v for victory

opinion & reflektion

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.

Annonser

en berättelse från ett barnbördshus

dokumentation & situation

Har haft detta maratoninlägg på gång bland mina utkast i flera dagar och det är nog ingen direkt förlossningsberättelse, men snarare något att leta reda på om typ några år eller ett decennium och Blenda frågar ”Hur gick det till när jag föddes?”, och jag kommer vara för lat för att berätta och då kan jag istället sticka detta åt henne och bara ”Tyst unge, stör mig inte”, och sen återgå till min dagstidning.

Skoja bara, vi kommer väl ändå inte ha dagstidningar om tio år. Hur som helst, låt oss spola tillbaka till början och sedan backa lite till —


20171006_001

FREDAG 6/10. På morgonen åkte vi in till sjukhuset för övertidskontroll, där vi efter testerna beslöt att vänta tills följande morgon med igångsättningen. Fick en jämförelsevis mild hinnsvepning som vi hoppades att skulle sätta igång grejer naturligt. Det kändes lite mesigt att tacka nej till en ordentlig igångsättning, men jag hade verkligen ingen bra fiilis den här dagen. Dessutom hade jag sovit så dåligt, resonerade vi. Kändes klokt att skjuta på det en dag så jag fick samla mina krafter, tyckte vi. Så vi åkte hem igen.


20171007_001

LÖRDAG 7/10. Nå, följande natt sov jag spöktimmen, men inget mer. D.v.s. mellan tolv och ett på natten. Det kändes som en total mardröm, särskilt att tills klockan åtta på morgonen pallra sig iväg till förlossningsavdelningen. Jag var med andra ord inte jättepigg på bilden ovanför medan en maskin mätte mina sammandragningar och bebisens puls.

Efteråt skulle vi träffa en läkare, runt tio minuter skulle vi behöva vänta. Men det blev över en timme, och det är såklart sådant som kan hända, jag förstår det. Problemet var att jag började må så illa utav sömnbristen och att jag inte ätit på flera timmar. Jag var mycket olycklig och ville åka hem, men fick istället en yoghurt och då mådde jag bättre igen lagom tills att läkaren kunde ta emot oss.

Jag ville verkligen bara sova. Vi bestämde att jag skulle åka hem, ta en halv sömntablett och komma tillbaka kring fyratiden för att sätta igång förlossningen kemisk väg. Men först skulle jag få en hinnsvepning och denna var så fruktansvärd att jag ännu är lite i chock. Haltade ut från sjukhuset och satte mig kutryggig i bilen och försökte att inte jämra mig vid varje minimala gupp, sväng och inbromsning. Klockan var uppskattningsvis kring halv tolv.

Kom hem, tog sömnmedicinen och lade mig ner för att sova. Låg i ungefär en timme men min korsrygg, mage och vad jag antar att var livmodern värkte så mycket att jag inte kunde sova. Hade en så hög ”grundsmärta” att jag inte heller förstod att de stunder då smärtan intensifierades kunde bero på värkar. Jag bara flämtade och halvgrät om att det inte kan vara meningen att det ska vara på det här viset. Jag var samtidigt rädd för att åka tillbaka in till sjukhuset för jag tänkte att då blir jag ju igångsatt — allt jag ville göra var ju att sova. Sedan började vi mäta smärttopparna och de höll i sig mellan en halv till en minut och kom med en till tre minuters mellanrum. Ändå var jag osäker på vad som var på gång, så jag bad Alfred ringa BB och de sa åt oss att komma in.

Jag kände mig lugnare direkt dörrarna till förlossningsavdelningen öppnades, värkarna avtog t.o.m. lite. Nu var jag trygg bland folk som hade koll. Förlossningen hade startat och jag behövde alltså aldrig någon kemisk igångsättning. Ritva som gett mig yoghurt på förmiddagen tröstade mig och sa att jag klarar det där, fast jag inte sovit. Hon lät säker på sin sak och fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

20171007_002

Värkarna ökade igen och hann bli ganska jävliga, kunde bara ligga och blunda medan de varade för jag klarade inte av att se människor då, kan inte förklara det men det kändes som att hjärnan överbelastades. Gick sedan direkt från noll värkmedicin till epidural. Klockan var då ungefär halv tre. När anestesiläkaren gjort sitt så blev plötsligt livet inte bara uthärdligt utan faktiskt också ganska jäkla trevligt, eller så som jag skrev åt mina kompisar när jag skickade bilden ovanför åt dem för att berätta om att jag befann mig i startgroparna: ”Nåjåå ingen beeb ännu men den observanta ser att jag förlöst en rågsmöggis. Finländskt! Har fått epidural så nu vill jag inte ens kasta mig från sjukhustaket längre.

Nej, en dröm var livet sannerligen inte då innan. Tacka gudarna att vi har tillgång till bedövning och smärtlindring, de av oss som vill ha det.

Döpte f.ö. rågsmörgåsen till Råger. Vi var mycket stolta över honom.

20171007_003

Värkarna försvann inte men kändes annorlunda med epiduralen, den vassa smärtan tonades ut och kvar lämnade ett dovt, tungt tryck nånstans kring korsryggen och ändtarmen som ungefär kändes som en överdrivet massiv förstoppning. Sa vid något skede åt Alfred att det känns som att jag ska bajsa ut ett bowlingklot och han ba ”Nå… det är väl inte så långt ifrån”. Herrejävlar, tänkte jag, han hade ju inte fel. KUL!

Något som funkade för mig att ta mig förbi värkarna och allt det var att prata med mina kompisar mellan varven, rapportera om läget och flamsa. Så det gjorde jag! Min barnmorska kom och tittade till oss nu som då och tog bra hand om mig. Alfred och jag pratade en massa och jag tror att vi hade ganska roligt under den tiden som bedövningen fungerade som bäst men å andra sidan så var mitt omdöme kanske inte det mest pålitliga.

20171007_004

Tyckte t.ex. att det var otroooligt roande att grejer dinglade från ett hål i min rygg så jag bad Alfred ta bild på det. MEN! Precis då överrumplades jag av en värk!! Det ser ut som ett jäkla skådespel till höger men näppan, sådär kan en värk alltså se ut, exempelvis när epiduralen håller på att släppa. (Fick fler doser vartefter.)

Vi spolar här framåt till att jag var tio centimeter öppen och det började bli dags för krystskedet. Vad som händer då är att värkarna förändras och börjar kännas annorlunda, man pratar om krystvärkar. Med guidning utav barnmorskan Linda försökte jag krysta ett par gånger men jag förstod inte hur jag skulle göra och Linda sa i princip åt mig att lägga ner. Hon förklarade att det brukar ta en stund innan kroppen förstår vad den ska göra, och sen då den gör det så är den redo, och att tills dess kan jag bara avvakta. Jag kommer känna ett behov av att krysta, sa hon. Att det kommer vara nästan omöjligt att inte göra det.

Klockan närmade sig skiftbyte och barnmorskan gick iväg för att lämna rapport. Nå, förstås får jag under tiden en värk som känns precis sådär som hon beskrivit. För att göra en lång historia en gnutta kortare så går det så att jag har två barnmorskor vid min bädd när Blenda är på väg att födas, och jag hade en enorm tur där. Dels tror jag att jag ville ta mig i kragen och krysta som fasen för att jag redan kände ett band till Linda så jag ville gärna föda innan hon åkte hem. Sen så fungerade det suveränt för mig att jag hade två kunniga kvinnor som dessutom var överens om allt — det gjorde att jag litade på dem till tusen procent. Jag mesade ur under en krystvärk eftersom att jag noterade att ingen höll emot vid mellangården och jag hade ju hört och läst om det finska greppet och jag var svinrädd för att spricka och jag bara ”Men ska ingen hålla emot?!”, och de svarade båda två, unisont, att jooodå men det kommer senare. Jag förstod inte alls varför för jag kände ju tvärtom väldigt starkt att EEEH näe u guys det är nog nu om någonsin ni ska hålla, men i.o.m. att de var så himla ense om sin sak så knep jag käft och krystade ordentligt vid nästa värk. Så började jag svära och de hyschade mig, sa åt mig att sluta prata och krysta istället, och jag lydde. Sen sa de åt mig att sluta krysta fast det känns som att det är det enda jag vill göra och jag lyssnade och jag höll tillbaka — här var tydligen Blendas huvud halvvägs ut — och några sekunder senare halvgrät jag att jag inte vet vad jag ska göra och frågade om jag fick krysta och de sa ja, så jag krystade, och ungens huvud var ute och då direkt var lättnaden så ofantlig att… att… nä, jag vet inte ens.

Hon föddes halv tio på kvällen. Det aktiva krystskedet varade bara i åtta minuter och fy fan så jag lider med de kvinnor som uthärdar det i en timme eller mer. Medeltalet för förstföderskor är en halvtimme, läste jag. Så jag verkar ha hittat lite djävlaranamma i mig ändå, eller sisu as we call it in Finland. Men mest tror jag att jag bara hade tur. Hon låg rätt, etcetera.

20171007_005

Och så här såg det ut några stunder senare. Den initiala megachocken hade börjat lägga sig för oss båda två. Liksom VA FAN en jäkla BABY kom ut ur mig???

20171007_006

Vi förflyttades till vårt familjerum och Alfred åkte hem för att sköta om katterna men återvände sedan. Jag var jättedåsig. Gavs i uppgift att dricka massor med vätska och gå på toa och tömma blåsan ordentligt innan jag somnade men då jag försökte gick det absolut inte att kissa. Höll på att förlora förståndet av nödighet och utav att aldrig få sova, så jag bad om en kateterisering och blåsan tömdes på NIO frickin’ deciliter urin. Tyckte att ni borde veta.

Sen sov vi. Vaknade nu som då av att Blenda gnydde och grät, men jag tror att jag sov ganska djupt där emellan. Helt bisarrt hur overklig den där natten kändes och samtidigt så ”naturlig”, i brist på bättre ord.


20171008_001

SÖNDAG 8/10. Tiden gick både snabbt och långsamt där på BB, tycker det är jättesvårt att få något slags pålitligt grepp om den. Aldrig förr har den tett sig som så mycket av ett gummiband — minuter känns som timmar men timmar känns som sekunder.

20171008_002

Förstås passade vi den här dagen på att fråga henne saker som ”Är du född igår eller?”. #skoj

20171008_003

Här hade hon hicka och var så jäkla gullig, och jag var dessutom lite skadeglad för haa haa äntligen hade hon hicka utanför min mage. Som jag har stört mig på det där eviga spasmandet.


20171009_001

MÅNDAG 9/10. Vi övade på att klä på henne, till vänster. Det var inte jättelätt, om vi säger så.

Vi hade hoppats på att kunna åka hem den här dagen, eftersom att varken av oss var i akut behov av vård och eftersom vi ändå bor så nära sjukhuset så kändes det nästan fånigt att vi var kvar där. Trots att vi blev suveränt omhändertagna där så kan jag aldrig helt slappna av i dylika miljöer, platser med många olika människor och ihållande stimuli. Har också alltid haft svårt att anpassa mig enligt andras rutiner i längre perioder, vill göra saker i min egen rytm och fast det är superlyx med välbalanserade måltider som serveras flertalet gånger om dagen, till exempel, så börjar det till slut klia i skinnet på mig. Jag är nog bara en för obekväm person, tror jag, för upplägget är ju sannerligen bekvämt, säger definitivt inte annat. Det kändes väl lite som att vi/jag hade två rutinsystem att anpassa oss efter — både BBs och bebisens.

Det verkade först lovande att vi skulle kunna åka hem på måndagen, men på förmiddagen visade det sig att eftersom att jag ändå förlorat en del blod under förlossningen och Blenda hade haft en aningen förhöjd temperatur under söndagskvällen, så ville de inte släppa iväg oss. Snopet eftersom jag saknade katterna så, mest. Men det rörde sig ju faktiskt bara om en dag.


TISDAG 10/10. Och så kom dagen då det var dags för hemfärd! Klädde Blenda i en igelkottshoodie (till höger på bilden ovanför) och hon var nu så sabla bedårande att vi båda blev typiskt odrägligt 2000-tals-föräldriga och knäppte cirka hundra bilder var på henne.

20171010_001

Sen fick hon sätta sig i babyskyddet och där fortsatte fotosessionen för KOM IGEN, kolla poseringen. Vi gavs inte en chans ju. Pirriga stegade vi sedan ut från barnabördsavdelningen och åkte hissen ner.

20171010_002

Och vi kom hem till en höstig gårdsplan med flaggan i topp. I bilen hade vi funderat varför det flaggades, men kom sen på att det förstås berodde på att det såklart var Blendahemfärdsdag. Tänk det! Alltför vänligt Finland, vi är verkligt hedrade. Stort tack!

blenda mo

dokumentation & situation

20171008_blendamo

Varelsen som väntade så med att kläckas var en liten kråka, vår Blenda Mo. I lördags, på det oförskämt snygga datumet 07-10-17, så blev hon född på kvällen klockan 21:28. För en dryg timme sedan blev hon alltså två dygn gammal och på bilden ovanför var hon ganska exakt aderton timmar och trettio minuter.

Förlossningen då? Jag kan inte begripa hur något kan vara så outhärdligt och överjävligt, och ändå i slutändan kännas som att det kan bli okej. Att vara så jävla livrädd och vettskrämd och ändå pressas genom det där beckmörkret. Och att komma ut ur det och tvingas, lika som det där nakna barnet, att bara ligga där och dra in luft i lungorna och sedan trycka ut den igen. Luft som både väcker en och lugnar en. Att vara chockad över så många saker och märka att det man förväntade sig bli trauman tycks genomgå en metamorfos till häpnad, och känna häpnad över det med.

Vi är ännu på BB alla tre. Alfred gör ett par hembesök om dagen för att ta hand om katterna. I morgon åker vi förhoppningsvis hem till dem, jag saknar dem så. Jag vill knyta ihop vår lilla familj.

Det är svårt att förstå att detta jag har här är verkligt, men jag känner mig redo att låta det sjunka in. Jag är inte längre lika rädd för resten av livet. Det har nästan börjat nu och nu när jag träffat vem jag ska dela framtiden med så känns den inte längre lika otrygg.

…på den sjätte smäller det? kanske? eller?

dokumentation & situation

20171004_tjenalimpan

Det känns tjatigt att återigen säga samma sak men det tycks hur som helst ändå vara det huvudsakliga temat för de flesta andra jag har kontakt med dessa dagar (också), så låt gå då: Nej, ingen bebis ännu. Fast det är förhoppningsvis sista gången jag säger den saken, ganska definitivt är det i alla fall sista gången jag bloggar det. Imorgon ska jag in till sjukhuset på övertidsgranskning och eventuellt därefter igångsättning, lite beroende på hur situationen är på BB och sådant — men många dagar till av väntan blir det oavsett inte.

Jag har känt mig snopen över att kroppen inte självmant satt igång förlossningen (ännu, i alla fall). Jag hade hoppats att jag skulle kunna förlita mig på den, eller vad jag ska säga, och jag hade faktiskt inte trott att den skulle dra ut på tiden så här pass mycket att igångsättning verkar sannolikt. På något vis har jag varit mer förberedd på att det kan sätta igång när som helst och i en månads tid har jag tänkt på att en sådan kalldusch kan överrumpla mig när som helst. Om jag går och handlar, kommer vattnet gå på butiksgolvet? Om jag går och lägger mig, kommer jag väckas utav värkar? Sådana semi-förväntade överraskningar har jag halvt förberett mig för. Märkligt nog känns det inte alls likadant att nu veta att det antagligen blir igångsättning imorgon, det känns istället som en betydligt mer markant chock att smälta. Den faktiska innebörden av det hela slog mig under gårdagsnattens småtimmar och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes naturligt, väntat eller lugnt. Istället var det mer en sån här MEN HERREGUD VA FAN?!?-känsla som snabbt dränerade huvudet på blod. Under dagens lopp har det väl nu som då sjunkit in lite och typ under den senaste timmen har det väl ändå börjat kännas ganska hanterbart, fast det är absurt och ändå så reellt. Liksom så verkligt att det blir overkligt.

Hoppas på att få ordentligt med sömn i natt. Fast med tanke på hur nätterna de senaste veckorna varit, och på morgondagens planer, så känns det inte riktigt troligt. Har inte hunnit bli nervös ännu men misstänker att det nog kommer kännas lite mer än lagom pirrigt att lägga sig och därmed bädda för imorgon… oooch eventuellt typ resten av livet då, ni vet.

Ja-a, gott folk. Hur ska jag avsluta ett sådant här inlägg då så mycket tycks hänga i luften? Vi får höras vidare va.

lumpslump

inspiration & kreation

Det är nästan löjligt hur många år  jag velat göra ett sängöverkast i lapptäcksteknik. I fler än fem, men antagligen färre än tio i alla fall. Sporadiskt under denna tid har jag hållit utkik efter lämpliga tygbitar på loppisar, men min samling har vuxit ack så långsamt. Ett sängöverkast är ju inte heller något riktigt litet projekt att ta sig an — det är ganska mycket tyg som behövs för att täcka en sådan rektangel.

Här kommer bebisen in i bild. Såg ett fint lapptäcke hos Karins och Nikis som deras son gärna chillar på, och en tid senare slog det mig att jamenvisst ja, en sådan kviltad sak kunde ju vara bra att ha och att sy ett sådant kunde förstås samtidigt ge mig tillfälle att öva på mitt lappande inför ett fullskaligt överkast. Har inte sytt något i tekniken sedan drygt tjugo år sedan då jag sydde en ganska ful penal. (Pennfodral på finlandssvenska. Ett teleskopord?) Samtidigt resonerade jag typ så här: Men hur svårt kan det va?

Nå, där var ju mitt första misstag då. För svaret var: Åh HELT tillräckligt faktiskt.

20170929_tyglappar_001

Precis som med det planerade större överkastet så vill jag ha trekantiga bitar även för den mindre bebisfilten. De av er som hänger med på Instagram såg kanske häromdagen att jag redan kommit en bra bit på vägen, sytt ihop flera rader med trekanter, och då insett att jag slarvat alldeles för mycket och att jag omöjligen skulle få ihop det på ett snyggt och symmetrisk sätt. Det skulle reta gallfeber på mig att ens försöka och jag skulle vara för evigt missnöjd med resultatet, förstod jag. Blev helt matt av insikten men började efter nån timme tycka att det egentligen bara var bra. Jag var inte så nöjd med varken färgkombination eller komposition i ursprungsförsöket heller, och började vartefter tycka att alltsammans såg så skränigt ut, så det fanns bara en enda rimlig sak att göra: Börja om från början.

Så jag har klippt nya lappar, och loppat nya tyger också. Jag har sorterat och räknat så jag har lika många mörkare lappar som jag har ljusare. Framför allt så har jag mätt och markerat ordentligt innan jag tagit till saxen och på baksidan av varje kvadrat har jag ritat ett streck tvärs över från ett hörn till motsatt. Denna linje ska guida mig när jag sedan syr ihop varje mörk bit mot ljus bit med en söm på varsin sida av linjen, och sedan ska jag klippa upp längs med mittlinjen. Där ska jag då ha mina förhoppningsvis jämna(re) dubbeltrianglar, eller kvadrater, att jobba vidare ifrån.

20170929_tyglappar_002

Det har förstås tagit dubbelt mer tid att komma så här långt i försök nummer två, men fasen om det inte känns bättre än sist. Det kan fortfarande skita på sig rejält, förstås, men utgångsläget känns betydligt säkrare och dessutom snyggare. Till och med Selma godkände de nya lapparna. Allt verkar mer lovande, med andra ord. Rapporterar vidare då jag kommit längre!

Ja, det var nu det jag sysslat med de senaste dagarna. Fortfarande ingen bebis, och ej heller några påtagliga tecken på att den skulle ha särskilt bråttom till sin födelsedag. Kalendern säger 40+5 i dag. Börjar fundera att det kanske är ett oktoberbarn som jag bär på trots allt. Fast ännu har hen 30 timmar på sig att bevisa att vi ändå haft rätt uppfattning då vi pratat om slutet av september. Vad tror ni?

hög tid att fälla äpplen

dokumentation & situation

20170924_aepple

I söndags inträffade det beräknade förlossningsdatumet… och passerade utan bb-intagning, som ju var ganska förväntat. Vad vi istället gjorde var till exempel att promenera till en park i närheten som är tillägnad den absurda sporten frisbeegolf. Pausade vid ett äppelträd där jag matchade formen på de fallna frukterna. Funderade pseudo-Newtonskt på ordleken graviditationen.

I dag besökte vi rådgivningen igen och den här gången nappade jag på en gynekologisk undersökning som jag också erbjudits förra veckan, men mesat ut från eftersom att barnmorskan förvarnade att en sådan har i vissa fall kunnat sätta igång förlossningen. Jag kände mig inte redo då men nu, en vecka senare, hade jag hunnit bearbeta den möjligheten en aning… och nu känns det nästan snopet att jag inte känt av att något direkt hänt sen dess. Fast också skönt, har inget emot att hinna förbereda både mig och hemmet mer. Är bara så inställd på att hur som helst inte kunnat kontrollera detta, att det ska sätta igång och så ska det inte finnas något jag kan göra åt saken, att jag känner mig otålig och vill ha det gjort så jag ska slippa denna nervösa väntan på när det blir. Skulle liksom vara lättande att finna sig tvungen att slänga upp armarna i luften och säga HASTA LA VISTA BABY åt allt som heter herravälde över egen kropp. Samtidigt var dagens undersökning långt ifrån fysiskt behaglig och jag kände ett ögonblicks panik där. Alltså det känns ju inte alls särskilt angenämt att något ska passera genom livmoderhalsen till exempel. Breaking news, va? Men om någon är intresserad av detaljer angående min livmodertapp så kan jag berätta att den lär ha kortats och öppnats, till en dryg centimeter i längd och en till två centimeter i öppning. Varsågoda.

I kväll har bebisen varit lite lugnare i magen tycker jag, hen brukar oftast piggna till nångång mot kvällen och krumbukta sig ordentligt. Hen har på det viset hittills verkat brås på mig vad det gäller dygnsrytm, jag är definitivt en kvällsmänniska (eller kanske rent av nattmänniska) medan Alfred dras mer åt morgonmänniskohållet. Barnmorskan berättade att ganska ofta brukar spädbarnen de första veckorna efter födseln hålla ganska samma dygnsrytm som de haft i livmodern. Ska bli intressant att se hur långt detta äpple sist och slutligen faller ifrån våra träd.

39+4

dokumentation & situation

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!

det finns underbar förlossning, sjungs det

opinion & reflektion

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!

den nionde månaden

opinion & reflektion

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

preggolivet & matbegäret

dokumentation & situation

Kan ibland tycka att jag haft en ganska tråkig graviditet på det viset att jag inte haft några särskilda cravings. Har av någon orsak alltid sett fram emot den delen av graviditeter, och innan jag själv fick förstahandserfarenhet av tillståndet så trodde jag att så gott som alla erfor sådant. Så är det (tyvärr) inte. Istället har jag inte alls känt ett starkt behov av varken särskilda maträtter, drycker eller smakkombinationer. Tycker det är trist, känns som att jag går miste om en del av det som kan tänkas vara ganska festligt med hela graviditetserfarenheten. Det är säkert kul att kunna superuppskatta smaker, liksom. Snopet att inte.

Hur ogärna mitt vegetarianska jag själv än dock skulle vilja drabbas av ett begär av den köttrelaterade typen så tycker jag ändå att det är något förtjusande med historien om en expojkväns farmor som under sin graviditet blev så svag för lördagskorv att hon brukade cykla hem från jobbet, genom stan, med en grov korvbit i handen. Föreställer mig att hon slet i sig korvarna så som en isbjörn hugger i sig sälar. Gillar att det är så stereotypt men sant, och sådana berättelser gör mig på gott humör. Det är nånting så okonstlat i situationerna liksom. Som då min mamma var så snål på pilsner att hon, efter jobbet då att hon längtat hela dagen, hällde upp glaset alldeles för snabbt så att allt bara skummade över och rann ut över bordet. Typiskt.

Själv så har jag bara druckit ovanligt mycket kolsyrat vatten, typ, men mest bara för att jag tycker att vanligt kranvatten inte smakar så bra här i stan. Såatt… det har inte varit så spännande på det sättet nej.

Men så kom plötsligt kvällen då jag äntligen gjorde en sak som kändes klart relaterad till stereotypen gravid kvinna med matmani. Vi var på spelårsöppningen på Wasa Teater, där jag händelsevis satt bredvid den alltid lika förtjusande Anna-Lena som funderade om det eventuellt skulle bli kaffepaus i programmet. Jag hade ingen aning, men bakom oss satt Jan som är anställd på teatern, så jag vände mig om för att skicka spörsmålet om paus vidare till honom. Fast vad jag istället frågar är: Blir det nån paj?

PAJ!!

Åhh. Det gjorde mig så glad.

20170823_00220170823_001

Låter två bilder från när vi åkte iväg till teatern illustrera detta inlägg. Jag har kanske inte känt något begär för någon specifik mat, men banne mig om jag inte i alla fall kan se ut som en köttbulle ändå.