blenda du ska få en till KOMPIS! Har du hört? EN NY LITEN KOMPIS!!”.

Och det fattade jag nog verkligen inte för ett år sen att det skulle bli så, men det är ju faktiskt en sak som är en mycket klar fördel med att själv ha en liten kompis där hemma. Att man har en person till att rikta sin glättiga överloppsiver åt! Delad glädje och allt det.

Bebisar, bebisar, bebisar

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

v for victory

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.

en berättelse från ett barnbördshus

Har haft detta maratoninlägg på gång bland mina utkast i flera dagar och det är nog ingen direkt förlossningsberättelse, men snarare något att leta reda på om typ några år eller ett decennium och Blenda frågar ”Hur gick det till när jag föddes?”, och jag kommer vara för lat för att berätta och då kan jag istället sticka detta åt henne och bara ”Tyst unge, stör mig inte”, och sen återgå till min dagstidning.

Skoja bara, vi kommer väl ändå inte ha dagstidningar om tio år. Hur som helst, låt oss spola tillbaka till början och sedan backa lite till —


20171006_001

FREDAG 6/10. På morgonen åkte vi in till sjukhuset för övertidskontroll, där vi efter testerna beslöt att vänta tills följande morgon med igångsättningen. Fick en jämförelsevis mild hinnsvepning som vi hoppades att skulle sätta igång grejer naturligt. Det kändes lite mesigt att tacka nej till en ordentlig igångsättning, men jag hade verkligen ingen bra fiilis den här dagen. Dessutom hade jag sovit så dåligt, resonerade vi. Kändes klokt att skjuta på det en dag så jag fick samla mina krafter, tyckte vi. Så vi åkte hem igen.


20171007_001

LÖRDAG 7/10. Nå, följande natt sov jag spöktimmen, men inget mer. D.v.s. mellan tolv och ett på natten. Det kändes som en total mardröm, särskilt att tills klockan åtta på morgonen pallra sig iväg till förlossningsavdelningen. Jag var med andra ord inte jättepigg på bilden ovanför medan en maskin mätte mina sammandragningar och bebisens puls.

Efteråt skulle vi träffa en läkare, runt tio minuter skulle vi behöva vänta. Men det blev över en timme, och det är såklart sådant som kan hända, jag förstår det. Problemet var att jag började må så illa utav sömnbristen och att jag inte ätit på flera timmar. Jag var mycket olycklig och ville åka hem, men fick istället en yoghurt och då mådde jag bättre igen lagom tills att läkaren kunde ta emot oss.

Jag ville verkligen bara sova. Vi bestämde att jag skulle åka hem, ta en halv sömntablett och komma tillbaka kring fyratiden för att sätta igång förlossningen kemisk väg. Men först skulle jag få en hinnsvepning och denna var så fruktansvärd att jag ännu är lite i chock. Haltade ut från sjukhuset och satte mig kutryggig i bilen och försökte att inte jämra mig vid varje minimala gupp, sväng och inbromsning. Klockan var uppskattningsvis kring halv tolv.

Kom hem, tog sömnmedicinen och lade mig ner för att sova. Låg i ungefär en timme men min korsrygg, mage och vad jag antar att var livmodern värkte så mycket att jag inte kunde sova. Hade en så hög ”grundsmärta” att jag inte heller förstod att de stunder då smärtan intensifierades kunde bero på värkar. Jag bara flämtade och halvgrät om att det inte kan vara meningen att det ska vara på det här viset. Jag var samtidigt rädd för att åka tillbaka in till sjukhuset för jag tänkte att då blir jag ju igångsatt — allt jag ville göra var ju att sova. Sedan började vi mäta smärttopparna och de höll i sig mellan en halv till en minut och kom med en till tre minuters mellanrum. Ändå var jag osäker på vad som var på gång, så jag bad Alfred ringa BB och de sa åt oss att komma in.

Jag kände mig lugnare direkt dörrarna till förlossningsavdelningen öppnades, värkarna avtog t.o.m. lite. Nu var jag trygg bland folk som hade koll. Förlossningen hade startat och jag behövde alltså aldrig någon kemisk igångsättning. Ritva som gett mig yoghurt på förmiddagen tröstade mig och sa att jag klarar det där, fast jag inte sovit. Hon lät säker på sin sak och fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

20171007_002

Värkarna ökade igen och hann bli ganska jävliga, kunde bara ligga och blunda medan de varade för jag klarade inte av att se människor då, kan inte förklara det men det kändes som att hjärnan överbelastades. Gick sedan direkt från noll värkmedicin till epidural. Klockan var då ungefär halv tre. När anestesiläkaren gjort sitt så blev plötsligt livet inte bara uthärdligt utan faktiskt också ganska jäkla trevligt, eller så som jag skrev åt mina kompisar när jag skickade bilden ovanför åt dem för att berätta om att jag befann mig i startgroparna: ”Nåjåå ingen beeb ännu men den observanta ser att jag förlöst en rågsmöggis. Finländskt! Har fått epidural så nu vill jag inte ens kasta mig från sjukhustaket längre.

Nej, en dröm var livet sannerligen inte då innan. Tacka gudarna att vi har tillgång till bedövning och smärtlindring, de av oss som vill ha det.

Döpte f.ö. rågsmörgåsen till Råger. Vi var mycket stolta över honom.

20171007_003

Värkarna försvann inte men kändes annorlunda med epiduralen, den vassa smärtan tonades ut och kvar lämnade ett dovt, tungt tryck nånstans kring korsryggen och ändtarmen som ungefär kändes som en överdrivet massiv förstoppning. Sa vid något skede åt Alfred att det känns som att jag ska bajsa ut ett bowlingklot och han ba ”Nå… det är väl inte så långt ifrån”. Herrejävlar, tänkte jag, han hade ju inte fel. KUL!

Något som funkade för mig att ta mig förbi värkarna och allt det var att prata med mina kompisar mellan varven, rapportera om läget och flamsa. Så det gjorde jag! Min barnmorska kom och tittade till oss nu som då och tog bra hand om mig. Alfred och jag pratade en massa och jag tror att vi hade ganska roligt under den tiden som bedövningen fungerade som bäst men å andra sidan så var mitt omdöme kanske inte det mest pålitliga.

20171007_004

Tyckte t.ex. att det var otroooligt roande att grejer dinglade från ett hål i min rygg så jag bad Alfred ta bild på det. MEN! Precis då överrumplades jag av en värk!! Det ser ut som ett jäkla skådespel till höger men näppan, sådär kan en värk alltså se ut, exempelvis när epiduralen håller på att släppa. (Fick fler doser vartefter.)

Vi spolar här framåt till att jag var tio centimeter öppen och det började bli dags för krystskedet. Vad som händer då är att värkarna förändras och börjar kännas annorlunda, man pratar om krystvärkar. Med guidning utav barnmorskan Linda försökte jag krysta ett par gånger men jag förstod inte hur jag skulle göra och Linda sa i princip åt mig att lägga ner. Hon förklarade att det brukar ta en stund innan kroppen förstår vad den ska göra, och sen då den gör det så är den redo, och att tills dess kan jag bara avvakta. Jag kommer känna ett behov av att krysta, sa hon. Att det kommer vara nästan omöjligt att inte göra det.

Klockan närmade sig skiftbyte och barnmorskan gick iväg för att lämna rapport. Nå, förstås får jag under tiden en värk som känns precis sådär som hon beskrivit. För att göra en lång historia en gnutta kortare så går det så att jag har två barnmorskor vid min bädd när Blenda är på väg att födas, och jag hade en enorm tur där. Dels tror jag att jag ville ta mig i kragen och krysta som fasen för att jag redan kände ett band till Linda så jag ville gärna föda innan hon åkte hem. Sen så fungerade det suveränt för mig att jag hade två kunniga kvinnor som dessutom var överens om allt — det gjorde att jag litade på dem till tusen procent. Jag mesade ur under en krystvärk eftersom att jag noterade att ingen höll emot vid mellangården och jag hade ju hört och läst om det finska greppet och jag var svinrädd för att spricka och jag bara ”Men ska ingen hålla emot?!”, och de svarade båda två, unisont, att jooodå men det kommer senare. Jag förstod inte alls varför för jag kände ju tvärtom väldigt starkt att EEEH näe u guys det är nog nu om någonsin ni ska hålla, men i.o.m. att de var så himla ense om sin sak så knep jag käft och krystade ordentligt vid nästa värk. Så började jag svära och de hyschade mig, sa åt mig att sluta prata och krysta istället, och jag lydde. Sen sa de åt mig att sluta krysta fast det känns som att det är det enda jag vill göra och jag lyssnade och jag höll tillbaka — här var tydligen Blendas huvud halvvägs ut — och några sekunder senare halvgrät jag att jag inte vet vad jag ska göra och frågade om jag fick krysta och de sa ja, så jag krystade, och ungens huvud var ute och då direkt var lättnaden så ofantlig att… att… nä, jag vet inte ens.

Hon föddes halv tio på kvällen. Det aktiva krystskedet varade bara i åtta minuter och fy fan så jag lider med de kvinnor som uthärdar det i en timme eller mer. Medeltalet för förstföderskor är en halvtimme, läste jag. Så jag verkar ha hittat lite djävlaranamma i mig ändå, eller sisu as we call it in Finland. Men mest tror jag att jag bara hade tur. Hon låg rätt, etcetera.

20171007_005

Och så här såg det ut några stunder senare. Den initiala megachocken hade börjat lägga sig för oss båda två. Liksom VA FAN en jäkla BABY kom ut ur mig???

20171007_006

Vi förflyttades till vårt familjerum och Alfred åkte hem för att sköta om katterna men återvände sedan. Jag var jättedåsig. Gavs i uppgift att dricka massor med vätska och gå på toa och tömma blåsan ordentligt innan jag somnade men då jag försökte gick det absolut inte att kissa. Höll på att förlora förståndet av nödighet och utav att aldrig få sova, så jag bad om en kateterisering och blåsan tömdes på NIO frickin’ deciliter urin. Tyckte att ni borde veta.

Sen sov vi. Vaknade nu som då av att Blenda gnydde och grät, men jag tror att jag sov ganska djupt där emellan. Helt bisarrt hur overklig den där natten kändes och samtidigt så ”naturlig”, i brist på bättre ord.


20171008_001

SÖNDAG 8/10. Tiden gick både snabbt och långsamt där på BB, tycker det är jättesvårt att få något slags pålitligt grepp om den. Aldrig förr har den tett sig som så mycket av ett gummiband — minuter känns som timmar men timmar känns som sekunder.

20171008_002

Förstås passade vi den här dagen på att fråga henne saker som ”Är du född igår eller?”. #skoj

20171008_003

Här hade hon hicka och var så jäkla gullig, och jag var dessutom lite skadeglad för haa haa äntligen hade hon hicka utanför min mage. Som jag har stört mig på det där eviga spasmandet.


20171009_001

MÅNDAG 9/10. Vi övade på att klä på henne, till vänster. Det var inte jättelätt, om vi säger så.

Vi hade hoppats på att kunna åka hem den här dagen, eftersom att varken av oss var i akut behov av vård och eftersom vi ändå bor så nära sjukhuset så kändes det nästan fånigt att vi var kvar där. Trots att vi blev suveränt omhändertagna där så kan jag aldrig helt slappna av i dylika miljöer, platser med många olika människor och ihållande stimuli. Har också alltid haft svårt att anpassa mig enligt andras rutiner i längre perioder, vill göra saker i min egen rytm och fast det är superlyx med välbalanserade måltider som serveras flertalet gånger om dagen, till exempel, så börjar det till slut klia i skinnet på mig. Jag är nog bara en för obekväm person, tror jag, för upplägget är ju sannerligen bekvämt, säger definitivt inte annat. Det kändes väl lite som att vi/jag hade två rutinsystem att anpassa oss efter — både BBs och bebisens.

Det verkade först lovande att vi skulle kunna åka hem på måndagen, men på förmiddagen visade det sig att eftersom att jag ändå förlorat en del blod under förlossningen och Blenda hade haft en aningen förhöjd temperatur under söndagskvällen, så ville de inte släppa iväg oss. Snopet eftersom jag saknade katterna så, mest. Men det rörde sig ju faktiskt bara om en dag.


TISDAG 10/10. Och så kom dagen då det var dags för hemfärd! Klädde Blenda i en igelkottshoodie (till höger på bilden ovanför) och hon var nu så sabla bedårande att vi båda blev typiskt odrägligt 2000-tals-föräldriga och knäppte cirka hundra bilder var på henne.

20171010_001

Sen fick hon sätta sig i babyskyddet och där fortsatte fotosessionen för KOM IGEN, kolla poseringen. Vi gavs inte en chans ju. Pirriga stegade vi sedan ut från barnabördsavdelningen och åkte hissen ner.

20171010_002

Och vi kom hem till en höstig gårdsplan med flaggan i topp. I bilen hade vi funderat varför det flaggades, men kom sen på att det förstås berodde på att det såklart var Blendahemfärdsdag. Tänk det! Alltför vänligt Finland, vi är verkligt hedrade. Stort tack!

blenda mo

20171008_blendamo

Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.

Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.

Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.

Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.

…på den sjätte smäller det? kanske? eller?

20171004_tjenalimpan

Det känns tjatigt att återigen säga samma sak men det tycks hur som helst ändå vara det huvudsakliga temat för de flesta andra jag har kontakt med dessa dagar (också), så låt gå då: Nej, ingen bebis ännu. Fast det är förhoppningsvis sista gången jag säger den saken, ganska definitivt är det i alla fall sista gången jag bloggar det. Imorgon ska jag in till sjukhuset på övertidsgranskning och eventuellt därefter igångsättning, lite beroende på hur situationen är på BB och sådant — men många dagar till av väntan blir det oavsett inte.

Jag har känt mig snopen över att kroppen inte självmant satt igång förlossningen (ännu, i alla fall). Jag hade hoppats att jag skulle kunna förlita mig på den, eller vad jag ska säga, och jag hade faktiskt inte trott att den skulle dra ut på tiden så här pass mycket att igångsättning verkar sannolikt. På något vis har jag varit mer förberedd på att det kan sätta igång när som helst och i en månads tid har jag tänkt på att en sådan kalldusch kan överrumpla mig när som helst. Om jag går och handlar, kommer vattnet gå på butiksgolvet? Om jag går och lägger mig, kommer jag väckas utav värkar? Sådana semi-förväntade överraskningar har jag halvt förberett mig för. Märkligt nog känns det inte alls likadant att nu veta att det antagligen blir igångsättning imorgon, det känns istället som en betydligt mer markant chock att smälta. Den faktiska innebörden av det hela slog mig under gårdagsnattens småtimmar och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes naturligt, väntat eller lugnt. Istället var det mer en sån här MEN HERREGUD VA FAN?!?-känsla som snabbt dränerade huvudet på blod. Under dagens lopp har det väl nu som då sjunkit in lite och typ under den senaste timmen har det väl ändå börjat kännas ganska hanterbart, fast det är absurt och ändå så reellt. Liksom så verkligt att det blir overkligt.

Hoppas på att få ordentligt med sömn i natt. Fast med tanke på hur nätterna de senaste veckorna varit, och på morgondagens planer, så känns det inte riktigt troligt. Har inte hunnit bli nervös ännu men misstänker att det nog kommer kännas lite mer än lagom pirrigt att lägga sig och därmed bädda för imorgon… oooch eventuellt typ resten av livet då, ni vet.

Ja-a, gott folk. Hur ska jag avsluta ett sådant här inlägg då så mycket tycks hänga i luften? Vi får höras vidare va.