Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts tagged graviditet

Choose another tag?

20170716_00120170716_002

Har inlett min sista jobbvecka innan semestern, som sedan övergår till mammaledighet, och jag har nog aldrig förr känt så starkt inför ledigheten. Kanske för att jag vet att jag inte alls kommer vara särskilt ledig, inte till att börja med i alla fall, nu när vi är mitt uppe i flytten och renoveringen, och för att jag därför i flera veckor nu har känt att jag inte egentligen skulle ha tiiid att jobba längre när det finns så mycket annat jag kunde och borde göra.

Kanske också för att varje arbetsdag blir mer och mer av en fysisk prövning, det går bara inte att hitta en bekväm ställning för de sista tre timmarna varje dag. Ryggen värker medan fötter och ben svullnar och somnar. Likväl är det inte (ännu) tillräckligt plågsamt för att sjukskriva sig, men definitivt tillräckligt för att inse vilken jäkla lyx det är att jag kan ta ut min semester och således kunna ta ledigt redan utan att det snattar någon tid ifrån själva mammaledigheten och utan att behöva återvända till jobbet där emellan. Långledigt!

20170716_00320170716_004

I söndags målade vi klart golvet i vardagsrummet och medan färgen torkade mellan varv tre och fyra latade jag mig i sängen iklädd stödstrumpor och min relativt nyligen loppade kimono/morgonrock och väntade på att Alfred skulle hämta sojawraps. Fördrev tiden med att ta selfies, som ni ser. Ser så fram emot att ha tid åt sånt, att bara kunna slappa, utan påträngande tankar om vad som borde och kunde göras. Ser för den delen också fram emot att ha mer tid att blogga, att nu som då faktiskt känna att jag har tid att samla och sätta ord på mina tankar på det där sättet som bloggandet möjliggör. Snart, hoppas jag.

Fick förresten hjälp av en supertrevlig dam på apoteket när jag köpte stödstrumporna. Det fanns några olika sorter där och jag visste inte vilka jag skulle ha och då erbjöds jag guidning ur vilsenheten. Hade precis bestämt att jag skulle testa dessa då hon liksom utbrast ”Men vänta! Vi måste se efter så att du inte tar HERRMODELLEN” och jag med klara rödstrumpefasoner kunde inte hålla mig ifrån att sätta fram ett roat ”Åh jasså, och jag som trodde att vi hade likadana fötter 🤔🙃🙂”.

Kanske var det tack vare att kunden alltid har rätt men hur som helst så fnissade hon till fast jag var förberedd på platt fall — bra grej på så vis att skoja i affärer, ens humor duger liksom där redan bara p.g.a. personalens kodex. Kunde sen konstatera att differentieringen mellan ”dam” och ”herr” för dessa strumpor antagligen åsyftade storlek. För, ni vet, en dam har aldrig fötter större än storlek 39 och en herr aldrig mindre än 40, förstås. (Men om det höll jag tyst.)

I övrigt så hittar mitt hår volym ibland för att jag nu för tiden tvättar det endast en gång i veckan. Det gjorde jag alldeles nyss så nu ser jag ut som en dränkt och vattenkammad larv igen, med kulmage. Var icke rädda om ni ser en överdimensionerad sådan åla sig fram på stan denna vecka. Det är bara jag som inte orkat ta ett enda steg till på mina ständigt värkande preggotrampdynor. Jag kan vinka åt er om ni är osäkra på att det faktiskt är jag som ligger där, men allra säkrast känner ni igen mig på mina strumpor. Långa ända upp till knäna, löjligt spända kring svullna benvalkar, svarta med asymmetriska vita målarfärgsfläckar och specifikt formstickade FÖR EN DAM.

20170702_linnea

Tredje trimestern. Fortfarande känner jag skräcken ibland, än så länge mindre inför förlossningen än vad jag trott att jag skulle men istället mer inför det där att sen faktiskt ha en bebis att ta hand om, vilket fortsättningsvis känns totalsjukt nästan jämnt och ibland så omvälvande att det blir obehagligt. Det är så mycket av det som hör till den tiden som jag känner absolut noll dragning till. Alla säger, inte sällan med ett visst bitterljuvt nostalgiskt tonläge, att bebistiden kommer att rusa förbi, och jag känner ungefär såhär: Lovar ni?

Läser kommentarer i vilka föräldrar berättar om vad det är som är så givande med att ha barn, vad det är som gör att det är så Värt Det samtidigt som det låter så jäkla jobbigt, och det här med att vara så behövd dyker upp, att vara så villkorslöst beundrad och viktig för en annan varelse. Föräldrarna rapporterar saligt om detta och en sekund tycker jag mig förstå hur smickrande det måste vara för egot, men sedan känner jag blodet lämna huvudet för herregud det låter ju samtidigt som en jävla mardröm. Egot kan dra åt helvete, what about ORKEN?! Mitt behov av att få vara ifred? Det är ju därför jag t.ex. är en kattmänniska och aldrig har kunnat tänka mig att skaffa hund, för att jag tycker att de verkar kräva, be och vara i behov av så mycket. Ja ja, fattar att det inte sedan är samma sak eller säkert ens jämförbart, men ändå, bara för att någorlunda illustrera tanke-/känslobanorna här.

Jag förstår också att detta är sådant som kommer ordna sig så som det gör för de flesta. Även om jag aldrig blir totalfrälst och pladaskförälskad i småbarnsföräldraskapet så fattar jag att jag säkerligen hittar ett sätt att hantera det och tycka att det mestadels fungerar och är Värt Det. Jag måste ju det. Men när jag läser tankar kring graviditeter så är det alltid så himla mycket längtan. Sådan kan-knappt-vänta-iver som jag inte riktigt kan relatera till. Visst kan jag också känna mig nyfiken på vad det är för en typ som gömmer sig bakom naveln, tycka att det är spännande på ett tryggt sätt när hen sätter igång och sparkar som en galning, eller bli orolig för att något ska hända med bebisen och så vidare, men mina känslor är ganska brett spridda över hela spektrumet och håller sig definitivt inte endast inom den rosaskimrande sektorn. Tyvärr.

Förhoppningsvis har jag ännu lite mer än en fjärdedel av den hela graviditetstiden på mig att ta den skarpaste udden av allt sådant som känns läskigt, obekvämt och svårt. Första halvan av graviditeten gick så snabbt att jag i panik började gripa blint omkring mig i jakt på en nödbroms, och jag kände mig också vimmelkantig när jag insåg att två-tredjedelar-sträcket passerats. Det som låtit mig andas ut en aning är det faktum att tiden ändå tycks gå ner i tempo vartefter. Det bästa som kunde hända är att den saktar ner så mycket att jag blir otålig och ivrig innan det är dags för förlossning. Jag vill så väldigt gärna uppleva det, bara en liten snutt oavbruten tid av okomplicerad längtan och glädje. Hoppas att jag hinner.

Det är tröttsamt att befinna sig i detta skede av graviditeten. Jag blir andfådd utav ingenting, jag kan inte gå lika snabbt som jag skulle vilja, jag får ont i ryggen när jag sitter och ont i fötterna när jag står, jag har halsbränna varje dag, jag är alltid spänd i vaderna och får lätt sendrag i dem, jag sover ryckigt och ytligt, jag är känslig och trött och generellt instabil, jag svettas mer än vanligt och känner mig alltid mer eller mindre äcklig, jag får kämpa med att utföra rörelser som att sätta mig upp ur liggande läge i soffan eller att böja mig ner och knyta skorna, jag blir lätt lite yr eller illamående och överlag så är det mesta bara så mycket tyngre än vad det brukade vara och jag har så väldigt svårt med att hitta ork och tålamod för oerhört mycket. Men nej, jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

”Eismend” tycker jag är det bästa ordet i min dialekt. Det är en ilande bräcklighet i det där i:et, en smärta som gör att rösten så lätt kunde brytas där, tunnas ut, sippra bort, för vem pratar en ensam ändå med, så vad tjänar det egentligen till att uttala hela ordet då. ”Ensam” förmedlar inte alls samma känsla — det låter torrt och susande som en vindpust genom lövverk, när att känna sig ensam egentligen är som att känna sig eismend — som en kall vindil omgiven av fuktig andedräkt.

Det var en massa saker som jag skulle förändra i år. För en gångs skull så hade jag gjort upp något slags nyårslöfte för mig själv, och ett av dem var att jag skulle försöka umgås med folk mer. Jag är i grunden ganska introvert av mig och har helt klart ett starkt behov av tid för mig själv, men jag är ändå en ganska social person som gillar människor. Men särskilt sedan jag började jobba heltid för några år sedan så har det blivit skitjobbigt för mig att hitta ork att umgås. Inne i veckorna är jag alltid så trött efter jobbet att jag oftast känner att jag bara vill hem, och de gånger jag ändå träffat någon efter jobbet en vardagskväll så brukar jag lätt kunna må dåligt efteråt, oroa mig att jag har varit konstig för att jag varit så trött, att jag verkat dryg för att jag varit ofokuserad nån stund eller inte hittat saker att säga, och så vidare. Det händer sig att jag får ångest, helt enkelt, vilket tenderar samlas på hög och höja ribban en gnutta tills nästa gång.

På helgerna, i sin tur, vilar en sådan stor press. Dels ska jag hinna sova ut ordentligt, men också ta itu med allt det jag inte orkar göra inne i veckorna för att jag är så trött. Det är till stor del vardagssysslor här hemma, men ofta också sånt som jag själv vill göra för att jag mår bra av dem, från små saker som att blogga till större grejer som att åka iväg på en ordentlig loppisrunda. Och sen ska jag hinna ha nån slags kvalitetstid med Alfred, när jag är pigg och utvilad och inte lika ocharmig som amöban han dras med inne i veckorna, och så är det förstås också då som jag ska passa på att träffa kompisar om jag någonsin ska hinna med det, för jag vet ju hur trött jag annars är. Det blir en sådan snöbollseffekt av små stressmoment att jag blir knäpp. Addera till det att jag utav den stressen förstås inte kan sova typ alls, och där faller allt. Det snubblar och bryter benen på tröttheten. Jag är i princip aldrig utvilad och orkar aldrig göra en bråkdel av det jag tänkt att jag ska göra. Det känns som att ingenting någonsin går som tänkt. Och jag blir ledsen och frustrerad och sen är det söndag och då börjar snart det där förbittrade helvetet om igen.

Så hur som helst, bland annat därför är jag dålig på att höra av mig åt folk. Men så hade jag bestämt mig för att anstränga mig mer, att bara uthärda att umgås även om det ger mig ångest efteråt, att ta det där steget även om det i stunden känns svårt. Jag skulle hitta på och styra upp saker, jag (eller vi) skulle exempelvis bjuda in folk hit till oss och vi skulle koka ett stort lass pasta och ställa rödvinslådan på köksbänken och göra en tradition av det (köpte t.o.m. en stor kastrull för detta) — jag skulle påbörja ett nytt liv där jag inte alltid går omkring och är rädd för att tränga mig på utan ett där jag istället själv bjuder in och till. Men inget av detta hann jag göra, för istället blev jag gravid. Och fast jag mått fysiskt bra så har jag också varit så jävla trött att jag en tid knappt kunde hålla mig vaken förbi klockan nio på kvällen (istället har jag vaknat tusen gånger under småtimmarna). Jag har känt mig så ful och grotesk att jag inte velat visa mig bland folk. Jag har känt mig tvungen till att hålla mig borta från festliga sammanhang för att klara av att sluta röka, samt känt mig lite vilsen vad det gäller att gå på fest utan att dricka alkohol — särskilt till en början när jag ännu inte ville avslöja för världen att jag var gravid så var det något jag helst undvek. Jag har haft mycket ångest som gjort det svårt för mig att orka med det mesta, och sen har också den ångesten gett mig ytterligare sömnproblem som gjort mig ännu tröttare och oförmögen att göra sånt jag skulle vilja.

Jag har mått så satans dåligt över det här. Det finns fler saker som jag skulle göra annorlunda, jag hade massor med planer för hur 2017 skulle bli mitt år, som bara totalt kollapsat i och med graviditeten. (Ja ja, lätt att vara efterklok.) Jag har panikgråtit så många gånger över hur rädd jag är för att bli ensam — över hur jag vet att jag redan har så lätt för att försumma relationer till mina vänner, och att jag förstår att det hädanefter kommer gå minst tio gånger så lätt att göra precis detsamma. Det känns så helvetes orättvist, att allt jag vill göra ska var så satans svårt för mig att jag inte ens klarar av det, att det konstant ska kännas som att jag stretar på i motvind och uppförsbacke. Jag har känt en sådan tortyrskräck för att betraktas som en sån där kvinna som brukade vara helt kul att ha med på fester men sedan blev gravid och då en tråkig mamma, någon som folk tänker att ”äsch hon ja, hon vill säkert inte hänga med ut längre ändå”. Eller kanske någon som folk inte tänker på alls.

Detta är i själva verket en av de största orsakerna till att jag haft sån ångest över denna graviditet, att det känns som att den saboterar för det liv jag vill leva. Det har gjort mig så ledsen. Jag hade inte förstått att det skulle bli så, inte på det här sättet. Jag hade trott att jag skulle finna mig i det, jag hade föreställt mig att bitarna skulle falla på plats och att jag skulle kunna kompromissa med resten. Istället stal graviditeten faktiskt typ allt. Under månadernas gång har jag ibland sett bilder i flödet ifrån evenemang och sammankomster jag inte känt till, och det har huggit till. Det har bara träffat så rätt i den svagaste punkten, och jag har funderat om det är något fel på mig, oroat mig för att jag ger för lite eller tar för mycket. Jag är t.ex. inte alltid så bra på att småprata på tumis med någon, men i sammanhang där folk talar i grupp så tycker jag att jag kan vara ganska jävla kul faktiskt och jag tycker att jag bidrar med mycket då. Skojar och får folk att skratta, lyssnar på människor och är ofta den som nickar och relaterar, plus att jag jävligt sällan snålar med ett skratt eller en sympatisk reaktion när någon säger något som verkar gå förbi lite obemärkt eller inte som tänkt. Äh, vet inte varför jag säger allt det här, som något slags försvarstal, det känns väl bara lite som att jag borde förklara att jag inte egentligen är en total tråkmåns oavsett hur jag framstår i den här bloggen eller till vardags.

Sent i går kväll föll jag hur som helst plötsligt ner i en svacka, en ensamhetssvacka. Jag borde väl inte skriva det här för det är inte sådant en vuxen person gör, en vuxen person resonerar sig förbi detta jag känner, men det hjälps inte, jag är en hormonstinn gravid känslig patetisk flopp som plötsligt såg många bilder ifrån en fest jag inte visste om. Blev bara så knäckt, våndades så över det. Kunde inte sluta älta. Det känns mer och mer som att precis det där jag varit så rädd för att jag många gånger gråtit tills jag hyperventilerat bara kommer närmare och… fan alltså. Känner mig helt förstenad. Är detta mitt liv nu? Har jag faktiskt ställt till det så? Fy satan. Jag måste anstränga mig mer för att förändra det, jag förstår det, men… det är bara så mödosamt och ledsamt och jag är så väldigt trött. Ville väl bara beklaga mig och hoppas att någon kan säga att de förstår, att de gick igenom samma sak själva, men att det ordnar sig och att det blir lättare och att nej, detta är inte livet.

Nya tag.

20170610_buskage

Jag får många frågor om hur jag mår nu för tiden och svaret är ständigt i sakta mak på bättringsvägen, även om jag ingalunda ännu är helt befriad från plötsliga panikslängar. Tycker fortfarande att bebisar är generellt obehagliga och ifrågasätter ibland vad i helvete jag har ställt till med, dras liksom med den paranoida misstanken att jag bara trodde att jag ville ha barn men det var innan jag tänkt igenom det ordentligt och tillräckligt, men så… tja, här är vi nu. Graviditetsveckan är den 25:e och magen går inte att dölja längre och jag känner mig oftast till och med okej med det, även om jag också blivit nojig att fostret ska vara en jättemutant och således är jag numera mer flitig med att bildgoogla ”gravid vecka X” för att jämföra. De senaste två, tre veckorna ungefär så har magen typ poff-at upp som en blåsfisk och Alfred gick rakt in i den när han skulle gå förbi mig för några dagar sen. Fostret (eller kanske det klassas som en bebis nu?) är i samma storlek som en präriehund, säger min app. Det låter ju förvisso gulligt men jag råkar tyvärr veta att bebisar vanligtvis inte har päls varken när de föds eller vid ett senare skede, så den vetskapen tar ner mig på jorden igen.

Kan inte påstå att jag direkt längtar efter vad hela den här graviditeten ska resultera i (läs: avkomma, föräldraskap), men visst ser jag fram emot det allt mer ofta. Inte känns det ännu riktigt verkligt, för den delen, men det börjar snigla sig mot något område som i alla fall kan klassas som någorlunda rimligt. Vi har hittat ett par namnalternativ som vi åtminstone än så länge tycker att känns bra. Det faller sig mer och mer naturligt att ta en miniperson till i beaktande då vi planerar för framtiden. Emellanåt känns denna gravida tillvaro faktiskt så normal att jag glömmer hur det ligger till, men då brukar bullen göra sig påmind genom att sparka omkring sig i ugnen. Ännu har jag inte hunnit börja injicera heroin och röka opium under de perioder jag glömt att jag är på smällen, alltså. Hi-five, bullen! (Fast sen när du blivit lite äldre och flyttat ut ur livmodern får du faktiskt lägga av med att vara en sån partypooper. MAMMA BEHÖVER FÅ VILA UT LITE IBLAND. *kul mamm*)

I dag kom ett lass med bebisgrejer från min syster i Umeå som mina föräldrar hälsat på över helgen, och jag som tidigare känt skräck blandat med äckel för bebissaker samt ett starkt behov av att skjuta sådant ifrån mig både bildligt och bokstavligt, märkte att jag nu tyckte det var spännande att se allt vad hon skickat. Vände och vred på påsar packade med storlekssorterade (!!) kläder för att granska färger och mönster, satte ihop ett babygym (något som katterna uppskattade) bara för att jag var nyfiken på hur det såg ut, och sånt.

Så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll. Ikväll, d.v.s. nu, så ska jag gå och lägga mig.

Äh ja, det där är väl helt onödigt att skriva ner, egentligen. Känns som att någon gammal lågstadiekompis borde harklande dyka upp här för att deklarera att ”Har man sagt A får man säga B”, men jag vill bara börja på med att förbereda mig själv en aning. Kan gott behöva lite uppvärmning, känns läskigt att bara hux flux göra något som man en längre tid avsiktligen försökt hålla sig ifrån. Hmm, varifrån känner jag igen detta? 🤔 Åh nämen jag vet, ifrån att skaffa barn va. 😌

20170605_morrn

Tider min kropp gärna vaknar: Exempelvis kring klockan 01:00, 02:00, 04:00 och 07:00.
Tider min kropp inte gärna vaknar: Klockan 8:10, 8:20, 8:30 eller 8:40.
Inte heller cirka fem minuter mellan nämnda klockslag när mitt sekundäralarm ringde.

En kvart före arbetsdagens början väckte Alfred mig och jag tvingades inse att uppvaknandet verkligen inte gick att skjuta på längre. Jag minns seriöst inte när jag sist kände att jag pressat tillräckligt med sömn ur en natt. Nä huhhu hörni. Blir det inte semester snart? *

Något annat som gör mig seriöst urtrött, utöver den extraboostade insomnian, är alla som skrockar att jag ska ”passa på att sova för det är sista chansen nu”. Vill slita av dem huvudet och skrika ner i deras halsar att jag inte sovit på femton år och höra orden eka inuti deras organ medan jag går iväg och tupplurar i tre år. Okej, medger att det där kan ha gått för långt, ingen måste dö. Jag lät mina hormoner styra. Däremot vill jag gärna tupplura men är osäker på att det är möjligt så länge endera jag eller något annat på hela planeten är vid liv, vet ni? Hur som helst, ni fattar: Frustrationen.

* Svar: Ja! Det blir det! Redan nästa vecka tar jag ett par dagar ledigt, åker norrut tur-retur, sen återvänder jag till jobbet, jobbar några veckor, far på semester och sen på (gulp) mammaledigt. OCH DÅ SOVER JAG INTE PÅ FLERA MÅNADER. 🙂 🙂 🙂

Fast med lite tur blir det ändå inte en sån stor omställning eller chock för mig när sömnen fortsätter vara svårfångad, liksom. Barnmorskan förde också fram samma tanke helt självmant, och hennes ord känns mer pålitligt än mina döende hjärncellers. Försöker se det som att jag just nu hårdtränar inför kommande maraton. Ser därför förstås också mycket fram emot denna förlängda sömnlöshet, precis sådär som fullt friska människor med en iiinte-aaalls-självplågeri-artad längtan efter maratonlöpning gör!!

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

20170507_vecka20

Har poserat för mina första magbilder i syftet att dokumentera magens expansion, på min systers förfrågan. Befinner mig just nu i början av vecka tjugo och det är egentligen de senaste två veckorna som grejer börjat hända som verkligen pekar på graviditetsmage — nu har bumpen liksom sträckt sig högre upp och börjat se mer kompakt ut, istället för som sedvanligt, pösigt pasta-sväll. Sen tycker jag också att den varierar mycket i storlek under dagens lopp, varje gång jag äter så märks det. Den är helt uppenbart minst innan frukost, så kanske är det egentligen då jag borde ta bild. På bilderna ovan finns t.ex. ett par smöggisar och en näve godis med på bild också.

Är inne på mitt sista par jeans nu, alla andra har sedan länge sedan blivit för små i midjan men dessa som hör till mina lägsta, stretchigaste och mest rymliga kring magen/höfterna, börjar spänna åt lite onödigt mycket nu samtidigt som min nya kroppsform gör att deras främsta kallelse är att rasa av mig. Vet inte hur många gånger jag fick hissa upp dem när jag sprang omkring och lekte med katterna på gårdsplanen i Katternö i går men jag gissar på en gång i minuten och det känns inte ens som en överdrift. Usch, måste köpa mammabyxor. Har provat ett antal par men mer eller mindre avskytt dem alla hittills, men ni vet hur det är med nöden och lagen.

Levererade en katt (Esmeralda) till mina föräldrar i går och vi tog med oss de två andra också så att de skulle få leka utomhus ordentligt och fritt där ute på landet. Alfred blev bara mer och mer förkyld under dagens lopp och själv fick jag bara runt fyra, fem timmar sömn i natt så i dag är vi ganska slitna och möra. Så även katterna, de har sovit sedan vi kom tillbaka till Vasa för några timmar sedan. Själv ska jag ännu förbereda en chiapuddingsfrukost tills imorgon, tvätta mitt hår för första gången på en vecka (!!), och kanske, förhoppningsvis, om jag och sällskapet inte blivit alldeles för trötta, kolla på första avsnittet av The Handmaid’s Tale. Känner att jag inte kan slösa bort den upplevelsen om vi inte är tillräckligt alerta, den duger inte för slötittande. Genomälskade boken och har således löjligt skyhöga förväntningar på serien. Kan nån som har sett första avsnittet säga att det är ganska dåligt så att min hajp svalnar av en aning? Vill inte bränna mig på den och bli snopen.

20170412_rya

För ett par timmar sedan blev jag sjukskriven i en vecka. Kände mig tveksam först sådär som människor så enkelt tycks göra — blir jävligt sur på att jag tänker ungefär ”Men mår jag verkligen tillräckligt dåligt för att vara berättigad detta?” fast jag vet vilken smörja det är, men det hjälps inte, blir ändå rädd för att jag inte egentligen ska uppfylla kriteriet (håhåjaja) – men direkt jag fick intyget i handen märkte jag vilken enorm lättnad det gav mig. Ofattbart hur mycket som kan förändras bara med en sådan sak, problemen känns inte lika övermäktiga och förbättringen inte lika avlägsen nu. Tänker att en sådan plötslig utveckling måste i sig bekräfta att ledigheten är behövlig.

Varje dag i en veckas tid nu har jag både vaknat och somnat med huvudvärk, och jag tror inte att den denna gång kommit ifrån kroppen som försökt meddela saker åt mig. Att dricka mer vatten, att röra på mig mer, att få mer sömn, ni vet. Det har istället börjat kännas som att det är psyket som försökt göra sig hört och säga åt mig att nu måste jag ge det en ordentlig chans att repa sig om jag alls ska komma någonvart.

Det är så mycket som jag känt på sistone att jag bara inte hinner med. Rent konkreta handlingar, redan simpla grejer som att tvätta kläder, har varit svåra att prioritera eller orka klämma in när det konstant känts som att jag haft sådan begränsad tid på att ”ta hand om mig själv”. Mer abstrakta processer, som att finna ro för att bearbeta saker och återhämta mig, d.v.s. just att ”ta hand om sig själv”, har i sin tur varit i princip omöjliga när så många måsten och borden konstant trängt på. De har motverkat varandra och det har inte funnit plats för allt det vid sidan av allt annat. Jag tror ärligt talat att det är mycket precis den känslan som ställt till det för mig också, att jag känt mig överrumplad och sedan hastigt meddragen i en snöbollseffekt.

Jag har bara inte hunnit med.

Innan jag gick ut ur mottagningen sa läkaren åt mig att hålla tröskeln låg. Ska inte slå tårna på länge nu.

Och nu har jag en vecka på mig att hinna ikapp en bit! Jag hinner så långt jag hinner. Alla steg är bara på plus denna vecka. Ett eller tio.

20170419_morgon.jpg

Inledde gårdagen med att gråta. Eller, egentligen inledde jag gårdagen med att vakna efter runt fyra timmars sömn och inte kunna somna om. Några timmar senare grät jag över hur trött jag var strax innan jag sprang till psykologen för den första träffen och anlände således tårögd, rödsprängd och gråtsvullen. (Foreshadowing.) Kände mig ändå hoppfull, trots (eller kanske tack vare) hur dagen börjat. Som att allt bara kunde bli bättre. Att få prata av sig åt en person som är proffs på att lyssna på personer som pratar av sig var dessutom tämligen efterlängtat vid det skedet.

Det har varit onödigt mycket strul med min terapitid, ser ni. Försökte skriva ut hela historien men den blev sjukt långrandig. Tålamodsprövande att gå igenom, urtråkig att höra/läsa om. Hur som helst så inkluderar den min egna missbedömning av mitt psykiska mående och ett samtal till en vikarierande finskspråkig barnmorska med medföljande språkmur. Missförstånden har avlöst varandra. Trodde t.ex. att jag förra onsdagen skulle i terapi men icke, det var en läkare jag träffade. Min förfrågan om att få en tidigare tid för att prata om mina mentala bekymmer hade misstolkats som att jag verkligen verkligen verkligen ville göra min gynekologiska undersökning så snabbt som möjligt. För, ni vet, det är så många som längtar efter sånt och tycker att det är mycket akut att den görs.

Så i går träffade jag äntligen en psykolog och jag känner mig besviken. Missnöjd, men det låter så argt och jag orkar inte vara arg. Hade inte förväntat mig mirakel, men nog att min generella känsla efteråt skulle vara aningen mer positiv. Tyckte inte att jag blev förstådd angående en del saker, trots mina ansträngningar. Känner att det smakar lite ödets ironi det där, att känna mig oförstådd och som att jag inte blir hörd är det absolut värsta jag vet. Det är för hastigt att säga att terapin inte funkar efter bara en träff, men fan, det är inget kul alls att lämna en terapisession och ha ännu fler saker som inte blivit som de skulle att gräma sig över. Grät förstås en del där under tiden, så på det viset var det såklart terapeutiskt i dubbel bemärkelse, att lätta på trycket… men sen när jag kom ut därifrån kändes det så hopplöst att jag bara stod och lät tårarna rinna ute på parkeringen en stund. Fast jag inte hade världens bästa fiilis så var jag också besviken över att nästa träff blev först om två veckor istället för en, p.g.a. semester. Känns som att jag lever i ett ändlöst oflyt, i en evig motvind. Kände mig villrådig och hjälplös, visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen tog jag några djupa andetag och gick till jobbet, klockan var nio. Grät ännu mer på kontoret. Såatt… ingen superb start på gårdagen inte, men den blev bättre sen.

I morse vaknade jag mer utvilad men också med huvudvärk. Den blev värre med tiden så jag klarade bara av att jobba halva dagen. Selma har problem med att urinera så jag oroar mig förstås för det, blir det inte bättre under dagens lopp så får jag boka veterinärtid. Hon har inte ett totalt urinstopp, som är jättefarligt för katter, men det kan i värsta fall bli. Trots att det är med bultande huvud så är det skönt att vara hemma så jag kan hålla henne under uppsyn. Tack och lov verkar hon i övrigt frisk och glad. Kan inte ens tänka på vad jag gör om något händer med Selma, känner gråten tränga på direkt. Klarar det gör jag inte.

Nä, det blev inte direkt ett feel good-inlägg det här. Mår ändå mycket bättre nu än jag gjorde under gårdagens morgon/förmiddag, men det tär på krafterna att ha ett huvud som försöker tortera en till döds. Har gjort sovrummet till min och Selmas sjukstuga för dagen, så jag ska följa kattens exempel och försöka tupplura mig förbi resten av den här mördarhuvudsfasen. Snipp snapp snooze.

20170415

Var med om ett allergiäventyr igår! Kvällen innan sved min nattkräm på hyn, men eftersom jag var för trött och lat för att tänka på det särdeles grundligt så beslöt jag att jag troligtvis bara skrubbat för hårt i för varmt vatten då jag tvättat ansiktet. Själva konceptet allergi känns liksom avlägset för mig, eftersom jag i stort sett är allergifri. Undantagen är att jag någon gång fått nässelutslag av för mycket solljus, samt inte kan använda örhängen med nickel i för länge efter att jag i mina tonår gillade att använda väldigt många billiga ringar som färgade fingrarna gröna efter ett tag. Hade bra smak, som ni hör.

Men i går morse blev det uppenbart att det handlade om överkänslighet när jag var så dum att jag, trots att min hy fortfarande kändes irriterad och flammig, smörjde mitt ansikte med dagkräm av samma märke som nattkrämen, eftersom jag uppenbarligen ansåg det vara ett smart move. 🤔 Jag inbillade mig att ingredienser så som lingonextrakt och rejält med återfuktande grejs skulle ha en lugnande effekt tror jag? Och eh ja, det hade de kanske haft, om det inte var för den lilla grejen att dagkrämen troligtvis innehöll samma kemikalier jag reagerat på i nattkrämen, vilket jag borde ha fattat att var en risk. Den insikten slog mig sedan ganska hastigt NÄR DET BRÄNDE SOM FAN. Tvättade bort resterna av krämen som inte ännu absorberats, men den hettande känslan i kinderna fanns kvar. På kindbenen blev jag rödlilaskiftande och fläckig samtidigt som det sved konstant, så merparten av gårdagen gick åt att försöka lindra detta. Med honung, kokosolja, hydrocortison och aloe vera-gel. I går kväll när jag gick till sängs syntes bara en aningen rödare fläck på kindbenet, men den har inte fastnat på bild.

Förutom att hyn på kindbenen har varit torr och sträv hela dagen hur mycket jag än oljat så var allt frid och fröjd. TRODDE JAG. En stor portion av dagen hann besvärsfritt passera då jag plötsligt märker att de mörkare fläckarna har återvänt! Eftersom jag inte vill smörja med hydrocortison mer än vad som känns som nödvändigt tar jag till aloe vera-gelen och duttar på en klick, och det börjar direkt svida som att en pissmyra attackerat mig. Gaah. Sköljde bort och valde kokosolja istället. Hade tidigare under dagen handlat macadamianötsolja eftersom jag läst på nätet att den ska vara bra, också, så nu har jag varvat de två oljorna i princip hela dagen. Fortfarande strävt, fortfarande rodnat.

Min kompis Karin (som borde blogga oftare) sa att hon fick liknande problem när hon var ungefär lika långt i sin graviditet som jag är i min nu. (Är det nån annan som märkt av hudbesvär kring fjärde månaden?) Sen läste jag på Best Face Forward om hyperpigmentering som gravida kvinnor är särskilt utsatta för så nu är jag förstås orolig att mina röda fläckar bara är förtecknet för något sådant. Jag menar, det låter onekligen som något jag drabbas av. Kommer alltså undvika solen mer än vanligt i sommar. Minns att min kompis Anna (som inte bloggar alls just nu, men borde) en gång på den gamla svenska communityn Helgon hade skrivit ”Jag är ett lik jag gillar estetik” som kommentar till sin stil (det fanns ett sådant fält att fylla i, alltså), och det här brukar jag ibland upprepa likt ett mantra i huvudet då jag tycker att jag ser blek ut och försöker bli okej med att jag aldrig kommer orka bli solbränd heller. Det är så förbannat tråkigt att sola och dessutom är det varmt och svettigt och bländar så att det gör ont i hela huvudet.

En annan negativt laddad sak folk inte pratar så mycket om angående graviditet är förresten den här konstanta känslan av att en gradvist men ostoppbart håller på att förfulas till något stöpt i Loch Ness-odjurets avbild. Kanske är jag extra fåfäng men jag mår mest bara dåligt av att se och tänka på hur kroppen förändras, det är liksom inte på ett sånt där vackert fertilitetsgudinnesätt alls som en gärna vill föreställa sig. Än så länge ser jag istället ut som att jag typ förfaller? Vissnar snarare än blomstrar. Ofta då jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser så förbannat sliten ut helt plötsligt, och fan, då har jag inte ens några intensiva sömnlösa småbarnsår bakom mig ännu. Gulp. Går omkring och känner mig allt mer ständigt ful, märker jag — inte alltid, men ofta — och vill gärna hålla mig i skuggorna.

Att klippa pannlugg var för den delen en urusel idé för den här tidpunkten, tänkte att något seminytt skulle få mig att känna mig lite piffigare samt att det skulle vara bra att jag hade lite mer att gömma mig bakom, men istället utlöste det en enorm kris eftersom jag påmindes om att mitt hår och mitt ansikte är det dummaste som finns och att jag inte passar i några frisyrer alls med min naturliga textur. Har bittert ångrat att jag tog till saxen, vilket jag gjort förr, men inte när jag varit så här hormonstinn. Denna gång drömde jag mardrömmar om det en hel natt och följande dag kände jag seriöst tårar tränga på när jag tänkte på det för mycket. Så jävla töntigt. Hjälper inte heller att en del av vikten jag gått upp har satt sig i ansiktet och jag känner ibland inte igen mig själv, det känns som att jag ser fel ut. Samma gäller förstås för magen, som än så länge ser mindre ut som bulle-i-ugnen och mer som överjäst-pösig-degklump. Jag har lugnat ner mig sen den värsta hårkrisen, tack och lov, även om jag ännu är mestadels djupt skeptisk till luggen, ibland mindre. Den funkar bättre när resten av håret är i hästsvans eller knut så det är i alla fall skönt, att ha ett säkrare alternativ, som dessutom är ganska bekvämt.

Hur som helst, adderat till denna kropps- och hårvånda kom då det här med utslagen i ansiktet, och summa summarum ville jag under gårdagen helst av allt bara gömma mig i ett klocktorn någonstans. Där jag rättmätigt hör hemma.

Kul med graviditet!!